uppbyggelsemöte…
…var vi på igår kväll.
Madammen och jag.
O så fint det var!
En så bra julklapp från barnen.
Termen väckelsemöte kan sägas tillhöra en ganska frikyrklig ordskatt. I det sammanhanget syftas på ett arrangemang där det är tänkt att en massa människor utan en viss åsikt skall, genom att vara närvarande och lyssna till sång och tal, bringas till att byta ståndpunkt – bli frälsta. Tidvis i kyrkohistorien har genom väckelsemöten som masskommunikationsform märkbara numerär människor kommit till tro. Vissa personer – så kallade väckelsepredikanter – har kommit att förknippas med väckelseperioder som man inte sällan fast det inte är en sådan tid söker få i repris genom att använda just väckelsemötet som arbetsform. I bästa fall blir det då frågan om nostalgi. I sämsta fall avslöjar det en ganska oreflekterad hållning som tror att man bara genom att smälla upp ett tält eller förhyr en lokal och där gör som man gjorde för 60 eller 100 år sedan så skall icke troende välla in i den ena ändan och nyfrälsta kunna tappas ut i den andra.
I alla fall var det inte ett väckelsemöte vi var på utan i stället ett uppbyggelsemöte. Den termen lånas också ur frikyrklighetens gloslista där det mer betecknar sammanhanget där de redan frälsta och sedan flera år förankrade möts till fördjupning, inspiration och nytt engagemang – till uppbyggelse.
Det var ett vänsterupplyst uppbyggelsemöte vi var på om fredagskvällen – alltså igår. I Luleå och i Kulturens hus. Biljetter till konsert med Mikael Wiehe hade vi fått i julklapp av våra kloka barn och tillsammans med en mängd andra i vår ålder i rutiga skjortor – men även yngre – återengånginspirerades vi av en massa bra låtar som vi kunde innan. Och som fungerade som låtarna fungerat innan.
Detta sistnämnda är faktiskt rejält viktigt för mig som inte är masskonsument av musik men ändå då och då och från tid till tid blir ganska beroende av musik som ger mig mod. Som får mig att vilja ta nya tag. Också förr om åren har jag när saker känts tunga, när arbetet inte verkar röna någon framgång, när beslut tas som försvårar eller är rent felaktiga, när allt färre brinner för det jag brinner för, när hat och motsättningar ökar och lidande och förtryck svärtar ner världen, när utslagning och misär tilltar, när profitörer profiterar och maktens människor i värld, samhälle och kyrka ljuger och fegar ur… Jag kan fortsätta uppräkningen av lägen då Wiehes (och Afzelius´) texter har gett mig nytt mod och ny engagemangslust. Genom åren. Och nu i tröttheten efter ett par vad gäller arbetet och kyrkan tunga år inför en framtid som ter sig fylld av hinder och ovissheter.
How come? Hur kan det vara så? Låtarna är ju inte sällan ganska dystra?
Just därför! Att sjunga lite lovsång eller andra glada låtar när det är svårt har aldrig funkat för mig. Inte heller glada tillrop om att man ska se saker positvt så blir det bra. Jag är ingen ju-mer-vi-är-tillsammans-typ. Att se skit klart, konfrontera sanningen och besluta sig för att hålla ut ett tag till, att inte ge upp, inte vika undan blicken utan i stället fäjsa djävligheterna – det är min melodi. Wiehe (och Afzelius) stärker mig till detta. Och en Wiehe-konsert blir då ett uppbyggelsemöte – typ.
Några skivor köpte vi inte efteråt. Antalet ägda CD med låtar av Wiehe (och Afzelius) är redan större än jag och madammen kan räkna upp på rak arm – frälsta som vi är.
