stigstrombergsson

I palestinska sammanhang är 30 mars en viktig dag, en minnesdag. Den handlar inte om ockupationen av Västbanken eller blockaden av Gaza. Inte heller om den så kallade ”säkerhets-muren” man bygger bitvis på palestinsk mark, inte på gränsen. Land day handlar om hur den femtedel av Israels medborgare som är araber kan uppleva sin situation.
Nyheterna igår berättade om en dödad och flera skadade demonstranter. I gårdagens Haaretz berättar Sam Bahour och Fida Jiryiss om varför Land day är viktig. Google gjorde råöversättningen, jag putsade. Originalet kan läsas här.

VARFÖR LAND DAY FORTFARANDE SPELAR ROLL

Idag, utan lösning i sikte vad gäller de historiska orättvisor som tillfogas dem, använder palestinier i Israel och på andra ställen denna dag för att minnas och dubbla sina ansträngningar för frigörelse.

Varje år sedan 1976 har palestinier runt om i världen högtidlighållit Land Day den 30 mars Även om det kan låta som en miljönfest markerar Land Day en blodig dag i Israel då säkerhetsstyrkor sköt ner sex palestinier när de protesterade mot israelisk expropiering av arabiskägd mark i landets norra, detta för att bygga bosättningar enbart för judar.

Land Day-offren var inte palestinier från de ockuperade områdena utan medborgarna i staten, en grupp som nu består av över 1,6 miljoner människor eller 20,5 procent av befolkningen, andra klassens medborgare i en stat som definierar sig som judisk och demokratisk men i verkligheten är varken eller.

Den fruktansvärda dagen 36 år sedan organiserades, som ett svar på Israels tillkännagivande av en plan att expropriera tusentals hektar palestinsk mark för "säkerhets- och bosättnings-ändamål", en generalstrejk och marscher i palestinska städer i Israel från Galileen till Negev. Kvällen innan, i ett sista desperat försök att blockera de planerade protesterna, införde regeringen utegångsförbud i de palestinska byarna Sakhnin, Arraba, Deir Hanna, Tur'an, Tamra och Kabul i västra Galileen. Utegångsförbudet misslyckades. Medborgare gick ut på gatorna. Palestinska samhällen på Västbanken och i Gaza liksom i flyktingläger över Mellanöstern deltog i solidaritetsdemonstrationer.

I de följande konfrontationerna med den israeliska armén och polisen dödades sex palestinska israeliska medborgare, ca 100 sårades och hundratals arresterades. Den dagen lever färsk i det palestinska minnet då i dag, liksom 1976, konflikten inte är begränsad till Israels olagliga ockupation av Västbanken och Gazaremsan utan är ständigt närvarande i landets behandling av sina egna palestinska arabiska medborgare.

Månaden efter dödandet, läcktes till pressen ett internt statspapper, skrivet av Yisrael Koenig, en ledande tjänsteman på Inrikesministeriet. Dokumentet som blev känd som Koenig memorandum gav rekommendationer för att "säkerställa [landets] långsiktiga judiska nationella intressen”. Detta innefattade "möjligheten att späda ut befintliga arabiska befolkningskoncentrationer”.

Sedan dess har Israel försökt att "späda ut" sin palestinska befolkning – både muslimer och kristna.

Trettiosex år senare är situationen lika allvarlig som någonsin. Rasism och diskriminering i sina råaste former frodas i Israel och är ofta mer försåtligt än fysiskt våld. Lagstiftning som syftar till etniskt rensning av palestinier från Israel är en del av det offentliga samtalet. Israeliska ministrar drar sig inte för att främja "population transfer” av palestinska medborgare, ett täckord för tvångsförflyttning.

Israels orubbliga krav att palestinierna ska erkänna landet som en "judisk stat" ställer dem i situationen att förneka sin egen existens och acceptera underlägsenhet i sitt eget land. Nya ansträngningar i Knesset att länka lojalitet till medborgarskap hotar organisationer och individer som uttrycker avvikande åsikter rentav med återkallande av medborgarskap – en en praxis okänd i andra länder.

I budgetar för hälsovård och utbildning fördelas av den israeliska regeringen så att den arabiska sektorn per capita får en bråkdel av de medel som anslagits till judiska ändamål. Även om hundratals nya judiska städer och bosättningar har godkänts och byggts sedan Israels skapelse fortsätter staten att hindra arabiska städer och byar från att expandera och att kväva sina invånare och tvinga nya generationer att flytta för att söka bostäder. Palestinier som bor i Israel är starkt diskriminerade på arbetsmarknaden och vad gäller löner.

Budskapet är tydligt: Israel har, med sådan diskriminerande politik och en kultur av antagonism och försummelse vis-a-vis en femtedel av sina medborgare, avgrundsdjupt misslyckats i att förverkliga sin ofta utropade roll som "den enda demokratin i Mellanöstern". Den ursprungliga Land Day var en central punkt i hur palestinier i Israel – levande offer för Israels våldsamma etablering – uppfattar sina relationer till staten. Idag, utan lösning i sikte vad gäller de historiska orättvisor som tillfogas dem, använder palestinier i Israel och på andra ställen denna dag för att minnas och dubbla sina ansträngningar för frigörelse.

Namnen på de sex offren för Land Day är skrivna på framsidan av ett monument på kyrkogården i Sakhnin, tillsammans med orden: "De offrade sig för att vi ska leva ... därför lever de – martyrer dagen de försvarade landet den 30 mars 1976”. På baksidan av monumentet finns namnen på de två skulptörer som skapade det – en arab, en jude. Kanske är det detta gemensamma erkännande av palestiniernas tragedi som krävs i Israel för att få oss förbi förnekelsens klyfta.

Vi – andra generationens palestinier, födda och uppvuxna utanför Palestina och som beslutat oss för att återvända för att bo i detta oroliga land – ser Land Day som en signal till israeliska judar och judendomen världen över för att väcka förståelsen att mark, frihet och jämlikhet är ett odelbart paket – det enda som kan leverera en varaktig fred för alla inblandade.

Sam Bahour är en palestinsk-amerikansk affärsutvecklingskonsult från den palestinska staden El Bireh på Västbanken. Han bloggar på www.epalestine.com. Fida Jiryis är en palestinsk författare från den arabiska byn Fassuta i Galiléen.