gjutet bly - 2
Som jag skrev i ingressen till förra inlägget: I dagarna för tre år sedan var det fullt och hett krig i Mellanöstern. För att få bukt med raketbeskjutningar mot södra Israel från det blockerade Gaza inledde israeliska försvarsmakten (IDF) flyg-, sjö- och markangrepp in i Gaza. Förlustsiffrorna skrevs till trettonhundra mot tretton.
I israelisk press tittar man tillbaka på kriget i artiklar, ledare och krönikor. Jag har kört två artiklar genom Googles översättningsfunktion och sedan putsat det hela till vad jag menar vara en bättre översättning än Googles. Den ena artikeln – förra blogginlägget – är ledaren i Jerusalem Post den 29 december 2011. Jerusalem Post är en stor dagstidning som anses stå den israeliska regeringen mycket nära. Den andra artikeln - denna – är tagen ur oppositions-tidningen Haaretz och är skriven av en korrespondent för de ockuperade områdena.
Två tidningar ger skilda bilder.
PÅ TREÅRSDAGEN AV GAZAKRIGET MINNS VI IDF-SOLDATER SOM FÖRSTÖRDE PALESTINSKA FAMILJER
Medan Yoav Galants namn är det mest framträdande som nämns i samband med treårsdagen av Operation Gjutet Bly måste vi minns andra namnlösa soldater som vägleddes av andan hos arméns högsta chefer.
På treårsdagen av Gjutet Bly-angreppet minns vi de anonyma soldater som sköt på en röd bil där en far, Mohammed Shurrab, och hans två söner var på väg hem från sina odlingar. Det är inte rättvist att den officer som då fungerade som befälhavare för den israeliska försvarsmaktens södra kommando, generalmajor Yoav Galant, blir den enda som koms ihåg detta jubileum. Faktum är listan över stridande som bör nämnas och kommas ihåg är lång.
Vi ska komma ihåg den pilot som släppte bomben som dödade gymnasisten Mahmoud al-Ghoul och hans farbror Akram, advokat, i familjens hem i norra Gaza. Vi ska minnas de soldater som analyserar fotografier tagna från drönare och som beslutade att en lastbil med acetylentuber för svetsning, ägd av Ahmad Samur, transporterade Grad-raketer – ett beslut som ledde till en order att bomba fordonet från luften, vilket i sin tur dödade åtta personer, varav fyra minderåriga.
Vi ska minnas de soldater som förvandlade Abu Eidas familjs hem i östra Jabalya i sin bas och plats för att skjuta ifrån, och stängd in en äldre invalid, en blind kvinna och två äldre kvinnor i ett rum. Vi ska komma ihåg hur dessa soldater inte tillät dessa fyra personer att gå på toaletten på nio dagar. Vi ska minnas de soldater som föste medlemmar av familjen Samouni i ett hus och själva var placerade 80 meter från det när det var artilleribesköts med alla invånare inne, enligt order från brigadchefen Ilan Malka – en annan vi naturligtvis kommer ihåg.
Listan kan göras lång, och vi ber dem vi på grund av bristande utrymme inte nämnt om förlåtelse. Men den här gången ska vi framför allt minnas soldaterna vid en speciell postering i den östra delen av Khan Yunis.
På lördagen den 17 januari 2009 kl 08:46 (en dag innan man ställde in attackerna), fick jag följande brev från USA i min inkorg: "Min far och mina två bröder attackerades i går [fredag 16 jan] när de körde hem från sin gård. En bror [Kassab - 27] dog, men min far [Mohammed Shurrab - 64] och den återstående brodern [Ibrahim - 17] är nu sårade och strandsatta i ett område kontrollerat av IDF De attackerades mellan 13:00 till 13:30 lokal tid under tid för vapenvila. Räddningstjänsten kan inte nå dem”.
IDF tillät inte ambulans att närma detta område. Brevskrivaren Amer Shurrab trodde att ett mediatryck skulle bidra till ett tillstånd. "Vi är mycket desperata och försöker på så många vägar som möjligt för att få hjälp att nå dem. Om du vet med dig även en menig soldat som skulle kunna passa bollen genom att ringa en lokal befälhavare skulle vi verkligen uppskatta all hjälp", skrev han.
Shurrab visste inte när han skrev denna desperata vädjan till en person han inte känner att hans andra bror redan var död efter att ha blött i sin fars armar i 10 timmar. Den sörjande brodern visste inte heller att från 6 på morgonen samma lördag hade Tom, en fältarbetare för den ideella organisationen Physicians for Human Rights varit i kontakt med mig.
Detta var ett fall av död i direktsändning: Fram till att batteriet i faderns mobil dog ringde Shurrab släktingar i Gaza och USA, Röda Halvmånen och Röda Korset, Tom från PHR och lokala journalister.
Den humanitära vapenvilan, som den kallades av IDF, varade på fredagen från klockan 10 till 14, Fadern, som körde, och hans två söner passerade en IDF-kontroll och tilläts fortsätta vidare. Runt 13 de kom till Abu Zeidan snabbköpet i stadsdelen Al Fukhary i östra Khan Yunis varifrån invånarna flytt i början av markattacken. Grannhuset, den största byggnaden på gatan, hade förvandlats till en armébas två veckor innan och det var från denna bas skott avfyrade mot Shurrab-bilen. Sårad i bröstet, tog sig Kassab ur jeepen, kollapsade och dog. Ibrahim hoppade ur bilen, och blev då skadad i benet av ihållande skottlossning.
Fadern sårades i armen men lyckades dra sin överlevande son till en närliggande vägg. Han såg en stridsvagn och soldater komma och gå. Soldaterna kunde se honom. Vid 11 på kvällen, 10 timmar efter skottlossningen och fortfarande fast mot väggen, märkte fadern att hans blödande son blev kallare och att hans andning blev ansträngd. Han lyckades bära sin son tillbaka till det kulgenomborrade fordonet i hopp om att det skulle vara varmare där, men en halvtimme efter midnatt mellan fredag och lördag drog sonen sitt sista andetag i sin fars armar.
Allt detta inträffade 50 eller 100 meter från soldaterna. Periodvis talade den nyligen sörjande fadern i telefon med Tom som, stationerad i sitt hem i Tel Aviv hela natten, samverkade med i Röda Korset i försök att övertala armén att låta en ambulans komma direkt till platsen. Det europeiska sjukhuset i Gaza är beläget cirka två kilometer, en eller två minuters färd från området.
Runt 9:30 på lördagsmorgonen informerades Tom om att IDF hade gett tillstånd för ambulans att komma vid middagstid på dagen.
Dåförtiden förmedlade IDF talesman att det "generellt under vapenvilan öppnade IDF eld först när raketer avfyrades mot Israel eller skott avlossades mot IDF. Vi har inte möjlighet att utreda eller inhämta fakta för varje incident, eller att bekräfta eller förneka all information som kommit till vår kännedom. Ambulansens tillträde kunde endast tillåtas efter att en bedömning gjorts av situationen på fältet och att ett beslut fattats om att förhållandena medgav sådant tillträde. De skadade personerna [!] evakuerades av det palestinska hälsoministeriet och fördes till sjukhuset i Rafah”.
Jag minns väl de anonyma soldater som förintade familjen Shurrab. När jag kom till platsen den 24 januari upptäckte jag att de, i det palestinska hem varifrån de avfyrade skotten mot familjen, hade lämnat efter sig inte bara den vanliga förstörelsen och den vanliga avföringen. De har också lämnat efter sig inskriptionen, "Kahane hade rätt".
Bo Rööser har till detta inlägg skrivit en kommentar. Den slipper inte igenom. När jag tog beslutet moderera bloggen motiverade jag mig i inlägget bloggpolicy 2 med dessa ord: ”…jag tar till förhandsgranskning som ett nödvändigt ont för att bromsa personer, som utan egna bloggar andra kan välja eller avstå från att läsa, genom utrymme på min blogg kör egna agiterande race utan eller med mycket lös koppling till vad jag själv skriver om, därtill ibland i rent ovänlig ton”.
Nu sätts tillämpningen av detta på prov. Jag har bestämt mig att sätta ribban högt. Det innebär att Röösers kommentar inte publiceras i sin helhet utan i referat.
Kommentaren är på 342 ord – i och för sig inte upprörande långt – och bygger på att Rööser inte förstått mitt inlägg. Han säger så själv genom att börja med ”Uppriktigt sagt förstår jag mig inte på denna post, Stig. Du beskriver kollateral skada på oskyldiga i ett krig som utlösts av kontinuerlig raket och annan terrorism från det Hamassstyrda Gaza”. Efter det skriver han en massa om Hamas, Goldstone, anför ord från en italiensk journalist, undrar var jag var när Hamas störtade Fatah 2005 mm, alltsammans krönt av tanken att jag förvägrar Israel rätten att existera eller är ”ett offer för islamistisk propaganda”.
Det Rööser inte förstått är att i inlägget är det inte jag som beskriver något. Det är en israelisk journalist med uppdraget att bevaka de ockuperade territorierna som är mamma till texten. Hon kan väl rimligen inte vara mot Israels existens eller spridare av islamistisk propaganda. Jag valde artikeln för att den tillsammans med ledaren från Jerusalem Post i inlägget innan visar på två sätt att i Israel av idag se tre år tillbaka.
Jag tror att Rööser skall läsa mer noggrant för att förstå det kan menar sig kommentera – och så kommentera det.
Förresten betyder kollateral ”indirekt”. Tror någon att de som besköts och inte fick hjälp av soldaterna i närheten kände sig ”indirekt” dräpta.
Detta blev 340 ord.
Jag uppskattar att du återger två olika politiska sidors, i Israel,syn på Cast Lead, Stig.
Mycket balanserat till skillnad från en rabiat kollega till dig.
Efterom åsikten som framfördes i J.Post överenstämmer med min såg jag ingen anledning att kommentera den artikeln.
Jag ville däremot sänka artikeln i Haaretz och därav min kommentar med referens till en journalist som var ögonvittne.
"kollateral" är en vedertagen militär term för när oskyldiga av misstag beskjuts.
Risken för sådan skada mångfaldigas givetvis när en krigförande som Hamas avsiktligt gömmer sina stridsplatser bland civila och deras bostadsområden, skolor och lekplatser.
Det hade nog varit på sin plats att du själv hade kommenterat Hamas metod för krigföring, man förleds annars att tro att du inte bryr dig om den organisationens hänsynslöshet.
/BR
Bo Rööser skriver: "Risken för sådan skada mångfaldigas givetvis när en krigförande som Hamas avsiktligt gömmer sina stridsplatser bland civila och deras bostadsområden, skolor och lekplatser". Det är rätt. Men viktigt är också att när så sker skall en moralisk och civiliserad krigsmakt ÄNDÅ inte riskera civila liv utan finna andra sätt att bekämpa sin militärt rejält underlägsna motståndare. Hamas metoder - som jag inte förnekat - ger inte IDF något som helst fribrev.
Rööser fortsätter: "Det hade nog varit på sin plats att du själv hade kommenterat Hamas metod för krigföring, man förleds annars att tro att du inte bryr dig om den organisationens hänsynslöshet". Till det kan jag bara säga att man ska inte dra slutsatser eller fantisere utifrån vad jag INTE nämner eller tar upp.
Andra läsare meddelas härmed att Bo Rööser skrivit ytterligare en kommentar som helt rättfärdigar IDF:s beskjutningar av skolor, lekplatser och dyligt utifrån att Hamas skulle ha hållit till där. Då han INTE skriver något om vad blogginlägget berättade om - beskjutning av förbipasserande under vapenvila - släpps kommentaren inte igenom.
Sexton minuter efter det jag skrev senaste kommentaren är Rööser tillbaka med ett fortsatt hävdande att Hamas ensamt är skyldig till IDFs eldgivning mot civila. Han menar är tillåtet enligt internationella konventioner - men säger inte vilken konvention, pragraf etc.
Rööser ger de skjutna hela ansvaret för att de blev skjutna och skyttarna fribrev.
Om det är att diskutera inlägget vet jag inte - mer ett eget race utifrån inlägget.
Idag på Trettondagsaftonens morgon har Bo Rööser återkommit. Den slutar med: "Nästa gång kanske du låter min kommentar stå som den är istället för att återge den med dina ord, Stig. Din metod att censurera mig genom att du beskriver vad jag skrev är faktiskt oförskämd."
Jag är inte oförskämd!
Jag har i min bloggpolicy tydligt angett att kommentarsfältet i bloggen är till för samtal kring ett inläggs innehåll - i detta fall en artikel med poängen att det tre år efter Gjutet Bly också kan vara värt att minnas övergrepp begångna av israeliska soldater. Då Rööser inte rör i vad inlägget berättar utan i stället tar kommentarmöjligheten här som en arena för annan agitation blir han inte publicerad.
Men du bemöter mina kommentarer utan att först publicera dem vilket är synnerligen fräckt, pastorn.
Dessutom är det på intet sätt klarlagt att IDF begått övergrepp, enbart angivet i partsinlagor.
/BR
Helt korrekt, Bo Rööser, att jag bemöter dig utan att publicera dig. Dock refererar jag det som är rellevant. I detta är jag naturligtvis inte fräck. Det som är fräckt är att du inte respekterar vad jag anser skall gälla för kommentarer på min blogg - att de skall röra inlägget.
För att då återgå till själva inlägget är det en översatt artikel som beskriver IDF-övergrepp. På vad sätt är det en partsinlaga? Med den frågan ger jag dig en sista chans att komma tillbaka till ämnet - alltså inläggets innehåll.
Relevant stavas med 1 l, Stig.
F.ö. har jag full förståelse för at IDF inte tillät ambulanser att nalkas ett stridsområde eftersom Hamas regelmässigt utnyttjade just ambulanser som trupptransportfordon enligt den ende journalist som var inne i Gaza under Cast Lead, Lorenzo Cremonesi enligt den länk som jag tidigare angav och som du vägrade publicera.
Men jag avslutar nu och beklagar djupt att du Stig som enligt Hamassupportern Guardian är klok och snäll, i din kraft av bloggägare tillgriper så ojusta knep att du vägrar publicera inlägg men refererar valda delar av dem somdu sedan bemöter.
Mycket ful debattteknik men ganska typisk för svenska "antisionister".
/BR
Då Bo Rööser skriver "Men jag avslutar nu..." släpper jag igenom hans sista bidrag gällande detta blogginlägg. Dessutom kommenterar han ju faktiskt inlägget denna gång genom att acceptera att IDF inte släppte fram ambulanser till dem de själva beskjutit. Han grundar hela sin bedömning på EN journalist. TVÅ norska läkare ger i boken "Ögonen i Gaza" helt andra motiv för IDF:s taktik: terror av civila.
Till sist - denna kommentarkedja avslutas ju nu - tillämpar jag inga ojusta knep. Jag har refererat det Rööser skrivit som gäller saken inlägget handlar om. Det jag inte låtit honom göra är att efter eget skön kapa min blogg för sina egna frågor. Helt enligt den policy jag tydligt angett när jag inbjuder folk att kommentera på min personliga och privata blogg.
