stigstrombergsson

Du skall resa dig upp för ett grått huvud och hedra den gamle.

(3 Mos 19:31b)

Så inledde jag den presentation jag fått i uppdrag att hålla måndagen den 1 oktober då Pite kontrakts präster var samlade till kontraktskonvent. I ett par eller tre blogginlägg skall jag söka ge ett referat av vad jag då sade samt en del funderingar kring och utifrån det. Först dock något helt annat.

Sonsonen surrar skulle ävenledes kunna vara rubriken på åtminstone detta första inlägg. Jag börjar skriva det samtidigt som jag genomför det hedersamma uppdraget att vara barnbarnsvakt åt Adrian, fem månader. Hans hulda moder och hulde fader hade idag krockande seminarier eller vad det nu var på högskolan där de bägge är flit stud. Farfar barnvaktar alltså. Om en stund kommer de hem och har då med sig storasystern Tyra. I kväll får den gamle ha dubbelpass enär föräldrarna skall på dagisföräldramöte – typ.

Huruvida denna exposé över miljön och sammanhanget när blogginläggsskrivandet påbörjas egentligen är nödvändigt kan det råda delade meningar om. Innerst inne är det bara frågan om att ta ett tillfälle i akt att skryta lite över att jag är farfar.

(…)

I det nyss lästa fick du, kär Bloggläsius, del av vad jag hann knappra ned i eftermiddags innan det inträffade barnbarnshygieniska ting som avbröt skrivandet. Ganska omedelbums eftåt anlände så storasystern och vidare skriveri om dopet blev inte möjligt. Nu efter 23 är det för sent för sådant. Jag får ta tag i saken framåt helgen men låter rubriken dopkonvent 1 stå kvar för det seriösa intryckets skull. Inlägget sorteras dock in i kategorin Farfar funderar.

Barnbarnsumgänge brukar innebära en kort filmsnutt med lite text på ANDRA BLOGGEN – här. Klicka titta och njut!

Käre Bloggläsius!

Vill bara till din glädje, förnöjelse och njutning visa vad som möter min blick när jag sätter mig vid lapptoppen för att skriva något mer eller mindre begåvat att publicera här å min blogg. Risken att tappa fokus på vad som skulle författas är överhängande. Farfar låter sig lätt överfyllas av glad beundran.

Jodå! Så är det. Jag har hyrt ett vrak. Eller i vart fall blivit kund hos biluthyrarfirman Rent a Wreck där vi reserverat en liten lastbil – volym ca 16 kubikmeter – som vi plockade ut i Luleå igår söndag eftermiddag. Utplockandet innebar att vi faktiskt smet från dopkaffet lite grand.

För det var ju gårdagens stora event. Händelse alltså. Inte dopkaffet men väl Dopet. Lille Adrian Natanaels dop. Han döptes i Nederluleå alias Gammelstads kyrka. Han – Adrian alltså – är mitt/vårt barnbarn. Han är Tyras lillebror och givetvis var det högtidligt värre. Stort.

Blev det inte farfar som döpte? undrar en del.
Jag har fått sådana frågor. Näpp! Farfar är farfar! Bästa ämbetet på jorden.
Barnets föräldrar, alltså farfars son med fästmö, har valt att låta prästerna i den församling där de bor genomföra att lille Adrian förenas med Kristus och hans kyrka. Bra! tycker farfar! Det betyder att församlingen har och (förhoppningsvis) tar ansvar för den unga familjen. Att farfar ber och berättar är ju bara SÅ självklart. Prästen som döpte – tidigare elev åt farfar – skötte uppgiften med den äran och har uppdraget! Sådetså!

Lille Adrian döptes alltså och givetvis filmades det. Av någon krånglande anledning fick farfar inte till det sent igår kväll – alltså en film på ANDRA BLOGGEN. Han skall fixa det vad det lider.

På eftermiddagen hyrdes ett vrak och med den bilen for idag om måndagsmorgonen farfadern och farbrodern till Östersund för att bistå äldsta fastern i hennes flytt till samma stad som Adrian och Tyra – alltså farfars dvs mina barnbarn om någon ännu inte fattat släktskapets vindlande krokar – bebor. Just nu sitter farfar – alltså jag – i fasterns* kök mitt i flyttandets kaos pimplandes ett glas vitt och skall snart knyta sig. Alltså sova. I morgon fixar jag och farbrodern alias lillebrodern färdigt medas tösen alias storasystern gör sin sista jobbdag. Om kvällningen reser vi norrut igen för att efter en påvvernapp i Älvsbyn några timmar natten mot onsdag leverera flyttlasset i Luleå i sådan tid att uthyrningsfirman Rent a wreck kan få tillbaka sin bil senast 16.30. Annars kostar det 2½ tusen mer.

Dopet igår då? Blev det fint?

Jajamen! Det var SÅ högtidligt – tycker farfar. Säger därmed exakt samma ord som Adrians och Tyras pappas farfar brukade säga vid dop, luciatåg, familljegudstjänster och konfirmationer som hans barnbarn var med i: Det var riktigt högtidligt!**

Gud har gett oss en gåva – Adrian Natanael.
I dopet fick Adrian Natanael Guds gåva – barnaskap hos Gud.
Natanael betyder Gud har gett.

Kategori för detta inlägg? Behöver någon undra? Farfar funderar – givetvis!
En illustrerande bild kommer att ersätta – av bilvraket fixat med silvertejp.

Nu har det regnat frenetiskt och intensivt i över ett dygn. Började lördag eftermiddag och småstrilade fortfarande på söndagseftermiddagen då jag passade på att börja skriva samtidigt som barnbarnen tupplurade sig. Bägge. Den yngre som inte ens är en månad tuppar sig i och för sig hela tiden så det blir ingen skillnad egentligen. Med den tvååriga storasysterns slummer lägger sig tystnad och passivitet sig som en kompakt filt över fastigheten – i vart fall i jämförelse med när hon inte knoppar in.

Det regnar alltså. Ute alltså. Inte inne på de tuppluriga barnen. Lite onödigt regnigt faktiskt. Ett veckoslut rinner bokstavligen bort men det är ju faktiskt inget man kan göra något åt. En tröst om än en liten tröst är att det är i alla fall bra för gräset. Det är ju så man brukar ursäkta ihållande regn. Försöker man transkribera hur det låter på lokaldialektiska, det språk som är bäst lämpat att uttrycka positiv uppgivenhet och halvsvart humor, blir det ungefär: Hä jär i ål fåll bra fö gräse!

Den mest extrema gång jag hörde de orden var en vinterdag för kanske tio år sedan. På morgonkulan var det mellan 15 och 20 minusgrader och hade så varit en vecka tio dar minst. Allt var fruset. Utomgaragestående bilar utan kupévärmare var kalla liksom vägar och trottoarer med packad snö som väglag. Åsså kom det ett väderomslag västerifrån. Tokvarmt på en gång. Runt 0. Med spöregn. Och jag menar spöregn. Resulterade i mellan en halv och en centimeters kompakt istäcke på kall bilplåt samt till fordonen hörande glasrutor. Blankis på gator och gångvägar likaså. Rinnande vatten som flödade på blå is och människor som sakta mycket saaakta skred fram mellan ortens affärer. Jag befann mig utanför sparbanken hållandes mig själv i väggen när jag hör en galghumorförsedd ortsbo för full hals utropa Hä jär i ål fåll bra fö gräse!

För tydlighetens och enkelhetens skull deklarerar jag det uppenbara: Jag – okej då: vi! – har världens gulligaste barnbarn*. Bara så att läsaren vet. Utan konkurrens. En pratsam sällskaplig typ som igår landade på en stenplatta på så vis att hon nu kallas Tyra Skrubbnos. En mestadels sovande liten en som mellan de punkter i tillvaron som regleras av något inre biologiskt urverk typ Skalmans mat- och sovklocka ändå kan förnöja sin ömsinta omgivning med grimaser och minspel. Regnrusket gav inga tillfällen till att filma stimmiga uteaktiviteter men medgav närporträttering som kan beskådas i en kort film med titeln våra miner å ANDRA BLOGGEN – alltså här. Bilderna i detta inlägg är ur filmen.

Besöktalet på min blogg har sedan en tid tillbaka tagit ett kliv upp. Kul att notera men egentligen inte väsentligt alls. Jag skriver ju främst för att skriva och genom skrivandet sortera mina tankar, inte för att läsas.
Förr i världen var det några som trots denna min egocentriska hållning valde att besöka min blogg. De dagar då det var fler än 50 intittare var dock så få att jag upprättade en lista över de datumen. I listan kunde föras ett par dagar varje månad.
Bloggportalen Dagens kyrka startade och de som tog initiativet till den önskade ha med mig – och har än till denna dag inte meddelat att de vill ersätta mig med någon annan. Vi som länkas till från Dagens kyrka är 12 till antalet, inte några ”de aderton”. Således inte riktigt ”Svenska kyrkans informella akademi” trots att vi ger prov på varierande snille och smak i blandade skurar. Hursomhaver har då besökstalet stigit på bloggen till att det nu oftare än inte är över 50 unika IP-adresser som gluttar in varje dag. Vissa dagar rentav närmare 100. Den är småkul – men egentligen inte väsentligt.

Lite mer väsentligt men i jämförelse med nästa styckes kategoriavgörande berättelsepunkt ändå helt oväsentligt är att samma personer som kickade igång Dagens kyrka på fri tid och utan ekonomiska resurser gjort en genomlysning av den inrättning jag tidigare kallat Snedglodda kedja. Deras rapport kan hittas här och är intressant och avslöjande. Kanske inte en motsvarighet till ett fullfjädrat wikileaks men ändå ett gott initiativ.
Dock kom jag av genomlysningen och rapporteringen att börja fundera över detta med att offentliggöra saker som etablissemang oftast väljer att tiga om. Här menar jag nu kyrkliga etablissemang. Borde det inte finnas mer av det – typ ett kyrkileaks. Kring prioriteringar, mannamån och annat. Kommer nog att filosofera om det i kommande inlägg – peppar, peppar.

Det avgörande väsentliga i dagstillvaron är att i går eftermiddag kom barnbarnen Tyra och Adrian hit. Fint främmande alltså. Första gången lille Adrian som föddes 6 maj besöker farfar och farmor. Storasystern är rena veteranen som vet var alltig finns och pratar sju stugor full. Föräldrarna är också med. Trevligt och rikt. För det är rik han känner sig. Farfarn alltså.
En liten filmsnutt blev det denna första hela beöksdag. Väl hemma från sammanträde på Stiftskansliet i Luleå – som också spätt på funderingarna kring detta med kyrkileaks – fann jag att batteriet till videkameran nästan helt laddat ur. Nästan. Strömmen räckte till den filmsnutt man kan hitta här på ANDRA BLOGGEN. Men nu är kameran på laddning.

Bilden är ur filmen…

Kort och snabbt vill jag bara berätta att jag haft en riktigt bra dag. Varit till Luleå. Inte sådär i största allmänhet till Luleå utan i synnerhet till Luleå. Lille Adrian skulle premiärbeses. Jodå! Läsaren fattar rätt. Adrian är namnet. Så heter storsonsonen jag berättade om i inläggen farfar x 2! och farfar x 2 – igen!

Jag for alltså till Luleå. Farmodern befanns vara i småsjukligt tillstånd och ville inte infektera den lille, hans storasyster och hans föräldrar. Farfar fick alltså fara själv. Med mat och kameror i bagaget. Ett resultat av filmkamerakörningen kan beses här på ANDRA BLOGGEN. De små bilderna här är från den filmen. Stillbildskamerabilderna har jag på hårddisken.

Märkligt är det egentligen med så små människor. Trots att den nyfödde egentligen är ganska stor för sin ålder är han ju faktiskt bara en lite pys. Och den tidigare lillan – alltså storasystern Tyra – har ju förvandlats till en riktig batting med en massa prat och en massa spring i benen.

Väl hemma i fastigheten knypplade jag på vad jag skall säga i morgon. Jag har blivit ombedd att predika i gudstjänsten på EFS här i Älvsbyn. Mindmapsmanuset är klart nu. Det handlar om bönen. Kanske kommer ett sammandrag här vad det lider.

Missuppfatta nu inte rubriken! Det är inte så att jag igen blivit farfar igen utan det är bara i sin enkelhet så att jag igen använder rubriken från förra inlägget. Alltså att jag blivit farfar igen för andra gången – värt att säga igen. Jag tycker det är vits att göra så eftersom detta inlägg samt och synnerligen kan ses som en fortsatt redogörelse utifrån det förra. Uppföljaren blev så angelägen då jag idag på Facebook fann att barnbarnens hulda moder publicerat den för mig första tillgängliga bilden på honom som föddes i förrgår 4,8 kg tung och 56 cm i strumplästen. 
Skåden klanens kronprins och universalarvinge! Är han inte snygg.

Detta – kronprins och universalarvinge – lät nog både patriarkalt och förlegat rojalistiskt. Jag är inne i ett sånt skov nu. Extra medeltida – typ. Tror det beror på att jag läser vidare i mastodontverket jag berättade om i inlägget lite PÅSK-godis av den nionde förra månaden. Från A game of thrones gick jag vidare till En klase kungar eller vad det nu hette och är nu inne på första volymen av tredje boken En storm av svärd – som alltså är två böcker. Fast ändå en. Men två. Och alltsammans är på engelska. Skulle Nobelpriset i litteratur ges till författaren George R R Martin vore det lika oförtjänt som fredspriset till president Obama men trots detta är det som småkul att läsa i alla fall. Kungar och prinsar och prinsessor och riddare och väpnare och drottningar och slott och herresäten och damrumpor och allt möjligt annat monarkistiskt som ju även om man försöker vara Med Sverige i tiden tillhör en förlegad fantasivärld med medeltidstouche. Det är enligt ett medeltida monarkistiskt värderingssystem som mitt nyfödda barnbarn – vars namn inte (ännu) skall nämnas* – är den kronprins och universalarvinge som förpassat sin storasyster till lämpligt giftasobjekt in i någon släkt med en pojke som kommer att ärva en stuga i skärgården.
Men visst är han tjusig – den lilla stora killen!

Massor med personer har på Facebook reagerat på att jag i en notis kungjorde att jag skrivit förra blogginlägget med anledning av att jag blivit farfar. Fotbollskonfirmander, bekanta, kollegor, släktingar, elever, ungdomsvänner och alla möjliga andra har på Fäjjan markerat ”gillar” eller rentav kommenterat saken, ofta med olika varianter av Grattis*. Till alla dessa samt dem som rentav kommenterade nyheten här på bloggen framför jag ett varmt och farfarmalligt tack.

Då barnet nu är fött kommer jag bättre än den sista tiden kunna fokusera tankarna till att beblogga sådant som i övrigt händer och fötter, sker och timar, pågår och förbigår vad gäller väder, snösmältning, arbete, politik och kyrkleri. I nåt annat inlägg. Inte nu.

Nu skall jag beundrande fösjunka i bilden igen.

Du som läser min blogg och är intresserad av hur livet framskrider sådär i största väsentlighet meddelas härmed att barnbarnet Tyras pappa söndag kväll telefonerade från BB och meddelade att ett tag efter sju söndag kväll blev lilla Tyra storasyster till en liten bror. Inte så liten kille heller – fyra komma åtta kilo. Nästan lika stor som farfar. Alla mår bra. Tack Gud!
Du som läser min blogg och är intresserad av vad jag tycker i olika kyrkliga eller andra frågor kan ju meditera över något mindre viktigt - typ förra inlägget.

I några tidigare inlägg har jag genom text och bild av gråhårig nagelbitande gubbe visat på att jag befinner mig i farfarsskapets födslovåndor. Enfaldigt, tvåfaldigt, trefaldigt och fyrfaldigt har den skäggige patriarken publicerats. Skulle rätt vara rätt borde det ha varit fem nervvrak denna gång. En hel rad. Men jag väljer att inte göra så. Andra bilder om annat får pryda detta inlägg även om det – vad jag i skrivande stund vet – råder total stillhet på barnbarnsfödselfronten, 1½ vecka efter budgeterat datum. Det närmaste vi kommit i saken är att i förra söndagens evangelietext* talade Jesus liknelsevis om när en kvinna skall föda har hon det svårt. Och så är det alldeles säkert och den urladdning barnafödande innebär fyller också mig med beundran inför den mest smärttåliga och tappraste halvan av människosläktet. Det är bra att den saken nämns då och då i den Goda Boken men ändå kan jag inte annat tycka att farfäders födslovåndor är en i Bibeln underbeskriven sak.
Stillhet råder som sagt, men jag lovar att återkomma i ärendet.

Ett bakslag har drabbat våren. Hela världen är vit igen och snön vräker ned. Eller rättare sagt det snöblandade regnet. Började lördag morgon och pågår än vid midnatt mot söndag. Snöblaskeslasket lade viss sordin på lagspringtävlingen Älvsbyn runt som årligen genomförs som ett delarrangemang i Folkhögskolans dag – alltså idag. Fullt ös med olika aktiviteter och folk på arbetsplatsen och full arbetsdag. Och fullt ös från skyn. Visserligen hade jag inte alls tänkt springa tävlingen över huvud taget men vädret gjorde det till en extra bra dag att lämna walk over.

Bilderna visar på bakslaget i våren. Utsikten från vår balkong ungefär vid 18-tiden. Vitt, vitt och gått. Den ena bilden är ett utsnitt av den andra. Visar hur snöslasket vräker ned.

Givetvis finns mer att berätta men inte i natt. Funderingar kring kyrkligt medlemsras beskrivet i ett antal artiklar i Dagen får anstå till imorgon – rättare sagt senare idag. Mer arbetsrelaterade funderingar angående det goda sökläget inför Svenska kyrkans grundkurs till hösten likaså. Och förhoppningsvis kommer jag snart att kunna deklarera mig själv vara nyförlöst farfar till barnbarnet Tyras lilla syster eller bror.

Det finns bara så mycket jag funderar över. Bara så mycket som skulle kunna generera blogginlägg. Men jag kommer som inte till skott. Fixar inte att fokusera på något informativt att meddela läsekretsen. Inte heller något agitativt att reta densamma med.

Jag skulle kunna skriva om hur planeringen framskrider vad gäller höstens verksamhet på folkhögskolan. Om att vi såhär tidigt på våren inte på många många år haft så många ansökningar till Svenska kyrkans grundkurs. Och att platser ändå finns kvar – se här. Men det skriver jag inte om.

Jag skulle kunna skriva i min tänkta serie lokala kyrkohistorier, alltså en serie funderationer jag (kanske) knapprar ur mig innan sommaren 2013 då Älvsby kyrka fyller 200 år. Men det gör jag inte heller.

Jag skulle ävenledes kunna skriva om det märkliga i att ett demokratiskt lands ambassadör – Israels – i ett annat demokratiskt land – USA – kontaktat ett fritt TV-media – CBS – för att i förväg protestera kring ett program man tänker göra. Det är anmärkningsvärt*. Men jag skriver inte om det heller. Räcker med att hänvisa till CBS-programmet som det länkas till här på bloggen mistabröder.

Jag skulle kunna skriva om vårens lätt försenade framfart, att skidföret nu är över. Och att pjäxorna ställts på sommarförvaring. Och att dubbdäcken nu ska av. Men jag kan inte fokusera på sådant.

Jag skulle också kunna skriva mer utifrån vad som kom upp i kommentarena till mitt förrförra inlägg om EFS – ett inlägg som anknöt till vad som skrivits på en annan blogg. Det vore intressant att borra vidare i de sakerna men det gör jag inte heller. Kräver för mycket koncentration – typ.

Och jag skulle kunna skriva om en massa andra saker som att fler och privata apotek först imorgon lyckliggör allmänheten med allt färre medikamenter eller det fifflas och bågas kring svenskt vapenstöd till den fyrbåk för demokrati och mänskliga rättigheter som heter Saudiarabien eller att bilen behöver tvättas eller att äcklarationen sänts in eller att cykeln behöver smörjas eller att...

Jag skulle kunna skriva om mycket men gör det inte. Jag kan inte fokusera!

I veckan var beräknat datum då min lilla tvååriga sondotter skulle befordras till storasyster. Vilket inte skett än! Vad jag vet. Om och hur detta att Tyra nu är endabarn på övertid fyller hennes tankar vet jag inte heller. Den havande kvinnan och barnaföderskan – sonens fästmö tillika tösens mamma – signalerar dock på Facebook och annorstans att hon nu är less att vänta. Vad fadern tänker kan jag bara gissa. För honom är det nog som det var för mig fyra gånger: kompakt känsla av att vara offside och i ett läge då det bara är att go with the flow som fransmännen säger. Och ha bilen tankad.

Och den vandrande farfadern då – alltså jag?
Jo, noble Bloggläsius: Han kan inte fokusera. Han känner sig som bilden visar.

Vill inte dra läsintresse från det förra mer mångordiga inlägget utan bara med ett kort meddelande hänvisa till ett film- och textförsett inlägg på ANDRA BLOGGEN.
Bilden är ur filmen och ger handlingen i ett nötskal:
Vackert barnbarn innebär uppståndelse.

Hejsan!

Det är jag som är Tyra.
Jag är två år.

Det är jag som sett till att farfar inte bloggat de senaste dagarna. Ni som brukar titta in har nog märkt det. Att han inte skrivit nåt. Han har haft annat vettigt att göra. Jag har inte gett han en chans faktiskt. Hållit honom fullt sysselsatt. Skriva fiffigt tar ju tid. Fundera ut fifferierna också. Och jag tycker han kan göra annat. Vettiga grejer. Läsa, leka, laga mat, titta på film, läsa lite till, fixa mellanmål, ta mig på sajtsiing i vagn, plocka upp, ta fram, fixa, dona. Bara som exempel. På sånt man kan ha farfarar till.

Egentligen började det i förra veckan. Av ömma föräldrar skjutsades jag till Älvsbyn. Mamma och pappa var kvar till på Annandagen. Spelade ingen roll. Jag var ju med farmor och farfar hela tiden i alla fall. Dom är mycket lättare att ha att göra med. Mer manipelerbara liksom.

Från tisdag var farfar helt i mitt våld. Mamma och pappa hade farit. Och min farbror. En faster fanns i fastigheten så dom växeldrog lite men jag höll dom igång. Farmor – som jag kallar chammo – var inte hemma. Hade smitit. Jobbar. Så mest är det farfar och jag.

Idag var vi en tur på byn. Dom säger så här. Hemma i Luleå är det på stan. Men i Älvsbyn är det på byn. Innan hade jag varit snögrävling ett tag. Men sedan bar det av. I vagn. Vi skulle köpa ägg. Fast jag somnade ungefär vid kyrkan. Tyckte ändå att jag hörde farfar prata med en annan gubbe om mig. Det här med barnbarneri alltså. Farfar sa nåt typ det händer nåt hela tiden men det händer som ändå inte nåt, blir i alla fall inget gjort. Gubben höll med.
Jag log i sömnen. Låter som jag lyckats. Så är det ju. Och skall vara. Det är ju vi barn som skall utvecklas. Det är vi som ska få nåt gjort. Lära oss saker. Växa. Ha kul. Må bra. Föräldrar ska bara se till att det sker. Underlätta och fixa. Det är det dom finns för. Farmorar och farfarar får vara glada om de kan hänga med. De slet ju ut sig på förra generationen – typ.

Imorgon ska jag visst skjutsas hem. Lilla mamsen och lille pappsen börjar få abstinens. Lånetiden har gått ut liksom. Farfar och farmor ska se till att jag lämnas tillbaka efter en kravlös vecka. Alltså en vecka utan krav på mig.

En sak tll: Om några veckor ska jag få ett syskon. Småsyskon tar visst en väldans tid. För ens föräldrar alltså. I vart fall om man ska döma efter min Emma-film. Jag har boken också. Då är det nog bra att ha välövade och motiverade föräldraföräldrar som tycker om en. Det har jag. Fyra stycken.

Hej då!

Tyra

Nu är det måndag kväll och jag sitter framför SM-slutspelet i hockey. Ser Skellefteå leda över Modo och erfar att AIK kopplat grepp på Luleå i slutspelets andra omgång. Rubriken kom ur TV-tittandet. I ett Modoanfall – som inte ledde till något mål – berömdes en spelare som klappade till på en retur för att han fullföljer upp chansen. Kul blandning av följer upp och fullföljer.

Under sportlovet förra veckan fullföljde jag upp en genomgång av allt vad jag skrivit på bloggen sedan våren 2005. Kopierade rubbet till ordbehandlingsfiler, en för varje månad. Denna verksamhet innebar dock inte att jag läste genom allt men väl att jag såg allt. Och läste igenom en del. Och tänkte ganska mycket.

I mitt tänkande kom jag fram till att jag – och detta har jag antytt tidigare – tyvärr fått rätt i sammanhang där jag absolut egentligen inte velat att mina farhågor skulle gå i uppfyllelse. Vad gäller Svenska kyrkans lednings agerande och nervösa anpassningshållning till sekularisering och exempelvis till en ny äktenskapslagstiftning, en teologisk liberalisering inemot ren förflackning, maktens missbruk av sin makt, kyrkliga överheters svek och mycket annat – i sådant har jag tyvärr fått rätt i mycket stor utsträckning. Det är tidsramar jag tagit fel på. Sådant jag trott skulle ta tio år fixar wäjarna och svikarna på fem.

Ibland har jag anklagats och fått stå till svars för att jag klagar på bloggen. Fann dock att sådana inlägg ingalunda dominerar ens i den kyrkliga sfären. När de förekommer är det ”uppåt” i hierarkier jag gnäller. I riktningarna ”nedåt” och ”åt sidan” i relationerna till elever, arbetskamrater, ungdomar, konfirmander etc märks mest uppskattning i bloggen – vilket jag är glad över.

Jag har också sett vad (och ibland hur) det jag skriver kommenteras och av vilka. Skriverier om läget och händelser i Mellanöstern toppar kommenterandet alltsedan Israelernas blodiga kapning av Ship-to-Gaza-eskadern för några sedan.

Predikningar har jag läst. Och andra utredningar och flera föredrag. Finner faktiskt en del lärorikt. Ibland också kontroversiellt om man ser till vad folk som bestämmer brukar bestämma. Dock låter de sig – om de nu läser min blogg – inte provoceras till samtal, varken lokalt eller regionalt.

Recensioner av böcker och filmer, kommentarer till händelser och väder – allt möjligt finns men varför jag kopierat allt vet jag inte än. Kan väl vara bra att ha – typ.

Så på fredag eftermiddag kom lilla Tyra med pappa för att vara hos farmor och farfar ett veckoslut. Fint väder med skidåkning som första bilden visar, korvgrillning och annat tillsammans med en liten mysig tvååring som pratar oavbrutet. En riktig surrdosa. Sjunger, snackar och räknar. På ANDRA BLOGGEN – här – finns några minuters film ur vilken detta inläggs andra bild är tagen. Njut av filmen! Den, och dessa rader, kvalificerar inlägget till kategorin Farfar funderar.


Lovet är alltså slut. Verksamhetsplaneringar och annat tar fart. Imorgon Luleå.

Dessutom – vid TV4-nyheterna – tycker jag att någon NU skulle avlägsna president Assad i Syrien. NU! Fullfölja upp den muntliga kritiken – typ.

Den rubriken kan kanske (miss)uppfattas som ett löfte.
Farhågan eller förhoppningen Nu är han ledig från jobbet denhär veckan så det kommer att dugga in ett eller två inlägg varje dag kan uppkomma. Vem vet. Kanske blir det så. Kanske inte.

I vart fall har jag nyss redigerat en liten filmsnutt som finns att beskåda här. Den är från kalaset igår. Barnkalaset. Men med bara ett barn på plats. Tyra. Åsså hela tjocka släkten. Paket som på julafton. Två minuters film blev det. Givetvis finns en längre så kallade extended version men min gissning är att bloggläsares och nätsurfares entusiasmmarginal är snävare än farfars – alltså min. Därför ges ni bara 2 minuter.

Det blev alltså Luleå igår eftermiddag. Just nu måndag förmiddag väntar jag på ett telefonsamtal 10.45 och att temperaturen skall stiga något så att det blir lite mer njutbart att sticka ut för en turskidtur i det fantastiskt vackra vädret. Då blev det ju bra tid att redigera filmen från igår.

Om ett par dagar är det två år sedan jag och madammen i mitt liv gick upp en division och nådde högsta möjliga nivå i kombinationen larv och styrka. Det var nämligen den 1 mars 2010 som lilla Tyra föddes och jag blev farfar med rätt att bära hatt och ha käpp med silverkrycka.

För mitt bloggande fick detta naturligtvis konsekvenser. Kategorin farfar funderar skapades och under det huvudet har en serie inlägg inlagts. Då – som jag fattade det –det bloggverktyg jag använder bara medgav publicering av text och bild öppnade jag ytterligare den ANDRA BLOGGEN där också små gulliga filmer kunde läggas ut till den hugade allmänhetens fröjd och gamman.  Den finns bland länkarna till höger. Kanske hade det varit mer rationellt att publicera filmer på YouTube eller nåt annat liknade och länka härifrån men jag valde att göra som jag gjorde. Detta sista sagda var nog onödigt sagt eftersom du, ädle Bloggläsius, säkerligen fattat att jag inte gjort som jag gjort om jag inte gjord det val jag gjorde för att få det gjort.

Här har det alltså varit inlägg med bilder och där har det varit filmer. En del bilder här har varit frysta scener ur filmerna där. Andra har tagits med mobiltelefon(er) och vissa med mer avancerad fotoutrustning och detta har lett till att bilderna har lite olika kvalitet. Gemensamt för dem alla – 65 stycken – är att det är Tyra som är i (ett ibland suddigt) fokus och att vän av ordning starkt ifrågasätter att Meryl Streep var den rätta Oscars-vinnerskan.

Av alla publicerade stillbilder har det nu blivit en film publicerad här på andra bloggen – drygt 2 minuter. Ta dig dit och begrunda hur barnet vuxit!