stigstrombergsson

När jag publicerar detta är det måndag första lediga veckan sommaren 2016. När jag skriver – åtminstone en del – är det söndag kväll. Jag har hamnat i Järvsö där den yngre av döttrarna bor. Vi, jag och madammen i mitt liv, är denna gång tilldelade sovstugan där herrskapets trådlösa nätverk är svagt och instabilt. Inne i huvudkåken fungerar det mer pålitligt. Därför sker publiceringen i morgon.

Hon for ner före mig, madammen. Tog tåget torsdag kväll. Tidigare samma dag hade svägerskan men sambo, de som kom om tisdagen, farit. Och onsdagen hade det varit fullt hus enär alla barnen som bor i Luleå plus en fästmö och barnbarnen dykt upp för att träffa sin moster. På onsdag hade jag arbetsuppgifter. Liksom torsdag fram till lunch ungefär.

Fredagen blev jättetyst. Bara jag i fastigheten och arbetsfri dag. Klar kontrast mot stimmet tidigare under veckan. Av hänsyn till nattskiftsarbetande granne avvaktade jag fram till två-tiden med motorgräsklippning och hann precis med slåttern innan den dagliga regnskuren kom. I övrigt en stilla dag.

Likaså lördag fast jag hade i uppgift att sammanviga två par – det var allt. Men en av vigslarna blev tvåspråkig. Bruden var svensk kvinna boende i Kanada där han var ortsbo  – tack och lov i den delen av landet där man inte talar franska. För hans familjs skull fick han frågan på engelska – svarade Yes! – och gav sina löften på sitt modersmål. Då jag gillar att utmana mig själv och ville att hans hitresta familj skulle få en släng av sleven blev mitt tal till brudparet på engelska.

Sedan började min ledighet.

Jag fick sen semester detta år. Det passar mig väldigt bra. Samtidigt har det inneburit att vårterminen känts lång. Då förra sommarens semester var tidig har det faktiskt blivit ett 53 veckor långt arbetsår då vi också varit snävt bemannade. Visst gillar jag mitt arbete men måste ändå vidgå att jag känner mig sliten – har 57 plustimmar. Fem veckors tajmaot skall bli skönt. Gissningsvis kommer då hösten att kännas kortare liksom våren innan den tidiga semestern nästa sommar. Allt kommer liksom då att jämna upp sig – typ.

Strax efter sju om söndagsmorgonen startade jag min färd. Halvvägs mellan Älvsbyn och Järvsö ligger Örnsköldsvik och strax norr om den staden finns min moster. Hon är mitt mellan 80 och 90, inte så jättevig i kroppen men vital i skallen så man nästan blir avundsjuk. Paus hos henne några timmar och sedan väg vidare. Och det var då jag kom att utsättas för den på-insidan-om-omkörning med tillhörande trängning och broms som gett detta blogginlägg dess slagkraftiga rubrik. Knäppskallen i Audin som BMW-föraren tydligen kappkörde med förtjänar också att nämnas – och benämnas Idiot!

Förra året var det så.

Då började hösten nu!

Jag påmindes om det idag via Facebook. Där finns vanan att då och då påminna om något som hänt förr. Eller rättare sagt: sådant man skrivit där förr. Och idag var berättades det för mig att jag för ett år sedan satt på bussen mellan Ljusdal och Hudiksvall. Madammen i mitt liv och yngste sonen var kvar hos dottern i Järvsö men jag var då på resa hemåt för att börja arbeta efter semestern. Tidig höst förra året.*

Men detta år har semestern inte ens börjat!

Jag har en vecka kvar i arbete innan fem veckors ledighet.

I år blev det sen vår – typ.

Fotbolls-EM är tack och lov slut nu! Portugal slog fransoserna och nu slipper jag och alla andra civiliserade människor plågas av att vara tvungna att glo på sådant då och då. Kul har det varit men lite mätt på kickandet är jag.  

*  För några dagar sedan påmindes jag om en annan mycket roligare sak. Och det med bild och allt. Då var det sex år sedan vi i bostaden som nyblivna farfar och farmor fick längre besök – kanske var det till och med första besöket – av barnbarnet Tyra. Att påminnas om den dagen och få i repris stolthetskänslan av att köra barnvagn i villaområdet var mycket lustfyllt. Bilden är värd en repris. Klickar man på den blir den större.

Cogito, ergo sum är en klassiker. Både som ordstäv och som språk. Latin för Jag tänker, alltså finns jag. En sak leder till slutsats om en annan sak. Handlar om orsak och verkan – typ.

Redan för att komma den här lilla biten i min fundering var jag tvingad att uppsöka Google översätt för att få latinet rätt översatt och stavat. Och där fastnade jag och började kolla hur det blir på andra språk och andra sätt att skriva. Denna lista blev ett delresultat: 

• Amhariska: እንግዲህ እኔ ነኝ; አስባለሁ
• Arabiska: أنا أفكر، إذن أنا
• Armeniska: Կարծում եմ, հետեւաբար ես եմ
• Burmesiska: ငါထင်, ကြောင့်ငါဖြစ်၏  
• Grekiska: Νομίζω ότι, ως εκ τούτου είμαι
• Gaeliska: Mi a 'smaoineachadh, mar sin tha mi
• Hebreiska: אני חושב, משמע אני קיים
• Hindi: मुझे लगता है, इसलिए मैं हूँ
• Isländska: Ég held, því ég
• Kinesiska: 我思故我
• Walesiska: Yr wyf yn meddwl, felly yr wyf 

Och det blev ju ett sidospår. När jag satte mig vid tangentbordet hade jag inte alls tänkt skriva detta. Men som skrivet kan det aktualisera den fundering jag hade om mitt eget blogg-skrivande. Handlar det om Jag tänker, alltså skriver jag* eller det omvända Jag skriver, alltså tänker jag?**

Ibland skriver jag sånt som jag tänkt innan med förväga dispositioner, resonemang osv som hamnar som text i tämligen skalltrogen form. Till exempel i kategorin Predikan mm är det ofta av det slaget. Dessutom är det ju så att många tankar jag haft och har, fastän både skarpsinniga och välformulerade, i alla fall här aldrig skrivs. Självcensur, hänsyn till andra och annat gör att tankeströmmarna inte blir skriftflöde. Jag tänker, alltså skriver jag är alltså inte hela sanningen.

Av det skrivna är det oftast så att det var själva skrivandet som blev sättet att forma tankarna. Jag skriver, alltså tänker jag, En aning om ett ämne eller en sak kan finnas men funderingarna mejslas ut samtidigt som texten formas, inte innan. Och då blir det utvikningar typ den ovan. Ofta långa inlägg. Med varierat innehåll.

Varför började jag skriva om det här?

För ett par dagar sedan talade jag i telefon med en betydligt yngre präst verksam i ett annat stift. Anledningen var att han av vänner och bekanta ombetts att om en tid vara vigselförrättare i Storforsens kapell. God ton präster emellan fick jag i unga år lära mig att det innebär att man hör av sig till den lokale kyrkoherden för att berätta detta och få OK för framfart i annans pastorat. Det var denna goda ton gossen tillämpade och då han för några år sedan var elev vid Svenska kyrkans grundkurs vid Älvsby folkhögskola blev det ett glatt återhörande. Kul.

Vi pratade om allt möjligt kyrkligt, om att bo där man verkar, om gudstjänster och annat. Någonstans i samtalet fyrade jag av någon sorts salva om något – jag minns inte exakt vad – vilket fick honom att skrattande säga: Du borde skriva en bok om det där!

Näää! Inte en bok, sade jag. Jag har ju en blogg.

Men det har fått mig att denna arbetsuppgifts- och regnfria torsdag fundera över sambandet mellan skriva och tänka hos mig. Här. Och annorstans.

I förrförra inlägget gav jag en lista över tänkbara bloggämnen och en kommentar föreslog att jag skulle prioritera de tre första rätterna på menyn:

• För en del år sedan sa en person till mig: Stig. Du har ju funnits som präst här i Älvsbyn i 30 år – vad har det blivit av det? En lite läskig fråga särskilt som det gått 8 år till.
• Sluta tidigare, jobba längre, pensioneras 2018 vid 65?
• Nyckfulla och totalitära ”väckelserörelser” i relation till mitt eget sammanhang.

Jag tror nog inte de blir av. De är ju alla av den arten att tanken måste föregå skrivandet, inte bara uppkomma när fingrarna far över knapparna. Åtminstone två av punkterna innehåller ju så pass minerade farvatten att man inte kan trampa på hur som helst – Jag vet! Mixade metaforer! Men det hindrar mig ju inte att tänka. Kanske blir det inte att skriva men väl möjligt att i samtal byta tankar om.

*  Som en fullständigt onödig fotnot – jag vet inte ens i skrivande stund om bloggverktyget kan publicera alla krumelurer – kommer här också den sentensen på de andra språken med latin tillagt näst sist: እንግዲህ ይህን ሳስብ, መጻፍ, አስባለሁ, أنا أفكر، إذن أنا أكتب, Կարծում եմ, հետեւաբար ես գրել, ငါထင်, ကြောင့်ငါရေးထား,Νομίζω ότι, ως εκ τούτου, γράφω, Mi a 'smaoineachadh, uime sin, mi a' sgrìobhadh, אני חושב, משמע אני כותב, मुझे लगता है, इसलिए मैं लिखना, Ég held, því ég skrifa, 我思故我寫的, Cogito, ergo sum scribere, Yr wyf yn meddwl, felly yr wyf yn ysgrifennu.

**  Lika onödigt är detta: እንግዲህ እኔ እንደማስበው, መጻፍ, وأنا أكتب، لذلك أعتقد, Ես գրում եմ, հետեւաբար, ես կարծում եմ, որ, ငါသည်ရေးဖို့ကြောင့်ငါထင်, Γράφω, ως εκ τούτου, νομίζω, Mi a 'sgrìobhadh, mar sin tha mi smaointinn, אני כותב, משמע אני חושב, मैं लिखना, इसलिए मुझे लगता है कि, Ég skrifa, þess vegna held ég, 我寫的，所以我覺得, Et scribere, ideo puto, Rwy'n ysgrifennu, felly yr wyf yn meddwl.

Det finns en del människor som är fotbollsnördar. Jag är inte en sådan. Inte nördig på det viset. Jag struntar faktiskt ganska grundligt i idrotten i fråga, följer inga tabeller eller så. Men jag gör undantag: Landskamper och turneringar typ sommarens EM i Frankrike. Det följer jag. Liksom Pite Summer Games när barnen var små och spelade 7-manna. Och i de stora turneringarna nöjer jag mig inte bara med Sveriges få matcher utan söker beglutta det mesta. Och i år har det varit särskilt kul blir det med uppstickare som Island och Wales. De är tyvärr bägge nu är ute ur leken. Wales försvann onsdag kväll.

Just denna kväll kom jag att för första gången i världshistorien i TVn starta om en fotbollsmatch jag kommit sent till. Aldrig hänt förr. Men nu blev det. Jag var i annat rum innan matchen skulle börja när madammen i mitt liv hojtade till vilket gjorde att jag knappade så att det blev återtitt på inmarsch, nationalsång etc. Och de svenskar som skulle döma. Och i domargarnityret honom som bär samma välljudande och lite udda efternamn som jag själv. Men har Marcus som förnamn.

Alla som heter Strömbergsson är släktingar till mig – det handlar bara om att räkna ut hur. Har jag fattat saken rätt var det min farfarsfar som var den förste. Han fick tre söner varav min farfar var en. Min farfar fick en massa barn av vilka 6 pojkar nådde vuxen ålder. I den karlahögen var min far näst yngst. Hans lillebror, alltså en av mina farbröder, fick en son som därmed är en av mina kusiner. Denne har i sin tur avlat tvenne söner som bägge utmärkt sig i fotbollsdomarbranschen. En av dessa fanns med när Portugal om onsdagskvällen slog ut Wales.

Så mitt namn har minsann figurerat i EM i fotboll. Inte dumt.

Igår kväll när det på allvar började regna – en tillfällig skur hade innan gjort oss genomvåta när vi tog en skogs- och kyrkogårdspromenad – såg himlen från vår balkong ut som det antingen skulle bli åska och regn eller en invasion från yttre rymden. Inga vidriga aliens har dykt upp men vatten i stället. Därför är det nog bäst med ett frågetecken i rubriken. Man kan ju aldrig veta.

Men idag förefaller det ändå som om fuktskadan i halltaket inte växer vidare trots nu ett idogt regnande sedan igår kväll dock har det inte varit frågan om slagregn och hårda vindar som i lördags, bara vanligt sommarregn som det verkar att avrinningssystemen på tak och förstukvist klarar av att hålla undan.

Jag tänker/hoppas så utifrån att jag igår kontaktade ortens lokale Plåt-Niklas och berättade om lördagsläckaget. Sedan han meddelat att han är på sin första semestervecka som åtföljs av ytterligare tre trodde han ändå av min berättelse kunna ställa en diagnos. Sådär blir det kring många tillbyggda förstukvistar. Det är – här sa han en fackterm jag glömt – som inte håller undan mycket vatten i motvind. Ring mig om fyra veckor.

Så inregnad i fastigheten har jag tillbringat min arbetsuppgiftsfria tisdag. Läsning, städning, nätsurfning, lite TV. Och funderingar kring både det ena och det andra.

Funderingar värda att blogga om?

Jag vet inte – men jag kan ju presentera en meny:

• För en del år sedan sa en person till mig: Stig. Du har ju funnits som präst här i Älvsbyn i 30 år – vad har det blivit av det? En lite läskig fråga särskilt som det gått 8 år till.
• Sluta tidigare, jobba längre, pensioneras 2018 vid 65?
• Nyckfulla och totalitära ”väckelserörelser” i relation till mitt eget sammanhang.
• Boken som kom med posten idag?
• Den bok som nedhämtad från vindan faktiskt lästs ur idag.
• Skall det aldrig sluta regna?
• Samos, Kreta eller.....? Ungefär första veckan i september – typ.
• Att nästan inga – regelmässigt nu bara ett 30-tal – dagligen läser min blogg.
• Kaffe – nu eller om ett tag?

Sådär har det hållit på denna ”lediga dag”.

Så kan man uttrycka det.

En fotbollsisländsk variant på ett vanligt kraftuttryck.

Jöklar åxå! Norden ute ur EM.

Fast nog var det väntat att Frankrike skulle bli en för stor bit att svälja.

Ändå säger jag att kvartsfinalen fick två vinnarlag – faktiskt.

Det hände nu ikväll. Tidigare idag kröp vi på vindan. Efter gudstjänsten i kyrkan. Rensade halva vindan på lådor, kartonger,prylar och grejer. Allt möjligt jox från alla år barnen var små. Varför så mycket sparats och magasinerats fattar vi inte.

Vi gjorde rensningen för vi ville undersöka var taket tog in vatten. Eller rättare sagt: Vart vattnet som om lördagskvällen droppade i hallen egentligen kom från. Från åskskyarna där ovan fattade vi att det var. Och att det regnade oanade volymer. I hård vind. Men hur det kom utifrån in i fastigheten ville vi försöka förstå. För att – kanske – kunna laga till.

Städ och kryp och vikesbryt gjorde oss inte klokare mer än att fatta att förstukvisten som huset kompletterades med år 2000 på något sätt inte är 100%. Två gånger har vi haft läckage nära den. Då det slagregnat och blåst. Inte annars. I morgon kontaktar vi proffs.

Också igår under dagen vindsrotade jag men av annat skäl. Letade magasinerade böcker. Fann dem. Gamla rackare. En del ärvda. En del köpta på antikvariat.

Carl Olov Rosenius samlade skrifter i fyra band läste jag en hel del i under studietiden i Uppsala. I frakturstil. De böckerna hade jag då fått ärva efter min farmor – som också läst dem. Både de och jag behöver en omläsning.

Luther i urval i sju delar kom också ned. Plus Stora Galaterbrevskommentaren av samme författare. Och Epistel-postillan. Allt utom kommentaren i frakturstil. Allt utom kommentaren inte tidigare noga läst. Bara bläddrat i.

Alltså dags för läsning och omläsning. Nästa år är det 500 år sedan de 95 teserna spikades upp och reformationen började. Då är det väl vettigt att gå till källorna och läsa på vad den katolske munken Martin Luther faktiskt själv skrev. Att sedan krydda med Rosenius kan inte bli fel.

Vill dessutom i sammanhanget påminna om en annan skrift aktuell vid 500-årsminnet. Jag har tidigare här berättat om From Conflict to Communion – Lutheran-Catholic Commemoration of the Reformation in 2017. Dag Sandahl gav denna morgon på sin blogg – här – information och tankar utifrån att en svensk översättning nu går att få tag på.

Både igår lördag och förrgår fredag var jag arbetsuppgiftsfri. Idag var det inte så. Vid Högmässan i Älvsbyn togs kollekt till Svenska Kyrkan i Utlandet. Vettigt. Men samtidigt avigt. Vi var inte så många som firade gudstjänsten. Fem i kyrkobetjäningen plus fem till var svenskfödda. De övriga arton var från Ghana, Eritrea, Azerbajdzjan, Ukraina, Indien och kanske något mer land. Hos oss är det alltså snarare Utlandet i Svenska Kyrkan.

Vad jag sa i förkunnelsen kanske jag publicerar. Skrev ju fusklappsmanuset medelst ordbehandlingsprogram i datorn, inte för hand. Då kan det kanske bli frågan om publicering. Kanske. Om någon vill.

På Facebook hade jag i alla fall om lördagen annonserat saken med dessa ord.

Under gudstjänsten kl11 i morgon kommer jag ett tag att stänga altartavlan i Älvsby kyrka. Det blir så trots att vi inte är i Fastetiden före Påsk – den tid av året tavlan är stängd.

Varför? Det berättar jag i morgon. En ledtråd till tilltaget finns i Bibeltexten för dagen: Matteusevangeliet kapitel 16 verserna 24-27.

Men viktigast av allt: Det är Mässa/Nattvard.

Samt i morse tillsammans med bilden ovan:

Inte kul!

Åska och slagregn igår kväll gav detta innertak i hallen. Suck!

Och den Bibeltext jag skall prata utifrån i Älvsby kyrka kl 11 handlar om att "ta sitt kors på sig" – och det är INTE takläckage utan något betydligt marigare. Inte att prata om men väl att göra.

Ibland undrar vad Facebook och andra sociala medier gör med oss (miss)brukare. Själv är jag inte så himlamycket drabbad. Jag bloggar då och då vilket bara är SÅ 90-tal! enligt en yngling som gav mig det nedlåtande omdömet för ett år sedan. Och jag tittar in på Facebook ett par tre gånger om dagen och ser då vad som slumpvis blir synligt, inte mer. Jag skriver Grattis!! till dem som FB berättar fyller år och ibland kommenterar jag något av det slumpvis sedda. Det händer också att jag skriver något – mest att jag bloggat här.

Så är det på min egen FB. På Älvsby församlings Facebook kan jag också ibland skriva något. Faktiskt. Men alla andra sådana där sociala medier – twitter, snapptjatt och allt vad det heter – är av mig obeträdda områden.

För många är det inte så. Jag har sett folk som nästan utvecklar panik om de får fem meter mellan sig och sin mobil. De tittar i den oupphörligen. Och svettas mer av att det inte finns WiFi bland ruinerna i Efesos än av värmen – det var +38. Man fungerar – jag har sett detta mest men inte enbart hos unga människor – som om man inte tror sig vara där man är och ta in vad som där och då händer och fötter där utan hela tiden måste ha alla uppmärksamhetstrådar öppna till om det händer något med någon annan någon annanstans.

Har du tänkt på det, noble Blogläsius, att vi framöver aldrig kommer att kunna berätta vad som hänt, vad vi varit med om eller vad vi tänkt? Vi behöver ju inte ens söka upp folk, odla gamla bekantskaper eller släktgemenskap. Alla vet ju av sällfiss, korta påståenden och annat allt som hänt redan när det som hände hände och vi får om vi möts i verkligheten inget nytt att berätta för varandra. Det enda vi kan göra då är i stället under släktträffen eller kalaset sitta tigande bredvid varandra stirrande in i var sin apparatur i akt och mening att se om något annat händer någon annan på något annat ställe eller om någon har levererat en kortfattad slagordskommentar om något.

Full närvaro, fokusering, längre halvt komplicerade tankekedjor – bara SÅ tråkigt!

Blir det följden? På sikt? När mönstret bildas i unga år?

Låter jag som en kvirrkuse nu? Bojkottare av sociala medier – typ?

Det är inte min mening. Det vore dessutom både korkat,meningslöst och improduktivt. Liksom alfabetiseringen och boktryckarkonsten var företeelser som revolutionerade människornas sätt att kommunicera tankar med varandra och var meninglösa att söka bekämpa är det bara snävsynt att välja bort ”nätet”. Visst kan man bekämpa missbruk av en sak – alkohol till exempel – genom att inte bruka det alls men den förenklingen funkar inte här. Att stänga av sig för sociala medier därför att där odlas så mycket impulsstyrd självcentrering är lika knasigt som att bojkotta prat eftersom en del säger så korkade saker.

Men bruket, mina vänner. Bruket? Hur kan det kompletteras? Saneras?

Vadan denna lätt förvirrade text?

Svar: Facebook! Och min egen karaktärslöshet.

Det startade ”tankekedjan”.

Jag kikade in och gratulerade en tidigare arbetskamrat samt en brorson till madammen i mitt liv på deras födelsedag. OCH svarade Ja på ett erbjudande att få min karaktär analyserad, frågan om jag är nördig eller cool. Man får ”analysen” gjord på enkelt sätt – ett klick med datorråttan!

Facebook gör något jag inte vet vad. Kollar vad jag skrivit? Var jag skrivit? Vem jag har kontakter med? Vilka ”vänner” jag har? Gissar friskt? Ingen aning!

Och resultatet kom som bilden visar. Klicka på den blir den större.

Och med följande förklarande text om mig:

Med dig blir livet aldrig tråkigt! Din karaktär är verkligen fantastisk. Du är verkligen helt UNIK! Du har inget emot att simma motströms då och då och det kanske är din speciella attityd som gör dig så unik och inspirerar alla omkring dig.

Så nu vet du, noble Bloggläsius, sanningen om mig – enligt sociala medier.

Redan i förra veckan blev det aktuellt att leta i vrår och skrymslen. Seriealbumet Asterix och britterna från fordom måste fram. Jag visste att där fanns en bild jag ville skanna för att i beskuret tillstånd kunna sätta in här på sidan om texten.

Varför? I förra veckan var anledningen Brexit. Alltså att engelsmännen valde att vara sig själva nog och lämna EU. De är knepiga, britterna!

Ikväll blev det Brexit 2 men inte efter engelskt val. Det var Island som såg till att Rule Brittania inte mer sjungs under årets EM i fotboll. David gav Goliat en stjärnsmäll av sällan skådat slag.

Slutligen hemma!

Idag vaknade jag strax efter kl 6 i behov att gå upp en liten stund och med möjligheten att efter viss vätskeutjämning kunna återvända till huvudskallekudden för att sova någon timme till. Jag är arbetsuppgiftsfri denna måndag. Så brukar måndagar inte vara men nu under arbetskamraternas semesterperioder blir det så enär behovet av arbetsinsatser på fredagar blir mer trängande.

Till madammen i mitt liv säger jag kvällen före en arbetsuppgiftsfri vardag: Väck mig när du går. Det betyder att vänlig väckning levereras sisådär runt ½8 vilket är väldigt lagom. Jag vill ju inte tryna bort hela förmiddagen.

Jag vaknade i natt av att du låg och åt ostbågar! sade hon men i ett tonfall som fick mig att ana att mer skulle komma. Till att jag var yrvaket oförstående kunde läggas att jag inte fattade någonting.

Och under förstukvisten utanför det öppna sovrumsfönstret! fortsatte hon.

Detta allt mer osannolikt! Nattcheesedoodles har det aldrig varit tal om. Senkvällsbågar kan vid något enstaka tillfälle förekommit i början av vår äktenskapliga relation – men aldrig på natten.

Men hon förtydligade sig: Det är en chipspåse under bron! Troligen ditförd av vinden. Den har igelkotten ätit ur och prasslat med. Ta bort den idag!

Det första som kommer är alltså en arbetsorder – på en i övrigt uppgiftsfri dag.

Jag låg kvar en stund och konstaterade att jag är hemma. Inte utifrån den förelagda uppgiften utan för att spinnet i huvudet stannat av. Jag menar tankesnurret sprunget ur efter-konfirmations-lägret på Samos – därav rubriken från Pythagorion och att detta inlägg inte finns i kategorin Speciella resor.

I förra veckan var jag mentalt kvar på holmen fast jag anlänt till bostaden tidigt måndag morgon. Tankar om nästa år, kommande konfirmander, uppföljningsarbete med de nyliga och mycket annat na plaskade runt i hjärnkontoret. Perspektivet att det varit nära att jag också fysiskt förblivit i Grekland fanns också. Hade vattkoppe-Albin inte fått resa eller någon ytterligare blivit sjuk hade jag ju kommit hem först igår – eller om ytterligare en vecka.

Men nu är känslan: Slutligen hemma!

Med andra arbetsuppgiftsfria dagen på raken. Förutom igelkottens chipspåse.

Bilden? Norrbottnisk försommar.

För snart två veckor sedan var det begravningsgudstjänst efter min svärmor – jag har berättat om det tidigare. Då nämnde jag att på plats var 4 barn, 10 barnbarn och 3 barnbarnsbarn. En rejäl mage fanns också med och i den ett fjärde av den sist nämnda sorten. Hon är framme nu i famnen på sin storasyster.

Min roll? Den nyföddas farmor- och farfars-svåger!

Det tuffar på.

Ungdomslägret alltså.

Gårdagen nämnde jag en del om i förra inlägget.

Morgondagen har vi bara planer för.

Nu kan jag skriva om idag – i vart fall det mesta.

Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. (Paulus brev till de kristna bland annat i Efesos kapitel 2 verserna 1 till och med 6)

Är detta som Paulus skrivit för magstarkt för alldeles nykonfirmerade?

Skall man verkligen ta upp tockena allvarligheter? Om synd och sånt?

Varje dag på lägret börjar och slutar med gemensam andakt. Vi följer en ordning med Bibelläsning och en kommentar samt bön i fokus. Och då helst bön. Och förbön. Ofta enligt mallen Tack-Förlåt-Hjälp.

Men det är lite svårt med avvägningarna. Kommentarer har en tendens att bre ut sig – åxå för mig. Det blir lätt så – och detta är generellt i kyrkan – att man i andakter och gudtjänster mer pratar till människor om Gud än med Gud om människor. Det kan ju – men det har inte hänt här (än) – pratar om bön, nästan inte ber.

Jag var ansvarig för aftonbönen igår kväll och morgonbönen idag. Pratade mer än vi bad. Dumt nog.

Det Bibelord jag valde igår tog jag fritt – vi har kommit överens om att aftonbönaren får göra så. Jag tog några rader ur Apostlagärningarna kapitel 2, de rader som Petrus använder för att förklara vad som skedde den första kristna Pingsten. Han citerar ju profeten Joel om att i de yttersta tiderna skall Gud kommunicera genom hött och bött och på flera vis. Och med det som utgångspunkt resonerade jag om hur Gud meddelar sig med folk.

Läsaren kan vara lugn! Givetvis betonade jag Bibeln! Men också annat i samklang med eller inte stridande emot Bibeln som ju är tidigare profetior och Gudsbudskap i skriven form. Medmänniskor är en annan kanal för Gud. Men också ”rena uppenbarelser”, visioner och liknande.

Med det sagt berättade jag om den tyska nunna som på 1800-talet såg tillvaron genom Jesus mammas Marias ögon och vars syner låg till grund för att man fann Marias hus utanför Efesos, det ställe vi skall besöka på torsdag.

Morgonbönerna har vi bestämt skall plockas ur Efesierbrevet. Idag, andra dagen, skulle det vara ur kapitel 2. Och det blev de kursiva orden ovan. Med ungefär denna kommentar:

• Paulus tar upp förhållandet göra fel och vara fel.
• Vi tänker ofta: om man gör fel blir man fel. Och då blir man ju mer eller mindre fel beroende på hur mycket fel man gör. Och vilka fel man gör.
  Effekten blir att det finns mer och mindre älskvärda personer.
• Bibeln är annars! …av födseln var vi vredens barn, vi som de andra.
  I Bibeln är vi fel och det gör att vi gör fel. Alla. Är oälskvärda.
• Och Gud är tvärtom. Gud … har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda…
  Gud älskar den oälskvärde. Vi älskar den hygglige, Gud alla ohyggliga.
• Det är något att tro och lita på!
• Det är något att härma, ha som program för idag.

Sedan blev det lektioner som arbetskamrater hade ansvar för. I grupper om 12 var man på olika platser, i olika små kyrkor som det dräller av på Samos. Varje dussin sysslade utifrån Apostlagärningarna 2:42 med något av Ordet, Nattvarden och Bönen. Hela förmiddagen. I morgon får varje grupp nästa tema och på fredag kommer Gemenskapen också med – om jag minns rätt.

Jag promenerade in till stan för att ta ut pengar. Det blåste. BLÅSTE! Och sjön slog mot vågbrytare längs med vägen. Som bilden visar.

Vi är framme nu. På Samos. Sedan lunchtid ungefär. 12 timmar sedan. Innan jag söker mig tid att berätta vad som hänt och händer finns ”gammalt” att berätta. Det jag skrev igår eftermiddag till exempel. Detta.

Vi är på väg. Men inte framme än. Rubriken εν Πυθαγόρειο är därför lite oegentlig. Inte ens på Arlanda där detta inlägg kanske blir publicerat blir serietiteln relevant.  Men nästan.

Genom Västerbotten går färden. Robertsfors 10 stod nyss på en till höger pekande skylt. Och mycket surrigt är det. Trevliga ungdomar är det men somliga av dem pratar på både ut- och inandning och dessutom fort så fördärvat. En del av ledarna är inte dåliga de heller.

Men vänta! torde nu någon Bloggläsius eller Bloggläsiös hojta till.

Är inte du Stig också en riktig pratkvarn? Besatt av den antika romerska gudinnan Svada?*

Visst kan jag snacka. Inget snack om den saken. Men jag kan också vara tyst. Faktiskt. Och det är jag nu. Min tid kommer!

Alla som skulle fara var friska. I alla fall inte så sjuka att de behövde stanna hemma. Det är ju bra. De flesta verkar också vara förväntansfulla men ett par tycker det är tungt. Kompisproblem? Åka-bort-oro? Annat?

För det har jag lärt mig: Det är inte alltid lätt att vara tonåring.

Många gömmer oro, vilsenhet och förvirring under olika ytor – tystnad, surr. Omställningstiden tonår är ju per definition knepig i sig själv. Om det blir knepigt blir det KNEPIGT.

I vår har jag fortbildats.

Själavård för unga hette kursen. Lätt att fatta att det inte var frågan om Själavård för unga själavårdare. Jag var ju med. Själavård bland unga är den rätta förståelsen. Och den var lärorik. På många sätt. I rollspel, samtalsövningar, litteratur, seminarier.

Lärde jag mig något nytt?

 Kanske inte. Men mer och starkare vad jag redan anat. Och att jag fascineras av att vara i gemenskap med ungdomar blev än mer förstärkt. För jag tycker ju och känner så – snart 63 år ung.

Men jag blev arg också!

Kursdeltagare kom från flera församlingar och många vittnade om att vad de sökte göra inte fick stöd av styrning, ledning och arbetskamrater. Särskilt blir jag halvrasande när jag hör att det finns präster som inte vill ha konfirmander eller andra tonåringar. Genom åren har jag hört den typen av stollerier och då inte bara av 60+are med hörapparat utan också från unga och medelålders.

Är det mer saker man slipper om man inte vill?

Jag vill inte döpa för jag tycker inte om barn.

Jag vill inte ha begravningar för jag tycker ledsna människor sänker humöret.

Jag vill inte redovisa inköp på det sätt kamreren begär?

Jag vill inte jobba kvällar? Jag vill inte jobba helger?

Jag vill inte jobba tillsamman med den eller den eller med det eller det.

Gills sånt?

Det är själva Jag vill och Jag vill inte som irriterar mig.

Att vara vuxen är väl för kissemissen inte att man får göra det man vill.

Det är väl mer plikten att vilja det man gör. Typ.

Vad har denna utgjutelse med buss-surr att göra?

Att skriva blev mitt sätt att surra. Efter att ha läst. Tystlåten som jag är.

Och bilden togs senare vid kvartöverelvatiden.

Det är torsdag kväll. Efter en tid med varierat innehåll har en lite kortare verksamhetsvecka tippat över till en arbetsuppgiftsfri fredag för att på lördag eftermiddag gå in i en mycket aktiv fas.

Lät detta kryptiskt? Då är det bara att läsa vidare i detta inlägg. Jag ämnar knyta ihop några trådar från det som varit samt rikta min och läsarens uppmärksamhet på ett kommande händelsesnöre.

Fortfarande kryptiskt? Men läs då!

Vi åkte alltså sovtåg norrut natten mot tisdagen – efter den ”släktträff” som min svärmors begravning innebar. Vi hade då träffat hela madammens ”gamla familj” med syskon och syskonbarn med bihang. Vår egen ”gamla familj” minus en måg hade sedan varit samlad i Järvsö där en av döttrarna ju bor. Det var därifrån vi tog tåget.

Barnbarnen fick välja. Ett alternativ var att på måndagsförmiddagen åka bil med mamma och pappa hela E4an upp till Luleå. Ett annat var att stanna hos sin faster lejonparten av dagen för att på kvällen åka sovtåg med farmor och farfar till Älvsbyn och vara där en dag innan tisdagskvällshemhämtningen skulle ske. Gissa vad friska 6- och 4-åringarna väljer!

Vi hade det mysigt på tåget. Jag brukar inte ta sälfis men den här gången blev det av – som synes. I hyfsad tid var vi också och blev vid järnvägen hämtad av snäll granne. Madammen alias farmor var febrig men vi andra kunde efter lunch gå till lekparken i kvarteret bredvid för att finna den sabbad.

Depp och katastrof! Bara småbarnsgungorna fungerade. Och en klätterställning. I vägen blev vi när kommunens personal kom för att fortsätta upprustningsarbetet – som tände ett framtidshopp.

Det finns fler kvarter. Med fler lekparker. Nära.

Och det skall sägas: Karuseller är inget för farfar! Raglar som vore han dyngrak.

Barn tål mer! Mycket mer.

Och gungbrädor är kul. Uppenbarligen.

De små hämtades men är tillbaka nu för att tillbringa veckoslutet här hos oss. Sover nu.

Så långt de familje- och civiluppdateringar som varit centrum samtidigt som perifera saker utspelat sig i landet, världen och kyrkan. Miljöpartiet krisar – men det skiter jag i. En partiledardebatt hölls för ett tag sedan – och jag märker att Jonas åsikter mer och mer liknar mina. Klok karl. Mer är inte att säga om den. Vad som i min frånvaro hände i Älvsby församling nämnde jag i förra inlägget.

Så...

Vad gäller Ekots och Aftonbladets ”avslöjanden” om kyrkliga ”fest- och slöseriresor” väntar jag fortfarande på klarheter. I inlägget bakomvisslingar den 2 juni ställde jag i punktform ett antal frågor. Jag trodde (naivt?) att svar skulle komma på något sätt, rentav att några i läsekretsen skulle vara intresserad av att dryfta saker som till exempel vilka nomineringsgrupper som styr de församlingar som värst rullar hatt. Men det har varit ganska tyst. Från officiellt håll, sekulära medier, och kyrkliga dito och i denna bloggs kommentarsfält.

Hur skall det tolkas? Kanske på detta sätt:

Jag tror att de flesta ”kyrkliga” som läser min blogg gärna är kritiska mot sossarnas agerande i kyrkan. Jag tolkar tystnaden som att man inte kunnat kritisera S speciellt denna gång men inte vill gräva i och erkänna ”förbrytelser” från sina egna borgare i M, C – och andra.

Eller har jag fel? Rätta mig gärna.

På lördag reser vi!

36 nykonfirmerade och 8 ledare.

Tidigare år har resorna gått till västra Turkiet . I år blir det Samos. En vecka. Om det – detta är snöret – kommer jag likt tidigare år att berätta i en serie blogginlägg i kategorin Speciella resor.

Jag vet inte vilken dansk det var. Men det var en dansk – tror jag. Gruntvig eller Kirkegaard. Som sa Människa först, kristen sedan.

Bygger man på det hela kan det bli Människa först, kristen sedan, kanske också präst.

En blogg som denna löper risken att både bli och uppfattas som om ordningsföljden är den omvända – en präst å kyrk å tro å annat (ibland). Så vill jag inte det skall vara här.

Så jag startar något mänskligt.

Huvudanledningen till att vi fortfarande befinner oss i norra Mellansverige är, som tidigare blogginlägg berättat, min svärmors begravning. Att just hon blev min svärmor har ju inget med det prästerliga, kyrkliga eller kristna att göra. Det var en helt mänsklig historia. Som naturligtvis inte heller hade med henne att göra – egentligen. Det var ju hennes dotter det gällde – och gäller.

Hösten 1972 omlokaliserades jag för postgymnasiala studier till lärdomsstaden Uppsala. Ett år innan hade en kompis (som nu är lekmannaledamot i Luleå Domkapitel) farit ner. Jag och en annan kumpan – förresten tvillingbror till tobbe lindahl vars blogg det här länkas till långt nere till höger – valde att hyra studentrum i samma hus som den tidigarefarne. Det bestod av 7 våningar x två korridorer x 12 rum. Sernanders väg 15 blev adressen. Rumsnumret på första våningen har jag glömt. Där i mitt krypin var jag flit stud i tre år innan kungen kallade mig norrut.

Den samtidsresande kamraten fick ett rum på plan 4. Han blev med tiden upphittad av en studentska från Övik som var inkvarterad på våning 2, i korridoren ovanför min. I just den korridoren fick tvillingbrodern sitt rum året efter. Han hade volontärarbetat år Kyrkliga Gymnasist-Förbundet KGF det första året vi var där nere. Matlag etablerades och umgänge mellan gamla och nya studentbekanta var flitigt och trappspringande.

Hösten 1974 kom liksom alla höstar några nya obekanta studenter till varje korridor. Så också i den som ur min synpunkt låg en trappa upp. Det gav nya bekantskaper och umgängeskamrater i de korridorvisa gemensamma köken.

Hon var snygg! minns jag att jag tänkte första gången. Sedan inte mer.

Men med tiden blev kompisen och matlaget inte enda anledningen att hänga där. Han och det blev ständigt mindre anledningar. Jag tittade mer och mer under lugg!

Med tiden uppdagades att underluggandet varit ömsesidigt. Alla kompisar fattade det, kanske hon men absolut inte jag. Fast omgivningen sa efteråt att vi bägge hade kunnat bära sådan där sandwichplakat med text om känslor för den andre.

I april 1975 sa det klick – eller hur det nu låter. Infångad blev vi ett par. Sedan har det rullat på. Någon månad efter klicket – eller hur det nu lät – reste jag till arméns ryggrad, Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden, för att där vara grönklädd i tio månader. Jag fick permission för hennes 21-årsdag och det var då en blivande svåger på uteplatsen hos mina blivande svärföräldrar tog bilden i förra blogginlägget.

Nu har vi suttit på samma uteplats kanske för sista gången.

I höst blir det 14 år sedan svärfar dog och nu var det svärmor vi tog avskedet av.

Men vi tog ingen ny bild. All mänsklig ut- eller avveckling behöver inte visas.

Det är lugnt just nu. I Järvsö klockan är 9 på morgonen söndagen den 5 juni i Nådens år 2016. En lugn stund råder men sannolikt inte så länge till.

Vi fick sova i husvagn i natt, madammen och jag – i ”sovstugan” som den yngre av döttrarna kallade den. Hon menade sina svärföräldrars husvagn som ställts till förfogande. Som liten smeknamnskallades dottern för Snorvan och hon har nu hela sin gamla familj minus en svåger på besök. Storasyster och lille lillebror förlagda inne i huset. Stora lillebror med fästmö och två barn ”där ute” i det andra huset. Och mamma och pappa – det är vi – på hjul.

Det blev sent igår – fast dagen hade startat tidig. Om fredagskvällen blev det ju ännu senare efter en ännu tidigare morgon och en dag fylld av resor, begravning 20 mil härifrån, många möten, massa prat, resor igen för de flesta. Utan att vara bakis är vi lite bakis om läsaren förstår vad som menas. De enda som riktigt återhämtar sig inför varje dag är värdinnans brorsbarn tillika mina barnbarn Tyra och Adrian. Är man 6 respektive 4 år kan man ju somna i steget, sova som en skjuten en helnatt och vakna med springande ben. Vuxna behöver mer utrymme för sina starter och landningar.

Så nu när bara jag och madammen (som tagit en promenad) är vakna råder lugn före storm. Andra är snart igång. Vad det lider kommer folk under dagen att troppa av hemåt mot Norrbotten. Storasyster först med tåg mot Arlanda och flyg hem i kväll. Lilla lillebror i morgon samma väg men mer mitt på dagen. Stora lillebror med fästmön drar med bil norröver men utan småbarnen som skall åka sovtåg med farmor och farfar – alltså vi. Mycket logistik är det!

Nu kom sms från huset! Fler är vakna! Fil på bordet. Och KAFFE!

Slutar därför skriva nu, publicerar senare.

Bilden? Vad har den med detta att göra?

Framtiden ger klarhet.

Ulla Lundh var min svärmor.

Hon blev 86 år gammal.

Igår var hennes begravning.

Det är ju orsaken till att jag just nu befinner mig nere i vad Sara Lidman i sina böcker kallar Swärje. Igår var familjen XL samlad. 4Barn, 10 barnbarn, 3 barnbarnsbarn (4 om man räknar magen som skall förlösas inom ett par veckor), en flock ”respektive”, ett syskon-barn, några vänner och grannar.

Inte alltför stor skara alltså – så blir det när man överlevt de flesta.

R.I.P.

Uppsala län – 5 personer

Kopparbergs län – 7 personer

Stockholms län – 3 personer

Gävleborgs län – 2 personer

Norrbottens län – 8 personer

Så ser den regionala fördelningen ut då nära anhöriga till min svärmor nu skall möta upp till hennes begravning. Fyra barn med respektive, tio barnbarn med en del respektive, tre barnbarnsbarn. Dessa kommer – samt en del andra – för att om fredagen i Nathanaelskyrkan i Tierp ta ett sista farväl av hon som blev 86 år gammal men inte längre finns hos oss.

I inlägget kort uppdatering den 7 maj finns en text min svägerska då satte på Facebook. Läs den.

*  Var lugn! Huset bevakas av reslig man med hund.

Idag är det shortsväder!

Jajjamen! Shortsväder!

Första gången i år.

Norrbotten har varmast i landet.

Slagordet ekar mellan villorna: Kortbrallor fram!

De låg längst in i garderoben men kommer nu ut.

Ett mer seriöst bloggande än detta får anstå.

Trädgårdspåtande väntar.

I shortsväder!

I slutet av förra inlägget gav jag mig själv ett par avstressningstips – om man med stress menar malande tankar. Jag skrev: Gå ut för att räkna hur många sorters fåglar som finns – typ. Eller läsa en god bok som handlar om något helt på sidan om det vardagarna bjuder.

Jag var en klok man som följde dessa goda råd. Ganska lätt då det var mina egna.

Vi, madammen och jag, kom väl inte att riktigt hamna bortom skogsbrynet vi ser från vårt köksfönster en halvmil bort. Men nästan. Vi räknade inte heller fåglar till antal men såg hälften av det vråkpar som häckar på sydsidan av Rackberget. Och vi njöt av det törstsläckande iskallkällevattnet på vägen upp till toppstugan och kaffeflaskans innehåll sedan vi väl kommit dit. Milspromenaden blev ett verksamt medel mot mentalt malande.

En bok blev ett annat – trots viss kyrklig anknytning. Dessutom stulen.

I vänthallen på Älvsby centralstation – den beteckningen är helt och fullt en stor överdrift – finns en hylla där folk som skall resa eller har rest kan ta eller lämna färdlitteratur. När jag för 2½ vecka sedan avlämnade madammen där snodde jag med mig hem boken jag började förströ mig med igår. Agatha Christies Mordet i prästgården har viss kyrklig anknytning men går an. Men jag har inte löst det än. Blev avbruten av att SVT på ettan sände säsongens sista avsnitt av Mord i paradiset. Tankeskingrare med som bilden visar snygg assisterande snut.

Besöksstatistiken den senaste månaden har inte varit något att skryta över. Då och då har jag nämnt att det lönar sig för mig att förteckna de datum bloggen besökts av 50 unika IP-adresser eller fler. Den 26 april var det 56 och den 7 maj 50 – annars stadigt runt 35-strecket*. Och ändå ”marknadsför” jag mig alltid på Facebook.

Men idag på Norges nationaldag klockan ungefär ½4 på eftermiddagen räknar jag 110**. Jag tror inte det har ett dugg med Norge att göra. Jag gissar att förra inläggets rubrik gudstjänsttjänstefel kittlat nyfikenheten.

Egentligen är det lite bekymmersamt. Fjällvistelser och fredligt glada små rapporter från vardagen i liv och arbete väcker ringa eller inget intresse. Men tanken på ett eventuellt tjänstefel skapar entusiasm. Kanske särskilt ett eventuellt tjänstefel i just gudstjänsten.

Vilka slutsatser kan dras av detta? Eller kanske snarare: Vilka hypoteser kan ställas upp?

1. Läsekretsen är tämligen intresserad av kyrkliga frågor.
2. Läsekretsen är tämligen intresserad av ”defekter” i kyrkliga frågor.

Om punkt 1 stämmer är det ju bara att uppmuntra. Mer och fler. Men jag kommer inte att skriva mer ensidigt kyrkligt bara för att få upp nuffrorna. Jag vill att min blogg skall innehålla lite av varje.

Om punkt 2 stämmer blir jag faktiskt brydd. Felfinneri och gissel av mycket i kyrkan är definitivt på sin plats – tro inte att jag anser att allt står väl till. Men ensidigt kyrkgnäll och kyrkkvirr tycker jag inte om och kommer inte att ansluta mig till. Det är viktigt att se att det kyrkliga glaset som halvfullt, inte halvtomt.

Men tjänstefelsrubriken tog – inget snack om saken!

*  Det var efter inläggen tre kompetenser? och sex på morgonen. Inte ens det sista – funderade att låta rubriken vara morgonsex – väckte läslystnad hos fler än 50.

**  Ett PS skrivet 18 maj på kvällen: Den 17 maj blev det innan dagen tog slut 144 unika IP-adresser. DS.