stigstrombergsson

Skridskosäsongen ute är över – alltså för dem som åker skridskor, något jag aldrig lärde mig. Isarna har gått upp. På sjöar finns sista sörjan kvar men älven är fri, strid och hög. Jag gick över densamma för en stund sedan. Promenerade hem efter att ha lämnat familjens limousin hos företaget Däck och Olja på Nörsia. Firman ligger alltså där – på Nörsia. Eller Norrabyn som just den glesbebyggda delen av samhället kallas. Skall man nu vara fundamentalistisk korrekt borde heta Östsia eftersom älven där rinner i nordsydlig riktning. Men östsidan är nordsidan! Så har det varit av begynnelsen, nu är och skall vara.

Två av sommarhjulen saknade tillräckligt djup. De måste bytas. Bakdäcken. Som tidigare suttit fram. Där slits däcken fortare. De fram flyttades bak för några år sedan och ersattes av nya fram. Som nu skall flyttas bak och ersättas med nya där framme. Som sen om några år ska flyttas bak med nya fram. Det är vad som kallas kretsloppstänkande. Eller rundgång som nog är ett bättre ord att använda. Det handlar ju om hjul.

När jag gick över bron från Nörsia så erfor jag den recyclings-känsla som lätt infinner sig när man är 60+ och bott nästan 40 år på samma ort: Den här våren är precis som förra våren. Och helt annorlunda. Vårfloden – Piteälven är ju oreglerad – är lika mäktig som i fjol. Men med annat vatten. Och fotgängaren jag körde förbi på vägen till verkstaden – det är samma pipskäggige man jag ser så regelbundet att jag näst intill kan ställa klockan efter honom. Intet är nytt under solen som Predikaren säger. Eller i alla fall sa i 1917 års Bibel.

I övermorgon konfirmeras ett gäng. 27 i Älvsbyn, 10 i Vidsel. Liksom förra året. Men det är ju nya ungdomar. Det är bara prällen som är gammal. Som – det är alltså om mig själv jag skriver – på 1980-talet konfirmerade flera av deras föräldrar. Snacka om återbruk!

Men idag är just den gamle mannen arbetsuppgiftsfri – stöket får vänta till imorgon och på söndag. Solen skiner, björkarna har börjat slå ut och jag skall strax promenera tillbaka för att hämta bilen. Det tar knappt 20 minuter att gå dit liksom det för ett litet tag sedan tog att gå hem. Och mellan dessa promenader hann jag ju skriva något som skulle kunna betecknas som ett veckobrev.

Bilden? Utsikten uppströms från bron. Den röda cirkeln bor jag i.

I alla fall inte än. Väntar tills dess frukostsällskapet anlänt. Och då blir det nog kaffe, en dryck jag inte intagit sedan onsdag eftermiddag då det blev en halv kopp i Vidsel när vi hade konfirmanderna.

Det blir ofta så när jag är vad många kallar "ledig", alltså är präst utan tänkta arbetsuppgifter viss dag. Då hoppar jag kaffet. Varför vet jag inte men så är det. Vi har väl alla våra egenheter.

10.29 passeras just när jag tumskriver på min telefon. Sitter i bilen och väntar på madammen i mitt liv. Hennes tåg skulle komma den tiden. Men nu har de sagt att det inte blir förrän 10.47. Peppar, peppar.

Alla andra bilar med väntande folk i är dyrare, nyare och finare än min. Det ser jag när jag blickar mig omkring. Och jag gissar att det beror på att landet är i kris, upplösningstillstånd och sammanbrott. Det brukar ju låta så när en del politiker och andra uttalar sig till förmån för stängda gränser och allmän snålhet. Fast jag begriper det inte – men är väl dum i huvudet.

Men EN SAK begriper jag: De som vill styra och leda vädjar mer till vår infantila snålhet och rädsla än till ett vuxet ansvarstagande. Och att därmed kärleken kallnar hos de flesta.

Nu kommer tåget. Jag publicerar detta senare idag – efter frukost, efter prat, efter dop av en konfirmand. Eller så.

Sociala medier av olika slag är ett sätt att meddela skaran av bekanta (och kanske andra) både viktiga och oviktiga ting. Min blogg har liten och ganska intern spridning. Facebook har betydligt större. Där skriver jag inte mycket.

Strax efter att jag publicerade förra inlägget tog jag telefonen för att i den läsa vad jag själv skrivit samt med den som verktyg till Facebook dela mitt blogginlägg. Då såg jag vad min svägerska, alltså lillasystern till madammen i mitt liv, skrivit idag på morgonen – något som jag naturligtvis visste om sedan igår vid lunchtid. Skärmdumpen berättar...

I min nuvarande tillfälliga gräsänklingstillvaro har det blivit lite av en rutin att jag morgonbloggar läppjande på en stor mugg svart te. Sådant kommer inte att fortsätta! Ingalunda kommer du, noble Bloggläsius, att som på Dag Sandals blogg* varje morgon kunna läsa långa välformulerade resonemang. Så blir det inte – i alla fall inte än på några år. Därtill är tiden för kort.

Att det blivit tid till detta just dessa dagar beror på att det nuvarande gräsänkleriet kommit att infalla just när min så kallad ”arbetstid” planerats att vara liten eller ingen. Med den är det så att vi numera upprättar tidsplaneringar för fyra veckor i taget på så sätt att jag i en tabell anger vad jag skall och avser göra tillsammans med en tidsbedömning för varje uppgift. Alltså inte rakt av 8 timmar om dagen de dagar jag ”jobbar” utan betydligt mer specifikt. Rubbet skall landa på 160 timmar. När perioden sedan är slut skall jag på ett begripligt sätt kunna beskriva vad det blev och orsaker till uppkomna avvikelser.  Jag tycker det är bra och rätt att vi gör så.**

Innevarande vecka var då tänkt sålunda:

• Måndag 2 maj: 8 timmar till förberedelser, expedition/administration, fortbildning.
• Tisdag 3 maj: 10 timmar till resa och kursdag.
• Onsdag 4 maj: 4 timmar till kollegium.
• Torsdag 5 maj: Ledig dag.
• Fredag 6 maj: Ledig dag.
• Lördag 7 maj: 3 timmar för resa och dop.
• Söndag 8 maj: Ledig dag.

Dessa planerade 25 timmar blev/blir 29 på detta vis:

• Måndag 2 maj: 4 timmar till förberedelser, expedition.
• Tisdag 3 maj: 8 timmar till förberedelser och konfirmander.
• Onsdag 4 maj: 9 timmar till förberedelser, Mässa, kollegium, resa, konfirmander.
• Torsdag 5 maj: 1 timme viktigt samtal.
• Fredag 6 maj: Ledig dag.
• Lördag 7 maj: 4 timmar för förberedelser, resa och dop.
• Söndag 8 maj: 3 timmar för resa och dop – konfirmand.

29 timmar i veckan är väl inget! Det är väl inte full tid!! Trekvarts – typ!!

Men veckan innan, vecka 17, planerades 48. Den landade på 60.

Och för vecka 19 är det 47 i plan – vilket jag nu tror är snävt.

Det svänger alltså! Dessa morgonbloggande dagar är magra på arbetstid. Vilket bekymrar mig. Gör jag rätt för mig? Är jag lat? Någon sorts arbetsid fick mig därför att räkna på arbetstid en gång till och jag kan faktiskt se att jag mycket väl denna dag kan nöja mig med resan fram och tillbaka till Storforsens kapell och Dopgudstjänsten där. Och fram och tillbaka till Vidsel imorgon.

Luften i arbetssystemet hade naturligtvis varit roligare om madammen i mitt liv varit hemma. Så var också planerat – dock utan exakta tidsangivelser.

Men: Mänskan spår men Gud rår!

Det blev nödvändigt för henne att resa för att möta sin 86-åriga mamma och sina syskon. Och jag blev gräsänkling som bloggar vid morgonteet.

Till sist ett citat ur en kommentar till ett inlägg på Dag Sandahls blogg:

• Jag tycker mig dock märka att allt mindre av budskapen från SvK utgår från en undran om vad Gud vill ha sagt med ett visst bibelord och alltmer istället använder bibelord för att bekräfta en redan fastställd slutsats. Lite av det ser man hos både traditionalister och förnyare, men de senare gör det mer undantagslöst.

Jag gissar jag kommer att återkomma i saken.

*  Länk till den finns långt nere till höger – sandahl trampar vidare.

**  När detta skulle börja tillämpas mer strikt och av alla såg jag att om inte säsongsvisa arbetsuppgiftsanhopningar fick spräcka systemet med 160 timmar på fyra veckor skulle en del viktiga ting inte kunna genomföras. Men med en grov skattning om 800 timmar på 20 veckor skulle perioderna ”gå ihop” – ungefär. Därav bilden.

Strax efter 07.53 är klockan när jag sätter mig att skriva här på denna min blogg, livstecknet i cyberrymden. Strax efter 07.53 dagen efter Kristi Himmelsfärds dag i nådens år 2016. Med en stor mugg starkt svart te urdrucken för en stund sedan.

Visst märkte du, noble Bloggläsius, den finurliga anspelningen jag i denna bloggposts första stycke gör till inledningen av förra inlägget? Nästan liksom samma sak liksom. Men ändå annars.

Så är det också med senaste StarWars-filmen. Jag såg sista timmen av den samtidigt som jag drack morgonteet. Väldigt lik de tidigare. Några få godingar lyckas i sista sekunden panga sönder ondingarnas läbbiga förstörelsemaskin. Innan dess några kul karaktärer av mekanisk art. Då den blåvita soptunnan R2-D2 var i koma denna film enär hans husse Luke makat sig undan i en eremittillvaro någonstans i himlarymderna blev datapiparen en ny rullgubbe BB-8. Kul. Till detta en ny hjälte som slåss och fajtas. Eller två. En manlig icke vit i hyn. Och en kvinnlig – en goding bland godingarna.

Jag somnade från filmen igår. Trött som en död gris efter en intensiv dag.

• Först den skjutsaktivitet till tåget jag nämnde i förra skriveriet.
• Sedan förra blogginlägget i sig. Det kunde väl ha delats i tre korta under de olika kategorierna Församling, Predikaren 12:12 och Farfar funderar men fick bli ett i kategorin Allmänt.
• Sedan sov jag mellan ½8 och strax efter 9 – faktiskt.
• Gudstjänst i kyrkbänken följt av det samtal jag nämnde. För sådant är man fokuserad och det gick väl. Mycket väl. Det är inte alltid lätt att vara ung och kan man som konfirmandledare vara ett åtminstone litet stöd för den som har det jobbigt är det stort.
• Kort eftersnack med Brunettherden – det blir mitt nya bloggnamn på henne – kring ett par dilemman i församlingen.
• Resa till sonsonen Adrians kalastid 14.00.
• Vid fyratiden skjutsning – Jodå! Pappas taxiservice tas i anspråk! – av äldsta dottern med man till Kallax flygplats.
• Sedan inte tillbaka till kalaset. Den tidiga morgonen tog ut sin rätt så kosan styrdes til hemadressen med mellanlandning i Cooperativabutiken på orten för inhandling av lite livsmedel och senaste StarWars-filmen.
• Under middagsätningen beledsagad av en palestinsk pilsner besågs rullen.
• Vilt tittandet soffsomnade tittaren – som alltså var jag.
• Vaknade till runt ½9 och flyttade mig till ordinarie nattsovplats.
• I den vaknade jag 9 timmar senare helt utsövd – sex på morgonen som rubriken angav.

Nu publicerar jag detta. Senare idag kommer mer. Men jag skall kratta åxå!

Strax efter 05.00 är klockan när jag sätter mig att skriva här på denna min blogg, livstecknet i cyberrymden. Strax efter 05.00 på Kristi Himmelsfärds dag i nådens år 2016. Med en stor mugg starkt svart te vid skrivapparaten.

Ett klassiskt symptom på annalkande utbrändhet brukar sägas vara att man vaknar på sennatten eller toktidigt om morgonen i tankar på arbetet eller annat som kan upplevas pressande och då inte fixar att somna om. Så är inte fallet för mig. Det är inte orsaken till att jag är uppe denna skandalösa tidpunkt. Det beror i stället på att jag kört yngste sonen till tåget som avgick 04.56 till Björkliden. Då är det liksom ingen idé att lägga sig igen. Eller kanske vore det det. I yngre år hade det varit så. Ytterligare tre timmar skönhetssömn hade fungerat. Numera biter inte den sortens ansiktskur. Tågskjuts är anledningen till jag befinner mig bloggande före ½6 om morgonen. Samt att det var ett tag sedan jag skrev något.

Men vad skall jag skriva om? Just nu?

Jag tar väl det där med jobbet då!

Men jag gillar inte ordet jobbet som beteckning på uppdraget att vara präst. Man jobbar inte som präst, man ÄR präst. Man jobbar inte som bonde heller. Man ÄR bonde. Som ett livsval – typ. Men då vissa uppgifter hör till får väl arbetet eller jobbet vara ord att använda.

Och där lackar det mot konfirmationer. Nästa helg. Vilket betyder att detta förlängda veckoslut är det främst andra som är i selen för gudstjänster och annat. Vi i konfa-laget laddar – typ.

27 stycken i Älvsbyn och 10 i Vidsel (bilden) kommer att konfirmeras om en dryg vecka. De flesta födda 2001*. Det är strax under ½ av årsklassen totalt, mer än ½ av de kyrkotillhöriga. Den i relativa tal kvantitativa ökningen som varit några år förefaller detta år ha avstannat. Kvalitativt har vi i bästa fall hållit ställningarna men inte utvecklats som vi ville och borde. Tid till både eftertanke och ny-dito, kontinuerlig värdering osv har saknats på grund av vakanser. Det faktum att ett 10-tal av dem som konfirmerades i Älvsbyn förra våren och lika många av dem i Vidsel velat fortsätta i var sin grupp nu när de gått i 9-an samt att vi verkat för att en mer klassisk KU-gemenskap skall bildas i Älvsbyn har också styrt ”ungdomsarbetstid” till aktivitet i den grad att eftertanke och värdering nog kommit i kläm – som jag ser det. Mycket jobb hindrar jobb alltså.

De många uppgifterna och trängda personalläget med stafettinhoppande präster och musiker har gjort att vi i församlingen inte heller hunnit stöta och blöta det förslag till ny Kyrkohandbok som nu ligger. Tyvärr. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll. Till syvende och sist bestämmer man ju lokalt hur den uppsjö av olika inslag som en Handbok innehåller skall användas. Det dåliga kan man ju bara strunta i. Och den kommer ju inte – även om den skulle antas i befintligt skick – att börja användas på ett tag.

Ytterligare ett tecken på arbetsvolym är faktiskt att jag inte på ett helt kvartal publicerat någon av de många predikningar jag plågat församlingen med. Med vanligt tempo i knoget skriver jag ju sådana med hjälp av ordbehandlingsmaskin och då blir det ju ganska enkelt att bibringa läsekretsen alltsammans i lätt bearbetad form. Med mer snävt om tid hamnar snilligheterna i handskrivna obloggbara manus. 

Läser du nåt Stig? Naturligtvis är det ingen som frågar så men jag brukar ju berätta i alla fall.

Jo – jag har läst lite men inte faktaböcker i vanlig ordning. Jag har läst en roman! Världsligt och förflackat kanske någon tycker. Eller skulle tyckt om vi levt i början av förra århundradet.

Inspirerad av en TV-serie har jag läst om mina gamla Krig och Fred av Leo Tolstoj. En klassiker alltså. Och mycket bättre än TV-serien. Av namn och adress i böckerna drar jag slutsatsen att det måste vara ungefär 40 år sedan jag läste de tre volymerna förra gången. Om det var en läsupplevelse då minns jag inte men i vart fall blev det en sådan nu. Språkligt först och främst. Och en del skojiga tolstojiga klurigheter i  tankegångarnas vindlingar.

Vad händer då denna arbetsuppgiftsfria dag – en dag andra skulle kalla ledig?

Jag kommer att bänk-fira gudstjänst i kyrkan klockan 11. Det tycker jag är viktigt. Att bänk-fira alltså. Att kor-fira blir så vanligt för en präst att man lätt tappar församlingskänslan – eller vad man nu skall kalla det. I alla fall är bänken viktigare än koret. Där började jag min kyrklighet och där kommer jag väl också efter den om några år infallna pensioneringen att avrunda den.

Sedan blir det ett samtal med en konfirmand som på grund av vissa slirningar i närvaro och gudstjänstdeltagande är på gnällen att måsta missa den planerade resan i juni. Ett tjänsteärende alltså – på ledig dag.

Men sedan till Luleå!

Lille Adrian fyller fyra! Kalas klockan två!

Farfar far. Men inte farmor. Hon är söderöver för att denna ”långhelg” besöka mor och syskon. Och Adrians fastrar och farbror med flera är på annan vift. Men farfar far! med två påsar paket!!**

*  Någon är född 00, någon 02. Den sortens överlappningar är lika år från år och spelar ingen roll – egentligen.

**  Det andra snarlika gratulationskortet är tänkt för äldste svågern fram i början av juni.

För några minuter sedan skrev jag en så kallad statusuppdatering hos mig själv på Facebook och på församlingens Facebook-sida.

Så kom jag på: Det finns folk som fast de finns där inte följer mig på Fäjjan. Det finns till och med individer som rentav saknar all kontakt med just det sociala mediets stormar, vindpustar och sardinhostningar. För (honom och alla eventuellt likadana) återger jag uppdateringen här:

"Vad gör du just nu?" frågar FB. Jag pausar. Har skrivit en "Omvärldsanalys" vad gäller ungdomsverksamhet och själavård i församlingen. Ingår i en kurs jag går.

Strax skall jag bita tag i förkunnelserna för i morgon. Högmässa Älvsby kyrka 11.00. Dop 13.00. Tro- och bönprat vid konsert i kyrkan 18.00. Matad helg.

Undrar om det är vad jag känner – bortlängtan.  

En bortlängtan är det som rumsterat om i huvudet den sista tiden. Den har yttrat sig i tanken på att i början av juni ta mig en solo-vecka på den grekiska ön Samos. Innan veckan då vi åker dit med de då nykonfirmerade ungdomarna. En vecka jag började fundera över att vara där själv. Och ta det lugnt. Vila. Läsa. Rekognosera lämpliga undervisningsmål och upplevelser för ungdomarna. Typ. Jag gick till och med så långt att jag kontaktade det resebolag vi gör gruppresan med för att sondera om det skulle gå.

De planerna har jag nu skrinlagt. Inte för att det skulle vara alldeles omöjligt. Inte heller för att det skulle ställa sig för dyrt. Inte ens för att en ensamvecka kanske skulle kännas seg. Utan bara för att jag insåg drömmens verkliga drivfjäder: bortlängtan.

Det har ju varit en tuff vinter som börjar kännas nu. Tuff i arbetet alltså. Något jag bloggnämnt förr. Underbemanningen av att på fyra tjänster vara två präster plus en del inhopp och ändå upprätthålla kvantiteten av verksamheten. Sådant sliter i längden. Dels för att det är mycket. Dels för att det känns att kvaliteten blir lidande, att man accepterar en lägre förberedelsenivå och fler hastverk. Och då blir behovet av time-out och omladdning större – typ. Och en Samosvecka i relativ isolering hägrar.

Vi har varit på Samos tidigare. Madammen och jag i tvåsamhet. Månadsskiftena augusti-september tre år på raken. Men i år blir det inte så. Jag får ju min vecka där i storgrupp på försommaren. Vi två funderar nu på annat resmål fram emot hösten. En annan holme i den grekiska skärgården. Vi vårvinterförbereder som bilden visar. Bilden växer om man klickar på den.

Och min bortlängtan, mitt behov av att stanna av, har jag nu insett att jag får tillgodosett i vecka 16. I Björkliden med förlängd skidsäsong. Det är också rekreation – återskapelse.

Vad biskopar i allmänhet tycker i olika frågor är inte lätt att veta. Vad en enskild biskop anser är inte alltid heller lätt att ha insikt i. Ofta är deras uttalanden i tal eller skrift ganska fåordiga. När sedan citat- och bedömningsmaskinister kortar ner det blir allt ännu mer fragmentiserat och så kallade ”debatter” om vad den eller den egentligen påstått landar i rent spekulationsutbyte.

Just spekulera är vad jag skall göra nu. Spekulera över vad som i dessa dagar rör sig i sinnet hos Hans Högvördighet Biskopen av Nordkalotten alias Hans Stiglund i Luleå. Det är vanskligt att göra så. Vem kan utröna en annan människas tankar? Men jag tar risken.

Det pågår slutspel i ishockey. SHL kallas det. Konservativ som jag är föredrar jag, liksom att jag anser att Windows 38 var ett förträffligt program, benämningen Elitserien. Nu har de fyra semifinallagen två och två spelat 4 av max 7 matcher. I det ena finalparet figurerar Skellefteå som har 2-2 i matcher mot Växjö. Igår kvitterade Luleå till 2-2 mot Frölunda. Spännande så det förslår.

Låt mig för sydländska läsare nu göra detta extra tydligt.

Två av de inblandade lagen hör hemma i Luleå stift.

Fullt tänkbart men ingalunda säkert är att finalen vad det lider blir en helt inomstiftig historia. Jag, en ringa präst i skogen mellan Skellefte och Lule älvdalar, tycker det skulle vara helt eminent. Eller mer vulgärt uttryckt: Skitkul!

Jag tror dessutom att min genuint hockeyintresserade i Haparanda uppvuxne biskop i sitt sinne hyser samma tankar. Kanske också parat med förhoppningen att vid nästa biskopsmöte kunna uppträda med ödmjuk återhållen hockeyrelaterad kaxighet.

I eftermiddag möter Skellefteå Växjö igen.

I morgon Frölunda Luleå.

Jättespännande slutspel!

Och om finalen så småningom blir inomstiftig – vad finns då i biskopens sinne?

Jag spekulerar: Tror Skellefteå, Hoppas Luleå. Och vet: Älskar Asplöven!

Det är en vanlig vanföreställning – att vintern står för det rubriken anger.

Så är det naturligtvis inte alls. Vintern står för omladdning, retreat, kraftsamling.

På vår-vintern är det allra tydligast. Nu är det på gång!

Solvarma dagar och kalla bevarande nätter. Ljuset tillbaka så ända in i bänken.

Stilla. Ingen vind. Hög luft. Tyst.

Visst kan det vara som bilden visar – klickar man på den blir den större. Det kan verka fruset och dött.

Inget vatten rinner i Döda fallet i Storforsenområdet.. Bara is och kalla klippor. Med en död tall på krönet. Allt ser både fruset och dött ut. Visst är tallen bortom all räddning men allt i övrigt tyder på omstart. Naturen laddar och samlar kraft.

Vi var arbetsuppgiftsfria idag, madammen och jag. Så vi utflyktade till ”forsen”. För lokala läsare är det överskottsinformation men för sydländska bloggbesökare som saknar inblick i grannskapets kultur och natur förtydligar jag mig: Med ”forsen” menar jag Storforsen fyra mil från vår egen brevlåda. Googla gärna på ordet för att hitta fina bilder.

Storforsen fryser aldrig till. Rinner hela vintern. Som minst med runt 150 kubikmeter i sekunden. På försommaren vid vårflod är det mer än 80000 kubik i minuten som forsar förbi. Idag var det lite vatten. Såg ut som bilden visar.

Vi var beväpnade med kaffetermos, smörgåsar och liggunderlag.

Vi pressade solgass med röd panna och näsa som följd. Riktigt skönt.

Särskilt med den apelsin som hör till när man är ute på (vår)vintern.

Nu är det Påsk!

Den tredje dagen.

Och jag kan hojta:

GLAD PÅSK!

En del börjar göra det tidigare. På Facebook och annorstans. Klämmer in bilder på påskris, kycklingar och allt möjligt jox redan på Skärtorsdagen.

Men jag avstår. Vill vänta med det glada till det tunga getts sin plats – typ.

I natt firades Påsknattsmässa i Älvsby kyrka. Började utanför 23.30 med att det stora Påskljuset tändes på en brasa. Och allas små ljus. I vapenhuset gjorde vi om det och gav alla släckta en chans till revansch mot snålblåsten.

Med bön och Bibelläsning vakade vi i en mörklagd kyrka in Den första veckodagen. Tolvslaget startade Påsken med ljus på, klädning av altaret, mer Bibelläsning, Evangelietext på tre språk, kort förkunnelse, stor förbönslitania, Trosbekännelse, förnyelse av doplöften, vattenstänkning och till sist Mässa. En mycket välfylld gudstjänst, nästan med risk för ”överlastning”. Men bara risk. Blev inte så.

Klockan ett var gudstjänsten slut. De 60 deltagarna gick hem – gissar jag.

Jo – så många var vi på vår lilla ort. Två av tre var av utlandsfödd art. Resten mest gammelsvenskar av yngre årgångar – 55-åringar och ned till ett halvdussin konfirmander och några barn. Inte många ”traditionellt” kyrkfolk alltså. De sparade sig nog till söndag förmiddag.

Halv två var jag hemma. Kan numera inte bara slockna efter full fart och koncentration utan behöver tid för inflygning innan jag kan landa på kudden. Var redo för touch-down först halv tre. Och när uret då skruvats fram var hon halv fyra. Klart sovdags.

Klockan 11.00 var det ingen gudstjänst i kyrkan. I stället ekumenisk sådan i lokala EFK-församlingen. Jag uteblev. Var hemma med barnbarnen – som nu när jag skriver är i slalombacken.

Jag var förbi och Påskklädde mamma och pappas grav – som bilden visar*.

På gravstenen, nu under snön, står Påskeffekten:

När Herre du oss väcker, den sista morgonväkt,

och Du din hand utsträcker att döma jordens släkt,

ljuvt skall din stämma klinga

och oss det budskap bringa

att ingen död mer är. "

*  På plats redan Instagrammad och Facebookad.

Idag är en annan dag.

Inte en annandag.

Den kommer på måndag.

Bara en annan dag.

En annorlunda dag.

För mina föräldrar var det så – bland mycket annat att minnas på Långfredagar. Långfredag var speciell. Också sista åren i rullstol var det för gubben vitskjorta, svarta byxor och kavaj som gällde – även om han inte orkade till kyrkan.

Långfredagen är en annan dag, inte som vilken annan dag som helst. Har sitt fokus.

Så – på så sätt– älskade Gud världen att han gav den sin ende son,

för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen

utan för att världen skulle räddas genom honom.

Måndag kväll skrev jag – i förra blogginlägget:

Det verkar som om jag blivit snuvad på min hälsa. Toksnorig. Ovisst om jag kommer att behöva vara hemma i morgon. Får se om feber tillstöter.

Men jag vill ju ”gå på jobbet”! Det är ju konfirmander i morgon!

Och så blev det. Jag var inte fit for fight om tisdagen. Hes, hosta, rinnande näsa och irriterande marginell förhöjd kroppstemperatur. Idag onsdag morgon är det på ungefär samma sätt men kanske – peppar, peppar – inte feber idag.

Och överjaget slår till på några av fler möjliga punkter.

Jag borde och skulle trots min rinnande näsa kunna inför-helgerna-städa fastigheten nu när jag ändå är hemma. Madammen är ju på sitt jobb. Kärlek, lojalitet och ansvarstagande manar till saken men jag står (ännu) emot mitt överjag på den punkten.*

Hos mig, när det nu är som det är, blir överjagsplågan mest arbetsrelaterad. När jag är sjuk måste ju andra göra mina uppgifter. Det känns inte bra. Eller så blir uppgifterna ogjorda. Det skulle kännas ännu sämre. Tredje man – alltså de människor vi är till för – går då miste om vad de planerat vara med på vad gäller gudstjänster, konfirmander etc.

På den så kallade konfirmand- och ungdomssidan i församlingen är det dock inte så farligt. Där är vi väl bemannade så konfirmandsamlingen igår fixades utan problem av kamraterna. Likadant blir det idag i Vidsel. Där är jag helt trygg och mår bara lite illa över att de andra får hoppa in lite mer intensivt än planerat.

På gudstjänst- och prästsidan känns det marigare om sjukdom av lindrig art – som ju en förkylning är – vräker fler uppgifter på kollegan. Eller att det rentav skulle föranleda ”mässfall”. Hade vi varit bättre bemannade hade jag inte brytt mig men: Vi är drygt två på fyra tjänster.**

Detta vakansläge, noble Bloggläsius, är värt att notera. Vi har varit två präster på fyra tjänster i princip hela detta verksamhetsår. Efter jul en musiker på två tjänster (plus tillfälliga vikarier). Men trots detta har verksamheten förblivit intakt rent kvantitativt. Vad gäller kvalitet och utveckling för framtiden blir det en helt annan sak.

Tack vare att vi sprungit som arga grisar – så gör personal när det är ont om folk – inställer sig inte någon form av panik, inte ens krismedvetande, hos de tjära förtroendevalda som samlas i utskott och kommittéer. De verkar inte bekymrade alls. Nu är jag en luttrad man som sett just detta i kyrka och samhälle under ett tämligen långt arbetsliv – men kan inte försonas med det! Faktiskt!

Så jag gnor på! Sliter med mitt överjag och min pliktkänsla. Dricker varmt. Snyter mig. Skonar rösten. Så att jag kan predika ikväll. Det är Passionsgudstjänst i Vidsels EFS 18.30. Och fira Mässa i Vidsels kyrka på Skärtorsdagens kväll samma tid. Till Påsknattsmässan lördag 23.30 bör jag väl vara hyfsat kurant om förkylningen utvecklas normalt. Och på Annandagen 11.00 i Älvsbyn är jag rimligen underbart helbrägdagjord.***

Jag går en fortbildning också. Skall på nätet respondera på paper kamrater publicerat. Fräter också en del på överjaget men hanteras som städningen: Det hinns – vad det lider!

*  Egentligen är inför-helgerna-städning en knäpp tanke. Barnbarnen kommer ju att komma. Städa innan är i sanning en överloppsgärning då välstädigheten så snabbt blir omintetgjord.

Åren har dock lärt oss lite. Första gången vi – det är nästan 30 år sedan – skulle ha barnkalas i kåken torkade vi golven innan saft- och kladdmonstren kom. Så gjorde vi aldrig mer.

**  Drygt två på fyra tjänster beror på en del stafettprästsinhopp av ett par kamrater som inte har församlingstjänst. En har egen firma och tar olika uppdrag, bland annat vikariat i församlingar. En annan – den förre  kyrkoherden – är väl närmast att anse som ”mellan tjänster”. Han hoppar också in lite nu under våren.

***  Själva Påskdagen 11.00 är det ingen gudstjänst i Älvsby kyrka. Sedan några år tillbaka görs i centralorten Påsken ekumenisk med Långfredag i kyrkan och Påskdagen antingen på EFS eller i en av frikyrkorna – numera finns bara en. Personligen är jag tveksam till det arrangemanget. Ekumenik och samverkan är viktigt – inget snack om den saken. Men kyrkoförsamlingen är av flera skäl ”svårflyttad” och Påsken är så viktig att jag anser vi bör behålla gudstjänsten i Älvsby kyrka. Samverka kan vi göra en annan helg, till exempel 14:e efter Trefaldighet då temat är Enheten i Kristus.

Det är After Ski nu!

Ropet skallade i korridoren utanför dörren till vårt rum. Det var inte riktat till vare sig mig eller madammen i mitt liv. Trots att jag just nu är i tillvaro efter skidåkning.

Det blev fortsatt turåkande idag. Madammen drog till backen men jag gick terräng och på tur. Just detta på tur är viktigt. I preparerade spår av allehanda längder och varianter kan man använda löparskidor som ger en för individen ifråga lämpligt anpassad full fart. I mitt fall bara om så kallad klassisk stil används. Jag har tekniska brister – inget snack om saken! – men tar mig i alla fall framåt på det sättet. Försök med så kallad skäjt ger ingen fart alls. Bara trassel.

Med turskidor – alltså bräder av grövre snitt och större tyngd än löpardito – kan man också begagna de preparerade spåren om man så vill. Det gjorde jag. I ett par timmar. Går inte lika fort men är träning i alla fall. Tyngre skidor går ju tyngre – typ.

Jag tog mig inledningsvis nedför ett isigt matarspår till det spårsystem som används i Världs-Cup-tävlingar och liknande.

Huvva! Varför?

Hela elitspårsystemet är växelvis mördande uppför och livsfarligt utför. Ingen flacka alls. Att Hellner och Kalla och Johaug och Weng och alla andra som brukar vara med på TV gillar sådant är uppenbart men helt obegripligt! Självskadebeteende är vad det är! Av allvarlig art!

Jag hittade mig en pistad genväg genom hela upp-och-ner-härvan. Rakt fram på samma höjd över havet. Till samma mål som alla backarna ledde till. Men på ett bekvämare sätt.

Och sedan två varv på en 4km-slinga som på ett sympatisk sätt höll sig med mindre backighet. Mer platt liksom. Sjökant och myr. Och med turskidor går det inte så fort. Ger i stället tid ute.

Och lika välförtjänt eget After Ski – som synes.

En sånn da!

En rikti uteda!

De två raderna låter som godnattkonversationen mellan bröderna i den för några år sedan så populära TV-serien Pistvakt. Men vi var inte i pisterna, madammen och jag. Vi var på sidan om.

Vi är alltså på Dundret utanför Gällivare för ett ett lite längre vårveckoslut i sol och skidterräng. Och i dag var det sol. Men kallt. Eller i alla fall svalt. Minus 10 typ. Och 18 sekundmeter nordvind på toppen av fjället*. Den blåsten skapar köldeffekt ner mor minus 20. Läggs dessutom utförsåkningsfartvinden till blir det för frostigt om näsan. Det blev alltså turåkning!

Det finns ett spår med namnet Dundret runt. Det åkte vi inte hela. Slingan har två varianter om tre eller fem mil och vi gav oss av längs den kortare. På turskidor lullade vi på i runt 12-13 km innan choklad- och kaffepaus. Då vi kände det vi åkt men var obekanta med hur långt det oåkta var och hur terrängen skulle vara beskaffad lappkastade vi och åkte samma väg tillbaka.

Förresten! Att säga att det var ett spår är en sanning med modifikation. Tror man att det är lika fantastiskt preparerade spår som dem runt Hellner-stadion bedrar man sig. Dundret runt är dessa dagar snarast en led körd av pistmaskinen för kanske en vecka sedan och sedan använd av en och annan skoter och några turskidåkare. Skyltar typ den på bilden är nog avsedda för det motoriserade användandet av sträckningen men känslan hos en andfådd skidrännare blev kluven**. Var det en renodlad pik eller ett uttryck för cynisk tilltro till ens förmåga?

Tillbaka i boendet runt 15 och nu några timmar senare innan middag kan man bara instämma i Olles ord: En sånn da! En rikti uteda! 

*  Jodå! Dundret är faktiskt ett fjäll. Ett så kallat lågfjäll med topp ovanför trädgränsen. Det  lulesamiska namnet är Váhtjerduottar. Vad jag fattat är det si och så med hur bokstäverna b-p-t-d växlar i finsk-ugriska språk. Samiskans duottar/tuoddar med specifik betydelse lågfjäll blev hos den finsktalande befolkningen i området tunturi som betyder fjäll i allmänhet. Finskan försvenskades sedan till Dundret. Wikipedia ger vetande!

**  Det var alltså jag som var andfådd. Madammen är betydligt mer vältränad.

Inte på en tripp som genererar en serie inlägg i kategorin Speciella resor – men nästan. Ett lite förlängt veckoslut på Dundret utanför Gällivare. Bara för att vara ute, softa och ta det lugnt.

Förhoppningsvis blir vädret som bilden visar. Skulle så inte vara fallet blir det mer tid för läsning av god litteratur. Kanske också ett blogginlägg om något – men jag vet inte vad.*

* Förra helgen började jag på ett - solidaritet med Sodom – men fick inte riktigt till tankarna då. Kanske snart. Eller senare.

Torsdag idag. Tredje mars. Pappa skulle fyllt 92. Ljus på graven. Grävde fram lyktan. Stenen helt översnöad.

Prins är född. Grattis föräldrarna! Beklagar Sverige! Odemokrati består.

Inga arbetsuppgifter idag. Konfirmanderna har sportlov. Ingen avliden till min begravningstid. Tog kompledigt.

Gjorde ganska avancerad nätundersökning i ett knippe amerikanska politiska frågor. Stämmer bäst överens med Sanders. Sedan Clinton. Inget att vara Trumpen över. Klicka här.

Rubrik i Dagen: Knivattack mot israelisk bosättare.

Artikeln – klicka här – meddelar att han angreps av två 18-åringarna som bar kniv, tog skydd inomhus och fördes lindrigt skadad till sjukhus. Ungdomarna sköts ihjäl av armén. Ska man se det som ett tecken på att soldaterna är rejält inkompetenta då de med skyddsutrustning och allt inte kunde neutralisera två tonåringar utan döda dem på plats? Eller är det ett tecken på soldat- och samhällsmoral i upplösning?

Artikeln redovisar sedan helt utan någon form av indignation eller värdering:

Sedan i oktober har 180 palestinier och 28 israeler dödats våldsvågen i Israel och på de palestinska territorierna.

Jag tycker de siffrorna säger något om vem som utövar terror mot vem.

Det är sportlov nu!

För skolor och skolors elever. Därför åxå i någon pauser för vad som sker ”på jobbet”, i församlingen. Inga konfirmander till exempel. I alla fall inte på sedvanliga tider.

Det betyder ”hål” i arbetsuppgiftsupplägget och utrymme att vad många kallar ”kompa” – alltså att inte vara i arbetsuppgifter för att så jämna av efter en period med fler timmar i uppdrag än de snittnormalstadgade 40 i veckan.*

Palme blev skjuten.

Media av alla sorter har fyllts av att det i dagarna är 30 år sedan det hände. Temat för programmet  Veckans brott förra veckan, extra dokumentärer osv. Alltsammans fortfarande ouppklarat.

Jag gissar att alla nu levande svenskar som var hyfsat vuxna för 30 år sedan minns morgonen när nyheten kom. Jag och madammen var hemma själva. Våra flickor – Snuppan då nästan 3 år och Snorvan knappt 1½ – var hos farmor och farfar i Luleå. Madammen steg upp för att börja med frukosten, slog på vår TV och ropade. Det som hänt kvällen innan präglade dagen. Och tiden efteråt. Hela tiden.

Vad det egentligen kom att betyda förstod vi nog inte den morgonen. Hur det skulle påverka landet, politiken framöver. Inte heller vilka roller just den statsministern spelat både hemma och internationellt. Jag minns bara att jag just då tänkte på hans äldsta grabb Joakim. Vi bodde ett år i samma studentkorridor i Uppsala. Han gjorde lumpen vid försvarets tolkskola och pluggade ryska på heltid och bodde därför i studentmiljö. Samhället var öppet då. Statsministerns promenerade hem från bion och hans son fanns bland allsköns folk. Gissningsvis måste det nog ändå varit så att det åtminstone då funnits en dossier om mig hos Säkerhetspolisen som om de inte kollat av statsministerns familjemedlemmars närmaste omgivning rimligen inte hade gjort sitt jobb.

Det myckna pratet om händelsen i radio och TV fick den äldre av döttrarna att några dagar senare konstatera: Den där Palme – jag känner inte honom. I en frågande anda om vad det hela var frågan om. Och jag ställdes inför det pedagogiska projektet att förklara för en knappt tre år gammal tös att någon blivit mördad. Dömt att misslyckas!

Men jag försökte – och detta är en del av den fastetsade minnesbilden av alltsammans. Jag sa ungefär – och hörde samtidigt som jag sa det hur knasigt det lät:

Det är någon som gjort illa honom så mycket att han inte finns mer.

Vad förstår en treåring av ett sådant svar?

Att inte finnas mer är obegripligt. Och så okända personer. Det enda som på något sätt kopplar ihop med de erfarenheter som finns i barnhuvudet är att någon gjort illa någon. Och då blir ju svaret det givna, det hon hört flera gånger när hon ramlat eller klämt sig. Hon sa lättad:

Jaha! Men då går det ju snart över!

Men det gjorde inte Palme-mordet. Tyvärr.**

En sak till:

Idag för 6 år sedan blev jag farfar!

En tillvaroförändrande händelse.

Som inte heller gått över.

*Jag skrev mer ordrikt den 26 februari om denna sak i inlägget livstomhet?

**Den 28 februari 2011 skrev jag inlägget på mäster Olofs tid. I det funderar jag på utredningen, vem som gjorde det och en del annat. Bifogade också en sångtext som bra beskriver följderna.

Jag har varit bloggtyst i ungefär 10 dagar. Det handlar inte i mitt fall om någon slags bloggfasta (med eller utan frågetecken) utan bara om att jag inte kommit till skott att skriva. Och inte haft den avgränsade tid att på ett eftertänksamt sätt göra det.

Så begluttar jag besöksstatistiken för denna min blogg.jag tänker att besökskurvan nu rimligen bör konvergera mot noll när det blir lång tid mellan aktualiteter att ta del av. Med förvåning och en dos oro ser jag då vad staplarna visar. I alla fall var annan dag tar sig över 50 personer tid att titta efter ingenting. Lite hedrande faktiskt. Och lite oroväckande. Har folk inget liv?

Det har varit en rejäl dos med arbetsuppgifter den senaste tiden.

Det är främsta anledningen till min bloggtystnad – en tystnad så total att jag inte ens skrev om att jag och madammen i mitt liv förra fredagen var på 6-årskalas hos barnbarnet Tyra (som nu saknar framtänder). Att inte ens en sådan händelse av odiskutabel dignitet framkallar ett inlägg i kategorin farfar funderar är ett tecken. Ganska illavarslande faktiskt. Inte nödvändigtvis ett tecken på att vi skulle vara i de yttersta tiderna men väl ett tecken på att tiden intecknats till det yttersta. Men det skall sägas: Det var ett fint kalas!!!

Det har varit en rejäl dos med arbetsuppgifter den senaste tiden.

Å arbetsplatsen söker man nu ett nytt sätt för att den nya herden skall få en sammantagen bild av vad alla gör. Syftet är – tänker jag – tväggehanda: Först att få syn på var och i vad själv-ständiga ambitiösa medarbetare lever ut sin hängivenhet och kanske då behöva begränsa några. Sedan en sammanlagd bild av vad som händer och fötter som kan bli underlag för samtal om prioriteringar etc. Därför skall vi alla allt framgent i fyraveckorsblock skriva upp dag för dag vad vi planerar och skall göra samt vilken tid vi tänker att det kommer att ta. Efter de fyra veckorna skrivs på samma blad in vad det blev och orsaker till eventuella avvikelser.

Detta är bra! Jag är präst 7x24 men är avlönad 40 timmar i veckan. De 40 timmarna är jag skyldig att kunna visa vad som händer. Blir det mer – i snitt – behöver det åtgärdas. Blir det mindre behöver det också fixas – faktiskt. Jag har inga problem med detta.

Dessutom är jag van vid tidsredovisning. Någonstans i mitten av 1980-talet fick prästerna sitt första arbetstidsavtal som jag omfamnade med glädje. Det var konstruerat så att olika uppdrag – gudstjänster, begravningar, dop, konfirmandsamlingar etc – gavs tidsschablonvärden och det man gjorde skulle sammanställas. På Stiftskansliet där jag sedan hade uppdrag i början av 90-talet var det mer kontoriserat med stämpelklocka som mäter tid, inte vad som blir gjort. På folkhögskolan lämnade vi månadsvisa tids- och innehållsrapporter som hjälp att strukturera vårt gemensamma uppdrag. Jag är alltså van och ser saken som självklar.

Men 40 timmar i veckan i snitt på fyra veckor kan jag tycka är lite trubbigt – faktiskt. Då och då under ett år kan man i förväg se och veta att det blir mer att göra. Andra perioder blir det mindre. Redan på planeringsstadiet kunde jag då se att mina veckor 4-7 skulle innebär 200 timmar, inte 160. Vi har vakanser, det skulle bli en Internationell konferens och ett konfirmandläger. Alltså 40 timmar plus som inte utan avbräck för tredje man, alltså människorna, skulle kunna jämnas av just de veckorna – men successivt senare under våren utifrån en preliminär 20-veckorsplanering jag samtidigt gjort.

Det blev summa 58 timmar plus. Orsakerna till de extra 18 är fullt begripliga. Kollegan – alltså Herden alias Brunetten – blev sjuk en av mina arbetsfria helger. I sådana lägen är det bara att kliva in. Jag hade också underskattat tidsåtgången för konfirmandlägret förra helgen. Dessa saken samt en och annan mycket marginell planeringsmiss gav mer arbetstid. Och en sits där jag inte hunnit eller orkat blogga.

Fast kanske hade jag bitit ihop och tagit krafttag vid tangentbordet om det verkligen funnits något att skriva om – i världen, i livet, i kyrkan. Men det har det ju inte.

Eller – det har det naturligtvis. Byggandet av Festung Osteuropa för att hindra desperata människor att hitta ett liv är ju naturligtvis bebloggansvärt. Det ständigt fortsatta och av vissa ”kristna” sammanhang tolererade murbyggandet kring Festung Israel likaså. Och de nya avspärrningarna runt Festung Schweden. Skönt är att då jag inte hunnit eller kommit till skott har påven klivit in och uttalat sin mening:

Kristna människor bygger inte murar! De bygger broar!

Av detta blev Trump som trumpetar Mur mot Mexiko! trumpen.

Att vara glad över det som gör den blåsbälgen arg känns bara bra.

I vart fall skiner solen denna vackra arbetsuppgiftsfria vinterdag. Helgen som stundar är måttfull – två dop och predikan vid ekumenisk gudstjänst i Vidsel (EFS) söndag klockan 11. Temat är angivet: Att förkunna Guds storverk. Enligt kyrkans år är temat denna helg Kampen mot ondskan. Och det är samma sak! Heter Jesus!