stigstrombergsson

Jag har varit bloggtyst i ungefär 10 dagar. Det handlar inte i mitt fall om någon slags bloggfasta (med eller utan frågetecken) utan bara om att jag inte kommit till skott att skriva. Och inte haft den avgränsade tid att på ett eftertänksamt sätt göra det.

Så begluttar jag besöksstatistiken för denna min blogg.jag tänker att besökskurvan nu rimligen bör konvergera mot noll när det blir lång tid mellan aktualiteter att ta del av. Med förvåning och en dos oro ser jag då vad staplarna visar. I alla fall var annan dag tar sig över 50 personer tid att titta efter ingenting. Lite hedrande faktiskt. Och lite oroväckande. Har folk inget liv?

Det har varit en rejäl dos med arbetsuppgifter den senaste tiden.

Det är främsta anledningen till min bloggtystnad – en tystnad så total att jag inte ens skrev om att jag och madammen i mitt liv förra fredagen var på 6-årskalas hos barnbarnet Tyra (som nu saknar framtänder). Att inte ens en sådan händelse av odiskutabel dignitet framkallar ett inlägg i kategorin farfar funderar är ett tecken. Ganska illavarslande faktiskt. Inte nödvändigtvis ett tecken på att vi skulle vara i de yttersta tiderna men väl ett tecken på att tiden intecknats till det yttersta. Men det skall sägas: Det var ett fint kalas!!!

Det har varit en rejäl dos med arbetsuppgifter den senaste tiden.

Å arbetsplatsen söker man nu ett nytt sätt för att den nya herden skall få en sammantagen bild av vad alla gör. Syftet är – tänker jag – tväggehanda: Först att få syn på var och i vad själv-ständiga ambitiösa medarbetare lever ut sin hängivenhet och kanske då behöva begränsa några. Sedan en sammanlagd bild av vad som händer och fötter som kan bli underlag för samtal om prioriteringar etc. Därför skall vi alla allt framgent i fyraveckorsblock skriva upp dag för dag vad vi planerar och skall göra samt vilken tid vi tänker att det kommer att ta. Efter de fyra veckorna skrivs på samma blad in vad det blev och orsaker till eventuella avvikelser.

Detta är bra! Jag är präst 7x24 men är avlönad 40 timmar i veckan. De 40 timmarna är jag skyldig att kunna visa vad som händer. Blir det mer – i snitt – behöver det åtgärdas. Blir det mindre behöver det också fixas – faktiskt. Jag har inga problem med detta.

Dessutom är jag van vid tidsredovisning. Någonstans i mitten av 1980-talet fick prästerna sitt första arbetstidsavtal som jag omfamnade med glädje. Det var konstruerat så att olika uppdrag – gudstjänster, begravningar, dop, konfirmandsamlingar etc – gavs tidsschablonvärden och det man gjorde skulle sammanställas. På Stiftskansliet där jag sedan hade uppdrag i början av 90-talet var det mer kontoriserat med stämpelklocka som mäter tid, inte vad som blir gjort. På folkhögskolan lämnade vi månadsvisa tids- och innehållsrapporter som hjälp att strukturera vårt gemensamma uppdrag. Jag är alltså van och ser saken som självklar.

Men 40 timmar i veckan i snitt på fyra veckor kan jag tycka är lite trubbigt – faktiskt. Då och då under ett år kan man i förväg se och veta att det blir mer att göra. Andra perioder blir det mindre. Redan på planeringsstadiet kunde jag då se att mina veckor 4-7 skulle innebär 200 timmar, inte 160. Vi har vakanser, det skulle bli en Internationell konferens och ett konfirmandläger. Alltså 40 timmar plus som inte utan avbräck för tredje man, alltså människorna, skulle kunna jämnas av just de veckorna – men successivt senare under våren utifrån en preliminär 20-veckorsplanering jag samtidigt gjort.

Det blev summa 58 timmar plus. Orsakerna till de extra 18 är fullt begripliga. Kollegan – alltså Herden alias Brunetten – blev sjuk en av mina arbetsfria helger. I sådana lägen är det bara att kliva in. Jag hade också underskattat tidsåtgången för konfirmandlägret förra helgen. Dessa saken samt en och annan mycket marginell planeringsmiss gav mer arbetstid. Och en sits där jag inte hunnit eller orkat blogga.

Fast kanske hade jag bitit ihop och tagit krafttag vid tangentbordet om det verkligen funnits något att skriva om – i världen, i livet, i kyrkan. Men det har det ju inte.

Eller – det har det naturligtvis. Byggandet av Festung Osteuropa för att hindra desperata människor att hitta ett liv är ju naturligtvis bebloggansvärt. Det ständigt fortsatta och av vissa ”kristna” sammanhang tolererade murbyggandet kring Festung Israel likaså. Och de nya avspärrningarna runt Festung Schweden. Skönt är att då jag inte hunnit eller kommit till skott har påven klivit in och uttalat sin mening:

Kristna människor bygger inte murar! De bygger broar!

Av detta blev Trump som trumpetar Mur mot Mexiko! trumpen.

Att vara glad över det som gör den blåsbälgen arg känns bara bra.

I vart fall skiner solen denna vackra arbetsuppgiftsfria vinterdag. Helgen som stundar är måttfull – två dop och predikan vid ekumenisk gudstjänst i Vidsel (EFS) söndag klockan 11. Temat är angivet: Att förkunna Guds storverk. Enligt kyrkans år är temat denna helg Kampen mot ondskan. Och det är samma sak! Heter Jesus!