trettio och sex
Det är sportlov nu!
För skolor och skolors elever. Därför åxå i någon pauser för vad som sker ”på jobbet”, i församlingen. Inga konfirmander till exempel. I alla fall inte på sedvanliga tider.
Det betyder ”hål” i arbetsuppgiftsupplägget och utrymme att vad många kallar ”kompa” – alltså att inte vara i arbetsuppgifter för att så jämna av efter en period med fler timmar i uppdrag än de snittnormalstadgade 40 i veckan.*
Palme blev skjuten.
Media av alla sorter har fyllts av att det i dagarna är 30 år sedan det hände. Temat för programmet Veckans brott förra veckan, extra dokumentärer osv. Alltsammans fortfarande ouppklarat.
Jag gissar att alla nu levande svenskar som var hyfsat vuxna för 30 år sedan minns morgonen när nyheten kom. Jag och madammen var hemma själva. Våra flickor – Snuppan då nästan 3 år och Snorvan knappt 1½ – var hos farmor och farfar i Luleå. Madammen steg upp för att börja med frukosten, slog på vår TV och ropade. Det som hänt kvällen innan präglade dagen. Och tiden efteråt. Hela tiden.
Vad det egentligen kom att betyda förstod vi nog inte den morgonen. Hur det skulle påverka landet, politiken framöver. Inte heller vilka roller just den statsministern spelat både hemma och internationellt. Jag minns bara att jag just då tänkte på hans äldsta grabb Joakim. Vi bodde ett år i samma studentkorridor i Uppsala. Han gjorde lumpen vid försvarets tolkskola och pluggade ryska på heltid och bodde därför i studentmiljö. Samhället var öppet då. Statsministerns promenerade hem från bion och hans son fanns bland allsköns folk. Gissningsvis måste det nog ändå varit så att det åtminstone då funnits en dossier om mig hos Säkerhetspolisen som om de inte kollat av statsministerns familjemedlemmars närmaste omgivning rimligen inte hade gjort sitt jobb.
Det myckna pratet om händelsen i radio och TV fick den äldre av döttrarna att några dagar senare konstatera: Den där Palme – jag känner inte honom. I en frågande anda om vad det hela var frågan om. Och jag ställdes inför det pedagogiska projektet att förklara för en knappt tre år gammal tös att någon blivit mördad. Dömt att misslyckas!
Men jag försökte – och detta är en del av den fastetsade minnesbilden av alltsammans. Jag sa ungefär – och hörde samtidigt som jag sa det hur knasigt det lät:
Det är någon som gjort illa honom så mycket att han inte finns mer.
Vad förstår en treåring av ett sådant svar?
Att inte finnas mer är obegripligt. Och så okända personer. Det enda som på något sätt kopplar ihop med de erfarenheter som finns i barnhuvudet är att någon gjort illa någon. Och då blir ju svaret det givna, det hon hört flera gånger när hon ramlat eller klämt sig. Hon sa lättad:
Jaha! Men då går det ju snart över!
Men det gjorde inte Palme-mordet. Tyvärr.**
En sak till:
Idag för 6 år sedan blev jag farfar!
En tillvaroförändrande händelse.
Som inte heller gått över.
*Jag skrev mer ordrikt den 26 februari om denna sak i inlägget livstomhet?
**Den 28 februari 2011 skrev jag inlägget på mäster Olofs tid. I det funderar jag på utredningen, vem som gjorde det och en del annat. Bifogade också en sångtext som bra beskriver följderna.
