stigstrombergsson

Tillsammans med bilden satte jag igår följande text på Facebook.

Man vet att man är i Norrbotten. Från hönseri i närheten kan man i lokala Konsum – det hette så! – köpa stora ägg, normala ägg och ......

Nästan 50 har ”gillat” saken. Folk av olika sorter.

Då en del som (kanske) läser min blogg inte har FB sprider jag ljuset från norr också här.

Annars har min arbetsuppgiftsfria lördag varit vilsam.

Rejält snöfall och max ett ½dussin minusgrader.

Det betyder läge för skidtur. Säsongens första.

Men spår finns inte. Ännu.

Bara 25-30 cm nysnö där spår sedan skall dras.

Perfekt! Turskidor på, termos med varm saft i ryggan,

1½ timme spårande stavgång med skidor.

Rejält ofult i skogen!

När jag var ett litet barn – en del menar att det måste vara strax efter det att inlandsisen drog sig tillbaka – hände det sig vid något tillfälle att jag och en del kusiner på pappas sida lekte lite stormigt i det stora köket hos vår farmor. Gumman gillade sina barnbarn men kunde nog också ibland känna att vi blev i det mesta laget så vid något tillfälle ropade hon: Nää! Nu vara i som ryssa! Och då var det bara att gå ut.

Min farmor var född och uppväxt på häst-och-vagn-åldern, 1880-tal i Västernorrland. Hamnade i Kåge utanför Skellefteå strax efter sekelskiftet. Det ryska Storfurstendömet Finland var då bara någon mil bort. Om minnet av äldre och inte så hemskt gamla historiska händelser hos henne skapat en genuin rysskräck skall jag låta vara osagt – men för barnskrämning fungerade kosacken utmärkt*.

Dagens påstående:

Risk och rädsla är inte samma sak! Inte heller fara och oro! Eller effekt och avsikt.

Men tingen blandas pinsamt ofta. Ibland i okunnighet men inte sällan fullt medvetet och manipulativt. Folk som rimligen kan förväntas ha en del bakom pannbenet lanserar konspiratoriska tankegångar där logiken de ofta berömmer sig av verkar ha samma livslängd som en smörklick i en varm stekpanna.

Låt mig ge några exempel – utöver Donald Trump som i sin ”kampanj” var extrem.

En eller två barnmorskor i landet önskar att av religiöst-etiska skäl slippa medverka vid aborter. Deras sak vandrar genom rättsväsendet och kommer nog vad det lider upp i Europa-domstolen. Det som det ytterst gäller är frågan om samvetsfrihet.

Nu är det inte just möjligheten att avstå att medverka vid aborter vad vill yttra mig om. Inte heller om aborter i sig. Det är andra diskussioner. Och visst är det inte helt orimligt att ett arbete eller en befattning kräver vissa saker och om man inte gillar det får man knega med annat. Att inte vilja sälja alkohol kan ju bli knepigt om man jobbar på bolaget – typ.

Men diskussionen tycker jag är intressant. Logiken. Och bristen på densamma. Och de fundamentalistiska konspirationsteorierna.

Följande två påståenden kan höras från samma person med fem sekunders intervall:

1. Det råder näst intill total enighet i landet om nuvarande abortpraxis. Saken är en ickefråga.
2. Om en barnmorska skall ha rätt att avstå riskeras patientsäkerheten. Då startar en utveckling som gör att det kan bli som som i Polen.

Hur är det med logiken här? Bägge dessa led kan ju inte vara sanna.

Råder i princip total enighet kommer inga patienter att bli lidande. Alla kommer att få det bemötande de skall ha även om en och annan barnmorska beviljas samvetsfrihet.

Skulle att en handfull ges samvetsfrihet öppna någon sorts dammluckor råder ju inte den omtalade enigheten – annat än på ytan.

Men den sortens argument – 1 och 2 – förefaller i alla fall vara sakliga. Sämre tankelinjer kan skönjas.

Jag har sett både på TV och i refererat på ledarplats i Lokala Världsbladet ett betydligt mer demagogiskt och demoniserande tankepaket. Det kommer från RFSU-håll, organisationen som för några år sedan lät 14-åringar ta Knullborgarmärket**. Ledande företrädare där hävdar att de aktuella barnmorskorna inte alls agerar i egen sak. Tvärtom! Det är de militanta abortmotståndarna som nu bytt strategi och inte lägre visar bilder på aborterade foster. Nu väljer man lönnliga juridiska vägar för att undergräva kvinnors reproduktiva hälsa. Nu smyger råttorna i kloakerna! – fast så har jag inte hört RFSU uttrycka det utan det är min tolkning.

Är det att vara saklig? Är det att vara en seriös debattör och opinionsbildare? Påminner det inte snarast om hur Donald Trump – och andra – anar IS-planer och våldtäktslust bakom muslimsk eller mexikansk invandring? Är det inte också i botten samma demagogi som brunskjortorna i 1930.talets Tyskland använde när de hävdade tanken på en dold planerad subversiv judisk konspiration mot de värden som staten och folket omfattar – eller sägs omfatta?

OBServera det jag nu påstår en gång till: Det är inte abortens när, var och hur jag härdiskuterar. Jag diskuterar diskussionens ”kvalitet”.

Min farmor kallade oss ryssar när vi störde hennes ro. Om hon var genuint ryssrädd vet jag inte. Hann aldrig fråga. För att få tyst på barn en liten stund funkade det i alla fall.

Betydligt värre är när typ rysskräck används som ”debatt”-knep mot andra, att rädslor och risker blandas, faror och oro liksom anad effekt och påstådd avsikt.

Jag återkommer med mer. Det var ju en etta i rubriken.

*  När jag verkade på folkhögskolan berättade jag en gång detta och frågade sedan en ryskbördig elev vad man där skrämmer busiga ungar med. Tatarerna! blev svaret. En annan i klassrummet sa: Hemma i Polen hotar vi också med ryssen. Och med svensken!

**  Googla ordet för mer information.

Det finns ett talesätt som säger att en kyrka har de sekter den förtjänar.

Samma sak kan sägas om ett politiskt parti eller ett helt samhälle.

När kyrka och stat – typ 1600-1800-tal – i allt var ett och alliansen mellan altaret och tronen stark jäste på gräsrotsnivå väckelserörelser och frikyrkligheter fram. De hade sina ideal och protesterade mot brister man upplevde i rådande system.

Deras kritik var inte alltid rätt – tro inte jag menar det! Många gånger var man både okunnig och inte sällan fick ren harm styra protesten. Men man hade inte heller alltid helt fel. Det fanns skäl för kritiken, inte minst det skäl man upplevde i att de där uppe i det blå inte brydde sig om gräsrötterna.

När studenterna i slutet av 1960-talet radikaliserades och världen globaliserades förmådde inte de politiskt etablerade strömningarna vare sig till höger eller vänster fatta vad som hände. Resultatet blev ett sammelsurium av mer eller mindre självupptagna vänstersekter. De hade inte alltid rätt – men inte heller alltid fel. Och det var symptom på att etablissemanget levde i sin egen värld.

För att hoppa tillbaka i tiden kan man fråga sig om inte mellankrigstidens framväxande fascism och nazism i stor utsträckning också berodde på att vanligt folk inte upplevde att vanliga ledare gav akt på deras situation.

Nu har britterna bestämt sig för att lämna EU. I besvikelse över att Bryssel inte sysslar med rätta saker föds hos många viljan av att bli bättre genom att vara sekt på egen hand.

I USA har man bestämt sig för tro sig bli större genom att mer vara för sig själva. Med stärkt försvar skall man bygga murar och lämna planetens gemensamma strävan att bygga en gemensam värld. Missnöje med den politiska nomenklaturan elitism anges som en viktig orsak till den tankens seger.

Man kan fortsätta att rada exempel på attityden får vi bara var för oss själva blir allt bättre:

Ungern med sina taggtrådsgränser, Marine Le Pen och det franska Front National, Putin i Ryssland och Sverigedemokraterna här hemma. Alla dessa nöjer sig alla med den egoistiska egna nästippens synvinkel men är också i någon mån sekteristiska symptom på att andra inte noterar dem.

Och politiskt potentiellt katastrofala.

Mot allt sådant – mot all form av begränsande sekterism och mot allt självgott etablissemang – står Jesus! Det var ju världen han älskade på så sätt att han gav sitt liv för den – inte för någras särintressen.

Men det är nu också så att en komponent i den nordsvenska hånfullheten med anledning av snöpaniken i Stockholm göms ett litet överhetsförakt – vilket inte är så farligt utan bara kul.

På dom bara!

Jag har varit präst sedan 1978 på sommaren. Det är lång tid. Visserligen har jag inte haft direkt uppdrag i församling hela tiden men ett antal år har det i alla fall blivit just i sådan befattning. Faktiskt så många att man som inte tänker sig att något nytt skall kunna hända.

Ändå – Plötsligt händer det! som det sägs i reklamen.

Som igår, en fredag i slutet av oktober, då det var på så vis att den dam som var anledningen till en av Begravningsgudstjänsterna – ”min” begravning – var 100+. Det har aldrig hänt mig förr. Men nu var det så. 103 närmare bestämt.

Jag kollade lite på nätet. Av pur nyfikenhet. Och fann att 1913 hände en hel del.

• Första långflygningen Frankrike-Nordafrika skedde.
• Första korsordet i en dagstidning publicerades – i USA.
• Henry Ford kickade igång sitt första löpande band.
• Motboken infördes i Sverige. Liksom tangon.
• Charlie Chaplin började spela in stumfilm.
• Första lagen om någon sorts pension antogs av Sveriges riksdag.

Så nog hade damen, förutom ett eget intressant liv, varit med om en hel del.

Så är det!

Ska en artist fortsätta att befinna sig på banan måste han eller hon leverera. Det gäller musiker, författare, politiker. Hela tiden ska denne eller denna skapa nytt material men också alltid vara beredd att ta fram gamla godingar. Sådant är artistens öde.

Mitt bloggande är knappast att betrakta som artisteri men ”reglerna” gäller i alla fall. Skrivlösa dagar ger få läsare. Ett 20-tal varje dag senaste veckan. Samtidigt visar kurvorna att dagar jag publicerar något tittar fler in – vad det nu kan tyda på. Och känslan kommer: Borde jag skriva mer för att tillfredsställa den så kallade läsekretsen?* Eller skall jag – som brukligt – nöja mig med en kreativitetsnivå som tillfredsställer mig själv?

En dryg veckas oblygt obloggande är dock i mesta laget. Mer får det inte bli.

Min kompis tobbe lindahl – länk långt nere till höger – var för drygt ett år sedan bloggtyst mer än en vecka. När orsaken undersöktes befann det sig så att det förelåg tvång, inte frivillighet. En vurpa med sin MC hade placerat honom i Landstingets ömma vård, faktiskt inte helt fjärran från att alldeles fått honom att ramla ur folkbokföringen.

Så är det nu inte för mig. Att jag varit tyst beror bara på att jag varit tyst. Inget allvarligt. Såvida inte tystnad från min sida skall räknas som ett allvarligt symptom på något. En del ser det nog så. Andra ser det som en tillgång. Troligen.

Nå – tyder tystnaden på stabilitet eller förändring? Privat och i arbete?

Det är inte så lätt att svara på. Förändring är ju något väldigt stabilt – typ.

Idag skall jag – nämner det som ett exempel – införskaffa nya vinterdäck till bilen. De flesta dubb på de gamla är antingen av, nednötta eller borta. Runt femtusen spänn kommer att fara. Är det en förändring? Eller ett med ganska långt tidsspann stabilt åtgärdspaket. Winter is coming sker ju varje år? Men i börsen blir det i alla fall ett jack. Just denna höst.

I mitt verkande som prällat är det i alla fall stabilt kaotiskt. Där är det enda konstanta just att det hela tiden ändras. Konfirmander har vi som vanligt. Sådana, liksom ungdomar i allmänhet, ges en stor uppmärksamhet i min ”tjänsteprofil” och i min egen prioritering. Men det är nya ungdomar hela tiden. Som skall fira nya gudstjänster och möta nya samlingar. Som förra året. Och året och åren dessförinnan. Konstant ändring.

Och precis som förra året är församlingens högsta beslutande organ – Kyrkofullmäktige – i färd med att anta ny budget och verksamhetsplan för året som kommer. Det är inget nytt.

Men det finns nyheter i det. Församlingens 4 prästtjänster planeras bli 3½. Kartan skall alltså ritas om en del.**

Tro inte att det är en neddragning! Tvärtom! Det handlar om en resursomfördelning. En pedagogtjänst med barn- och familjeprofil skapas. Det är bra!

Så – nu har artisten i alla fall levererat något denna arbetsuppgiftsfria måndagsmorgon. Och det kan bli mer. Framöver.

Bilden? Från en konsert med Bruce. Han kan leverera!

* Att kalla läsekretsen för fans vore att ta i. Och groupies lyser helt med sin frånvaro.

** Att vi hela förra höst-vinter-vår-säsongen i praktiken var 2 plus en del vikarieinhopp är liksom en annan sak. Det var ju verkligheten jag själv fanns i, rejält bekymmersskild från kartan politikerna skissar på.

Jag såg på TV. Igår. Liksom många andra dagar. Men den här gången var det ett gammalt avsnitt av Morden i Midsomer. Förunderligt egentligen att det bland alla kanaler man har finns så mycket svammel att tillflykten blir just gamla avsnitt av den serien.

Hela intrigen denna gång var några mord i samband med en bya-högtid. Det är fullt av sådana högtidligheter just i Midsomer. Utomhusfestligheter som utan någon som helst vettig anledning samlar hela socknen till obskyrt firande. I sammanhanget kommer alla dunkla drifter – avund, svek, otrohet, utpressning, hämnd, förskingring. Som leder till mord. Igår tre-fyra stycken.

Denna gång var det en amatörernas författarfestival som var händelsernas orsak och miljö. Grannskapets mest lovande tänkbara framtida författardebutant skulle premieras. Vem det blev blir ju en bisak. Dock fick det mig att fundera om jag inte skulle börja författa. Alltså skriva nåt. Vettigt.

Då radar en massa frågeord – interrogativa pronomen heter det visst – upp sig.

• Hur? Det har jag nog en aning om. Ingen särskilt svår sak. Det handlar ju mest om att pekfingervalsa över ett tangentbord. Ingen match!
• När? Nu eller om ett par år när jag fyllt 65?
• Var? I förhyrd författarlya på Samos eller insnöad i fjällen? Eller hemma i bostaden? Här finns flera tänkbara alternativ.
• Varför? Det interrogativa pronominet finns, noble Bloggläsius, inget svar på. Eller kanske flera. Tjäna pengar – det är uteslutet! Uttrycka sig själv – vilket skitprat! Berätta just min historia – hur spännande är den på en skala? Högst tre personer skulle vara intresserade inklusive fru och fyra barn.
• Vad? Den stora svenska romanen – nää! Kunskapsrik faktabok – då måste man ju veta nåt. Fantasy – genren är dålig som den är i alla fall. Kyrklig satir – här finns onekligen stoff men så humorfri som den kyrkliga världen stundom är leder det bara till att folk som inte fattar anmäler till domkapitlet.

Så det blir nog inget författarskap. Inte nu.

Mer än ett och annat blogginlägg.

Och det ger inget Nobelpris – inte ännu i alla fall.

Jag har varit på begravning idag. Var inte själv officiant – så kallas den som leder en begravningsgudstjänst. Det var en annan präst. Jag gick på begravningen för att den döda var en god vän. Och arbetskamrat under de flesta åren jag hade mitt uppdrag vid Älvsby folkhögskola. Dessutom värdesätter jag hennes familj och släkt.

Det var för 1½ år sedan ungefär som Margot Lundström fick synfältsrubbningar. Orsaken var en elak hjärntumör. Hon behandlades, opererades och var föremål för massa förböner. Ett tag såg det kanske inte så mörkt ut – i alla fall för oss utanför den inre mer välinformerade familjekretsen. De sista månaderna var dock utgången given. I alla fall rent medicinsk. Endast ett mirakel hade kunnat vända saken. Miraklet uteblev. Så idag var det begravning.

Hon han fylla 60 år. Var maka, mamma,, mormor, farmor, svärmor, dotter, syster, svägerska, sonhustru och allt möjligt annat familjemässigt. Och en aktiv eldsjäl. Yrkesmässigt som lärare i främst Svenska för invandrare. Engagerad i ortens EFS-sammanhang. Som ung var hon och maken i sju år på missionsuppdrag i Etiopien och detta med mission var intakt och intensivt också här hemma.*

Då Margot blev så allvarligt sjuk och livet inte verkade stå att rädda – och inte gick att rädda – var och är det flera med mig som undrar om inte Gud helt tappat omdömet. Jag har frågat: Vad håller du på med? En så generös, engagerad, faktiskt god människa! Och vän! Och att familjen känt och ropat: Gud, Gud! Varför har du övergett oss? är fullt begripligt. Och riktigt att göra. Gud tål det! sa maken vid minnesstunden.

I kretsen av sina närmaste kom slutet. Mitt i den händelsen fanns ändå en atmosfär av Fader, i dina händer lämnar jag min Ande. Den tro Margot hade bar i livet och i döden. Liksom de anhörigas nu i hennes död. Tillförsikten att i Gud är vi trygga – också när kaos råder.

Så – Det är fullbordat! Margot Lundströms livsverk är fullbordat. I familj och släkt kan vi andra inte ersätta henne men hennes engagemangsmantel kan vi försöka axla. Är vi skyldiga att axla! För hennes skull men framför allt för deras skull som hon brann för – de som var längst ner i samhällets näringskedja och hackordning. Dem Jesus brann för.

Margot Lundström var uppskattad och varmt avhållen av många. 25 nationaliteter fanns i kyrkan under begravningsgudstjänsten. Allt som allt var vi ungefär 250 personer i kyrkan. Och vid minnesstunden serverades etiopisk mat – som ett stort gäng nysvenskar lagat och bjöd på.

Men hon gillade inte att bli lovsjungen i alla tonarter – hur välmotiverat det än kan vara. Men hon gillade att man visade på Jesus. På hans kärlek, på hans med-lidande med världen.

Kulmen på Jesus med-lidande är att han delar vårt rop Gud, Gud! Varför har du övergett oss? Han är med och ger oss trygghet med sitt Fader, i dina händer lämnar jag min Ande. Till sist proklamerar han om det som behövs för att vi skall kunna vara hos och med Gud: Det är fullbordat!

Så – låt på hennes begravningsdag min minnesblogg om Margot Lundström placera dina tankar, noble Bloggläsius, hos Honom som följde henne i livet, delat hennes död och ger henne del i sin uppståndelse. Det är att hedra Margots minne!

Vila i frid, min vän!

Vi fortsätter verket!

*  Med mission menar jag här, liksom hon gjorde, inte endast att berätta om Jesus för att folk skall börja tro. Mission är mer än så – vilket hon underströk både i ord och gärning. Ett kommande blogginlägg kanske handlar om sådana saker.

**  Särskrivningen med-lidande är mycket medveten! Jesus känner inte bara medlidande. Han med-lider, lider med, människorna också in i döden. Jesus-replikerna hittar man i Markus evangelium kapitel 15 vers 34, lätt dialektalt annorlunda i Matteus 27:46. Den andra formuleringen finns i Lukas 23:46 och den tredje i Johannes 19:30. Läs sammanhangen.

Det var för en knapp vecka sedan jag hörde av mig senast här på bloggen. Det är nu söndag eftermiddag Den Helige Mikaels dag och då kan det väl vara dags igen.

I all sin drastiskhet – nyuppfunnet ord? – syftar rubriken inte på vad jag i hela detta inlägg korteligen vill förtälja. Ingalunda! Det var bara en tanke som slog mig när jag i det vackra höstvädret spatserade hem från Högmässan i Älvsby kyrka.

En av de texter som lästes i den av kollegan ledda gudstjänsten var berättelsen ur Uppenbarelseboken om hur ärkeängeln Mikael, himlens ÖB, med sina änglastyrkor gav sig i strid med djävulen och hans anhang. the bad guys vräktes ut ur himlen, ut ur Gudsnärheten. Enligt texten härjar de numera i världen.

Sådant kan naturligtvis av liberala teologer allergiska mot Bibelns konkreta påståenden beskrivas som poetiskt eller mytologiskt språk för kampen mellan gott och ont och människans existentiella vilsenhet eller något liknande. Sådana slapptankar tycker jag blir luddiga. Bomber över Aleppo och mycket annat visar att det folkligt oborstade konkreta uttryckssättet är mer sant: Fan är lös!

Nog om detta.

Sistlidna vecka har varit fylld av allehanda uppgifter, verksamheter och kvaliteter.

• Redan förra söndagen kunde vi konstatera att söndagsskolesatsningen Skatten i samband med gudstjänsten i Älvsby kyrka fungerar väl. Så också idag.
• Konfirmanderna både i Vidsel på tisdag och Älvsbyn på onsdag blev fler – det var ju deras andra vecka.
• Bibelstudiegruppen som höststartade om på tisdagskvällen samlade 16 personer.
• I Veckomässan på onsdagskvällen var vi 10 och på Kyrkans Unga efteråt nästan lika många.
• Efter dessa två heldagar med råge ut på kvällskvisten firade jag den arbetsuppgiftsfria torsdagen med att sova ofantligt mycket längre än jag brukar göra och sedan i isoleringens tystnad fundera över hur röd-gul-blå-gröna människor förstår och relaterar till varandra.*
• Om fredagen hämtade jag ut två totalt genomnördiga fjärrlåneböcker innan en Begravningsgudstjänst av en 90+ing vi lärde känna redan från början av vårt boende här i Älvsbyn. Han var då yngre än vi är nu. Med åren blir det ju lite fler begravningar där man känner den som dött. Ibland blir det att leda dessa begravningsgudstjänster och ibland, när kollega är som det heter officiant, att gå på begravningen.
• Lördag var arbetsuppgiftsfri fylld av arbete. Annat och kroppsligt. Äldsta dottern – som liten kallad Snuppan – med make har köpt hus och det var dags för flyttning. Inställelse två trappor upp på Mjölkudden i Luleå 09.00 för att bära, lyfta, konka, köra, lyfta igen och hålla på. Alltsammans skulle ju till ungdomarnas förvärvade villa i Unbyn 3,5 mil från stan. När sjuttielva kartonger stuvats i bilen och vi kom in på möblerna tog vi fikapaus i den nedburna soffan – som bilden visar.
• Kvällsfödelsedagsfika blev det också! Flytterskans yngste lillebror fyller kvartssekel på tisdag. Andra köromgången var han med i flyttbestyren och efteråt firade vi honom. Hemma runt midnatt.
• Idag råder kroppsömhet främst i armar och axelpartier. Märkbar.

Har du inget djupare att skriva om?

Inga tankar än ovanstående uppräkning?

Du skulle bara veta, noble Bloggläsius! Du skulle bara veta!

Men inte nu. Kanske sen.

Men du kan ju titta här.** 

Detta var bara ett livsteckensuppdateringsinlägg.

Jag gillar sammansatta ord.

* För en tid sedan hade vi en personaldag där vi under ledning av en av stiftets personalkonsulenter funderade på hur vi i arbetslaget är och fungerar med varandra, vilka typer vi är osv. Jag har varit med om många sådana sittningar under mina 38 yrkesverksamma år i kyrk- och lärarbranschen. Har till och med hållit i sådana utbildningar. Och det blir alltid mer att fundera över även om olika modeller ofta bara blir snarlika sätt att beskriva det. Den här gången hamnade man i eller mellan färger som fick motsvara olika typer. Korteligen kan det sammanfattas så att de röda driver utveckling framåt, de blå håller ordning, de gula tar hand om folk när de kommer i kläm och de gröna ser till att det inte går för fort. Jag är röd – främst.

**  Filmsnutten gjordes inför projektet Krafttag Konfirmation i Västerås stift. De sökte i alla väderstreck exempel på goda ting. Stiftskansliet i Luleå rekommenderade vårt vidarearbete efter konfirmationen, kallat K2. Västeråsarna gjorde en massa filmer som man kan hitta på deras hemsida – vi blev film 3.

En av bristerna i vår berättelse är att vi glömde nämna att vårt konfirmandarbete är ganska gammaldags med samlingar varje vecka och ett högt kyrkogångsbeting i ”vanliga gudstjänster”. När jag sett några av de andra filmerna får jag intrycket att man på de andra platserna oftast samlas på veckoslut och läger och har ett speciellt, ofta nedbantat eller rentav kanske uteblivet gudstjänstfirande. Vi har valt en annan väg – som också fungerar.  

I förra inlägget om förra veckan blev det några k.

konfirmander, k2, kU och kuddig skrev jag om,

kultur lämnade jag åt framtiden – dvs nu.

Det var om onsdagskvällen pengarna for – 830 spänn för mig och primärhustrun. Plus resa till Luleå. Allt för en show i kulturens hus. En show med den brittiske komikern Bill Baily.

Det var prat, vits och musik. De som är ordentligt bevandrade i metallråck och liknande fattade nog betydligt mer av hans resonerande artisteri än vad jag gjorde. Liksom  hans skickliga musicerande. Jag som mest sett honom i det brittiska slängakäftenkomediprogrammet QI fick nöja mig med hans resonemang kring hur folk fungerar, hans hemland, de nordiska länderna, politik, samhällssatir osv. Väl värt slantarna i alla fall.

Men i en föreställning som denna blir det ändå så att man inte – man är här både jag och primärhustrun – riktigt minns vad som var så kul. Satiren och vitsarna haglade och det blev så många skratt i tät följd att det inte riktigt går att särskilja vad man egentligen skrattade åt. Faktiskt. Det var kompakt roligt.

Men en vits jag minns vill jag nämna såhär på måndagskvällen innan den kommande nattens debatt mellan de amerikanska presidentkandidaterna. Bill Baily frågade om det fanns några amerikaner i salongen. Några ropade Ja! – Luleå är ju en universitetsstad med studenter och forskare allomstansifrån. Och från scenen kom: Sympatiserar ni med Trump eller tillhör ni den mänskliga rasen?

Det tyckte jag var kul.

Idag på min veckoarbetsuppgiftsfria dag hade jag tänkt blogga spirituellt och entusiastiskt om vad som timat och skett under veckans första halva. Hade också planer att med anledning av insändaren jag den 13 september berättade om i inlägget kyrkan i media skriva församlingens officiella text för Piteå-Tidningen.

Det blev inget av med det. Jag nåddes vid lunchtid av ett senaste tiden väntat men inte efterlängtat besked. En avhållen vän som också var min arbetskamrat på folkhögskolan en massa massa år finns inte längre i livet.

Så jag loggade ut. Eller lågade ut. Vilket som.

I kväll stal jag en bild en annan av hennes goda vänner lagt på Facebook. Tänkte den kunde pryda inlägget. Men ändrade mig. Valde en annan i stället. En egen bild tagen för några år sedan. Det är Stilla veckans blombukett på altaret i Älvsby folkhögskolas kapell. Det kapellet var ett gemensamt rum för oss i både arbete och bön.

Då veckan efter Påsk alltid var lovvecka fuskade vi med kyrkoåret. Stilla veckans gudstjänst inför helgerna med alla på skolan fick beröra alltsammans. Och just den gången illustrerat av Passionstidens lila lidandesfärg och Påskens uppståndelse-liljor.

Min goda vän Margots lidande är över.

Nu väntar hon Uppståndelsen!

Det blir allt för nu – jag återkommer.

Jag söker undvika att min blogg blir alltför ensidigt någon sorts ”kyrkoblogg”. Sådana finns flera av och behövs det ännu en är det i alla fall inte denna. Ändå dyker sådant upp ibland. Jag är ju präst med åsikter om ditt och datt, dessutom jämt och ständigt. Och att verka i församling upptar en hel del av min vakna tid.

Detta veckoslut är dock av annat slag – arbetsuppgiftsfritt.* Och långt.

Ordinarie arbetsuppgiftsfria dag varje vecka är fredag och var annan lördag-söndag sätts jag inte upp på gudstjänster och annat. Det leder till tre dagars arbets-uppgiftsfrihet på raken. Madammen i mitt liv hade komp att ta ut hela fredagen så det blir mycket tid tillsammans. Kul.

Vad gäller madammen i mitt liv kanske det framöver blir en förändring. Det lät dramatiskt. Ingen allvarlig eller påtaglig – nejnej! Men jag funderar på att härpå bloggen börja kalla henne något annat än madammen. Hittade ett kul ord i en bok, en bok jag kommer att berätta om sisådär ett eller två blogginlägg. Jag brukar ju lätta upp innehållet härstädes med kommentarer om böcker jag läser, då under kategorin Predikaren 12:12. Så vi får se...

Hon fick en present när hon fyllde år häromsistens. Av mig alltså. En lyckad present om läsaren förstår vad jag menar. Och överraskande. Att få till det så är faktiskt inte lätt när man varit ett par lite längre tid än de bibliska israeliterna befann sig i öknen efter sitt uttåg ur Egypten. Jag lyckades detta år. Fågelkikaren med sitt stativ var oväntad men välkommen.**

Kikaren är inte ett teleskop men man kan titta på sådant också. Fullmånen fyller hela synfältet. Fast just det är egentligen inte så kul. Totalreflexionen från månytan gör att inga skuggor och kontraster uppstår. Då är det bättre när den är halv. Men bilden i förrgår kväll blev ändå hyfsad i all sin enkelhet. Jag satte kameran där jag annars hade ögat och tröck av. Voilá! som fransosen säger.

Kulturella är vi åxå. Vi har köpt konst. En lokal förmåga hade utställning på folkhögskolan och madammen – hon kallas ännu så – fastnade för en av flera som insprängt i motivet har en världskarta. Fyndigt. Det blev väggmattan också – i vårt ”konsthörn”.***

Klart och soligt väder igår innebar ett par timmars tur ut i lingonskogen inom synhåll från köksfönstret. Resulterade i 30 liter av en kvalitet mycket lämplig att göra dricka av. Således kvällsrensning innan Skavlan. Silning i morgon. Perfekt!

Klart och soligt väder idag innebar trädgårdspyssel. Hösten har varig väldigt varm med bara två lindriga frostnätter än så länge. Men man får inte låta sig luras. Vi är i alla fall i mitten av september. Winter is coming som de säger i Game of Thrones. Därför behöver saker dras upp ur backen, gräs klippas och en del annat. Fixat. Liksom höstljungning av mamma och pappas grav.

Det var det det – ett avkyrklat blogginlägg.

*  Jag använder ordet arbetsuppgiftsfri på de positioner i kalendrar och tidsplaner där andra skriver och säger att de är lediga – något som jag som vigd till uppdrag och ämbete aldrig är.

**  Sådana pryttlar kan man beställa på nätet – vilket jag gjorde. Finns i prislägen 800 till 45000. Jag höll mig ganska nära nederkanten.

***  Konstnären är Johanna Borgenstål som för några år sedan elev på folkhögskolan. Hon gick Volontärlinjen där bland annat jag fanns med som undervisare. Googla hennes namn hittar du bilder på hennes konst – och annat.

Det är ganska gott om datum, högtider, helgdagar, minnessådana och liknande. De betyder olika saker för olika människor. Det finns högtider gemensamma genom århundraden för hela kulturer. Speciella händelser blir viktiga att minnas i stora grupper. I en släkt, en familj eller för en enskild person finns viktiga datum.*

Gamla och nya, stora och små för en del viktiga datum kryllar det av. Att ta eller få reda på samtliga är inte möjligt men jag fann webbsidan http//temadagar.se/kalender/. Där listas både löst och fast som har samma datum varje år.

Just detta samma datum är viktigt.

Det får till följd att den mindre av det kyrkliga årets två årstider, Julen och helger som Nyårsdagen och Trettondag jul som är kopplade till den, finns med på listan. Julen ligger ju fast på datum men rör sig på veckodag.

Påsken med alla sina kringkretsande helger kommer dock inte med. Och Påskens årstid är ju mycket större: Fastlagssöndag, Fläskmåndag, Fettisdag, Askonsdag, Dymmelonsdag, Skär-torsdag och Långfredag innan. Annandagen, Kristi Himmelsfärds dag och Pingsten plus allt fram till helgen innan Första Advent efter. Hela det blocket – ungefär 9 månader – ligger fast på veckodag men rör sig på datum.

Och i vår sekulariserade tid är det lite kul att nämna att hela paketet med mat och skollov och fjällsemestrar faktiskt är styrt av den kristna Kyrkans biskopar. När de år 325 var samlade till kyrkomöte i Nicea i nuvarande västra Turkiet beslöt de att Påskdagen ska infalla första söndagen efter första fullmånen efter Vårdagjämningen. Det betyder att det är biskopar av fordom som fortfarande styr vårvinterupplägget för svenska ateister.

Dock: Detta var en utvidgning innan en redogörelse för att komma till detta blogginläggs huvudärende.

Det finns många andra mer eller mindre vedertagna datum man kan hålla reda på om man vill. Förintelsens minnesdag 7 januari räknar jag som en av de viktiga, vettiga och seriösa. Internationella kvinnodagen 8 mars likaså. Och Hiroshimadagen 6 augusti. Och flera andra.

Lite smalare kan man väl anse att Internationella pizzadagen1 januari och Veganpizza-dagen den 29:e samma månad är. Liksom Tandborstbytardagen 13 februari och Morotens dag 4 april. Linssoppans dag 12 april tycker väl inte ens Esau är värd att fira. Väl inne på mat kan nämnas att Nationaldagen 6 juni på ett lämpligt svenskt sätt också är Färskpotatisens dag och Sillens dag och att Paltdagen firas 13 juli.

Innan den mer vedertagna Kanelbullens dag 4 oktober – som också är Internationella vodka-dagen – finns av någon obegriplig skräckinjagande anledning Fluortantens dag 1 september. Rysningar genomfar kroppen!

Civilkuragets dag 12 oktober tycker jag är viktig att lansera. Paragrafbrytare, uppgiftslämnare, visselblåsare och alla andra som utmanar överhet och makt i samhället – och kyrkan – tycker jag förtjänar heder och uppmärksamhet.

22 Oktober är INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGEN, troligen kul bara för folk med tangentbord. Mer allmänt uppskattad och definitivt strategiskt placerad är i stället Skumtomtens dag 21 december.

Efter denna tanke(ut)flykt vill jag så återvända just till denna dag – 9 september – som enligt http//temadagar.se/kalender/ är Yrkesförarens dag. Och det är ju bra.

Mindre bra är att den Internationella bjud-en-präst-på-en-öl-dagen* inte (ännu) finns med. Det tycker jag är en brist och menar att det vore en glad sed se spridd också i vårt land. Givetvis skall då inte kyrkoavgiftsmedel och representationskonton tas i anspråk för det nöjsamma. Det vore i dessa dagar riktigt dålig tajming. Men sådär privat kan man väl få bli bjuden på en lager i all vänskaplighet – typ.

Jag har i alla fall tänkt på mina kollegor i församlingen. Bägge två får denna IBAPABD var sin Taybeh att inmundiga under parollen: Pilsner för Palestina!

*  Så har till exempel denna dag, den nionde september, sin speciella betydelse för mig. Jag blev föräldralös det datumet. Knappt två år efter mammas död i november 2003 dog pappa 9 september 2005.Skulle någon vilja veta mer vad som då hände kan man läsa här vad jag skrev drygt en vecka senare.

**  Googlar man International Buy a Priest a Beer Day hittar man mer att läsa. Både lite skoj men också lite seriöst. Om tid i bön för sin präst. Typ.

Det är sent måndag kväll. Dagen har efter en fullmatad förra vecka och helg varit arbetsuppgiftsfri vad gäller anställningen som komminister i Älvsby församling. Alltså en sådan dag många kallar ”ledig”. Men hemma har jag uppgiftat denna äntligen regnfria dag inte fylld av prästerliga uppdrag. Gräsklippning, bärinfrysning, tvätt, strykning och eftertanke. Efter madammens hemkomst mat, en promenad och en del TV.

Så vad återstår?

Vilka onödigheter kan jag välja mellan denna kväll?

Innan jag i morgon åker till Skellefteå?

För dit ska jag. På kurs. Tillsammans med 190(!) andra.

Som samlas under temat Krafttag konfirmation.

Skitviktigt! Och väldigt aktuellt!

Det är väl en fem-sju år sedan man verkligen i kyrkan inte längre kunde blunda för konfirmand-sedens kollaps, att en tredjedel av årsklassen läser om man ser det över hela landet. Insikten föder åtgärd och en övergripande sådan är just Krafttag konfirmation. Det var en sådan sammandragning förra hösten också. Jag var inte med då enär jag och madammen i mitt liv var på Samos – dit ingen hösttripp går detta år. Inte någon annan heller från församlingens arbetslag reste förra året. Men nu är vi tre som far. Det skall bli intressant.

Och jag undrar om jag inte kommer att vara äldst av allesammans...

Kursen är tisdag-onsdag.

Jag hinner hem för att leda Veckomässan i kyrkan onsdag 18.30.

Så det blev lite blogg som fick döda lite tid in emot midnatt.

Valet stod ju mellan patiens på datorn och detta inlägg.

Idag var första dagen av en ny termin.

Det låter som skola men det är det inte.

Jag har bara börjat om efter semestern.

Blev det en lugn start? Svar: ½ om ½.

Varje dag denna vecka kommer jag att ha en och annan uppgift och mot slutet kommer det att tätna.

• Idag måndag var det expedition, möta en del arbetskamrater, lite rådslag inför framtiden och ett vigselsamtal – alltså ½-lugnt.
• Imorgon tisdag lönesamtal med tjifen och sedan ett dopsamtal.
• Onsdag kollegium, ett sorgehusbesök och på kvällen – viktigast – Veckomässa i Älvsby kyrka 18.30. Den gudstjänster börjar nu om efter sommaruppehållet. Lite längre fram blir det ungdomsgrupp direkt efteråt.
• Torsdag skall det terminsplaneras och ett dopsamtal.
• Fredag Begravningsgudstjänst och vigselsamtal.
• Lördag en Dopgudstjänst ½2 och några timmar senare Vigsel i Storforsens kapell.
• Söndag 11.00 Högmässa i Älvsbyn, 13.00 Dop och 18.00 Högmässa i Vidsel.

Men kvällen har varit fylld av rester från igår. Efter gudstjänsten for jag och madammen i mitt liv till skogs en stund. Vi lämnade bilen och gick en kvart till ett hygge där vi tidigare plockat blåbär. Väl där drack vi i lugn och ro vårt kyrkkaffe innan vi började krafsa i riset. Nu var det lingonens tur. Ett par timmar senare gick vi tillbaka till bilen konkandes på 40 liter lingon. Dessutom hade vi nypt till oss ca 2 liter handplockade blåbär – de håller inte längre att plocka med plockare.

Både igår kväll och i kväll har jag rensat bär. Och har en hink kvar...

Gå i skogen och rensa bär ger många tankar väl värda att beblogga. Men jag avvaktar. Det går inte att skriva och rensa samtidigt – typ. Men det kommer. 

Då jag nu i förra inlägget gav mig i kast med ämnet beska sanningar kan jag lika gärna för den kära lilla läsekretsen leverera ännu en provokation – kanske lätt självironisk men fördenskull inte helt osann.

Den beska sanningen, noble Bloggläsius, är att jag har alltid rätt.

Så var det då sagt. Jag har alltid rätt!

Och om det någon gång skulle vara på annat vis är det i alla fall så sällan att jag lika gärna kan få ha rätt då också – så att min och andras verklighet inte kommer ur rytmen.

Inspirationskällor för den attityden fann jag tidigt i livet men onekligen blev det en kulmen under studietiden i Uppsala. I samma studentkorridor fanns en arkeologstudent som en eller flera gånger näst intill varje dag på dalmål kungjorde Det är bara jag som är klok! Han var ett inspirerande föredöme! Inte i att ha rätt för det hade han inte men för sin osminkade kaxighet. Den tog jag till mig – i mitt fall dessutom med rätta för som sagt: Jag har alltid rätt!

Jag får inte alltid ha rätt – i sannerligen sant. Men jag får ofta rätt – med tiden. Och hade jag varit en som brukade säga Vad var det jag sa! så hade jag då och då sagt så. Men det gör jag inte. Men det kan hända att jag muttrar: Nog är det märkligt att jag som så ofta får rätt så sällan får ha rätt.

Men Stig – har det nyligen hänt något som får dig att skriva detta?

Så kanske ingen alls frågar men om så vore är svaret Nej!

Inget i familjeriet, arbeteriet – som jag ju nu har fem veckors semester ifrån – eller annars ligger bakom denna reflexion. Inget aktuellt i alla fall. Visst – nu pratar jag arbeteri – har det tidigare år kunnat vara så att jag likt kärringen mot strömmen förfäktat ett specifikt vägval och varnat för ett annat som jag menat leder till negativa resultat. Och ibland när vägvalen gjordes valde man vad jag menade inte rätt. Och tyvärr fick jag då ibland rätt – men det kunde dröja en tid.

Men Stig – är du generellt en surkuse som bara är emot?

Också på den frågan blir svaret Nej! Inte generellt – men ibland.

Dock: Att många eller kanske alla i ett större sammanhang eller i en liten subgrupp anser hur en sak är, som jag ser det, inte ett argument att själv omfatta den synpunkten – inte heller självklart motsätta mig den. Naturligtvis har jag att lojalt söka verka också för beslut som tas även om jag anser dem som näst bästa eller näst näst bästa och i detta kan jag nog ändå ibland uppfattas som lite tvärsöver – särskilt av folk som menar att lojalitet inte bara är att verka i enlighet med beslut och vägval utan också att man med tindrande ögon måste hålla med på alla punkter.

Så varför skriver du detta? Vad är den beska sanningen? Förutom att du alltid har rätt?

Svar: En tröja! Mer exakt den tröja madammen i mitt liv köpte åt mig i Trondheim och som i avfotograferat skick pryder detta inlägg. Hon tycker den stämmer på mig – och hon bör ju veta.

Sanningen skall göra er fria.

Så står det i Den Goda Boken.

Alltså måste det vara sant.

Ibland kan man förledas att tro att det betyder att sanningen skulle vara njutbar, upplevas positiv och få en att tindra med ögonen. Så är det ju inte vare sig man skriver sanningen med litet s så det syftar på sanningar i största allmänhet eller med stort S så det syftar på honom som sa Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Bra saker alltsammans men inte utan beska – faktiskt.

Senaste veckan har jag konfronterats med en besk sanning med litet s. Och detta angående mitt bloggskrivande. Det jag (än en gång) fått klart för mig är att ingen på allvar är intresserad. Eller i alla fall nästan ingen. Bara ett 30-tal personer lever så utsatta för klimatets påfrestningar och jämmerdalens besvärligheter att de inte har annat att göra än att dagligen titta efter om jag författat något. Många dagar möts de av inget nytt, andra dagar av något att förbigå med en tyst suck.

Men ibland barkar det av något alldeles oväntat.

Förrförra inlägget om förra lördagens stora begivenhet – den äldre av sönernas bröllop – väckte intresse mer än annars fastän jag inte ”marknadsfört” det på annat sätt än den vanliga notisen på Facebook att jag bloggat.

313 unika besökare på bloggen den 8:e!

116 dagen efter.

Sedan tillbaka till 30-45-nivån.

Inga kommentarer här på bloggen. Inte heller på Fäjjan men 68 ”gilla” där. Många av dessa från vad Facebook kallar  ”vänner” men inte alla. En tredjedel är från folk jag inte ens vet vilka de är. Men det är ju kul att så många tycker det var kul att gossen gifte sig.

Men den beska sanningen är att mitt övriga bloggande är ointressant.

Just nu är de nygifta i alla fall på plats här i egnahemmet. Med barn. Alltså barnbarnen Tyra och Adrian. Och ett par tre fastrar och farbröder till de små. Det betyder 7-9 i maten och rekordartad osthyvling. Särskilt en dag som idag då det regnar ute.

Så gjorde det 1 augusti, igår, och det bar sig inte bättre än att jag inte hann/orkade skriva något att här till mina (få) läsares hugnad och båtnad. Men så blir det – när det bär till.

Det var om lördagskvällen jag och madammen i mitt liv gav oss ut i bärskogen. Ett par timmar senare kom hem med 15 liter blåbär och en liter hjortron. Jag berättade om detta i förrförra inlägget. Det var ett bra kvällsverke, särskilt innan allt var rensat. Rensa är lite tråkigt men jag skall jag inte klaga över den proceduren. Det var torra fina bär, nästan som att rensa lingon.

Lite mer blåbär skulle ändå vara bra att få in i stugan!

Med den tanken beslöt vi igår måndag att det åter skulle bära till. Eller säger man bära av? Eller bära ut? Det var i alla fall den bärande tanken bakom att det bar till skogs men till annat ställe.

På grund av en massa maskiner i färd med beläggningsarbeten på vägen kom vi inte åt vänstersvängen in på den skogsbilväg som skulle föra oss till den plats vi tänkte skulle bära bär. Inget att deppa över. Då det euroasiatiska barrskogsbältet är väl tilltaget finns ju fler platser att söka på. Dock fann vi det vi allaredan vet – allt bär inte bär. Vi återfor efter alternativ rutt till vårt först avsedda mål.

Nu klarar vi oss fram in emot Jul!

Kan kanske låta lite kaxigt men så tänkte jag när vi efter tre timmars plock inklusive kaffepaus körde hem. Vi hade närmare 30 liter blåbär i bakluckan. Det är ju så kul att plocka när det finns.

Lite mindre kul är att alltsammans också skall rensas. Som en liten lindring gav vi en hink till grannen för honom att rensa, bebaka och äta. 20 liter blir ändå ett petgöra.

Räcker det nu? 35 liter blåbär?

Svaret måste bli JA! Vi är ju bara två personer.

Men i mitt autonoma bära-bär system ylar det annorledes. Jag är fortfarande präglad av att vi var en familj med fyra syltsugna barn, att deras farmor och farfar blev med åren blev sämre på att ränna i skogen och att en del fattiga släktingar i södra Sverige ävenledes kunde få sig en tilldelning från der rika Norrbotten. Så det blir nog en sväng till blir det nog innan bärsärken Stig säkrat bären. Minst.

Jag återanvänder bilden från förra svängen. En andra gång.

Min plan var att skriva detta blogginlägg igår, den 30 juni. Men det blir idag i stället. Igår blev ju trots allt en baddag ganska lik fredagen fast utan bär-plockning. Så jag missade datum.

När jag för två veckor sedan reste söderut längs efter trafikpulsådern E4 passade jag på att titta in hos min moster som bor strax norr om Örnsköldsvik. Hon är i färd med att flytta från sitt hus till en lägenhet och bad mig därför titta igenom en del böcker för att se om det var någon jag ville ha. När jag gjorde det fann jag Att köra till höger från augusti 1967, en månad innan den riksomfattande övergången till högertrafik – som jag ju tack vare min aktningsvärda ungdom minns.

Att datumet 30 juni då blev bloggaktuellt beror på att det var först det datumet man för hundra år sedan det egentligen stadgade om vänstertrafik. Visst fanns gamla förordningar.

Kong. Maj:ts Förordning angående Postväsendets och Gästgifwerernes sammanfogande från 1718 hade fastslagit att man skulle hålla till höger vid möte. Varför det sedan blev tvärt om är det ingen som vet.

Gästgivareordning från den 12 december 1734 föreskrev när resande eller farande i städer eller på landet möttes, borde de till var sin vänstra sida således vika, att de hinderslöst kunde komma varandra förbi. I den paragrafen fanns också regler för vem som skulle vika för vem – ridande för åkande, kärra för vagn, mindre vagn för större osv. Med andra ord: Störst kör först!

Det var först i Förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik som den framväxande bilismen reglerades. Då kopplade man tillbaka till 1734 års text och enligt 16§ 4 mom ålåg det förare att vid möte och när körbanan ej kan fritt överskådas hålla till vänster samt att hålla tillhöger när annan trafik förbiköres, dock att förbikörning får verkställas allenast när körbanan i tillräcklig utsträckning kan fritt överskådas.

Jag måste erkänna att jag tycker de ålderdomliga formuleringarna är både skojiga och vackra – på sina sätt. Och lite fascinerande. Tänk att det var oreglerat och fram och tillbaka så länge. Och själva häftet – Att köra till höger – är ju i sig ett festligt tidsdokument.

Ibland brukar jag ta högertrafikomläggningen som exempel när man pratar om förändringar i kyrkliga sammanhang lokalt, regionalt och nationellt. Och då inte bara om förändringar av administrativa rutiner eller liknande utan också reformer av mer principiella slag. Betänk detta:

• Den situation man förändrade upplevdes inte längre maximalt bra.
• Den situation man förändrade hade uppkommit lite av sig självt bara genom tidens gång och man kunde inte riktigt peka på varför det blivit som det blivit.
• Den situation man förändrade ville majoriteten inte ändra på – en folkomröstning hade gett den insikten om vad svenska folket faktiskt ville.
• Den situation man förändrade lämnades efter noggranna analyser och förberedelser samt ett gediget fullödigt motiverande informationsarbete.
• Den situation man förändrade lämnades helt och fullt på en gång över en natt, inte succesivt.
• Den situation man förändrade tilläts inte spöka kvar i med övergångstider eller dubbla system eller att olika personer fick göra som de själva ville.

1967 fattade man att det inte gick att äta kakan och ha den kvar, att man inte kan både skita och hålla emot. Den attityden kan behövas när man söker förändra situationer man inte riktigt vet hur de uppkommit men finner inte helt adekvata att förbli i. Typ.

I förra bloggposten lovprisade jag årets upplaga av hur den skandinaviska sommaren varit där jag varit och när jag varit just där. Jag glömde åtminstone två positiva inslag – kom jag på igår.

När vi var i Norge badade vi inte!

Någon form av självbevarelsedrift finns kvar i våra av ålder och erfarenhet mättade sinnen. Att fjordvatten må se hur inbjudande ut som helst det ändrar inte på det faktum att vad som i min barndom lärdes ut i skolan var lögn, därtill en saftig sådan. Alltså att Golfströmmen skulle vara en varm havsström. Det är falskt.*

Att älvsvatten skulle vara kallt är dock inte alltid ljug, något vi nu erfar näst intill varje dag. Vi bor ju så att älvabad är hur lättåtkomligt som helst. Det tar två minuter på sykkel – detta var en utlovad norsk stavning – eller åtta minuter till fots. Ett förslag ger ett beslut och vips snipp snapp snorum samt hokus salabim är vi nere vid Selholmen, vår närmaste badstrand! Sommardopp blir snabbt planerade och näst intill ögonblickligen verkställda i rent klart friskt denna sommar lagom varmt vatten. I sanning ett värdefullt positivt inslag och därtill ytterligare en anledning att bo där man bor.

Vi doppade oss igår. Och läste på stranden. Och somnade från läsningen.

Vad läser du? undrar säkert ingen. Berättar när det som läses ute blivit utläst.

Sedan hem till huset. Dottern med make hade farit på morgonen så det var bara jag och madammen i hushållet när det så började lacka mot trädgårdsmöbelsmiddag. Egenodlade grönsaker, sillar av olika slag och dimensioner, mandelpotatis färsk från butiken, en halv folköl. Riktigt odumt!**

Vid 18-tiden var det inte lika varmt som tidigare under dagen. Vi stack till skogs. Till baksidan av ett av de berg vi genom vårt köksfönster ser ligga invid älven men på andra sidan. Två timmar senare hade vi 15 liter blåbär i hinkar, burkar och en urdrucken vattenflaska. Madammen fingerhämtar sina bär, jag använder plockare.***

På väg tillbaka till bilen sprang vi på det andra av de två positiva inslagen jag glömde förra inlägget: Hjortron! Lite sena ute på myren, fina i skogskanten. Med lite hophällning av blåbären kunde det fick bli en halvtimme till.

Väl hemma hygien,deckare på TV och bärrensning. Allt nu i frysen.

Idag blir det kanske ändå inte baddag.

Det är ju mulet, ju. Än så länge. Men 20 grader.

*  Jag har belägg för saken – se blogginlägget atlantbadare.

**  Just färsk mandelpotatis skulle kunna vara ett av de två positiva inslag jag inledningsvis i förra inlägget nämnde jag lämnat onämnda. Så är det dock inte. Färsk mandel är ett tredje – med smör.

***  Min gula breda plockare är ett garageinventarium jag är riktigt fäst vid. Fick eller köpte den första hösten vi bodde här – 1978. Använd flitigt genom åren och reparerad minst två gånger.

Vem är tant Enstaka?

Så frågade enligt en historia en liten tös sin mor.

Vaddå? Vaddå tant Enstaka? undrade modern.

Hon som dom i radion säger städar.

Mamman: ???? ????

Dom säger ju ”Enstaka skurar”...

Jag gillar den typen av ordmissförstånd. Många andra exempel finns och du, noble Bloggläsius, kan i kommentarer ge fler att roas av. Jag bjuder dock på två till:

Varför måste jag ligga tyst och stilla när Gud får busa? undrar liten gosse.

Va!!! Pappan fattar inget:

Jo men vi sjunger ju i julsången: ”när Gud i natten stimmar.

Sådant finns som sägen. Vid egna matbordet fick Sjörapportens vindrapportering ost-syd-ost två meter per sekund vår äldsta dotter – då med smeknamnet Snuppan – att vid rejält späd ålder glatt tjoa: Dom pratar om ost!*

Nåväl. Tillbaka till tant Enstaka, skurgumman.

Sommaren 2016 håller i sig. Temperaturen hög. Under min arbetsuppgiftsfria säsongsperiod** hitintills har på dagtid termometern alltid visar över 20, oftast mer än 25. i skuggan. Mer i solgasset. Och någon enstaka skur. Bullrande både av urladdning och vattenflöde. Var annan dag.

Sådan sommar gör att det växer så det knakar. Blåbär, smultron, hallon, åkerbär i den helt vilda naturen. Sallad, dill, persilja, lök, basilika, jordgubbar och en massa annat i den av madammen tämjda. Och gräset.

Det är torsdag förmiddag och jag tror blåbärsskogen väntar...

*Hon är just nu betydligt äldre och med make på besök här i fäderne- och mödragården. Säger andra lustigheter.

**Andra använder den mer bokstavssparande beteckningen semester.