stigstrombergsson

Semestern håller på att ta slut. Nästa vecka är den över och mina konkreta uppgifter i att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen åter-upprättas. Allt annat som jag skall utföra och avlönas för är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift*.

Denna regniga fredag och kommande lördag-söndag skall jag alltså på något vis ”ställa om” både min tankeverksamhet och min mat-och-sov-klocka för att inte helt hjärndöd med mental jet-lag i kroppen inställa mig måndag morgon. Det är inte det lättaste.

Vad gäller min mat-och-sov-klocka och vacation-lag – nytt begrepp? – finns problemet att OS går på nätterna. Men OS är ju bara vart fjärde år – tack och lov – så jag vet ju av erfarenhet att det går.

Med den mentala biten blir det än värre. Två saker måste förändras radikalt – tomheten och inriktningen.

När min semesterledighet började beslöt jag mig för att den skulle vara tanke-tom. Givetvis betyder det inte att jag inte skulle tänka på något alls men jag bestämde mig för att i tankarna inte”ligga kvar” i mina konkreta arbetsuppgifter. Frågor som Hur skall en ny Kyrkohandbok få form i vår församling?, Hur vända upp gudstjänsterna kvalitativt?, Hur ännu bättre kon-firmandverksamhet nästa läsår?, Hur följa upp de nyss konfirmerade? Vad blir med Bibel-studierna och annan vuxenverksamhet? – alla sådana frågor beslöt jag att behandla på Scarlett-O´Hara-vis: I think of it tomorrow! Och nu är det snart tomorrow. På måndag!

Så var det inriktningen. På tankarna alltså. De kyrkliga. Som ju finns där i alla fall och som lätt fyllts av annat som inte är av lokalkaraktär,av sånt som media och många tror är mer övergripande och avgörande. Mitt-kors-debatten till exempel. Och diskussionerna kring olika debattörers och anställdas agerande på nationell nivå. Det som till och med Aftonbladet och Expressen skriver om. Det som i praktiken lokalt inte spelar någon som helst roll annat än i antalet utträden.

De där nationella sakerna är sett till den lokala verkligheten nästan oviktiga. Det gäller att komma loss ur de tankebanorna för att få fokus på de rätta sakerna: att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Till på måndag! Då blir det avspark!

*  De kursiverade orden är ur Kyrkoordningen, från inledningen till Andra avdelningen som handlar om Församlingarna.

Den har pågått en tid. På sociala medier men också i både kyrklig och vanlig papperspress – debatten om Facebookgruppen Mitt kors, Instagram #mittkors. Och det har fått mig att fundera. En hel del. Fram och tillbaka.

Först: Det är en väldig skillnad mellan en kort tvåradsyttring på sociala medier, ett längre blogginlägg och en ledar- eller kulturartikel i en tidning. Tanketiderna innan publicering är olika liksom överlevnadsgraden av det skrivna. Därför bör inte allt bedömas lika men då det händer och länkas och kommenteras av alla möjliga och påhoppas och svaras och käbblas och tigs alldeles samtidigt skapas ett sammelsurium som gör mig bekymrad och får mig att fatta tangentbordet.

Så en tillbakablick på fakta – som jag fattat händelseförloppet.

• Ett par IS-sympatiserande skär halsen av en katolsk präst i en gudstjänst i en kyrka i Normandie. Saken är upprörande och får stor uppmärksamhet i hart när varje nyhetssändning liksom i sociala medier.
• Tre präster kända som inomkyrkliga systemkritiska debattörer tar initiativ till Mitt kors där man genom att publicera bild av ett kors man bär ställer sig solidarisk med kristna som förföljs.
• Informationschefen på Svenska kyrkan på nationell nivå funderar om detta inte skulle kunna uppfattas som en anti-muslimsk kampanj och uppfattas kritiskt mot gruppen.
• Flera människor – och så tror jag det är – väljer att tolka honom som korsmotståndare.
• Och sedan drar det iväg framför allt på nätet där både spöken, tomtar och troll blandas med mer seriöst folk.

Jag brukar numera inte ha kors om halsen. Hade det förr i form av en SKUT-droppe men den tappade jag för några år sedan och har inte ersatt det med annat – förrän nu. Men jag har kors – naturligtvis. Och jag söker följa och förstå vad som händer utanför den svenska kyrkliga tryggheten – se till exempel blogginlägget nedblodad Jesus.

Och martyrerna möter mig! Det finns flyktingar i Älvsbyn och dem pratar jag ju med. Både kristna och muslimer som lämnat sina hem.

Jag vet inte bestämt hur mina kollegor i församlingen gör men för egen del formulerar jag dessutom i varje gudstjänst jag får förtroendet att leda förbönen ungefär på detta vis:

Vi ber för dem som förföljs för sin tro och övertygelse vilken den än är.

Särskilt ber vi för dem som förföljs för sin kristna tro. I Syrien, Irak, Nordkorea, Nigeria och på många andra ställen.

Vi ber om uthållighet hos martyrerna och att förföljelserna skall ta slut.

Och vi ber för dem som förföljer, att de skall besinna sig.

Jag tror att den bönen – förutom att Gud hör den – påverkar mina och andras tankar på våra medkristna.

Med det i bagaget blir ”debatten” olustig. Jag funderar på hur den kan bli så i en så kallat Evangelisk-Luthers kyrka. Den gode Luther skrev ju om åttonde budet i Lilla katekesen. Budet lyder: Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa och – detta fick jag lära mig som konfirmand – på frågan Vad är det? svarade han: Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.

Kan jag inte få säga det en gång till, särskilt slutknorren lätt gallrad: ...inte förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.

Det tycker jag saknas i debatten! Och undrar.

Kan det till exempel vara så att man är så van att – och detta inte sällan med rätta – irriteras av präster kända som inomkyrkliga systemkritiska debattörer att man frestas att uppfatta allt som kommer från deras håll med misstänksamhet? Och att då mer se till sin egen tanke på hur deras åtgärd skulle kunna uppfattas i stället för att fokusera på vad de faktiskt säger sig avse. Befarad effekt och avsikt är ju inte samma sak. Kan man ha fallit för den frestelsen? Det är i så fall beklagligt men inte avfälligt. Och man kan göra en pudel. Men en hel, inte en pu-del.

Och kan det vara så att man är så van att – inte sällan med rätta – irriteras av uttalanden och ståndpunkter från Svenska kyrkan i allmänhet och Kyrkokansliet i synnerhet att man frestas att underkänna allt som kommer därifrån? Med illa dold skadeglädje dessutom. Det är i så fall också lätt hänt men det kan nog också finnas en och annan skällande byracka begravd.

Jag letade i alla fall fram ett kors jag fått av vänner i den Koptiska kyrkan i Egypten. Det har jag  satt på mig och med bild och allt gått med i gruppen Mitt kors. Jag har gjort så för de förföljda, inte mot vare sig Islam eller Kyrkokansliet. Bara så att ni vet.

Varning! Varning! Varning!

Har du inte semester, Stig?

Då ska du väl inte skriva kyrkligt?

Sol, bad och regnskurar ska de va!

Nej, noble Bloggläsius!

Så kan man inte resonera.

I alla fall kan inte jag resonera så. Kyrkan finns ju fast jag har semester!

Präst är jag ju också alltid fast jag nu njuter av den av Gud förordnade överhetens regel om sommarledighet. Kristen är jag ju 7x24 jämt och ständigt. Och som kristen är jag en del av Jesus fortsättning – alltså Kyrkan.

Raderna ovan skulle kunna diagnostiseras som dialog med läsarna. Därtill av mig fullständigt och ensidigt konstruerad. Ungefär som när prällater i sin förkunnelse säger: Nu kanske någon undrar... fast inte en käft bland åhörarna har ens tänkt tanken.*

Jag läser en och annan blogg. Jag försöker följa vad som händer och fötter i kristna och kyrkliga sammanhang. Gårdagens 70-mila-ensam-i-bilen-körning gav tanketid och funderingar kring Var och hur är en perfekt kyrka?

Är det katolska kyrkan? Alltså den Romersk-Katolska?

I bilen igår lyssnade jag på radiogudstjänsten från en sådan. Dessutom från Skellefteå!

Hade någon i mina unga år sagt att om 40 år finns en påve-katolsk kyrka i det rosenianska kärnområdet hade denne ordinerats två Magnecyl och sängläge – samt besök på hälsocentral om inte idén släppt efter två dagar. Men nu är det så. En sådan finns. Dessutom i en lokal som tidigare ägts och brukats av EFS.

Fader Per Idegaard ledde gudstjänsten. Alltså extra intressant för mig. Den 11 juni 1978 prästvigdes vi tillsammans i Luleå domkyrka. Med andra ord en kurs-, vignings- och präst-kompis. Sista terminen i Uppsala kallade vi honom – kärvänligt – Waldenströmmarn. Han hade ju sina rötter i Missionsförbundet men utvecklats och blev präst i Svenska kyrkan. Hamnade i Lappmarken. Nu är han katolsk präst i hemstaden Skellefteå.

Det var en så kallat bra gudstjänst! Så var det sagt. Mycket bra.

Lät som en vanlig svenskkyrklig radiogudstjänst för ett kvartssekel sedan. Därtill liturgiskt levande.** God förkunnelse. Med Jesus som kompass var temat. Saklig. Lärorik. Som jag ofta upplever romersk-katolska predikningar är.***

Är det OAS-sammanhang? Andra rörelser, rentav samfund?

Olika konferenser? Andra platser? Andra tider? Tyckande i Almedalen?

Jag läser några bloggar och söker i största allmänhet följa med i en del samfundspress. Ibland skrivs det väldigt positivt om mycket – fast olika saker. Det är väl OK men ibland blir det så positivt om det andra att jag funderar vad skribenterna egentligen känner för det vanliga där och när han eller hon de facto befinner sig.

Någonting i mig gör då uppror. Jag skönjer tankemodeller av typen Gräset är grönare där på andra sidan diket! eller Det jag representerar av tanke och tyck är det enda relevanta! Bägge tenderar till att framstå – eller som det ibland sägs skulle kunna uppfattas – som om perfektion kunde uppnås här i jämmerdalen. Där någon annanstans eller Här där jag är.

Min tes blir: en perfekt kyrka är inget tillstånd!

Det är ett arbetsprojekt där jag är och inom en överblickbar framtid.

I mitt fall alltså Älvsby församling inom ett par tre kanske fem år. Där är reformernas och utvecklingens plats. Det är tidsramen att agera i.

Att drömma sig bort stärker inte saken. Att hämta inspiration annanstansifrån kan naturligtvis vara bra bara jag inte börjar längta bort. Att endast framtidsförhoppa att saker utan medvetna val och vilja med tiden skall lösa sig av sig självt är hopplöshetens väg – i flera bemärkelser.

Inriktningen behöver alltså vara: en perfekt kyrka – här och snart. Om det anger riktningen bygger man rätt väl vetande att perfektionen inte kan uppnås här i jämmerdalen

*  Det kursiva var min något modernare variant av det klassiska: Nu torde någon fråga sig...

**  Radierade gudstjänster i dessa tider är ofta helt annars. Ibland vet jag inte ens vad det är.

***  Nu skall i ärlighetens namn sägas att jag inte hört så mycket i den vägen och det jag hört är av två slag. När det på svensk botten predikas är det just som jag beskrev. Den förkunnelse jag mötte i början av 90-talet på en studieresa i Guatemala och El Salvador var annorlunda. Där var prästen mer en väl förberedd ledare för samtal och dialog med de närvarande. Detta blev, jämfört med den förberedda monologen, en pedagogisk modell som fick mig höra analfabetiska mayaindianer diskutera teologi.

Förra inlägget slutade med:

I bilen ned till Luleå samtalade vi om vad tidningarna just berättat – att 10000 fler än vanligt begärt utträde ur Svenska kyrkan under juni månad. Jag kommer att återkomma med mina teorier om orsakerna. Jo! Pluralen är rätt uppfattad. Jag har ett par förslag.

Det handlar om ungefär 13000 utträden totalt jämfört med ”normalt” ca 3000 första sommarmånaden. Inte speciellt kul. Lite pittoreskt i sammanhanget är också att utmarscherarna inte är de vanliga yngre männen med feta löner eller invandringsnegativa som blivit arga på ärkebiskopen. Äldre gubbar är en tillkommen kategori.*

I Älvsby församling var det knappt ett dussin personer och begränsat inslag av gubbighet. 11 är fler än normalt i juni. Betydligt fler. Det berättades för mig att av dem som lämnat anmälan personligt hade några uttryckt ilska – men inte alla. Vad de som skickat in blanketten var på för humör eller vilken anledning de hade finns ingen kunskap om.

Men vad tror vi? Vad tror jag? Reseraseriet? Annat? Blandat?

Det massmediala avslöjandet kommet av att man granskat ca 1400 församlingars öden och äventyr under fem år och då hittat ett 40-tal ting som kan uppleves vara extravaganta och tvivelaktiga är givetvis en faktor. Jag tror det. Samtidigt tror jag också att en del av ”det klandervärda” faktiskt inte är så väldigt skandalöst. När ett stort arbetslag under en femårsperiod får göra en studie- och personalresa som kostar 8-10000 är inte så hemskt. Men det ser mycket ut om arbetslaget består av 60-70 personer. Men otvivelaktigt fanns också på ”listan” församlingar som rullat hatt och tillåtit sig mer än vad som är vettigt, i något fall närmast liknande ”vår årlig resa till Baltikum”. Det är givetvis omoraliskt så det visslar. Att folk blir arga och då går är begripligt.**

Sådant är företrädare för kyrkan medvetna om. Vi – jag räknar mig som en sådan – har lätt att se defekter i kyrkan som orsaker till människors agerande. Kanske inte just egna defekter men väl saker hos andra i kyrkan och menar att det eller dem orsakar kritik och utträden.

Det är kvinnoprästmotståndarnas fel! Så sas i en tid då sådana var fler och utträdena färre. Den kategorin är nu i princip nedkämpat – och betydligt fler lämnar kyrkan. Vilka skarpsinniga slutsatser drar man då?

Kyrkan lever i sin egen värld, intresserar sig bara för sitt, förstår inte hur samhället fungerar och har för strikta normer! Kanske var det sant. Men hur kan det då vara så att när man nu blivit mer tids- och marknadsanpassad med resor, fotboll, festmiddagar, öl, rödvin och sulan på mattan – då ökar utträdena?

På liknande sätt kan man ställa upp problemet med många fler exempel från olika håll gentemot olika andra.

Tro nu inte, noble Bloggläsius, att jag i detta bara är häcklande och ironisk! Men jag ser egendomligheter som jag inte förstår. Och när man inte förstår måste man ställa frågor. Många frågor. Om orsakerna till sakerna.

Jag tror verkligen att reseraseriet ligger bakom det mesta av utträdesökningen i juni. Det var ett avslöjat missförhållande – om än begränsat – som fått folk att reagera äkta och relevant. Självkritik, omdöme är av nöden. Och ansvar.

Men det kan också – jag menar kan – vara så att en del blev förbannade över något helt annat, kanske att biskoparna endräkteligen i en debattartikel i DN argumenterade mot att Riksdagen skulle ta beslut som på ett bestialiskt sätt skulle hindra flyktingar i Sverige att förenas med sina familjer. Lek med tanken att det ligger bakom ett par tre tusen utträdesblankettare. Alltså det faktum att ledande kyrkliga företrädare inte vill strypa vare sig invandring eller invandrare utan i stället kritiserar den samhällsanda som alla utom V och C nu gjort till sin.*** Man måste ju åtminstone våga tänka att orsaken till att folk inte vill vara kvar kan vara att man i kyrkan gör vad som är rätt och bra. Eller?

Jag hoppas att man framåt hösten undersöker junisiffrorna så att man får veta. Har fuffensförsamlingarna fler utträden än andra? Vilken skada har de orsakat? Skall de kompensera andra ekonomiskt? Men också: om det till exempel är invandringsfientliga som lämnat – tack för det! Då slipper vi deras röster i kyrkovalet 2017. Och deras kandidater.

*  Vad man i olika sammanhang menar med beteckningen gubbar är ju vara en öppen fråga. I detta läge handlar det om sextifemplusare, inte om fyraåriga småkillar.

**  I ett inlägg i början av juni – bakomvisslingar – berörde jag detta. Jag ställde då en del öppna frågor jag inte sett svar på någonstans. Inte heller i kommentarsfältet. Än.

***  Jag berörde detta i inlägget riksdagen mot Gud.

...eller -veckor?

Lite så har det varit. På ”jobbet” alltså. Sedan hemkomsten från ungdomslägret på Samos.

Eller kanske känns det bara så? Att det är en chimär sprungen ur en passerad period med mycket intensiv fokusering och mycket tid i uppgifterna? Eller är det i realiteten ”lite att göra” nu? Och vad gör man i så fall av det?

När det kommer till ”prästsysslor” att detta lite lurigt och inte helt enkelt att bena upp. Saken har så många olika aspekter och infallsvinklar. Personer är olika och tider är olika liksom uppgifterna man ställs inför.

En församlings grundläggande uppgift är att fira Gudstjänst, bedriva Undervisning samt utöva Diakoni och Mission. Fyra aspekter på uppdraget. Och sommaren hamnar på ”lågvarv”. I alla fall vad gäller så kallad planerade åtgärder.

Gudstjänstlivet i församlingen – jag pratar nu om Älvsby församling – krymper något på sommaren. Här är det främst gudstjänster och andakter på äldreboenden och liknande som ”faller ur” i juni-juli-augusti. I de två kyrkorna är det ungefär som vanligt. Nu i helgen skall jag figurera i två sammanhang – strax utanför Älvsbyn och uppe i Vidsel.

För denna helg var ursprungstanken en så kallad ”sammanlysning” av gudstjänsten från Älvsby kyrka till EFS:s sommargård Lillstrand. Så brukar det vara en söndag under sommaren. ”Kyrksidan” har då med sig präst, predikan, Nattvard och musik i form, ofta med församlingens sommarkyrkogrupp. I år har vi inget sådant ”evangelisationsteam” men det ändrade inte planerna att jag på söndag ska förkunna på Lillstrand 11.00. Men det har blivit lite annat än vad som var tänkt från början. Samarbetspartnern EFS lyckades städsla en stor duktig kör – Old Town Gospel från Luleå – och då de har mycket takt och ton med sig valde man att lyfta ut Mässan för att få plats för mer musik. Men uppdraget att förkunna har jag kvar. Det skall jag också göra 18.00 i Vidsels kyrka.

Annat gudstjänstliv är Dop-, Vigsel- och Begravningsgudstjänster. De – dopen och vigslarna – anhopas lite under sommaren men vad gäller begravningar har det blivit lite. Folk har hållit sig vid liv den sista tiden.

Undervisningen ”stänger” under sommaren! Inga Konfirmander, Bibelstudier, Ungdomsgrupper och liknande. Liksom körerna tar sådan vardagsverksamhet sommaruppehåll. Egentligen har jag aldrig förstått varför – annat än att semestrar skall tas ut. Men det ändrar inte faktum att det bara är på musiksidan som den pausade vardagsverksamheten ersätts av Sommarmusik etc. Vad gäller annat är det bara tomt – typ.

Diakonin rullar dock på som vanligt – ungefär. Kanske färre hembesök men caféer och liknande tutar och kör liksom samtal, utvisningsärenden och ekonomiskt understöd.

Missionen, alltså att inte bara göra ”det man måste” utan också ”det man kan”, ställs under sommaren än mer på sparlåga än annars. Nykontakter, närvaro där folk befinner sig blir det än mindre av. Tyvärr.

Med den strukturen plus att lägret på Samos var intensivt plus att hela verksamhetsåret på grund av vakanser innehållit mer än annars plus att det regnat nästan oupphörligt har gjort att sistlidna vecka för mig verkligen varit en halvfartsvecka. Expedition och samtal på måndag, ”ledig dag” tisdag, kollegium, samtal och veckomässa onsdag, arbetsfri torsdag, expedition och en urnnedsättning fredag. Imorgon lördag tre saker: Tackgudstjänst på bröllopsdag, Vigsel och Dop. Allt i Storforsens kapell.

Och frågan gnager i mig, för vår församling och hela kristenheten. Vi svarar på något sätt upp mot vad som begärs av människor och det är väl OK. Men är det enbart det Herren önskar vad gäller Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission. Eller är Gud så fräck att han önskar mer? Eller annat?

Blogginläggets rubrik är vad jag tänkte när jag hemkommen från efter-konfirmations-resan bebläddrar det nummer av Kyrkans tidning som nådde lokala brevlådan när jag var borta. 

Just ijnt´se tokit, faktist är ett uttryck med en historia. Den kan vara värd att berätta, inte minst för att väcka en och annan tanke kring Ars Moriendi, konsten att dö. Det var på 1980-talet när var jag komminister som jag inför en begravning fick ungefär följande mig till del när jag besökte de närmast anhöriga.

Den döde – en äldre man gott och väl plus 80 – hade varit oerhört hemkär.  Till detta kärnfrisk i alla år. Ända till slutet helt klar i skallen. Över år och dag, kanske hela livet, hade han varit en tydligt och engagerad bekännare av Jesus Kristus som sin Frälsare och Saliggörare, firat gudstjänst,läst sin Bibel. Med Gud hade han alltså sakerna i ordning och Nåden på plats.

Men så blev det sjukhus. För första gången i livet. Varför minns jag inte men gissar att åren spelade in. Och där blev det klart att han inte mer skulle kunna få komma hem. Sonen berättade:

Gubben sa: Få I eint komma heim kan I like djerrne flötte Heim! Och slutade äta.*

Han blev svagare. Sjukhusprästen tillkallades för att ge Nattvarden. Vid 10-tiden en kväll firade gubben, gumman, sonen, sonhustrun och prästen gudstjänst.. Sedan for prästen efter ett tag.

Sonen berättade: Han låg på rygg, knäppta händer, blundade.

Och fortsatte: Jag lutade mig över honom. Frågade: ”Vörre tjänns´e pappa?”

Tyst ett tag.

Ijnt´se tokit, faktist! svarade den gamle.

Som sedan tog i och sa:

I sko väll nu int rakkel å vaal bätter!

Vid fyratiden på morgonen dog han – fick flötte Heim.

Förutom att det ger en eftertanke och ett exempel på att dö i tron har jag ibland lånat farbrorns ord ijnt´se tokit, faktist för helt andra saker. Som idag när det syftar på Kyrkans tidning nr 24, 16 juni 2016.

Naturligtvis har jag inte läst allt. Det vore nåt mitt mellan högrisk- och självskadebeteende. Jag undviker platsannonser. Vad gäller säkerhet för kyrkliga klenoder mot stöld får jag inte igång intresset. Porträtt av en massa nyvigda diakoner och präster glor jag inte heller på.

Men en artikel om gudstjänststatistik läser jag igenom – sidan 6. Där är den goda nyheten att de dåliga nyheterna är mindre dåliga än tidigare års nyheter. Fast en riktigt god nyhet är det ju inte. Snarare fortsatt dålig. Och jag undrar i vems intresse dåliga nyheter formuleringsputsas på det sättet. Men i kyrkan är det mönstret mycket vanligt. Tyvärr.

Ledaren var bra! Det är sidan 2. Pratar om behovet av strategi för kompetenshöjning, fortbildning av anställa och frivilliga krafter. Visst finns sådant och individer får ta del av olika kursutbud men det sker på individ- och egenintressenivå. En samlad strategi på församlings-nivå lyser väldigt mycket med sin frånvaro. Som tidigare präst- och lärare vid en kyrklig folkhögskola kan jag bara säga Amen.

Sidorna 12 och 13 är ett bauta-reportage om Volontärutbildning vid Älvsby folkhögskola. Verkligen bra! Huvvaligen bra. Vettig kurs, internationell inriktning, vackra bilder. Folk jag känner. Perfekt journalistik!

I blocket Kultur & teologi ägnas två sidor sig åt frågan ”Vill Gud att vi gifter oss?” och intervjuar den finländska teologen Emma Audas som doktorerar i saken. Läsvärt. Tänkvärt. Inte minst i dessa Pride-tider.

KG Hammar läser jag inte tjurig som jag är. Insändarsidan var inte heller speciellt intressant. Men om helheten säger jag denna vecka: Ijnt´se tokit, faktist.

Trist bara att man måste logga in och hålla på för att kunna läsa artiklarna på nätet. Leta upp ett pappers-ex. Biblioteken har – kanske. Väntrummet på Vårdcentralen – eventuellt. Pastorsexpeditionen – troligen.

*  Nu tänker jag fortsättningsvis inte på rikssvenska återge min egen skrivvariant av den lokala dialekten. Det jag nyss skrev kan jag dock återge på det uttryckslösa nationsmålet. Det blir: Får jag inte komma hem kan jag lika gärna flytta Hem! Ingen märg alls!

Detta är inget stort inlägg. Det är mer av en avskrivning, alltså att jag skriver av mig en tanke. En tanke kommen ur Facebook och vad jag såg där.

Nu bör man veta att det är väldigt mycket jag missar på FB. Jag följer eller forskar inte efter något eller några utan nöjer mig med att läsa vad jag ser när jag tittar in. Det gör jag bara ett par gånger om dagen. Jag gissar jag gjort någon inställning så att vad de egna barnen skriver alltid blir synligt – de är ju viktiga! – men annat blir mer random som det nu heter.*.

Igår föll blicken på bilden ovan beledsagad av följande text:

Regnbågsmässa i domkyrkan i Luleå. Pridehelg 17-19/6.

Bilden var ditsatt igår eftermiddag och är nu ”gillad” av 35 personer. Det går att se vilka de är. Några känner jag och vet vilka de är, vilka positioner de har, vad de kan veta och berätta.

En annan hade ”kommenterat” på detta vis:

Flaggor ska man inte låta ligga på mark eller golv på det där viset. Förstår inte varför man gör det i kyrkan. Visserligen är inte flaggan en landsflagga eller har samma dignitet, men ändå...det känns lite överdrivet i mina ögon att släpa in den mitt framför altaret. De som deltar i mässan vet ju i alla fall vad det är för en mässa...inte sant...Om nu kyrkan vill stoltsera med vilken mässa de firar varför inte lägga in vår officiella kyrkflagga alla andra mässor...typ...

Det var allt som hänt innan jag skrev och ställde en fråga – denna:

När jag var ung som präst – 1980-tal – var det i de flesta kyrkor stopp för fackföreningsstandar, partiflaggor och andra ideologiska markörer. Så åxå vad gäller idrottsklubbars fanor och liknande. Svenska flaggan liksom FNs var dock OK.

Vilka kriterier styr urvalet nu?

Sedan anslöt ett par tre andra till samtalet och tyckte det var bra att den låg där som en symbol för en kristen tanke om allas rätt till vilken kärlek de vill. Ett par kommentarer nämnde att kyrkan hos sig själv har sådana symboler som borde räcka. Hela det lilla samtalet har varit i saklig och vänlig ton och verkar ha slutat nu sedan 6 personer gett sammanlagt 13 kommentarer.

Jag sammanfattar: Drygt ett dygn, 6 personer, 13 kommentarer, 35 ”gillar”, ingen storm alls.

Vad är det med det då? kanske någon undrar.

Vad är det för tanke du behöver skriva av dig?

Mitt svar blir: Att ingen besvarat min fråga. Vilket man – och här tänker jag på ett par av ”gillarna” som har kunskaps- och beslutspositioner – kan göra om man i sociala medier vill ge informativa svar på med människornas frågor i kyrkliga ting.

Därför upprepar jag min fråga om vilka kriterier man nu tillämpar vad gäller symboler, fanor och standar i olika sammanhang i kyrkor,kapell och bönhus. Är det OK med politiska budskap som ju också kan vara humanitära? Röda korset? – det jag tycker vore problemfritt. Luleå Hockey inför ett slutspel? – sådana tilltag har ju klandrats på annat håll. Nationsflaggor? OAS-rörelsens standar? Luleå Tekniska Universitet? Hennes & Mauritz?

Det är en gammal präst med erfarenheter från svunna tiders praxis som undrar var ribban nu ligger och varför. Inget annat.

*  Rättelse. Jag följer faktiskt Älvsby församlings Facebook-sida lite medvetet.

Nästa är år det ett så kallat Reformationsjubileum. Det är 500 år sedan Martin Luther tog fram hammare och spik, något som startade Reformationen. Hur det skall firas eller minnas eller högtidlighållas är ännu ur min synvinkel okänt. Det jag vet är att en massa höjdare från olika så kallade lutherska kyrkor kommer till Lund i forna Öst-Danmark och att påven avser att ansluta till sällskapet.

Ordagrant betyder väl re-formatio närmast åter-formning även om det ibland får klangen av om- eller vidareformning. Jämför man med andra liknande ord blir väl åter starkare än om eller vidare. Restaurera betyder ju återställa och renovera ungefär åter göra som nytt.

Jag hoppas reformationsminnet blir ett restaurera och renovera, återställa och återskapa, utifrån Bibel och Bekännelse, inte förändra efter nutida teologiska kyrkokanslimodeflugor. 

Varför skriver jag kort om detta?

Svar: Ny-prällen hade en leksak på sitt skrivbord. En Playmobil-Luther. Jag tyckte den var kul och ville publicera bilden.

Under rubriken dansk sanning 1 började jag förra inlägget sålunda:

Jag vet inte vilken dansk det var. Men det var en dansk – tror jag. Gruntvig eller Kirkegaard. Som sa Människa först, kristen sedan.

Bygger man på det hela kan det bli Människa först, kristen sedan, kanske också präst.

En blogg som denna löper risken att både bli och uppfattas som om ordningsföljden är den omvända – en präst å kyrk å tro å annat (ibland). Så vill jag inte det skall vara här.

Så jag startar något mänskligt.

Med det sagt – eller rättare sagt skrivet – redogjorde jag lite för händelseförloppet som fick sidoprodukten att min svärmor blev min svärmor. Ganska naturligt att tänka tillbaka på det sättet när det är begravning.

En präst- och kyrkfrestelse utbröt madammen i mitt liv tillsammans med sina syskon valde fredagen 3 juni för sin mammas begravning. Att jag som måg skulle vara med var ju självklart och att de ville att jag skulle leda begravningsgudstjänsten var både väntat och OK.

Trots detta  var jag så blåst att jag först funderade på att resa hem ganska snart, redan på lördagskvällen. Helgen hemma i Älvsby församling skulle ju bli ganska skickelsediger samtidigt som den i någon mån skulle vara personminimerad. I söndagens högmässa skulle församlingens nye komminister hälsas välkommen*. Efter det efterföljande kyrkkaffet var det av diakonifolket och många andra planerat en Internationell fest i Församlingsgården. Nationaldagen idag måndag genomförs av för mig obegriplig anledning med gudstjänst och musiksatsning och hela baletten i och utanför kyrkan och för kaffeförsäljning till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete skulle det behövas folk. Det var således många saker att bidra i samtidigt som personresurserna reducerats bland svenskfödda engagerade. Körerna med ordinarie musiker var ju på resa till Prag – något Ekot inte pejlat – och sjukdom hade drabbat 2 av de 2½ tjänst som finns på diakonisidan.

I den villervallan trodde jag att någon sorts plikt skulle bjuda mig att nästan direkt efter svärmors begravning fara hem. Som tur var gjorde jag inte så. Det mänskliga med familj och släkt fick gå före det prästligt-kristliga.

Givetvis ett riktigt val! Jag fattar inte att jag tänkt annat. Min fru förlorar sin mamma och våra barn sin mormor en gång i livet men festliga söndagar och annat går det tretton på dussinet av. Märkligt att jag över huvud taget tänkte som jag gjorde.

På Facebook och på sajten älvsbynews kan man läsa hur det gick – här, här och här – även om sajten som vanligt underräknar antalet människor som möter upp. Alltsammans klarade sig alldeles utmärkt utan mig. Det självklara att mänskligt går före det kristet och prästerligt besannades.

Nu är vi i vart fall på väg hem. Barnbarnen åker tåg med oss vilket är spännande. På grund av banarbeten och annat lämnade vi Järvsö strax efter 18 med tåg till Gävle. Där bytte vi tåg och är nu snart i full fräs tillbaka passerandes Järvsö. Märkligt men sant. Till Älvsbyn beräknas vi komma vid ½11-tiden imorgon. Det blir alltså i morgon tisdag som detta måndagskvällsinlägg kan publiceras på bloggen. Tåget saknar WiFi.

*  Jag har inte ännu för min blogg funnit på något smeknamn på honom. Förra kyrkoherden kallade jag för Översteprästen och de två komministrarna när jag började församlingstjänsten 2013 blev Blondinen och Brunetten. Den ena tjänstgör inte längre i församlingen och den andra har blivit Brunettherden –allt detta i all vänlighet. Men vad den nye långe unge skall kallas vet jag inte än. Men något kommer med tiden.

Att åka tåg är en god miljö för funderingar av skilda slag, ej att förglömma god nattsömn. Denna resa godare än annars när jag brukat åka tåg. 2-bäddssovvagn med madammen är mindre stökigt än plats i en liggvagns 6-britskrypin. Eller än värre – sittplats en hel natt. Sviterna efter sådant sitter kvar sedan yngste sonen skulle sluta årskurs 9 och en klassresa med oss som medföljande föräldrar därför gick till Göteborg tur och retur.*

Vi kom oss till Gävle och är nu på väg tillbaka mot Järvsö. Jo, faktiskt tillbaka. På grund av banarbete gick inte tåget längs med kusten med möjlig avstigning i Glada Huddik. Stambanan fick tillbaka sina stamkunder. Troligen hade vi kunnat hoppa av i Ljusdal men då så tidigt att inte ens tuppen varit uppe. Så vi åkte till Gävle och nu med annat tåg tillbaka en bit för att där få oss en bil och köra till Gävle och sedan Tierp. 30 mils extra resa är inget för äkta norrlänningar!

Dagens Eko ägnade sig, som jag berört tidigare, åt att avtäcka vad man tycker vara skandalöst ekonomiskt slöseri i en del kyrkoförsamlingar. Media behövs till sådan visselblåsning, tro inte jag tycker annat. Visselblåsare är bra och allt som kan likna nedmörkningskultur gör mig arg. Att till exempel Kommunals affärer kom fram var bara bra. Liksom SCA-chefers jakt- och flygturer. Och mycket annat. Så också i kyrkan.**

Samtidigt kan man fundera en del kring bakomvisslingar.

• Vad gör att man faktiskt inte hittat mer oegentligheter än man gjort?
• Vilka är faktorerna bakom det kyrkliga slöseri man kunnat avslöja?
• Varför är ”största bovarna” församlingar i Stockholms stift?
• Vilka nomineringsgrupper – de politiska partierna heter så i kyrkan – styr där?
• Vilken andlig eller teologisk profil råder – folkkyrklig, högkyrklig, liberal eller annat – bland präster och andra anställda på de platserna?
• Hur ser budgeten ut i övrigt?
• Hur är köns-och åldersfördelning bland förtroendevalda och personal?
• Hur är kyrksamheten hos beslutare och resande – när de inte är ”i tjänst”?
• Finns det andra relevanta fakta – typ att revisorerna inte visslat förr och att ”kyrko-politiskt opposition” tydligen (tills nu) svalt sina pipor?

Att gräva djupare i sådant kanske ger intressanta fakta bakom visslingarna.

Vidare:

Vilka faktorer finns bakom visselkonserten bakom Eko-visslingen – nu menar jag med andra bakom ett rent tidsmässigt efteråt.

Varför duckar de som avslöjats i stället för att förklara – eller tydligt pudla?

Varför har till nu indignerade opinionsbildare och debattörer typ Ann Heberlein och Anna Borg  som  nämner att de vetat detta länge då inte visslat först?

Och vad kommer nu efteråt? Utträden? Systemkollaps? Avgångar?

Och minns detta: Om inte allt för lång tid av fortsatta undersökningar kommer någon eller några att kliva fram med budskapet att det viktiga inte ska vara att se bakåt utan att med positivt sinne blicka framåt.

Var uppmärksam när det sker! Det brukar vara vad dem som verkligen sitter inne med ansvaret drar till med när sökarljusets skarpa sken kommer närmare och visslingarna ger dem tinnitus.

*  Det var dock inte sista gången jag långreste i sittläge. Försommaren 2013 när de nykonfirmerade skulle till Kushadasi/Efesos åkte vi buss till flyget på Arlanda – och hem. 2014 flög vi även sträckan Luleå-Arlanda vilket var en faktor som då töjde budgeten nog så våldsamt. Förra året kunde vi flyga direkt Luleå-Izmir men i år kör bolagen inte direkt från Norrbotten, inte ens till Samos. Blir därför buss igen – men det är nästa helg.

**  Att det ändå missas en del som också kunnat rapporteras är ju uppenbart – i kyrkliga sammanhang liksom i andra. Från olika plaster och nivåer i kyrkan har jag sett ett och annat: Nostalgiska utsmyckningar för över 100.000, jubileer till en kostnad av upp mot miljonen, avgångsvederlag för att skilja ut någon man finner misshaglig, hierarkiskt olika generositet vad gäller kurser och fortbildningar, större hänsyn och kryperi för vem eller vilka som säger något än beslut och vägval på grund av vad som är sant – och mycket annat. Nästan 40 år verksam som präst gör att jag nog skulle säga att jag i fickan har en visselpipa som jag nog borde ha använt mer – och använda mer.

Sitter på tåget onsdag kväll.

Sitter rättare sagt i tåget.

Naturligtvis inte ovanpå.

Vad finns då att göra?

Eftermiddagsmåltid med pilsner. Check! Det är redan avklarat.

Läsa en god bok? Jo – om en stund. Jag har ett par med mig.

Fundera över arbetsuppgifter på kort och lång sikt? Nää – jag tjänstledig enskild angelägenhet.

Skriva ett blogginlägg? Jamen det är ju vad jag gör just nu. Skriver. Något jag inte kommer att kunna publicera förrän jag är uppkopplad motnätet. Och det är inte tåget. Annat än mot elnätet. Men med besked.

Kyrkliga dyra resor är på tapeten just nu. Eko-redaktionen har grävt och funnit en del intressanta saker. Dessutom fått i vissa stycken ”intressanta” förklaringar.

I morse fick vi av kamreren veta att Ekot också kontaktat oss någon månad tillbaka. Ville veta resor för förtroendevalda och personal. Resor i verksamheten med konfirmander eller andra var man inte intresserad av. Bara just beslutsfattares och anställdas.

I Älvsby församling kammade man noll. Inget oskäligt att rapportera. Andra församlingar fick stå med material och det blir dubbelt pinsamt.

En pinsamhet tycker jag det är om och när det utvecklas en självgynnandets kultur. Den risken finns alltid, alltså risken att folk ger sig själva för stort manöverutrymme. Sådant finns i Sveriges Radios material. Det är pinsamt. Och väcker anstöt. Kan absolut inte försvaras och accepteras!

Med det sagt är det också pinsamt att man i en del fall faktiskt inte klarar av att dividera kostnaden med deltagarantal. Gör man så blir det inte alls märkvärdigt – egentligen.5-7000 på var och en i en personalstyrka vart femte år är ju inte alldeles värst, särskilt om resan innehåller 6 timmar/dag av arbetsprocesser, fortbildning eller annat. I sådana fall blir det faktiskt ingen skandal tycker jag.

Det är bra att oegentligheter kommer i dagen men samtidigt bör man ha i åtanke vad den ultratråkige tidigare folkpartiledaren Ingemar Mundebo lär ha kläckt ur sig:

Avunden är en starkare kraft än sexualdriften.

Tredubbel lön!

Det försökte jag mig på idag i samtal med församlingens kamrer. Menade att påven tycker jag skall få tredubbel lön. Han – kamreren alltså – lät sig inte övertygas trots den här på bilden visade texten tagen ur Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen.

I början av 1980-talet visade dåvarande kyrkorådsordföranden samma omedgörlighet. Då var jag en period ensam präst på fyra tjänster och fläskade till med vad aposteln Paulus skriver till sin vän Timotheos: Sådana äldste som sköter sin ledaruppgift bra är värda dubbel lön, särskilt de som ägnar sina krafter åt ordet och undervisningen.* (1Tim 5:17).

Med detta lite skämtsamt skrivet tycker jag ändå att påven berör en viktig sak. Att vara präst är inte ett lönearbete i vanlig mening. Det är ett hel-livs-beting!

Naturligtvis då inte på så sätt att folk skall finnas i olika arbetsuppgifter 24 gånger 7. Det är bara inte möjligt. Men tanken är ändå inte fel. Är man – alltså jag – vigd till att vara präst, inte jobba som en sådan, handlar det ju på något vis om 24x7. På samma sätt som att jag är gift med madammen i mitt liv. Det är jag all tid jag är vaken eller sover, är tillsammans med henne eller befinner mig på annat håll. Jag är alltid hennes man och alltid bunden vid att vara henne till stöd, glädje, tröst, gemenskap, nytta. Äktenskapsvigningen avser ingen 8-timmarshistoria – inte heller prästvigningen.

Den radikale påven har också här en radikal poäng – faktiskt.

*  i Första Timotheosbrevetkapitel 5 vers 17 är ordet äldste det grekiska πρεσβύτεροι. Med latinska bokstäver blir det presbyter och ligger bakom låneordet präst i svenskan.

I kyrklig press och på en och annan blogg har man senaste tiden kunnat få sig till livs att Strängnäs Domkapitel ”friförklarat” ett liturgiskt krumbuktande av speciellt slag. Turerna i saken är märkvärdiga. Någon hade i en radio-gudstjänst bytt ut inledningsformuleringen I Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn mot I Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn. Detta hade någon anmält till kapitlet som hade att ta ställning till huruvida det var en Kyrkohandboksöverträdelse eller ej.

Innan jag går vidare kan det vara värt att notera att det ordbehandlingsprogram jag använder för att skriva mina blogginlägg markerar Livgiverskans som ett troligen felstavat ord. Programmet tänker det som en felskrivning av Livsledsagerskans, Kanslisvenskans eller Liveskivans. Jag tolkar detta som att detta modeprästiga nyord saknar folklig förankring.

I försvarsyttrandet över sitt tilltag hade den tilltagsne hävdat att i det förslag till ny Kyrko-handbok som nu finns kan det obligatoriska I Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn utelämnas eller bytas ut mot annan formulering. Det argumentet köper kapitlet och lämnar anmälan utan åtgärd.

Först:

För 2½ år sedan tyckte Lunds Domkapitel i ett motsvarande ärende att det var en olämplig formulering med tanke på att det var en radiogudstjänst. Och för några år sedan – jag minns inte exakt när – fastslog Biskopsmötet att man absolut inte skall döpa med den nypåhittade formuleringen – vilket då förekommit.

Och jag undrar: Vad har nu hänt som förändrat verkligheten?

Sedan:

Fattade jag saken rätt är det nuvarande Kyrkohandbok från 1986 som gäller. Där ges inga variationsmöjligheter. Förslaget från 2012 till ny handbok fick användas fritt till Förslag 2016 kom i början av detta år. Då upphörde ”12-an” men ”16” skulle man bruka fram till 15 maj för att kunna skriva remisser och yttranden. I övrigt gäller 1986 och därmed basta. Det sades tydligt.

Är Domkapitlet i Strängnäs okunnigt om dessa formaliteter?

Eller.

Handlar domkapitelhanteringar till syvende och sist om vem eller vilka som anmäls och av vem eller vilka – alltså att man har anseende till person? Skulle så vara skulle det inte förvåna mig alls och jag bygger min känsla på något så vagt som hur jag uppfattar ”stämningsläget i kyrkan” beskrivet i följande fyra punkter:

1. Vissa personer, de avantgardistiska eller ”högt uppsatta”, får inte klandras.
2. Vissa personer, de avantgardistiska eller ”högt uppsatta”, får inte ha fel när de klandrar.
3. Vissa personer, de systemkritiska och ”konservativa”, får inte helt frias när de klandras.
4. Vissa personer, de systemkritiska och ”konservativa”, får inte få rätt när de klandrar.

Rätta mig gärna om jag har fel!

Andra bloggare har berört samma domkapitelfriande samt en annan liknande sak i närtid. Läs därför gärna här och här.

Efter att nu inomhus ha svalkat mig med bloggskrivande skall jag ut i solen igen. Norrbotten har dessa dagar varmast i landet. Här och just nu 21 i skuggan – som igår. Natten som var hade dock Älvsbyn landets lägsta temperatur – minus 1,3.

Redan när jag skrev förra blogginlägget hade jag i tanken det jag nu ämnar skriva. Men så kom något emellan: Björnen i skogsbrynet.

Det var på Facebook jag noterade att det i Lokala Världsbladet på nätet fanns besked om att 200 meter från där och när vi gick igår befunnit sig en lufsande nalle. Men vi såg den inte. Glodde ju efter vråk. Bilden snodd från Piteå-Tidningen. 

Detta var ett mellanlägg – typ ett PS till förra bloggposten.

Nu till bortom skogsbrynet 2 och avser sådant i den kyrkliga världen men inte alldeles nära. Tre saker i stigande grad av inportans.

På nationell nivå har ärkebiskopen i dagspressen angripit Svenska Akademien. Ett mycket märkligt tilltag utan Snille och Smak!

Varför? Vad har akademien gjort?

Svar: De har svarat. De har tyckt. De har uttryckt uppfattning.

Akademien har gjort detta som en del av en beslutad tågordning för hur Svenska kyrkans gudstjänster skall formas i framtiden och den beslutade proceduren är denna:

• 2012 kom ett förslag till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan.
• Kritik kom och växte till när nog totalsågning.
• Med detta i minne kom denna vår förslag 2016.
• Debatt och åsiktsbrytningar har märkts i kyrklig press men inte mycket annorstans.
• Till Förslag 2016 knöts en öppen remissomgång fram till och med 15 maj.
• De yttranden som då inkommit skall behandlas av en utsedd arbetsgrupp.
• Resultatet skall sedan presenteras för Centralstyrelsen där ärkebiskopen är ordförande.
• Styrelsen tar därefter frågan till Kyrkomötet som slutgiltigt avgör.

Det är i remissomgången innan 15 maj som Svenska Akademin medverkat.

Hela detta förfarande kan verka omständligt men det är så det fungerar. Påminner om hur lagförslag och sådant utarbetas och antas i det vanliga samhället och vanligt i kyrkan. Helt OK. Saker skall göras noga och omsorgsfullt och ha fastställd gång. Därom är alla överens.

Därför är det mer än märkligt att ärkebiskopen, som är ordförande i det organ som fram på höstkanten skall ta emot den remissbehandlande gruppen resultat, direkt efter remisstidens utgång går lös på en av de remissinlämnande instanserna. I den vanliga sekulära världen skulle sådant kallas ministerstyre och ses som mycket olämpligt, rentav skandalöst.

Vad är avsikten? Till synes att rätta något upplevt sakfel i Akademiens text samt anklaga dem som utser nobelpristagare i litteratur för inkompetens vad gäller kultur och kyrkligt språk.

Vad blir effekten? Kritiker skall hålla käft! Förslaget 2016 måste få gå igenom. Ordföranden i den mottagande politbyrån har i förväg visat hur kritiska röster skall vägas och bedömas.

På regional nivå – i Växjö stift – har det blåst till kring de årligen återkommande och uppmärksammade Pridefestivaler i vilka också kyrkliga företrädare deltar. En ledande C-märkt stiftskyrkopolitiker har uttryckt en ogillande tanke om just Pridefestivalerna. Han har beskrivit dem som en trend men ”citeras” och ”refereras” och nagelfars som om han sagt att homo-sexualitet är en trend. Det är väl en viss skillnad – eller?

Också kyrkliga representanter och inrättningar gör sig skyldiga till den sanningsvridningen.

På lokal nivå – Älvsby församling – kontaktades vi för en tid sedan av den regionala nivån  Västerås stift. Där ämnar man till hösten samla kyrkoherdar, kyrkorådsordföranden, dem som arbetar med konfirmander och andra till pep-talk vad gäller konfirmandarbetet i församlingarna. För ändamålet letar man inspirerande positiva exempel att kunna visa på och därför kontaktat Lunds stift i söder, Göteborg i väster och Stiftskansliet i Luleå i norr – Mälardalen i öst är de ju själva. Och vårt stiftskanslifolk tipsade sina Västeråskollegor bland annat om aspekter av det Ungdomsprojekt som finns i vår församling. I sanning en uppmuntran!!

För en dryg vecka sedan kom Västeråsaren för att möta några av oss i arbetslaget. Först ett snack där den stackars handläggaren mötte tre entusiastiska pratglada personer. Sedan övergick det hela till filmning i avsikt att landa i 3-4 minuter klippt film om det vi kallar K2, fortsättningsgrupper i årskurs 9. Resultatet fick vi del av igår och kommer att göra tillgängligt vad det lider, men inte än.

Det skall faktiskt bli skönt. Jag behöver nämligen numera mer än en dags off-läge för att någotsånär få ner spinnet i huvudet – tankarnas eko och efterklang vad gäller saker och tillstånd på vad många kallar ”jobbet”.

Månne år det så att det är kalkbildning i hjärnan som gör att jag nu inemot 63 år ung har uppenbara svårigheter att slå av funderingar av olika slag. Det ekar under valven – typ. Eller är det själva tomrummet i huvudet som gör att situationer och problem slår fram och tillbaka i stående vågor? Och om det är så – har jag blivit mer tom i huvudet i meningen korkad? Eller är det bara så att förr i världen, säg för 30 år sedan, fanns så mycket annat som bröt sig in i mentaliteterna? Typ barn å grejer? Och att jag då nu i brist på annan tankevärld hamnat i någon sorts ankevärld där färre mer inskränkta saker bara ekar?

Att jag har uppenbara svårigheter att logga ut är ibland bra.

Jag vill mycket, är ambitiös och brinner för hur Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission skall ta sig uttryck här och nu. Då är det bra att tankar finns kvar lite när man klipper gräs – vilket ännu inte är aktuellt – eller gör något annat. En och annan snilleblixt kan ju slå ner då oaktat att det mesta av den sortens åskväder sker på vad många kallar ”jobbet”.

Men ibland är det inte bra alls!

När underbemanningens kalla vindar blåser hinner jag många uppgifter på vad många kallar ”jobbet”. Det gäller både uppgifter jag själv skulle haft även vid full bemanning och uppgifter som detta verksamhetsårs avbemanningen placerar i de kvarvarandes knän. Jag hinner. Men jag hinner inte tänka färdigt. Och vi – vi är ju arbetslag – hinner inte tänka färdigt. Vi lubbar bara. Men tankarna blir kvar. De ekar i huvudet.

Denna vecka har varit intensiv inom fältet administration med liten släng av byråkrati. Det ena är nödvändigt, det andra inte alls.

Administration är ju en nödvändig sak. Jag är inge fena på latin men ad ministre eller något liknande betyder väl närmast till tjänst – alltså till tjänst för det som händer och människorna det skall hända för.

Måndagen efter den förra helgen – som var intensiv med konfirmationer och allt – var administrativ med noteringar utifrån det som skett. Dop, konfirmationer och sådant skall ju in i kyrkobokföringssystem och annat. Den diakonala verksamhetens schemaläggning och samordning vad gäller mötesplatser, andakter på äldreboenden, träffpunkter och annat är också en administrativ grej som behöver göras inför hösten. Det grupparbetet behöver ju ske nu, inte i september.*

På tisdag var det tänkt att jag skulle vara arbetsuppgiftsfri men kom till hälften att ställas inför en byråkratisk uppgift (som inte genomfördes) samt en del samtalande av småknepig art – dock till tjänst för personer och för verksamheten.

Igår och i förrgår har vi som arbetar med konfirmander och ungdomsverksamhet i övrigt helt sysslat med utvärdering av det gångna ”läsåret”, förberedelse av resan i början av juni samt samprat och planering av hösten. Det är administrativt arbete till tjänst för människorna vi är till för. Det är fullt OK men inte självklart problemfritt. Olika synsätt möts och uppfattningar bryts innan resultatet blir gott. Men med tankar kvar i huvudet, ekon i min förkalkade skalle.

När jag var yngre tvingade barnen och annat hjärnan att släppa taget. Nu måste ekot klinga av på annat vis. Att blogga i saken dämpar återklangen något men ett beslut att syssla med något av annan art är mer effektivt. Gå ut för att räkna hur många sorters fåglar som finns – typ. Eller läsa en god bok som handlar om något helt på sidan om det vardagarna bjuder. Att ta sig tid till sådant. Och få tid. Tre dagar kan det bli nu.

PS: Bilden är inte helt sann. Men inte helt osann heller. Vald med värme och glimt i ögat! DS.

*  Jag har själv inte så många uppgifter i det fältet. Jag är dock ombedd att vara vad som kallas verksamhetsansvarig för saken och gissar att det är utifrån vad jag den 25 april i år kallade punkt tre i blogginlägget tre kompetenser?

Så blev det igår.

Tjänstefel i gudstjänsten.

Åtminstone i Älvsby kyrka.

Jag var ansvarig. Jag hade ju fått förtroendet att leda gudstjänsten och då är det såsom det alltid är: Tjänstgörande präst bär ansvar för gudstjänsten i sin helhet och i alla avseenden.

Vi firade Mässa med Dop och Konfirmation. Tjugosju konfirmander. Tjugotre var döpta som barn i Svenska kyrkans ordning, en döpt som liten i Romersk-katolska kyrkan och en ortodoxt döpt i sitt ”gamla land”. Två av de tjugosju var inte döpta sedan tidigare. Därför Mässa med Dop och Konfirmation.

Till att börja med följde vi konfirmationsordningen med Inledning och läsning av slutverserna i Matteusevangeliet. Sedan en Tillbakablick på något av vad vi gjort under hösten och våren.

Jag hällde vatten i dopfunten samtidigt som denna bön bads:

Gud, vi tackar dig för att du i dopets källa

låter det vatten strömma fram som ger världen liv.

Sänd ditt ord och din Ande

så att de som nu ska döpas i detta vatten blir renade från syndens skuld.

Föd dem till nytt liv i Kristus och förena dem med ditt folk.

För vår Herres Jesu Kristi skull. Amen.

Så sa alla i kyrkan Trosbekännelsen och jag frågade den ena: Vill du bli döpt till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap? Tösen gav sitt svar, jag döpte och bad om Anden.

Frågan gick till den andra och det blev på samma sätt.

Och sedan ställde jag konfirmationsfrågan till alla dem som var döpta sedan förr – och fick deras Ja.

Fanns i detta ett gudstjänsttjänstefel?

Att inte ha med Namnfrågan och Befrielsebönen?

Skulle så vara säger jag att det inte tynger mig nämnvärt.

Men inte heller tynger det mig märkbart att det i kyrkan fanns åtta personer fler än vad den avbildade skylten tillåter – även om just detta ju de facto är ett från den ansvariges sida ett gudstjänsttjänstefel.

PS: Senare på dagen firades i Vidsel Mässa med Konfirmation av tio ungdomar. Sju av dessa  var barndöpta och en blev döpt av mig för ett par veckor sedan. Två lever i pingstvänsfamiljer och blev därför döpta i Vidsels Filadelfia för ungefär en månad sedan. DS.

I den romerska mytologin fanns guden Janus med ansikten åt två håll. Med ett såg han tillbaka på det förflutna och med ett såg han mot vad som komma skulle. Månaden januari är uppkallad efter honom men egentligen är det nog maj som innehåller mest janussynvinklar – i alla fall i mitt uppdrag som församlingspräst.

Tidigare under våren har vi tittat tillbaka på 2015, funderat över hur arbetet då blev, om det blev som det var tänkt eller inte, ekonomin osv. Det är bra att göra så – titta tillbaka alltså. Vill man vara lärande såväl som organisation och som människa måste man se bakåt. Vi i personalen gjorde det och skrev. Det skrivna sammanställdes av Brunettherden till ett dokument som styrelsen, alltså Kyrkorådet, antagit för att nu i maj lämna till högsta beslutande instans Kyrkofullmäktige. Ännu i maj 2016 ser man alltså tillbaka på 2015.

Denna tillbakablick på ett kalenderår sker samtidigt som vi utvärderar ett läsår, ofta uppfattat i två terminer höst och vår,. Mycket av en församlings vardagsverksamhet organiseras ju på det sättet – konfirmander, studiecirklar, barn- och familjeverksamhet för att nämna några exempel. Till och med – detta egendomligt nog – tänks ibland också gudstjänstlivet i de banorna. Frågan jag fick för ett par dagar sedan – Kommer ni att fortsätta med Veckomässorna under sommaren? – tyder ju på att ett tvåterminstänkande faller sig ganska naturligt.

Jag tycker den tvåterminssynen är fel! Gud tar ju inte semester! Därför behöver församlingsliv planeras och organiseras i tre terminer, inte två. Naturligtvis menar jag då inte tre likadana terminer. Det vore korkat. Men tre.

Om vi då i maj tittar tillbaka tittar vi samtidigt framåt. Hösten hamnar i preliminärt fokus vad gäller gudstjänstplanering, diakoni, ungdomsverksamhet osv. Och till och med nästa år skall vägas in i synranden. Budgettänkande måste börja så smått redan nu. Så maj månad, inte januari, är verkligen årets Janus-månad.

Ju högre upp i de administrativa, styrande, ledande höjderna man befinner sig desto mer blir det av sådan administration, ibland ren byråkrati. Jag är ju inte på de nivåerna men tycker att det blir fullt tillräckligt i alla fall. Inte så att det är onödigt – tvärt om! – men jag kan uppleva att byråkratin sväller mer och mer och då på bekostnad av tid till att direkt möta människor med Evangelium.

Vi börjar alltså nu rita planeringskartor över hösten samtidigt som vi utvärderar och lär oss av våren. Och ett par verser ur en av texterna för ett par veckor sedan ansätter mig – Första Johannes brev kapitel 5 verserna 14 och 15:

• Och vår frimodiga tro på Gud är denna: om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss. Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, så vet vi också att vi får vad vi ber honom om.

Bön är alltså viktigt. Och vi ber lite. Vi pratar mycket och tänker mycket. Men ber lite.

Och det där mariga – ber honom om något efter hans vilja. Hur skall vi fatta det? Är det allmänna formuleringar av typen Gå ut i hela världen eller Gud vill att alla människor skall bli frälsta eller Gråt med dem som gråter? Eller är det mer detaljerat än så? Har Gud tankar och vilja på när, var och hur saker skall göras? Att konfirmander skall vara på tisdagar och inte onsdagar? Typ? Och hur göra för att utforska Guds vilja och inte bara bryta våra egna?

Sådant ansätter mig.

Såhär skrev jag på Facebook tidigare idag, under eftermiddagen.

Sitter i solen. Storgatan i Luleå. Shoppar födelsedagssaker till barnbarn. Väntar på deras farmor. Och funderar på gudstjänsten i Älvsby kyrka på söndag 11.00. Bönsöndag och Första maj. Kombination?????

Det är det sista i saken jag vill beblogga. Inte presenterna till lille Adrian som snart fyller fyra. Sådant är privata och intima saken mellan hans farfar och farmor och honom själv – lillgubben.

En första maj? En söndag? Vad innebär det?

Den söndag som i Kyrkans år är Bönsöndagen?

Hur blir gudstjänsten? Och förkunnelsen i densamma? Och förkunnelsen sedan på kvällen i en gudstjänst till. En musikgudstjänst/konsert med inslag av låtar skrivna av Björn Afzelius?

Detta är de typ ”stora” förkunnelseuppdrag, och Böne-uppdrag. Som ligger framför mig detta veckoslut. Ett veckoslut där det för vilken gång i ordningen som helst åligger mig att inte ensam men väl med tolkningsföreträde i gudstjänster koppla ihop Vad Gud vill och står för med Människan av idag närvarande på plats. Det är ju gudstjänstens uppgift – att vara en bro mellan dessa brofästen. Jfr bilden som blir större när man klickar på den. Teologi kan mycket väl bytas ut mot Gudstjänst.

Sådant funderade ag som hastigast på när jag satt på Storgatan.

Jag funderade på Första-Maj-toner angående bönen:

….oket ned påskriften ”Bed och försaka” länge oss nedtryckt i mörker och nöd... ur sången Arbetets söner.

Eller Bed och slit, gnag in bit! Du får smör ovanför när du dör … av Joe Hill.

Sambandet Bön och makt.

Och Bön som ropet ur misären.

Blir det innehållet i förkunnelsen på söndag?

Vi får se.

Synpunkter mottages i kommentarfältet.

Jag vet inte hur folk i allmänhet ser på sig själva, sin lämplighet, skicklighet och fallenhet för de uppdrag de står i. Eller på sina brister och tillkortakommanden. Det är nog ganska olika. En del har ett hart när outhärdligt självförtroende och låter det låta. Andra klassar ner sig kapitalt och – för att använda ett uttryck ur Den Heliga Skrift – sätter sitt ljus under skäppan. En öppen fråga är verkligen om det är över- eller underskattarna som är mest malplacerade.

För egen del funderar jag också.

Jag vet att vissa saker som kan höra till uppdraget att vara präst ligger bortom min förmåga. Sjunga till exempel. Det har jag aldrig efter målbrottet kunnat göra på så sätt att folk bett om mer. Den lilla förmågan som en gång fanns att mer hjälp av ordbok och grammatik mödosamt dechiffrera Bibel-hebreisk text har försvunnit. Motsvarande färdighet vad gäller Nytestamentlig grekiska är på nedgång. Möta folk, välja rätt, hantera relationer, utveckla – allt sådant kan jag också tvivla på om jag fixar på rätt sätt.

Men ser jag realistiskt på mig själv vet jag också att det finns saker jag kan och fält jag behärskar. Dessutom finns det andra som anser jag kan det. Utbildning, vidareutveckling, erfarenhet spelar ju rimligen viss roll. Därför dristar jag mig till att påstå att jag åtminstone nog har tre kompetenser:

• 1. Jag är en kunnig erfaren präst. Teoretiskt kunnig med många tenterade poäng. Det fanns en ”fet” teologie kandidatexamen i botten redan 1977 följd av egen läsning genom alla år och vad det led en uppgradering till Teologie Magister. Till detta erfarenhet av vanligt församlingsliv i vanlig församling.

•  2. Jag är också en erfaren och hyfsat kunnig pedagog, främst en produkt av åren som skolpräst och lärare på folkhögskola med elever med olika förutsättningar och inriktningar. Formell lärarutbildning har jag inte men erfarenhet och viss förmåga att reflektera har jag levt och läst mig till.

Dessa två ”förmågor” tillmättes värde när jag under 2013 fick det uppdrag jag nu har – präst med uppdrag att fira gudstjänst och till det tydlig profil mot konfirmand-, ungdoms- och studieverksamhet. Min tredje kompetens var då inte aktuell. Det gjorde inte ett dugg – faktiskt. Men den finns nog där i alla fall.

• 3. Det var när jag var stiftsadjunkt drygt första halvan av 1990-talet som jag nog nosade på kompetens 3. Uppdraget då var till stor del av personal- och förtroendemanna-fortbildning och att som någon sorts kyrklig internkonsult fräsa runt i stiftet för att söka bistå församlingar i att vad gäller verksamheten tänka strategiskt, sätt mål och utarbeta handlingsplaner. Att vara bra på sådant strategiarbete är svårt men jag lärde mig nog en del. Faktiskt tillräckligt mycket för att inte ha håg till att söka bli till exempel kyrkoherde med just sådant ledningsansvar.

Det är alltså kompetens 1 och 2 jag tycker är skoj – att vara Präst och Lärare. Men samtidigt kan jag när jag ser kyrkan (och andra organisationer) lokalt, regionalt och nationellt inte helt hålla undan 3-an-tankarna. Det gör nog att jag ibland drabbas av viss sinnesoro. Det skapar nog också ibland sådan hos andra – jag håller ju inte alltid käft. Men i ljusa ögonblick kan det nog ändå vara en tillgång – kanske.

Men det är till uppgifter som hör till kompetenserna 1 och 2 min håg står.

Varför skrev jag detta?

Svar: För att sortera egna tankar!

Inget annat.

Hej konfirmander!

Hoppas att ni haft/har ett bra Påsklov. Nu håller det i alla fall på att "gå över". Nästa vecka blir det som vanligt - utom i Vidsel som har PRAO.

Jag – alltså Stig – ser fram emot att träffa er i Älvsbyn nu på tisdag och torsdag.

Några av er – den det gäller känner nog på sig detta själv – fick det sI och så med närvaron innan lovet. Extra noga att de/ni inte kommer efter mer.

Några av er – anar nog också själva – är också efter med att gå i kyrkan. I alla fall fick jag det intrycket när jag gick igenom alla mars-lappar.

Nu är det april och dags för nya tag. I morgon söndag är det gudstjänst i Älvsbyn kl 11. Jag skall "prästa". Kul att se er där och då. Nästa söndag är det åxå jag både i Älvsbyn 11 och i Vidsel 16. Dessutom i Älvsby kyrka onsdag 18.30.

Och på tisdag och torsdag ses vi.

/Stig/

De har alltså haft lov-uppehåll. Liksom en del i medarbetargruppen. Inte jag. Spar mig till vecka 16. Istället har jag funderat över hösten – faktiskt redan i mars. Under Kyrkoordningens aspekter Undervisning och Mission/Evangelisation. Hur det kan se ut. I alla fall en preliminär planering.

Årskalender och pärlplattepärlor ger ett möjligt förslag till ett tänkbart upplägg att eventuellt ha som utgångspunkt för rådslag kring hösten.

Nu skall jag strax till Storforsens kapell. Vigsel där. På tre språk. Engelska-svenska-tyska.men du kan, noble Bloggläsius, vara helt lugn. Tyska skall jag INTE försöka ge mig på!