stigstrombergsson

Varning! Varning! Varning!

 

Har du inte semester, Stig?

Då ska du väl inte skriva kyrkligt?

Sol, bad och regnskurar ska de va!

 

Nej, noble Bloggläsius!

Så kan man inte resonera.

I alla fall kan inte jag resonera så. Kyrkan finns ju fast jag har semester!

Präst är jag ju också alltid fast jag nu njuter av den av Gud förordnade överhetens regel om sommarledighet. Kristen är jag ju 7x24 jämt och ständigt. Och som kristen är jag en del av Jesus fortsättning – alltså Kyrkan.

 

Raderna ovan skulle kunna diagnostiseras som dialog med läsarna. Därtill av mig fullständigt och ensidigt konstruerad. Ungefär som när prällater i sin förkunnelse säger: Nu kanske någon undrar... fast inte en käft bland åhörarna har ens tänkt tanken.*

 

Jag läser en och annan blogg. Jag försöker följa vad som händer och fötter i kristna och kyrkliga sammanhang. Gårdagens 70-mila-ensam-i-bilen-körning gav tanketid och funderingar kring Var och hur är en perfekt kyrka?

 

Är det katolska kyrkan? Alltså den Romersk-Katolska?

I bilen igår lyssnade jag på radiogudstjänsten från en sådan. Dessutom från Skellefteå!

 

Hade någon i mina unga år sagt att om 40 år finns en påve-katolsk kyrka i det rosenianska kärnområdet hade denne ordinerats två Magnecyl och sängläge – samt besök på hälsocentral om inte idén släppt efter två dagar. Men nu är det så. En sådan finns. Dessutom i en lokal som tidigare ägts och brukats av EFS.

 

Fader Per Idegaard ledde gudstjänsten. Alltså extra intressant för mig. Den 11 juni 1978 prästvigdes vi tillsammans i Luleå domkyrka. Med andra ord en kurs-, vignings- och präst-kompis. Sista terminen i Uppsala kallade vi honom – kärvänligt – Waldenströmmarn. Han hade ju sina rötter i Missionsförbundet men utvecklats och blev präst i Svenska kyrkan. Hamnade i Lappmarken. Nu är han katolsk präst i hemstaden Skellefteå.

 

Det var en så kallat bra gudstjänst! Så var det sagt. Mycket bra.

Lät som en vanlig svenskkyrklig radiogudstjänst för ett kvartssekel sedan. Därtill liturgiskt levande.** God förkunnelse. Med Jesus som kompass var temat. Saklig. Lärorik. Som jag ofta upplever romersk-katolska predikningar är.***

 

Är det OAS-sammanhang? Andra rörelser, rentav samfund?

Olika konferenser? Andra platser? Andra tider? Tyckande i Almedalen?

 

Jag läser några bloggar och söker i största allmänhet följa med i en del samfundspress. Ibland skrivs det väldigt positivt om mycket – fast olika saker. Det är väl OK men ibland blir det så positivt om det andra att jag funderar vad skribenterna egentligen känner för det vanliga där och när han eller hon de facto befinner sig.

 

Någonting i mig gör då uppror. Jag skönjer tankemodeller av typen Gräset är grönare där på andra sidan diket! eller Det jag representerar av tanke och tyck är det enda relevanta! Bägge tenderar till att framstå – eller som det ibland sägs skulle kunna uppfattas – som om perfektion kunde uppnås här i jämmerdalen. Där någon annanstans eller Här där jag är.

 

Min tes blir: en perfekt kyrka är inget tillstånd!

Det är ett arbetsprojekt där jag är och inom en överblickbar framtid.

 

I mitt fall alltså Älvsby församling inom ett par tre kanske fem år. Där är reformernas och utvecklingens plats. Det är tidsramen att agera i.

Att drömma sig bort stärker inte saken. Att hämta inspiration annanstansifrån kan naturligtvis vara bra bara jag inte börjar längta bort. Att endast framtidsförhoppa att saker utan medvetna val och vilja med tiden skall lösa sig av sig självt är hopplöshetens väg – i flera bemärkelser.

 

Inriktningen behöver alltså vara: en perfekt kyrka – här och snart. Om det anger riktningen bygger man rätt väl vetande att perfektionen inte kan uppnås här i jämmerdalen

 

---

*  Det kursiva var min något modernare variant av det klassiska: Nu torde någon fråga sig...

**  Radierade gudstjänster i dessa tider är ofta helt annars. Ibland vet jag inte ens vad det är.

***  Nu skall i ärlighetens namn sägas att jag inte hört så mycket i den vägen och det jag hört är av två slag. När det på svensk botten predikas är det just som jag beskrev. Den förkunnelse jag mötte i början av 90-talet på en studieresa i Guatemala och El Salvador var annorlunda. Där var prästen mer en väl förberedd ledare för samtal och dialog med de närvarande. Detta blev, jämfört med den förberedda monologen, en pedagogisk modell som fick mig höra analfabetiska mayaindianer diskutera teologi.