stigstrombergsson

Hej konfirmander!

Hoppas att ni haft/har ett bra Påsklov. Nu håller det i alla fall på att "gå över". Nästa vecka blir det som vanligt - utom i Vidsel som har PRAO.

Jag – alltså Stig – ser fram emot att träffa er i Älvsbyn nu på tisdag och torsdag.

Några av er – den det gäller känner nog på sig detta själv – fick det sI och så med närvaron innan lovet. Extra noga att de/ni inte kommer efter mer.

Några av er – anar nog också själva – är också efter med att gå i kyrkan. I alla fall fick jag det intrycket när jag gick igenom alla mars-lappar.

Nu är det april och dags för nya tag. I morgon söndag är det gudstjänst i Älvsbyn kl 11. Jag skall "prästa". Kul att se er där och då. Nästa söndag är det åxå jag både i Älvsbyn 11 och i Vidsel 16. Dessutom i Älvsby kyrka onsdag 18.30.

Och på tisdag och torsdag ses vi.

/Stig/

De har alltså haft lov-uppehåll. Liksom en del i medarbetargruppen. Inte jag. Spar mig till vecka 16. Istället har jag funderat över hösten – faktiskt redan i mars. Under Kyrkoordningens aspekter Undervisning och Mission/Evangelisation. Hur det kan se ut. I alla fall en preliminär planering.

Årskalender och pärlplattepärlor ger ett möjligt förslag till ett tänkbart upplägg att eventuellt ha som utgångspunkt för rådslag kring hösten.

Nu skall jag strax till Storforsens kapell. Vigsel där. På tre språk. Engelska-svenska-tyska.men du kan, noble Bloggläsius, vara helt lugn. Tyska skall jag INTE försöka ge mig på!

Det verkar som om jag blivit snuvad på min hälsa. Toksnorig. Ovisst om jag kommer att behöva vara hemma i morgon. Får se om feber tillstöter.

Men jag vill ju ”gå på jobbet”! Det är ju konfirmander i morgon! 

Men jag måste kanske inte iväg redan i arla morgonväkten. För-beredelser mm inför veckans gudstjänster kan ju göras i bostaden – typ. Kanske är jag osnorig klockan 2.

I alla fall har jag ynkligt snorig i kväll, efter att ha noterat att Luleå vann igen, sett två TV-program jag missat. Jag menar avsnitt 1 och 2 av Gympaläraren. Jättebra! Bör ses av alla som har med folk i allmänhet och ungdomar i synnerhet att göra – även om det man håller på med är miltals från gymnastik och idrott.

Det är den pedagogiska hållningen jag gillar. Försöker bära och vill smittas av. Attityden att inte skylla tonåringars (och andras) omotivation på dem själva utan i stället ta det som ett eget ansvar och en egen pedagogisk utmaning. I sanning inspirerande att se kampen för att bygga relationer, motivera och engagera för något som uppfattas tråkigt, segt och jobbigt.

Vägen mellan två pacificerande synsätt som så lätt infinner sig.

1. Det går dåligt! De vill inte! Det är fel på dem! Eller på systemet!

2. Det går inte så bra men ljus finns. Några vill. Så systemet håller.

I bägge dessa diken blir man passiv. Och människoflyende.

I så kallat ”kristen press” märkte jag denna måndag samma sak. Negativ resignerad med nästan skadeglad hållning i ett fall och positiv överslätning i ett annat.

Såhär stod det i tidningen Dagen – på nätet:

Svenska kyrkan fortsätter tappa medlemmar 

Kräftgången fortsätter för Svenska kyrkan. Under 2015 minskade antalet medlemmar med 67 173 personer, motsvarande 1,1 procent.

Klickade man sedan på artikeln hamnade man vid Pärleporten, det avgiftsbelagda inloggningsverktyget som stänger ute nyfikna läsare. Och inte betalar jag för att gå genom den.

Kyrkans Tidning skrev – åxå på nätet:

Inträdena fler än på 20 år

Medlemstappet fortsätter för Svenska kyrkan. Under förra året minskade antalet medlemmar med drygt 67 000. 63,2 procent av svenskarna är med i Sveriges klart största frivilligorganisation. Den färska statistiken visar även att dop av konfirmander ökar.

Men ta del av artikeln som sådan är bara möjligt om man är prenumerant och loggar in. Lika stängd som Dagens Pärleport.

Jag ser olika vinklingar på samma nyhet. Bägge lika förlamande.

Att en frikyrkoblaska som Dagen på det sätt den gör gärna målar svenskkyrkliga problem har jag sett förr. Lusten att accentuera negativa saker är tydlig. Och pinsam. Samma ”kritiska journalistik” används inte när man skriver om frikyrkligheten. Så det är pinsamt.

Men den hurtfriska optimismen i Svenska kyrkans officiella språkrör är ännu pinsammare. Nu är mindre än två tredjedelar kyrkotillhöriga vilket är mer än en procentenhet mindre än för bara ett år sedan. Och ingen haverikommission tillsätts.

Den är ett generalangrepp på vad man menar vara någon sorts socialdemokratisk ledd konspirativ politisk vänstervridning i och av Svenska kyrkan på nationell nivå. Saker som engagemang för miljön, att påtala att det sociala välfärdssystemet krackelerar, att vädja om internationell solidaritet, att vilja häva ockupationen av Palestina och en hel del annat är några inslag i kritiken. Till det kommer påståenden om att Svenska kyrkans medlemmar önskar sig mer riks-kyrko-signaler i ”fromma ting” än vad biskoparna och Kyrkostyret levererar i sina pressmeddelanden och andra uttalanden. Om ”rapportens” författare, den borgerliga debattören och frilansande prästen Annika Borg och den tidigare israeliske fallskärmssoldaten Eli Göndör, kan man läsa här och här och dra egna slutsatser om deras respektive opolitiskhet.

Den är på 36 sidor den där ”rapporten”. Och den är riktigt dålig. Jag laddade ner den i pdf-format men kommer inte att slösa papper och skrivarbläck på den. Inte ens på jobbet. Den är bitvis faktiskt helt i klass med konspirationsteorier liknande Sions Vises Protokoll – googla på det får du reda på vilket stolleprov det var. Eller Mein Kampf. Tanken att personer som var unga på 1960- och 70-talen ägnat sig åt att kapa kyrkan för att där få en plattform för sina politiska vänsterradikala idéer är lika grundlös som att Tysklands nederlag i Första världskriget berodde på en dolkstöt i ryggen, utdelad av den internationella judendomen.

Med detta sagt vill jag skjuta in beskedet att allt som kommer från Kyrkokansliet minsann inte är  guld. Flera uttalanden och propåer därifrån är värda både kritik och mothugg. Inget snack om den saken. Liksom tanken att kyrkan skall ledas av samma politiska partier som nationen som sådan. Teologin kan ibland vara riktigt dålig. Men den ogrundade och källkritiskt tveksamma ”analys” som Timbroisterna gör är dialektalt uttryckt räjnt göudad.*

Ett flitigt repeterat mantra är att Socialdemokraterna i Kyrkomötet är orsaken till allt det onda ”debattörerna” vill påtala. Sådant hörs då och då också från annat håll. Jag röstade inte S men vill ändå påstå att det resonemanget är nys. De rödtonade sektorerna i cirkeln ovan representerar de mandat i Kyrkomötet som innehas av de de riksdagspartier som idag i Riksdagen anses utgöra regeringsunderlag – även om V inte finns i regeringen. De blåtonade sektorerna är Alliansen plus SD. De gula är politiskt obundna grupper av olika sorter. Ser man sossemajoritet i detta behöver man gå till Specsavers.

Att ”debattörerna” i sin ”rapport” sprättar anklagelser om politiskt S-beroende blir ju ett helt patetiskt stenkastande i glashus – om man ser till lite fakta om Timbro beställt varan:.

• Tankekedjan Timbro bildades 1978 och är en del av Stiftelsen Fritt Näringsliv. Uppdraget är att utveckla idéer och långsiktigt bilda opinion för marknadsekonomi, fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle.
• Tankekedjan Timbro samlar personer med olika uppfattningar som förenas av ett antal grundläggande övertygelser: allas rätt att utforma sitt eget liv, mångfald och valfrihet är viktigare än ekonomisk jämlikhet, politikens makt över människor och företag behöver minska.
• Tankekedjan Timbro har cirka 20 anställda och omsätter ungefär 35 miljoner kronor per år. Sedan 2003 finansieras verksamheten av Stiftelsen Fritt Näringsliv.
• Tankekedjan Timbro grundades som en motaktion mot ett allt för vänsterdominerat samhällsklimat. Sedan dess har samhällsklimatet förändrats, men uppdraget ligger fast.**

Kan man ana en politisk agenda bakom?

Och förresten – vad är det för fel med värnade om miljö, flyktingar, socialt utförsäkrade, mänskliga rättigheter och liknande? Varför väcker ordet solidaritet ”rapport”-författarnas ilska – de som föredrar ordet barmhärtighet och ordet frid i stället för fred?

*  Uttrycket och dess stavning är från lexikonet Pitemålet – ållt mila àagg å ööx. Samma sak på idiomatisk rikssvenska blir helt vansinnig.

**  Texten är saxad från Timbros egen hemsida.

Jag hade svarat:

Ja! Tveklöst!

För några dagar sedan läste jag i nätvarianten av tidningen Dagen om en frågerunda till en bibba av Svenska kyrkans präster. Frågan var ungefär: Ber kristna och muslimer till samme Gud?

Tidningen Dagen rapporterade svar i siffror och citat.

Mellan raderna. tyckte jag mig ana en viss skepsis över hur prällarna formulerat sig. Inte helt oväntat. Dagen behöver ju i viss mån tillfredsställa de delar av sin läsekrets som för sin egen självkänslas skull behöver se Svenska kyrkan och andra kristna sammanhang de själva inte tillhör som något dött, urspårat och värt att förkastas.

Nu skall i ärlighetens namn sägas att i Dagens redaktionella texter kan den attityden anas mellan raderna. I kommentarfält och i en del debatter finns dock skrämmande exempel på bannlysningar. Där, noble Bloggläsius; vädrar en del oinformerades icke läskunnigas antimuslimska och antisvenskkyrkliga sitt näthat. Tyvärr.

Så: Hur löd frågan?

Jo: Ber kristna och muslimer till samme Gud?

Hade jag fått den hade jag svarat: Ja! Tveklöst!

Den handlar ju om vilken Gud bedjarna i de två namngivna religionerna adresserar sina böner till. Inte om Vägen till Gud. Inte heller om Guds väg till oss. Bara vilken Gud man menar sig be till. Punkt.

Jämför med dessa frågor:

Ber kristna och Jehovas Vittnen till samme Gud?

Ber kristna, mormoner och judar till samme Gud?

När kananéer och fenicier i gammal-testamentlig tid bland sina många gudar vände sig till guden El – bad de till samme Gud som Abram förhandlade med innan Sodom förstördes och som senare för Moses avslöjade sitt egentliga namn vara יהוה, på grekiska Κυριος, Herren?

Naturligtvis!

Men är det då samma religioner? Samma vägar från Gud? Och till?

Naturligtvis inte! Men det är ju en helt annan sak! Och inte vad frågan gällde.

Typ.

Såhär stod det på Luleåstifts hemsida när det bjöds till Internationell konferens i Lycksele:

Att mötas är att växa. Jag tror att vi många gånger fått erfara detta när vi mött kristna från andra delar av världen,  berikande möten som både inspirerat och utmanat oss och dem vi mött. Och just i mötet börjar vi ana hur beroende vi är av varandra.  För 44:e gången anordnas nu denna mötesplats i Luleå stift. Konferensen som är platsen för mötet, växandet, fördjupningen och manifestationen av att vara kyrka, i dess många aspekter.

Välkomna från när och fjärran att dela tro och dela liv, att mötas och att växa.

Konferensen gick av stapeln den helg som nyss var.Jag var där. Liksom ungefär de senaste 10 åren. Vi var färre deltagare i år – ”bara” 120, men egentligen gör inte det så mycket. Man hinner ju inte träffa fler bara för att man är dubbelt så många. Kvalitativa möten för att växa tillsammans tar ju tid och fler än det blir blir det ju inte annat än om konferenstiden blir längre – typ.

Det var som vanligt! Så kan man faktiskt säga. Folk från flera församlingar i stiftet. Engagerade församlingsbor, förtroendevalda ombud och personal lite olika från plats till plats.

I Älvsbyn har vi (ännu) inte satsat på IK som någon slags församlingsresa på bred front. Det vore naturligtvis en möjlighet men vi har (ännu) inte gjort så. Ingen annan församling heller. Ur vår församlingens Internationella grupp reste detta år bara en enstaka ledamot. Jag tycker det är synd att deltagandet därifrån inte är större. Det skulle behövas som ett tanke- och idétillskott för att vidareutveckla och uppdatera den ganska återhållsamma och insamlingsinriktade hållning som finns i den gruppen.

Numera är det så att kyrkornas (och samhällets) internationella samröre inte primärt är ett givande från oss i de nordliga gamla kyrkorna till mottagande yngre kyrkor i syd. Ett tag var – detta är draget ur ett föredrag en tanzanisk professor höll – församlingarna i Afrika dependent av oss européer som sände missionärer dit men blev independent i samband med och/eller efter ländernas frigörelse från kolonialmakterna. I detta independent ligger att kyrkorna frigjorde sig från det ensidiga beroende av så kallade ”moderkyrkor” och/eller missionssällskap för att i stället bli självstyrande, självförsörjande och självutbredande. Och där är vi nu. Då vi alla är delar av den världsvida kyrkan och lemmar i Kristi kropp är det därför nu frågan om att gå ännu ett stycke och tillåta sig att bli och vara interdependent. För det behöver vi komma ur en del gamla tankemönster där vi nord i någon sorts koloniserande anda ser sig som dem som skall ge och utveckla det fattiga underutvecklade och primitiva syd.*

Årets internationella gäster var några stycken från de lutherska kyrkorna i Tanzania och Liberia samt en från den engelska kyrkan. Blev alltså att prata en massa engelska. Särskilt som jag hamnade i några rena tolkningsuppdrag i bägge riktningarna. Lite jobbigt men kul. I alla fall för mig. Hur de stackars gästerna egentligen uppfattade min simultanöversättning av vad som sades på svenska vet jag ju inte – de är ju så artiga.

Många låter sig själva gå miste om stiftats Internationella konferens. Och detta år efter år. Troligen tror de sig ha goda skäl till det men jag vill ändå uppmana och utmana dig, noble Bloggläsius, att genom konferenser, litteratur och individuella möten sträcka på din sociala och teologiska hals och våga titta över den lokala ankdammskanten. Dummare blir du inte. Men informerad. Och utmanad.

*  Att sedan våra i jämförelse ekonomiskt starka församlingar kan till andras behöv i samband med naturkatastrofer, missväxt, ebolaepedemier, flyktingskap och annat ge katastrof- och (åter)uppbyggnadsstöd är liksom en annan sak. Och självklar.

I morse såg planeringen för sön- och helgdagar från nyår till Påsk ut på detta sätt:

• 3 januari: 11.00 Högmässa Älvsby kyrka.
• 10 januari: Ledigt veckoslut.
• 17 januari: 11.00 Högmässa Älvsby kyrka. 13.30 Gudstjänst på ett äldreboende. Ett Dop och en Vigsel dagen innan.
• 24 januari: 11.00 Högmässa Älvsby kyrka. 13.00 Dop. 16.00 Gudstjänst Vidsels kyrka,
• 31 januari: Ledigt veckoslut.
• 7 februari: 11.00 Familjegudstjänst Älvsby kyrka. 13.00 Dop.
• 14 februari: Internationella konferensen i Lycksele (sedan fredag) med tolkuppdrag.
• 21 februari: 11.00 Högmässa Vidsels kyrka. Konfirmandläger med övernattning startade dagen innan.
• 28 februari: 11.00 Predikan vid ekumenisk gudstjänst Vidsels EFS. 14.00 Dop i Älvsbyn.
• 6 mars: Ledigt veckoslut.
• 13 mars: 11.00 Familjegudstjänst Älvsbyn. 16.00 Högmässa Vidsel.
• 20 mars: Ledigt veckoslut.
• 25 mars – Långfredag: 11.00 Gudstjänst Älvsbyn.
• 26-27 mars: 23.30 Påsknattsmässa Älvsbyn.
• 28 mars – Annandagen: 11.00 Temamässa Älvsbyn. 12.30 Gudstjänst på äldreboende.

Som synes ordinarie ting i en församling – förutom 14 februari som om konferensen inte varit skulle varit Ledigt veckoslut.

I princip klagar jag inte över detta. Det blir så när två av fyra prästtjänster är vakanta en (onödigt lång) tid. Och samtidigt måste jag nog tillstå att efter två helger på raken – 17 och 24 januari – kändes det i förrgår skönt med tre dagars frigång innan februarisviten ovan bröt in. Jag behöver liksom det. Med år och erfarenheter har min start- och inhoppstid för olika saker nog blivit kortare men nedvarvningen tar längre tid. Ett helt veckoslut kändes därför OK.

Men så ville det inte bli!

I morse – det är lördag – SMSade kollegan som här på bloggen kallas Brunetten, som nu ävenledes är överstepräst alias kyrkoherde, att hon låg pall, röstlös och influensafebrig.

Så gick det med det Lediga veckoslutet!

31 januari blev 11.00 Högmässa Älvsby kyrka. 16.00 Gudstjänst Vidsel.

Därmed sju helger på raken – så som det ser ut just nu.*

Men sjukdom i arbetslaget är inget att göra något åt. Då får man kliva in! Utan knot!

Inför så kallad Huvudgudstjänst en söndag eller annan röd dag har sedan mina första år som präst behållit disciplinen att förbereda mig från botten, inte ta något gammalt predikomanus i näven och bara köra en repris. Jag brukar inte ens läsa igenom gamla predikningar utan vill jobba från scratch ungefär som jag berättade i blogginläggen fikonträdets år den 6 och 7 januari. Visst kan det hända att man upprepar sig i alla fall men min ambition är att förkunnelse skall vara färskvara, inte värmda rester.

Men idag slarvade jag! Kollade faktiskt på hårddisken där jag fann att jag för tre år sedan predikade över samma text på ett (nästan) helt annat ställe – EFS i Älvsbyn. Jag läste. Läste en gång till. Och som dagen och tiden är insåg jag att jag inte inhoppad kan nyskriva något jag tycker har samma halt – faktiskt.

Så i morgon på Kyndelsmässodagen tar jag en sällan tagen slarvväg.

Jag kommer att prata om hur Gud gjorde för att befria mänskligheten, alltså vilken form Gud valde låta Befrielsen få. Och i vilka former Gud ger oss den idag. Och att man inte skall fuska med de formerna för att inte riskera innehållet.

Men Stig! ropar du kanske, min noble Bloggläsius.

Tog du dig tid att blogga om detta hade du väl kunnat skriva färskt!

Och jag svarar: Kanske. Men det är inte samma sak. Förkunnelse är viktiga grejer man inte slarvar med! Blogginlägg är att bara låta fingrarna okontrollerat jogga över tangentbordet – typ.

*Jag gjorde ett telefonförsök med förra kyrkoherden men han kunde inte imorgon. Den 13 mars tar han dock över mina uppgifter. Det innebär inga veckoslut i mars innan Stilla veckan.

Förra inlägget förekommande här på bloggen skrev jag förra fredagen före den TV-mässigt förtätade sevärdhetskedjan Skavlan – Shetland – Game of Thrones. Men det var efter GoT som präster i fara? publicerades.

Nu är det fredag igen. Tankarna går till vilka risker jag tagit under veckan och vilka hot det kommande arbetsuppgiftstomma veckoslutet innebär*. Av det som brukar sägas vara riskabelt för präster blir det då tre ting, kanske fyra, som seglar upp i huvudskalleknoppen:

1. Arbetstiden i timmar räknat
2. Det är ett så kallat kontaktyrke med många människor
3. Svårigheten att skilja arbete och icke arbete
4. Familjesocial situation

För att inte vara så förskräckligt konventionell utan ge en inblick i hur vajldändkräjsi jag kan vara tar jag sakerna i omvänd ordning.

Familjesocial situation.

Den är OK. Två friska lugna förnuftiga och humoristiska personer som varit ett par i mer än 40 år – snart gifta i 38 – och med fyra välfungerande och välmående vuxna barn är ju så långt från ett traumatisk livsöde värd en roman som man kan komma. Men visst krisar det! Vid backning ut ur garaget höll dörrkarmen för upphakningskontakt med höger backspegel. Karmen höll alltså. Men det kan ju hända i vilken familj som helst. Förra gången var det jag – men med en annan bil.

Svårigheten att skilja arbete och icke arbete.

Det tror jag är en klurighet. För mig flyter det väldigt mycket ihop och jag vet inte om jag för egen del skulle vilja ha det på något annat vis – eller i alla fall helt vara utan ”överlappningar”. Samtidigt som jag ju måste kunna skilja saker åt.

Så hur skiljer just jag på att präst är och skall vara ett 7x24-uppdrag och samtidigt inte skall innebära att man går på amfetamin och är i farten jämt? Hur blir huvudets tankar på tro, sanning, människor, liv, bygga Guds Rike i ett ögonblick arbetsrelaterade saker och i ett annat en del av annat den tid jag inte sover?

Om jag som är intresserad och road av att läsa Bibelkommentarer nu på min lediga dag då det är minus 20 ute och sedan jag skrivit detta läser vad någon lärd jeppe skrivit om Första Mosebok kapitel 12 och framåt – är det jobb? Avsikten med dagens läsning – om det blir det jag gör – är inte förberedelse för kommande tisdagskvälls Bibelstudium i Församlingsgården. Men.... Det är ju faktiskt så att Bibelgruppen nu skall börja med texterna om Abraham.

Mina knep som i någon mån ändå separerar arbetsräknad tid från icke sådan tid är den infanteriklingande kombinationen tid, plats och utrustning.

Jag väljer att börja arbeta runt 8 om morgonen och tänker i 4-timmars-block – ett, två eller tre sådana varje arbetsdag, max två dagar med tre per vecka, fyrtio block på fyra veckor.

Jag väljer att för det mesta vara i Församlingsgården, kyrkan eller på samhället – inte i bostaden. För mig är det lätt. Sju minuter tar det att promenera dit.

Jag väljer att ha prästskjorta på när jag när jag räknar arbetstid – för det mesta. Risslar om när jag kommer hem. Civilrutig på fridagar. För mig stramar kragen upp. Typ.

Kontaktyrke med många människor.

Jodå! Det är det! Arbetskamrater – vilket oftast är trevligt och stimulerande men ibland slitigt och svårpusslat. Konfirmander fyller en stor del av min tillvaro. De möter jag i tre-fyra grupper tre dagar i veckan samt i gudstjänsterna där de ofta är ungefär en tredjedel av den församling som möter upp.**

Om konfirmander och ungdomar gör prästeri till ett slitsamt kontaktyrke är en smaksak. För mig är det inte så! De drar energi och visst har en del problem men det finns så mycket potential! Jag drabbas inte av – och vägrar drabbas av – den vanmakt som kan infinna sig i kontakt med människor som har det knepigt. Troligen underlättas detta av att jag alltid varit mer av en förkunnande undervisande och pedagogisk präst än en själavårdande och terapeutisk. Genom alla är har mitt uppdrag fått den slagsidan och det påverkar ju vilka personer jag har och har haft att göra med.

Arbetstiden i timmar räknat.

Jag håller reda på den saken. Har gjort en kalkyl som visar ungefär vad jag planerar göra 800 timmar årets första 20 veckor – med plan B om annat händer. Jag gör så för att inte riskera undertid. Vilket det inte blir. Sedan kommer jag inte bli speciellt noga om det blir en del övertid – bara jag inte blir utnyttjad. Och då menar jag utnyttjad av apparaten och byråkratin. Människor kan nyttja, inte utnyttja, sina präster. Och det är vi till för.

På min veckolediga dag sittande i kökssoffan efter att ha ätit min morgonfil skrev jag dessa tankar om arbetet och livet. Och fick ett SMS om uppgifter att tolka vid stiftets Internationella konferens om ett par veckor. Och besvarade SMSet. Var det ett riskbeteende?

Nu skall jag under parollen En dålig science-fiktion är bättre än ingen alls! strax se Stargate SG1 på 6-an. Garanterat arbetsfritt även om det anknyter till himmelska ting.

*  Det jag kallar arbetsuppgiftstomt veckoslut kallas ofta ledig helg.

**  Församlingen är underbemannad vad gäller präster. En komministerkollega försvann hösten 14 och kyrkoherden ett år senare. Den andra komministerkollegan blev kyrkoherde. Hon försvann därmed (oundvikligt och inget att säga om) från en hel del ”fältarbete” – inklusive konfirmanderna hon bar huvudansvar för. Vi har tillfällighetshjälp från ett par andra präster men det är mest på begravningssidan och i en del gudstjänster. Samarbetet med Älvsby folkhögskola yttrar sig dock så att skolprästen därstädes finns med som en av två ledare i en grupp konfirmander exakt samtidigt som jag fajtas med ett annat gäng i ett annat rum.

Till detta skall sägas att det finns en halvt föräldraledig pedagog, en vikarie på andra halvan samt en 75%ig ungdomsledare. Vikarien finns också under våren med bland konfirmanderna medans de andra två mest fokuserar på verksamhet med äldre tonåringar, inte minst utlandsfödda.

Sedan ett par veckor tillbaka snackas det en del om prästers psykiska ohälsa. Det var nyhetsstoff i tidningar, radio och TV. Nu är det mest i så kallat kyrkliga sammanhang saken dryftas vidare. Detta är naturligt. Klart att man inom kyrkligheten dryftar frågan mer än utanför det hanket och störet.

Här på min blogg ser jag ingen anledning att förneka uppgifterna om de höga sjuktalen. Att präster som är kvinnor är mest drabbade av långtidssjukskrivningar och att präster som är män kommer på tredje plats. Om just det är bland män eller totalt vet jag inte.

Fort listas orsaker:

• präst är ett så kallat kontaktyrke med möten med många människors problematik
• präster har svårigheter att skilja arbetstid från tid man inte har uppdrag
• präster skall vara ständigt kontaktbara
• att vara präst ses (fortfarande) som ett kall
• styrning och ledning fungerar krappligt
• kvinnor tar större ansvar i hemmet och därmed  mer generellt är dubbelarbetande
• det finns enstaka fickor av så kallat kvinnoprästmotstånd – givetvis påtalar någon detta

Igår tog jag del av vad vår fackliga blaska skriver i saken. Där framgick bland annat att problematiken är värre i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö än ute i tassemarkerna – vilket också låter rimligt.

Det är klart att allt detta är ett problem!

Ett problem för alla drabbade först och främst!

Men rimligen också ett problem för chefer, ledare och kyrkopolitiska styrorgan. De har ju skuld i saken! De har makt och ansvar för arbetets mål, medarbetarrekryteringen, den psykosociala arbetsmiljön och mycket annat. Och makt och ansvar hör ihop! Med skuld. Om man med bibehållna maktambitioner inte tar ansvar blir man ju skyldig – typ. Och är man skyldig måste man göra bot – som det heter i klassisk kristen tro.

Jag menar att maktens bot måste bestå av självrannsakan – allra först!

Vad blev fel? Var blev det fel? Vilken nonchalans visade vi/jag? Vilka beslut fattade vi/jag som ledde till detta? Vilka beslut fattades i betydelsen blev inte fattade?

Sådan självrannsakan är viktig. Ingen eller halvgjord sådan leder som mest till att makthavare med offerkofta på är helt tysta eller beklagar sig och skenbart ångerfulla far ut i i ursäktande formuleringar typ Det blev kanske inte så bra eller Vi/jag kunde som inte göra på något annat sätt eller nåt liknande. På det sätter bara ursäktar man sig och vädjar om förståelse från den som drabbats av maktutövningen och bristen i ansvarstagandet. Många gånger i många olika sammanhang gör människor på det sättet – kränger på sig offerkofta när det är tagelskjorta man rätteligen borde ekipera sig i! Med en rätt och ärlig ånger.

Maktens bot består sedan att man i en rätt ånger inte ursäktar sig och söker förståelse utan ber om ursäkt och söker förlåtelse! Tydlig och rak bekännelse alltså!

Och sedan – faktiskt oberoende av om man blir förlåten – gottgör genom att med kraft vidta åtgärder till gagn för de ömhudade som lider, inte tystnad eller manövrerande för att rädda det egna skinnet.

Naturligtvis finns det fler aspekter i att präster är i fara än vad jag nu nämnt. Många fler viktiga aspekter. Jag har ju snart varit präst i 40 år och har erfarit en del både i nära sammanhang jag befunnit mig i – Älvsby församling, stiftskansliet i Luleå, Älvsby folkhögskola och sista tiden Älvsby församling på nytt – och i kyrkan som helhet utanför just mina ankdammar. Men behöver ju inte vara dum bara för att man är snygg! Man kan – om man vill – titta över ank-dammskanten. Händelser och debatter går ju att följa. Uttalanden och vägval går att reflektera över. Och både i förväg och i efterhand märks att Makten inte tar Ansvar och därmed skaffar sig Skuld – samt skyller på andra eller annat. Så nog är präster i fara!

Domkapitlet avskriver ärendet från vidare handläggning

Protokollet börjar faktiskt så! Ger besked direkt. På första sidan står

Domkapitlet avskriver ärendet från vidare handläggning men utan utropstecken.

Folk har efterlyst kommentarer från min sida vad gäller Luleå Domkapitels beslut att fria min barn-, ungdoms-, vuxen-, präst- och bloggarkompis Torbjörn Lindahl från alla anklagelser som i anmälningar riktats mot honom. Jag kommer här inte att kommentera hela ärendet eller protokollet. Om du, noble Bloggläsius, klickar här kan du själv läsa alltsammans. Dokumentet är segt som en femårsplan men ingen skall säga annat än att du får en grundlig och seriös redovisning av vad som hänt, vad som skrivits och vad som sagts. Så sega dig igenom! Men kom hela tiden ihåg inledningsorden: Domkapitlet avskriver ärendet från vidare handläggning.*

Jag kom tidigt in i saken och fick redan från början vad jag tror är fullständig information. Med början menar jag då inte att det faktiskt var jag som i mars 2008 förförde Tobbe ut på bloggandets riskfyllda tassemarker och sedan läst allt han skrivit där. Med början menar jag från i sommar när de första (anonyma) anmälningarna druttade in. Och jag fick vara med i samtalet med kapitlets utredningsgrupp i september. Och när utredningsgruppen föredrog ärendet för 1½ vecka sedan. En del kring detta har jag bloggat om tidigare med det får du, högt aktade Bloggläsius, snoka reda på på egen hand.

Jag tycker att från Domkapitlets sida har processen fram i princip varit juste. Samtalet jag fick höra och sättet att då fråga och bemöta Tobbe var korrekt och vänligt. Kapitlet hade ju också den goda tonen – annat var ju inte möjligt – att enhälligt jävförklara en egen ledamot som förlöpt sig i sociala medier. Det kan verka bagatellartat men är egentligen inte det. En sådan formaliakritik mot en förtroendevald person är en örfil – faktiskt. Att sedan av formella skäl bara lämna åt sitt öde en anmälan från en kyrkofullmäktigeordförande (som dessutom agerat i pressen) är också halvt om halvt en käftsmäll. Kapitlet hade ju i sin roll som tillsynsorgan kunnat,”tipsad” av henne, nysta i saker hon anförde – men gjorde det inte.

Men en annan sak gör faktiskt Kapitlet – med motivet tillsyn. Ingen anmälare hade påtalat det och ingen med tillsynsansvar hade förra hösten noterat att Tobbe då nämnde att med en kvinnlig ärkebiskop kan situationer uppkomma att hennes biskopsvigningar inte av alla tas som självklara. Ingen uppmärksammade det för ett år sedan. Och Kapitlet hade aldrig sett det om inte någon klagat över annat i bloggen och att allt Tobbes bloggande under 1½ år gått in som bilaga. Men Kapitlet tar den lilla spiken och kokar soppa – om än en liten portion. Varför?

Jag har ingen aning om det finns någon avsikt bakom. Men effekten blir att det känns som man tänkt: Vi kan ju liksom inte fria honom rakt av. Då uppfattas vi stödja honom helt. Vi måste ju förebrå honom för något. Men inget allvarligt. Ett par slarviga ordval och så det där om ärkebiskopen som skulle kunna uppfattas sisådär blir lagom. Och sen finalorden: ”Med dessa uttalanden avskrivs ärendet från vidare handläggning”.

Så nu är detta utagerat. Fallet Torbjörn Lindahl i Domkapitlet. Förhoppningsvis.

Kvar är – vad jag ser – ett arbetsmiljöproblem i Domkyrkoförsamlingen.

Där har en medarbetare utan att ta upp saker man ogillar med den det gäller, lyft det i arbetsgemenskapen eller gått till sin chef anmält en arbetskamrat. Så skall det inte vara! Det är dålig kommunikation! Samt desavouerar chefen.

Där har den högsta uppsatta förtroendevalda också gått runt den chef man anställt och gett uppdraget att – bland annat – hålla reda på att personal och arbete fungerar. Ordföranden har ju dessutom lämnat egna verktyg oanvända – arbetsgivarverktygen – för att i stället agera i media mot en enskild arbetstagare. En sådan arbetsgivarpolicy är ett problem i vilken bransch som helst!

Så jag avundas inte Domprosten/kyrkoherden som fått allt detta i knäet. Inget jag tagit del av tyder på att hon har orsakat denna arbetsmiljöproblematik. Inte så! Men hon är ansvarig för den – och behöver rimligen agera. Om inte består rötan och någon annan medarbetare eller hon själv kan framledes få en kniv i ryggen av folk som inte vet hur saker hanteras på en arbetsplats.

Hur pinsamt allt detta är för det Socialdemokratiska Arbetarpartiet kanske jag skriver om en annan gång. Denna bloggpost har redan blivit alltför lång.

*  De första 8 tättskrivna A4-sidorna har rubriken Redogörelse för ärendet och refererar med datum inkomna anmälningar med innehåll, yttranden, samtal mm. Visst hade man kunnat presentera saken på annat vis typ Det och det datumet inkom en skrivelse från den och den – se bilaga med ett nummer. Och Det och det datumet inkom den anmäldes yttrande över en skrivelse från den och den – se bilaga med ett annat nummer. Men vad jag förstått är det brukligt i svensk rättstradition att göra referat i stället för att bilaga. I det läget är det ju för läsbarheten tacksamt att det enbart var två av ”anmälningarna” som innehöll något att referera.

Avsnittet Kyrkorättslig reglering på sidorna 8-11 ger en lektion i just regler och paragrafer innan det hela avrundas med 1½ sida Domkapitlets bedömning som slutar Med med dessa uttalanden avskrivs ärendet från vidare handläggning.

Trettonde sidan är formalia om överklagan och sånt.

Norrländska Social-Demokraten ljuger!

Eller har folk som inte kan läsa innantill!

Eller inte kan dra slutsatser av det de läser!

Här är det bara att välja. Och fundera varför.

Idag fick jag mig tillsänt en kopia av Luleå Domkapitels ställningstagande i vad som skulle kunna kallas fallet Torbjörn Lindahl – min kompis som i somras anmäldes av några som inte gillar hans uppfattningar och valt att inte förstå vad han skrivit på sin blogg. Domkapitlets resonemang och beslut löper över 13 A4-sidor – till vilka jag troligen kommer att återkomma – och mynnar ut i att anmälarnas anmälningar tillbakavisas. Han blev alltså friad. Det är beslutet, slutsatsen och poängen. Vill man se allt i sin helhet är det bara att klicka här.

Jag läste alltsammans under en julklappsinköpspaus tidigare idag. Nu strax efter midnatt kollar jag länsmedia på webben och finner inget i Norrbottens-Kuriren. I Norrländska Social-Demokraten möts jag dock av denna rubrik: Präst kritiseras för blogginlägg. Sedan följer en kort text som berättar att det han anmälts för är han friad ifrån men att en annan sak Domkapitlet hittat själva renderar viss förebråelse men inte av den arten att han utsätts ens för den allra mildaste formen av disciplinär åtgärd.

Är Norrländskans hantering rättvis? Han friades ju!

Varför blir bisaken tidningens huvudsak? Inkompetens? Eller medvetet val och ett billigt försök att kanske rädda ansiktet på (minst) två i kyrkan socialdemokratiska förtroendevalda som i denna härva blamerat sig fullständigt?

I alla fall vrider NSD sanningen på ett skruvat sätt.

Skäms!

Siffror och statistik tycker jag är kul. Särskilt om man kan vrida och vända nuffrorna lite fram och tillbaka så att det passar en själv och vad man själv vill förespråka. Riktig komik kan man till och med få till. Som för några år sedan då en numera avliden rikskänd komiker vid lusläsning av SCB – Statistisk Årsbok – kunde konstatera att det i Sverige fanns ungefär lika många kvinnor som höns. Av andra tabeller kunde han också utröna att det fanns nästan dubbelt så många kvinnoben som det fanns kvinnor. Slutsatsen var given: En svensk kvinna håller en höna under armen och har lätt låghalt gång.

Siffror och statistik tycker jag är kul också när det gäller verksamhet i församling och kyrka – liksom passande siffervridningar. Jag är inte ensam om att göra så. Från så kallat ”centralt håll” kan man till exempel se hur färre utträden jämfört med ett tidigare år väcker klang och jubel även om nettominus fortfarande råder. Och sjunkande konfirmandstatistik på de flesta håll drunknar i eufori över att på en och annan annan plats har man fler än förra året.

Och nu till mina siffror.

Räknar jag gudstjänstfirare i Älvsby församling – vi har ett alldeles utmärk bokningsprogram som underlättar detta – från och med mitten av oktober och november ut når jag drygt 550 personer, av dessa knappt 100 i Vidsel. Alltsammans har varit i så kallat ”vanliga gudstjänster” utom en som var en ekumenisk historia då alla andra föreningar och församlingar sammanlyst sig till kyrkan och som därför också sticker ut en del i antalet gudstjänstfirare – 100+.

För årsklassen 2001 började konfirmandverksamheten i mitten av oktober. Nu har grupperna stabiliserat sig till summa 44 stycken rara liv som förutom att mötas en gång i veckan har ett beting på minst två gudstjänster i månaden, tre runt Jul- respektive Påsk.. ”Kommer de efter” får de gå ikapp nästa månad, gör de ”för mycket” en månad har de inte det till godo utan skall ”hålla tempot”. Hur de redovisar sin kyrkogång berättade jag i inlägget kapat självförtroende den 15 november.

Var femte gudstjänstfirare de sista en och halv månaderna av förra Kyrkoåret var konfirmand!

Det betyder en åldershomogen femtedel kyrkovant folk – alltså kyrk-ovant folk.

Vilka andra ”kategorier” firar gudstjänst i snitt 2½ gånger i månaden?

• Bibelstudiegruppens deltagare? Två handfullar.
• Korister? Också två handfullar varav en samma näve som den nyss nämnda.
• Svensk medelåldrig folkkyrklig medelklass i övrigt? Näppeligen.
• Förtroendevalda beslutsfattare som inte är kyrkvärdar? Förlåt! Jag skall inte skoja.
• Nysvenskar från Afrika, Östeuropa och Mellanöstern? JA! Färre än konfirmanderna men med högre frekvens. De är där näst intill varje söndag. Blir också ungefär 100 under perioden.

Så vad är egentligen en svenskkyrklig gudstjänstfirande församling idag?

Och hur bör därför gudstjänsten formas? Hur visar kompassen?

Snart är det fem månader sedan det började. I slutet av juni kom tre kortfattade anonyma och en namnförsedd mer långfattad – fast missuppfattad – anmälan in till Luleå Domkapitel. Alla fyra gällde min barn-, ungdoms- och bloggarkompis tobbe lindahl och hans prästerliga bloggande.

Ungefär en månad fick tobbe på sig att inkomma med yttrande vilket han naturligtvis gjorde. Han ställde sig då till förfogande för samtal om kapitlet önskade förtydliganden och ytterligare kommentarer. Han inbjöds, inte inkallades, till ett sådant samtal som gick av stapeln och som jag här skrev om den 16 september i inlägget hos domkapitlet. Att det tog så lång tid innan samtalet skall i sanningens namn sägas inte enbart beror på att de kapitelbyråkratiska kvarnarna kanske malde långsamt. Tobbe hade själv i egen hög person vurpat med sin MC med en sjukhusvistelse som följd och det uppsköt nog det hela ett par veckor.

Jag tycker det är en poäng att observera att mellan utredningen i mitten av september och nu är det ganska många dagar – faktiskt mer än två månader. Och till den 3 december då beslut skall tas är det ytterligare en och en halv vecka kvar. Det blir sammantaget lång tid värd att fundera kring

Att utredare och beslutsfattare kanske inte mår så väldigt illa över att ärenden hamnar i passiv väntekö håller jag troligt. Det kan gnaga lite men inte mer. Ur deras synvinkel händer ju inget – för så vida de inte genom ytterligare åtgärder eller hugskott försöker få något mer att hända.

För den som är beroende av hur ”utslaget” blir är det en annan sak. Tidens stillastående innebär ovisshet. Tankarna är fyllda av saken och oron gnager i magen. Rentav kanske en känsla av att vara en person man inte vill se och beakta, en som inte ens är ett så viktigt problem att man måste klandras, inte heller en person värd att fria från anklagelser och tillmälen.

Nu skall sägas: Detta skriver jag inte som ombud! Inte heller efter samtal med tobbe. Bara som egna funderingar utifrån andras och egna erfarenheter. Inget annat. Och ett långt yrkesliv har gett mig en del material. Inte mycket – men en del. Och utan kontakt med just Domkapitlet. Men i andra organisationer med andra bedömare och överordnade. Och jag säger:

Finns det något vidrigare än att över tid behandlas som luft?

Det kan vara att över dagar, veckor, månader, rentav år erfara att tankar man har, förslag man kommer med och önskemål man tydligt uttrycker inte ens kommer upp på dagordningar. Ett besked - om än ett tydligt ”Nej!” – är i sådana lägen faktiskt bättre än att bemötas med tystnad, som om man inte finns.

En faktor till att man blir obemött är snällhetens självbedrägeri, en faktor i tystnadens strategi. Vad detta är och vad jag menar skrev jag här ett avsnitt om men valde att spara till kanske ett annat tillfälle. Med avsnittet skulle denna bloggning bli ännu mer för lång.

För det är vare sig snällhetens självbedrägeri eller tystnadens strategi som är orsaken till att Luleå Domkapitel först den 3 december yttrar sig i ärendet tobbe lindahl. Dröjsmålet beror på att kapitlet självt är inte kapabelt förrän då, vilket sades med beklagande vid utredningsträffen i september.

Det är nämligen så att biskopen som är ordförande inte skulle kunna vara  tillgänglig vid oktobersammanträdet – om jag fattade saken rätt. Hade vist något med Kyrkomötet att göra. I sådant läge kliver i normalfallet domprosten som är vice ordförande in. Domprosten är dock samtidigt kyrkoherde i Domkyrkoförsamlingen och därmed operativ chef för både den anmälde tobbe lindahl och en icke anonym anmälare samt sett ur en annan vinkel högsta tjänsteman i den organisation som leds av en förtroendemannakår vars högsta representant är en annan icke anonym anmälare. Med hänsyn tagen till den komplicerade situationen bör domprosten givetvis inte presidera när kapitlet tackar tobbe-frågan. Vidare passade en kapitelledamot på att i egen tanke och regi på sociala medier i somras agitera i ärendet tobbe lindahl och jävade därmed å det grövsta ut sig själv. I kombination med andra mer legitima frånvarofaktorer betyder allt detta faktiskt att kapitlet inte blir beslutsfähigt i ärendet förrän nästan ett halvt år efter man fick saken på bordet.

Hur anmälarna känt sig under denna tid har jag ingen aning om. Den anmälde skrev för några dagar sedan i sin blogg: I mitt eget huvud rör sig numera allmer tankar kring domkapitlets kommande beslut. Erkänner att det är lite jobbigt gå i väntans tider.

Hade det varit jag hade tystnaden – om än formellt legitim – fyllt mitt sinne och gjort mig helt handlingsförlamad. Eller fått mig att klättra på väggarna.

Mitt förslag till ”administrationsregel” blir därför:

Om någon anmäls till Domkapitlet, eller kapitlet själv väcker tillsynsärende, och ingen ytterligare utredning krävs än anmälan och den anmäldes skriftliga yttrande i saken, och handläggningstiden på grund av förhållanden i Domkapitlet överstiger fyra månader, skall ärendet lämnas utan åtgärd.

Dessutom förslår jag att man på något sätt kompenserar tobbe för den långa handläggningstiden. Värsta chokladasken eller fyra hockeybiljetter kan vara lämpligt.

Idag, söndagen före Domsöndagen, firades Högmässa i Älvsby kyrka. En så kallad Kommenterad sådan. Alltså upplagd på så vis att vid några tillfällen avbröt jag liturgin, flyttade mig några steg åt sidan och gav vad jag avsåg vara förklarande och introducerande kommentarer till vad som händer.

Ungefär en gång om år har vi en sådan och det med motiveringen att den skall vara introducerande för konfirmanderna. Om den egentligen är det skall jag hålla osagt. De har ännu inte firat gudstjänst så mycket att de egentligen knappast kan anses riktigt kunna följa det som förklaras. Dock fungerar konfirmanderna alldeles utmärkt som gisslan och motiveringen för saken – som flera mer gudstjänstvana tycker är bra och intressant. Och som jag nämnde i förra blogginlägget har konfirmanderna dagen som en man-ur-huse-till-kyrkan-söndag.

59 personer firade gudstjänst. 17 konfirmander var på plats – av ungefär 40 möjliga*. En del tänker nog att de ”fyllt sin kvot”. Två gånger i månaden är tänkt att de skall fira gudstjänst och vi räknar andra halvan av oktober plus november som en månad. Några har nu varit med fyra gånger sedan start.

Jag tyckte den kommenterade  Högmässan ”gick bra”. Blev inte olidligt lång och hade flyt. Ungdomarnas böner kom med både som introduktion till Syndabekännelsen och i förböns-delen av Nattvardsbönen. Mitt ego med tillhörande självförtroende var, i alla fall sett till ungdomarna, ganska på topp när jag och madammen spatserade hemåt.

Sedan läste jag konfirmandernas lappar, alltså de ”kvitton” på gudstjänst de fyller i när de är där – klicka på bilden blir det läsbart. Helt OK. Sakligt och flitigt. Inklusive noteringen på raderna Något som sades i predikan. Men så kom jag till en där det stod:

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren.

Tomhet, idel tomhet. Allt är tomhet**.

Jag hade inte sagt det i förkunnelsen!

Inte heller fanns orden i någon av texterna!

Så hur skall jag ta det? Som ett trevligt skämt? Eller en kapning vid fotknölarna?

Tyder i alla fall på en konfirmand med viss Bibelkännedom. 

*  Det är lite svårt att ange exakta antalet då just konfirmandverksamheten startade för en månad sedan. Deltagare och grupper har ännu inte till 100% stabiliserats. Något till- eller avhopp kan ju fortfarande ske.

**  Predikaren kapitel 1 vers 2.

Noll-åtta-noll-noll sitter jag vid arbetspulpeten. Denna tisdagsmorgon i bostaden. Nyduschad och med magen frukostfylld enligt vår devis från när barnen var små: Morgongröten gör en till en söt en.

Noll-åtta-noll-noll brukar jag vardagsvanligen befinna mig i Församlings-gården för där ägna mig åt förberedelser, rådslag och annat. Men idag har jag valt att börja hemma och innan jag griper mig verket an ta en liten stund till bloggeri – innan jag börjar arbeta alltså, inte på arbetstid.

Som jag tidigare antytt är vi just nu i arbetslaget färre medarbetare för mer verksamhet än för bara ett år sedan för att inte tala om två. Mitt beting är främst Undervisning i olika former. Alla åren som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskolan gav erfarenheter jag nu har glädje av både vad gäller lång och kort planering. Detta inte minst i hävdandet av förberedelsetid.

60 minuter i undervisningsgrupp har rätt till (minst) 60 minuter i förberedelser. Sådetså!

Om man är van alltså. Van att undervisa och bekant med eventuellt material/lärobok. Annars behövs mer tid för kvalitetens skull.

Har man flera klasser i samma sak – nu använder jag mig av skolterminologi – blir (kanske) inte förberedelsen lika stor för varje enskild grupp – men här är det viktigt att göra och räkna rätt. Man kan inte bara ”dubblera”. Varje undervisningsgrupp – till exempel konfirmander – behöver sin egen plats i ledarens tanke och upplägg utifrån vilka deltagarna är och hur snacket gick förra veckan – typ.

Idag skall jag möta en just konfirmandgrupp. Samtidigt som mina två arbetskamrater möter var sin. I morgon träffar jag ett gäng till och på torsdag ännu ett. Alla de fem grupperna möts sedan i gemensam ”hel-lördag” till helgen.

Till detta: I kväll möts Bibelstudiegruppen för att dryfta kapitel 2 och 3 i Första Mosebok. Och på torsdag förmiddag är jag inbjuden till en samling med kontraktets kyrkomusiker för att där prata om och samtala kring ämnet Liturgi.

Ganska mycket Undervisning alltså.

2+2+2+4+2+2 klocktimmar.

Och (minst) samma volym förberedelsetid. Kul!

Och sedan är det ju också andra arbetsuppgifter på tapeten...

Utifrån detta förstår du, noble Bloggläsius, att mycket fokus för begåvade analyser av mycket annat inte inställer sig speciellt ofta och länge. Tankar tänks men skrivandet av det tänkta blir betänkligt eftersatt. Igår kväll listade jag framtida tänkbara och mer eller mindre nödvändiga bloggämnen. Klicka på bilden blir den större. Men i vilken ordning jag skall bita i de sura äpplena vet jag ej.

Kanske ger kommentarsfältet vägledning. Det är ju din plats på jorden.

I regelverket för Svenska kyrkan står:

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Hur har med denna uppgift och detta syfte sistlidna vecka förlupit?

Den frågan kan ställas denna lördagskväll i ett (nästan) arbetsuppgiftsfritt veckoslut. Vad innehöll veckan som gick?

• Måndagen ägnade jag mig åt expeditionsgöromål och en del allmänna förberedelser.
• Tisdagen innehöll under efter eftermiddagen första samlingen med ca 30 konfirmander i Älvsbyn – Undervisning så att det dammar om det. På kvällen möttes bara*15 av Bibelstudiegruppens deltagare till början av vad de valt att bita i – 1 Mosebok. Också det Undervisning.
• Onsdag personalkollegium mm före lunch, sedan 10 konfirmander i Vidsel på eftermiddagen – plus halvdussinet K2 dvs ett fortsättningsgäng konfirmerade i våras. Vidselskonfirmanderna skall inte regel mässigt plågas av mig men då kollegan – vanligen kallad Brunetten men nu också tjifen – fastnat i Kyrkorådet vikarierade jag i gruppen. Typ Undervisning.
• Torsdag förmiddag hembesök i livets slutskede samt på eftermiddagen en mindre grupp konfirmander i Älvsbyn.7 st. På kvällen sedan reflexion och förkunnelse i samband med en satsning till förmån för människor på flykt. Undervisning och Gudstjänst.

Det finns alltså just nu summa 47 anmälda konfirmander. Vi börjar det arbetet nu, en månad in i höstterminen. Ganska många glada barn – typ. Drygt halva årskullen**. Att träffa varje vecka framöver. Och möta två gånger i månaden (minst) i gudstjänster. Ett omfattande och inspirerande beting! Nästan en konfirmandisk överdos.

Fredag, lördag och söndag är jag arbetsuppgiftsfri. Nästan. I morgon kväll startar ett stiftsungdomsläger på Folkhögskolan och de skall fira en ”huvudgudstjänstlik” gudstjänst i kyrkan klockan 21. Gissa vem som då fått uppdraget att leda gudstjänsten och förkunna i densamma.

Och igår kom dottern från Järvsö hem för en snabbvisit över helgen. Samt hennes lillebror i Luleå med fästmö och två barn – barnbarnen! Men den familjen for tillbaka lördag eftermiddag. Då fick jag tid att skifta till vinterhjul på fordonet. Så nu kan snön få komma när den vill!

*  Att jag skriver bara beror på att gruppdeltagarna saknade ca 10 av dem som regelbundet brukar möta upp till Bibelstudium. Den gruppen har jag ”'ärvt” av kyrkoherden som just slutat. Efesierbrevet är det senast lästa och enligt gruppens val är det Första Mosebok som nu är på tapeten.

**  För ett par år sedan skrev jag samman en text som beskrev ett femårigt ”Ungdomsprojekt”. Då kollade jag en del statistik. 90 personer i församlingen var födda 2001 och knappt 70 av dessa var kyrkotillhöriga. På marginalen kan dessa siffror ha ändrats men 47 är nu registrerade som konfirmander. Faktiskt inte ankskit!

Så var det i söndags.

Alltså i förrgår.

I Älvsby kyrka.

Fast nu gäller det att missförstå saken rätt.

Det var för mig den blev utan innehåll.

Kyrkoherdens predikan.

Kyrkoherdens avskedspredikan var naturligtvis inte innehållslös. Jag satte rubriken bara för att provocera någon att läsa vidare. Och för att jag faktiskt inte mindes ett ord av den när han nådde sitt Amen. Jag viskade nämligen hela tiden. I örat på vår tanzaniske kollega Rev Njinga. Min översättning till engelska av vad herden sa på svenska.

Sådant kallas simultantolkning och är faktiskt en match. Att samtidigt som man lyssnar till vad någon säger säga på ett annat språk vad denne nyss sa är något man blir tom i huvudet av.  Extra empty blir det när det var från svenska till engelska, inte det vanligare tvärt om.

Men det gick faktiskt inte så dåligt. Senare på eftermiddagen hemma hos oss återberättade Rev Njinga predikan för sin tanzaniske kompis som inte haft tillgång till tolk. Och det var begripligt och klart. Samt ”kom tillbaka” i mitt hjärnkontor.

Kyrkoherde Tomas Lång avskedspredikade alltså. Efter 20 år i befattning. Ungefär 170 personer hade mött upp och ca 130 av dessa valde att kommunicera, alltså vara nattvardsgäster. och efteråt en massa folk i Församlingsgården.

Så nu är vi två präster i församlingen. På fyra tjänster. Min komministerkollega – här på bloggen vanligen kallad Brunetten – är vice pastor. Och blir nog ny herde när beslutskvarnar och annat malt färdigt – gissar jag.

Mer text om gudstjänsten samt en massa bilder hittar man här.

I blogginlägget den24:e gav jag en del  tänkbara rubriker för eventuellt kommande inlägg. Här kommer ett. Det med rubriken bly i luften!

Detta mitt uttryck – bly i luften! – kommer från ett repmöte jag fordomdags var inkallad till under den tid då jag fortfarande ansågs ogammal nog att tillhöra krigsförband utbildade vid Kungliga Nittonde Infanteriregementet i Boden, arméns ryggrad. Jag var därstädes sjukvårdare och mitt tjänstevapen var pistol. Egentligen. Men till repmötet hade också vi röda-kors-are fått kpist. Pickadollen var på väg ut sades det. Fast man använde inte ordet pickadoll.

Vi hade stridsskjutning. Det betyder pangpang med skarp ammunition. På måltavlor föreställande framåtspringande ryska ungdomar. Men denna gång av plåt. Inte papp-ryssar. Och det var en hight-tech-övning. Commanding officer styrde mål med att trycka på knappar och hojta order. Framryckande 100 meter! skrek han och ur snötäckt blåbärsris reste sig ett antal metallgubbar som var konstruerade så att de prydligt skulle falla när de träffades av skott.

Vi var noga som katten. Siktade. Sökte nästan undvika att skjuta i tanken att om de andra får ner måltavlorna utan att jag avlossat något skott behöver jag inte rengöra bössan. Sporadisk eldgivning blev resultatet. Och Uppställning. För uppsträckning.

Löjtnanten förklarade med ungefär dessa ord: När framryckande Fi är så nära är det viktigaste inte att man träffar. Det gäller att få honom att sluta springa. I alla fall hitåt. Han skall ner på backen! Sikta inte först och främst! Ös på! Det som gäller är: bly i luften!

Allt detta låter ju lite mordiskt men övningen gjordes om och vi knallade på för allt vi var värda. Några rentav till tomt magasin. Fast många hade skott kvar när ropet kom: Vikande fiende 200 meter! Då kom nya tavlor upp som det gällde att skjuta i ryggen. Så att de inte skulle komma tillbaka. För att det skulle bli framgångsrikt var man tvungen att ställa om siktet på kpisten. Till längre avstånd. Ingen gjorde det. Vi höjde bara pipan lite lätt och lobbade. Och ryssen kom undan.

Med denna krigiska bakgrundsteckning kan det väl nu vara på sin plats att komma till skott och berätta vad jag egentligen avser med detta blogginläggs replik – bly i luften! Och vad det kan ha med församlingsverksamhet att göra. För det har det. Också ikväll. När jag på min arbetsplats skriver detta.

Till en församlings så kallat Grundläggande uppgift hör Undervisning och Mission tillsammans med att fira Gudstjänst och utöva Diakoni. Dessa är inte fyra separata grundläggande uppgifter utan fyra led i en enda sammanhållen uppgift som genomförs med syfte att – nu citerar jag Kyrkoordningen – människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

I just mitt uppdrag som församlingspräst ligger att vika avsevärd tid till att söka vägar och forum just för Undervisning och nybrytande kontakter. Det är det sistnämnda som är Mission. För i världen kallades det Evangelisation. Just mitt uppdrag har den profilen och de prioriteringarna. Det innebär att jag har färre Kyrkliga handlingar – alltså dop, vigslar och begravningar – än mina kollegor.

Och då gäller bly i luften!

Vi har tanken att om vi skapar en mångfald av träffpunkter, ungdomssamlingar, samtalsgrupper, Bibelstudiecirklar och liknande så kan människor möta upp. Gör vi å andra sidan inte så erbjuder mer enstaka tillfällen då vi är säkra på att folk möter upp krymper ju möjligheterna att delta.

I led med detta har vi denna höst till den ungdomsgrupp som brukar samlas till en öppet-hus-verksamhet en kväll i veckan lagt ytterligare en tid och utrymme för en  annan grupp med annan profil en annan kväll. Varje vecka. Det blir två kvälls-bly i relation till tonåringar. Inte endast en.

Och Bibelstudiecirkeln på ca 25 personer som av hävd samlats på kvällen tisdagar udda veckor kompletteras med en annan form av studie- och samtalsgrupp de jämna tisdagarna. Med en något annan målgrupp i tanke. Mer Bibel-bly!

Det är därför jag är kvar vid mitt skrivbord i Församlingsgården fFör att efter Mässan 18.30 strax efter 19.00 möta dem som kommer till den planerade gruppen KU-Gy / 17+. Vad den kryptiska formuleringen står för kan man läsa här.

Men det kom inga!

Trots att jag vikt tid fram till 21 – minst.

Så jag är själv. Så säger man här i norr när det är ensam man menar.

Skulle jag gått hem? Sådär vid sju över halv åtta?

Nej! Det skulle jag inte! Tänk om någon ändå kommer kvart i. Så jag är kvar – bly i luften.

Men är det meningsfullt att vara kvar? Tredje onsdagen ingen kom?

Hitintills Ja! Om jag stänger kan ingen komma. Eller i vart fall inte komma in. Då hade det ju blivit ett löst skott.

Men jag fuskar nog lite. Bloggar när jag väntar. Väntar inte med att blogga tills jag kommer hem. Och jag har inte så hemskt dåligt samvete. Jag bloggar ju om saken. När jag håller bly i luften!

Och nu är hon 21. Klockan alltså.

Betyder: Patron ur!

Jag går hem.

Rubriken är inte min.

Min kompis har den på ett inlägg på sin blogg – här.

Men jag var med. Och fick skrivkramp.

När min kompis i sommar blev anmäld för Domkapitlet i Luleå gav jag honom ett råd ur min egen erfarenhetsskafferi. Jag sade ungefär:

Kommer det till muntlig förhandling kommer du att känna dig skitstressad. Rimligen sitter du inför två eller tre personer. Troligen tre. Kanske fler. Är de fler än två kommer en att vara tyst och anteckna och två att växel-fråga dig. Den ene kommer då att kunna observera och tänka medans den andre agerar. Och så byter de av varandra. Sedan är de flera som kan hjälpas åt att minnas vad som sades.

Du å din sida är ensam och får aldrig tid att ”vila” och tänka på vad som händer. Och du är ensam om att försöka komma ihåg och hålla reda på vad som sagts och hur det känts. Underläget är enormt. Även än samtalet är både vänligt och trevligt. Maktutövningen blir ändå total. Särskilt om det blir spänt. Tro mig! Jag vet!

Och jag fortsatte: Mitt tips är att du frågar om du får ha med en antecknare. Det är inte att misstro protokollföraren men det kan vara bra att ha en som tyst som en mus bara lyssnar och skriver. Och som sedan kan hjälpa dig att minnas – om det behövs.

Eller så är du noga själv. Säger ”Ett ögonblick!” efter varje fråga och skriver ner den. Och sedan ”Ett ögonblick!” sedan du svarat så att du hinner skriva en summering av vad du sagt. Den varianten drar ner tempot något alldeles oerhört och blir nog ganska irriterande. Men du ger dig resursen att efteråt kunna sortera och minnas rätt.

Eller så ställer du fram telefonen och säger att du vill göra en egen ljudupptagning.

Var bara inte ensam i relation till flera! Jobbigt nog om allt är vänligt, direkt förtryckande om tonen blir skarp eller klandrande. Och som jag sa: Tro mig! Jag vet!

Det var ett långt råd och givet i all välmening. När det då kom till samtal med kapitlet sporde kompisen mig huruvida jag ville i ett hörn vara hans antecknare. Och det var jag igår.

Det var intressant. Jag tycker att tonen i den utredande dialogen var saklig och vänlig, inte inkvisitorisk om någon trodde det. Men innehållet i samtalet med kompisen berättar jag inte. Det är inte mitt samtal och ärendet har ju sin gilla (om än långsamma) gång. Inte heller kompisen – regelbundna läsare fattar att det är Tobbe Lindahl det handlar om – tänker skriva om innehållet. Och det är helt rätt.

Det var lärorikt – för mig alltså. En del formella saker om kapitlets dubbla roll att å ena sidan pröva ett anmält ärende och å andra sidan att utöva tillsyn påminner om svenskt rättsväsende rent generellt – om jag fattade det hela rätt. Den metodiken skiljer sig från den guilty/not-guilty-polarisering som finns i amerikanska filmer – naturligtvis för dramaturgins skull. Men det är ju lätt hänt att det sätter sig i medvetandet hos mig då jag ju aldrig (hitintills) varit i kontakt med det svenska systemet vare sig i världsligt eller kyrkligt sammanhang. Bara sett på film. Och att få förklarat för sig hur systemet fungerar var lärorikt. Med det säger jag inte att jag tycker det är det bästa sättet – men det är seriöst och OK.

Vad som sedan händer runtom i övrigt när det gäller min kompis är ju en helt annan sak och är utanför Domkapitlets aktionsradie. En av anmälarna är arbetsledare i mellanställning som agerat förbi högre chef. Som jag ser det har den anmälaren åsidosatt normala vägar när det gäller att hantera situationer på en arbetsplats. En annan anmälare är arbetsgivarens formellt högsta befattningshavare som också slängt alla formella vägar över bord och dessutom varit plumpt utåtagerande i massmedia. Detta tycker jag tyder på en intrikat psykosocial arbets-miljöproblematik i Domkyrkoförsamlingen.