stigstrombergsson

Sedan ett par veckor tillbaka snackas det en del om prästers psykiska ohälsa. Det var nyhetsstoff i tidningar, radio och TV. Nu är det mest i så kallat kyrkliga sammanhang saken dryftas vidare. Detta är naturligt. Klart att man inom kyrkligheten dryftar frågan mer än utanför det hanket och störet.

Här på min blogg ser jag ingen anledning att förneka uppgifterna om de höga sjuktalen. Att präster som är kvinnor är mest drabbade av långtidssjukskrivningar och att präster som är män kommer på tredje plats. Om just det är bland män eller totalt vet jag inte.

Fort listas orsaker:

• präst är ett så kallat kontaktyrke med möten med många människors problematik
• präster har svårigheter att skilja arbetstid från tid man inte har uppdrag
• präster skall vara ständigt kontaktbara
• att vara präst ses (fortfarande) som ett kall
• styrning och ledning fungerar krappligt
• kvinnor tar större ansvar i hemmet och därmed  mer generellt är dubbelarbetande
• det finns enstaka fickor av så kallat kvinnoprästmotstånd – givetvis påtalar någon detta

Igår tog jag del av vad vår fackliga blaska skriver i saken. Där framgick bland annat att problematiken är värre i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö än ute i tassemarkerna – vilket också låter rimligt.

Det är klart att allt detta är ett problem!

Ett problem för alla drabbade först och främst!

Men rimligen också ett problem för chefer, ledare och kyrkopolitiska styrorgan. De har ju skuld i saken! De har makt och ansvar för arbetets mål, medarbetarrekryteringen, den psykosociala arbetsmiljön och mycket annat. Och makt och ansvar hör ihop! Med skuld. Om man med bibehållna maktambitioner inte tar ansvar blir man ju skyldig – typ. Och är man skyldig måste man göra bot – som det heter i klassisk kristen tro.

Jag menar att maktens bot måste bestå av självrannsakan – allra först!

Vad blev fel? Var blev det fel? Vilken nonchalans visade vi/jag? Vilka beslut fattade vi/jag som ledde till detta? Vilka beslut fattades i betydelsen blev inte fattade?

Sådan självrannsakan är viktig. Ingen eller halvgjord sådan leder som mest till att makthavare med offerkofta på är helt tysta eller beklagar sig och skenbart ångerfulla far ut i i ursäktande formuleringar typ Det blev kanske inte så bra eller Vi/jag kunde som inte göra på något annat sätt eller nåt liknande. På det sätter bara ursäktar man sig och vädjar om förståelse från den som drabbats av maktutövningen och bristen i ansvarstagandet. Många gånger i många olika sammanhang gör människor på det sättet – kränger på sig offerkofta när det är tagelskjorta man rätteligen borde ekipera sig i! Med en rätt och ärlig ånger.

Maktens bot består sedan att man i en rätt ånger inte ursäktar sig och söker förståelse utan ber om ursäkt och söker förlåtelse! Tydlig och rak bekännelse alltså!

Och sedan – faktiskt oberoende av om man blir förlåten – gottgör genom att med kraft vidta åtgärder till gagn för de ömhudade som lider, inte tystnad eller manövrerande för att rädda det egna skinnet.

Naturligtvis finns det fler aspekter i att präster är i fara än vad jag nu nämnt. Många fler viktiga aspekter. Jag har ju snart varit präst i 40 år och har erfarit en del både i nära sammanhang jag befunnit mig i – Älvsby församling, stiftskansliet i Luleå, Älvsby folkhögskola och sista tiden Älvsby församling på nytt – och i kyrkan som helhet utanför just mina ankdammar. Men behöver ju inte vara dum bara för att man är snygg! Man kan – om man vill – titta över ank-dammskanten. Händelser och debatter går ju att följa. Uttalanden och vägval går att reflektera över. Och både i förväg och i efterhand märks att Makten inte tar Ansvar och därmed skaffar sig Skuld – samt skyller på andra eller annat. Så nog är präster i fara!