stigstrombergsson

Människor fungerar ganska lustigt.
I vart fall jag.
Eller olustigt.
Eller åtminstone konstigt.
Eller är det kanske naturligt??

Se här!
Redan efter två rader har jag krånglat in detta inlägg till en serie vagheter och självmotsägelser. Med å ena sidan och å andra sidan. Fram och tillbaka och kors och tvärs. Och detta sker samtidigt som det i blogggrannosfären skrivs inlägg med bestämda uppfattningar, klara besked och tydliga åsikter i alla möjliga frågor. Som dessutom bloggdärstädes kommenteras utan några som helst tveksamheter. Och jag känner mig som en hötapp mellan åsnor. Har svårt att se klart. I alla fall framåt. Nu.

Jag tror att detta sinnesläge - alltså mitt nuvarande - beror på det tidigare nämnda Paulus-symposiet i Uppsala. Med spänd förväntan och stor längtan såg jag fram mot det. Laddade rentav genom bland annat en omsnabbläsning av Paulusbreven i Nya testamentet*. Och höga förväntningar. Och så att  tiden efter symposiet låg som bortom. Ofanns.

Nu när dagarna i Uppsala gått av stapeln med sitt fullmatade innehåll är jag i något slags efter-paulinskt läge. Lite bakom så att säga. Urladdad. Tom, vag och nästan sorgsen.

Gissningsvis är detta naturligt. Stark fokusering och insats ger ofta en bakis-känsla. Rent psykologiskt - typ.

Vad innehöll då symposiet? torde någon fråga - eller kanske inte.

Jättemassor!! blir mitt svar. Massor mer än jag kunde vara med om. Eller ta in.

Dock - följande tog jag del av eftermiddagen den första dagen:

• Paulus - retor eller teolog. Ungefär en timme för alla 100 deltagarna kring en del övertygningstekniker och argumentationsmetoder i antiken samt ett par exempel på hur Paulus begagnar sig av dessa. Viktigt eftersom en text för att förstås rätt behöver läsas/höras på samma sätt som den skrevs/dikterades.
• Paulus och tron - språk och teologi. Ett av tre parallella seminarietimmar. Kom i praktiken att röra sig kring huruvida ett antal likadans grammatiska konstruktioner i ett sammanhållet resonemang hos Paulus skall uppfattas som subjektiva eller objektiva genitiver. Handlar ytterst om huruvida den Kristustro som gör människan rättfärdig är tron på Kristus eller den tro man genom dopet inlemmad i kroppen har i Kristus. Kanske kan det rentav handla om Kristus tro - alltså sådan tro som Kristus hade/har.
• Paulus och missionen samt Paulus och religionsdialogen. En föredrags-hållar-dubbel-bemannad timme om Paulus rastlösa motiv till att förkunna samt hans syn på andra kulter och sätt att tro i samtiden.
• Paulus med judiska ögon. En religionshistoriker - expert på judendom - gav en introduktion till hur två nutida judiska forskare och teologer ser på farisén Paulus, vad han fattat och inte fattat.

Kommen såhär långt var klockan ungefär 18 och jag mogen för nödslakt. Dagens avslutade helkursinriktade föredragstimme om Paulus i den svenska kulturen överhoppades därför till förmån för en middag med snack och återgång till boendet.

Så blev det afton - den första dagen.

Bilden?

Utifrån några få notiser i fornkyrkan har tyska kriminaltekniker gjort en fantombild av aposteln. Om de likt hans samtida söker honom för religiöst allmänfarlig verksamhet eller bara gjort bilden på skoj vet jag dock icke. Gissar på det senare.

Efter tre dagars inläggsoutläggning återkommer jag korteligen, innan jag lubbar iväg på ett möte med den lokala socialakrobatiska kyrkofullmäktige-truppen, med ett litet inlägg vilket lyder som följer:

En nördig årsbok till klämd!!

Svensk Exegetisk Årsbok årgång 69 från 2004 nämligen!

Med undertiteln Bibeltolkning och antisemitism.

Och som en tidigare bebloggad årsbok var den innehållsrik.

• Åtta artiklar varav två på engelska inleder. Artiklarna är föredrag och responser från exegetiska dagen 2003 och fyller ca 150 sidor.
• Sex andra artiklar - en på engelska - i olika ämnen fyller sedan ungefär 100 sidor.
• 27 presentationer och recensioner av nyutgiven Bibelvetenskaplig litteratur fyller de sista 70 sidorna. De är skrivna på svenska men den litteratur som kommenteras är både på svenska, andra nordiska språk, engelska och tyska.

Läsvärd bok. Och riktigt aktuellt. 

Utgivare är Svenska Exegetiska sällskapet. På hemsidan läser man: Svenska Exegetiska Sällskapet är en sammanslutning av akademiska lärare, studenter och andra personer med ett genuint intresse för bibelvetenskap i dess skilda former. Jag har i de tidigare inläggen mail om planer, exe-get-isk dag , exe-get-isk dag 2, och på senare tid årsböcker och seå 73 berört både sällskapets existens, verksamhet och årsbokeri.

Jag är medlem i detta illustra sällskap i egenskap av ett exemplar av arten andra personer med ett genuint intresse för bibelvetenskap i dess skilda former. Sannolikt är jag numera Älvsby kommuns enda medlem då nuvarande översteprästen i Kalix flyttat från orten. Han har åtminstone varit medlem.

Till medlemskapet hör det årliga brevlådevittjandet då Årsboken blir fångsten. Alltså den publikation som efter en tids liggande hamnar i hyllan som ett vittnesbörd om skenbar lärdom.**

Svensk Exegetisk Årsbok årgång 73 damp därför ner i lådan ett par veckor in i oktober förra året. Bokens undertitel är Qumranfynden 60 år - sixty years of Qumran research. Och nu är den - tvärtemot andra årsböcker - faktiskt genomläst. Med attitydbyte som följd - vilken gruva!!

Hela boken är på alldeles knappt 300 sidor och innehåller:

• Två artiklar - på engelska - med föredrag från den exegetiska dagen 2007 på 20 respektive 10 sidor.
• Åtta andra artiklar - för det mesta på svenska men med summary in english - i olika ämnen fyller sedan ungefär 160 sidor.
• Summa 36 presentationer och recensioner av nyutgiven Bibelvetenskaplig litteratur är de sista 90 sidornas innehåll. Här blir det en hel del språkövningar eftersom svenskan varvas med engelska, norska och danska.

Allt detta har jag nu så sakteligt och ryckteligt rott igenom. Och inser att nu blir det besök på bibblan för att fjärrlåna. Inte de böcker som är skrivna på tyska - presentationen dock på svenska - men minst ett femtal andra som verkar intressanta.

Och jag ser framtiden ljus tack vare att den ovan nämnde avflyttade var - eller är - med i sällskapet. När jag höll på med mitt magisterarbete kollade jag i hans bokhylla och fann där ett helt knippe (olästa) SEÅ. Botaniserandes i dessa fann jag någon artikel med bäring för mitt arbete och när jag bad att få låna sa han: Ta dom å behåll dom! Jag läser dom inte - men du gör! Jag adopterade inte alla men 8-9 stycken la jag rabarber på. Och kommer att läsa. Sakteligt och ryckteligt. En artikel då. En annan sen. Dessutom kommer det en ny till hösten med 2008 års exegetiska dags föredrag som innehåll. Får se om jag fattar resonemanget då. Eller i vart fall en del av det.

Detta inlägg, mina vänner, har som ni märkt en mycket hög nörd-faktor!!

Samuel Byrskog hette föredragshållaren för eftermiddagens första timme. Han pratade också engelska om När ögonvittnens vittnesbörd och muntlig tradition blev skriven text.

En stor del av hans föreläsning ägnades åt något som kallas chreia - ett ord jag aldrig hört förr. Med chreia avses en speciell sorts berättelseenhet av anekdot- och/eller replikkaraktär. En - eller ett - chreia är en muntlig enhet, en berättelseenhet och en minnesteknisk enhet. Dessa chreia brukas muntligt och skriftligt i antiken på ett retoriskt reglerat sätt vilket föredragshållaren visade utifrån jämförelse med en retorikteoretisk antikgubbe jag har glömt namnet på.

Jag fattade absolut nästan ingenting!!

Och detta trots att föredraget i skriven form delades ut i förväg och denhär gången - till skillnad från de två tidigare - räckte också till mig och andra på sista raden.
Jag fattade absolut nästan ingenting - eller i vart fall nästan ingenting.

Föreläsningsmetoden alla använde - mycket stringent akademisk föreläsning som ordagrant följer ett i förväg utdelat manuskript på engelska - är i sig värd några kommentarer.

Först och främst får allt en överhövande effekt. Massor med information ges, entonigt läsröstigt, teoretiskt, faktaspäckat, argumenterande, klargörande och förmedlande och praktiskt utan ett uns av den andhämtning exempel, pratsnack, röstlägesvariation och annat skulle kunna ge. Till och med en OH hade faktiskt varit ett flashigt trendbrott. Hjärnan alltså på högvarv!! Eller avslagen. Salen såg ut att innehålla bägge varianterna.

Den bedövande effekten blir dessutom hur stor som helst. Som ett hammarslag i huvudet slås jag av hur mycket jag inte vet, så många ord jag inte känner till och så mycket som finns kvar att fatta. Alltsammans blir på så sätt både tankeinspirerande och tankeinhiberande - samtidigt.

En sövande effekt gör sig också påmind. Framför allt på eftermiddagen. Med tåg-o-sömnen i kroppen.

Sista passet var ett entimmes panelsamtal mellan di lärde öreläsarna i vilka de tre skinntorra akademikerna förvandlades till lekfulla tankekombatanter. De frågade varandra rakt vad som menas, invände, retades, skrattade och hade kul. Jämfört med många panelsamtal jag begluttat i politik på TV och levandes i kyrkliga frågor representerade professorspanelen därför något mycket fräscht.

De var inte ense utan tyckte faktiskt olika - och vågade visa det.

De försökte förstå varandra och framför allt själva saken bättre - inte "vinna debatten", pinka revir, glänsa med sin individuella förträfflighet eller visa räddhågad total samstämmighet.

De hade kul. Och visade det!

Det var en bra dag. Tankesvettig som en ½mara. Givetvis reser jag nästa år.

Resan ja! Hemresan innebar nattåg igen. Med ett par goda samtal med en tidigare elev men framför allt med en flykting från Irak på väg att återförenas med sin familj som han inte vetat vare sig liv eller död om på över 1½ år. Hoppas bara att svenska myndigheter låter dem stanna.

Väl hemkommen fann jag efter ett par dagar Svenska Exegetiska Sällskapets årsbok i brevlådan. Den innehåller bland mycket annat föreläsningarna från förra årets exegetiska dag med fokus på de så kallade Dödahavsrullarna. Nästa år kommer årets föreläsningar att finnas i boken vilket innebär att jag då långsamt får läsa vad professorerna sa och förhoppningsvis kanske begripa lite till.

Söndag eftermiddag bordade jag således tåget för att transporteras till Uppsala. Tidigare under efterniddagen hade jag googlat på förläsarnas namn och hittat en del intressant material. Jag laddade ner ett MP3-formaterat föredrag vilket placerades i madammens lilla avlyssningsutrustning med planen att lyssna på det under resan ner. Jag somnade från det två gånger. Jag fann också en artikel där en av föredragshållarna reder ut begreppen - som han ser dem kring det ledarskap som syskon, kusiner och andra anförvanter till Jesus utövade i den urkristna församlingen i Palestina och östvart. Intressant.

06.15 om måndagsmorgonen rullade tåget in i staden och det vara bara att kliva av. Klipsk som jag är trampade jag in på ett hotell och frågade om en ankommen tågresenär kunde köpa sig en hotellfrukost. Givetvis gick det bra och två flugor blev med det på smällen eller hur det nu heter. En fluga var att jag hade någonstans att sitta, ta det lugnt och läsa åtminstone hälften av den tid som behövde fördrivas innan den exegetiska dagen skulle börja. Den andra på-smällen-flugan var att jag kunde hotellfrukostäta magen från ryggen för att kunna bida hela dagen.

Rejält kaffeinhinkad spatserade jag mot universitetet där allt skulle gå av stapeln. Under den morgonpromenaden hann jag flash-backa 35 år genom att titta på studentskor. Givetvis menar jag nu inte olika typer av fotbeklädnader - student-skor - utan fastmer kvinnliga studenter. Studentiskor skulle kunna fungera som en synonym femininumform av student men risken med den nyordbildningen är att man bara skulle uppfatta den studeranden som icke barfota - student-i-skor.  Vara hur det vara vill med hur töserna skall benämnas så innebar promenaden ett återfall till beteendet för 35 år sedan. När det dåförtiden promenerades for ju ögonen ihärdigt efter just jämnåriga studentskor. Så småningom låste sig då siktet på en speciell studentska som, vad det visat sig, kom att bli madammen i mitt liv.

Dock - lite tjugoårig kände jag mig faktiskt under morgonpromenaden.

Såhär långt kommen torde läsaren börja undra vad detta inlägg egentligen handlar om.

Skulle det inte vara något om en exegetisk dag?

Och så dravlas det om tider, frukostar, MP3-spelare och tjejer?

Vad är det här? Ful gubbe på utflykt??

Lugn! Bara lugn! Hinner jag inte till kärnan i detta inlägg kommer jag väl dit i nästa.

En timme innan start - alltså 08.15 - nådde jag universitetets sal IX där den exegetiska dagen, arrangerad av Svenska Exegetiska Sällskapet vars logotyp pryder detta inlägg, skulle gå av stapeln. Jag var först. Vad det led fram inemot 9-draget började folk troppa in. 80-90 personer blev vi. Varav bara dussinet kvinnor.

Åldersfördelningen var i spannet docent/amanuens/professor, doktorand, student samt en bunt pensionerade av främst förstnämnda sort. Samt några präster och andra intresserade från Uppsalas närområde.

James Dunn var namnet på första föreläsaren. I egengjord översättning blir rubriken på hans knappa timmen långa föreläsning ungefär Att på nytt värdesätta den muntliga Jesus-traditionen. På engelska kom han sedan att tala om skillnader mellan de synoptiska evangelierna (Markus-Matteus-Lukas). Likheterna dem emellan brukar förklaras som en litterär relation - att det skrivna Markusevangeliet varit förlaga för de andra två. Skillnaderna dock, menar Dunn, beror på att muntligt material arbetats in av evangelisterna.

Richard Bauckham äntrade podiet för sin föreläsningstimme. Ögonvittnen i Markusevangeliet skulle den svenska översättningen kunna lyda och föredraget kom att handla om hur Markus genom att nämna personer - framför allt Petrus men också många andra - på ett visst sätt och ofta i förbigående begagnar en speciell antik teknik för att visa vilka sagespersoner som ligger bakom framställningen. Petrus är givetvis den viktigaste. Han är nämnd först och sist i evangeliet (1:16 och 16:7) samt i alla kapitel utom det femtonde. Där nämns i stället Maria från Magdala och andra kvinnor samt Simon från Kyrenes söner Alexander och Rufus. Dessa blir, genom Markus teknik, alltså nämnda som hans uppgiftslämnare - typ.

Med detta gicks det på lunch. Eftermiddagen återkommer jag till.

Jag funderar på att ta nattåget söndag kväll, startar Älvsbyn strax efter 18, läsa god bok, ta en eller två pilsner i restaurangvagnen, sova liggplats samt anlända Uppsala ganska tidigt. Måndag runt 19 startar returresa med samma koncept.

Intresserad att borda tåget i -------------*?? I så fall kan viss boktid bytas mot ljugarstund.

Stig S

Kamraten tyckte iden i alla dess komponenter var lysande men hade förhinder. Ytterligare tre kollegor tillfrågades. Av dessa gillade en hela konceptet medan två kände sig lite kallsinniga för aktiviteten just mellan de två prat-pilsner-resorna. Ingen av dem reser dock med så på söndag far jag ensam till Exe-get-iska dagen i Uppsala. Gissar att jag kommer att återkomma i ärendet.

Strukna frågetecken.

När jag för snart 35 år sedan under mina grundstudier i Uppsala läste R E Browns stora Johanneskommentar - ofta omnämnd härbloggstädes - präntade jag ett rejält frågetecken i marginalen på en av de 5½ sidor som berör Johannes 19:25-27*. Kommentatören Brown visar där att de aktuella versernas innehåll är unikt i Johannesevangeliet och främst berör Jesus moder. Hon är en fjärde kvinna - de andra evangelierna nämner bara tre - och står nära korset - inte på avstånd som hos de andra berättarna. Detta annorlunda innehåll och denna annorlunda beskrivning bekräftar visserligen att tre kvinnor finns i närheten av avrättningen men betonar just genom annorlundigheten den fjärde - Jesus mor - och med henne "den lärjunge som han älskade". Johannes avsikt blir alltså att fokusera just på Maria och "den lärjunge som han älskade" samt hur den korsfäste överlämnar dem till varandra. Brown resonerar vidare på sina sidor om Maria och den särställning som texten enligt hans mening ger henne som symbol för Kyrkan, alla troendes moder.

Till detta sista satte jag ett stort frågetecken vilket måste ha uppkommit utifrån att jag dåförtiden var en lite smula jätteprotestantiskt och såg resonemanget som papistiskt dravel kring madonnan. Att jag var i 22-årsåldern och därmed bergfast expert på allt hade troligen också sin inverkan.

Nu märkte jag vid min omläsning av Brown att det resonemang som förr gav frågetecken nu medförde att marginalnoteringen förändrades så att det spegelvända S-et med punkt under ströks över. Det blev till och med så att utropstecknet kom att ligga ganska nära till hands.

Vafförårå? Vafför ere på detta viset? Vafförårå?**

Det är ju frågan om samma bok så det Brown skriver är inte förändrat.

Det är ju dessutom samme läsare - alltså jag. Fast vid olika tid. Och i annan ålder.

Som läsare är jag 55 år ung ännu en lite smula jätteprotestantiskt. Av någon anledning ser jag dock inte längre resonemanget hos Brown som något sorts hotfullt papistiskt dravel. Tvärt om så verkar tankegångarna intressanta och rentav vettiga - tankarna att Maria av Johannes-evangeliets författare ställs som symbol för eller bild av Kyrkan och lärjungen Jesus älskade ställs som symbol och prototyp för den kristne.

Hur Johannestexten än skall tolkas måste i vart fall en slutsats bli: Läsaren/tolkaren av en text påverkar i mycket hög grad uppfattningen av innehållet. Och det gäller att vara medveten om detta när man läser och tolkar text. Så att man kan söka kompensera för det. Särskilt viktigt är att man parerar för detta - alltså egentligen parerar för sig själv - när man läser och tolkar Bibeltexter. De texterna är ju nämligen Guds ord som det gäller att ut-tolka meningen ur, inte in-tolka egna uppfattningar i - typ.

En notering till kring tolkningsarbetet - OBS: inte tolkningsresultatet - kring den aktuella texten kan vara att samme tolkare - alltså Brown - knappt 30 är senare i någon mån har en annan vinkling kring samma text. I det yngre verket*** av den då äldre författaren uppfattar den också äldre läsaren - alltså jag - att det yttre, det att lärjungen blev Marias pensionsförsäkring blir viktigare. Inte lika viktigt som den symboliska tolkningen men ändå viktigare.

Så en andra slutsats kan vara: vill man veta var forskningen står eller vad en forskare tänker bör man se till hans eller hennes senare verk, inte vad som författades först - typ.

**  Detta frågesätt som rumpnissarna använder i filmen om Ronja är enastående användbart i alla möjliga sammanhang, inte minst exe-get-iska.

Detta inlägg är en direkt fortsättning av Dubbelexponering, symmetrier och strukna frågetecken - del ett vilket lades på bloggen för ungefär veckan sedan. Jag har nu hunnit lite längre i Browns Johannes-kommentar och är faktiskt framme vid uppståndelseberättelserna. Finner det därför dags att skriva lite om ett par intressanta symmetrier i lidandeshistorien.

Symmetrier - eller kiasmer som det också kallas.

Kiasm är en för olika Bibelforskare i olika grad förekommande stilistisk finurlighet i både brev- och evangelietexter. En kiasm är ett stilistiskt medel författare i antiken använder för att hålla samman det de berättar. Kiasmen innebär att en berättelse arrangeras så att i berättelsens olika led görs i "ett andra varv" kopplingar till det som en gång berättats - men i omvänd ordning. Arrangemanget fokuserar på så sätt mot mittpunkten där man då finner det kiastiska avsnittets avgörande poäng.

Bland forskare råder delade meningar om i vilken grad kiasmer föreligger i olika sammanhang. Hos en del Bibelkommentatorer finns ingenting kiastiskt medans andra ser fenomenet överallt. Brown visar på kiastiska strukturer men är samtidigt måttfull i ärendet. I en annan (betydligt yngre) bok* klagar han rentav över "det överdrivna kiasm-finnande som plågar modern forskning" (min översättning).

I Johannes Passionshistoria kan man se två tydliga kiasmer/symmetrier. Avsnittet Johannes 18:28-19:16a - Jesus inför Pilatus eller tvärtom - är ett sådant och kan delas som följer:

18:28-32: Ute. Frågan om Jesus skall dömas till döden.

18:33-38a: Inne. Pilatus talar med Jesus om kungavärdighet.

18:38b-40: Ute. Pilatus finner Jesus oskyldig. En man - Barrabas - inför folket.

19:1-3: Inne. Soldaterna hånar Jesus som kung. Här finns avsnittets mitt- och brännpunkt.

19:4-8: Ute. Pilatus finner Jesus oskyldig. "Se mannen" inför folket.

19:9-11: Inne. Pilatus talar med Jesus om (konungslig) makt.

19:12-16a. Ute. Jesus mot döden.

Förutom symmetrin i växlingarna Ute - Inne är den tematiska symmetrin - kiasmen - tydlig. Och den poäng Johannes vill understryka ligger i mitten - att Jesus är kung. Att soldaterna inte fattar det utan bara är hånfulla spelar i sammanhanget ingen roll. Utan att veta det gör de något som rätt beskriver verkligheten - de ger Jesus kungavärdighet.

Ett nytt symmetriskt arrangemang kommer sedan i scenen efteråt på korset. Kolla bara!

19:16b-18: Introduktion. Jesus upphöjs på korset.

19:19-22: Ord om Jesus på korset. Pilatus avvisar judarnas begäran.

19:23-24: Soldaterna delar kläderna. En sömlös (=prästerlig) tunika.

19:25-27: Jesus mor och Lärjungen - om framtiden, om kyrkan och den troende. Fokus!!

19:28-30: Soldaterna ger Jesus vin. Jesus överlämnar anden (till dem som står invid)

19:31-37: Anden från Jesus på korset - i vatten och blod. Pilatus tillmötesgår judarnas begäran.

19:38-42: Avslutning. Jesus tas ned från korset. Begravs (konungsligt).

Är det inte finurligt??

Och är det inte tänkvärt att korsfästelsescenen i Johannesevangeliet har Jesus mor (som bild för kyrkan) och den lärjunge Jesus älskade (som bild för den troende) som fokus. Ingen av de andra evangelisterna nämner över huvud taget dessa närstående närstående. Men Johannes ger dem huvudroller! I det ärendet kommer jag vad det lider att återkomma under rubriken Dubbelexponering, symmetrier och strukna frågetecken - del tre.

Det Bibelvetenskapliga studiet har just nu lågbudgetkaraktär. Jag söker undvika att köpa ny litteratur utan går främst in för att läsa om en del böcker jag redan har och har läst. Dessutom tillkommer ambitionen att läsa böcker jag någon gång skaffat men inte läst - i vart fall inte i sin helhet. Bara det projektet är på runda 1½ hyllmeter. Till lågbudget-karaktären kan läggas en påtaglig låghastighetsegenskap - men några sidor i veckan blir det allt.

Tidigare har jag nämnt att jag läser Johannesevangeliet på grekiska samt en hiskeligt omfattan-de kommentar skriven av R E Brown.* Nyss har jag passerat berättelsen om när Jesus rann-sakas av Pilatus - fast Johannes får det mer att verka tvärt om. Just nu är det händelserna på avrättningsplatsen som fyller sida efter sida hos Brown. Och klurigt är det. Riktigt klurigt. Jag ställs inför både dubbelexponeringar, symmetrier och strukna frågetecken..

Dubbelexponeringar.

När evangelisten Johannes berättar - eller när vemsomhelst någon gång berättar något - så är det i en speciell situation det berättas vad som skedde i en annan situation. Det blir då så - alltid - att berättelsen på olika sätt och i olika grad på olika ställen påverkas av bägge tillfällena - både händelsen och berättarläget. Texten blir därför en dubbelexponering** av händelserna på 30-talet och den situation berättaren och dem han berättar för befinner sig i inemot och på 90-talet.

Jag tycker denna aspekt är viktig vid Bibeltolkning. Men många gånger förbisedd på så sätt att man ser texterna som exakta historiska referat eller att man ser dem som poetisk-symboliska ordflätor utan samband med vad som faktiskt hände. Dessa bägge vinklingar är faktiskt i lika mån bara olika sidor av samma ensidigt fundamentalistiska hållning och bommar verkligheten - den självklara verklighet att det blir en dubbelexponering när någon för någon annan i efterskott berättar något.

Vad gäller Johannes text konstaterar varje uppmärksam läsare att berättelsen om rättegången mot och korsfästelsen av Jesus skiljer sig markant från de tre andra evangelieberättarna - som inte heller berättar lika. Tidigare tänkte många forskare att det berodde på att evangelie-författarna inte var där eller ens i närheten när det hände och därför redogjorde för olika så kallade traditioner.*** Numera tycker jag mig bland vetenskapliga Bibelkommenterare mer möta uppfattningen att vad som några decennier efter händelserna berättades muntligt om Jesus torde ha varit relativt enhetligt men att de olika berättarna medvetet och genomtänkt färgade sina berättelser - dubbelexponerade - utifrån vad som hänt senare och situationen de befann sig i. Johannesevangeliets författare gör detta å det flitigaste och förefaller ibland mer undervisa i teologi för 90-talet efter Kristus än berätta vad som hände dryga ½seklet innan. Detta är ofantligt intressant men många gånger bortglömt när texterna behandlas i predikan eller annan form av förkunnelse.

Vilken dag som helst kommer jag att fortsätta detta resonemang under rubriken
Dubbelexponering, symmetrier och strukna frågetecken - del två.

**  Här hoppas jag att läsaren känner det fördigitala fotografiska fenomen som uppkom när man vid fotografering använde samma bildruta två gånger. Oftast skedde detta av misstag utifrån att man ofrivilligt återanvände samma film. Det kunde ge intressanta bilder av exempelvis en tomte med Uppsala domkyrka uppkörd i näsan.

***  Tradition betyder i detta sammanhang inte konservativ sed eller omedvetet fasthållande vid vana, uppfattningar eller beteenden. Innebörden är mer exakt och kan lämpligen beskrivas som viktigt berättelsestoff man mottagit - fått traderat till sig - och för - traderar - vidare.

I och utanför Nallo-stugan kom jag under eftermiddagen att arbeta med rättegången inför Pilatus i Johannesevangeliet 18:28-19:16. I avsnittet - och i angränsande avsnitt - tycker jag mig lägga märke till några kanske viktiga scenväxlingar. Som exempel kan nämnas växlingarna i rummet mellan ute och inne.

Egentligen börjar polariteten - om inte innan - redan när Jesus förs till Hannas där Petrus står ute men av den andra lärjungen förs in (18:15-16). Där förnekar Petrus - inte jag! - som motpol till Jesus bekännelse vid arresteringen: Jag är! Ljudlikheten mellan - om man flyttar det till våra bokstäver - ok ejmi (inte jag) och ego ejmi (Jag är) är dessutom stor - något som bidrar till kontrastverkan.

Vid rättegången inför Pilatus är det också ute och inne och två draman utspelas parallellt med Pilatus som länk. Han har inne en dialog med Jesus (som i Pilatus ögon är oskyldig) och ute en dialog med översteprästerna & co som slutar med att han pressar dem att välja kejsaren framför sin egen kung. Det handlar alltså fortfarande om Jesus som i sak säger att han är och andra som säger han är inte. Och Pilatus vad är?

I vad mån färgas Johannes berättelse om "då" - alltså när Jesus stod inför rätta - av hans "nu" - det vill säga när evangeliet 60 år senare slutformulerades? Då - alltså hans "nu" - hade ju den judendom som överlevt det stora judiska kriget reorganiserats och i den vevan från sig separerat ut dem som trodde på Jesus. Och dessa stod i sin tur under förföljelse - alltså "mot" kejsaren. Sett med detta i tanken skulle Johannes berättelse verkligen visa de förföljda på polariteten - typ.

Om dessa tankar är OK och hållbara vet jag inte i och vid Nallo-stugan. När - om - jag kommer hem står jag inför återupptagandet av att läsa minA Johanneskommentar(er)* och i sammanhanget får jag väl kontrollera sådant.

Att om söndagsmorgonen när hela familjen fortfarande sussar kunna sitta vid tangentbordet och färdigställa under gårkvällen påbörjade skriverier är riktigt mysigt. Publiceringstiden för detta inlägg (kan läsas nedan) kommer inte stämma ens ungefär med skrivtiden då författandet skedde medelst en bärbar dator med senare efterföljande flyttning av fil genom USB-minne för publiceringen med hjälp av annan maskin. Nåväl - till saken!!

Denna helg bär i Svenska kyrkans Evangeliebok och kyrkoår rubriken Vårt dop.
En av de texter som läses i kyrkorna är plockad ur Bibelboken Apostla-gärningarna. Noga bestämt handlar det om kapitel 8 och där verserna 26-39. Särskilt intressant i det sammanhanget blir vers 37. Här må nu bloggläsaren plocka fram sin Bibel och leta upp versen. Jag gör därför en paus i fram-ställningen så att läsaren kan göra detta.

---

---

Fuskis!!!
Fram med din Bibel nu!!!

Leta upp Apostlagärningarna 8:37!!!

---

---

---

Har nu läsaren följt instruktionerna finner denne, vare sig det är en han eller hon, att versen 37 saknas och vers 36 följs direkt av vers 38. Ser du icke detta kolla noga en gång till.*

Vad är det här för en dj-a Bibel! Den är ju inte ens komplett!!
ropade en konfirmand som för många år ställdes inför samma uppgift - en uppgift jag regel-mässigt brukar dela ut till människor jag har att göra med i olika kurs- och utbildnings-sammanhang. Fler än den konfirmanden brukar bli frustrerade även om de flesta inte ger sina känslor dylik kraftfull språkdräkt.

Men det är bara att konstatera: Vers 37 saknas!! Sådetså!!

Fast en gång måste den ju ha funnits och getts nummer 37 av den som numrerade verserna - något Bibelboksförfattarna inte själva gjorde utan skedde senare. Versnumreraren under medeltiden var rimligen inte så korkad att han - här är det knappast en hon - gick direkt från 36 till 38. Han måste där ha sett ord som nu är borta. Då stod det alltså något där - men inte nu.

Lite fakta: I alla handskrifter till Apostlagärningarna från antik tid finns frågan i vers 36: Vad hindrar att jag blir döpt?? Agerandet - alltså stopp på vagnen, ned i vattnet och dop - i vers 38 står också i alla handskrifter. Men i några få skrifter av lite yngre datum i västra delen av Medelhavsområdet har någon gjort ett tillägg och skrivit in ord som senare kom att bli vers 37.

Gissningsvis har det gått till så här:

Någon som läste en handskriven variant - enda möjligheten under antiken - tyckte att frågan Vad hindrar att jag blir döpt?? saknar sitt naturligt uttalade svar. Läsaren ifråga kände frågan som den fråga var och en som skall döpas alltid ställer vid sitt dop, riktad till den som döper. Läsaren fattade alltså saken så att Apostlagärningarnas författare - Lukas - genom att ställa dopfrågan givetvis underförstod dopordningens svar, ett svar välkänt för alla kristna/döpta. Det svaret löd dåförtiden: Om du tror av hela ditt hjärta kan det ske. Efter döparens svar bekände då dopkandidaten : Jag tror att Jesus Kristus är Guds son! Och då blev det dop av.

De aktuella välkända följdreplikerna skrev någon läsare av någon Apostlagärning för säkerhets skull in i marginalen. Och när skriften senare blev nött och därför kopierades för hand kom kopiatören eller kopiatösen att flytta marginalnoteringen in i löptexten. Och vips så fanns det två varianter på berättelsen om etiopierns dop - en grundvariant bara med hans fråga och en annan så kallad läsart med lite mer dialog. Och då det skett i väst kom tillägget med i översättningar till latin och därmed in i den latinska Bibeln - Versio Vulgata - som var Bibelversnumrerarens vardagsBibel. Och numreraren fick användning för sin trettiosjua.

Men kan det inte gått tvärtom? Att det stod från början men tappades bort??

Näppeligen? Av två skäl:

De flesta och bästa handskrifterna saknar svarsdialogen - en viktig så kallad yttre anledning.

Det finns inte heller någon anledning att stryka orden om de stått där från början och på så sätt skapa en lucka eller ett hål i resonemanget. Däremot - vilket jag beskrivit - kan man frestats att fylla luckan, räta ut vad man upplevde vara ett frågetecken och på så sätt förbättra texten - alltså något av inre anledningar.**

Vad hindrar att jag blir döpt?? är frågan i fornkyrkans dopordning och också för etiopiern.***

Om du tror av hela ditt hjärta kan det ske! är kyrkans svar och uppmaning. Tro.

Jag tror att Jesus Kristus är Guds son! anger vad den tro tror som räcker för dop, för att man skall bli, vara, räknas, räkna sig som kristen. Här saknas dogmatiska finlirerier kring arvssynden, treenigheten, nattvarden och allt möjligt annat. Givetvis betyder inte detta att sådant är oviktigt. Den uteblivna Bibelversen beskriver bara vad som är viktigast och nödvändigt: Jag tror att Jesus Kristus är Guds son!

Tänk vad det kan stå viktiga saker där ingenting står!

*  Har läsaren Karl XII:s 1700-tals-Bibel i original eller faksimil finns versen. I alla senare svenska översättningar ska den vara borta.

**  Textförändringar av olika slag är väldigt vanliga i litteratur från antiken och Bibelns böcker är i det avseendet inga undantag. Ibland är förändringarna förbättringar, ibland misstag, ibland obegripliga, som regel betydelselösa. Då det finns cirka 5000 handskrifter och textfragment till större eller mindre delar av vad vi kallar Nya testamentet och inte två av dessa är exakt likadana blir det ett spännande deckarjobb att försöka klura ut hur autografen, alltså originalet, var formulerat. Men som sagt: Varianterna är som regel helt betydelselösa.
***  Samma ganska speciella ord för hindrar finns också när Jesus säger: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte - något som utifrån en exe-gets bräkande innebär att också den texten anspelar på dopet.

I förra inlägget fanns denna bild av en pingst-ikon från den gamla Maronitiska kyrkanen. Ikonen visar hur anden utgjuts över det 12 och Herrens moder och tre kvinnogestalter. Ser man vilka som fanns i den första kristna gruppen i Jerusalem - i vart fall som det berättas i Apostlagärningarna kapitel 1 - så är det ungefär det gänget det handlar om.

Utifrån bilden kan man ju fundera över ikonografin i fornkyrkan och vad den kanske säger om hur man i tidig tid såg på ledarfunktioner i kyrkan. Det vida ämnet skall jag inte fördjupa mig i här utan nöjer mig med att publicera det avsnitt ur min magisteruppsats som fick rubriken "Kvinnornas evangelium". Ett utkast lades på bloggen redan den 15:e juli 2005. Texten här är från den färdiga uppsatsen, bara avfotnotad.

"Kvinnornas evangelium"

Om man i en konkordans till Nya Testamentet söker på ord som dotter, flicka, hustru, kvinna, Maria, moder, syster, tjänsteflicka och änka samt förtecknar de scener där orden förekommer skapas en intressant bild.

Hos Markus återfinns då några nämnda konkreta kvinnor och i några undervisande avsnitt tar författaren upp företeelser kring kvinnor och relationer där kvinnor är involverade. Huvuddelen av de konkreta personerna är kvinnor som kommer i kontakt med Jesus i och med att Jesus botar deras eller deras anhörigas sjukdomar. I den gruppen finns Petrus svärmor, Jairos dotter, kvinnan med kroniska blödningar och den syrisk-fenikiska kvinnan med en sjuk dotter. Ett par kvinnor, änkan med kopparmynten och kvinnan med balsamflaskan, presenteras som föredömen i generositet respektive hängivenhet. Jesus familj presenteras som distanserad till Jesus och en annan distanserad grupp finns på avstånd vid Golgota och vid graven. Denna sista grupp kommer till graven morgonen efter sabbaten.

I övrigt, med undantag för den tjänsteflicka som ansätter Petrus när Jesus rannsakas inför rådet, är kvinnor nämnda utan att vara fysiskt närvarande. Konkreta kvinnor som nämns på detta sätt är Herodias och hennes dotter i samband med Johannes döparens avrättning. I övrigt omnämns kvinnor och de relationer de står i Jesus undervisning om vuxna barns plikter mot sina föräldrar, äktenskap, de yttersta tiderna, uppståndelsen etc.

I Matteus berättelse om den vuxne Jesus förändras inte bilden nämnvärt. Allt som finns hos Markus återberättas av Matteus men ibland flyttat till annan plats i berättelsen. Han tillför ett par liknelser med undervisning om den yttersta domen där kvinnor omtalas. Han utökar antalet av dem som fick äta vid bespisningsundren med också kvinnor och barn samt låter ett par kvinnliga bilder förekomma i Jesus förhållande till Jerusalem. Den enda konkreta kvinnan han för in i berättelsen är Pilatus hustru.

Lukasevangeliet skapar en annan bild. Praktiskt taget allt Markus berättar behåller Lukas men ibland på andra platser i sin framställning. Det påtagliga är dock att han utökar antalet konkreta kvinnor som kommer i kontakt med Jesus: Änkan i Nain, kvinnor i Gallileen som följer Jesus, Marta och Maria, en ropande kvinna i folkhopen, en kutryggig gumma och de kvinnor som gråtande följer Jesus till avrättningsplatsen. Mötet mellan Jesus och den syrisk-fenikiska kvinnan stryks dock och Lukas låter först i Apostlagärningarna budskapet om Jesus gå utanför Galliléen-Judeen. En av de liknelser Matteus kompletterar Markus med finns också hos Lukas som dessutom har ytterligare liknelse- och undervisningsavsnitt som innehåll har kvinnor och det som förknippas med kvinnor.

Sett utifrån den traditionella teorin om sambandet mellan de synoptiska evangelierna kan då sägas att Markus innehåller en del men inte mycket om kvinnor, källan "Q" om möjligt ännu mindre men hos Lukas, i hans skrivna källmaterial eller i hans minne av vad som berättas muntligt eller i hans egen reflexion spelar kvinnor, och då faktiskt äldre kvinnor, en mer markant roll. I Apostlagärningarna fortsätter han att tydligt visa på kvinnors, och då också äldre kvinnors, roll i den första tiden efter uppståndelsen.

I Lukas beskrivning kan man vidare skönja ett mönster av dubbletter där berättelser med manlig huvudgestalt får en liknande berättelse med kvinna som huvudfigur, så kallade gender-pairs. Parallelliteten är inte konsekvent genomfört då också Lukasevangeliet är en androcentrisk text, alltså skriven utifrån ett manligt perspektiv som låter män och männens värld dominera, men är ändå påtaglig.

Alla kanoniska evangelier namnger en eller flera kvinnor som vittnen till Jesus korsfästelse, gravläggning och den tomma graven. Lukas beskriver dessa i 23:49 och 23:55 som "kvinnor från Galiléen" och nämner deras namn i 24:10. Unikt för Lukas är dock att han presenterat dessa kvinnor tidigare i sin framställning. I 8:1-3 nämns tre namngivna kvinnor som följeslagare till Jesus i Galilén, tillsammans med de tolv männen som nämnts vid namn i 6:14-16. Kvinnorna beskrivs ha en diakonal roll i förhållande till Jesus och de tolv men det faktum att de är tre - ett vanligt sätt att beskriva en betydelsefull inre krets - och att de är namngivna gör att man bör dra slutsatsen att de spelade en stor roll i de traditioner Lukas har till sitt förfogande när han skriver sitt evangelium. Lukas ger dem inte i evangeliet och Apostlagärningarna samma auktoritet som de tolv men tydligt är att det ändå finns en påtaglig representation av kvinnor i den inre kretsen kring Jesus och i urkyrkan.

Vilka orsaker och avsikter som finns hos Lukas när han genomför olika kompletteringsförändringar av sin förlaga Markusevangeliet kan bara vara föremål för spekulationer. Effekten är dock att hans beskrivning av människorna kring Jesus samt församlingarna under den första kristna tiden tydligare än hos andra nytestamentliga författare ger bilden av att också kvinnor finns aktiva i närheten av Jesus och att starka, betydelsefulla och ledande kvinnor agerar jämte, eller som understödjare av, ett manligt ledarskap representerade av de tolv och deras efterföljare.

Bibelberättaren Lukas är ensam om att berätta om Jesu himmelsfärd. Å andra sidan gör han det två gånger - dels som slut/höjdpunkt på sitt evangelium, dels som början på sin volym två, Apostlagärningarna. I och för sig nämns saken också i slutet av Markusevangeliet inom ramen för det så kallade oäkta Markusslutet (16:9-20)*.

Då man grovt hugget kan se näst intill alla brev i Nya testamentet som äldre än alla evangelier och man i breven finner anspelningar på himmelsfärden måste berättelsen om densamma anses som en del av den ursprungliga uppståndelseberättelsen**. Även om således varken Markus-Matteus eller Johannes nämner det kan man alltså helt rimligt anta att saken mycket väl kan ha funnits på bred bas hos de första kristna även om det inte nämns tydligt i hela Nya testamentet***.

Ändå ställer jag samma fråga som när jag arbetade med passionshistorien:
Varför berättar de olika? Eller rättare sagt: Varför är det bara en som berättar??

Åren mellan händelserna och skrivandet har naturligen lett till att olika berättelsestilar med olika berättelseinnehåll haft möjlighet att utvecklas utifrån olika församlingars behov, men samtidigt bör åren inneburit - då medelhavsområdet var samfärdselmässigt öppet och utbyte av varor och människor en reell företeelse - att berättelsesärarter utjämnats och blivit mer enhetliga - eller???
Uppenbarligen är i alla fall att både Markus-Matteus och Johannes utelämnar himmelsfärds-berättelsen men Lukas väljer av någon anledning att ha med den. På liknande vis valde Markus och Johannes att inte berätta om Jesu födelse medans de andra har var sin berättelse - olika.
Crux interpretata - svårt att förstå!

Och hur skall vi förstå själva himmelsfärden?
Ordet handlar om förflyttning i rummet och då uppåt. Andra ställen i Lukas-Apostlagärningarna som talar om var Jesus befinner sig, varifrån Anden sänds, varifrån Jesus skall återkomma osv visar dock att det är i härligheten hos Gud Jesus befinner sig, inte långt ut i rymden, andra vintergatan till vänster. Den härligheten hos Gud var dessutom Sonens urläge från vilket han antog mänsklig natur genom jungfrun Maria och det är till den härligheten Jesus - fortfarande människa - återvänder genom uppståndelse och himmelsfärd. Detta gör att Kristi Himmelsfärds dag blir den dag som fullkomnar Påsken.

*** En annan sådan sak torde vara självklarheten att också barn kan och skall döpas.

Under denna rubrik delar jag med mig av en del Bibelvetenskapliga - exegetiska - funderingar kring olika texter. Givetvis blir det aldrig frågan om några tillnärmelsevis fullständiga utredningar utan mer små tankegryn. Kanske blir grynen guldkorn för någon, kanske sten i skon för någon annan.

I slutet av Johannesevangeliets kapitel 12 sker en form av summering kring temat tro-otro, något som på ett eller annat sätt varit på tapeten i tidigare berättelser om händelser kring Jesus och hur människor som han möter reagerar. I 13:1 går författaren över till något helt annat och inleder evangeliets andra och avgörande del med orden: Det var strax före påskhögtiden....

Det avsnittet börjar med måltiden tillsammans med lärjungarna (utan instiftelse av nattvarden), fottvättningen, förklaring av denna samt ett resonemang kring Judas förräderi.

Därefter - fortfarande inom måltidens ram - inleds i 13:31 ett tal av Jesus - evangeliets sista och största undervisande block. Framställningen förefaller vid första anblicken enormt rörig och verkar vandra näst intill planlöst från tema till tema, från tankespår till tankespår. Paradoxalt nog är dock avsnittet 13:31-16:33 som verkar så rörigt mycket drivet sammansatt och innehåller många på fiffigt sätt sammanflätade trådar och bör anses som författarens sätt att presentera "Jesu testamente". Det är nog så talet - likt hela evangeliet - måste uppfattas: primärt som författarens ord till dem som är samtida med hans skrivande på 90-talet.

Varför? Jag tänker på detta vis:

Att Jesus ungefär år 30 skulle hållit talet i 13:31-16:33 (och författaren 60 år senare ordagrant återgett det) är inte troligt då ett så laddat tal sista kvällen rimligen borde fått nedslag i något eller några andra evangelier, vare sig vi tänker på de tre som kom att ingå i Nya testamentet eller andra som lämnades utanför när man i kyrkan bestämde vilka skrifter som skulle bli kanon och så vara rättesnöre och måttstock. Min slutsats blir därför att Jesus-talet främst är författarens ord till sin samtid och formats utifrån hans intryck av vad Jesus i flera sammanhang gjort och sagt 60 år tidigare samt den reflexion författaren sedan själv gjort under ett halvsekel. Att detta kan vara helt OK visas ju av talets tal om Hjälparen (kapitel 16) som så att säga i och genom författaren gått vidare och gör att han - författaren alltså - kan säga det han säger som om det var Jesus som sagt det.

Jesu bön i kapitel 17 är givetvis av samma slag: författarformuleringar lagda i Jesu mun.

För tydlighetens skull släpper jag fram en invändande fråga:
Bad alltså inte Jesus bönen i kapitel 17?
Är bönen inte vinstockens bön? - om vi lånar en bild ur kapitel 15.

Mitt svar: Knappast!
Men med bilden av vinstocken är Jesu bön egentligen Grenarnas bön som i efterskott framställs som Jesu bön - helt naturligt eftersom grenarna och vinstocken hör ihop.

Efter bönens slut går handlingen vidare i kapitel 18 med att sällskapet lämnar måltidssalen.

minambitionvarattunderrubrikenexegetenbräkervarjeveckalevereraåbloggenliten reflexionkringnågonavdebibeltextersomärpågångkommandehelgsamtgöradettas åtidigtunderveckanattkamraterochkollegorsomomsöndagarharattmedkraftutlägga skriftensordskullekunnahanågonomänlitennyttaavvadjagskrivittillfrommafördeförs amlingsborsomvarhelstdebefinnersigigudsstorarikesomomspänneralltfrånösterti llvästernorrochsödersamlatstillgudstjänstgudtillära.

Ungefär på detta sätt ser antika handskrifter ut - också de från fornkyrkan och som ligger till grund för alla senare Bibelöversättningar. Inga uppehåll mellan orden och inga skiljetecken - vore de på hebreiska skulle det inte heller finnas vokaler.

Det som nämndes i den ovanstående harangen - som läsaren alltså bör se till att dechiffrera - har av olika skäl inte förverkligats ens den första veckan och kommer givetvis inte att kunna levas upp till framöver heller. Men då och då och kanske för sent kan det bli något. Som nu.

När Judas hade gått sade Jesus:

"Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.

Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek."

Detta var tredje årgångens evangelietext för idag. I den gudstjänst jag firade - familjemässa - valde dock kollegan att som utgångspunkt för sin predikan - som var bra - ta texten ur Gamla testamentet om molnstoden om dagen och eldstoden om natten. Det var ett vettigt val eftersom denhär texten inte är så enkel så att det blir självklart att använda den vid familjemässa eller dito gudstjänst.

Sammanhanget är Jesu måltid med lärjungarna där Johannes inte berättar om Nattvarden - något han förefaller i stället ha gjort i kapitel 6. I stället berättar han att Jesus tvättar lärjungarnas fötter - något de andra inte berättar - och klargör också betydelsen av det som hänt. Direkt i samband med detta förutsäger, rentav uppmanar, Jesus Judas att göra det han skall, och när Judas gått börjar textavsnittet. Verserna blir då en början på ett jättelångt sammanhang som sträcker sig till och med kapitel 17 och innehåller Jesu avskedstal och hans avslutande bön.

Ingen av de andra evangelisterna har något som ens påminner om Johannes bordssamtal sedan Judas gått och innan Jesus och de andra lärjungarna lämnar måltidssalen. Johannes är helt unik och det ställer åtminstone mig inför några mer principiella frågor om hur jag skall se på texten.

• Refererar Johannes - 60 år efteråt - vad Jesus faktiskt sa till honom och de andra?
• Eller skriver Johannes ihop ett Jesustal som inte egentligen hölls utan författas som lämpligt för dem han tänker sig skall läsa det han skrivit?
• Eller är det en mix?

Jag vet inte om jag med detta skapar ett nytt projekt och om det i så fall egentligen innebär att en annan blogg skulle skapas. Tills vidare låter jag dock idén utgöra en speciell kategori i denna blogg och ha vidstående bild som logotyp.

Bakgrunden till idén är Hannas fundering om bloggläsare som församling.  Om det nu är så att hon och andra som flockar sig på min blogg utgör någon form av församling - vad finns då speciellt som jag skulle kunna eller vilja överantvarda - underbart gammalt ord - till den flocken? Att dessutom några av dem är yrkesverksamma i kyrkan eller studerar för att bli det ger en extra nyans åt frågan Vad kan jag bidra med?

Bibelvetenskap är mitt huvudämne inom teologin - sagt många gånger tidigare!! På teologiskt finspråk heter Bibelvetenskap exegetik. Under rubriken Exe-geten bräker kommer jag därför framgent att mer eller mindre regelbundet söka ge analyserande kommentarer till olika Bibeltexter eller angränsande ämnesfält. Som primör i den planteringen därför några funderingar över 1 Petrusbrevet 5:1-4. Den texten är tredje årgångens Epistel på tredje söndagen i Påsktiden och lyder:

Till era äldste riktar jag nu denna maning, jag som själv är en av de äldste och kan vittna om Kristi lidanden, jag som också skall få dela den härlighet som kommer att uppenbaras: Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. Då skall ni, när den högste herden träder fram, krönas med ärekransen som aldrig vissnar.

Textavsnittets sammanhang är ganska enkelt att se. I 4:11 avslutas nämligen ett resonemang med en lovprisning krönt av ett Amen. En nystart sker i 4:12 som inleder ett nytt sammanhang som i sin tur slutar med ytterligare en lovprisning följt av ett nytt Amen i 5:11. Avsnittet mellan 4:12 och 5:11 där textavsnittet 5:1-4 finns innehåller olika råd och anvisningar från brevets författare till de kristna gällande olika situationer de möter och kan komma att möta.

Det finns flera - enligt min mening - intressanta associationsmöjligheter utifrån olika ord i texten. Jag återger dem på grekiska men med våra bokstäver:

• äldste - presbyterous är ett ord som lånats in som vårt ord präst. Ordet kan betyda gammal men också ange en ledarfunktion i församlingen. Att funktionen är viktigare än åldersaspekten i den här texten framgår av den uppmaning till hur ledarskapet skall fungera som de äldste får.
• jag som själv är en av de äldste - bara ett ord sympresbyterous, alltså ungefär medpresbyter/medpräst.
• vittna - martys. Handlar om att ge besked om vad man sett och erfarit. Först så småningom kommer martyr att betyda blodsvittne, den som dödades på grund av vad han/hon vittnade om.
• var herdar för - beskrivs med ett ord poimavate som ordagrant skulle översättas herda, hjorda, alltså valla hjorden (poimnion på grekiska). Givetvis är det denna mening som gett texten dess plats just på denna söndag.
• vaka - episkopuvtes som inte handlar om att vara vaken utan istället betyder tillse, be-vaka. Ordet ligger bakom vårt biskop som har funktionen att utöva tillsyn, övervaka.
• Uppträd inte som herrar - katakyriuontes betyder ungefär över-herra och är sammansatt av prepositionen kata som kan betyda nedåt/mot och kyriuontes, vara herre. Kyrios är för övrigt ordet för herre i Nya testamentet och kan betyda allt från ungefär engelskans "sir" till att beteckna Kristus och/eller Gud.
• föredömen - typos, alltså mall, exempel.
• ärekransen - stefanon betyder krans. Observera namnet på den församlingsledare som blev den förste kristne martyren i en helt annan Bibelbok, Apg kap 6-7.

Vi läser texten som epistel till hela församlingen på söndag. Dock är det tveksamt om den gudstjänstfirande menigheten som helhet är den målgrupp Petrus avser. Jag finner att han i de aktuella verserna mer tilltalar eller omtalar just församlingsledningen och hur den skall fungera. På det upprepande sätt som är vanligt hos semiter, som ofta låter samma sak sägas två gånger på ett snarlikt sätt, ställer Petrus tydligt drivkrafterna tvång och vinningslystnad mot självmant och hängivet. Detta gör att texten mer än ett församlingstilltal än i denna dag kan vara utgångspunkten för prästers - och andras - självrannsakan vad gäller vilka drivfjädrar vi har för vårt arbete. Jag tycker polariteten ännu är aktuell då jag ofta och i många olika sammanhang funnit att just de som ser sitt arbete som tvång och som ett måste brukar vara ihärdigast när det gäller att tillskansa sig favörer av olika slag samtidigt som de som självmant och hängivet går till sina uppdrag inte förefaller vara lika näriga. Eller??