stigstrombergsson

Det börjar verkligen bli dags att avrunda och avsluta serien blogginlägg med envist och enträget som rubrik. Tillsammans med ett försök till resonemang om A Mission-shaped Church i England och nedslag av detta hemma i Sverige har envist och enträget vad gäller böner och bönesvar rent lokalt skvalpat i min hjärna.

När det gäller de böner – såväl som andra böner – för barn och unga som envist och enträget betts i Älvsby kyrka de senaste åren är min Bibellogik enkel – och kanske i mångas ögon naiv. Jag tar min utgångspunkt i Johannes första brev där det står: Om vi ber om något efter hans – Guds – vilja vet vi att han hör oss. Jag tänker då att rimligen vill Gud att människor skall komma till tro och växa i tro. Bön envist och enträget för den saken och i den riktningen är alltså rätt. Johannes fortsätter sedan med om vi vet att han hör oss vet vi också att vi får det vi ber om i vår bön. Det blir alltså att envist och enträget bara be och lika envist och enträget vänta på bönesvaret och fortsätta att be.

Nu har jag i min tanke hela tiden haft att föreställningen att bönesvaret skulle bli ett insipprade av ungdomar, unga vuxna och familjer i söndagarnas gudstjänster. Där förkunnas Ordet och dukas Bordet – helst alltid. Jag har också strävat och verkat för de sakerna genom att tjata om söndaglig Mässa med en ”trallvänlig” liturgi och förkunnelse med tydligt angeläget innehåll och tilltal.*

Bönesvaret har uteblivit – så här långt. Eller tagit andra riktningar än den jag har tänkt. Det skulle då inte vara första gången i världshistorien Gud gör så. Jag undrar om inte till exempel Messy Church i vår församling blev ett sätt Gud besvarat de söndagliga bönerna för barn och unga. I denna series förra inlägg slutade jag med rapporten att vid senaste Messy Church mötte 140-150 personer upp – och då inte främst av den sort som anses och anser sig vara så kallat regelbundet kyrk-folk. Är barnkörens tillväxt och det stigande antalet konfirmander och ett och annat välbesökt event andra bönesvar?

Alltsammans är glädjande, våldsamt glädjande, att utvecklingen gått så under hösten. När man värderar och resonerar om saken finner man att det är en massa ”nya människor” man säger att det gäller att vidareutveckla kontakterna med. Idealet är ju att Messy Church skall kunna leda vidare in i vad jag kallar Massy Church – och då givetvis omforma söndagarnas gudstjänster.

Vad behövs för det? Vad kan göras?

Att vi som anses och anser sig vara så kallat regelbundet kyrk-folk – jag repeterar min kategorisering – möter upp där och när ”nya människor” möts är viktigt och riktigt. Inte då för att ta över och modifiera utan för att vara kontakter.

Att välbesökta sammanhang får hela arbetslagets gemensamma uppmärksamhet är viktigt. Jag tycker att ALLA som har pedagogiska och diakonala uppdrag så väl som ALLA präster och musiker skall få arbetsförlagd tid till de fredagar det är Messy Church – för att knyta och återknyta kontakter samt stöka i allt praktiskt.

I flera år har man enviskt och enträget bett för barn och unga. När nu Gud besvarar bönen på sitt sätt är det viktigt att man lika envist och enträget går in i och samverkar i det Gud gör – och fortsätter att be för och om en evangeliserande församling som växer och fördjupas.

Med de orden avrundar jag denna tnkeserie. Det tidigare delarna hittar man här, här, här och här.

* Huruvida jag själv som församlingspräst som pensionär förmått leva upp till dessa mina egna önskemål är dock en sak jag näppeligen själv kan bedöma. Andra må värdera.

Ibland har dessa mina tankar mött viss tröghet, rentav motstånd. Främst har det då varit några som gjort och gör sig till (oombedda) ombud för andra agerat för att vissa söndagar skall vara Nattvardslösa. För mig är det en obegriplig snål hållning. Bara för att en del (kanske) inte vill skall Bordet inte dukas så att de som vill kan få ta emot Jesus kropp och blod. Det är dessutom inkonsekvet. Tanken att (kanske) inte alla vill utsätta sig för predikan för inte med sig önskemål om och införande av en prediko-fri söndag i månaden. Att psalmer och kyrklig musik (kanske) inte gillas av alla leder inte heller till några omsorgskännandes önskan om en söndag i månaden utan takt och ton.

Det har gått mer än tio dar sedan jag sist la ut någon text eller bild här på min oansenliga blogg. Det kan synas vara ett tomrum men i sanning har dagarna inte varit tomma. Tvärtom! De har inte heller varit tankelösa. I funktionen Anteckningar i min mobil-tällefån finns utkast till två bloggposter. Kanske kommer bägge att hamna här. I serien envist och enträget kommer i alla fall vad det lider en femte och avrundande drapa men det kan dröja. Om jag gör allvar av förvisade till efs är mer osäkert. Det är ju generellt så att jag spontant kan börja skriva något som slår in i min skaller men sedan, när jag tänker vidare, blir alltsammans väldigt ordrikt med anknytningar både hit och dit. Inte nämnvärt läsvänligt, alltså. Kanske inte ens vänligt. Jag måste ju tänka på vad jag skriver så jag inte skriver vad jag tänker – för att travestera Nicke Lill-troll.

Före jul blev det ett par resor till Luleå samt turer på byn här hemma. Julklappar till främst barnbarn och barn var avsikten. Mellan mig och Primärhustrun blev det dock ransonerat ety vi tidigare gett varandra var sin ny dunjacka för sammalagt 7,5 tusenlappar. Det fick räcka!

Fredag kväll före 4:e Advent kom yngste sonen. Han fyller inte huset med buller och bång, spring och skubb. Lugnt. Mat för oss tre hos dottern med sin man och dotter – Lisa 7½ – i grannkvarteret.

På lördagen efter Luleåresa gick, om jag minns rätt, utspisningen åt andra hållet. Eller var det på söndagen?

Söndag var jag hur som helst kyrkvakt och tankar som gav rubriken förvisade till efs började slamra runt i hjärnkontoret och i tällefånen.

Måndag, dan före Doppare-dan small det. Äldsta dottern med Ava 6½ och August 2 kom. Barnens pappa skulle jobba natt mot Julafton och anlände först då. Kusinerna Lisa och Ava leker intensivt, ömsom hos Lisa, ibland ute och då och då hos mormor och morfar, alltså hos oss. Lille August rotar på med en massa bilar och annat vi har lagrat sedan de egna barnen var små. Buller i kåken.

Tisdag, själva Julafton, var de flesta av oss i Julbön i kyrkan klockan 11. Det är ett bra sätt att efter gröten på allvar starta dagen. Den samlingen får i stor utsträckning karaktären av Familjegudstjänst. Kollegan som var ansvarig hamnade i en kul dialog med barnhögen som samlats runt krubban.

Efter Julbönen hem till dottern där vi jul-fikade. Där anslöt Lisas farmor och farfar, den nattarbetande mågen och den äldre av våra söner med maka och svåger som julbesökt äldre släktingar tidigare på dagen. Barnbarnen där, Tyra 14 och Adrian 12, var med sina morföräldrar i Spanien. Inalles blev vi i alla fall 15 fikare i omgångar och Lisa med föräldrar och farföräldrar växlade sina paket där och då. Vi andra fick vara vittnen.

Innan Kalle på TV gick jag och Primärhustrun hem för att börja fixa julmaten. Så småningom anslöt de andra. Lisas farmor och farfar valde då att ta det lite lungt och for hem till sig. Det blir rejält positivt stimmigt när hela vårt gäng är samlade. Bara några minuter innan vi 13 skulle sätta oss till bords kom TVÅ tomtar, en gammal och en Nisse. Perfekt!

Med mat i alla magar kunde sedan klappar delades ut. Barn får mer än vuxna – helt rätt. Vad det led var det dags för nattningar. De tre i ”Vita huset” gick hem och de tre från Luleå återvände hem sent på kvällen. Vi var alltså bara sju i kåken.

Juldagens Julotta försov jag mig från.

Annandagen tog jag mig i storm och halka till kyrkan för Julhegens enda gudstjänst med Mässa. Gul trafikvarning var given och nattens storm, underkylt regn och plussgrader gjorde att jag försatte mig själv i stand-by-läge för att hoppa in om kollegan med musikermake inte skulle ta sig från Piteå. Jag var inte ett dugg ombedda att vara beredd, det är något helt självvalt.

Mågen åkte på Annandagen för ytterligare ett nattskift på Sunderby sjukhus och äldsta dottern for tredjedag Jul. Nu är vi tre i kåken och det är betydligt lugnochroare – som Tyra sa när hon var liten.

Idag, lördag, är det rentav slappt. Jag har kunnat skriva detta mer än tio dar sedan sist innan jag griper mig verket an och förbereder mig för morgondagens Högmässa och efterföljande Dopgudstjänst.

Läsa böcker gör jag gärna. Ofta flera ganska samtidigt. Naturligtvis sitter jag inte med två-tre uppslagna på en gång. Så extrem är jag inte men ofta kommer en bok in och pausar läsningen av en eller två andra i ungefär en halv månad.

I förrförra inlägget gav jag ett exempel på saken när jag nämnde att ett TV-program fick mig att ta fram och läsa om en bok om Maria Magdalenas evangelium och också boken Apokryferna till Nya testamentet (som jag inte nämnde då). Det avbröt halv-om-läsandet av en Bibelvetenskaplig doktorsavhandling som i sin tur avbrutit en bok om övre Norrlands historia.

Yngsta och nyaste prästkollegan här i byn tipsade för en tid sedan om ett webbinarium, alltså en fortbildning över skärm. Den skulle handla om hur folk som firar gudstjänst de facto upplever och erfar gudstjänsterna. Målgruppen för det hela var främst präster och kanske musiker med anställning. Sådana hade getts inloggningsmöjlighet. Jag är inte anställd men tänkte att om folk i Älvsby församling skulle delta kunde jag sitta med för att kika över axeln – typ. Dock ville inte arrangörerna – Stiftskansliet – att kollegier gemensamt skulle glo via storskärm. Man skulle det skulle vara individuellt för gruppindelningar och annat. Sammantaget innebar det att jag inte var med direktnär det webbades.

Kollegan är jämfört med mig av betydligt yngre årgång som bekvämt antecknar föreläsningar och annat med dator, inte med penna och block. Hennes förträffliga och begripliga anteckningar fick jag efteråt via e-post. På något vis blev jag då indirekt med och provocerades att besöka lokala Bibblan för att beställa ett fjärrlån. Den boken kom och skapade ännu ett bokavbrott i läshögen.

Nu är Kyrkbänksteologi – en studie av gudstjänstfirares liturgiska praktikers teologi genomläst. Det är en doktorsavhandling skriven av Elin Lockneus, aktiv präst i Härnösands stift. En påminnelse om lånetidens snara slut innebar att de ca 250 sidorna nog snarare blev genomskummade. Idag blev det därför dags att ta promenad för att lämna tillbaka den.

Per definition är doktorsavhandlingar kombinerat tråkiga och innehållsrika. Själva formatet avhandling är riktat in i och till den akademiska världen och forskningen där. Det är helt OK men betyder också att många sidor ägnas åt redovisning av områdets forskningsläge, teoretiska analysinstrument och metodfrågor – ofta lika torrt som att äta kex i en öken. Det som sedan beforskades och formulerades är vilka praktisk ganska omedvetna teologiska hållningar som gudstjänstfirare uttrycker genom vad de gör, sina praktiker. Saklig och torrt – men absolut inte ointressant.

Jag funderar mycket över hur gudstjänster fungerar för oss i bänken, inte bara för aktörer i koret och på orgelpallar. Som pensionär är jag ju själv bänkad betydligt oftare än att vara aktiv i koret och tycker mig därmed ha rätten att ur bänkens vinkel fundera både tyst och högt. Lockneus avhandling gav en del ved till mina tankebrasor men faktiskt mest i form av stora teoretiska klabbar, inte stickor som riktigt tänder min hjärna. Frågan om hur bänkfolk upplever tingen är dock viktig. Präster (och musiker), som sällan eller nästan aldrig firar gudstjänster de inte själva leder, behöver få det perspektivet. Avhandlingen kan för detta ge en del men framför allt är det eget kyrkbänksnötande i den egna församlingen som kan ge känslan av vad som funkar och inte.

Bokens baksidestext lyder:

Vad händer egentligen, teologiskt, när en gudstjänstfirare slår sig ned i kyrkbänken på söndagsförmiddagen? Det finns knappt någon teologiskt forskning med fokus på dessa vanliga personers gudstjänstliv. Genom att se närmare på vad gudstjänstfirare faktiskt ägnar sig åt när de firar gudstjänst framträder i denna bok en gudstjänstteologi som är relationell, levande och i rörelse.

Forskningsstudien bygger på ett rikt fältstudiematerial från två församlingars gudstjänstliv i Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan. Detta material analyseras med praktikteorier samt teologiska teorier om kroppsligt kunnande, språklig artikulerande och visdom. Resultatet bidrar till en fördjupad kunskap om och ökat intresse för gudstjänstfirarnas liturgiska praktiker och deras teologi.

Kyrkbänksteologi är en avhandlig i praktiskt teologi, framlagd vid Enskida Högskolan Stockholm.

Idag har jag via Facebook fått besked att ett nytt bokavbrott är att vänta. Återkommer.

Om de principiella tankarna i England bakom deras koncept A Mission-shaped Church skrev jag tidigare främst i inlägget envist och enträget 2. Grundtanken är att Guds sändning-mission yttrar sig i Kyrkan som har att forma sina göranden och låtanden utifrån det uppdraget, den uppgiften och inte utifrån sig själv. På svenska och i svenska sammanhang duger för samma tanke syftesformuleringen i kyrkans regelverk Kyrkoordningen alldeles utmärkt: Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift. De är de former som i olika och nya sammanhang bäst tjänar detta syfte och uppdrag som ligger bakom A Mission-shaped Church.

Situationen i England med på många håll avfolkad landsbygd, stora städer och stadsdelar med ytterligt gles kyrklig närvaro, hög sekularisering och etnisk-kulturella olikheter har skapat en massa aspekter om former för A Mission-shaped Church, för en uppdrags-formad kyrka. Under paraplyet ryms flera olika saker: bildandet av kommuniteter, kollektivboende, nyplantering av församlingar, studentkyrka, bransch- och yrkesförsamlingar, pilgrimsrörelse, studiesatsningar, konst, musik och en massa annat. Bara fantasin sätter gränser – eller snarare brist på fantasi. Viktigt i allt detta är dock tydliga tankar att motorn inte främst skall vara kreativa människors påhittighet. Sådant spelar givetvis in men bön, gemensam bön och Den Helige Andes ledning ska styra vägval och former. De uppdrags-styrda formerna skall dessutom för att inte bli sakramentslösa bibehålla samband med kyrkoherdar och/eller stiftens biskopar.

Impulser i detta har kommit direkt till Sverige men också via Norge – så är min bild – och i våra trakter med nedslag i EFS. Klosterliknande kommuniteter och grupper för Tidegärd och liknande ”högkyrkliga” uttryck har denna ”lågkyrkliga” rörelse inte främst nappat på – så inte heller i kyrkoförsamlingarna i Piteå älvdal. Konceptet Messy Church har man dock gett sig i kast med på flera håll, också i Älvsbyn.

Messy Church - på svenska Rörig, rentav Stökig eller Kladdig kyrka – bygger på fri samvaro, måltid och olika pyssel eller sysselsättningar för dem som kommer samt en gemensam andakt eller kort enkel gudstjänst. Ska man vara petig borde det i Älvsbyn snarare heta Messy församlingsgård eller nåt sånt. Det är där man under hösten startat och hållit till – av praktiska skäl givetvis. Att arrangera om själva kyrkan för mat, umgänge och pyssel skulle vara råddigt och om man skulle flytta samling-andakt-minigudstjänst dit tappar man nog en del på vägen.

Jag har noterat annonseringar om Messy Church i andra församlingar och känt mig lite opositiv – norrländskt uttryck. Jag är ju mer inne på Massy Church med Nattvard i fokus som en motvikt till Mossig Church - om man får leka med orden. Även om jag fortfarande menar att Messy Församlingsgård absolut inte ska jämnställas med eller ersätts söndagens gudstjänst har jag omvärderat min attityd och tänkt en del.

Vid de två senaste Messy Church sjöng barnkören. Barnbarnet Lisa sjunger där. Klart att det drar. Bra med folk i oktober. Den senaste gången hade vi dock förhinder så jag frågade dagen efter henne och hennes moder hur det varit och gått. Modern tittade strängt på mig och sa med skarp röst: Ni måste bygga ut Församlingsgården! Riktningen på orden var väl inte helt rätt då jag varken tillhör det ”ni” som kan påverka saken - anställda och förtroendevalda - men innebörden var klar. Runt 140 personer hade mött upp. Det fick mig att tänka envist och enträget kring allt möjligt, inte minst på vilket eller vilka sätt Gud – vad det verkar – besvarar bön.

Just nu pågår det envetet och enträget en serie här på min anspråkslösa blogg. Det händer naturligtvis saker mellan dessa blogginlägg. Tro inget annat. Här kommer en liten veckorapport.

På måndag denna vecka deltog jag i en liten webb-konferens med den nomineringsgrupp Luleå stift har för att följa främst styrelsernas utseende och funktioner vid två folkhögskolor man inte riktigt verkar vilja vara huvudman för men ändå är knuten till. Vissa märkligheter tycker jag finns i sammanhanget. För ett och ett halvt år sedan nominerades jag av den gruppen och utsågs av stiftet till ordförande för Älvsby folkhögskola men har sedan dess inte hört ett muck om vad stiftsledning eller annat på Stiftskansliet tycker jag skall verka för – mer än att försöka vara nyttig för skolan rent allmänt.

En tripp till Luleå för att leta julklappar blev det på tisdag. I SVT sändes på kvällen i serien Världens historia ett program om huruvida Jesus var gift och hade barn med Maria från Magdala eller inte. Intressant upplägg. Först entusiastiskt om enstaka sena belägg om att det kunde vara så och i slutet lika entusiastiskt stadfästande att beläggen delvis handlar om falsarier. Den lilla boken Maria Magdalenas evangelium skriven av Paul Linjamaa plockades fram ur hyllan för pågående omläsning. För drygt fyra år sedan berättade jag om boken – här.

Onsdag var jag av Älvsby församling bjuden på jullunch på folkhögskolan vilket innebar trevliga kontakter och samtal åt bägge hållen. På kvällen celebrerade jag Veckomässan i Älvsby kyrka.

Torsdag gjorde jag faktiskt inget speciellt – mer än att tänka.

Alla dagar under veckan har Primärhustrun och jag glott på Julkalendern från Lill-Umans kommun. Från och till under dagarna har jag också inte alltför extatiskt funderat över utformningen av en gudstjänst som gick av stapeln i Älvsby kyrka Andra söndagen Advent.

Detta blev en varvad bloggning innan jag envetet och enträget knapprar vidare på vad som verkar bli en serie med den rubriken.

Jag slutade envist och enträget 2 med att det man kan kalla Church-shaped Mission är mycket vanligt och många gånger både utgår från och leder till en begränsande otänkthet. Jag lovade då att ge några exempel men innan vill jag betona att sakerna inte med nödvändighet måste ses som dåliga. De kan ha sin plats. Jag föreslår inte att allt skall upphöra men menar att man behöver vara vaken. Man kan så försjunka i kyrk-formade uppdrag att uppdrags-formade uppdrag hamnar på undantag.

Först ett stort exempel. Det är nog övertydligt men kan hjälpa till att förtydliga tankegången. I Svenska kyrkans församlingar reserverar man utan tvekan tider, personella resurser och lokaler för att rymma de antal begravningsgudstjänster man av erfarenhet behöver. Så är vår kyrkas och våra församlingars struktur. Det är en följd av historien och följer en förväntan från ett stort (men vikande) antal människor. I Älvsby församling rör det sig om tre i veckan med möjlighet att skapa en eller två till om det skulle behövas. Det är OK och jag föreslår inte att det skall upphöra.

Men handen på hjärtat! Gav Jesus sina apostlar och sin Kyrka det uppdraget? Var det hans och Kyrkans Mission? Jesus verkar ju snarare motarbeta död-saken. Förutom att själv uppstå ur döden och i sin gärning avbryta och eliminera några begravningar säger han till någon: Låt de döda begrava sina döda.

Min slutsats blir att begravningar i stort är Church-shaped Mission, inte ett uttryck för Mission-shaped Church. Menar jag med det att kyrkan skall sätta ner foten och sluta att på det sättet möta människor i sorg och då gråta med dem som gråter? Nej! Men jag menar att man behöver vara skarp i tanken på vad som är vad, våga måla i svart och vitt men också inse att det finns gråskalor. På samma sätt kan man se på vigselgudstjänster oberoende om de är sär- eller samkönade.

Mycken vad man kan kalla stuprörsverksamhet kommer också ofta en o- eller halvtänkt kyrk-formnings-tanke. Att i ett arbetslag verka i stuprör är när olika personer och arbetsformer kör självständigt utan nämnvärd kontakt med varandra annat än på ett kollegium i veckan samt på kafferaster. Barn- och familjegrupper med sina ansvariga driver sitt arbete utan eller med svag koppling till gudstjänsterna som har sitt team som i sin tur inte är vävda åt andra hållet eller något annat. Det passar de kyrkliga strukturformerna att göra så. Administrativa boknings- och tidsprogram är i hög grad kontoriserade med OB och annat som lätt formar tankarna på vad man kan (och vill) ta på sig för uppdrag. Den kyrk-formningen medför ofta att en massa uppdrag på dagtid måndagar till fredagar men inte gemensamma saker på Herrens dag eller på kvällstid då skol- och yrkesverksamma faktiskt kan möta upp.

Ett tydligt exempel på detta är det slumpmässiga mötet jag och Primärhustrun för ett par veckor sedan fick med en webb-kalendarium i en grannförsamling – med en huvudkyrka och två distrikt. Det fanns där upp mot 40 punkter i ”utbudet”. Gudstjänster tror jag inte var med, inte heller konfirmander och ungdom och säkert annat. Tre-fyra av de publika grejerna var på vardagar mellan 15-18 riktade till barn i mellanstadieåldern. En sak – en kör – låg på kvällstid. Allt annat – och det var en massa olika saker – låg på personalens kontoriserade arbetstider och riktat till folk som kunde komma loss just på vardagar mellan 10 och 15 ungefär – alltså framför allt pensionärer. En troligen diakonal programpunkt i samlingen blev dessutom lite skojig genom denna formulering: 10.30 samling för Hälsopromenad – inställd på grund av sjukdom.

Min banala fråga blir: Är det inte så att Church-chaped Mission kraftigt dominerar över Mission-shaped Church?

Naturligtvis behöver bilden av stuprören korrigeras något. I många församlingar finns tankar hos arbetslag och ledning om att saker och ting ändå hör ihop och har samband med det mest centrala – söndagens gemensamma möte med Jesus i Ord och Sakrament. Sådana tankar finns och är ofta lite övergripande formulerade i inledningstexter i diverse policydokument och verksamhetsplaner men inte alltid konkretiserade för vart och ett av stuprören. Jag tror att det är av vikt att sånt i högre grad går från snack till verkstad – typ. I första inlägget i denna serie nämnde jag exemplet Bön för barnen i gudstjänsterna i Älvsby kyrka som jag ser som ett led i sammanvävningen.

Det blir ett fjärde inlägg. Troligen också ett femte.

Jag gissar att envist och enträget funderande från min sida får den effekten.

Varje år dyker en Julkalender upp på SVT. Varje år dyker också en ”debatt” om den upp, inte minst i kommentarsfält på vad man kallar sociala medier.

Igår och idag har jag följt inlägg i några sådana debatter. Jag kan inte låta bli att bli förvånad – fast jag är 70+ så inte mycket förvånar mig.

Jag har sett exempel på mental kristallsjuka på ett par ställen, främst hos några som kommenterar i de ”kristliga” tidningarna Dagen och Världen Idag. Där finns folk som ser kristaller och gissningsvis alla blänkande stenar som något ockult och alltigenom jävligt.

Att kalendern också ger exempel på samisk kultur provocerade fram en del ytterst rasistiska och okunniga kommentarer på Facebook till Svensk Dumtid – förlåt Damtidnings artikel om programmet.

Jag såg också, men minns inte riktigt var, en del som spydde galla över den vänstervridning och klimatalarmism de menade sig kunna se utifrån att en av huvudaktörerna hade flätor och kunde tyckas påminna om en ung Greta Thunberg.

Jag å min sida tycker Julkalendern är kul. Avsnitt 6 där en korkad kändis-svealänning blir rädd för en enligt hans mening köttätande rov-ren var obetalbart. Extra rolig för mig är att jag bor i Lill-Uman, alltså Älvsbyn, där mycket spelats in. Jag ser välbekanta miljöer och ortsbor som statister.

Det är en bra julkalender på svt.

Troligen kommer det inte att räcka med bara ett inlägg till med rubriken envist och enträget. Jag har en massa tankar som med fria associationer härvar ihop sig med det jag skrev om i förra inlägget.

En utvikning kan vara att en stund se över Nordsjöns stormiga vatten och notera saker och ting från England. Den engelska kyrkan – Church of England alias den Anglikanska kyrkan – påminner på många sätt om Svenska kyrkan. Bägge är ländernas så kallat ”historiska kyrkor”. Hos oss tog kyrkan som Romersk-katolsk form i och med kristnade som startade på 1000-talet och sedan pågick i en lång process. I England var det på samma vis men starten var tidigare, redan på 400-talet. Reformationen på 1500-talet gjorde att – av skilda anledningar – banden med påven bröts och gudstjänster började firas på folkspråken och att kungarna blev kyrkliga överhuvuden.

Att Kyrkan etablerades så långt tillbaka innebar att den fick ett landsbygdsutseende. Alla bodde ju och verkade på landsbygden. Det kan man se på flera sätt. I Västergötland kan man på någon plats från ett kyrktorn se – har det sagts – sju andra kyrktorn. I England finns i serierna Morden i Midsomer och Grantchester i varje by en ofta ruffig kyrka och ibland med en mer eller knasig präst. Den etablerade gamla lantliga kyrkan är ett mönster i bägge länderna men med en tydlig skillnad: Den engelska kyrkan har inte på långa vägar samma ekonomi som svenska församlingar. Givetvis finns också en del andra skillnader men de förbigår jag nu.

Den industriella revolutionen som påbörjade inflyttningen till städerna kom tidigare i England än hos oss men effekterna blev i stort liknande. Landsbygden glesfolkades och städerna växte fort. Kyrkostrukturen hängde inte med. Situationen blev avfolkade landsbygdsförsamlingar och nya städer och stadsdelar nästan utan kyrklig närvaro. Till detta kom sekularisering plus mycket annat.

Från vår vänförsamling utanför Norwitch har vi i Älvsbyn fått ett intressant material med DVD-skiva och arbetsbok – Leading your Church into Growth – lokal. Jag uppfattar det som ETT exempel på nytänkande i England, ett nytänkande med nu ganska 30-40 år på nacken – som jag fattat det. Det är inte alls säkert att den beskrivning jag nu ger av A Mission-shaped Church – fritt översätt En uppdrags-formad kyrka – blir helt rätt i kronologi eller betoningar. Snarare blir det hur jag kom i kontakt med saken, vilka intryck jag fått och hur det får mig att tänka idag. Hur jag ser det hänga ihop med böneresonemanget i förra inlägget skall jag berätta vad det lider. Först gör jag en viktig utvikning om teologi och synsätt.

Det finns viktig teologi i saken! Viktig teologisk bakgrund om vad mission-sändning-uppdrag är.

Ofta tänker man att mission är något en kyrka eller församling gör, bedriver och tar initiativ till. I någon mån kan det vara rätt men det missar lätt en fundamental punkt: Det är inte Kyrkan som har en mission. Det är Missionen som har en Kyrka – och är ett led i Guds Mission.

Grundviktig är tanken att Gud har en Mission. Det är Gud som innerst inne och ytterst ute sänder. Enligt Bibeln är det riktningen. Människan sändes för att förvalta skapelsen. Noak sändes ut i timmerskogen för att skaffa material till arken. Abraham gavs uppdraget att bli en stamfar för oräkneliga människor. Moses sändes av Gud för att befria folket ut ur slaveriet. Gud sände kungar och profeter för att leda, tillrättavisa och förmana folk. Gud sände till och med folk och händelser som straff. Så långt Gamla testamentet.

Den tanken lever kvar också i det Nya där Hebreerbrevets författare skriver: Många gånger och påmånga sätt talade Gud – missionerade – i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat genom sin son... (Hebr 1:1-2). Paulus skriver i Galaterbrevet Men när tiden var inne sände Gud sin son för att göra något (Gal 4:4). Johannes skriver Så älskade Gud världen att han gav – sände-offrade – sin son. (Joh 3:16). Det är alltså Guds initiativ hela vägen! Det är Gud som sänder!

Till sina lärjungar – som sedan grundade församlingar och Kyrkan som sådan – säger Jesus: Som Fadern har sänt mig sänder jag er… (Joh 20:22).

Utifrån detta och mycket annat är det alltså Guds mission-sändning-uppdrag som får och skapar en Kyrka. Uppdraget ska forma kyrkan, inte kyrkan så som den råkar se ut forma sitt uppdrag. Det handlar om Mission-shaped Church, inte en massa Church-shaped Mission.

Jag tror det är viktigt att fokusera på den tank jag nu redovisat. A Church-shaped Mission är mycket vanligt både i smått och stort och blir lätt en begränsande otänkthet. I ytterligare ett kommande inlagg ska jag ge exempel och envist och enträget tänka vidare.

Det finns många traditioner i slutet av året. Adventstiden med ljus, stjärnor och allt möjligt annat – som för många tjuvstartat redan efter Allhelgona – är en del. Första söndagen i Advent blir det i kyrkliga sammanhang extra tydligt. Folk som regelbundet deltar i gudstjänster går då lite man ur huse.* Körer mannar reling och det blir högtidligt och pampigt värre med både deras sånger och de psalmer som hör till.

I Älvsby kyrka var det också en gudstjänst med Nattvard gemensamt för församlingen och det lokala EFS. Den traditionella Kyrkokören pausar dock sin medverkan i år. Barnkören fick rycka in med sångare i koret och syskon, föräldrar, far- och morföräldrar, kusiner i bänkarna.

Klart jag gillar barnkör! Det har jag alltid gjort. Fattas bara annat. Inte har mitt gillande blivit mindre av att barnbarnet Lisa blivit barnkorist. De nio barnen sjöng bland annat en 25 år gammal låt som blivit en svensk klassiker väl värd att komma med i en eventuell framtida så kallad kulturkanon.

Vi tänder ett ljus i advent, det värmer den som frusen är.

Vi tänder ett ljus i advent, det sprider ljus i vårt mörker här.

Och alla som är rädda och fryser på vår jord, dom borde få sitta vid vårt bord

när vi tänder ett ljus i advent, när vi tänder ett ljus i advent.

Barnens budskap – särskilt det rödfetstilta – av slöjar att i kyrkan är budskapet anti-sd i advent fjärran från deras prat om asylstopp och ivriga återdeporteringsvurm. Min slutsats blir att SD är osvensk så det smäller i Advent – och hela året.

* Som jag upplever det är det så att folk som sällan eller nästan aldrig går i kyrkan numera inte som förr ändå kom till exempel Första söndagen i Advent. I tidigare årsklasser var detta vanligare.

Gud, våra barn är dina barn.

Låt dem utvecklas efter din vilja.

Bär dem tvärs igenom oro och nöd, faror och frestelser.

Ge oss alla kraft och glädje i dig

och låt oss tillsammans med våra barn lära oss tro. Amen.

Med dessa kursiverade ord startar på söndagsförmiddagarna näst intill varje gudstjänst i Älvsby kyrka. Det blev så när man för runt 10-12 år sedan försökte starta en form av söndagsskola under rubriken Skatten. Barnen samlades då vid Barnens bord längst fram i kyrkan för en kort samling som började med denna gemensamma bön. På det följde något helt kort utifrån vad som fanns i en skattkista innan barnen med en-två ledare drog en trappa ned för att åldersanpassat fortsätta där. Till nattvarden kom de sedan upp igen för att ansluta till sina föräldrar. Efter slutpsalmer innan postludier berättade barnen för oss vuxna vad de gjort nere i källaren – och fick en applåd.

Det var inte Skatten med kista, samling och allt varje söndag. Eldsjälen bakom sökte och fick tjänst i Götaland. Det blev över huvud taget svårt att bemanna Skatten. Man sökte ett tag andra vägar som Äventyrssöndag – som egentligen var en Familjegudstjänst – men det satte sig av olika skäl inte riktigt.

Bönen för barnen fortastte vi i alla fall be jämt vare sig det var/är barn i kyrkan eller inte. Barnens bord fick också ganska länge behålla sin plats i koret så att barn kunde sitta där, rita eller bara vara närmare där det händer något. Numera är bordet flyttat ner i kyrkan under läktartrappan – enligt mening tyvärr! Fast bönen envisas vi med att ha kvar. Skulle den försvinna kommer farfar/morfar Stig att bli folkilsk.

Under åren 2014-2018 genomfördes i församlingen ett medvetet Ungdomsprojekt. I samband med det kom vi överens om att vi i Den allmänna förbönen i kyrkan alltid skulle formulera en bönerad för barn och ungdomar. Egentligen var den saken ingen nyhet, bara något som på något sätt pausats. I 1942 års Kyrkohandbok – manualer för gudstjänster – fanns en formuleringen riktad till Gud: Tag i din fostran dem som nu beredas för sin första nattvardsgång. I klartext var det enkelt och simpelt församlingens bön för konfirmanderna. Jag förstår inte hur vi kom att slarva bort den.

Pinsamt är det faktum att förbön i gudstjänsten för allt möjligt löst och fast lätt blir något bortslarvat. Varför vet jag inte men kan tänka mig flera saker.

Ett sådant tankespår är att vi i en allt mer individualiserad tid tappar blicken för saker och ting utanför kyrkväggarna – sådd och skörd, krig och örlig och allt vad det förr hette. I och för sig är det märkligt att konfirmanderna också då försvann ur medvetandet – de är ju i gudstjänsten.

Ett annat spår kan vara att det i den individualiserande tiden blir lätt en fokusering på ”det personliga inre livet” eller något liknande. Böner kommer då lätt mer att sväva kring trons effekter som trygghet, frid och annat. Kanske är denna tendens också omedvetet färgad av impulser från frikyrklighet och/eller EFS som flera som anställs kommer ur.*

Att Kyrkans Allmänna förbön infogas i Nattvardsbönen är enligt min mening både bra och rätt men förmed sig en borttappningsrisk. I 1986 års Kyrkohandbok fanns förbön i en av Nattvardbönerna (och kunde infogas i de andra). På ett liknande sätt är det i Kyrkohandbok 2017. Risken är i alla fall påtagligt att den försvinner trots att förbönen skall ingå i gudstjänsten. Jag tror att det är främst det som hänt kombinerat med att församlingen genom åren bytt präster och andra ansvariga och att förmedlingen av de tankar som initierades till exempel i Ungdomsprojektet och via Skatten inte riktigt planterats och landat hos nytt folk. Ta det som en gammal mans gissning.

Sedan min pensionering sommaren 2018 har jag i väntan på att prästsidan av arbetslaget skall stabiliseras anförtrotts att leda en del gudstjänster. Vanligen har det varit en söndag i månaden samt ungefär var annan Veckomässa på onsdagskvällarna. Jag har envist och enträget om söndagarna lett den kursiverade bönen ovan och alltid byggt ut Nattvardsbönen med förbön för allt möjligt – bland annat att barn och ungdomar skall finna vägar till Dig och Du vägar till dem.

Svarar Gud på bön? Hur?

Det skall jag återkomma till i ett kommande inlägg.

* Jag hoppas att du, noble Bloggläsius; förstår att i detta målar med bred pensel och för tydlighetens skull nästan karikerar situationer och val och icke-val av vägar och saker.

Sista dagarna i juni detta år skrev jag om flera saker under rubriken skrivprojekt. Bland annat kom i slutet av det inlägget ett antal rader jag nu återpublicerar:

I slutet av mars 2024 hade orden Vad var det jag sa? snurrat i mitt huvud under några månader. Jag påbörjade då ett skrivprojekt som (kanske) skulle handla om sånt.

Ord som Vad var det jag sa? kan låta kaxiga och försmädliga. När man får rätt och andra visat sig haft fel blir Vad var det jag sa? lätt en snutig replik. Jag brukar inte använda orden så. Tycker det är oförskämt. I stället brukar jag vara mer vidlyftig. När det visar sig, efter en tid, att någon annans vilja och verk mot min inrådan gått i putten brukar jag i stället uttrycka mig med ord som Det är förunderligt att jag som så ofta med tiden får rätt så sällan när det gäller få ha rätt. Det låter inte så banalt som Vad var det jag sa? men är egentligen lika kaxigt – och kräver lite eftertanke.

Ett skrivprojekt med titeln Vad var det jag sa? har dock inget med sådant att skaffa. I stället handlar det om en saklig fråga om min förkunnelse genom åren som präst. Vad var det jag sa i predikningar, Bibelstudier och annat från 1960-talet och framöver? Vad var det jag sa från predikstolar och i liknande sammanhang? Det är mina enkla frågor.

Det källmaterial jag har att tillgå år mina fusklappar och manus för predikningar, betraktelser, föredrag och beredelseord som jag sparat i mitt arkiv. Mestadels handlar det om manus i full text, inte bara så kallade stolpar eller stödord. Ofta är joxet handskrivet och med det oläsligt för en bred allmänhet. Generellt är lapparna sparade i Bibel-boks-ordning, inte utifrån plats i Kyrkans år eller liknande. Ändå blir det så kallade kyrko-året en viktig faktor. Präster i Svenska kyrkan – jag är ju en sådan – följer ju ofta de evangelietexter som är aktuella olika givna söndagar. Det skapar en betoning på främst avsnitt ur de fyra evangelierna vi har i våra biblar och styr om inte urvalet så i alla fall omfånget och tyngdpunkterna. Med detta sagt börjar Vad var det jag sa? med vad jag sagt utifrån avsnitt i Första Mosebok och reflektioner kring det. Naturligtvis skriver jag inte rent allt! Huvva! Det är reflektioner kring Vad var det jag sa? som nu långt senare hamnar på tapeten – ibland med notiser om situationer och sammanhang.

Slut på reprisen!

Det har nu gått några månader. Jag har givetvis gjort annat än detta och skrivprojekt forts har inte fått prio. Jag har läst, glott på TV, funderat kring både ditt och datt, levt med mina nära och kära, mött också annat folk, glatt mig åt en del saker och förargat mig över annat. Ordentlig vikt tid för systematiskt författande i skrivprojekt forts har inte varit för handen men en del har det blivit. Tidigare idag skrev jag i ett annat dokument denna text om vad jag såhär långt gjort:

Summeras allt ovanstående blir det i november 2024 för Gamla testamentet 262 kortare eller längre manus utifrån 167 textavsnitt. Någon systematisk Bibelgenomgång är det alltså inte frågan om. Fast det är sparat i Bibelboksordning har materialet i huvudsak sitt ursprung i Kyrkans år och plockats ur de över 300 textavsnitt som fanns/finns i Evangeliebokens tre årgångar – om jag räknat rätt.

Nu blir det att gå vidare. Nya testamentet väntar och rent volymmässigt blir det många fler och betydligt mycket mer mångordiga fusklappar att rota igenom. Matteus Jesus-berättelse kommer först – tror jag. Skall sova på saken.

I radion har jag nu på onsdagsförmiddagen en rejäl stund lyssnat till när Riksdagen ”debatterat” EU – trettio år efter vi blev med i unionen. Utan att ha kollat exakt är jag tämligen övertygad om att också SVT sänt det hela. Jag är djupt tacksam över de av många reaktionära krafter häcklade Public Service public, alltså SvR och SVT, ger mig faktiskt direkt insyn i annat än vad diverse troll lanserar i sociala medier eller bara ”underhållning” i kanaler sponsrade av kommersiella intressen.

Med detta sagt upplever jag att ”debatten” i Riksdagen är en av två sorts död. Skickligt undviker de agerande att sakligt bemöta varandra. De hemfaller i stället åt undanglidande och nonchalans. Det ogillar jag men lovprisar i alla fall att Public Service ger mig tillgång till saken.

Förra veckan, åxå på onsdagen men på kvällstid efter Veckomässan, var jag åhörare till ett annat demokratiskt sammanhang – Kyrkofullmäktige. Det är också en av två sorts död präglad av nästan total tystnad och helt utan debatt. En anledning till detta är något positivt: Allt som skall formellt beslutas – budget och verksamhetsplan för kommande år – är väl förberett, vettigt och formulerat. När det mesta är OK i vad personal, ledning, arbetsutskott och kyrkoråd redan antagit blir det inget att dryfta i fullmäktige – kan till och med jag tycka.*

Till detta kommer att när någon – det är oftast kyrkoherden men på grund av dennes förkylning i onsdags hoppade Kyrkorådets ordförande in – muntligt ska ge ett axplock ur planer och verksamhet är man i min uppfattning ganska problemtigande. Jag fattar mycket väl att det är roligare att både ge och ta emot positiva saker men menar samtidigt att det liksom lägger locket på. Dåliga nyheter och dilemman kan stimulera tankar, åsikter och debatter och bör därför komma fram mer. Effekten av de glada på gränsen till glättiga presentationerna blir att fullmäktige präglades av tystnad, en sorts död man skulle kunna undvika – om man vill. Frågor om det vikande gudstjänstlivet (som de flesta förtroendevalda och anställda också faktiskt verkar undvik) skulle kanske reta upp en och annan tankegång. Eller om vilka åtgärder (förutom självklara) budgetanpassningar som behövs utifrån det faktum att antalet kyrkotillhöriga minskar med ungefär 2% varje år. Just den saken beskrivs nästan som en naturlag och något oundvikligt likt landhöjningen som det bara gäller att gilla och anpassa sig efter. Måste det vara så?

* Visst finns detaljer i Verksamhetsplanerna jag tycker är lite si och så – med betoning på lite. Jag saknar till exempel skrivna formuleringar kring hur de olika delarna av vardagsverksamheten aktivt kopplas till och ut ur det som i inledningen sätts som centrum: Gudstjänstlivet. Andra smärre brister ser jag också liksom att jag tycker att en del vägval inte är de bästa men i huvudsak är planerna bra.

Det var mer folk i kyrkan förr jämfört med nu! Varför?

Och hur ska det repareras?

De kursiverade orden är ett samtalsämne som då och då dyker upp i mitt umgänge med gudstjänstfirare och andra i Älvsby församling. Ytterst sällan tar jag initiativ till resonemangen men när jag hamnar i dem bidrar jag med tillbakablickar, åsikter och rentav förslag. Nu är jag inte längre anställd, inte heller förtroendevald, utan ”bara” församlingsbo med den brist på inflytande sådana har.

Via Facebook påmindes jag idag om ett blogginlägg jag skrev den 4:e november 2019. Det inlägget startade med samma kursiverade ord. Nu kommer en ompublicering av den texten i lätt bearbetat och uppdaterat skick.

Vid en Bibelstudieträff tacklas de kursiverade orden med två figurer. Ett fyrafältsfönster och en tidsaxel med vägval.

I fönstret sorterade vi samhälleliga och kyrkliga faktorer av nationella och lokala slag.

Tre av de rutorna kan en församling inte styra utan bara följa.

Barnomsorgens utbyggnad och alla nu är i förskola är exempel på en nationell samhällsomvandling som förändrat villkoren för barn- och familjeverksamheten. Likaså ”hemmafruns död” och att bägge vuxna nu har arbete utanför hemmet. Ett exempel på en mer lokal samhällsfaktor är utglesningan av byarna och flyttning till centralorten. Sådant är exempel på saker församlingen inte styr över utan bara har att anpassa och forma sig efter.

Övergripande kyrkliga faktorer som att dopet på 1990-talet blev grund för kyrkotillhörigheten och att kyrkan skilts från staten rår lokalförsamlingen inte heller över. Det är bara vad gäller lokala kyrkliga frågor som lobby-grupper, styrelser och ledning kan ta beslut och välja vägar – eller låta bli.

Med det var vi inne på den tvågenerationers tidsaxel vi tillsammans skulle kunna plocka ihop. Jag redogjorde och ställde upp problemen ungefär på detta vis:

Vid varje ögonblick där man tar eller inte tar beslut och där man väljer eller inte väljer en viss väg skapas en situation annorlunda än den som skulle blivit om man beslutat eller valt annorlunda. Det är ganska självklart. Den nya situationen är grunden vid nästa vägval – eller inte val. Och så vidare. När åren går.

Då måste frågan bli: Vilka val gjordes – eller gjordes inte – som har fört oss till dagens läge?

Först när vi svarar på det kan vi förstå hur vi hamnat där vi är – som vi nu tycker är att vara vilse. Man måste på något vis som vårtsvinet Pumba säger i Lejonkungen, våga lägga det bakomflutna framför sig.

Till det kommer ett frågepaket som inte är helt ointressant men som inte ska leda till att man hänger folk frår första bästa lyktstolpea – men ändå: Vilka människor var det som tog beslut och valde väg – eller inte gjorde det? Vilka lyssnade de på och lät sig lobbas av? Styrning och ledning – människor med makt, inflytande och ansvar – har ju hela tiden funnits kring de lokala kyrkliga faktorerna.

Sådana finns fortfarande. En del har varit med ett kortare eller längre tag. Andra är av nyare datum. Men styrning och ledning finns och har uppgiften att idag besluta och välja vägar för framtiden. Den bakomflutna tiden kommer inte tillbaka. Nya beslut måste tas och nya vägval måste skall göras och man behöver kansk låna sina öron till fler och andra lobbygrupper.

Med det hann vi inte mer den gången och i det sammanhanget.

Och i morgon kväll den 6:e november 2024 möts Kyrkofullmäktige...

Oktober är snart slut. Ser jag tillbaka på månaden ur bloggperspektiv blev den synnerligen, rentav skammeligen, fattig. Blott och allenast tre inlägg såhär långt: folkbildning & kyrka om just den saken den 4:e, en bit in i oktober om kalaserier, änkans skärv, andra varvet över och stand in den 9:e samt jag är inte död den 18:e som notis angående min bloggtystnad så långt.

Inte blev det bättre! Borta är den tid då jag knåpade ihop ungefär två skriverier i veckan för att inte tala om våren 2018 de sista 100 dagarna innan pensioneringen drog ihop minst ett blogginlägg om dagen – något jag därefter sammanställde i en bok med titeln p minus 100 i hela 10 exemplar, de flesta gissningsvis olästa av dem som fått den.

Vad gör att man inte skriver? Det är alltså jag som i detta fall betecknas med ordet man. Händer inget? Finns inget värt att fundera över och kommentera? Är det att det alldeles står still i huvudet som gjort att tangentbordsfingrarna stelnat? Än mer förbryllande är att jag ärligt talat inte fattar varför i hela fridens dagar min blogg dagligen besöks av mellan 45 och 80 olika IP-adresser. Ingenting finns ju att läsa? Märkligt!

Vad har då hänt? Svar blir: Samma gamla grejer. Folk blir äldre. Krig pågår fortfarande och igen i Mellanöstern. TIDÖ-regeringen gör släta figurer. Valet i USA närmar sig. Hösten har varit ovanligt varm. Böcker blir helt eller halvt olästa. Utvecklingen i lokalförsamlingen och i kyrkan i stort står still – i bästa fall. Löven har ramlat från träden. Håret växer och min hästsvans blir längre. Livet lullar på med beslut varje morgon om det skall bli gröt eller fil till frukost. Allt detta utom möjligen de sista sakerna skulle jag kunnat blogga om till läsekretsens eventuella förnöjelse men det blev inte av tidigare i oktober. Kanske behöver jag provoceras!

Men en sak, den viktigaste, skall jag ändå återkoppla till nu.

Vi hade kalas till för en dryg vecka sedan. I dagarna tre.

Orsaken var att den 20:e oktober 1984 fick vår förstfödda dotter en lillasyster – Snorvan kallad tidigare på min blogg. Det var alltså läge för 40-års-kalas som i olika intensiv grad gick av stapeln hela helgen. Fredagen den 18:e var bord bokat på näringsställe i Luleå. Hela vår ”gamla familj” med kärlekstillägg och resultat av oskyddat sex var på plats. Det betyder vi två ”gamla”, sju andra vuxna och fem barn varav en tonåring. Ett mycket trevligt och ganska surrigt sammanhang – som vi ju är vana vid. Vi – alltså gamlern – övernattade tillsammans med barnbarnet Lisa hos hennes kusiner i Luleå och for hem under lördagen, dag två. Hem till sitt i Älvsbyn kom samma dag också självaste födelsedags-40-åringen som med Lisas pappa vistats på hotell i stifts- och residensstaden. Tredje dagens kalaserande blev på söndagen i form av tårtfika hemma hos just Snorvan med hennes svärföräldrar – de hade avstått fredagsutflykten. Också yngste sonen anslöt en dag till. Hela det firandet är värt att nämna med en åtföljande tanke: Det är underligt att barn och barnbarn blir äldre när man själv, vad man märker, inte åldras alls!

Hur dett blogginlägg faller under rubriken må framtiden utvisa. Listan i förrförra stycket antyder att det och annat där oomnämnt kanske leder till fler skriverier, till en skärpning – eller.