stigstrombergsson

Jag vet!

Jag borde logga ut!

Eller i alla fall trappa ned.

Och inte skriva så långa blogginlägg som nu.

 

Men inte. Gamla tankar roterar. Nya cirkulerar också. Att bara släppa sånt som engagerat i mer än 50 år är inte lätt. Kanske inte ens rätt. Jag är ju liksom sammanvuxen med det hela.

 

Det började innan jag blev präst. Innan. Kanske var det anledningen till att jag blev präst. Men det började innan. Under gymnasietiden. Detta med Mission. Eller Evangelisation. Alltså att verka för att folk som inte tror på Jesus och bekänner sig till Honom skall lotsas till ett läge då de gör det.

Jag kan inte säga att mina tankar och vad jag gjort genom åren varit speciellt listiga. Inte ens bra eller framgångsrika. Tyvärr. Bara malande. Och ständiga. Upphört har de inte heller bara för att pensionsavierna ( bildligt talat) numera dimper ner i brevlådan. Jag funderar fortfarande i saken och tror mig kanske klokare än förr. Kanske.

 

Dessutom funderar jag framåt. I tiden alltså. En sorts logik skulle vara att när åldern kryper mot 70 kulle funderingarna kretsa kring hur det en gång var eller att det var bättre förr (då det i en hel del stycken var värre). Men så är det inte annat än till en del. Flera år av erfarenheter och funderingar ger ju vissa perspektiv men nostalgitrippar ägnar jag mig inte åt i nämnvärd utsträckning. Jag funderar framåt, hur det kan tänkas bli, vad man skulle kunna göra i nulägen och nära framtider för att komma vidare – typ.

 

Det som det snurrar kring är Mission och Evangelisation. Sånthar med Kyrka att göra. Att säga så låter precis som den självklara plattityd det är men saker och samband mellan saker är värt en stunds tankemöda – inte minst då sambandet initiativ och organisation. De sakerna är inte samma saker men inte heller varandras motsatser. I alla fall inte i princip. När något eller bägge kommer på avvägar kan det bli motsättningar men i princip är initiativ och organisation som delar i en sax. Bägge delarna behövs för att det skall bli några klipp.

 

I detta och mycket annat har jag alltså en del funderingar. En av mina teser blir då: Kyrkan som organisation skapar inte mission. Som regel. Tvärtom. Det är mission som (om)skapar den organiserade kyrkan. Missionen – jag menar nu inte enbart vad som sker utomlands utan också här hemma då oftast ordet Evangelisation används – kommer före kyrkoorganisationen. Innan. Det måste inte vara en motsättning men som tidsättning är det viktigt. Mission skapar Kyrka, inte tvärtom. Det har gällt i alla tider och kommer att gälla också nu när man skall knåpa vidare i någon sorts post-covid-tillvaro.

 

Jag har just nu läst om boken Constants in Context som göder tankarna än mer. Jag berättade om boken här i september 2012. Jag började omläsningen runt Lucia men pausade för en och annan julklappsbok. Nu är den läst igen och jag finner än en gång att den har poänger och ger bränsle till tankebrasan om Mission och Evangelisation och Initiativ innan Organisationen hänger med.

 

Redan i Nya testamentet ser man detta. I Bibelboken Apostlagärningarna, volym två skriven av Jesusberättaren Lukas, ser vi att den första församlingen i Jerusalem, organiserad av Jesus och hans 12 representanter och fortsättare, sitter ganska still i båten. De är inte inaktiva! Långt därifrån! Församlingen består av flera tusen personer så man har mycket att stå i, fördjupa och till och med komma till rätta med. Kalendern är full – typ. Nya initiativ att nå vidare hinns inte med – vad det verkar.

Anden, det är Gud själv, går då före i första hälften av kapitel 8. Diakonen Filippos – som väl tillhör organisationen men inte dess centrum – leds till att på eget initiativ berätta om Jesus i Samarien utanför Jerusalem med omnejd. Och samarier kommer till tro! Notera att de 12 inte beslutat att man skulle öppna det arbetsfältet. Initiativet togs att utan deras övervakning att ”tjuvsprida” budskapet om Jesus uppståndelse och allt möjligt annat om Honom. Lite tagna av att händelser sker utom deras beslut och kontroll följer då organisationen efter. Ledningen – Petrus och Johannes – konstaterar att man vuxit och inlemmar, godkänner, sanktionerar och bekräftar i efterskott det som hänt. De ser också till att det stramas upp och dras gränser kring en omogen förvirrad och kanske bakslug nykristen som vill frilansa helt på egen hand.

Missionen gick alltså före och utom Organisationen. Men det var ingen motsättning. Bara en tidssättning. Som innebar en förändring av Organisationen.

Det mönstret går vidare i Apostlagärningarna och resten av Nya testamentet. När icke-judar kommer till tro sker det utifrån initiativ i organisationens pereferi, inte utifrån beslut i centrum. Centrum kommer efter, sanktionerar, strukturerar – och förändras.

 

Under tiden efter den tid Nya testamentet beskriver fortsätter det på samma sätt – berättar min nyomlästa bok. De första 2-300 åren skvallrar resenärer, handelsmän, migranter om Jesus där de drar fram. Just orden skvallrar om Jesus passar bra när tron sprids från människa till människa och det i alla riktningar – runt Medelhavet, söderut längs med Nilen, österut till nuvarande Irak, Iran, in i Centralasien och mot Indien. Efter kommer ”apparaten” och säkrar och organisationen bekräftar det som skett med strukturer, översättningar, biskopar osv. På så vis växer Kyrkan i alla väderstreck. Och förändras! Den tar färg av de språk och kulturer man verkar i.

 

Nu skall jag inte referar kyrko- och missionhistoria mer. Blogginlägget är redan långt som halva förra vintern. Jag nöjermig med att säga att mönstret består också sedan kungar och kejsare blev krisna och Kyrkan blev en del av samhällsapparaten. Initiativen tar sig bara andra uttryck – kloster, fördjupning, väckelserörelser. You name it! Mönstret är genomgående. Den kyrkliga organisationen är i bästa falla bara initiativtrög.Det är ”de som vill mer” som driver Mission och Evangelisation.

 

Trots omicron-mutationen kan man ana att tiden av om- och inställningar av kyrkligt arbete snart släpper. Att det efter Coronan skulle kunna bli som förr tror jag inte ett skvatt på. Det kan aldrig i något avseende bli som förr. Längta tillbaka är ingen idé. Längta framåt måste vara idén! Och längtan framåt hos dem/oss som ”vill mer”. Man behöver inte vänta på att nåt Kyrkokansli eller lokalt Kyrkoråd eller ens personalgrupper helt ska driva på. Det är instanser som garanterar centrum – Ordet och Sakramenten – men oftast vad gäller hur tro sprids faktiskt tidsmässigt kommer efter.

 

Därför uppmanar jag var och en som längtar att fördjupa sig själv och andra. I egen och överenskommen bön, i samtal med någon eller några, i att fortsätta fira gudstjänst, i att ”skvallra om Jesus”, i vad som helst. Var lojal med organisationen – det är viktigt! – men ta egna initiativ i att efter förmåga utan formellt uppdrag eller mandat vara missionär och evangelist. Historien visar att det är så det funkar när det funkar.

 

Är du som läser detta präst eller på annat sätt har ledningsuppgifter – köp boken!

Läs den och ge dig hän åt malande tankar!