stigstrombergsson

Orden kastade sig över mig. Tyska ord. Gattung och Sitz im Leben. Skälvande vibrationer från förr. Fast jag aldrig läst tyska. Attacken skapade för någon vecka sedan en text i telefonen. Nu har den blivit till detta blogginlägg som är ganska men inte helt lik inlägget vägda på våg från den sista september förra året – som jag inte förväntar mig att du, noble Bloggläsius, har i skarpt och aktuellt minne. Till denna anknytning bakåt kommer vad det lider kanske en framåt. Rubriken sefanja i sjulnäs skvalpar i skallen – en mysticitet som kan leda till ett eller två inlägg.

Att det fanns olika slag av texter i Bibeln visste jag redan när jag i början av 1970-talet for till Uppsala för att läsa teologi. Lagar, ordspråk, poesi och annat var skilda stilarter som påverkade hur man begrep eller inte begrep texterna. Till detta hade jag fattat att när, hur, varför och var en text blev skriven och mottagen också var nåt som hade betydelse. Vad jag däremot inte visste var de tyska vetenskapliga teologinamnen för det hela.

Första terminen på teologen botade luckan. Jag fick veta att texttyp kallas Gattung och situationen Sitz im Leben. Att olika forskare definierade listor av just sina gattungar på olika sätt och ivrigt diskuterade vad som var vad blev jag med tiden olyckligt medveten om. På samma sätt var trätan stor om tänkbara sitz-im-lebnar för till exempel en psaltarpsalm eller ett avsnitt hos någon profet. Att det nog genom tiderna kunde röra sig om olika sådana så att någon utsaga som mär den blev utsagd kanske 300 år senare levde och frodades i ett sammanhang som var ganska annars än vad som gällde vid ursprungstillfället. Rörigt blev det men samtidigt intressant att med detta och annat utöva den viktiga kampsporten Bibeltolkning.

Hela den där härvan slog till näst intill som ett knivhugg i ryggen eller slag med en skiftnyckel i skallen. Och helt ovarslat vid ett tillfälle när jag satt vid skrivbordet med en bunt A5-papper vikta till små A6-häften – ett och annat A4 fanns också. Så ser nämligen de manus och fusklappar ut som jag genom åren gjort när jag haft i uppgift att undervisa, tala, berätta eller på annat vis förkunna något och som inte sorterats in i det arkivsystem jag redan 1978 ställde i ordning för ändamålet. En ansenlig bunt små häften. Flera buntar faktiskt.

Då kom det…

Vad är detta? Är det en Predikan, ett Föredrag, en Betraktelse, ett Skriftetal/Beredelseord, ett Griftetal* eller något annat? Vad är det för Gattung om man använder den tyska glosan? Vad är vad och var går gränserna mellan predikan-betraktelse-föredrag-annat? Och spelar tillfällena när det som finns i manusen avfyrades någon roll? I så fall vilken roll? Eller vilka roller? Rent innehållsligt finns till exempel Föredrag-liknande avsnitt om Bibelns tillkomst insprängda i en och annan Predikan och vice versa. Och blir något anförande och innehåll för församlingsanställda diakoner, pedagoger och en och annan prälle som målgrupp samma sak som nästan samma saker i ett manus för en ungdomskväll? Blir innehållet samma om sammanhangen är olika?

I sådana funderingar tar jag mig sakta men säkert igenom buntarna med lappar. Till detta funderar jag mer och mer om mitt katalogiseringssystem är bra. Eller mina system. Jag har två påverkat av en tredje faktor.

Typ eller genre eller Gattung är en. Inom de olika kategorierna predikan-betraktelse-föredrag-osv sätts sedan sakerna i Bibelboksordning – andra systemet. Skulle samma Bibeltext genom åren få flera manus hamnar de i tidsföljd – den tredje faktorn. Så löses det mesta. Det mysterium som återstår är sånt som har tematisk rubrik men inte direkt är Bibelanknutet.

Ett annat stort mysterium är vad allt ska vara bra för och vem som kan ha nytta och glädje av det hela – en helt annan sak.

* Vad gäller så kallade Kasualtal, det som sägs vid dop, vigslar och begravningar, har jag till en del fuskat. Jag har inte manus för alla dop och vigslar, bara några tidiga och sedan några lite speciella. Varje Griftetal vid varje begravning har dock ett eget manus som finns i arkivet i kronologisk ordning. Visst påminner flera sådana om varandra men som egen förberedelse och fokusering valde jag redan från start sommaren 1978 att göra ett eget manus för varje begravning. Det har jag hållit fast vid.