kyrkskelögd 1
Det är jag dessa dagar. Kyrkskelögd. Med blick åt två håll – typ.
Fast egentligen är det inte rätt sagt.
När ögonen hos en skelögd pekar åt olika håll är det ju för att hjärnan skall få en bild av omgivningen. Min kyrkskelögdhet innebär att jag får två bilder av kyrkan just nu.
Detta inlägg är det ena ögats bild.
Uppenbar löftesfattigdom!
För mindre än tio år sedan togs beslut om att man i kyrkan snällt, präktigt och kejsartroget skulle följa den sekulära statens nya syn på äktenskapet. I sammanhanget togs demokratiska och tydliga beslut om att enskild vigselförrättare – i kyrkan präster – skulle, om de hade kyrkans traditionella uppfattning i frågan, ha rätt att avstå från att viga enkönat. Vidare skull hållningen i just den frågan inte spela någon roll för antagning till präst och vid tillsättning av tjänster. Det skulle i de sammanhangen vara en ickefråga. Så sa man.
Fan tro´t! sa jag på mitt oborstade vis.
Ska bli intressant att se ur länge det löftet håller tänkte jag.
Hmm!
Det här känner jag igen! Har jag inte skrivit om detta förr? Japp! Det har jag.
Via bloggens sökfunktion fann jag bland annat inlägget brunnes utöverhet där jag för tre för sedan redogjorde för situationen och kyrkosystemets karaktär i denna fråga. Jag behöver alltså inte repetera det – läs i stället här.
Nu har det gått vidare.
Nu är det inte bara en och annan stiftsbiskop som tycker att hon står över demokratiskt fattade beslut och givna löften. I tidningen Dagen läste jag igår att den nya ärkebiskopen som ledare ansluter sig till den kyrkliga utöverhetens löftesfattigdom.
Blir jag förvånad?
Egentligen inte. Men lite häpen över att löftesbrotten sker så skamlöst. Och att inga andra som sitter på övre pinnar i de kyrkliga hierarkierna tar bladet från munnen för att försvara givna löften och demokratiskt fattade beslut. Det vore väl nåt? Men knappast troligt. Öppen kreativ debatt – för att inte tala om Biskopelig kräkelfäktning – är i sanning inte kampsporter vi blir bortskämda med.
Troligen är det för mycket att hoppas på i löftesfattigdomens kyrkosystem där man tiger för att inte sabba sin karriärstege och strategiskt byter uppfattningar misstänkt nära sina tjänste-avancemang. Det är lätt hänt att en bloggande glesbygdsprälle som nått sin optimala tjänsteposition känner sig som den ende som tycker något – och därför som en besvärlig typ man helst bemöter med att tiga. Och så finns förstås emeritusar som Dag Sandahl. Han skriver alldeles utmärkt i saken här.
Kommentarer
Postat av: Tobbe
Vaddå knappt tio år sedan? Väldigt mycke knappt i så fall.
Beslutet om kyrklig vigsel för enkönade par togs hösten 2009 (jag var där) knappt fem år sedan.
Men hösten 2005 (knappt nio år sedan) togs beslutet om kyrklig välsignelse över partnerskap.
Postat av: Bloggaren själv
OK. Böjer mig för sakkunskapen vad gäller tider och stunder. Egentligen bli min kritik bara starkare.
I och för sig har jag alltid tänkt att tiden för "samvetsfrihet" i äktenskapsfrågan skull bli ca en femtedel av den i ämbetsfrågan. Nu verkar det ta fart så jag kanske kommer att befinnas varit naivt optimistisk
Fy vad jag ogillar utöverhetsfasoner!
Trackback
