palestina IV - sumud
Första dagen i Betlehem innebar ett besök vid muren och om det berättade jag i inlägget palestina II – muren. Med intrycken därifrån gick vandringen vidare till att möta levande människor som tvingas leva sina liv i den skygga som på många sätt skapas av sagda mur. Dessa möten och känslorna i sammanhanget samt egna tankar utifrån och omkring detta är innehållet i det fjärde inlägget med anknytning till den resa jag fick göra för några veckor sedan.
Men först en utvikning på mitt vanliga omständiga sätt.
Påståendet Berättelser är viktiga! kan man höra och se i många sammanhang.
I små privata sammanhang läser och berättar vi sagor och verkliga händelser för våra barn – eller bör göra. Barn uppmanas av sina låg- och mellanstadielärare att skriva berättelser utifrån egna funderingar men också efter att ha intervjuat äldre släktingar och allt detta har att göra med att berättelser hjälper barn förstå sig själva I terapeutiska sammanhang letar man också berättelser för att söka utröna vem man är, var och varifrån saker och ting gått fel osv. Urbefolkningar som Amerikas indianer eller minoriteter som till exempel romer samlar också ihop och söker bevara sina berättelser i akt och mening att bli kvar och undgå förintelse och glömska.
Det litterärt mest välkända exemplet på berättelsebevarandets process är i runda svängar 2500 år gammalt. Berövade sitt land, sin självständighet, sin kung, sitt tempel, sin ekonomi och av en överlägsen militär förflyttade in i ett liv av fångenskap kom judarna i sin Babylonska fångenskap att samla sina berättelser, lagar, dikter, erfarenheter osv. Det blev sättet som gjorde att de bevarade sig själva och när Gud sedan efter 70 år sände dem en befriare* kunde de återvända till sina hem och återskapa sina liv. Förutom att bevara dem själva då kom deras berättelsesparande att bli lejonparten av vi idag kallar Gamla testamentet i Bibeln. Så långt utvikningen.
Rakel begravdes strax här intill som död. Vi har blivit begravna levande!
De orden kom från en ung palestinsk kristen kvinna som tillsammans med några medsystrar mötte vår grupp i ett kristet utbildningscenter nära Rakels grav**. Centret som drivs av katolska kyrkan heter Sumud och vi fick information om deras arbete samt livsvillkoren för människorna i Betlehem. Sumud – alltså ordet – är viktigt. Det är arabiska och betyder ungefär ståndaktighet och uthållighet vilket de ansåg vara av största vikt. Olivträd har sumud. De kan stå och leva i 2000 år försåvida de inte som nu ofta sker vandalavverkas av israeliska myndigheter för att sabotera livet för de västbanksinnevånare som har sin inkomst av att odla oliver.
Det gäller alltså att ha sumud och stå fast när man lever under ockupation eller – som flera av dem – bor i ett flyktingläger i Betlehem. Man behöver sumud för att finnas kvar och trots att man behandlas som om man inte skulle finnas behöver man i sumud samla sina berättelser. Just detta – att samla berättelser – är ett viktigt projekt centret bedriver och då främst bland kvinnor som särskilt drabbas av arbetslöshet och avgränsningar. RRCA kallade de sitt arbete och det står för för Reading, Reflection, Communication, Acting. Det gäller alltså att samla, skriva och läsa berättelserna – sina egna, sina mödrars, sina far- och mormödrars. Det handlar om att reflektera utifrån dem över sin situation, att kommunicera berättelserna på engelska via internet i ett utbytesprogram med några skolor i Holland*** och så också få ta del av unga holländares berättelser. Och med allt detta i fonden söker man agera för mänskliga rättigheter, sanning, rättvisa, försoning och fred. Alltså en intressant identitetsbevarande verksamhet som samtidigt utbildar i språk och dataanvändning. Skulle vara intressant att fördjupa sig i ytterligare vilket ju Internet ger möjlighet till. Så kan man till exempel läsa mer om vad sumud är här och stället vi besökte här.
Efter detta alltför korta möte styrdes kosan till det nyss nämnda flyktinglägret och det kulturcentrum – Fenix – som skapats där. Mannen vi mötte där gav ytterligare ett exempel på sumud även om han inte använde ordet. Han hade själv inte flytt dit utan det var det hans föräldrar som gjort 1948 då israeliska beväpnade styrkor fördrev palestinier från områden som enligt delningsplanen skulle bli staten Israel samt från områden därutöver som erövrades under kriget. Minns jag rätt bor nu i ett gytter av hus och gränder mitt i Betlehem ungefär 12000 personer som har flyktingstatus och väntar på att FN-beslut från 1948 skall genomföras och de skall få återvända hem. Om det nu finns något att återvända till. Vilken av de svarta punkter på denna karta som mannens familj kom ifrån vet jag inte men kartan över avfolkade och förstörda byar ger onekligen en intressant bild av den folkfördrivning och det landröveri som skett. 
Sitta och gråta ändrar ingenting! sa han. Att för stenkastning sitta i israeliska fängelser – vilket jag gjort i mer än fem år – stärker inte heller hoppet! menade han dessutom. Att bygga identitet, samvaro, kultur, liv för framtiden är bättre eftersom man då bättre förstår sina problem i väntan på den rättvisa som till sist kommer att skipas. Och som måste skipas.
Det kulturcenter han byggt vandaliserades 2002 av israeliska armén. Det har dock återuppstått ur elden och fick av den händelsen sitt namn – Fenix. Muralmålningen visar fågel Feix född ur eld.
* Befriaren var den icke judiske hedniske persiske storkungen Kyros. Läs mer om detta i böckerna Esra och Nehemja i Gamla testamentet.
** Rakel – alltså Jakobs favorithustru – var länge barnlös berättas i Första Mosebok. Sent omsider fick sin son Josef och när hon efter en tid skulle föda lillebror Benjamin dog hon i barnsäng och begravdes i Betlehem. Graven har genom åren högaktats först av judar, sedan också kristna och med tiden också muslimer. Särskilt ofrivilligt barnlösa kvinnor har sökt upp platsen för att där be till Gud att kunna bli gravida.
*** En av de palestinska kvinnorna som leder arbetet är gift med en holländare, vår guide på platsen.
