stigstrombergsson

Många gånger genom åren har jag funderat över vad man brukar kalla sekularisering, alltså att kristen tro och kyrkornas roll avtagit i folket som helhet. Givetvis är den saken sammansatt och inte tvärenkel att förstå och förklara. Ändå väljer vissa personer enkla svar typ att det är sossarnas fel, bögarnas fel, kvinnornas fel, prästernas fel, politikers fel, invandrarnas fel eller någon annans fel.

Inga av dessa enkla svar håller. Inga enkla åtgärder fixar heller saken. Dock är det en situation att hellre inse än bortse från. Det är bättre att vara olyckligt medveten om saken än välja att förbli lyckligt omedveten.

Mitt i detta konstaterar jag i månskenet på Skärtorsdagens kväll att biskoparna styr än. Enligt den samlade biskopshopen år 325 vid kyrkomötet i Nicea i västra delarna av nuvarande Turkiet skall Påskdagen infalla första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Förföljelserna mot de kristna hade då avslutats några år tidigare och de kyrkliga ledarna – frigivna ur fängelser och ärrade av misshandel – kunde då samlas för att konsolidera sig. Mycket av vikt vad gäller kristen tro tog man beslut om men mycket av detta har sekulariserats bort ur medvetandet både i samhälle och kyrka men vad gäller Påsken med kycklingar, harar, godis, ledigheter, resor och allt annat är det i alla fall så att den firas på den platsi kalendern om vilken man kan säga att biskoparna styr än. Att troende gillar saken är rimligt men att praktiska och teoretiska ateister som blir snållediga kan jag ibland tycka är lite onödigt.

Men det är ju så. På sin tid red Jesus på en åsna men nu är det sekulariserade okyrkliga åsnor som rider på Jesus – typ.

Som i det förra inlägget startar jag med en notering rörande stavning och grallimatik. Som du ser, noble Bloggläsius, innehåller rubriken tre b på raken. Det är inte rätt. Det särskrivna gubb-blickandet har tre b i följd men ett faller bort när man lägger ihop orden. Så blir det allt som oftast när gubbar blickar.

Det var så med nämndemännen i hovrätten som friade i den i media vittomtalade snippa-domen. De gubbarna hade inte inblick i vad ord betyder för dagens 10-åringar utan valde i stället att konsultera ett akademiskt lexikon. Förra veckans avsnitt av Svenska nyheter – den 3:e mars – prickade enligt min mening perfekt orsaken. Medelåldern i domstolen var 65+. De växte upp och formade sin världsbild då det som nu kallas snippa kallades vulva och det gubbblickandet medförde att de inte fattade dagsläget. Ett fasthållet tillbakablickande förde med sig att de saknade både överblick och inblick i situationen av idag. Vilket är vådligt!*

Programmet Svenska nyheter gick så vidare till att behandla Svenska kyrkan av idag – vilket skapat ett antal reaktioner.

Satiren var bitvis mycket träffsäker och inledningsvis fastslogs att kyrkan de senaste 40 åren tappat hälften av sina medlemmar. En av orsakerna angavs, den som i kyrkan kallas generationsväxlingen, och som enkelt uttryckt är att färre nyfödda blir kyrkotillhöriga genom dopet än antalet äldre kyrkomedlemmar som dör. Det skapar minus. Programment nämnde också att aktiva utträden också är större än inträden vilket också skapar minus.**

Två kyrkliga ”motdrag” presenterades – satiriskt.

Det ena var en näst intill överdriven mani att framstå som totalt maximalt öppen mot allt och alla. Givetvis finns en poäng i att kåsera kring hur något så fantastiskt öppet ändå tappar folk och att Sverige i alla fall är ett av världens mest sekulariserade länder. Just kåseri som form gör att situationen påpekas, inte att lösningar analyseras fram. Det måste ske på annat håll och annat sätt.

Det andra som nämndes var att kyrkan skulle blivit vänstervriden under ledning av de senaste ärkebiskoparna. Det är totalt nys! På Facebook gav jag för några dagar sedan i ett kommentarsflöde i stället denna reflektion: Opinion och attityder idag är att fler än för 30-40 år sedan definierar sig som ”höger” än vänster. Den utvecklingen har skett samtidigt som kyrkans tillhörighetstal sjunkit och idag ligger runt 50%-nivån. Sekularisering och högervridning går alltså hand i hand och det är den förhögringen som gör att de glidande tjafsar om vänstervridning. Det är inte kyrkan som ändrat sig utan de själva.

Någon småprotesterade så jag tillade: Jag menar inte att kyrkan stått eller står till vänster. Det jag försöker påstå är att då sekularismen drar åt höger får det folk att tro att kyrkan går åt vänster - ungefär som man i ett stillastående tåg tror sig vara i rörelse när det är tåget på spåret bredvid som rör sig. Och med det dog den argument-tråden.

Nu tillbaka till gubbblickandet. Först skall då sägas att också jag är en gubbe. Fyller 70 till sommaren. Det betyder att jag likt mina jämnåriga tveklöst kan göra tillbakablickar. Flera gör så – inte minst i kyrkliga sammanhang. Fel är det inte. Det ger viss överblick – men bara viss. Man behöver också ägna sig åt utblick in i egen tid så man får den inblick som behövs för att blicka framåt.

Med det sagt undrar jag försiktigt kring första delen av kyrkdelen av Svenska nyheter, den som handlade om medlemstappet och hur ”våra beslutsfattare” hanterar och inte hanterar den verkligheten. Med ”våra beslutsfattare” menar jag de förtroendevalda och anställda på olika nivåer lokalt, regionalt och nationellt samt deras lobbyister. Många är likt nämndemännen i snippa-målet ofta åldersmässiga veteraner som inte sällan är fångade av egna tillbakablickar och föreställningar till den grad att de inte tar in hur det nu är. Jag har genom åren mött fenomenet många gånger – främst lokalt. Som exempel kan nämnas att tyckande och beslutande folk varit så fyllda av sin avlägsna ungdoms situation då i princip alla konfirmerades att de inte förmår hantera att det nu är en av fyra eller en av fem som erbjuds och deltar.

Till sist ska sägas att gubbblickandet också utövas av gummor.

* Troligen och hoppeligen går saken till Högsta domstolen så domen blir tillbakaändrad till vad lägre instans dömt och med det vägledande för lagtolkning framledes.

** För en glesbygd som Älvsbyn kommer en minuspost till. Kyrkotillhöriga unga lämnar orten för studier och arbete men de invandrare och flyktingar som kommer har annan tro och religion.

Rubriken kan verka bekymmersam. Det är i alla fall inte fallet vad gäller Veckomässa i Älvsby kyrka onsdagar 18.30. Den är inte öde! Den ”utvecklas” inte heller på något sorts ödestigert sätt. Vän av ordning undrar då: Vad är det då att blogga om? Särskilt som du, Stig, inte regelbundet bebloggar gudstjänsterna i din lokala kyrka?

Den direkt provokativa anledningen till just denna bloggpost är faktiskt det triviala att mjölet tog slut i morse. Det handlar då om det speciella mjöl jag använder när jag bakar brödet till de veckomässor jag får förtroendet att leda. På ön Patmos i den grekiska skärgården köpte jag för en del år sedan den stans som bakare där använder i den ortodoxa kyrkan. Damen i butiken berättade att folk i församlingen har sådana hemma och bakar det bröd som används i gudstjänsterna. Hos ortodoxerna har man jäst bröd men jag använder min för att baka ojäst nattvardsbröd med mjöl av vete. Mjölsort är inte värsta viktigaste grejen men jag tycker man ska placera sig så nära som möjligt det Jesus använde när han startade Nattvarden. Det betyder vete, inte annat jox. Då folk är besvärade och oroliga behöver man snoka fram sådant som är gluten- och laktosfritt – som finns.

Dagens bakeri tömde mjölpaketet och fick mig att fundera på veckomässans öde i församlingen. Jag påstår att den har utvecklats och kunnat utvecklas på grund av att man tjurigt och envist hållit fast vid den de senaste 10 åren – åtminstone. Helt oskyldig till den tjurskalligheten är jag inte. Min övertygelse har varit och är att om man biter i och är uthållig kommer saker att ”löna sig” – om man får använda ett så krasst uttryck. Under 10 år har jag haft förtroendet att leda gott och väl mer än hälften av mässorna, vissa perioder nästan alla. Det har varit två eller tre så kallade mäss-fall då ingen kom och vid ungefär lika många tillfällen har antalet besökare varit någon enstaka. I övrigt har det pendlat det mellan fem och tjugofem och då ofta andra än dem som brukar fira gudstjänst på söndagarna. Söndagsfolket och onsdagsfolket är med viss överlappning två församlingar. Om det är sunt eller osunt håler jag osagt men helt klart är att det är så. Inte minst gäller detta tonåringarna. Den präst som nu är knuten till ungdomsgruppen – som fortsätter efter Mässan – leder var annan veckomässa. Under veckor med jämnt nummer faller de andra på mig och då är det också utöver ungdomsgruppen samtalstillfällen för vuxna efteråt, så kallade Ovan-gelie-träffar.

Askonsdagen för två veckor sedan är ju lite speciell – 35 personer närvarande. Förra onsdagen var vi 25. Primärhustrun kommenterade det med Nästan bara ungdomar! Ikväll smäller det igen. Min förväntansbild är vad som helst mellan fem och tjugofem på plats. Nu är just antalet inte det viktigaste och man skall inte göra sig besatt av statistikdjävulen. Det är saken som är det viktiga, alltså att Jesus kropp och blod dukas och därmed kan brukas av människorna. Att envist hålla i den saken leder till att veckomässans öde inte är att bli öde.

Vissa sorters nyheter om inte haglar så förekommer i alla fall ganska ofta i Kyrkans Tidning och i en del andra ”kristliga” blaskor och blad. På nätet. I deras pappersvarianter kan det nätsynliga få en ganska anspråkslös plats men det är via hemsidor och främst Facebook jag får mina intryck och tycker det sluttar betänkligt mot smalt enfrågetjafs och, särskilt i KT, en påtaglig kyrksnobbism.

Ta till exempel denna svit: 

• Biskop Mogren i Västerås tar någon sorts tajm-ut. Han ska dra till Tyskland för omladdning av sina teologiska batterier men lovar att berätta därifrån.
• Biskop Rappman i Göteborg kan få bostadsproblem. Några krögare i staden ogillar att man bygger någon våning till på en kyrkligt ägd fastighet där kanske en lägenhet skall bli biskoplig. Nu är det väl inte just henne man är tveksam till utan mer det faktum att det blir fler boende som kanske börjar gnälla över ljud i kvarteret.
• Biskop Bonnier i Skara skall pensioneras i år.
• Biskopen Nordung Byström i Härnösand skall åxå börja fiska upp pensionsavier ut brevlådan.
• Biskop KG Hammar som redan är emeritus har fyllt 80 bast.

Snacka om fokus på ”finfolk” och kyrklig socitet. Det blev varken rabalder eller nyheter när jag graderade upp min teologie kandidat till magisterexamen i det gamla studiesystemet. Inte heller uppmärksammas att jag ganska idogt läser och reflekterar och till och med omsatt delar av mitt funderande till INGEN BOKBOK – som få velat förvärva och ingen av dem som i alla fall köpt den verkar ha läst. Att tiden gick och jag emeritusades sommaren 2018 passerades utan nämnvärd uppmärksamhet.

Är du bitter, Stig? kanske någon undrar – eller troligen inte.

Nä. Inte bitter för egen del. Absolut inte. Inte ett dugg. Men jag kan bli lite butter över det mediala intresset för den kyrkliga noblessens tilltag och väntade naturliga avgångar. Jag tycker att vad det ska bli av kyrkan är viktigare än ”kändisreportage”.

Men ljus kan lysa i mörkret. Läs här även om man måste registera sig. Man kan söka vidare till den församlingens hemsida, läsa om deras verksamhet, gå igenom deras församlingsinstruktion osv. Tydligen kan det i en liten håla hända mycket om man riktar in sig på vad man kan göra och inte nöjer sig med vad man måste göra – typ.

Surfa på nätet är en farlig sport. Men intressant. Man vet aldrig var man hamnar. Den snubbeltur jag nu tänker på började för en dryg vecka sedan på folkhögskolan här i byn. I ett tidskriftsställ såg jag nummer 7 av tidskriften Signum – katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle. På framsidan såg jag vad den innehöll och stal den genast. Nää! Inte stal. Jag lånade den och återställde den efter ett par dagar. Rätt ska vara rätt.

Det som väckte mitt intresse var artikeln Kristna i dagens Israel. Tyvärr finns den inte (för närvarande) tillgänglig på Signums webbplats utan bara i en kopierad form på mitt skrivbord. Artikeln var en översättning från den spansk-språkiga tidskriften La Cività Cattolica men på dess engelskspråkiga hemsida hittade jag den inte heller. Dock fann jag en del annat som kickade igång en del tankeverksamhet, bland annat detta som Google Translate hjälpt mig försvenska:

När kyrkan inte går ut ur sig själv för att evangelisera blir hon självrefererande och sedan sjuk. […] När kyrkan är självrefererande, utan att inse det, tror hon att hon har sitt eget ljus. Hon upphör att vara mysterium lunae och detta ger upphov till den andliga världslighetens allvarligaste ondska. […] Förenklat, det finns två bilder av kyrkan: antingen den evangeliserande kyrkan som kommer ut ur henne själv, […] eller den världsliga kyrkan som lever i sig själv, av sig själv, för sig själv. Detta måste belysa de möjliga förändringar och reformer som kommer att behöva göras för att frälsa själar. När det gäller nästa påve behöver vi en man som är grundad på kontemplationen av Jesus Kristus och på tillbedjan av Jesus Kristus som kommer att hjälpa kyrkan att gå ut ur sig själv mot den existentiella periferin och hjälpa henne att vara den fruktsamma modern som lever "den ljuva och tröstande glädjen att evangelisera"

Fattade jag det hela rätt – kunde inte läsa hela artikeln – var han som för några år sedan sa detta den kardinal som nu är Katolska kyrkans påve. Vara hur det vara vill med just den saken tycker jag att tankegången är sann. Jag funderar vidare och vågarmig på att påstå att när en kyrka, församling, grupp eller individ frotterar sig med sig själv, blir till för och existerar för sin egen skull, fylls av omsorgen om sig själv och värnar det ljus man tycker sig ha så tappar man sammanhanget med det verkliga ljuset. Det är den kyrka, församling, grupp eller individ som vänder sig utåt i evangelisation som är den kyrka, församling, grupp eller individ som är mysterium lunae för världen.

Vad mysterium lunae betydde fattade jag naturligtvis inte omedelbums. Jag fick googla vidare och fann att det handlar om den fornkyrkliga tanken att Kyrkan inte har eller ska bländas av något sorts eget självupptaget ljus utan i stället vara en måne som i en mörk värld reflekterar ljuset från Gud. I googlandet passerade jag en plats på nätet där förutom just den sakupplysningen också fanns andra goda ting – klicka här.

På söndag är jag ombedd att förkunna på EFS här på orten. Texten då tar bland annat upp omvändelse. Jag funderar kring om och kanske hur mitt påve-snubbel har bäring mot den uppgiften där och då.

Rubriken är inte felstavad! Den är bara (ännu) ett exempel på att jag då och då levererar dåliga ordlekar. Att jag hänger mig åt sådant är inget att hänga med huvudet för. Det räcker med att skaka på skallen och anlägga en bekymrad min.

Två sorters annansering förekom i Älvsby kyrka Första söndagen i Advent dvs igår. Först det i god tid varslade meddelandet att det skulle vara vad man kallar Äventyrssöndag vilket i praktiken betyder vad som förr kallades Familjegudstjänst. Det betydde vad gäller utformningen en något magrare sammankomst och att barnkören skulle delta, inte kyrkokören där Primärhustrun gnolar i altstämman. Jag är inte säker på om detta var ett strategiskt val eller ”bara” berodde på att körledaren just denna helg hade önskat vara ledig men det blev ett enligt min mening intressant och djärvt eljest tilltag som jag helt och fullt gillar. Så var det sagt. Familjegudstjänst Första söndagen i Advent var en bra idé jag hoppas man framhärdar i kommande år. Vem vet – kanske vågar man komplettera det med att fira Mässa.

Jag har inte hört något men kan tänka mig att så kallade vänner av ordning kan invända med meningen att det är att avvika från hur man av tradition brukar ha det. Ordet tradition är en lurig glosa. Man kan i kyrkliga sammanhang stava det med liten eller stor bokstav. Har man ett stort T brukar det betyda ungefär andligt arv som den kristna Kyrkan förvaltat genom seklerna. Med litet t blir det mer frågan om sånt man gjort de sista 2-4-6-8 åren eller lite till. Vill man spetsa till det – detta har jag skrivit förr – kan man också säga att Tradition är döda människors levande tankar och tradition inte sällan är levande människors ganska döda tankar.

Tänk om ordningsmännen och ordningskvinnorna kanske anför Det blir inte lika högtidligt – typ. Det ligger i så fall en del i det. Kyrkokören är ju liksom en avancerad historia. Koristerna är dessutom kyrketablerade sångfåglar som ger tryck åt både egna låtar och åt psalmsången generellt. Jag kan köpa ett sådant argument men menar att denna vanliga högtidlighet, stämning och känsla kan dumpas och annat i stället får vara värt att lyfta fram – de 15 i barnkören till exempel och deras svans.

Körers svans kan vara värt att fundera kring. Jag har inte gjort några mätningar och kan inte bygga på exakta uppgifter men har på känn att kyrkokoristernas svans är 2-3 personer i snitt. Ska Primärhustrun sjunga svansar jag ju med till kyrkan i de flesta fall liksom kanske ytterligare någon av samlingen släktingar och anförvanter. När en barnkorist skall sjunga dyker mamma, pappa, två syskon, farfar, farmor, morfar, mormor och en faster upp – typ. Barnkörs-svansen blir så räknat yvigare. Den blir i någon mening också lite lurvigare i betydelsen inte så kyrkligt etablerad och välkammad men med lust att vara där. Vilken kör man väljer att ha blir därför ett val av ”målgrupp” och det gör att jag tycker att årets annansering ska annonseras på samma vis nästa år.

Det blev också en annan mindre annansering igår. Kyrkoherden som var tänkt att leda gudstjänsten var på grund av förkylning ersatt av den yngre av de andra prästerna i församlingen. Sånt är en mindre detalj och händer då och då. Jag har själv genom åren både ersatts av och – lite oftare – ersatt kollegor som drabbats av tillfällig skröplighet. Troligen var en avtackning av en medarbetare som slutat och ett välkomnande av en ny kyrkvärd tänkt att gå av stapeln när herden ledde gudstjänst men fick ske i alla fall.

En till annansering vill jag nämna nu i slutet av min bloggning. Det gäller onsdag denna vecka. Publicerade annonser meddelar att jag skulle leda Veckomässan i Älvsby kyrka klockan 18.30. Så blir det inte. Av fullt vettiga skäl och viktiga orsaker kommer en Mässa med Konfirmation att ledas av den präst som i sitt beting har just fokus på konfirmander och ungdom. Efter de Veckomässor som normalt faller på mig – onsdagar i veckor med udda nummer – blir det alltid möjligt till fortsatta samtal i kyrkan – det som kallats Ovangelieträffar, Eftersnack eller liknande. Det missades i annonseringen men blir av i alla fall som om jag hade varit präst i själva gudstjänsten.

För ett par dagar sedan läste jag via Facebook en artikel i Kyrkans tidning – klicka här. Jag länkade den vidare med följande kommentar: Bra genomgång av sakläget. Här menade jag rent faktamässigt. Sedan fortsatte jag med ett omdöme: Motionärer vill att man ur kyrkans sammanhang ska utvisa dem som genom att inte helt och fullt omfattar vad man anser vara svenska värderingar visar prov på någon sorts bristande vandel. Verkar som om motionärerna drabbats av en egen märklig form av ”Tidö-anda”.

Jag har inte i tal eller text i höst yttrat mig nämnvärt om motion 83. Förutom någon kommentar på någon annan blogg och ett kort resonemang på Facebook har jag valt att avvakta. Det betyder inte att jag inte tänkt – bland mycket annat jag tänker. Det betyder bara att jag som Nicke Lilltroll valt linjen Man måste tänka på vad man säger så man inte säger vad man tänker.

På tisdag till veckan skall Kyrkomötet i alla fall dryfta och besluta kring motion 83. En knapp majoritet i en beredningsgrupp vill avslå den. En del av motionärerna har också backat i frågan. Någon ledarskribent i någon sosse-tidning i landet har yrkat på avslag. Jag gissar att ”debatten” i Kyrkomötet blir mångordig. Utgången är oviss liksom hur konsekvent man följer motionen om den går igenom men egentligen varken spår eller oroas jag för egen del. Jag har ju min pension och med den blodpudding på bordet även om jag det år jag fyller 70 skulle på socialdemokratiskt initiativ efter 45 år i ämbetet bedömas så skadlig för kyrkan att jag avkragas.

Det jag kommit att fundra kring är i stället någon sorts princip och antydde den i min notering på Facebook. Jag menar själva tankefiguren i motionen som jag tycker påminner väldigt mycket om den tankefigur Sverigedemokraterna fick igenom i det så kallade Tidö-avtalet. I det gällde det sånt man kallar ”svenska värderingar” och liknande som man menar man måste ha för att få stanna i landet. Är man avvikande måste man avvika.

Detta är gammal högerpolitik i ny kostym! Enliten exposé kan vara på sin plats.

I 1686 års Kyrkolag stadgades: Uti wårt Konungarijke och des underliggande Länder, skola alle bekänna sig, endast och allena, til then Christelige Lära och Troo, som är grundad uti Gudz heliga Ord, thet Gamla och Nya Testamentets Prophetiske och Apostoliske Skrifter, och författad uti the tre Hufwud-Symbolis, Apostolico, Nicaeno och Athanasiano, jemwäl uti then oförändrade Augsburgiske Bekännelsen, af åhr 1530, wedertagen i Upsala Concilio, 1593, samt uti hela, så kallade, Libero Concordiae förklarad.

Alla skulle alltså ha evangelisk-lutherska värderingar. Det var den vandel som gällde i det då i och för sig flerspråkiga svenska riket. Hade man inte dessa värderingar skulle man tvingas till dem eller deporteras vilket drabbade judar, resandefolk, katoliker och andra. Naturligtvis förändrades sådant genom åren av många skäl – förlusten av de baltiska provinserna och Finland, vissa upplysningsideer, väckelserörelser etc men grundtanken att ”I Sverige är man svensk!” låg ändå länge kvar. Till exempel yttrade det sig ända in i modern tid så att barnen på västra sidan av i Torneälven inte fick prata sitt hemspråk i skolan ens på rasterna liksom att det var viktigt att genom Rasbiologiska Institutet kunna urskilja vem som var en ”riktig svensk” som man kunde bedöma ha kapacitet till rätt vandel.

Det var så kallade vänsterkrafter som under 1800-talet och framöver succesivt naggade detta i kanten. Nykterism, religiösa rörelser, liberalism och arbetarrörelsn luckrade upp det så kallade ”enhetssamhället” till tolerans och mångfald – för att inte tala om demokratin med lika rösträtt för alla. Bromsklossarna i sammanhangen var hela tiden olika högerkrafter mer eller mindre kopplade till monarkin, statskyrkan och militarismen. För dem var enhet genom enhetlighet ledstjärna, inte samspel i en mångfald av uppfattningar.

Vad har detta med motion 83 att göra? Inget direkt naturligtvis vad gäller innehållet men faktiskt en del vad gäller andan. Man kan säga att motion 83 uttrycker att I Svenska kyrkan ska alla präster tycka på ett visst sätt i en viss speciell angiven fråga och de som inte omfattar denna speciella värdering ska utvisas. Sånt var och är högerkrafters anda och strategi för att – men kanske lite otänkt – de facto krampaktigt fortsätta att hålla fast vid enhetssamhällets totalitära hållning. Att centerpartister som i det längsta motsatte sig att avskaffa statskyrkosystemet fortfarande av bara farten håller den linjen kan jag begripa men att högersossar i kyrkomötet har samma Tidö-anda är pinsamt.

Hur det kommer att gå på tisdag vet ingen. Om motion 83 avslås gissar jag att den återkommer i någon sorts variant – det brukar vara så. Om den får majoritet tycker jag (idag) att den ska verkställas utan omsvep och halvmessyrer så att Tidö-andan hos högersossar i kyrkomötet, centerpartister och andra får genomslag. Jag tycker även att åtminstone var och en som röstat för motion 83 och som utöver Kyrkomötet har andra kyrkliga uppdrag på allaplan ska verka så att de präster som genom att tycka annorlunda inte visar rätt vandel försvinner. Hur sånt yttrar sig blir säkert olika men det är åtminstone värt respekt att man, om man röstat för motion 83, verkar lokalt för att enbart präster med de ”rätta moderna svenska värderingarna” tas i anspråk för olika uppgifter som anställda eller vikarier. Det är också värt respekt om de som röstar för motion 83 tar kontakt med präster i sin närhet och öga mot öga säger: Du är olämplig och borde bort! Naturligtvis skulle jag inte gilla sådana möten men det vore i alla fall värt respekt.

Löper man inte linan ut blir motion 83, hur Kyrkomötet än beslutar, bara ytterligare ett exempel på att högersossar i kyrkomötet tillsammans med andra bara pladdrar utan att mena vad de säger.

Tydligen ska man skriva ofta. Min bloggkompis tobbe lindahl noterar att sedan han efter sin 69-årsdag (på min inrådan) på sin blogg börjat skriva ett kort dagligt inlägg det sista året innan han fyller 70 så har besökstalet om inte rusat i höjden så i alla fall stigit. I den vevan antyder han att jag också borde skriva oftare. Det ligger nåt i saken. Om inget händer är det inget som sker. Om inga händer far fram över tangentbordet skenar läslusten nedåt. Så sant.

Onsdag förra veckan var det Veckomässa i Älvsby kyrka 18.30 – som varje onsdag. Vi var 18 personer varav runt hälften tonåringar. Kyrkans-Unga-gruppen träffas på onsdagarna och börjar med Mässan innan de druttar iväg till annat. Bra tanke och upplägg!

Innan Mässan bytte jag några tankar med den präst som är knuten till gruppen. OBServera detta – präst knuten till gruppen. Sådant är på många håll och kanter ingen självklarhet. Tonåringar är liksom inte min grej! har jag genom åren hört präster och blivande präster säga. Situationen är inte ny. Redan för 30 år sedan – jag var då stiftsadjunkt – påtalades att prästerna abdikerat från ungdomsverksamheten och det gjordes då en rejäl fortbildningsinsats i saken. Ändå är det så att genom åren har fenomenet tilltagit och befästs att präster vill avstå och får avstå arbete med åldersgrupperna konfirmander och Kyrkans Unga. I mitt tycke är det en uppenbar och accepterad diskriminering utifrån ålder! Jag förbluffas över att beskäftiga kyrkopolitiker på nationell nivå inte motionerar om olämpligheten av att ha sådana prällar och yrka på att de borde avkragas eller åtminstone oprästvigas.

I samtalet nämnde den ungdomsvillige kollegan att kyrkoherden varit på så kallade kyrkoherdedagar. Från dess har hon kommit hem med nyheten att Älvsby församling förefaller lite smått unik i den meningen att här finns en fungerande ungdomsgrupp – något som dessutom nästan alltid har funnits. Kanske är jag en knäpp snart-70-års-gubbe som låter sådant engagera mig men faktum är att jag går igång. Jag har den bestämda uppfattningen att en på-bredden-verksamhet med ungdomar från årskurs 8 till och med gymnasiet är något viktigt och avgörande viktigt – för deras skull och för deras skull som får förmånen att arbeta med de människorna. Jag tog därför senare ett samtal med kyrkoherden för att få mer kött på benen från de där kyrkoherdedagarna och fick veta att det var i ett så kallat bikupe-samtal som det kommit fram att i många församlingar finns ingen ungdomsverksamhet alls och i några små inte ens konfirmander. Att hon från Älvsbyn kunde rapportera att trots pandemi-åren som skadat sakerna grejerna ändå finns sådant kändes bra.

Från sådana här saker sväller gärna tanke-körtlarna åt olika håll.

Detta med prästers (och andras) vilja att avstå som jag skrev om i början är en riktning liksom vilka resurstilldeningar och prioriteringar man gör och inte gör.

Den roll pandemin haft är också intressant att fundera kring både vad gäller kyrkligt ungdomsarbete, gudstjänster, församlingsverksamhet i övrigt så väl som i samhället i stort vad gäller skola, vård, omsorg, kontorsarbete och allt möjligt. Blev pandemin orsaken till att mycket knäade? Täckte den av strukturella problem som fanns där i alla fall? Är det blandat? Jag kan se en tendens att lasta coviden för allt eller åtminstone det mesta och gör att analysen blir för grund.

Förhållande mellan kvantitet och kvalitet är ännu en tankelinje. Ibland blir det så att det ena lite grand ursäktar det andra. Påståenden som Vi har inte många men de är helgjutna! eller Öppet-hus-verksamheten samlar flera! balanserar ibland den brist som kan finnas. Naturligtvis är både kvantitet och kvalitet viktiga saker, framför allt kvaliteten på vad ledarna gör och erbjuder.

Sedan jag plockat ihop efter Mässan traskade jag till ungdomsgruppens aktivitet en liten stund och sedan med en positiv känsla hem till fastigheten. 8-10 tonåringar klöv ved och höll på med en präst och en pedagog på plats på kvällstid. Detta är en god, mycket god, resurstilldelning. Kyrkoherden och jag som tillsammans kan se många år tillbaka på sakerna här är eniga i att Älvsby församling trots vågrörelser och pandemi är fortsatt inne på rätt väg. Det allvarligt är att älvsbyn är unikt? Kanske.

OBServera frågetecknet i rubriken!

Givetvis är ett sådant inte alltid på sin plats. Skulle det vara så skulle jag inte så gärna som jag gör läsa böcker och se dokumentärer om olika som hänt, små och stora. Historia är oftast för mig roande historia – typ.

Då jag är på mitt 70:e år – inte framme än! – ger en del historiska ting resonans i den egna minnesvärlden och tankebanken. Igår, tisdagen den 27:e september, kunde jag till exempel i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen under rubriken För 25 år sedan läsa om ett rabalder kopplat till den folkhögskola jag då nyligen anställts vid. Den tillbakablickande notisen var av kortfattad natur men minnena sprutade fram som champange vid en formel-1-prisutdelning. Jag var ju där! I korridorerna. Jag hörde de inblandade berätta och förstod de underliggande motiven – som var gräsligt uppenbara. Frågor inställer sig då: Skall jag bry mig om att berätta om fiffel och båg för ett kvartssekel sedan? Skall jag beröra det snarlika fifflet och båget av rent trakasserande art som några månader innan ägt rum när jag sökte men ändå efter en del turer i alla fall fick tjänsten som skolpräst och lärare vid skolan? Skall denna absolut inte roande historia berättas?

När tankevindlingarna rört sig åt det lokala folkhögskolehållet pyser dessutom mycket annat fram. Elever som passerade. Kurser som hölls – och i en del fall inte blev av. Episoder, händelser och mycket mer. Jag fanns ju i uppdraget i mer än 1½ årtionde. Jättemycket positivt! Och till detta minnena ca 10 år tillbaka av vad som hände och framför allt inte hände som ledde till att jag tog min mats ur skolan och lämnade sammanhanget. All historia är inte roande historia!

Men – tillbaka till 25-års-notisen och lite mer kött på det benet.

Det lackade då mot kyrkoval. Jag vill minnas att i mitten av veckan innan kom en insändare eller kort artikel i Världsbladet om påstådda trakasserier på skolan av tjejer som avsåg att bli präster. Naturligtvis dök då en journalist upp för att gräva vidare i saken. Jag uppmanades av dåvarande rektor att hålla mig undan – med hänsyn taget till en del turer under anställningsprocessen tre månader innan. Journalisten intervjuade rektor och kursföreståndare. Han mötte eleverna i den aktuella undervisningsgruppen. Lite förbryllad blev han inför det faktum att eleven Robert alldeles ensam skulle klara av att trakassera dussinet tjej-kurs-kompisar.

Sagda murvel började misstänka att både ugglor och hundar låg begravna i mossen. Man kunde ana en plan av ungefär följande upplägg: Önskat stort reportage i torsdagens eller fredagens tidning om påstådda missförhållanden. En kraftfull andra-artikel fredag eller lördag där ledande kyrkopolitiker skulle lova att rensa i röran. Kyrkoval på söndag.

Att av politiker användas som så kallad nyttig idiot är inget tidningsfolk gillar. Han lämnade rektorn med att med räv bakom örat och glimten i ögat säga: Jag måste gräva vidare. Återkommer efter helgen.

Veckan efter kom resultatet. Tidigare rektor, skolans ordförande tillika domprosten samt tidigare beställd och genomförd utredning från stiftskansliet – före min tid – visade klart att diskriminering inte förekom även om frågan som då fortfarande var aktuell i kyrkan naturligtvis diskuterades. Hela politikerns anade upplägg föll därmed samman och blev ett slag i luften.

För fullständighetens skull skall till detta sägas att kyrkopolitikern ifråga hade den ryggraden att han kom till ett personalmöte på skolan och bad om ursäkt för att ha spritt falska och ogrundade uppgifter baserat på lösa rykten. Det hedrar honom.

Är sådant jag nu berättat en roande historia eller inte?

Den kan kanske i alla fall vara lite lärorik kring hur kyrkopolitik kunde fungera. För 40-30-25 år sedan var det vanligt att man framför allt från S- och C-håll regelbundet vart fjärde år gick till val på gräsligheten i att inte alla präster ansåg att kvinnliga präster var en gudomligt ingiven idé. Propagandamaskinerier och moralpoliser malde på i frågan men mellan valen gjorde de inget för att åstadkomma frågans slutgiltiga lösning – kolla vad det blir på tyska. Skulle man gjort så hade man ju inte haft något att gå till val på fyra år senare.

Så var det för ett kvartssekel sedan. Kan man lära av den historien? Eller se mönster?

Jag påstår att man nu i olika utspel och åtgärder kring hur man ser på sådana som helt enligt regelboken avstår från att viga samkönade par de facto kör sin gamla arbetsmetod i repris. Man – S, C och andra – framställer något som i praktiken inte är ett problem som något gräsligt fruktansvärt som behöver bekämpas med hårda tag – fast man inte gör det när det kommer till kritan.

Det, noble Bloggläsius, är ingen roande historia.

Sådant händer ibland. Faktiskt oftare än man tror. Det sker om man utsätter sig för eller ramlar in i nåt. Det sker när man råkar eller låter sig hamna utanför sin invanda ankdamms fyrkantiga låda. I förrgår råkade jag ut för det. Igen. Något icke planerat och människor från andra sammanhang gav impulser. Kanske inte helt nya men på nytt.

Det började med att jag gick i kyrkan. Jag brukar göra så, är ju för tusan kristen. Dessutom var jag just uppfluten ur Coviden och tänkte att jag kunde gå men hålla lite extra halvdistans. Det brukar ju (tyvärr) inte vara så mycket folk. Många har ju en dissande attityd till gemensam gudstjänst med andra – särskilt ”sketna söndagar”.

Det var mer folk än väntat. Inte bara ett 30-tal. En busslast från Luleå Domkyrkoförsamling var på plats vilket innebar drygt 40 ”extra”. Tre diakoner ledde gruppen. Blandad kompott. Flera barn, några äldre. Många jag uppfattar som personer i diakonis verkningsfält – typ.

Jag skickade meddelande till dig i morse! sa en av diakonerna.

Måste ha gått till den telefon jag hade när jag jobbade, alltså till yngre kollega svarade jag.

Vi vill att du ska berätta om kyrkan för vårt gäng. Går det?

Det är så när man efter många år känner många – tidigare elever på folkhögskolan, arbetskompisar och annat. Resultatet blev hur som helst att jag senare under eftermiddagen när gruppen med buss varit vid Storforsen mötte dem i kyrkan för att hålla min presentation om hur kyrkan med utseende, bilder och allt berättar om centrum i kristen tro – att Gud i Jesus gav sig själv för att genom död och uppståndelse öppna väg till sig.

Det blev samtal om många saker.

Ett par i gruppen var mer samtalslystna än andra och undrade varför Svenska kyrkan var så dålig på att sträcka sig utanför det invanda och bekväma för att nå nya människor. De gav tips också, färgade av erfarenhet från kyrkor de kommer från och funnits i innan de hamnade i Sverige. Bra tips! Att man tar med någon till kyrkan – typ. Men då måste man ju först ta med sig själv – typ igen. Men varför de flesta svenskar inte gör så ens om de vill kalla sig kyrkliga kunde varken jag eller andra på plats ge svar på.

Men det blev impuls ”från sidan” – Egypten – med Mission och Evangelisation som bärande tema. Med lite förebrående ton över att det inte verkar intressera sådana svenskfolkkyrkliga i någon nämnvärd grad när de gör sig självupptagna med annat. Faktiskt enligt min enkla mening en betydligt viktigare impuls än vad kyrkopolitiker med motioner och tankar brukar lyfta fram. Motioner till höstens kyrkomöte visar detta. Tystnad kring vad det lokala styret styr och ställer likaså.

När de egna organisationerna sitter fast i ankdammslådor är det bra en vanlig sketen söndag med överraskande impulser ”från sidan”.

Den frågan ställdes när jag jag kom hem från kyrkan efter gudstjänsten jag för en dryg vecka ”hoppat in i” för då temporärt men inte allvarligt sjuk kollega. Behovet av min insats hade hon spytt upp under lördagen. Sådant kan gå rask över men framåt kvällen bleb saken definitivt klar. Utflykt med Lisa och hennes mormor till barnets kusin och Höslaget i Avan hade då tagit hela dagen fram till 22. Väckarklockan fick ställas för sen, eller om man så vill tidig, förberedelse. 07.00 skramlade alarmet för morgonbestyr, frukost och att sätta samman tankar inför 11.00. Tur man är lite van.

Hur var det? var en fråga som hemmafolket sedan ställde. Svar på det har jag svårt att själv ge men att säga Nattvardslös kunde jag. Kom det några? var nästa frågeställning med svaret 19 – varav 4 så kallad kyrkobetjäning, alltså kyrkvärd, musiker, vaktmästare och prälle. Och då kom frågan som fick bli rubriken för denna bloggpost – vad beror det på?

Tänk om jag visste svaret! Eller snarare svaren på sådana frågor.

Tänk om jag exakt kunde ange orsaken eller buketten orsaker till att endast 7-8 svenskfödda just den söndagen valde att utan något sorts kontrakt eller bindning fira gudstjänst i Svenska kyrkan samtidigt som majoriteten av den svanska medelklassen valde att låta bli. Kunde jag definiera sånt säkert och exakt finge jag kanske en medalj men ändå något – förutom kanske evig ovänskap från folk med ansvar för helheterna.

Så vad berodde det på? Var det semestertiderna? Eller Corona-sviter?

Och är det på samma eller liknande sätt på andra ställen?

Jag upprepar ofta och ställer regelbundet sådana frågor. Och får dem.

Nu ser jag fram emot – men hoppas nog för mycket – att kommentarsfältet fylls med anledningar. Det är då en poäng att sortera tankarna i fyra fält. Det finns lokala och generella, kyrkliga såväl som allmänna faktorer. Kanske spelar sånt man beslutat och gjort in liksom vad som inte dryftats eller gjorts. Eventuellt betyder rent personkopplade ting en del.

Jag publicerade inte utkastet till texten ovan och i stället blev den kvar i telefonen under veckan. Igår var det söndag och jag var då också i farten i samma kyrka men denna gång enligt i förväg uppgjord planering. Den här gången var det Gudstjänst med Nattvard, alltså vad som förr brukade kallas Högmässa. 24-25 personer var på plats och av dessa 3-4 nyboende troligen födda i annat land. Inte så stort fall framt men i alla fall ett litet. En söndag är inget bevis men det det finns ett mönster: Nattvardslösa gudstjänster samlar färre än när Mässa firas! Varför man då envisas med att stympa gudstjänster och o-duka nattvardsbordet är ett mysterium styrning och ledning noggrant avstår från att förklara. I stället – så är det berättat för mig – har man reagerat med ilska om saken förs på tal och någon föreslagit det i kristna församlingar självklara – söndaglig Mässa! Också om detta kan man ställa rubrikens fråga vad beror det på?

Nå – hur blev gudstjänsten igår? Förutom det rent kvantitativa?

En ny musiker hade valt psalmerna – enligt överenskommelse. Vi har aldrig samarbetat förr men den starten blev kul. Söndagens tema var Nådens gåvor och naturligtvis pratade jag om det i förkunnelsen. Först om nåd i Beredelsen innan syndabekännelsen och sedan i vad som kallas predikan om gåvor i allmänhet och Guds gåvor i synnerhet. Fast kanske inte gåvor i flertal. Jesus är ju Nådegåvan framför alla andra och till alla och det Gud i Jesus bar med sig var förlåtelse och öppen port till Gud. I den vevan underkände jag bilden som pryder detta blogginlägg. Porten till Gud är ju inte ”ovan molnen” och efter livet – som karikatyren ger vid handen. Jesus förlät människor på jorden, gav nåd till dem han mötte, dog och uppstod för världen samt gav sin Kyrka uppdraget att göra samma sak. Det betyder att porten till Gud är på jorden här och nu – genom Förlåtelsen, Dopet och Nattvarden.

För att på rätt sätt ta emot detta blogginlägg är det en poäng att ha läst det förra. Inläggen hör ihop. Det syns på rubriken och att de har samma bild(er) som illustration. Skillnaden är att det nu handlar om de 20% jag tidigare nämnde och att jag nu berör en ganska aktuell men inte nämnvärt aktualiserad speciell sak.

I brevlådan ramlade för någon vecka sedan Boken om HOPP – NT. Om leksaker på gården eller annat avslöjade att det fanns barn i kåken eller lägenheten kom Boken om HOPP – för barn med. Jag bad om en sådan också eftersom jag har barnbarn som då och då är i fastigheten – och att jag var nyfiken. Med den förstnämnda följde litet blad med kontaktuppgifter för de olika kristna gemenskaperna i kommunen.

Var detta bra eller dåligt? Finns det några 20% som skulle kunnat vara annorlunda – och kanske bättre? Jag svarar i tur och ordning.

När man läser en bok eller ser en film – en roman, deckare, nästan vad som helst – är upplägget samma. Det startar med en dramatisk upptakt och avslutas med en lika dramatisk final. Mellan dessa vitala delar finns en transportsträcka av mer eller mindre trist-saklig art. Allra sist kan det finnas en cliff-hänger som syftar på närsta bok/avsnitt.

Detta upplägg är helt OK för romaner men jag tycker inte det ger rätt fokus när det gäller Bibelspridning – faktiskt. Boken om HOPP – NT börjar med ca 80 klatschigt färglagda sidor med personliga berättelser med ganska likartad gång typ För mig var livet alldeles åt helvete eller åtminstone tomt och torrt men sen fanna jag Jesus i frikyrklig miljö och då fixade sig allt – brottslighet, drogberoende, cancer, andra sjukdomar, att jag var med i en annan kyrka, ångest och vadsomhelst. Bokens avslutande 70 sidor är av samma slag.

Så är början och slutet och jag misstänker att flera som börjar bläddra i den och läser en del kan reagera på flåshurtigheten och lägger den åt sidan innan man kommer fram till det väsentliga man ville sprida – själva Bibeltexten. Jag är 20% kritiskt till att i bokspridning ha sådana ”vittnesbörd” – en genre som inte imponerar på mig – och har man med sånt kan man samla dem i ett tillägg efter det centrala samt välja mer ”normala” kristna erfarenheter. Kristen tro bygger ju inte på att Jesus fixar allt och att man kan tjäna på att bli/vara kristen. Kristen tro bygger på att det är sant att han uppstod från de döda – punkt!

I Boken om HOPP – NT finns mellan de kolorerade avsnitten en text till Nya testamentet i sin helhet. Den klagar jag naturligtvis inte över mer än att fundera över varför man valt att använda en reviderad variant av Svenska Folkbibeln-98 och inte den som finns i Bibel 2000. Skillnaden mellan översättningarna är inte speciellt stor. Vissa formuleringar skiljer sig men i sak är de likvärdiga. I Svenska kyrkan används Bibel 2000 så jag har aldrig funnit anledning att lusläsa Folkbibeln och fast jag är intresserad har jag aldrig mött någon debatt kring de olika varianterna – alltså någon debatt i sak där man menar att där eller där är någon av översättningarna helt borti tok. Det jag dock tycker mig genom åren ha sett är att rörelser och personer som delvis bygger sin identitet på att inte vara som de flesta gärna ”folkbiblar” – observera verbet. Motiven för detta kan jag inte slå fast men kan ana att de med detta känner sig mer kristna eller profilerade än till exempel Svenska kyrkan – men det är bara en aning, inte mer. Naturligtvis är det i alla lägen bättre att man läser Folkbibeln än att inte läsa Bibeln alls.

Den andra boken är riktad till barn som själva kan läsa och gillar att läsa serier, alltså ungar i mellanstadieåldern. Naturligtvis kan vuxna också läsa den för egen del och för yngre barn. Boken om HOPP – för barn är bra! Jesus-berättelsen plus lite till i serietidningsstil. Givetvis förenklat men ger kunskap om vad som hände och vad Jesus sa. Helt OK!

Det medskickade bladet med kontaktuppgifter är det väl inget fel på – i sig. Tanken att människor skall kunna kontakta är ju fin men kanske – här kommer 20% igen! – kunde församlingarna gjort mer för att möta och stimulera det intresse man hoppas att bokspridningen skulle medföra. En lista över tider, platser och stunder för Bibelprat, en tema-lördag i månaden under hösten eller annat skulle inte ha gjort ont. Intrycket hos brevlådornas ägare blir lätt Här har du en käck Bibel. Ring om det är nåt! Så är det för vilken reklam som helst och jag kan tycka man kunde ansträngt sig mer kring denna viktiga sak.

Jag gillar böcker. Primärhustrun gillar åxå böcker. Vi har många om både ditt och datt. Att läsa blir man inte dummare av. Snarare påkopplad. Dessutom är en god bok avkopplande. Inkopplad på detta ämne och uppkopplad mot cyberrymden kommer nu ett par stilla betraktelser kring sprida god bok. Först dock en del preciseringar.

Först: Bibeln är en god bok.

Klart jag tycker så. Fattas bara annat. Den är en avgörande del i vår historia och kultur och bör finnas i varje hem och då naturligtvis läsas – om inte annat så för allmänbildningens skull. Massor i språk, musik, konst, annan litteratur, stadsplaner och ho vet allt anknyter till personer och händelser i denna goda bok – förutom den betydelse den har för tro, liv, livsåskådning, kyrka, etik och annat.

Sedan: Bokspridning är en bra idé.

Så också läskunnighet. Värt att veta att bägge sakerna byggdes upp av kyrkan som med start främst på 1700-talet aktivt jobbade på att alla skulle kunna läsa i bok och ha god litteratur att läsa. Ingen annan samhällskraft fanns som tog på sig det pedagogiska projektet som in emot år 1800 i princip utrotat analfabetismen. Mycket fanns inte att läsa då förutom sådant som skulle ha betydelse för att komma till tro och med den till himmelen. Det var poängen. Biblar var då dyra och inte var mans egendom. Katekeser att lära sig utantill från blev steget man tog och på dem följde annan kristlig litteratur så att på 1800-talet bokspridning blivit en arbetsform för både kyrka och väckelserörelser – förutom att folkskolan startade i kyrklig regi på 1840-talet. Böcker blev och är viktiga ting och jag tror stenhårt på metoden sprida god bok och tror det så till den milda grad att jag till och med själv satte samman INGEN BOKBOK – som näst ingen haft intresse för.

En sak till: 80% är 80%, inte 0.

Jag finner detta matematiska samband värt att nämna. Då och då har jag genom livet mött folk som reagerar som om 80 var 0 när det gäller många skilda saker ganska oberoende av vilka. Ett par exempel kanske förtydligar vad jag menar.

I slutet av förra årtusendet fanns i Sverige en teolog tillika biskop som hette Bo Giertz. Han skrev en massa böcker, bland annat kommentar till egen översättning av hela Nya testamentet. Det blev han hedersdoktor för på den tiden ett hedersdoktorat endast betydde akademisk kvalitet och omfång, inte popularitet eller maktposition. Strax efter millennieskiftet korade Kyrkans tidning honom till 1900-talets mest betydelsefulla kyrkliga person men inte för att man höll med honom om allt, bara det mesta – typ 80%. Men nu kommer det: För många är de 20% man inte håller med om – han tyckte inte det var rätt att införa kvinnliga präster – tillräckligt för att rata allt och avfärda honom helt och fullt. Jag tycker sånt är dumt och vittnar om ett totalitärt sinne.

I praktiskt samarbete kan samma 80=0-tanke förekomma. Någon i en grupp kläcker en idé eller kommer med ett förslag. I stort tycker andra det är bra men någon eller några menar att det kan förbättras ytterligare – 15-20% typ. Ibland händer då att idémakaren helt lackar ur och reagerar som om han eller hon är helt ratad. Sådana arbetsgrupper och gemenskaper tystnar då lätt och tappar dynamik. Man vill ju inte förarga eller såra den som ofta utan att se och egentligen vilja det.på ett totalitärt sätt kräver allt.

Med detta skrivet och sagt har jag lagt en grund för en åsiktsyttring kring sprida god bok, en Bibelspridning till hushållen i hela Norrland och därmed även Älvsbyn. Bibel är en god bok. Bokspridning är en bra idé. 80% är 80%, inte 0. Minns detta inför framtida blogginlägg.

Nu är det juli igen,

Nu är det juli igen

Och juli varar till augusti.

Å det var intressant

Å det var intressant

Som försök att vara lite lusti.

Det finns tidigare former av detta lyriska och luriska poem publicerat både pådennamin anspråkslösa blogg liksom på Facebook. Som bekant upprepar jag mig gärna, denna gång innan det jag i detta inlägg kort vill nämna och avslöjade redan i rubriken.

medbygge

Med medbygge syftar jag inte på renovering av balkongräcke eller hopskruvning av uteplats. Sådant är visserligen också byggen men som skriverier får det anstå – liksom byggandet i sig så här långt. I stället är det församlingsbygge jag menar, alltså konstruktion enligt det syfte som kyrkans regelverk formulerar på detta vis: människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

I det bygget är gudstjänst och förkunnelse två basverktyg. Under juli månad har jag fått förtroendet att i Älvsby församling medbygga tre onsdagskvällar på raken. Den 7:e, 13:e och 20:e är jag ombedd att leda Veckomässan i Älvsby kyrka 18.30. Det är ingen stor affär att så sker – mätt med mänskliga ögon. Mellan 5 och 15 brukar närvara vilket inte räknas som pomp och ståt värt att uppmärksamma och/eller delta i. Ändå är det vad som bygger Kyrka med stort K och sker från altarbordet där lite bröd och vin blir bärare av Jesus själv till människor. Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp sägs i gudstjänsten – en lätt omformulering av vad Paulus skriver till församlingen i Korinth. Intensivare mötesplats mellan Gud och människa finns inte så den som missar en Mässa missar en massa.

I samband med Bordet, Mässan, finns Ordet, Bibelns olika skrifter. Det förekommer i själva gudstjänsten som Guds tilltal till oss. Vårt tilltal till Gud är böner, också något högfrekvent i en Mässa. Och det kan fortsätta. Efter Veckomässan, ca 19.15, är det möjligt för dem som vill bli kvar eller ansluta då att tillsammans i samtal fördjupa saker som Ordet innehåller och säger. Om vad pratas i detalj? Det är inte fastställt i förväg. Det de som är där funderar kring hamnar på tapeten – om man uttrycker det slarvigt. Det är en möjlighet att tillsammans med varandra vara varandras medbyggare. Tre datum i juli har jag förtroendet att finnas med.

inhopp

Jag skall göra ett sådant, ett inhopp, i ett kyrkbygge jag inte brukar befinna mig i. Det blir söndag den 10:e 11.00 i Korskyrkan i Älvsbyn som är ett av de tre sammanhang som regelbundet firar gudstjänster på söndagarna. Älvsby kyrka och den inomkyrkliga rörelsen EFS är de andra två. Korskyrkan är en renodlad så kallad frikyrka av evangelikalt, reformert och baptistiskt snitt ansluten till EFK, Evangeliska FriKyrkan, tidigare ÖM, Örebro-Missionen. Där har jag aldrig predikat eller blivit ombedd att bidra. Tror jag. Kanske var det en gång tidigt 1980-tal i samband med en i januari årligen återkommande kyrklig vänlig vecka då präster, predikanter och pastorer bytte predikstolar med varandra – dock inte flyttade möbler och inventarier men väl sig själva. Kanske var jag då ”på Kors” en gång men det har inte etsat sig i minnet. Att det genom alla år varit så tror jag inte beror på aktiv motvilja eller så utan mer på att samfunden kör sina egna race. Jag har bott länge på orten och vet om många etablerade ”korsisar” och flera av dem vet om mig utan groll eller gnabb. Nära kontakt har bara inte blivit av. Nämnas kan också att flera invandrare främst från olika västafrikanska länder och då med pingst- eller baptistbakgrund.anslutit sig där de senaste åren,

Den nuvarande korskyrkopastorn har köpt ett av grannhusen på våran gata. Grannar möts och snackar. Han frågade om jag vid något tillfälle ville predika när han skulle vara på semester. Jag nappade på kroken så nu blir det ett inhopp.

Samtidigt, just då, är det faktiskt inte gudstjänst i Älvsby kyrka. Den är just den söndagen flyttad till EFS sommargård Lillstrand några bilburna kilometrar från centralorten. På somrarna stänger EFS sina aktiviteter i Älvsbyn, Vidsel och Vistträsk och flyttar all verksamhet till sommarstället och den 10:e ansluter också kyrkpräst och en del kyrkfolk dit. Sådana så kallade ”sammanlysningar” kyrka-EFS sker ett par tre gånger under ett år. Vad de tjänar till kan man undra men de skadar nog inte – hoppas jag.

Om jag visste hur det skulle fixas det här med näst intill urusla gudstjänster skulle jag berätta det. Tro inget annat. I rejält mer än ett halvt århundrade har jag regelbundet varit gudstjänstfirare. I dagarna är det 44 år sedan jag prästvigdes och fick uppdraget att leda gudstjänster. Jag borde väl ha kläm på parollen Stoppa plågsamma gudstjänstbesök, inte bara ha märkesknappen med den texten. Men klämmet saknas. Aningar finns men inte klämmet.

En sak kan dock sägas. Åtminstone en. Den Kyrkohandbok som kom 2017 var ingen lösning. Om den hade varit det borde väl präster, andra anställa i kyrkan och församlingarnas förtroendevalda tyckt att gudstjänsterna nu blivit så bra att den lönar sig att delta oftare än man absolut måste. Så är det inte. I stället är det i själva veket så att det man ”arrangerar” för andra och tycker folk skall ägna tid åt inte duger åt en själv. Jag gillar inte att tätt och ofta räkna och peka på vilka som inte går i kyrkan och vilka som näst intill konsekvent uteblir men ibland kan det göras och frågan Varför? Inställer sig. Eller annorlunda sagt: Är det verkligen en kvalitetssäkring när bagare inte äter bröd och slaktare ratar korv?

Hur kommer det sig att jag skrev det jag nyss skrev? Har något speciellt hänt i Älvsby kyrka där jag nöter kyrkbänk och ibland trampar korgolv? Icke! Inte något uppseendeväckande plågsamt, inte heller något extatiskt bra. Orsaken är att jag nu läser en bok. En tredjedel omläsning och två tredjedelar ny-dito. Valet av ny ärkebiskop fick mig att rota fram den ur hyllan och jag återkommer i saken längre fram. Boken är ju under läsning, inte läst. Den nyvalde ärkingen har skrivit den och den handlar om gudstjänst – därav temat för detta inlägget såhär långt.

Nu till något helt annat som man säger i TV-nyheterna.

Detta med ärkebiskop är ofta egentligen både felfattat och överskattat. Klart som amen i korvspadet är att saken tilldrar sig visst medialt intresse. Svenska kyrkan är ju landets suveränt största organisation man kan tillhöra frivilligt. Drygt halva folket är medlemmar fast man inte måste och då får det åtminstone notisvärde vem som utses vara vad man uppfattar vara högsta hönset – fast det inte är frågan om vare sig höna eller tupp på en gödselstack.

Martin Modeus är inte Svenska kyrkans nye påve! Det måste sägas. Ingen säger i och för sig att det skulle vara så men en del tankar går åt det hållet. Jag har sett det både i sekulära medier men också i frikyrklig press typ Dagen och Världen Idag. En ärkebiskop uppfattas som överordnad allt och alla, till och med de andra med mitra och kräkla. Så är det inte!

I klartext kan jag säga att för mig som bor och fortfarande lite verkar i Norrbotten är det både som kristen och som präst betydelselöst vem som kallas ärkebiskop. Det spelar ingen praktisk roll alls. Han eller hon har ingen jurisdiktion här, är inte min överordnade och inte heller Luleå-biskopens. Den sist nämnda är i någon mening min överordnade och skulle i praktiken vara det än mer om inte biskoparna på 1990-talet hade abdikerat från ledarrollen, om inte prästerna blivit underställda de lokala kyrkoråden i samband med skiljandet från staten år 2000 och om biskopen sökt hålla kontakt med präster som pensionerats men (ännu) inte är så gaggiga att de är oanvänbara som inhoppare, komplement eller vikarier. Skulle ett eller flera av dessa om vara eljest än vad de är skulle min principiella syn att präster följer sin biskop också bli något i känsla och gärning. Kanske skulle också vem som är ärkebiskop bli något viktigt.

Men Martin Modeus bok – som jag återkommer till – är så långt jag hunnit bra.

Ibland använder man uttryck som en liten kugge i ett stort maskineri på så vis att det blir ett sätt att nedvärdera sin, någons eller någots roll eller betydelse. Egentligen är det en knasigt använd liknelse. Också den lilla kuggen i maskinen är ju vital. Krånglar den får de större komponenterna problem vare sig det handlar om små klockor eller rotationsuppväxling i ett vindkraftverk – ett område som om jag fattat det hela fanns i närheten av vad den yngre sonen forskade om och doktorerade kring. Mekanik är faktiskt exakta grejer och passar sig inte alltid som bildspråk för annat. Kanske skulle en liknelse om en krydda bland flera i en maträtt vara bättre som självbeskrivning eller bedömning av andra. En måltid kan ju vara helt OK även om en nypa ditt eller datt finns eller saknas. Helt OK men bara lite eljest.

Med detta sagt över till något av en fortsättning på förra bloggposten – kanske en liten nypa krydda vad gäller att nå in.

Det kommer att bli Veckomässor i Älvsby kyrka klockan 18.30 på onsdagarna i sommar, precis som under det man kallar ”terminerna”. Det är bra. Gud tar inte semester bara för att folk gör det. Visst är det naturligt att en hel del kyrklig verksamhet följer skolornas läsår men jag har alltid undrat kring omfattningen av det två-termins-system som ofta drabbar församlingarna. Det kyrkliga året bygger ju på kontinuerlig drift och kan inte bara ställas in, möjligen ställas om en del. Söndaglig gudstjänst ligger därför alltid fast och i Älvsby församling även onsdagarna. Det är bra!

Jag har blivit ombedd att veckorna med nummer 23, 25, 27, 28, 29, 33 och 34 leda dessa Veckomässor. Översatt till datum blir det i juni den 8:e och 22:a – plus Högmässan söndagen den 19:e. I juli blir det den 6:e, 13:e och 20:e och i augusti den 17:e och 24:e. Det är inte en helt men ändå en hyfsat regelbunden rytm. Kring den har jag nu fått idén jag just nu kallar framtidsonsdag.

Vad innebär det?

Jag avser först att i Veckomässan göra en tillbakablick på tema och Bibeltext för helgen som just varit. Inget konstigt med det. Så brukar jag göra. Jag tänker sedan efter Mässan ge möjlighet att samtala om sådant de som är där känner att de vill prata om. Det är inget märkvärdigt heller. Under terminerna – men stört av pandemin – har sådant förekommit under namn som Prat-kväll, Ovangelie-träff eller Sommarsnack i kyrkan. Jag ämnar fortsätta på den linjen men kanske med en liten arom-förändring.

Det de närvarande vill dryfta har prioritet! Det ligger fast och ges utrymme.

Men till detta tänker jag att rikta en stunds uppmärksamhet till det tema och de texter som är aktuella i gudstjänsten en liten bit framåt, på söndag om ca 10 dagar. Inte till närmast kommande helg utan den därpå. I den förberedande innan-titten tänker jag två riktningar eller grundfrågor.

1. Vad kan de människor som kan tänkas fira gudstjänst det kommande datumet brottas med eller fundera över? Vad kan de ha på hjärtat och vilja pratamed Gud om? Vad behöver tas upp och formuleras i böner av olika slag? Och hur?
2. Vad kan Gud, utifrån det aktuella temat och Bibeltexterna, ha på hjärtat till oss somär där? Vad i Bibeltexterna är klart och lätt att fatta? Fanns något nytt? Något svårt?

Min tanke är inte att i förskott ”behandla” och ”lösa” söndagen. Icke det! Absolut inte! Det blir snarare frågan om att i någon mån försöka framtidsrikta tankeflöden, ställa frågor, ge infall och tips – kanske rentav förmedla sådant till den präst som kommer att vara i elden den dagen. Bara i ett fall är den prästen jag själv – söndagen den 19:e juni som får sin framtidsonsdag den 8:e. I övrigt är det andra präster som ansvarar för söndagarna men kanske får impulser i mail (eller genom att vara där) de angivna onsdagarna.

Är framtidsonsdag en bra idé? Kanske. Hur som helst blir det något av sommar-Bibel-samtal* åtminstone ungefär var annan vecka. Det kan vara ett sätt att tillsammans nå in i kärnan för tro och liv och per definition kan det inte vara knasigt. Om sådana framtidsonsdagar är små kuggar i ett maskineri eller kryddor i en anrättning vet jag inte. Tror dock att nå inochnå ut är hoplänkade saker, som delarna i en sax.

* I många församlingar har man under juni-juli-augusti extra musikkvällar av olika slag. Det är bra och uttrycker en grad av det tre-termins-tänkande jag tror behöver förstärkas på många sätt. Att som i Älvsbyn ha speciell Sommarkyrka är ett annat. Både Bibelstudier och öppna samtal som är naturliga verksamheter under ”terminerna” kan egentligen också pågå under sommaren – om än i modifierade former,

Jag var på fullmäktige, alltså kyrko-dito. Skrev om att jag skulle det i inlägget onsdag i förra veckan. Om det kan sägas att allt blev ungefär som väntat. Inte alls upphetsande. Ganska förutsägbart utan överraskningar. Ett och annat ovidkommande inlägg när ordet var fritt. Jag gick innan ordförandeklubbans slutsignal. Ville hem till Sverige-Finland i hockey.

Noterade dock att sättet nu att nå om församlingen genom att redovisa ekonomin är annorlunda jämfört med förr. Nu är det mer stora verksamhets-klumpsummor utan att spalta upp på saker som Barn- och-familj, Konfirmander och annat. Det blir mer termer som Nyckeltal, Likviditet, Soliditet för att nämna exempel. Jag ser ingen anledning att misstro det systemet bara för att det – troligen – passar de administrativa åtgärderna och centraliserade nivåerna bättre. Siffrorna är säkert både rätta och riktiga men är man inte van läsa och förstå budgetar och bokslut blir det brist i transparensen – typ. Jag tror att flera i publiken – vi var faktiskt två – är sådana ovaningar. Jag misstänker att flera, kanske de flesta, av fullmäktiges lokala ledamöter har det på samma sätt. Hur skall jag annars förstå spagaten att i ena ögonblicket stolta ta del av info om att församlingen med 16 miljoner som så kallat Målkapital och med Tillgångar på närmare sammantaget 30 millar används som exempel på välskötthet och sedan i nästa ögonblick hävda att ekonomin är dålig och inte tål några utgifter. Men kanske är det jag som inte fattat klyket. Hur som helst är fullmäktige och det som hör ihop med det ett sätt att nå om lokalförsamlingen – om jag anknyter till rubriken.

I Verksamhetsberättelsen nämndes flera gånger hur pandemin påverkat. Saker har ställts in och ställts om och ställts över. Direkta diskussioner om de åtgärder man vidtog varit de bästa och rätta fördes inte men i alla fall redovisade man det som gjorts och lämnats ogjort. För att nämna en del ur Årsredovisningen kan sägas att antalet dop 2021 är mer än halverat jämfört med innan pandemin. På samma sätt är det med gudstjänstfirandet. Fler än 2 av 3 konfirmander ofanns och ungdomsgruppen har upphört. Ett stort behov finns av att på nytt nå ut. Ledning, anställda och förtroendevalda vet detta och söker former – som inte är lätt. Hur ”rekrytera” 2-åringar vilkas dop inte blev av? Ska man vänta på en ”syskonomgång” när den odöpte får syskon? Eller aktivt söka upp familjerna? Och tänk om föräldrarnas slutsats blivit ”det gick ju bra i alla fall fast han/hon inte döptes” och väljer att inte heller döpa kommande barn? Och hur på nytt bygga upp relation till och arbete med konfirmander och unga? Och Evangelisationen i allmänhet? Kan det bli frågan om helt nya linjer när man vill nå ut – sånt som heter Fresh expressions of Church i vänförsamlingen i England?

Kyrkofullmäktige handlar om att nå om. Visste jag svaren på mina frågor om att nå ut skulle jag inte ställa mina frågor utan ge besked. Om en detalj i att försöka nå in ska jag skriva i ett annat inlägg som likt detta på grund av helgens stök bara i en kladdform finns i telefånen.

Ibland har jag haft känslan av att mina små försök att på min blogg skriva något läsvärt får en ensidigt kyrklig vinkel. Rätt eller orätt må vara. En snabb tillbakablick ger vid handen att det senaste månaden inte varit så. Lite notiser, någon jämförelse och rapporter om böcker i gränstrakterna till det kyrkliga har smugit sig in men någon tydlig ”kyrk-diskussion” har jag inte fört – tycker jag. Kanske är det dags nu.

Jag tror det var i förra veckan jag nåddes via Kyrkans tidning på Facebook att antalet utträden ur Svenska kyrkan under april månad var något lägre i år än i fjol.* Fortfarande visar siffrorna fler ut- än inträden men just i april syns en skillnad mellan 2021 och 2022. Det gläder den som gett tidningen uppgiften och bladet sprider alltsammans som en god nyhet. I texten stod inte de ganska vanliga Man får vara glad för det lilla! men andan och ett (ansträngt) leende fanns där.

Lite grubbel över orsaken eller orsakerna rymdes varvat med info om när under året utträden är vanligast. April är då något av en toppmånad och man menar att det beror på att folk då håller på att deklarera och ser man vad man erlagt som kyrkoavgift. En del tar då beslut att sluta erlägga kyrkoavgift, inte sluta deklarera. Den tanken är inte orimligt. Tidigare år pappersdeklarerade man i april för inlämning i början av maj men nu deklarerar näst intill alla digitalt vilket, enligt tidningen, görs redan i mars och man kan se att den månaden nu har högre utträdessiffror än tidigare år.

Vad är poängen med förra stycket? Diskussion om kyrkoavgiften? Näää!

Det var ett exempel på hur man i kyrkan – och ofta på andra ställen i samhället – presenterar fakta och värderar saker. Med ledstjärna typ Man får vara glad för det lilla! är man positiv så det nästan verkar desperat och krystat.

Jag kan hitta fler exempel. Ett är att det skall utses ny ärkebiskop. Funderare, intervjuare och kandidater behöver tänka kring och berätta om uppdraget, personerna och situationen. Idel positivism råder. Inga larm. Andan Man får vara glad för det lilla! verkar dominera.

Under maj månad skall Kyrkofullmäktige samlas i varje församling för att ta del av Verksamhetsberättelse och Årsredovisning för fjolåret. Helt OK. Sånt hör till även om dessa offentliga sammanträden och det som då sägs är ungefär lika upphetsande som att se färg torka. Jag skall kolla färgen ikväll då fullmäktige möts efter Veckomässan (som yngre kollega leder).

På förbipromenad stack jag därför i förrgår in skallen och resten av mig själv på Pastorsexpeditionen och fick ett ex av de båda ovan kursiverade dokumenten – som jag naturligtvis läst och funderar kring. Vad står och vad står inte? Vilken anda råder när man ser tillbaka på ett och två pandemiår och hur det påverkat konfirmander, gudstjänster och mycket annat? Man visar de rejält sjunkande siffrorna men min känsla blir ändå att hållningen Man får vara glad för det lilla! dominerar. Ett vemod över hur pandemin påverkat får sin rättmätiga plats men var och är det den enda orsaken? Jag är inte emot att en corona-kommission skulle försöka sig på skarpa kritiska analyser, gräva lite och vända på om man i olika sammahang valde rätt eller inte – och så vidare in i annat.

Jag tror inte ett ögonblick att Älvsby församling i detta är unik! Jag tror inte heller att den är värre än på andra håll, snarare tvärt om. Det jag försöker beskriva är faktiskt en tystnadskultur kring sånt som kan uppfattas negativt. Den är i Svenska kyrkan näst intill total – utom vad gäller ekonomin som faktiskt inte överallt är så vissen som man överallt söker påskina.

Min tärande tanke blir att Man får vara glad för det lilla! faktiskt är att sminka liket.

Eller nåt åt det hållet.

Dock planerar jag inte att Paludanbränna Verksamhetsberättelsen och Årsredovisningen.

* Det är via nätet jag ser Kyrkans tidning och vad redaktionen tycker kan visas utan betalning. Pappersvarianten har jag inte. Tycker inte blaskan är så bra att jag lägger skattade pengar på den. Dessutom finns den på bibblan. Där ser jag genom den samtidigt som jag får en stund att gaffla med några andra pensionärsgubbar som också samlas för att läsa tidningar av olika slag.

Jag hade nästan fel. Ett litet risgryn fanns i tandraden. Eller bokhylleraden om jag ska vara noga. Grynet avslöjades vid en andra okulärbesiktning då jag fann en under 1970-talet på ett antikvariat inköpt en bok – som således var gammal redan då. Boken är Paulus mindre brev skriven av Olof Linton (född 1898, död 1980) i serien Tolkning av Nya testamentet. I den boken från 1964 är knappt 100 sidor av de 445 tillägnade Pastoralbreven. Hyllan var alltså inte helt tom, bara inte helt läst.

Hemkommen från sonsonen Adrians 10-årskalas blev om lördagen och senare under helgen sidorna lästa – varvat med annat. Nämner detta för att rätt ska va rätt. Passar då också på att nämna att det märks att en Bibelkommentar har 60 år på nacken. Pluraländelser på verben (voro och skola i stället för var och ska), citat från 1917 års översättning och ett resonemang byggt på enbart protestantisk kontinental forskning är tidstypiskt. Tack och lov har forskningen rullat vidare med nya vinklar och modifierade resultat – typ Fjärstedt i förra blogginlägget.

Vad mer?

Luleå vann femte finalmatchen och leder nu sammanhanget med 3-2. Ikväll måndag kan det bli klart nere i Karlstad. Jag ser det på TV men har som en så kallad öronmask, alltså en melodi som fastnat i huvudet, hela tiden ståplatssången – med ursäkt för fulordet:

Åhhh Luleå!

Vi ska vinna SM-Guld i år!


Ja hela jävla vägen ska vi gå!


Inget halvvägs Luleå!

Jag var jag i kyrkan igår. Det var så kallad Äventyrssöndag, alltså vad som förr kallades Familjegudstjänst. Ballonger förekom i förkunnelsen och en smet upp i taket. Mitt i min hockeyfeber kunde jag av kungörelse och ljuständning notera 1-3 som veckans resultat. En döpt, tre döda. Summa två back vad gäller medlemskap.

Om jag frågar Vad görs i och av detta? är frågan inte ett klagande gnäll på församlingens styrning, ledning och anställd personal. Uppfatta mig inte så! Men frågor måste ställas och personer utsedda att ha ansvar måste rimligen ha tankar i saken. Observera att jag skrev tankar, inte lösningar. Hade jag lösningen eller lösningarna skulle jag berätta – tro mig! Men frågor har jag och nog en aning om åtminstone en väg: Intensivt och gediget arbete helger och kvällar med dop och konfirmation för barn och unga och vuxna. Sånt kan församlingen påverka och forma till skillnad från det faktum att Älvsbyn är glesbygd där äldre årsklasser som dör är mer kyrkotillhöriga än yngre och där unga svenskfödda och ännu ofta kyrkotillhöriga flyttar efter gymnasiet samtidigt som nyinflyttade ofta tillhör annan religion eller åtminstone andra kyrkor.

Och detta med församling? Med något som man kan tycka är en käpphäst jag repeterar frågar jag mig och andra vad som i teori och praktik menas. Är det de som regelmässigt och förväntat bänkat sig när gudstjänst firas? Eller är det de i tjänst som agerar ”för” de bänkade? Är det de som tar beslut och eller jobbar utan att ha som personlig sed att ha sina rumpor på plats i lokalen? Eller kombinationer av allt detta? Jag frågar för att det också i kyrkbänkarna finns glugg i raden och för att rätt ska va rätt.

Det händer att jag funderar över hur smalt mitt bloggande i praktiken blir. Det blir lite kyrka, lite väder, lite barnbarn, en och annan bok – typ. Kriget i Ukraina har jag till exempel så här långt hoppat över. Det kommande valet likaså. Likt Hamlet suckarjag mitt ”NATO eller inte NATO, det är frågan. Påsk-kravallerna med uppeldning av polisbilar och Koraner har jag lämnat okommenterat. Naturligtvis har jag uppfattningar om sånt och många andra stora och små ting men bloggeri i sakerna blir inte av. Om det är bra eller dåligt vet jag inte men det är så det är – därför rubriken 18.39? till detta inlägg.

18.39 är helt klart en lustig tid för en gudstjänst. Noga sagt rör det Veckomässan i Älvsby kyrka onsdag nästa vecka, den 27:e. Igår angav annonsen i publikationen Älvsby Gratistidning den tiden som är en tidpunkt nästan 10 minuter efter när Mässan brukar börja.

Jag är den präst som enligt planering har förtroendet leda sammanhanget och funderar nu på hur jag skall förhålla mig till texten. Nian och nollan ligger nära på ett tangentbord . Uppenbarligen rör det sig om ett tjyckfel som jag kan strunta i och agera som man brukar med start 18.30. Å andra sidan kan jag samtidigt välja att hålla mig till vad som skrivet är och invänta slaget 39-minuter över sex. Låter jag tankarna skena så kan jag undra om det bara är en tangenttrycksmiss eller om det är så att en ängel styrt fingersättningen för man inte ska ha så jämmerligt bråttom utan som både firare och betjäning få en lucka till egen bön. Att tyda tidens tecken är i sanning inte lätt vare sig det gäller små eller stora saker.

Efter Mässan blir det i vart fall möjligt för var och en som vill att – också i kyrkan – delta vid ett öppet samtal om det de som är där vill dryfta. Innan corona-stängningarna var dessa så kallade Ovangelie-träffar mer regelbundna,nu bara då och då. Den 27:e startar den i alla fall runt 19.15 och avslutas med aftonbön så man – om man bor i centralorten – kan vara hemma till Aktuellt på 2an kl 21.

Om du är en Bloggläsius som bor lite på sidan om och har många mil Älvsbyn kan denna bloggpost likt flera andra kännas lite ”på sidan om”. Minns då att det är DU som bor ocentralt och missar en Mässa – och därmed en massa.

Det andra då?

• Rysslands angreppskrig mot Ukraina är jag emot!
• I valet ser jag ingen anledning att rösta borgerligt!
• Kanske är den officiellt alliansfria linjen nu över.
• Bränna polisbilar är kriminellt!
• Elda Koraner är rejält ohyfsat!

En sak till – en kyrklig sådan:

På söndag den 24:e var det först tänkt att jag skulle ha uppdraget att leda gudstänsterna både i Älvsby kyrka kl 11 och sedan i Vidsels kyrka kl 16. Nu blev det så att EFS i centalorten senare kontaktade församlingen med inbjudan till sammanlysning dit kl 11. Personal från Sjukhuskyrkan i Piteå hade fått ansvaret att leda den gudstjänsten och man undrade om församlingen ville haka på. Så blev det. Vidsel kvarstår för mig, annars EFS.

Men så finns Luleå Domkyrkoförsamling. Under helgen låter de ett gäng konfirmander med ledare ha läger i Älvsbyn och hade tänkt ansluta i Högmässan. Sjukhuskyrkeriet – som i sig är vettigt och viktigt – kändes lite speciellt och man undrade om jag kunde leda ”en egen Mässa” med dem kl 10 i kyrkan – med något efteråt (eller innan eller i). Och så blir det. Riktigt ”en egen Mässa” kan man i och för sig inte ha. Alla Mässor är och skall vara offentliga men något av ”en extra Mässa” blir det på grund av dessa ”gäster” och att jag blivit disponibel geno att församlingens ”riktiga gudstjänst” flyttats till EFS.