tjyrkoval 21 del 2

I ett tidigare inlägg med snarlik rubrik skrev jag att ”valrörelsen” börjat tuffa igång så smått – på nationell nivå. I allmänna, inte specifikt kyrkliga media kan två frågor skönjas och S framstår som huvudaktör. Tajmingen man valt för detta är ur S-synpunkt genial. Man är först ut med att pinka in vad man söker framställa som problem och anger med det ton och innehåll. Någon anledning att klandra S för tillvägagångs-sättet finns inte. Alla intressenter har ju kunnat ta första initiativ men har avstått från att göra det (eller saknar idéer att lansera).

 

Den ena saken man tagit upp är ett påstått hot från Sverigedemokraterna och från den om möjligt ännu mer obskyra gruppen Alternativ för Sverige. S varnar för högervridning och att kyrkan stängs om dessa kommer in i beslutande församlingar.

 

I denns S-agitation finns flerfaldigt nys! Det ena är hotbilden man söker framkalla, samma men omvänt vad borgerliga krafter sökte hetsa fram vid andrakammarvalet 1928 – se bilden. Kraftfullt inbillad. SD och AFS kan inte göra vad de visserligen innerligt önskar – högervrida prästers förkunnelse och strypa engagemanget i kyrkan för invandrare och de impulser kristna från andra traditioner för med sig. De kan inte och på plats försöker de inte ens. I lokala Kyrkofullmäktige i Älvsbyn finns om jag är rätt underrättad 2 SD av 25 mandat och de bägge har senaste mandatperioden varken gjort ett piss eller visat sig i kyrkan förutom när de passivt suttit på sina stolar när fullmäktige samlas en och en halv timme två gånger om året. SD och AFS hotar kyrkans hållning lika mycket som Luxemburg är ett militärt hot mot USA. Att ta avstånd från dem är i och för sig helt OK men göra deras nationalistiska höger-stolleri till en samlande huvudfråga för S tyder mer på att man saknar egna idéer och initiativ.

 

Den andra frågan handlar om den rätt enskilda vigselförrättare – alltså präster – har att avstå när det gäller att viga samkönat. Den rätten vill man ta bort men bara för dem som skall bli präster, 23 år gamla eller något äldre. Redan prästvigda med uppfattningen att kyrkligt sett äktenskapet är en tvåkönshistoria tänker man inte ge sig på. Dem ska man låta vara kvar.

Naturligtvis är detta lika fegt som listigt. Fegt att säga att dagssituationen är ohållbar, diskriminerande och på alla sätt galen men inte på allvar åtgärda det problem man tycker är gräsligt. Menade man allvar och om dagens läge verkligen var knas skulle man väl rotrycka ”ogräset” på en gång och verka för att alla präster som inte vill viga alla skulle skiljas från prästämbetet. Men det är listigt att bara vilja strypa nytillförseln. Under lång tid kommer det att finnas folk som avstår och man kommer att kunna i valrörelser vart fjärde år fortsätta att inbilla människor att den situation som råder innebär ett stort problem och ett hot mot allas möjlighet att vigas.

 

Denna sak har en dimension till – minst en. Det är rätt och lätt hänt att i en demokrati politiker tror de styr och bestämmer regler som ”tjänstemän” ska att lyda. Samhällsdemokratin funkar så. Men kyrkan är inte bara demokratisk utan också episkopal. Det betyder bland annat att biskoparna ensamma prövar, ratar eller antar folk de skall prästviga. Det är deras speciella ämbetsansvar politiken inte skall lägga sig i. När och om den nu uttalade politik-viljan i denna fråga skall förverkligas – motion om det finns redan nu inför höstens Kyrkomöte – behöver den passera Läronämnden som består av de 14 biskoparna och lika många till. Förhoppningsvis formerar dessa sig mot politikens sätt att ”tjänstemannafiera” kyrkan och göra den icke-episkopal i strid mot både lag och Kyrkoordning. Stiftsstyrelsen i Härnösand försökte sig nyligen på att köra över och focka sin biskop (utifrån en annan fråga) men fick då däng. Önskvärt är att det dryga dussinet tar den händelsen som ett varningens tecken och nu spottar upp sig till försvarar för kyrkans episkopala identitet. Skulle mitra-gänget ducka vore det fanflykt och att desertera.

 

Jag har berört S – inget mer. Än så länge. Särskilt den andra saken är en fråga för nationell nivå, absolut inte lokal. Vad S, C och andra vill lokalt på den grundläggande nivån vet jag fortfarande inte. Jag ser fram emot att få reda på sådant för att kunna avgöra vad det blir för skillnad beroende på vilken grupp som får majoritet i lokalförsamlingens högsta beslutande organ. Den 40-års-period jag kan överblicka har S haft knapp majoritet de flesta mandatperioder men ett par tre gånger har det varit C. Blev det skillnad? Näpp!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0