stigstrombergsson

Torsdag kväll 19:e och fredag morgon 20:e september genererade en text som publiceras nu den 25:e.

 

Djupsinnigt eller kroppsligt? – det är frågan.

 

Så har det varit torsdag. Eller nästan. Det är kväll än och vi sitter på balkongen till vårt rum. Tjugetvååtretti är klockan när jag börjar min tummevals i telefonen. 22 grader varmt.

 

Idag har vi varit väldigt bussiga. Har åkt buss från där vi bor till stansen Elafonissi på andra sidan Kreta. Sydsidan. Vi åkte alltså tvärsöver, inte längst med ön.

Kreta är bergigt. Om det var klyftigt att åka kan diskuteras. Åkturen var i alla fall klyftig. Serpentiner. Smalt. Brant. Lite läskigt. Intressant natur och en speciell strand. Friska och helbrägda kom vi så småningom tillbaka till hotellet.

 

Tockenadära endagsutflykter i resebolagens regi är goda inslag i en chartervecka. EN dag. En heldagsfotvandring i egen regi typ den vi gjorde igår är en annan bra sak. Verkligen berikande.

 

Och frågan kommer: Varför i alla fridens dagar bygger man kyrkor och liknande på toppar av berg eller annat maximalt otillgängligt? Varför? Varför har man sedan gammalt tillägnat De heliga Visheten – Agia Sofia – en grotta man förkyrkligat och som finns flera hundra trappsteg ovanför den nuvarande i bergssidan sprängda vägen? Varför så eländigt oländigt? Som måste varit än värre förr innan vägen drogs.

 

Utgår man från att folk är inte dumma och att folk inte var dummare förr måste det funnits anledning. Är det skäl som har med själ att göra?

 

Det finns en urgammal insikt att kropp, själ och ande hör ihop – hur man än definierar och balanserar de sakerna. Jag menar – för att göra en parallell: När jag var barn och önskade mig till exempel ett spel gav mor och far beskedet: Spara av veckopengen till det! Så gjorde jag. Det var klokt av mamma och pappa. Satte liksom allvar i saken. Känsloupplevelsen och spontan längtan kom att förenades med vilja och god envishet. Effekten blev att spelet eller saken kom att bli mer uppskattad. Eller så inte och helt enkelt avskrevs.

 

Såhär långt kommen om torsdagskvällen hade jag inte bara sand mellan tårna utan åxå John-Blund-pulver i ögonen i sådan omfattning att även tankeverksamheten inte kunde glida vidare. Nu är det fredag morgon och jag tummar vidare.

 

Lyfter man tanken från det fordom gällande Alga-spelet Oljan - det stora äventyret till annat som innefattar behov, lust, vilja, angelägenhetsgrad och så vidare ser man samband kropp-själ/psyke-ande/livsmening – typ. En sund själ i en sund kropp är ett uttryck för sambandet. Psykosomatisk hälsa ett annat. Bryter man upp de sambanden går någon sorts balans förlorad.

 

Tag så detta med att be till Gud om eller för något. Sådana infall kan ju komma var man än befinner sig och verkställas på stubinen men kan också försvinna på ett ögonblick när man ser en fjäril eller hör en bil. Om man – jag säger: om man – har en böneplats och/eller bönetid man beslutat att som vana ta sig till tar det lite tid. Hugskottet avancerar till en i större eller mindre grad viljestyrd åtgärd. Är platsen då knasigt till blir viljekoncentrationen på nåt sätt en ännu större del av bönen.

 

Är du med i resonemanget, noble Bloggläsius? Egentligen är det inte krångligare än tanken att god vällagad allsidig kost på ungefär regelbundna tider är bättre än att småäta snask- och kylskåpstilltugg när man känner för det. Eller motion...

 

Hemma tar det sju minuter för mig att promenera upp till kyrkan. Det rör sig om ungefär 500 meter i vågen och 20 i ekvidistansen. Vad händer i och med mig om jag skulle besluta mig för att varje morgon knalla dit för en halvtimmes morgonbön (Laudes) plus Bibelläsning? Och en kvällsprommis för en aftonbön (Completorium)? Skulle jag fara väl eller illa? Vandringen upp skulle ju i sig innehålla tankar på det som ska bli där. Hemgången skulle bära med sig samma sak.

 

Jag är pensionerad så de flesta dagar finns inget som skulle hindra detta. Egentligen. Jag är dessutom (ännu) betrodd med nycklar till helgedomen så jag skulle kunna ta ansvar för morgonöppning och kvällslåsning – något som skulle förstärka viljan med torr och steril plikt.

 

Förra hösten kom några som var med på vuxenresan till Samos våren 18 och blivit förtjusta i Tidegärden med idén att man varje morgon i Adventstiden skulle be Laudes i kyrkan. Ansvariga? var min skeptiska fråga. Får rulla bland er anställda och andra! blev svaret. Klockslag? – jag  var fortfarande lite skeptisk i tonen. 07 eller 07.15 så man hinner innan skola och jobb.

 

Det blev inte av i fjol men nu har samma personer påmint om idén och av någon märklig anledning skriver jag om det en fredagsmorgon i september nere på Kreta efter att igår besökt den lilla lilla kyrkan i grottan tillägnad Den heliga Visheten.