stigstrombergsson

Inom det så kallat ”kristna fältet” finns en genre böcker och småskrifter som jag inte går igång på alls. De varken triggar eller fascinerar mig. Men jag blir inte heller det minsta upprörd i negativ mening. Jag säger inte att allt är dåligt – fast en del är onekligen det – utan enbart att jag för det mesta själv bara är helt kallsinnig. Men jag vet att andra gillar genren helskarp och det må väl vara OK för deras del*.

Vad tänker jag då på för sorts böcker?

Svar: Typen personliga berättelser om hur man haft det i barn- och ungdomsår och därefter och hur man sedan – inte sällan i samband med en kris – kommit ut ur eller vidare fram från det gamla inkrökta man var i och så småningom funnit en ny hållning som med hela eller delar av det gamla bagaget i behåll ändå nu känns bättre och gör en gladare.

Men det är väl bra? kanske nu någon tänker.

Sånt kan väl vara intressant?

Tror du inte Stig att det kan vara lärorikt?

Ja, det kan så vara. Men smaken är som baken – bred. Ge mig en torr teologisk reflexion eller en samhällsorienterad debattbok eller en bibelvetenskaplig uppsats eller nåt liknande – då går jag igång! De flesta tycker sådana saker är nördiga långt ovanför toleransens överkant men jag tar hellre tio sådana än en självberättelseskrift av dussinkaraktär.

Fast nu har jag läst en sådan bok – i alla fall. Naturligtvis var den intressant på sitt vis. Om man är dryga ½seklet gammal. Speciellt om man bor i Piteå älvdal.

Den lästa boken är Den smala vägen – en personlig berättelse om uppväxten i en väckelsebygd skriven av Ewa Rosendahl. Den smala vägen är smal. Bara 50 sidor. Och personlig om hennes egen erfarenhet av att på 1960-70-talen växa upp i ett sammanhang mycket tydlig präglad av den så kallade 50-tals-väckelsen med dess viktiga avgörelser, svartvita gränsdragningar mellan dem som tillhörde EFS och därmed var ”riktiga kristna” och sådana som inte var det och mycket annat som kan utmärka profilerade grupper. Och naturligtvis – om hur hon fann det hela för trångt och kom sig ut ur bubblan.

I regionen jag bebor har jag mött flera som delar hennes erfarenheter av ”baksidor” i väckelse- och frikyrkosammanhang. Brända på allt har en del lämnat allt. Jag har också mött folk som nästan krampaktigt förnekar ”baksidorna” då en omorientering bara skulle göra alltför ont. Och det är inte bara EFS. Det Ewa Rosendahl berättar om känner jag igen även från sammanhang i Svenska kyrkan men gör tillägget att tendenserna där inte var lika starka. Som ung och aktivt svenskkyrklig blev jag ju snarare av väckelse- och frikyrkofolk ibland hållen för att just inte vara en sådan där ”riktig kristen”. Ibland ansågs vi kyrkliga vara nästan lika hedniska som en katoliker. 

Och det är klart att fler tankar väcks och börjar mala om uppväxtkulturer i kretsar där man ansåg sig vara ”riktiga kristna”. Leder det till – detta är en provtanke – att man omedvetet håller beslut ”riktiga kristna” tar för riktiga beslut inte för att de besluten och vägvalen i sig var riktiga utan för att det var ”de riktiga” som fattade besluten? Och är det en omedveten riktighetskultur som leder till att folk möjligen ursäktar sig när det inte blev riktigt så riktigt som det borde blivit men avhåller sig från att på allvar be om ursäkt över det som blev fel? Just det fenomenet har mött både i olika kristna sammanhang och i politiska.

Den smala vägen blev därför en påminnelse som kan vara värd att läsa även om själva kategorin litteratur i mitt tycke är ganska platt och att just denna bok dessutom i sig inte är ett vidare bra exempel i genren.

*Fenomenet finns också i bloggvärlden.