orörligt församlingsliv
Ett kontrakt är en kyrkogeografisk enhet av mer praktisk än formell natur och har en av biskopen utsedd prost som obersturmbannführer eller om man inte gillar sådana titlar: ordningshen i klassen. I kontraktet hanteras ting gemensamma för en del församlingar nära varandra och i vårt fall blir det Piteå, Hortlax, Norrfjärdens, Älvsby, Arvidsjaurs och Arjeplogs församlingar som utgör Piteå kontrakt, ett nätt arbetsområde som sträcker sig från territorialvattengränsen mot Finland i öster till Eureopeiska Unionens yttre gräns mot oljestaten Norge i väst. Ett konvent är när prästerna (och ibland än fler) i området samlas till pep-talk i någon fråga.
Denna gång var det biskopsbrevet De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontex från 2012 som var i fokus. Tillsammans med oss lokala lutheraner av olika snitt var en eritreansk ortodox präst vilkens kyrkas lära om Kristus förlorade voteringen vid kyrkomötet i Chalcedon i nådens år 541 samt en annan ortodox präst av Bysantinsk art vilka vann nämnda omröstning. Prosten i Fauske i Norge var också med.
Kontraktet är stort och konventen blir därför då och då med restid och allt tvådagarshistorier. Då det var varslat om förläggning i dubbelrum och att jag i det arrangemanget skulle sussa i lag med min kvällströtte herde insåg jag att bloggskrivande nattuggleri vid datorn inte skulle vara ett önskat inslag i den gemensamma sovrumsmiljön och att bäst då var att lämna ordbehandlings-apparaturen hemma. Att det sedan vid ankomsten visade sig att alla fått enkelrum ändrade inte saken – utrustningen var ju 18 mil bort. Nu är jag i alla fall tillbaka i hemmets ljuva vrå för en arbetsuppdragsfri fredag-lördag-söndag och väntar på att solen helt skall tina frosten och torka upp gräset innan jag gör säsongens sista av-och-an-vandring med gräsklipparen.
Konventet var i alla fall bra. Intressant och givande med en i mitt fall fördjupad insikt i hur saker och ting tänks och fungerar om man är kristen av ortodox snitt. Vi har sådana i församlingen. Varje söndag finns de i kyrkan utsatta för våra ordrika gudstjänster på ett språk som inte är deras. De kommunicerar inte – alltså tar emot Jesus kropp och blod i Nattvarden – men ber synbart när vi andra gör det. Och vi skrattar och pratar vid kyrkkaffet. En och annan av deras ungdomar finns i verksamheten. någon till och med i konfirmationsförberedelsen tillsammans med sina jämnåriga svenskfödda kamrater – hur det blir vid konfirmationen sista helgen i april nästa år får vi prata om. Proselytism skall vi i alla fall inte ägna oss åt!
Hemma på nytt kan jag ävenledes se tillbaka på en ganska stillasittande september – faktiskt. Min stegräkningsstatistik visar så. Mindre än 7000 steg per dag i snitt. Just 7000 är en konstlat viktig siffra som anger en må-bra-nivå i de stegtävlingar som arbetsplatsen deltar i några veckor varje vår. Den stegräknare vi utrustats med för tävlingarna har jag för jämnan bara för att det är kul – fast det egentligen inte är ett dugg skojigt.
September blev lite steg, mycket mindre än augusti. Varför? Två skäl:
Arbetet har bestått i planeringar, rådslag, igångstartande av verksamheter och annat lokaliserat till Älvsby församlingsgård och kyrka. Inte många hembesök, visiter på skolor eller präststrosning och närvaro i den samhälleliga gatubilden – vilket ger steg. Ett orörligt församlingsliv är den ena anledningen.
Den andra är att madammen tillika promenadprovokatösen i mitt liv har varit justerad i en fot. Traska ensam bara för att gå är för trist för mig.
Oktober blir nog bättre – särskilt om snön kommer.
Kommentarer
Trackback
