stigstrombergsson

Om du, noble Bloggläsius, är en regelbunden intittare på denna min blogg har du vid ett och annat tidigare tillfälle mött min egendomliga rubrik-formuleringskonst. Överskriften på detta inlägg – slut i oslut vecka – är ytterligare ett exempel.

För slut är jag denna fredagskväll. Slut och utpumpad. Tuggad och utspottat. Färdig och förbi. Känner mig ungefär som Columbos trenchcoat om nu någon minns den serien från nångång på 1970-talet. Eller som hans gamla risiga Pärrsjå.

Det var om tisdagskvällen jag senast skrev och sedan dess är det en massa som sig tilldragit havit. Sådant som gör mig slut såhär om fredagskvällen.

Onsdag var det en så kallad kort kurs på folkhögskolan. Jag medverkade i den på olika vis. Knappa 40 tillresta endagskursdeltagare plus de tio eleverna vid Svenska kyrkans grundkurs ägnade dagen åt tematiken Gudstjänst med andra kristna, alltså hur våra församlingar fungerar och skulle kunna fungera i mötet med kristna invandrare från andra länder och då ur olika kristna sammanhang. Dessa – invandrarna alltså – blir ju ett mer och mer markant inslag i ”gudstjänstbilden” på söndagarna. Men vad innebär detta i praktiken? Förblir Svenska kyrkan fullblodssvensk eller modifieras och förändras gudstjänster med dessa nya regelbundna gudstjänstfirare? Och i så fall hur?

Egentligen är detta en väldigt viktig principiell och övergripande sak jag också kan se är aktuellt lokalt. När jag på 1980-talet som församlingspräst traskade till ortens kyrka en vanlig söndag någon gång efter Trefaldighet var min för-föreställning att 80 till 100 personer skulle möta upp. Av dessa var 4-5 stycken födda utomlands och då noga räknat Finland. De damerna – för det var damer det var frågan om – var som unga hitkomna under kriget vid evakueringen av finska Lappland och hade sedan blivit kvar i hjärtliga relationer till lokala gossar*. När jag i dag vandrar uppför samma backe är min mentala bild att det i kyrkan kommer att vara 40-50 personer och att ungefär dussinet av dessa är födda utomlands. Och nu gäller det Östeuropa, Mellanöstern eller Afrika**.

Vandrar jag sedan vidare i den lokala kyrkliga faunan och floran kan jag se att bilden också i övrigt är radikalt förändrad på ca 30 år. Runt 1980 fanns i samhället fem gudstjänstfirande gemenskaper med ordentlig styrfart, tre stora och två små. Svenska Kyrkan var stor och är kvar på banan. EFS likaså men den stora föreningen hade krympt betydligt mycket mer om man inte på ett föredömligt sätt etablerat kontakt med och blivit gudstjänstförsamling för många nya svenskar. Till den lilla EFK-församlingen Korskyrkan har flera afrikaner med pingstbakgrund slutit sig vilket inneburit ett rejält tillskott. Älvsbyns stora Filadelfia har så vitt jag utifrån kan bedöma de facto imploderat och den lilla Missionsförsamlingen har upphört. De två sistnämnda har det gemensamt att de inte fått invandrar-tillskott.

Vill man kan man ju av sådant dra slutsatsen: Om man vill bevara Sverige kristet skall man öka invandringen och då främst från Afrika och Mellanöstern. Fulla Sverigedemokrater med järnrör i händerna som säger sig värna landets kristna kultur har av allt att döma inte fattat detta enkla samband.

Direkt efter kursdagen om gudstjänst var det konfirmander i Församlingsgården. Kul. Vi pratade om Jesus död och vad den innebär och kan betyda för människor i olika lägen.

Onsdagskvällen fick jag ett mäjl som gjorde mig både brydd och inte så lite småilsk men efter att ha skickat ett kort bekräftande svar knoppade jag ändå in vid ett-tiden för att väckas av klockans signal tjugo i sex. En snabb frukost och en lindrig mäjkupp senare rattade jag bilen till Kukkulaforsens konferenscenter. Arbetslaget i Haparanda församling hade lokaliserat dit av skolan beställt två utbildningsdagar kring den Nicenska trosbekännelsen och en del annat. En till så kallat kort kurs alltså.

Efter kursslut och 21mil i bil i mörker, dimma och duggregn ankom jag bostaden runt 17. Känner mig helt slut. Kaputt.

Och i morgon skall ja döpa två barn och på söndag klockan 11 är det kommenterad Högmässa i Älvsby kyrka, obligatorisk gudstjänst för alla konfirmander. Församlingsprästkollegan*** skall vara celebrant och jag skall stå för kommentarer som försöker förklara och fördjupa gudstjänstens liturgitankegång och symbolik.

Så nog är veckan oslut…

*  Svenska för invandrare (SFI) fanns inte dåförtiden utan töserna lärde sig det lokala språket i sina närkontakter. Den pite-bondska med finsk brytning som talades i Flevikens kyrkliga arbetskrets var minsann ingen lek att förstå för en ung präst uppvuxen i stan.

**  Till dessa finns (åtminstone) en finländare men han kommer från svenskbygderna i Österbotten och räknas liksom inte riktigt som utifrånkommande – förutom under hockey-VM förstås. Jag gissar att han kommer att kommentera detta.

***  Den kollega jag stundom benämner brunetten.