dag-is om efs
Om man här på bloggen skrållar nedöver hittar man långt ner till höger länken sandahl trampar på. Där skrivs det ofta skarpsinnigt om stort och smått i det kyrkliga hanket och störet. I inlägget Läsefrukter från i fredags morse ledde texten över till ett resonemang om vilken roll EFS har, inte har och kanske skulle kunna ha och ha haft i kyrkan och Dag Sandahl skriver då bland annat: För egen del tror jag att EFS till sist inte är så mycket att ha. Skitviktigt fromsint, naturligtvis, men vad håller EFS för i det som kallas kyrkokamp?
Jag minns att jag hajade till när jag läste denna faktiskt ganska is-ande diagnos. Jag tänkte: Detta får Dag på skallen för! Detta kommer att väcka reaktioner!
Som vanligt fick jag rätt*. Nitton kommentarer ramlade in av vilka några andas akut stötthet. I inlägget Lågkyrklighet tidigt i går morse förklarar Dag Sandahl sig vidare och det renderar också en serie kommentarer – sju stycken på bara någon dag. Det är ju måndag nu.
Jag rekommenderar inläggen och kommentarerna. De stämmer verkligen till eftertanke om saken i sig men också om förbipratandets och kränkthetens dunkla vägar.
Saken i sig
gällde inte EFS roll och funktion generellt vare sig i Svenska kyrkan eller annorstans. Saken i inlägget var trebokstavsrörelsens relation till den så kallade högkyrkligheten som man enligt en del – bland annat mig – onödigtvis markerat (och markerar) lucka mot. I detta tror jag att det lågkyrkliga EFS genom åren spelat sig självt ett stort spratt och skjutit sig i foten. Man har känt sig mer hemma med eller åtminstone lite närmare de delar av Svenska kyrkan som i formen varit mälardalskt oceremoniella och lite mer fritänkande vad gäller mässa, ämbete etc. Man har dragit sig undan dem som haft mer katolism** i tanke och åthävor – alltså högkyrkligheten – trots att man faktiskt i centrala frågor om Jesus, försoningen, Bibelsyn och annat teologiskt har mer gemensamt med di högkyrkliga än med mälarliberalerna. Lågkyrkligheten som inte tillmäter trons former så stor betydelse har låtit just frågan om trons former, inte trons innehåll, varit vägledande.
Förbipratandets
egenskaper blir också tydligt i kommentarerna till Dags inlägg. Han talar om den roll som lågkyrkligheten inte spelat i att försvara andra som motarbetas av det politiska system som EFSare åtminstone säger sig inte gilla. Kommentarerna talar om hur välsignat det är att tro lågkyrkligt. Klassisk förbipratenhet – typ.
Kränktheten
lyser också igenom, en kränkthet jag mött förr hos i övrigt finfina människor som tillhör EFS. I detta stycke visar man samma drag som i frikyrkliga sammanhang där det blir ännu tydligare. Man gillar inte, verkligen inte, att det man står för och gör ifrågasätts av någon utomstående. Själva kan man dock förhålla sig tämligen frostigt kritisk och rentav iskallt raljant till Svenska kyrkan men framställer sig som huvva oförstående när man själv drabbas av 10% av den kyla man ibland kan bestå andra med.
Så lite dag-is om EFS gör som inget…
* Jag kanske låter kaxig när jag skriver som vanligt fick jag rätt. Men så är det ju. Många gånger har jag rätt. Andra gånger visar det sig med tiden att jag fått rätt. Ytterst sällan får jag dock ha rätt. Märkligt.
** Ordet katolism är ingen felstavning utan användes säg på 1970-talet i den lågkyrkliga och av EFS färgade Pitebygden som beteckning för vad man menade vara fasoner som korstecken, knäfall, liturgiska kläder, processioner, bikt mm. De som då använde ordet är nu gamla (eller hemma) men hos deras barn och barnbarn som nu bildar rörelsen kan attityden stundom märkas.
Kan ge dig glädjen i att "ha rätt" med denna artikel Stig, väl skrivet som vanligt!
Bra inlägg!
Då EFS och högkyrkligheten nämns tillsammans så upplever jag att marken som trampas är starkt minerad. Hos EFS finns en stark misstänksamhet mot sakramenten såsom de betraktas av högkyrkligheten, samtidigt som det hos dem båda finns en uppriktig strävan av att vara bibeltrogna. EFS är emellertid lika liberalteologerna i det att de starkt betonar det egna hjärtats omvändelse - den egna upplevelsen - och är djupt misstänksamma mot t.ex. Kristi reella närvaro i eukaristin. EFS bär med sig den kulturellt inlärda misstänksamheten mot den allmänneliga tron och kommer de facto ur samma källa som liberalteologin. Här blir det en krock i trosuppfattningarna som är uppenbar gentemot de högkyrkliga och som vi borde ägna mer uppmärksamhet. EFS passar lätt in i de starkt liberalteologiska grupperingarna eftersom de i grunden inte bekymrar sig över hur liturgin utformas och relationen till fäderna och mödrarna, det viktiga är hur ordet rätt förkunnas. De är ju ändå fromma men bekymrar sig inte speciellt över "mötesordningar" och nattvarden upplevar jag blir en slags grädden på moset i EFS.
Personligen tror jag på tesen att "såsom vi ber tror vi" och dessvärre känner jag att mitt avstånd till EFS ofta blir större än jag skulle önska att det var. Jag har en djup respekt för EFS och är jag kritisk är det utifrån kärlek. Jag tror att EFS idag skulle ha mycket att vinna på att liera sig mer med högkyrkligheten. EFS tappar sin identitet om de bli för gnostiska i sin syn på Kristus. Jag tror att den kristocentrisitet som finns i EFS egentligen förutsätter högkyrkligeheten som en slags resonansbotten. Utan den förlorar EFS sin kraft.
Bo menar att EFS kommer ur samma källa som liberalteologin. Är det inte snarare så att EFS-grenen av svenska kyrkan i många avseenden följer med parallellt i dess svängningar. EFS källa är ju 1800-talets väckelse, stadigt rotad i Luthersk teologi, bl.a. i nattvardssynen. Rosenius skulle väl närmast gå till handgripligheter om någon ifrågasatte realpresens. Se t.ex. hans Taulercitat i dagbetraktelsen för 27/7. Ad Fontes! är väl den ständiga skylten att hålla upp och är det enda korrektivet för Sv K med underavdelningar
Vad spännande att det blir lite diskussion om EFS och dess relation till högkyrkligheten. Jag tycker att det ligger något i vad Stig skriver om att en del EFS:are ibland har varit onödigt kritiska till t.ex. korstecken, knäfall, liturgiska kläder, processioner, bikt mm och därmed låtit trons former varit vägledande. Även om det är värt att notera att nyläsarna (som EFS kom ur) i mitten av 1800-talet var väldigt kritiska att korstecknandet av den som döptes togs bort i kyrkohandboken 1811. Själv har jag gjort korstecken i alla år som EFS-präst och nästan ingen har kommenterat det negativt. I EFS-Västerbotten där jag växte upp var detta med prästkläder och processioner och korstecken inte alls lika laddat som jag tror att det har varit i Piteåbygden. Sedan blir jag förvånad av det Bo Nordin skriver om att EFS skulle vara djupt misstänksamma till Kristi reella närvaro i eukaristin. Var har du min vän och broder fått det ifrån? Jag har aldrig mött att ledande företrädare och teologer i EFS gett uttryck för en sådan djup misstänksamhet.
Jag tycker det här är mycket intressant och jag vidhåller det jag skrivit fastän ett kort inlägg naturligtvis inte blir så nyanserat. Jag tycker emellertid också att bloggsamtal är tröttsamma speciellt som det alltid kommer in aktörer som inte talar om vilka de är. I likhet med Luther gillar jag däremot bordssamtal och cafésamtal där man ser varandra. Jag fortsätter gärna samtalet vid ett sådant tillfälle. Det var ett tag sedan vi sågs Magnus och samtal med dig är alltid stimulerande.
Avseende ämbetsfrågan ser man en diamentral skillnad mellan EFS och högkyrkligheten - om jag ska vara lite kategorisk.
Vad bra ssu, då ser vi gärna en egen bloggning i ämnet
Kommer inte på fråga.
Bosses påstående om att EFS o liberalteologin kommer ur samma källa, kan ju uppfattas som mycket märkligt. Men så märkligt är det nog inte. Det som förenar alla "icke-högkyrkliga" är nämligen bristen på tro på KYRKAN. Det är värt att notera att vi i trosbekännelsen - tydligare i den nicenska - faktiskt bekänner tro PÅ Kyrkan. Naturligtvis inte i samma betydelse som vi tror på Gud, men ändå.
Och det är när detta tomrum uppstår - bristen på tro på KYRKAN - som den stabilitet försvinner som i längden hjälper oss hålla oss på vägen.
Den lågkyrkliga - och liberala - synen på Kyrkan är, enkelt uttryckt, att Jesus aldrig ville någon Kyrka, att kyrkan snarare uppstått sekundärt som ett resultat av de troendes organiserande av sin religiösa verksamhet.
Den "högkyrkliga" synen är däremot att Kristus ville Kyrkan, medvetet planerade (genom tex apostlavalet) för dess kommande utformning, att Kyrkan genom sakramenten är en fortsättning på Guds Sons inkarnation, att Kyrkan i praktiken är en del av evangeliet.
Tappar vi Kyrkan så tappar vi alltså en så stor del av evangeliets innehåll att resten i längden blir otillräckligt. Om resten sedan råkar vara lågkyrklig eller liberal - det kan (också på sikt) visa sig vara egalt.
Däremot har jag samma känsla som Magnus att realpresensen väl försvaras inom den gren av lågkyrkligheten som EFS representerar, i alla fall av de teologiskt mer kunniga. Bland vanligt folk kan det kanske (precis som i sv ky i övrigt) finnas de som tänker att brödet och vinet bara symboliserar Kristi kropp och blod.
