stigstrombergsson

I våras började den datamaskin – bärbar sådan – arbetsplatsen försett mig med sedan några år tillbaka att bli slö, trött, slapp och likgiltig. En bit in i hösten fick jag en ny pigg, alert och engagerad lapptopp. Bra.

Men för ett par dagar sedan la den bara av. Här hemma alltså. Det var inte så att den inte startade men när jag gett rätt svar i de rutor som dyker upp nät jag tryck ctrl+alt+del så sa den nåt om nån juserprofil som inte hittade nåt – typ. Missmodet slog till. Mitt missmod alltså. Min kära e-post! Mina intelligenta dokument! Min kalender! Hjälp!!

Stack till skolan för att testa manicken där. Kanske saknade den sin särrver-mamma och sina nätverkskompisar. Samma resultat. Kontaktade vår data-snubbe och fick en bakväg in i lådan – administratör och ett kryptiskt lösenord. Kom in och fipplade lite utifrån hans instruktioner och tips. Det gick inte till sig. Gav upp.

Men så idag fick jag en egen självgående idé: Kanske behöver den en återställare, ni vet det där som bakisar tycker sig behöva för att de ska komma till sig och bli som förr. Så jag tog mig administratör-vägen in i datorn igen och letade upp återställarfunktionen. Såg då att maskinen gjort nån uppdatering ungefär när den gick i baklås. Sökte upp en datumsatt punkt för sådär en vecka sedan och bad apparaten bli som den var då. Snälla!!

Det tog ett tag men vips var Tyra där – samma bild som i inlägget liten tant. Och alla mina genvägar och allt annat på skrivbordet. Och e-posten och kalendern. Sweet som ungdomen säger. Najs. Supernajs.

När jag sedan kommenderade avstängning talade skärmen om för mig att det innan ljuset skulle gå skulle installeras fem uppdateringar. Panik! Det var ju i ett sånt sammanhang – tror jag – som den la av. När allt slocknat startade jag den igen. Skärmen meddelar konfigurerar vinndåvvs eller nåt i den vägen och till paniken adderades nagelbitning.

Allt funkade. Återställaren alltså. Funktionen som gör datorer – inte bakisar – alerta igen.