stigstrombergsson

I den israeliska tidningen Haaretz fann jag idag en intressant debattartikel. Författaren är Menachem Klein som jag inte vet mer om än att han är lärare i Statskunskap vid Bar-Ilan-Universitetet. Han beskriver den just nu återhållna situationen i Israel-Palestina och prickar nog ganska väl tankar, känslor och möjligheter på bägge sidor. Utan att använda ordet beskriver artikeln situationen inför och under en eventuell tredje intifada. Intifada har blivit namnet på palestinska uppror mot israelisk ockupation och kontroll.

Den första intifadan började i slutet av 1987 och bestod av maskning, strejker, demonstrationer och liknande i huvudsak, men inte alltid, obeväpnade metoder. Den pågick i ungefär fem år och förlusterna blev 800 palestinier dödade av israeliska säkerhetsstyrkor – två tredjedelar under 16 års ålder – och cirka 50 israeler. 16000 palestinier hade satts i fängelse.
Andra intifadan började hösten 2000 efter det att den israeliske högerpolitikern Ariel Sharon besökt tempelberget i Jerusalem. Den blev betydligt våldsammare med självmordsbombare, återockupation av delar av Västbanken, strider mellan palestinsk polis och israeliska soldater och så småningom byggandet av skiljemuren. Drygt 6400 palestinier och mer än 1000 israeler (varav ca 740 civila) föll offer för oroligheterna som allt efter hand kommit att klinga av.

Kan det bli en tredje intifada? Det är vad artikeln handlar om. Google översatte grovt, jag putsade till. Originalet kan läsas här. Bilden är från artikeln och är försedd med texten: Protester i Bil’in som Palestinska myndigheten och Fatah försökt stävja.

ISRAEL KAN INTE ANVÄNDA VÅLD MOT NÄSTA PALESTINSKA UPPROR.

Upproret mot enväldiga kungar, sultaner och presidenter i Nordafrika och arabvärlden orsakar visst obehag även hos palestinierna, och har fått många att fråga sig varför den israeliska ockupationen fortgår.

Om Syd-sudaneserna och folket i Östtimor blev självständiga före palestinierna, har något gått galet. Hur kan man jämföra dessa platser med det religiösa och internationell läget i Palestina? Detta måste vara tanken hos alla palestinier som har beräknat sina egna vinster och förluster sedan Osloavtalet ingicks.
Upproret mot enväldiga kungar, sultaner och presidenter i Nordafrika och arabvärlden orsakar visst obehag även hos palestinierna: Hur kan det komma sig att folket på dessa platser rönt sådana framgångar mot förtryckande regimer, samtidigt som vi här sitter vi fast i den israeliska ockupationen, som dikterar för palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas vad som skall göra och vad som inte skall göras.
Vilka slutsatser kan palestinierna dra utifrån oroligheterna i arabvärlden? Frälsning kommer inte från USA som inte stöder Abbas trots de många eftergifter han har gjort. De handlingar som lämnats ut av Al Jazeera avslöjade nyligen precis hur långt han var villig att gå i förhandlingarna med Israel, men han fick ingen hjälp från Washington.
Som om inte det var nog lade USA in sitt veto mot FN: s säkerhetsråds resolution som fördömer bosättningarna. Och allt detta trots att man tidigare - efter premiärminister Benjamin Netanyahu orsakat huvudvärk i Washington och utökade bosättningar i Jerusalem och på Västbanken (alltså stoppade fredsprocessen) - Förenta staterna själv stängt bosättarföretaget.
De senaste veckornas händelser visar att dt är civilt uppror med icke-våld, inte diplomatiska eftergifter, som får amerikanskt stöd. Abbas har tidigare bestämt avvisat förslag från olika kretsar om att organisera ett massornas ickevåldsuppror.
Den palestinska myndigheten och Fatah-tjänstemän vidtog åtgärder för att stävja de veckovisa protesterna i Bil'in och andra byar på Västbanken. De var på sin vakt inte bara mot politiska rivaler, men också mot en glidning till våld som bara kan skada palestinierna, vilket för övrigt skedde i den andra intifadan. I händelse av våldsamma konfrontationer ligger makten i händerna på Israels på, som har ett intresse av att uppmuntra en sådan glidning för att övermanna palestinierna.
Situationen är annorlunda nu. Den positiva förebilden av icke våldsamma rebeller i hela arabvärlden och deras självbehärskning kan visa palestinierna att detta är vägen till historiska vinster. Om Israel använder våld för att undertrycka palestinska demonstrationer kommer det att ses som ännu en Muammar Gadhafi eller Mahmoud Ahmadinejad.
Det finns stor oro på de palestinska gatorna. Besvikelsen skenar när det gäller fredsprocessen, Israel och USA. Det palestinska samhället har den typ av teknisk infrastruktur som på andra ställen var motorn bakom massdemonstrationerna – Internet, mobiltelefoner och paraboler. Den "generations gaspedal" som var en faktor i Egypten är redan på plats: det palestinska samhället är ett samhälle av ungdomar vars framtid är blockerade av ockupationen. Den andra intifadan och Israels järnhand formade tonåren för dagens 20-åringar och utgjorde deras första kontakt med politiken.
Soldater, bosättningar, vägspärrar och restriktioner har länge varit en del av deras dagliga liv. Allt som behövs är en enda gnista. Skriften är redan på väggen.