haaretz igen
Jag tycker om att läsa israeliska tidningar. Jerusalem Post är en större och mer konservativ tidning som jag tycker det är lite svårt att hitta i – jag pratar om tidningen på webben – så jag har mer kommit att gilla den mindre och mer liberala oppositionstidningen Haaretz. Massor med nyheter begriper jag inte alls. De kan röra sig om skolpolitik eller annat som man måste vara på plats för att fatta. Med en del ledare är det på samma vis.
Men en del fattar jag och tycker är tänkvärt. Så är det till exempel med nedanstående text av kolumnisten Gideon Levy publicerad den 5 augusti. Levy använder ibland både sarkasmer och ironi i sitt skrivande – så också här.
Genom Google fick jag en ”översättning” jag putsat. Vill man läsa den på engelska finns texten här.
BARA VI HAR TILLSTÅND
Efter tisdagens gränskonflikt kommer Israel att fortsätta att ignorera UNIFIL och den libanesiska armén.
De jävla libaneserna ändrade reglerna. Skandalöst.
De har en brigadchef som är fast besluten att skydda sitt lands suveränitet. Skandalöst.
Förklaringen här var att han "indoktrinerat sina trupper" – något bara vi får göra – och att "befälhavarens anda" var att han står "nära Hizbollah." Den typen.
Och nu när vi har upprepat ad nauseum de förklaringar Israels militärpropaganda gett kring det som hände på tisdag vid norra gränsen, bör de faktiska omständigheterna också belysas.
På tisdag förmiddag begärde Israel "samordning" med UNIFIL för att genomföra en ny "utsatt" operation på gränsstängslet. UNIFIL bad IDF att skjuta upp operationen, då deras befälhavare var utomlands. IDF brydde sig inte. UNIFIL kommer inte att stoppa oss – typ.
Vid middagstiden gick så avverkarna till verket. Libanesiska och UNIFIL-soldater skrek åt dem att sluta. I Libanon säger de att deras soldater också sköt varningsskott i luften. Om de gjorde det stoppade det inte IDF.
Trädets grenar kapades och blod utgöts på båda sidor om gränsen. Utgjöts i onödan.
Sant är att Israel hävdar att området på andra sidan stängslet är israeliskt territorium, och det bekräftade UNIFIL officiellt igår. Men ett stängsel är ändå ett stängsel: I Gaza är det tillräckligt att komma nära stängslet för att vi ska skjuta för att döda. På Västbanken påminner stängslets sträckning inte alls om den gröna linjen, och ändå förbjuds palestinier att passera.
I Libanon har vi skapat andra regler: ett staket är bara ett staket, och vi får passera det och göra vad vi vill på andra sidan, ibland på suveränt libanesiskt territorium. Så kan vi rutinmässigt flyga in över libanesiskt luftrum och ibland invaderar vi också.
Detta område var under israelisk ockupation i 18 år, utan att vi någonsin erkände det. Den ockupationen var inte mindre brutal än den i territorierna, men vitkalkades likväl. "Säkerhetszon", kallade vi det. På samma vis nu: Vi gör som vi vill.
Men så kom en förändring. Hur var det våra analytiker uttryckte det? Jo: det var nyligen en "onormal beskjutning" mot israeliska flygplan. Nu måste ordningen upprätthållas: Vi skall tillåtas flyga i libanesiskt luftrum och det skall inte vara tillåtet att skjuta på oss!
Men tisdagens händelse, som blåstes upp över alla i proportioner och, som här sågs som en anledning till ett krig som bara förhindrades av den berömda israeliska "återhållsamheten", bör vi se i sitt större sammanhang. Krigstrummorna har ju ljudit här i månader. Rat-a-tat, Fara, Scudmissiler från Syrien, Krig i norr.
Ingen frågar varför och av vilken anledning. Det är bara det att sommaren är här, och med den våra vanliga hot om krig. Och en FN-rapport publicerad denna vecka håller Israel fullt ansvarig för att skapa dessa farliga spänningar.
I denna överhettade atmosfär borde IDF varit försiktiga när de tände sina bloss. Önskade inte UNIFIL att åtgärden skulle uppskjutas? Är inte området redan explosivt? Arbetet skulle ha skjutits upp. Kanske är den libanesiska armén nu också mer beslutsam i att skydda sitt lands suveränitet – något som inte bara är dess rätt, utan dess plikt – och en libanesisk befälhavare som ser IDF agera över stängslet kan komma att ge en order att skjuta, även orättvist.
Vem vet bättre än IDF när det gäller att skjuta på verklig eller inbillad kränkning? Fråga bara soldaterna vid separationsstängslet eller bevakningen av Gaza. Men Israel avvisade arrogant UNIFILs begäran om en fördröjning.
Det är samma arrogans bakom kravet att USA och Frankrike ska sluta beväpna den libanesiska militären. Endast vår militär har tillåtelse att beväpna sig. Efter att Israel i åratal krävt att den libanesiska armén ska ta ansvar för vad som händer i södra Libanon, så ändrar vi ton nu när den gör det. Varför? Jo, därför att den slutat bete sig som Israels underleverantör och i stället börjar agera som en suverän stats armé.
Och det är naturligtvis förbjudet. Efter att vapnen tystnat, stiger i stället ropen på ett nytt "hårt slag" mot Libanon för att "avskräcka" – kanske lite mer av den förstörelse som drabbade Beiruts Dahiyaområde.
Att tre libaneser dödades, däribland en journalist, är inte tillräckligt som svar på dödandet av vår bataljonschef. Vi vill ha mer. Libanon måste lära sig en läxa, och vi lära dem den.
Och vi då? Vi har inga läxor att lära. Vi fortsätter att ignorera UNIFIL, ignorera den libanesiska armén och dess nya brigadchef, som har mage att tro att hans jobb är att skydda sitt eget lands suveränitet.
