handbok 2 mm
Först lite mm – väldigt lite
Jag tycker det var fel låt som vann. Europamästerskapet i skräpmusik alltså. I och för sig kul att det var det svenska ”bidraget” men fel låt var det i alla fall. Den ryska gumgruppen var bäst. Enligt min enkla mening. Häftiga skor. I övrigt vad gäller Melodifestivalen säger jag som Forrest Gump: That´s all I have to say about that.
Så om handboken – igen
I förra inlägget gjorde jag en kortrandig utvikning, en kringgående rörelse.
Ett skäl till detta är att en kringgående rörelse behövs för att komma till UFA. I vart fall fick jag lära mig det under värnpliktsåret 1975-76 vid kungliga nittonde infanteriregementet i Boden. På snirkliga skogsvägar och i obanad terräng cyklade, gick eller åkte vi skidor långa omvägar till Utgångspunkt För Anfall, den position från vilken vi i någon lämplig gryning skulle genomföra angreppet.
Ett annat skäl till utvikningen finns i min läsekrets – tror jag. Inte alla där är kännare av inomkyrkliga finlirigheter. Visst finns ett och annat teologproffs på vilket min handbokshistoriska genomgång kan vara överflödig men det finns andra i läsekretsen som har hederliga livsbefattningar som tonåringar, tidigare och nuvarande folkhögskoleelever, fjolårskonfirmander, släktingar eller annat. Dessa är helt OK tänkande typer och seriöst folk men är kanske i behov av lite mer fakta för att det jag berättar inte enbart skall bli argumentativt skrot – läs här om vad jag menar med det uttrycket.
Ett tredje orsak till min långordighet kan nog klassas som en yrkesskada eller två. Jag är ju präst och lärare och det innebär dubbel risk för logorré, en sjuklig pratsamhet orsakad av den personliga övertalningens gudinna i den romerska mytologin – Svada*.
Det nyss skrivna skrevs sent måndag kväll. Nattpaus tas och skrivandet återupptas om tisdagen.
Såhär på tisdagskvällen fortsätter jag min omfattning, min kringgående rörelse.
I min bokhylla på jobbet har jag en akademisk avhandling från 2006. Den är skriven av Boel Hössjer Sundman och har titeln ”Herren är mitt ibland oss” – en analys av föreställningar om gudsnärvaro i Den svenska kyrkohandboken från 1986. Intressant sak. Självfallet kan jag inte fritt ur (mitt fragmentariska) minne redogöra för innehållet i detalj men en del kan jag notera.
Det är Handbokens formuleringar författaren analyserar. Ordalydelser om gudsnärvaron. Givetvis inte Guds närvaro i sig – det går inte att forska på. Men orden om gudsnärvaron kan analyseras, ord som uttrycker hur man tror. Då det rör sig om ordningen för flera olika gudstjänster och att olika moment i gudstjänsterna många gånger har flera alternativ att välja mellan blir det ett gediget material som gås igenom.
Boel Hössjer Sundman finner då en del formuleringar som beskriver Gud som närvarande i gudstjänstrummet och andra där Gud beskrivs mer på distans och ytterligare andra på en skala där emellan. I vissa delar av gudstjänstordningarna beskrivs Gud som agerande och i andra som mer vilande eller hur jag nu ska uttrycka det – och så där emellan. Det luriga är att de två skalorna sammanfaller så att de formuleringar som beskriver Gud som närvarande också beskriver Gud som agerande. Och när Gud tecknas mer på distans är det en mer vilande eller nästan passiv Gud som beskrivs.
Till detta kommer ytterligare en lurighet när man ser de olika formuleringarnas ålder, alltså om det rör sig om en del moment och ord som alltid funnits i till exempel Högmässan eller om det handlar om nyare formuleringar knäsatta först 1986 eller kanske i försöksordningen 10 år tidigare: I de äldre formuleringarna är Gud närmare och aktivare, i de yngre mer avlägsen och avvaktande.
En intressant avhandling. Rekommenderas!
Mitt intryck efter att ha snabbläst delar av förslaget till ny Kyrkohandbok är att den utveckling Boel Hössjer Sundman tecknat har fortsatt. Gud har fått maka sig bort ett litet stycke till. Och blivit passivare. I formuleringarna alltså. Inte i sig själv – naturligtvis. Men i vad som sägs. Och därmed tros då ju Handboken uttrycker – eller skall uttrycka – Kyrkans tro.
Den utvecklingen jag tycker mig känna har inte skett genom att man tagit bort saker – nu tänker jag på olika alternativ i ordningen för huvudgudstjänsten Högmässa – utan mer genom att man nyförfattat böner, bekännelser osv.
Effekten blir att om man väljer bland de olika alternativen går det mycket bra att i gudstjänsten beskriva Gud som närvarande, till och med närgången, och aktiv. Alltså som Kyrkan klassiskt beskriver den Gud som blev människan Jesus Kristus och som förlåter och frälser på plats – typ. Det kommer att tillfredsställa de mer klassiskt troende.
Men Handboksförslaget innebär också att om man kryssar sig fram på annat sätt bland alternativen kan man få Gud både obestämd, vag, avlägsen och passivt vilande – men fortfarande hygglig förstås. Personer som tycker att en närgången och uppfordrande Gud med åsikter och uttalad vilja känns läbbig kan finna tryggheten i de mer allmänna formuleringarna.
Men sedan blir ju frågan: HUR ÄR GUD?? Egentligen?
Och hur skall då en Kyrkohandbok beskriva Gud. Och gudsnärvaron?
Om dopordningen återkommer jag.
* Detta låter som svammel men är faktiskt sant.
