stigstrombergsson

Först av allt: Rubriken är INTE en beskrivning av mig sådan jag är just nu vad gäller både ditt och datt – inte minst dittet och dattet att skriva här på min blogg. Kommentaren är i och för sig onödig då saken är fullt synlig – eller snarare osynlig – för varje Bloggläsius som kroniskt eller tillfälligt botaniserar här. Rubriken är alltså inte en självbeskrivning. I stället handlar den om något annat.

Julfirandet för ett par månader sedan gav en lämpligt stor trave böcker att lugnt och stilla försöka ta sig igenom – med pauser för andra böcker, någon TV-serie, pusselläggning eller annat. I klapphögen fanns i alla fall en biografi om en person jag inte tidigare hört talas om. Anledningen till mitt kunskapshål är nog att jag tycker genren ”biografier om levande personer eller nyligen avlidna” inte är så intressant. Att den biografade dessutom var en högborgerlig arbetsmyra utan formell makt lägger också på motivationslocket en smula. Men: har man fått en present är det en present man fått. Det förpliktigar! Det är bara att läsa!

Så är nu gjort. Jag har tagit mig igenom Jag måste ha varit olidlig – Arvid Fredborg, krigskorrespondent, författare och rådgivare. Bokens cirka 400 sidor är skrivna av sonen Lars Fredborg och kan nu placeras i hyllan för läst jox.

Att skriva biografi om sig själv eller en närstående är nog speciellt. Blir man då närblind? Sovrar man bland fakta och upplevelser? Idealiserar man? Eller censurerar?

Hur som helst tycker jag att i sådana aspekter landar sonen på fötterna när han berättar om pappans livsverk utanför familjen – som han nästan inte berör alls. Han framställer den högborgerlige och konservative Arvid som näst intill manisk produktiv när det gäller att i olika bakgrunder verka för de ideal han har. Hans ideal kan man ha, ogilla, se som möjliga eller tycka vara hopplösa. Att vara anti-kommunist och ekonomisk jätteliberal kan ha sin realism. Att verka för starkare monarki i Europa efter både första och andra världskrigen – återupprätta styrelseformen både i Tyskland och ett tänkt restaurerat Österrike-Ungern med gamla provinser – torde kunna sorteras in i mappen märkt ”Orimliga idéer”. Det intressanta är dock att han utan att inneha någon formell maktställning i alla fall är så manisk produktiv. I det avseendet är han rentav föredömlig för var och en som brinner för något – oaktat vad.

Värd att läsa.