stigstrombergsson

Viktigpetter har jag varit – är – denna vecka. Förkortas VP. Som naturligtvis står för något annat: Vice Pastor. Det innebär vikarierande kyrkoherde – alltså en viktigpetter med makt och myndighet att styra, ställa, fördela arbete, instruera, ta beslut och attestera fakturor. Av allt detta är det bara det sistnämnda jag faktiskt gjort ehuru det kliat i fingrarna när det gällt resten.

Kyrkoherden i Älvsby församlings pastorat har semester och är bortrest. Den sedan ett par år i tjänst varande komministern är pappa-ledig. Den nyanställda komministern har på grund av mamma-ledighet inte tillträtt än. Den fjärde, pastorsadjunkten, är inte VP-behörig och dessutom arbetsuppgiftsfri delar av veckan. Fyra av fyra präster nästan helt väck så gamlingen, alltså jag, fick vara veckans viktigpetter med uppgift att förutom de ovan nämnda byråkratiska uppgifterna ta emot och genomföra det mesta av prästerliga uppgifter dessa datum. Så var överenskommelsen. Helt OK.

Hur blev det? Kom texten till Gesällvisan att beskriva min vecka eller blev det tvärtom eller någonstans mitt emellan?*

Måndag förmiddag möte med ett par relativt nyanställda pedagoger för ordentlig genomgång av Älvsby kyrkas olika vinklar och vrår, symboler och historia. De planerar studiesamlingar med skolbarn etc och ville bli informerade. Efter lunch nedpackning av stora delar av mitt privata teologiska bibliotek som nu skall flyttas från mitt arbetsrum i Församlingsgården till okänd placering i hemmafastigheten.

Tisdag en del administration, ett dopsamtal, ett sorgehusbesök, en del förberedelser och Bibelstudiegruppen på kvällen.

Onsdag morgon kollegium och samråd inför vad som komma skulle. En Urnnedsättning på eftermiddagstid samt ett hemligt möte** innan förberedelser, Veckomässa och ett Bibelstudium på kvällen tillsammans med de som reste till Samos i våras.

Torsdag var det planerat att jag skulle kunnat hålla i Begravningsgudstjänsterna både klockan tio och klockan ett. Inga avlidna fanns dock för dessa tider. Jag tog det ganska lugnt med en del läs- och tankearbete i bostaden.***

Fredag var också tänkt att jag skulle ta ansvar för bägge begravningstiderna men det blev bara den senare, efter expeditionsansvar på förmiddagen.

Lördag – idag – en dopgudstjänst klockan två.

Söndag – i morgon – Familjemässa i Älvsby kyrka klockan elva, tid för Dopgudstjänst klockan ett – men ingen familj har tingat den tiden – och gudstjänst i Vidsel på eftermiddagen klockan fyra.

Av detta kan ses två saker.

Pedagogiskt arbete är ett tydligt inslag – ändå har konfirmanderiet ännu inte startat och jag gjorde bara en snabbtitt in på Kyrkans Unga efter Bibelstudiet på onsdagskvällen. Undervisning var profilen för min tjänst tidigare så det känns helt bra.

Jag var ganska exekutiv dvs genomförde det som föll på mig. Självklart! Men samtidigt en ovan känsla att vara exekutiv utan att kunna påverka i stort och vara med att forma framtiden. Det är självklart att det måste vara så när jag slutat och bara hoppar in lite vid behov. Men det känns ovant och lite frustrerande att göra utan att längre kunna vara med att forma. Men jag vänjer mig väl. Eller får sluta göra också.

Till detta har jag fått en fundering om att ordervägra. Det har jag aldrig förr gjort i någon av de anställningar jag haft i 40 år. Nu finns en överenskommelse att jag skall tjänstgöra vissa datum under tredje och fjärde kvartalet och för ett datum i slutet finns en order för arbetslaget att agera på ett visst sätt. Det vore väl läckert att sluta min efter-att-tidigare-ha-slutat-anställningen-ny-halvanställning med att vägra lyda order – som är skäl för uppsägning.

*  Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting.

Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring.

Onsdag går jag ut och vankar, torsdag sitter jag i tankar.

Fredag gör jag vad jag vill – lördag stundar helgen till.

Googla Gesällvisa så hittar du, noble Bloggläsius, melodin.

**  I det datoriserade bokningsprogrammet hade jag skrivit Hemligt möte. Om det är programmet i sig eller någon skämtande arbetskamrat som till bokningen lagt följande text skall jag hålla osagt: SLUTA LÄSA! Det här är ett hemligt möte, du kan sluta läsa nu. Ingen mer information finns i bokningen, förutom uppmaningen att INTE LÄSA. Så sluta nu. Att läsa. Jag skriver så länge du läser. Sluta. Läsa. Jag börjar bli trött i fingrarna av allt skrivande. Sluta. Men snälla, sluta då! Suck jag ger upp. Du är allt för nyfiken …

Det hela gällde en klipptid för att sanera min övermåttan häftiga frisyr.

***  Församlingens normalberedskap är fyra begravningar per vecka, tvåhundra på ett år. Då bara runt hundra avlider men gör det stötvis finns veckor då det blir fyra ibland fem begravningar och andra då det är, om vitsen tillåts, heldött.

Det är ett engelskt begrepp. I alla fall är ju orden på engelska. På svenska skulle det bli Kyrk-plantering och få alla att tänka blomsterbänkar och tagetes nära en befintlig kyrka. Det skulle ju inte alls träffa rätt. Church planting är dessutom en året-runt-historia till skillnad från kyrkplanteringar som definitivt är en säsongsbetonad företeelse.

Begreppet – det engelska – kom för mig när jag igår sent på eftermiddagen innan det var dags för Veckomässan besökte mitt ännu inte avstädade skrivbord i Älvsby församlingsgård. Jag skulle leta en mapp med vissa papper i och då jag inte funnit den hemma tänkte jag ”kanske där”. Många mappar finns ju! Jag hittade inte vad jag sökte.

En bit ner i mapptraven gjorde jag det arkeologiska fyndet av en utskrift av en pdf-fil till boken Mission-shaped Church – church planting and fresh expressions of church in a changing context. Det fyndet satte hjärncellerna i rörelse.*

Church planting är nyetableringar på lite olika sätt.

Det kan handla om att några entusiaster tar tag i någon gammal i princip nedlagd by-kyrka för att starta nytt, särskilt då den gamla byn utvecklats till villaförort till en stad och fått en massa nya innevånare. Det kan också vara att – fortfarande med entusiaster som ser det som sin uppgift – att i en stadsdel där det saknas gudstjänst och kristliga installationer starta upp något i någon lämplig (ännu) inte kyrklig lokal. Det kan också vara annat.

Det skall också sägas att den gudstjänst och den faktiska församling som växer fram ofta blir något annat än det och dem som samlas till det traditionella Church-of-England på söndagarna. Inte så att detta leder till spänningar – men kan göra det. Det blir en ny planta som växer bredvid – och ibland ersätter – den sedan många år perenna växten invid.utan till en tillväxt, ibland faktiskt en ersättning.

Mitt minnesintryck är att det ofta är frågan om  ganska urbaniserade insatser där stor tätort eller närhet till stor tätort spelar in.

Hur gör man i icke stor tätort, inte ens nära en sådan? Typ Älvsbyn.

Kan det här bli frågan om church planting? Och då hur?

Jag tror att Veckomässan kan vara en planteringsyta. Alltså Veckomässan i Älvsby kyrka onsdagar 18.30 – till att börja med.

Det är ingen stor gudstjänst. Igår var det första efter sommaruppehållet.** Vi var summa 8 personer varav tre "turister". Under de senaste fem åren har det blivit två mässfall. Några gånger har vi varit bara ett par tre stycken men under våren har det stabiliserat sig runt ett dussin. Ibland har konfirmander präglat den och då är man givetvis fler – liksom när Kyrkofullmäktige ajournerar sig två gånger om året.

Några men inte alla som firar Veckomässan möts på söndagarna.

Det är nästan en annan församling  i nästan samma kyrkorum med ganska likartad gudstjänst. Men Veckomässan är kortare, har inga kyrkvärdar, ingen vaktmästare och ingen professionell musiker. Det betyder att celebranten (och andra) får göra allt praktiskt. Med ett portabelt litet altare och flyttning av stolar och dämpat ljus riggas ett rum i rummet och allt blir intimare. Sång blir det om några av dem som är där kan sjunga, alltså inte alltid.

Jag tror att det i all denna enkelhet finns church-planting-potential i den gudstjänsten – om man går in för det och håller i den. Jag avser i alla fall att delta när den firas förutom de jag som ½tidare i höst får förtroende att leda. Därför har jag så ofta skrivit vi när jag nu berättat om mina funderingar.

*  Jag har över åren på denna min oansenliga blogg då och då nämnt den boken och liknande engelska koncept och egna spridda tankar därifrån. De inläggen hittar man om man skriver mission shaped i sökrutan till höger. Jag kollade själv vilket innebar att jag tappade skrivtid och förlorad i diverse andra tankar och bloggerier 8 år tillbaka i tiden.

**  Personligen är jag tveksam till att sådana gudstjänster ska ta sommaruppehåll. Ser inte poängen med det. Också under sommaren med lediga människor, turister, hemvändare, kvällsflanörer anser jag onsdagarna vara som Paris värt en Mässa.

Det var länge sedan jag skrev på min blogg. Den är min och att säga att den är min är för mig inget irriterande genitiv.

Mina är också orsakerna till uppehållet. Rättare sagt våra. Primärhustrun finns ju också med. Vi har ju barn och barnbarn tillsammans och alla dessa plus blåbär i skogen plus bemärkelsedag plus annat har skapat min bloggpaus.

Jag ”var på jobbet idag” efter 2,5 månads semester och pensionärstillvaro. Jag var där då jag lovat att denna höst med 40 datuminprickade dagsverken bidra i Älvsby församlings öden och äventyr när det på orten skall ageras i enlighet med Kyrkoordningen syfte att människor – nu fritt ur minnet – skall komma till tro på Kristus och växa i den tron, en kristen gemenskap skapas och fördjupas och skapelsen återupprättas.

Det ”var på jobbet idag” jag (på nytt) påmindes om de i kyrkliga kretsar så vanliga irriterande genitiven.

Missförstå mig nu rätt!

I Älvsby församlings anställda arbetslag är man varken sämre eller bättre än i andra församlingar. Inte heller tvärt om. Men man bär på en oerhört vanlig sjukdom som yttrar sig just som vad jag tycker är irriterande genitiv.

Vad snackar jag om?

Vad är detta för bludder och bladder?

Vad syftar jag på?

Svar: Den underliggande tankegången som yttrar sig i påståenden typ Det datumet är NN tillbaka och kan hålla i sin första aktivitet där och där. Eller Vi startar med NN:s grej när han/hon återgår i tjänst. Eller När nu NN slutar måste hans/hennes grupper, gudstjänster, uppgifter vila tills dess vakansen kanske är åtgärdad.

Märker du genitiven, noble Bloggläsius? Orden sin, NN:s, hans, hennes. De singulära genitiven är i bästa fall bara tanklösa ordval men jag tror de är symptom på, eller i vart fall öppnar vägen för, två tankemässiga grundfel.

1: Det är inte församlingen och dess folk utan personalen som äger verksamheten. Skulle man prata om församlingens eller deltagarnas olika saker och rättigheter skulle grejerna göras när de behövs just hos dessa, inte när NN är på plats, frisk och på bettet. Församlingen – alltså människorna – och dess behov enligt det ovan kursiverade syftet skulle styra insatserna.

2: Arbetslaget är inte ett lag utan en grupp solister som inte behöver eller skall bry sig vare sig om eller i vad andra har för uppgifter.

I förlängningen blir församlingen synonymt med de anställda och kanske – ve och fasa! – de förtroendevalda. Inte de människor beslutsfattare och anställda är sända att betjäna med Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission.

Naturligtvis är jag inte så korkad att jag inte fattar att man måste prioritera och omprioritera på grund av hur tjänster är tillsatta, ledigheter och annat. Klart jag fattar det! Jag har ju inte huvudet enbart som ett stativ för mössan. Men det är tanken på hans, hennes, din och min verksamhet jag tycker är irriterande genitiver som blev en del av tankarna som slog mig när jag ”var på jobbet” idag, ett ”jobb” som jag som pensionerad inhoppare inte ens längre kan säga är mitt.

Hej Stig om du har lust översätt texten (du är fena på det).

Det var då bifogat en länk – här – till en text på engelska med rubriken A Christian response to Israel's state law. Den finns på en webbsida i Nasaret i protestantisk kristen regi – protestantisk i detta fall med svenska mått mätt mest ”frikyrklig”. Artikelförfattaren Salim Munayer är lärare i teologi.

Mitt svar blev:

Tänkt på det – hade ju läst artikeln – men (än så länge) avstått. Texten var lång som halva förra vintern och huset är fullt med barn, barnbarn, svägerska och svåger och en kortbent hund. Det enda som saknas är åsninnor och åsninnors fålar – och lugn och ro.

I mitt svar ser du, noble Bloggläsius, huvudorsaken till det upp in emot en vecka långa uppehållet mitt bloggande av blandat innehåll och varierande kvalitet som du nu upplevt. Nu börjar det tunna ut sig så kanske blir det möjligt att poppa in något då och då.

Vi, Primärhustrun och jag, kom oss alltså hem från Hemavan på lördag den 4:e. Fredagen den 3:e hade vi varit friluftslufsande på en ort som nedom backar, nedfarter och sluttningar mest har karaktären av en byggarbetsplats: Hemavan-området har ett turistiskt inriktat näringsliv och då främst för vårvinteraktiviteter. Sommaraspekten finns men är betydligt svagare. Man kan fotvandra upp till Kungsleden och ströva där. Att vi gjorde så syns på bilden – frun längst till höger.

På vårvintern när snön täcker allt är den botaniska trädgården ingen vidare sevärdhet. Barmarkstid är bättre och ännu bättre hade det varit om vi besett det hela för en månad sedan innan utblomningen. Det var intressant i alla fall, särskilt för livskamraten som är mycket mer kunnig vad gäller växter och plantor än vad jag är.

Besöket fick mig att i alla fall att ordleka i tanken. Det fanns ju orkidéer där. Särskriver man det blir det ork-idéer. Då jag har svårt att logga ut från detta att vara församlingspräst med uppdrag att utveckla något blev det så att tankarna började sväva kring hur lite man ofta orkar att fundera över nya tag, söka nya idéer för hur saker skall vara. Ork-idéerna blir så sällsynta eftersom man inte orkar tänka tankar i botten.

På lördagen for vi hem och det var i den vevan boken jag berättade om i förra inlägget kom att införlivas i hemmets litteraturbestånd. Andra tankar dök upp under resan. Ingenstans på vår tripp såg jag skyltar med texten Vägkyrka eller Veikirke. Vi stannade inte för att titta på alla kyrkor men de vi stannade vid var alla låsta – utom en på fredag förmiddag men jag tror att det skulle bli en begravning där om ett par timmar. Ingenstans där vi bodde eller på turistinformationer fanns några som helst notiser om kyrklig verksamhet i närområdet och anslag utanför kyrkor visade på mycket sparsamt utbud.

Rumpnissen i mig frågar: Vafför äre på detta viset?

Varför gör sig kyrkan så osynlig i semestertider när folk faktiskt har mer tid än annars för sådant som de brukar göra eller annars inte brukar göra?

I detta avseende var det mycket bättre förr! Då gjorde man på många håll extra saker för ortsbor, hemvändare och tillfälliga turister. Nu såg vi inget om några veckokvällsgudstjänster – som man kanske har under terminerna – och bara gudstjänst var annan helg. Det verkar som om också Gud tagit semester och rest bort – var man än är. Vafför äre på detta viset?

Jag tycker faktiskt detta med brist på kyrklighet och brist på information är allvarligt. Här borde man ork-idéa mycket mer. Jag sökte och söker information aktivt men finner ingen. Att då tro att den som inte letar skall ramla över något tyder på avancerad torka i idévärlden.

Vi annonserar på nätet och Facebook! kanske något kvickhuvud säger. Det är sant om det är så. Men den tanken bygger på att människor själva aktivt skall söka information, inte att kyrkan aktivt söker ge dem information. Och det fungerar inte!

Vi kom i alla fall hem på lördagen och började köra tvättmaskin. Den vecka vi stod inför och som nu är passerad skulle bjuda på massor. Massinvasion – typ. Men det är en annan historia. Eller flera.

I förra inlägget kunde du, noble Bloggläsius, ta del av en del av vad som pyr och flammar i min hjärna. Besläktade funderingar finns också i ett annat äldre inlägg – jag är emeritus – skrivet 1 juli.

Slagregn har om inte helt släkt så i alla fall något begränsat sommaren stora bränder i skog och mark. Jag har också lyckats begränsat min tankebrasa till 10 punkter. Som pensionerad med prästkragen om inte helt så i alla fall till en del lagd på hyllan kommer jag denna höst...

1. att i kyrkbänken fira gudstjänst så många som möjligt av de söndagar jag inte själv är ombedd att leda. I bänken blir min uppgift att tacka, be och lyssna. Min strupes lovsångskapacitet som regel är något andra klarar sig förutan. Detta är inte endast en "termins-föresats" utan något som är rätt och riktigt utifrån att jag är kristen och tillhör en kristen församling.
2. att om jag avstår någon söndag söka göra det när gudstjänsten stympats på så vis att Nattvardsbordet inte dukas. Efter att man i Älvsby kyrka under 1½ år firat söndaglig Mässa fick ett par ihärdiga lobbyister fram deformen att det ungefär en gång i månaden skulle vara Mässa-miss. Syftet var att folk som gillar kyrkan men inte Kristi kropp och blod då skulle kunna känna det bekvämt att närvara. Då jag bott 40 år på orten vet jag mycket väl både vilka lobbyisterna var och vilka de ville lobba för samt att det åsyftade resultatet uteblev. De "omhuldade" fylkas inte de gudstjänster man för deras skull bestämt att ingen skall få möta Frälsaren i det av Honom instiftade sakramentet.
3. att på samma sätt som i första att-satsen i bänken fira onsdagskvällarnas Veckomässa – när den återupptas efter (det enligt min mening felaktiga) sommaruppehållet.
4. att med iver och flit förbereda och genomföra Bibelstudier tisdagskvällar udda veckor. Den saken lovade jag tidigt och håller i till dess andra under hösten föräldralediga kollegor tar över. Gruppen – som är öppen för fler är i mitten av Bibelboken Apostla-gärningarna.
5. att med samma iver och flit sista onsdagen varje månad efter Veckomässan fortsätta med öppna samlingar tillsammans med dem som reste på vuxenresan till Samos i våras. Ett par tillfällen – preliminärt – fokuserar kort på Paulus i Efesos men framför allt på hans brev dit. De andra två gångerna hamnar Nya testamentets Johannesskrifter, alla tillkomna i Efesos-området, i centrum.
6. att plikttroget och noga genomföra de uppdrag av gudstjänster, kyrkliga handlingar och annat som infaller de 40 datum vi kommit överens om att jag skall stå till förfogande.
7. att i övrigt söka hålla tillbaka den nyfikenhet jag känner och den lägga-näsan-i-blöt-egenskap jag är känd för. De som är kvar i arbetslaget skall inte behöva uppleva att jag klöser mig kvar genom att ha åsikter om allt möjligt.
8. att söka ett sätt att frivilligt som kristen (och prästvigd) med de kunskaper och erfarenheter jag har stå till förfogande för församlingen när den verkar vidare i sitt syfte att människor skall komma till tro på Kristus och en kristen gemenskap skapas och fördjupas. Detta, att som icke anställd bidra, är inte tvärenkelt i Svenska kyrkan. Så mycket vilar på arbetslaget att nästan inga andra behöver (eller rentav tillåts) finnas med och ha ansvar vare sig i rådslag eller genomförande.
9. att bara då och då här på min blogg kommentera församlingslivet. Ensidigt kyrkliga bloggar finns det gott om och min blogg blir inte en sådan, framför allt inte av typen finn-fem-fel-i-kyrkan. Det skall de som arbetar vidare om inte helt så i alla fall i stor utsträckning förskonas från.
10. att vara ytterst återhållsam vad gäller ”privata prästbokningar” och när så sker alltid göra det i samråd med det prästkollegium som är i tjänst.

Det brinner!

Inte just där vi bor men på många andra platser.

Och på en del ställen okontrollerat mycket.

Jag har inte bloggat om och kommer inte nämnvärt att blogga om det som funnits i varje nyhetssändning och varje samtal människor emellan den sista dryga veckan – skogsbränderna. Jag skall inte heller utgjuta mig om värmeböljan som är den mest ihållande på mer än 250 år eller om torkan. Om du, noble Bloggläsius, vill ha information om de sakerna hänvisar jag dig till annan seriösare nyhetsförmedling än sociala medier.

En helg har passerat.

Om söndagsmorgonen bröts torkan – men inte värmen! – av regn. Hörde uppgiften att det kom 8 mm på ett par timmar. Det är intensivt. Det blir 8 liter, nästan en hink, på varje kvadratmeter gräs-, åker- och skogsmarksyta. Det är bra. Gissar att när nu värmen fortgår kommer gräsmattan att ta fart igen i den omfattningen att det blir att kasta sig åt sidan för att inte snärjas av gräset. Det kan också bli sprutt i blåbärsskogen och hallonsnåren. Det finns bär men de är små och torra så vatten behövs.

Inemot gudstjänststartstid igår lugnade sig regnet. I kyrkan fann vi att det inte var som i den förkrossande majoriteten av Svenska kyrkans så kallade Huvudgudstjänster, alltså ordinarie gudstjänster på söndagarna klockan 11 eller annat klockslag. Såg på nätet att 80% av sådana samlar färre än 20 personer inklusive de som är där i tjänsten eller som utsedda kyrkvärdar. Älvsby kyrka ingår i princip alltid i femtedelen över och med god marginal. Enstaka undantag kan finnas. Om det en tredjedag jul som råkar vara en söndag och det är 28 grader kallt, blåser och ösregnar garanterar jag inte plus 20. Inte heller på Nyårsdagen klockan 11 i liknande väderlek. Men annars.

Det betyder inte att det är frid och fröjd. Igår var det påfallande få av dem som regelbundet firar gudstjänst som var på plats. Ännu färre fanns där av dem jag på något vis tycker borde vara där om inte jämt så i alla fall säg en gång i månaden. Här menar jag anställda utan uppdrag i just den aktuella gudstjänsten samt de förtroendevalda. Nu har jinte koll på alla ledamöter i Kyrkofullmäktige – vilket i sig är märkligt men visar hur långt borta från verkligheten de (eller jag) vistas – men Kyrkorådet och Arbetsutskottet känner jag till. Av de som där ingår brukar ett par tre fira gudstjänst regelbundet men de var tydligen bortresta eller hemma av annat skäl. Övriga som ingår i styret syns aldrig,naturligtvis inte heller igår.

Fanns det några unga där? Ja! Tre tonåringar i samma familj. De sitter på ”sina” platser. Om man med unga menar yngre än jag så fanns det fler. I min slarviga kategori regelbundna och i de två-tre sorgehus som mött upp för att det var tacksägelseringning för en familjemedlem. För 30 år sedan kom nästan alltid sorgehusen, numera undantagsvis. Men hon som var konfirmand på 80-talet och sedan dess alltid sagt Hej och har en dotter jag konfirmerade för ett par år sedan och som nu förlorat sin mamma som vi pratade om är ju yngre – än mig alltså.

Kollegan Jakob förkunnade i min smak – alltså i närheten av så saklig att det närmar sig men inte överskrider tråkighetslinjen. Hans förkunnelse gränsar till Bibelförklaring som är en genre jag gillar. Ofta kommenterar han informativt alla tre texterna. Det gjorde han också igår då temat var Andlig klarsyn och Falska profeter.

• Texten från profeten Mika i Gamla testamentet: En falsk profet säger vad folk vill höra, en sann profet talar sanning.
• Episteln ur Första Johannesbrevet: En falsk profet är den som inte bekänner Kristus som Gud, en sann profet gör det.
• Det Jesus säger i evangeliet ur Matteus berättelse: En falsk profet bär dålig frukt, en sann profet god frukt. Här gav Jakob exempel från Galaterbrevet.

Han är lite små-exegetisk, min yngre kollega. Informativ.

Och i ”Skatten-lådan” som fast det inte är söndagsskola under sommaren hade han för barn (och vuxna) frukter som konkreta ting att visa och tala kring i slutet av gudstjänsten. Han hade plockat med leksaksfrukter antingen från familjens egen barnkammare eller från församlingsgårdens barnrum. Det var goda frukter. En var en citron.

Som nypensionerad i funderingar kring vad mina år burit för frukt var det en smula trösterikt, detta att också surhet kan vara en andlig frukt. En annan trösterik sak är att texten för igår inte talade om mängden frukt utan bara om kvaliteten.

Nu ska vi gå och bada och bli sura på annat vis.

Det är många ”fall-frågor” av typen Jag står nu inför den eller den situationen som jag inte varit i förut och undrar om någon har en ordning/bön/agenda/material för den saken.

Både förra sommaren och i sommar har till exempel frågan kommit om hur man genomför nedsänkningsdop av konfirmand i sjö eller annan vattensamling. Det är ju en vettig fråga om man inte gjort det förr. På 1980-talet bad jag själv ortens dåvarande pingstpastor om praktiska tips.

Ett par tre år senare ringde en kollega i församlingen och frågade mig och den dialogen blev faktiskt ganska festlig. På sitt långsamma sätt började han på lätt nasal Skellefteådialekt:

Du har ju döpt med nedsänkning du.

Jo! svarade jag – nordsvenskt Ja.

Nu är det en på det här lägret som skall döpas nere i träsket – ordet träsk på nordsvenska betyder sjö, inte sumpmark – och jag undrar: Hur länge jag ska hålla han under vattnet? Kan jag sakta räkna till tio? Du förstår att när det gäller den här löken är det inte bara Gammel-Adam jag har lust att dränka.

Jag gav honom i telefon samma råd pingstpastorn gett mig om hur den som döps bör hålla händerna framför sig och att dopförrättaren bör lämna armbandsur och plånbok på land – i mitt och kollegans fall även snusdosan.

Jag gav samma råd förra sommaren i Prästkollegor men med tillägget numera också mobiltelefon. Med det är jag tillbaka till detta blogginläggs huvudspår: gruppen Prästkollegor.

Tangentbordet fungerar som kaffebord. Det känns ovant.

Jag fattar att detta är ett gubbe-fenomen från min sida. Det skrivna ordet har för mig en större tyngd av eftertanke och planering än vad man muntligt släpper ur sig vid olika tillfällen. Text är allvarligare än samtal – typ.

Jag fattar att det är en generationfråga. Jag sa ju att min känsla är ett gubbe-fenomen. När jag var mer oerfaren än jag är nu kunde jag på fikaraster haspla ur mig en och annan fråga till mina kollegor. Eller ringa upp någon för att snacka om en sak. Att skriva var inte den tidens sätt att snabb-snacka men är det nu för dem som vuxit upp i internettets spunna värld.

Det är alltså OK, det som sker i Prästkollegor. Det verkar bara lite ängsligt. Och ibland får det mig att tänka: Kom igen! Tänk själv!

Men det svaras på frågor. Och olika situationer diskuteras.

Och jag skönjer tendenser som inte sällan överlappar varandra.

En tendens är: Kyrko-Ordningen säger! Eller avtalet!

Det är paragrafkavalleristenas hållning. Det är blå om man tänker i de kategorier som beskrivs i boken Omgiven av idioter, i slutet av förra året bebloggad i inlägget macaronesien 08. Följer man regler gör man inte fel! Och fel får man inte göra! Och finns inga regler råder rådvillhet.

En annan tendens är: Vi måste gå människor till mötes!

Här vill man nästan till varje pris vara tillmötesgående för att värna relationer till folk som till exempel inte vill ha psalmer eller annat religiöst tjafs med vid släktens dopsammandragning eller annat tillfälle. Flera – dessa är gula enligt idiotboken – ger innovativa förslag näst in till ½kristendom för att till varje pris värna relationer och kontakter – där det absolut inte får gå fel!

Hur mycket konflikträdsla som finns i detta blir min stillsamma undran.

Så här skulle jag kunna hålla på att fundera vidare kring vilken roll Bibel och Bekännelse liksom teologi i övrigt spelar, hur man upplever sin identitet och sitt uppdrag som präst, vilken roll det egna egot tillåts spela, kollegialitet med mera.

Men jag slutar nu. Morgonsvalkan förvandlas med solens stigande till den vanliga sommarhettan som enligt dagens nummer av Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen nu medför att det råder totalt eldningsförbud i hela Norrbotten – där skogen redan brinner lite här och var.

I förra bloggposten förespeglade jag att det skulle komma ett blogginlägg till utifrån Dag Sandahls bok. Det kommer nu.

Först skall en sak säkras i förra bloggposten som jag när jag på nytt läst igenom den anar kanske kan miss-uppfattas. Jag skrev att boken fick mig att tänka Nå varrt he göudat! Jag menar då utvecklingen i Svenska kyrkan, inte Dags bok. Den håller forskningshalt och är inte göudad. Det är utvecklingen i kyrkan till dags läge som jag avser.

I mitten av 1950-talet fanns på bägge sidor i den så kallade kvinnoprästfrågan – också den sida som ”vann” – en syn på Bibel och bekännelse som man på ett artikulerat sätt ytterst sällan möter idag. Visst finns det aktörer för vilka de sakerna fortfarande är viktiga men från vad många uppfattar vara ”centralt håll”, till exempel Kyrkokansliet i Uppsala, hörs sällan markeringar för och hänvisningar till dessa gamla fortfarande officiella auktoriteter. Det som uppfattas från det hållet är snarare en syn på kyrkan som en moralisk terapeutisk instans med ganska vagt formulerad allmän gudstro. Det är vad jag menar med att He ha vorte göudat.

I denna situation då He ha vorte göudat ser jag fyra möjliga reaktioner. Kanske överlappar någon av dem till en del någon annan men det blir fyra. En är bra.

En reaktion nämnde jag i förra blogginlägget: Den att inte vilja veta.

Den attityden är manstark – och då menar jag med manstark både man- och kvinnostark. Hos dessa väcker en kartläggning av den typen som Dag gjort bara obehag när den ifrågasätter förträffligheten i dagsläget. Dövörat slås till och man påminner om det lilla barnet som när familjen samlats till rådslag om orsaken till att nivån i kakburken sjunkit betänkligt – Ja vilj inte pjata om de häj!

En annan reaktion jag anar finns hos sådana, jag och andra, som tycker situationen ha vorte göudat är att ställa sig avig.

Ja, vi ser hur det blev! Hade man – alltså de andra – inte gjort som de gjorde skulle förfallet och avfallet inte brutit fram. Nu är det inte längre någon idé. Det är bara att se kollapsen komma och ondgöra sig över den.

Man kanske inte ordagrant säger så men man bär den attityden. Man mentalt förskansar sig med, gläder sig med och håller samman med likasinnade när det dricks kaffe, te, öl, rödtjut eller annan läsk. Man – man är inte många – ställer sig avig.

En tredje reaktion – vanligare? – hos flera som också tycker att en del eller rentav en hel del blivit göudat är att i olika uppkomna lägena vända sig aviga.

Det är de som satta under tryck och (outtalade) förväntningar utan argument backar från positioner, tonar ner profil, undviker klartext – som till exempel om att det är genom Jesus och bara genom Jesus, den han är och vad han gjort och gör för oss, som förhållandet till Gud repareras. Denna grupp vill inte MTD – Moralisk Terapeutisk Deism – men genom att inte simma mot flyter de för husfridens skull med med strömmen i den riktningen. Ibland vänder man sig avig i sina försök att gå allt och alla till mötes.

I dessa riktningar for mitt huvud när jag läst Dag Sandahl bok.

Var jag själv hamnar tycker jag är svårt att diagnostisera. Jag vill inte vara en som ställt sig avig och säga att det inte är någon idé men inte heller vända mig avig och tycka att allt går an. Balansera här är inte tvärenkelt. Jag kan inte på ett ens för mig själv hyfsat begripligt sätt beskriva en fjärde reaktion, den som skulle vara bra.

Men jag samtalar gärna om den fast jag som pensionerad i någon mån som den andra bilden visar lagt prästkragarna på hyllan.

Inte så långt tillbaka nämnde jag i inlägget ljusets dygn att jag letat men inte funnit, sedan efterfrågat och med detta betalat för min kamera. Den hade ramlat ur handbagageryggsäcken på planet mellan Arlanda och Kallax när jag reste hem från Samos tidigare i sommar. Kameran kom i paket och på nytt uppladdad såg jag vilka bilder som fanns i den. Sista unset av tvivel undanröjt! Det var vår kamera.

Bland bilderna fann jag några – ganska många men jag behövde ju inte se igenom alla – som var tagna när jag och Primärhustrun var på Kap Verde. Det var i november förra året på ön Sal. Jag bloggade då om resan i kategorin Speciella resor och gav de aktuella inläggen titeln macaronesien med ett nummer.

Allt jag skrev då kom inte med. Ett kyrkobesök satte myror, griller och tankar i mitt huvud. Jag fick nämligen intrycket att man där hade ett annat stuk på detta med kyrkvärdar och gudstjänst än jag är van vid här hemma i Svedala. Det jag skrev sparade jag i min dator men har nu,påmind av bilderna, plockat framför att tänka vidare kring.

Såhär skrev jag då under rubriken Kapverdegudstjänst:

Är på semester på en ort ungefär lika stor som Älvsbyn. Har just kommit tillbaka från en katolsk gudstjänst i bykyrkan. Den är ett litet snäpp mindre än vår. Gudstjänsten en språkligt obegriplig kopia av svensk Högmässa.

Knekafullt! Kryllade av barn. Massor med folk också i sittsektion utanför. Till detta en annan kö vid ingången för att ta emot Jesus kropp (och blod?). Vi kom inte in utan såg gudstjänsten genom ett öppet fönster.

Hela gudstjänsten fram till "predikan" leddes av lekmän av bägge könen. Prästen samtalspredikade och ledde Mässan, inte mer – det är ju det man har präster till.

Bara en "kyrkvärd" av 8-10 stycken var över 20 år gammal. Hon var kanske 35.

Dags för ny reformation! Hemma alltså.

Befolkningens medelålder på Sal är låg. Så var det i kyrkan också. Turister finns på Sal – mest italienare, portugiser, tyskar och spanjorer. Jag bedömde när jag såg folk att kanske 10% var sådana vita utlänningar.

Gudstjänsten förstod jag inget av. Den var ju på portugisiska (tror jag). Men jag förstod vad som hände. Svenska kyrkan har också en om än inte romersk så i alla fall allmän katolsk gudstjänst. Jag visste precis var vi var i gudstjänsten. Jag kunde konstatera att deras form musikaliskt var väldigt lik den ”spralligare” Högmässa vi har i Älvsby kyrka – som jag hoppas vi kommer fortsätta att ha och bygga vidare på. Jag vet att en del läsare – som inte kan vara så många då min blogg de facto läses av väldigt få – tycker att ”trallvänlighet” är något vederstyggligt jämfört med ”liturgisk kvalitet”. Jag är av motsatt åsikt och befarar att den nya Kyrkohandboken kan komma att återförtråkiga gudstjänsten om man inte lägger ”firarperspektiv” på saken.

Det jag såg i kyrkan på Sal var vad jag bedömde vara en ansvarig ”kyrkvärd” som såg ut att sätta en massa andra i arbete med att vara textläsare, förebedjare, programbladsutdelare, liturgiledare, kollektörer och så vidare. Det verkade vara 35-årstanten som chefade och delade ut uppdrag till dem som var villiga. Av henne utstyrdes de med ett enkelt band så att man skulle veta att de hade uppdrag av en och annan art.

Vore inte detta nåt?

Att man i varje gudstjänst har EN ansvarig kyrkvärd?

Att han eller hon har i uppdrag att aktivera flera andra av dem som kommer för att fira gudstjänst?

Att efter en check-lista få fram folk till olika handgrepp och agerande i den gemensamma gudstjänsten?

Att få andra att göra i stället för att göra allt själv – typ?

I Älvsby församling är saken i någon mening testad och då med konfirmander. Det gjordes då i Veckomässan som ett led i att undervisa om gudstjänsten – som en ”laboration”. I en enkel Veckomässa fann vi ett 20-tal uppgifter, repliker, böner och funktioner att läggas på andra än prästen och någon till.

I en Högmässa skull det bli ännu fler – och det kräver ett annat kyrkvärdsstuk.

Att jag avser att vid ½årsskiftet gå i pension är ingen hemlighet. Jag delgav de planerna redan före jul och efter hand har det blivit mer och mer känt. Många har sagt Grattis! när de hört det, andra har sagt Varför? och några har kommit med påståendet Inte kommer du att lägga av! Det finns till och med någon som sagt Inte kan du lägga av! med olika betoningar på kan och du. Jag har till och med hört Du får inte lägga av!

Ord är ord och beslut är beslut.

Vad verkligheten blir är ibland något annat. På flera sätt.

100 dagar innan pensioneringen började jag skriva på den serie blogginlägg som har rubriken P minus och så nummer. Lite som en nedräkning avsåg jag att skriva små noteringar ur Bibelvetenskaplig synvinkel på ett Bibelkapitel per dag. Den ambitionen har väl om inte skitit sig alldeles så i alla fall skitit sig märkbart.

• Markus berättelse om Jesus började jag med och det blev 16 bloggposter på lika många dagar under slutet av mars och början av april. Jag började med Markus eftersom han var den som först gav Jesusberättelsen en skriven form och är minst mångordig.
• Lukas berättelse följde med 24 avsnitt fram till och med 1 maj. Någon gång kom jag efter någon dag men det gick att köra ikapp. Valet av Lukas kom sig av att han använt Markus på ett ganska så fritt sätt och byggt vidare mer mer material.
• Då Lukas skrivit två an Nya testamentets böcker tyckte jag det var naturlig att från 2 maj fortsätta med hans fortsatta berättelse i Apostlagärningarna. Hade den planen hållit skulle jag tagit mig igenom de 28 kapitlen innan maj månads slut, inte som det blev idag den 20 juni. Det var främst de två lägerveckorna på Samos som pockade på annat bloggande och skapade ”förseningen” – tillsammans med en veckas resa till barnbarnet Lisas ettårsdag.

Så där är jag nu. Beslut var beslut.

Men verkligheten blev en annan.

Men inte nog med det.

När jag strax före lunch hade publicerat bloggerier kring de tre sista kapitlen i Lukas andra bok gick jag för en träff tillika lunchdate med församlingens kyrkoherde. Hon hade för en tid sedan aviserat att det skulle bli lättare att få ihop höstens pussel om jag kunde leda gudstjänst en och annan helg. Det var vad hon ville dryfta. Tidigare, innan sommaren, kom vi överens om att jag skulle försöka fortsätta med Bibelstudierna och viss annan vuxenverksamhet av liknande karaktär fram till att andra kollegor som är föräldralediga under hösten skulle kunna träda in i de uppgifterna. Men nu gällde det annat då fler faktorer har tillstött.

Jag gick henne inte helt till mötes men innan vi skiljdes åt hade jag så att säga skrivit på så att jag från sista delen av augusti i 16 veckor fram in i början av december skall tjänstgöra 40 specificerade dagar – alltså fungera på ½-tid.

Så mycket för den pensioneringen!

Ord var ord, beslut var beslut.

Verkligheten blir tydligen en annan.

Det känns OK.

En kyrklig arbetsplats skall fungera familjebyggnadspositivt. Småbarnsföräldrar skall kunna ta ut föräldraledighet och vid behov vabba utan att känna sig smitiga eller täras av tanken att deras frånvaro blir till övermåttan destruktiv för församlingens Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission. När det i sådana lägen behövs vikarier och extrabemanning av en på orten hyfsat pigg pensionär känns det vettigt att hjälpa till. Skulle bristen ha berott på illa skött rekrytering eller annan direkt försummelse från den jordiska arbetsgivarens sida vore saken i ett annat läge – vilket den alltså inte är (i påtaglig utsträckning).

Så profeterna som sa Inte kommer du att lägga av! visar sig ha fått rätt.

Det är inte första gången gången det som nu hänt händer. Jag har varit med om det förr såj ag känner igen saken: Efter ett lopp blir jag väldigt trött. Påvvernappar.

Tro inte att jag sprungit någon mara eller ens en halv. Sådant ligger inte för mig. Det är inte därför jag känner mig trött även om jag fattar att dylika fysiska aktiviteter också har sin efterbörd. För mig är det mer frågan om vad som händer efter perioder av mental laddning när anspänningen släpper.

Igår sov jag över åtta Bruce-Springsteen-låtar. I Bilen. Efter Umeå. 20-25 minuters tupplur. Framme i Järvsö kvällstrött redan vid niedraget – oerhört sällsynt. Idag en ny slummerstund ½2-3. Verkar ha blivit en riktig tuppluring.

Anspänningen med läger för vuxna och unga liksom sista (reguljära) gudstjänsten har släppt och vi har rest från hemorten. På det sättet är juni 2018 likt vilket år som helst närjag gått på semester, detta år tidig sådan. Det unika detta år är att jag dessutom släppt plogen – eller ska i alla fall försöka göra det. Jag återvänder ju inte till arbetsuppgifter efter min semester.

I slutet av förra veckan – om fredagen tror jag det var – skrev jag på Facebook i det vanliga notisflödet följande text:

Ungefär detta har jag lagt i en del FB-grupper. Med risk för upprepning nu också i "vanliga flödet".

Ett (ovidkommande) meddelande:

I övermorgon leder jag för sista gången i tjänst Högmässa i Älvsby kyrka.

Det är 40 år minus två veckor sedan första gången en vecka efter prästvigningen juni 1978.

Det blev 12 år som församlingspräst, ett år pappaledig, 6 års pendling till Luleå som stiftsadjunkt, 16 år som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola och till sist 5 år som komminister igen.

Nu blir jag 65 år ung.

Jag tillhör verkligen inte dem som jagar lajks på sociala medier. Skulle så varit skulle jag varit långt aktivare och inte nöjt mig med min blogg och Fäjsbåck utan också skvittrat ord på Twitter och snapptjattat och säkert också nåt annat dygnet runt. Ändå kände jag mig ganska uppmuntrad av att texten i själva flödet fick 3 kommentarer och 45 ”gilla”. Grupperna det var frågan om var till exempel Fotbollskonfa 2011 (2 respektive 19), KU Älvsbyn (0/17), Älvsbydebatten (21/148) och Prästkollegor (13/93). Många skrev Grattis eller nåt sånt och några gav lite längre kommentarer. Att vara ihågkommen som kunnig i exegetik med ett starkt internationellt intresse är ju inte dumt. Inte heller att – jag kan ju se vilka som skrev – jag betytt något för någon.

Gudstjänsten i Älvsby kyrka var en vanlig Högmässa utan fokus på att det var min sista reguljära. Det var nämligen inte viktigt. Jag har alltid ogillat när gemensamma gudstjänster blir för personligt centrerade kring en person vare sig det är en upphaussad gästtalare eller slutordare. Ett kort tack och en blomsterkvast innan Postludiet var nog.

Sedan var det kyrkkaffe. Då la Brunetten – min beteckning på henne då hon var komminister – ut texten lite uppskattande. Ansåg mig kunnig, ambitiös och pådrivande (och därför någon gång lite jobbig). En och annan annan yttrade sig också. Det var väl OK.

Vad har jag förverkligat på fem år – som jag själv ser det?

Ingenting! Ingenting ensam! Men jag tror att jag med tjat, vilja, argument, eget engagemang och i samverkan med andra bidragit till några för mig viktiga saker.

• Barnens plats i gudstjänsten. Deras bord finns numera framme i koret och är inte undanskuffat längst nere i kyrkan. Jag tjatade länge. Nu finns också söndagsskola de flesta söndagar.
• I samarbete med musiker en mer lättfotad och internationaliserad liturgi mer varierad på kyrkoåret. Detta gjordes redan innan nya Kyrkohandboken togs i bruk.
• Söndaglig Mässa infördes. Så fick det vara i nästan två år innan några framförde att några församlingsbor tyckte det var för mycket. Resultatet blev en gudstjänst i månaden med ransonerad nåd. Nu när jag är församlingsbo får jag lobba åt andra hållet i hopp om att några (andra) förtroendevalda gör sig till talespersoner för den opinionen.
• Veckomässan är stabiliserad varje onsdag 18.30 med en i viss mån andra gudstjänstfirare än på söndagarna.
• Ett fungerande öppet och samtidigt profilerat tonårsarbete – detta definitivt inte bara på grund av mig!
• En kvalitativt bra konfirmandverksamhet – också i intensivt lagarbete.
• En vänförsamlingsrelation till Yare Valley Churches i England.
• Att consekrata reserveras på ett anständigt sätt.

Vad hann jag inte med?

• Den söndagliga Mässan – se ovan.
• Gudstjänstens relevans. Att konfirmandernas höga kyrkogångsbeting fungerar tyder på att de finner gudstjänsten åtminstone uthärdlig . Att de inte fortsätter efter ”sin säsong” tyder på att gudstjänsten och dess förkunnelse inte ännu är relevant nog. Här får man inte ge upp!
• Ett medvetet missionsarbete riktad till de många döpta vuxna som inte tror och de många som inte ännu är döpta.
• Tydliga konkreta mätbara mål för församlingsverksamheten i stort. Sådant finns ännu inte.

Den förkunnelse jag ”levererade” i min officiellt sista gudstjänst publicerar jag kanske vid senare tillfälle. Nu skall vi fira Lisas 1-års-dag!

Jag erkänner villigt att när jag som präst bloggar i kyrkliga ting sker det hela under ett visst mått av självcensur. Åsikter om både ditt och datt i Älvsby församling ska inte ventileras på min blogg utan jag ska i stället torgföra sådant in real life där jag ju befinner mig. Särskilt känsligt är detta om det skulle vara kritiska synpunkter då kyrkliga miljöer är särskilt känsliga för kritiska synpunkter – inte sällan in absurdum.

Trots min självcensur har nog genom åren i allmänna termer kyrkokritik smugit sig in bland blogginläggen, dock inte i den omfattning eller tydlighet att folk reagerat. Eller så har de inte fattat vad jag lindat in. Eller så har de inte läst min blogg. Vad vet jag.

Vad händer nu när jag vid halvårsskiftet går i pension? Förändras självcensurens ribbhöjd då jag inte har något forum att annars lufta vad jag anser? Möjligen. Så jag övar nu.

Känslan bakom rubriken kyrkan lämnar mig har att göra både med nationella och lokala ting.

Dagens Svenska kyrka är betydligt mer enfaldig än den jag prästvigdes i för 40 är sedan. Då tilläts och debatterades en mängd olika frågor vilt och fredligt. Maktapparaten var mindre och marginaliserade inte på grund av åsikter. Att knäppdojor oberoende av åsikt kunde ratas och ställas åt sidan var ju självklart men i diskussionen om hur evangeliet om Jesus skulle ges till det svenska folket och hur församling skulle prioritera och byggas vågade alla yttra sig. Idag upplever jag att det inte är så. Det kan vara jag som har förändrats eller så har kyrkan lämnat mig.

I dagens Kyrkans tidning finns en bra artikel om den nya gärningslära som lanseras i alla sammanhang inom den MTD-religion man upplever att kyrkan ”uppifrån” kablar ut.* Att människor – som Kyrkoordningen anger – skall komma till tro på Kristus verkar inte lika prioriterat som miljö, ekologi, fossilfritt och andra i och för sig på skapelseplanet goda men inte frälsningsrelaterade kristna ting.

Känslan kyrkan lämnar mig finns där – övergripande och nationellt. Liksom lokalt.

Nu skall du, noble Bloggläsius, inte tro att jag är förändringsobenägen! Tvärtom!

Jag är en orolig rastlös figur som hela tiden funderar över om det sätt församlingen yttrar sig på är det sätt som optimalt befrämjar att människor kommer till och växer i tro. Jag har definitivt inte klart för hur man skall göra för att bota bristerna men jag är ganska vass när det gäller att diagnosticera. Inbillar jag mig.

Ta detta – ett exempel – med Mässa, alltså Nattvarden.

Skall den vara ett naturligt inslag i gudstjänsten på Herrens dag?

Skall den dukas fler gånger under veckan? Hur skall den då firas?

I och med Fastlagssöndagen 2015 togs beslutet att börja fira söndaglig Mässa i Älvsby kyrka. Det gladde mig storligen. Jag anser nämligen att det Gud vill ge inte skall hållas tillbaka.

• Att Gud hör bön gör att vi ber – om förlåtelse, om hjälp, för andra. Vi har aldrig låtit bli bara för att en del inte tror på bön.
• Att Gud gett oss sitt Ord gör att vi läser och försöker tillämpa det. Vi stryker inte Bibel och förkunnelse ur gudstjänsterna bara för att någon tycker att det är sagor.
• Med att Guds Son kvällen innan han gav sitt liv för världen gav sina följeslagare Bordet kommer ytterligare en Gudsgåva som rimligen skall hanteras på samma sätt. Eller?

I nästan två år höll det innan man för att nå någon sorts kompromiss valde att falla undan för någras tryck och börja ransonera nåden. Det fanns nämligen folk – en del som nästan aldrig firar gudstjänst – som gjorde sig till tolkar för andra som de hört inte vill att det skall vara Nattvard när de någon gång kommer sig till kyrkan. Inför det trycket backades det med resultat att en söndag i månaden får ingen, inte ens de som vill, ta del av det Jesus instiftat.

Kanske uppfattas detta som en liten detalj men hos mig ger det känslan kyrkan lämnar mig.

Veckomässa firas varje onsdag. Den är ingen kioskvältare men numera möts 8-15 personer varje onsdagskväll 18.30. I juni och juli skall den inte firas – varför? Kanske finns det svar på den frågan men jag känner inte till de svaren utan menar att runt 10 personer som vill är väl full anledning för präster som har att förvalta sakramenten att sätta fram grejerna!

Dessutom är det min erfarenhet – jag har genom åren varit celebrant för de flesta av dem – att under sommaren kommer också en och annan turist. Till detta kan ju inte jag med semester i juni och som pensionär i juli gå i Mässan. Känslan kommer: kyrkan lämnar mig.

En sak till, det som bilderna visar.

Det socialdemokratiskt ledda kyrkorådet genomför med centerns stöd att folkkyrkan stängs för folk. De gick de inte till val på i höstas.

Naturligtvis har Kyrkorådet inte tagit ett sådant beslut. Det är dikterat av annat – arbetstider till exempel. Men effekten blir att de lördagar det inte är dop och/eller vigslar – två av tre – kan folk inte gå in i och be i den kyrka som leds av dem som säger sig värna folkkyrkan. Är det vettigt?

Sommaröppettiderna skall visst också ändras så att kvällsflanörer – ortsbor, hemvändare och turister – inte efter besök på släktens grav kan ta skydd för myggen för att be och tänka utan ställs på trappan inför en låst port. Tänk om folk då känner som jag: kyrkan lämnar mig.

I detta inlägg lät jag en hel del självcensur fara.

Jag valde att göra så i denna uppbrottets tid.

Som en övning för framtiden.

*  MTD står för Moral Therapeutic Deism – Moralisk Terapeutisk Gudstro.

Funderingar kring den saken har den senaste tiden blivit starkare och starkare. Det är en delad tanke. Parallellt finns ju kyrkan lämnar mig. Jag skall försöka reflektera över detta i ett par blogginlägg såhär i månadsskiftet maj-juni 2018.

Bilden – klickar man på den blir den större – visar vad det är frågan om.

Vad det blir för sorts avtackning vet jag inte. Jag är inte van vid sådana. Genom mina år som präst har jag haft tre anställningar och avtackats två gånger så jag är inte van. Vad jag nu fattat så blir det i alla fall inte något värre baluns. Anledningarna till det är många.

• Jag har inte ledande befattning. Det är skönt och jag har aldrig strävat efter det. Påverkat har jag velat göra och kanske också till en del gjort men att vara högsta hönset -eller snarare eftersom jag är man: tuppen på gödselstacken – har aldrig lockat mig.
• Jag har varit anställd ganska kort tid. Det var i februari 2013 jag med tjänstledighet fasade över från uppdraget som skolpräst vid Älvsby folkhögskola till en ettårig visstidsanställning i församlingen. Längre fram under det året permanentades platsbytet.
• Jag bor kvar. I nästa vecka är det 40 år sedan jag och Primärhustrun alldeles nygifta flyttade till Älvsbyn och började skaffa möbler och inventarier till vår första gemensamma bostad. Den lägenheten lämnade vi efter ett par år för en annan för att efter ytterligare ett par flytta till det hus där familjen växte och såg barnen flytta ut. I det planeras ingen ändring. Vi avser att bo kvar och fortsätta att vara ett inslag i gatubilden. Någon sorts avskedskänsla kan det därför inte bli frågan om.
• Du kommer inte att kunna sluta! Nog kommer du att ha en del gudstjänster! Så säger en del och i det skönjer jag både misstro till min förmåga att kliva av och ibland en önskan om att jag även fortsättningsvis skall figurera i olika sammanhang.
• Vissa nuvarande arbetsuppgifter skall jag fortsätta med tills dess – detta är viktigt – arbetslaget med föräldraledigheter och annat stabiliserat sig. Bibelstudierna är ett exempel på sådant åtminstone fram till jul. Jag är också ombedd att söka vidare med den vuxenverksamhet som inte är orienterad i relation till föräldrar till barn och konfirmander eller så kallat daglediga. Vuxenresan till Samos är ett sådant exempel där det blir frågan om både att gå vidare i det gäng som nyss reste och att söka göra saken ett år till. Dock: detta bara tills dess att de nya kvastarna får ordning på sitt sopande.
• Tajmingen är dålig – om man tänkt sig stort baluns. Det är försommar och stora delar av vardagsverksamheten som Bibelstudier, ungdomsgrupp och så vidare har gått i ide för sommaren. Dessutom är flera av de närmaste arbetskamraterna på konfirmandläger på Samos och andra kollegor är nog inriktade på den interna terminsavslutningen den 13 juni. Folk i gemen är i full färd med trädgårdsvårbruk och annat.
• Jag har inte riktigt lust. Det känns personligen lite epokgörande att anställningar som präst efter 40 år når ett slut. Den känslan är snarare något att ha i kretsen av riktigt nära människor, inte något offentligt spektakel.
• Tajmingen igen. Att vänta till efter sommaren hade också varit knäppt. Tidsluckan är stor. Framöver är det ju viktigare att fokusera på den som kommer som ny komminister i församlingen, inte ta farväl av ett inventarium som ändå kommer att spöka i sammanhangen.

På söndag klockan 11 är det alltså sista gången jag som anställd komminister leder Högmässa i Älvsby kyrka. Visst kommer det att ske ytterligare en och annan gång då folk är sjuka eller lediga eller det kör ihop sig på annat vis. Jag finns ju på orten. Men det kontinuerliga upphör och jag lämnar kyrkan. Det är koret jag lämnar. Bänken behåller jag!

Lokala världsbladet alias Piteå-Tidningen är gles med sin kyrkliga bevakning – milt uttryckt. Kanske kan man klandra tidningen något för detta. Dock beror det enligt min enkla mening främst på att det i kyrkliga sammanhang inte händer något som är så spännande att det skapar nyheter. Kyrklig självkritik av sin egen tråkighet och slätstrukenhet är här av nöden. Den slanten har också en annan sida. Journalistik har ju att göra med att rapportera det ovanliga och oväntade, problem och skandaler, mygel och fiffel. Rattfyllon får rubriker men jag som kör nykter blir aldrig omskriven. Att det då inte finns något kyrkligt skräp att rapportera om är ju positivt. Hälsan tiger ju som bekant still – typ.*

Idag var kyrkan på både första och sista sidan samt ett helt uppslag en bit in i bladet.** Jag tror inte det hände ens i samband med kyrkovalet i höstas.

Tar vi baksidan först redovisar den att kyrkoherden i Arvidsjaur-Arjeplogs pastorat avskedspredikar. Hon lämnar efter många år sin tjänst för annat prästuppdrag. Inlands- och fjälläsekretsen härmed uppdaterad.

Framsidan handlar om viktig verksamhet. Inget speciellt har hänt annat än – gissar jag – tidningen kommit på att man inte haft något kyrkligt på länge och nu måste kasta åt prenumeranterna ett köttben av den typen. Förresten – för någon vecka sedan var det nåt! Då handlade det om det där blufföretaget som mot avgift ”hjälper” människor att skicka in icke giltiga meddelanden om att de vill utträda ur kyrkan. Det stod faktiskt i tidningen. Och igår eller i förrgår att vi fått ny kontraktsprost.

Andan i Piteå älvdal är sparsam, ibland upprörande snål. Det gör att man inte utan att redan vara prenumerant eller i enstaka fall erlägga en avgift kan läsa vad tidningen skriver om. Du, noble Bloggläsius, får alltså själv leta upp det hela och punga ut med några tior om du inte likt jag själv är av den lyckliga sortens människor som varje vardagsmorgon kan fiska upp avisen ur brevlådan. Länk får du här.

Framsidan och uppslaget handlar alltså om konfirmandverksamheten i området och vilken betydelse eventuella resor då har. Kyrkoherden härstädes förtalte igår att hon intervjuats och idag kunde jag alltså betrakta resultatet. Jag är glad. Älvsby församlings tankar och upplägg redovisas korrekt och står sig mycket väl i jämförelse med det mesta i den här vägen. Här är ambitionen hög! Och utfallet tämligen gott.

Naturligtvis är det ingen nyhet för mig att det är så. I inlägget svära i kyrkan? av den 1 mars skrev jag om en Konfirmandnätverksträff som just gått av stapeln. Där byts och ges mycket mer och annan information än vad tidningen förmedlar och min slutsats från då kvarstår:

I Älvsbyn behöver vi inte skämmas vare sig kvantitativt eller kvalitativt, vare sig det gäller samlingarnas antal, timvolym, ”studieplan” och innehåll, gudstjänstdeltagande, könsfördelning eller annat. Om vi är speciellt skickliga vet jag inte. Det må andra bedöma. Men vi är seriösa och ger järnet.

I tidningen stod det så här om Älvsbyn: 21 veckoträffar (oktober till maj – bloggarens anm) samt ett helgläger är på schemat innan resan till Grekland. Ungdomarna skall även göra två gudstjänstbesök per månad varav en av dem skall vara en söndagsgudstjänst. 20 maj åker hälften av konfirmanderna till Grekland och veckan efter åker resterande ungdomar med vändande flyg.

Tidningen talar om antal ungdomar men inte i relation till hur många det finns i aktuell årsklass och hur stor del av dessa som är kyrkotillhöriga. Kanske är den procenten viktig. Fördelningen pojkar-flickor nämns inte heller – i Älvsbyn är det fifty-fifty.

Kostnaderna behandlas. Här kan det vara så att församlingarna räknar lite olika, bemannar i olika hög grad och så vidare. Summorna innefattar hur som helst både personal- och verksamhetskostnader. En del personal – präster – är då dyrare än andra – till exempel fritidsledare. Verksamheten kan ha olika omfattning och innefatta eller inte material, förtäring, lägerdygn och annat. Exakt kompatibelt blir det inte. Men om man ändå med kampsporten matematisk division angriper det tidningen berättar får man följande resultat:

• Piteå församling: Några förträffar. Ganska få gudstjänstbesök. 8 dagarsläger på Västkusten. 15½ tusen per konfirmand.
• Norrfjärden: Veckoläsning – tror jag. Ett antal gudstjänstbesök. Knapp veckas läger utanför Stockholm. 14½ tusen.
• Älvsbyn: Veckoläsning, kort läger och gudstjänster enligt ovan. En vecka på Samos. 18½ tusen.
• Hortlax: Lektioner på hemmaplan. Gudstjänst okänt. Frivillig studieresa till Stockholm. 21 tusen.

Jag är inte ett dugg generad!

Men mer finns att göra!

*  Gräver man djupt hittar man naturligtvis också kyrkligt skräp. Mannamån, byråkratisk självgodhet, inkonsekvens, intriger och annat. Självklart finns sådant också liksom överallt där det finns människor av kött och blod.

**Detta de så kallade Predikoturerna oräknade. De är det som om fredagarna annonserar alla gudstjänster och sammankomster i Pite älvdal från Bottenviken till EU:s icke ännu uppförda mur mot Norgenorska gränsen – drygt en sida lika layout-mässigt lika läsattraktiv som redovisningarna av aktiekurserna.

Det är läskigt att få bekräftat att det man anat tyvärr är alldeles sant: Kristen tro i Europa håller på att dö. Eller är i alla fall bli så allvarligt ute i marginalen att den knappas längre finns kvar på själva arket. Det skadar självbilden som finns i kyrkliga arbetslag och styrelser.

I den engelska tidningen The Guardian publicerades i veckan en artikel som vida överträffar alla mina mest depressiva föreställningar. Och jag är depressiv. En riktig olyckskorp tycker en del. En svartmålare som talar om att folk i allmänhet inte alls tror och utöver sin tro i den omfattning man hoppas.

Statistik av den typen som strax följer är inga nyheter. Fakta är väl kända av var och en som vill kännas vid dem men förnekas ofta eller bortförklaras med resonemang av typen Jag har då träffat folk på vilka det inte stämmer alls. Inte alla kyrkliga chefer – kyrkoherdar – säger så men genom åren har jag mött skrämmande många.

Det är väl ganska självklart! Det är ju minoriteten man oftast möter. Men möter man bara den lilla minoriteten och sedan bedömer alla efter den får man ju en skev bild av majoriteten – som man då ignorerar eller till och med frestas att aktivt bortvärdera. Att vara kyrkligt anställd ger ofta verklighetssynen rejäla brytningsfel.

Men våra styrelser, våra förtroendevalda – DE har väl ändå en rätt uppfattning folkrepresentativa som de är? Pilutta dig! säger jag. De vill inte heller suga tag i siffrornas dystra budskap. I många fall är situationen i deras tycke så ny och svår att tänka sig – många är ju till och med äldre än vad jag är – att de hellre klamrar sig fast vid gångna tider och de sätt kyrkan sökte fungera på då.

Om allt detta har jag ofantligt många åsikter. Jag har till och med ideer om hur församlingar skall navigera om inte ur så i alla fall i situationen. Jag skriver inte dem nu utan nöjer mig med artikeln ur The Guardian som på engelska kan läsas här. Google Translate och jag tillsammans gjorde översättningen. Den svenska texten i diagrammen – som blir störr när man klickar på dem – gjorde jag själv.

Kristendom som standard är borta – ett icke-kristet Europa är här.

Siffror visar en majoritet av unga vuxna i 12 länder saknar tro. Tjeckerna är minst religiösa.

Europas marsch mot ett efter-kristet samhälle syns starkt. Forskningen visar att majoriteten av ungdomarna i ett dussin länder inte har någon religion.

Undersökningen av 16- till 29-åringarna fann att Tjeckien är det minst religiösa landet i Europa,. Där säger 91 procent av åldersgruppen att de inte har någon religiös anknytning. Mellan 70% och 80% av unga vuxna i Estland, Sverige och Holland klassar sig också som icke-religiösa.

Det mest religiösa landet är Polen där 17% av de unga vuxna definierar sig som icke-religiösa, följt av Litauen med 25%.

I Storbritannien identifierar sig endast 7% av de unga vuxna som anglikaner, färre än de 10% som ser sig som katoliker. Unga muslimer, 6%, står på gränsen till att vara fler än dem som anser sig vara en del av landets etablerade kyrka.

Siffrorna publicerades i en rapport, Europas unga vuxna och religion, av Stephen Bullivant, professor i teologi och religionssociologi vid St Mary's University i London. De bygger på data från The European social survey 2014-16.

Religion är "döende", sa han. "Med några anmärkningsvärda undantag identifierar unga vuxna sig allt oftare inte med eller utövar någon religion."

Saken markerades tydligare: "Kristendom som standard, som norm, är borta, förmodligen för gott – eller åtminstone för de närmaste 100 åren," sa Bullivant.

Men det fanns betydande variationer, sa han. "Länder som ligger bredvid varandra med liknande kulturella bakgrunder och historia har väldigt olika religiösa profiler."

De två mest religiösa länderna, Polen och Litauen, och de två minst religiösa, Tjeckien och Estland, är alla före detta kommunistiska stater.

Trenden med religiös anknytning upprepas när man frågar unga om religiösa bruk. Endast i Polen, Portugal och Irland sa mer än 10% av de unga att de åtminstone en gång i veckan deltog i gudstjänster.

I Tjeckien sade 70% att de aldrig gick till kyrkan eller annan plats för gudstjänst. 80% sa att de aldrig ber. I Storbritannien, Frankrike, Belgien, Spanien och Nederländerna sade 56% till 60% att de aldrig går till kyrkan och 63% och 66% sa att de aldrig ber.

Bland dem som identifierades som katolska var det stor variation i engagemanget. Mer än 80% av de unga polackerna säger att de är katolska och ungefär hälften går till Mässa minst en gång i veckan. I Litauen där 70% av de unga vuxna säger att de är katolska går bara 5% till Mässan varje vecka.

Enligt Bullivant kommer många unga européer "att väl ha blivit döpta och sedan aldrig beröra dörren till en kyrka igen. Kulturella religiösa identiteter överförs inte från föräldrar till barn. Det rinner bara av dem."

Siffrorna för Storbritannien förklarades delvis av hög invandring, tillade han. "En av fem katoliker i Storbritannien är inte födda där.”

"Och vi vet att det muslimska födelsetalet är högre än i den allmänna befolkningen och att de blir kvar i sin religion i mycket högre utsträckning”.

På Irland har det skett en betydande nedgång i religiositet under de senaste 30 åren "men jämfört med i Västeuropa i allmänhet är det fortfarande ganska religiöst", sa Bullivant.

"Den nya standardinställningen är ingen religion och de få som är religiösa ser sig som kärringar mot strömmen", sa han.

"Om 20 eller 30 år kommer de ”vanliga kyrkorna” att vara mindre men de få som är kvar kommer att vara starkt engagerade."

Artikeln skriven av religionskorrespondenten Harriet Sherwood och publicerades 21 mars.

Hur gick det med visitationen?

Den du skrev om i förrförra inlägget?

Så har läsekretsens frågor haglat de senaste dygnen.

Anstormningen har kommit likt hagelskurarna i Atacamaöknen i Chile – det vill säga inte alls.*

Men – Innan de ropar skall jag svara! står det i Skriften.

Jag återvänder alltså till frågan Hur gick det med visitationen?

Jo – den gick! Av stapeln och bra!

Hans högvördighet biskopen i sällskap med Stiftsdirektorn var högeligen belåtna och tillfreds. Om de var imponerade vågar jag inte säga men de de tyckte det var kul och anade inga större ugglor begravna eller hundar i mossen – eller hur det nu heter.

Första dagen var nutidens verksamhet på tapeten. Arbetslaget och Kyrkorådet hade i små grupper innan visitationen dryftat av biskopen angivna ämnen. Ett ämne per grupp, summa fem ämnen. Ingen var med i flera grupper.

Ämnena voro: Hur tänker man i Älvsby församling kring

• Trosfördjupning och växt? I den gruppen var jag med.**
• Gudstjänstutveckling?
• Idealitet och frivillighet?
• Barn och unga?
• Diakonala utmaningar?

Det blev intressanta föredragningar och samtal. Jag antecknade noga. Skrev dock inte för egen del utan för det gemensamma. Egentligen skulle man från stiftet också haft med en notarie, alltså noterare, men av någon anledning blev det inte så. Kyrkoherden ombads därför några dagar innan att fixa en minnesanteckningskrivare. Hon bad mig. Helt OK. Det innebar ju bland annat att jag som har åsikter om allt och är inte så lite talträngd begränsades en del. Det är bra. Andra ges plats att kliva fram. Då framtiden skall dryftas är det inte helt orimligt att den som inte framöver har del i besluten om den placeras och placerar sig i bakgrunden.

Men så har jag ju alla anteckningar i behåll. Kopior har gått till stiftet.

Den 22 april – det är en söndag -återkommer biskopen och lämnar efter Högmässan sin rapport. Jag kommer inte att vara hemma då men den kommer ju att gå att läsa. Och begrunda. Och jämföra med anteckningarna.

*  Atacamaöknen - bilden är därifrån - brukar man säga är världens torraste plats. Jag Googlade och fann att 2012 skrev en tidning att sist det regnade där var 1971 och det sägs då ha varit första gången på över 400 år! Men senare notiser berättar att 2015 och 2017 kom det visst några doppar som fått en massa frön att gro till världens och BBC:s förundran.

**  I inlägget svära i kyrkan? den 1 mars berättade jag helt kort om detta och att jag också drog in Bibelstudiegruppen – alltså inte bara personal och förtroendevalda – i tankearbetet. Den sortens delaktighet tycker jag är viktig.

På samma sätt gjorde jag för några år sedan när vi titt och ofta diskuterade om ”barnbordet” i kyrkan skulle vara kvar under trappen längst bak eller permanent likt i familjegudstjänsterna flyttas fram i koret. Personalen diskuterade och tyckte utifrån sinaolika personliga perspektiv och preferenser. Det gjorde jag också. Men dessutom gjorde jag det ingen annan gjorde – frågade de barn som brukade vara i kyrkan och deras föräldrar om vad de tyckte skulle vara bäst. Och (som vanligt) hade jag bäst pejl på stämningarna på golvet.

Det händer den vecka som nu har börjat. Bland annat.

Biskopen visiterar Älvsby församling. 

Jag har tappat räkningen på biskopsvisitationerna. Den första jag var med om var biskop Olaus – tror jag. Jag var ung då. Sedan kom biskop Gunnar. Om jag minns rätt en gång innan han gick förlorad till ärkebiskopsstolen i Uppsala. Biskop Rune visiterade två gången och nu är det biskop Hans andra – det är väl inte tredje? – gång. Så lång är min lista, jag som till sommaren funnits i församlingen i 40 år. 

Jag har inte varit anställd i församlingen hela den tiden.

Jag har bott här! Jag har firat gudstjänst här!

Det är SÅ man tillhör en församling.

Eventuella anställningar eller uppdrag är bisaker!*

Pastorsadjunkt var jag andra halvåret 1978, sedan kyrkoadjunkt och komminister 80-talet ut – i det närmaste. Det betydde allsköns uppgifter och nästan alltsammans i relation till folk. Riktiga prästsysslor alltså!

Hösten 1990 och våren 1991 var jag kombinerat pappa- och studieledig. I den vevan valde jag att lämna min tjänst då jag upplevde ”personalpolitiken” njugg, inte så mycket för egen del men för andras. Jag svarade upp på ett par års rekryteringspåverkan och försök till övertalning. Stiftsadjunkt för gudstjänstliv och evangelisation blev då min vidlyftiga titel med stationering i Luleå. Pendling blev min lott. Med buss. I sex år.

Stiftsanställda jobbar inte med folk utan med dem som jobbar med folk. Fortbildning av personal och förtroendevalda, konsultativt bistå med råd och dåd samt en del övergripande ting av regional karaktär där församlingarna blir för små enheter. Alltså inte att direkt jobba med folk.

Under åren på stiftet lät jag mig bli enrollerad som förtroendevald en mandatperiod. Jag hoppade också in i församlingen jag tillhör med att ha konfirmander i ett trängt vakansläge liksom att knyppla vidare som Bibelstudiegruppsledare.

Då Pitedalens folkhögskola – numera Älvsby dito – bytte rektor och skolprästen sökte och fick den tjänsten blev hans kombinerade uppdrag att vara skolpräst och lärare ledigt. Det var då också för att inte själv bli byråkratiserad dags att lämna stiftet och återvända till folkarbete. Efter en del turer – det finns små skvätträdda människor som lyssnar på andras lögner och inte litar på vad man säger – fick jag tjänsten trots att jag inte lydigt ställde upp på då helt okända (men nu ganska vanliga) åsiktsregistreringsfasoner. 16 år tror jag det blev på folkhögskolan. Under den tiden var jag ånyo förtroendevald i församlingen – förutom att som vanligt bo här och gå i kyrkan på söndagarna.**

2013 lämnade jag folkhögskolan och har sedan dess varit komminister.

Till sommaren lämnar jag 65 å ung det uppdraget för att tillhöra Älvsby församling genom att bo och fira gudstjänst. Det är ju SÅ jag tillhör församlingen.***

Efter denna självbiografiska utvikning tillbaka till huvudspåret:

Det blir min sjunde (eller åttonde) biskopsvisitation.

De tidigare var intressanta historier. De förändrades över tid och mellan biskoparna trots att det varit samma församling. Varje gång har några punkter fått samma goda omdöme – och en och annan påtalad brist som lokalt ansvariga valt att inte åtgärda. Märkligt nog.

De nu aktuella dagarna är inte upplagda som förr. Kanske blir resultaten annorlunda. Vi får se. Att visitera Älvsby församling är i alla fall nästan det sista biskop Hans gör innan han lämnar om än inte ämbetet han är vigd till men väl sitt operativa biskoppande i Luleå stift.

Intressant onsdag och torsdag väntar...

PS: Min skylt med bön om snö lämnade jag kvar när jag slutade på folkhögskolan. Förra vintern hade man biskopen att hänga upp den vilket gav ett oerhört klent resultat. Inför denna vinter hängdes den upp av en annan teolog långt ifrån biskopsstatus. Snacka om att den tagit!

Har ni skylten uppe än? frågade jag en av skidtränarna för några veckor sedan.

Jo! men vi har vänt den mot väggen! blev svaret. DS

*  Detta kan inte nog poängteras! Det finns ett oskick i kyrkliga arbetslag och bland förtroendevalda att se sig själva som ”församlingen”. I detta avseende är Älvsbyn inte värre än andra, kanske till och med något bättre. Men det är lätt hänt att slinta i både tanke, tal, skrift och attityder.

**  Det kan vara så att jag med att genom alla år sammantaget ha firat fler gudstjänster i bänken än i koret  förvärvat en speciell präst-erfarenhet. Med den erfarenheten i bagaget är jag bergfast övertygad om en ambition jag har men inte alls fixar att leva upp till: Det är församlingen som äger, och skall äga, gudstjänsten och sin präst. Det är inte prästen som förfogar över dem som kommer och med dessa som gisslan efter eget tycke och smak styr och ställer allt som han eller hon själv vill och tycker.

***  En kyrkoherde har möjlighet om han eller hon vill och vågar att med församlingen göra vägval och forma framtiden. Jag har aldrig haft den möjligheten och det är efter eget val. Som ovan synes har jag hela tiden varit präst i underställd befattning, aldrig som kyrkoherde. 1983 skulle det bli skifte men jag bedömde mig då alldeles för ung. Strax innan mitten av 90-talet när jag hade uppdraget på stiftet ombads jag av många att söka och skulle nog fått tjänsten – men sökte inte. Ett par tre år senare hade jag – om jag velat – kunnat utmana om tjänsten gjorde inte det. Hade då knappast fått den. Vid det sista kyrkoherdebytet för ett par år sedan var jag inte (längre) behörig.

Får man skriva att man är belåten, glad och ganska tillfreds?

Med sådant som händer i församlingen? Och utan att därför anses vara en ljusblå tomte som inte ser skavanker, problem och brister? Kan man vara simul felix et infelix? – det Google Translate gav när jag lät funktionen till latin översätta på en gång glad och missnöjd.

När jag ibland kritiserar eller påtalar brister i hur den kyrka och församling jag har förtroendet att få verka i prioriterar, fungerar, beslutar och gör vägval tycker somliga att det näst intill är att svära i kyrkan. Uppfattas både ibland och ofta som lite negativ. Rentav jobbig – det har jag fått höra. Nu är du bitter! var det en som sa för några dagar sedan. Nej! svarade jag. Bitter är jag inte! Men butter! Och det är inte samma sak.

Är man för positiv till något kan det också uppfattas som att svära i kyrkan. Som skryt. Som taktlöst olämpligt. Skryt är olämpligt! Tro inte jag menar något annat. Men att tycka något faktiskt blev bra eller att vara tillfreds kan ju inte i princip vara fel att orda om. Eller?

Och nu kommer det:

Jag är faktiskt nöjd de två dagar jag haft arbetsuppgifter denna vecka – tisdag och onsdag.

Måndag var en uppgiftsfri så kallad ”ledig dag”. Idag torsdag och i morgon har jag semester. Det är alltså tisdag-onsdag jag är arbetsmässigt är belåten med. Till största delen.

Det blev enligt mina tidsnoteringar två 13-timmarsdagar. Summa 26 timmar. Då tanken är att jag på fem dagar i veckan skall göra 38,25 timmar – det blir 7,65 per dag – har jag jobbat betydligt mer än vad ett kontoriserat tjänstemannaavtal stipulerar. Mer än tre dagar på två dagar.

Var allt nödvändigt? Det vette kissemissen. Allt inte lika nödvändigt i alla fall.

Tisdag morgon strax före 8 anlände jag till mitt arbetsrum med det där befintliga röriga skrivbordet. Administrativt plock med till exempel att notera vilka konfirmander som firat gudstjänst under helgen och en del annan faktaframtagning innan promenad till Älvsby folkhögskola för Konfirmandnätverksträff mellan klockan 9 och lunch. Det är ett halvårsvis återkommande pep-talk och överläggning för alla som i Piteå kontrakt – från Bottenviken till norska gränsen – arbetar med församlingarnas  konfirmander.

Är sånt 100% nödvändigt? Njaaoo! skulle jag vilja säga apropå kissemissen. Det är ju ett delande av hur saken läggs upp på olika håll och hur det utfaller. Det är en poäng att göra sånt även om jag ibland får intrycket att vi inte delar de svårigheter vi har och misslyckande vi gör. Lite glättigt då alla vill framstå som duktiga – men värdefullt i alla fall. Och med en definitiv känslan i magen efteråt:

I Älvsbyn behöver vi inte skämmas vare sig kvantitativt eller kvalitativt, vare sig det gäller samlingarnas antal, timvolym, ”studieplan” och innehåll, gudstjänstdeltagande, könsfördelning eller annat. Om vi är speciellt skickliga vet jag inte. Det må andra bedöma. Men vi är seriösa och ger järnet.

Efter lunch intervjuades jag av en som går någon slags socialpedagogisk utbildning. Den studerande hade att skaffa sig inblick i Organiserad målmedveten Ungdomsverksamhet och vid inventering funnit att det – som hon sa – bara är kyrkan som har sånt. Idrotten har väl? sa jag och det höll hon väl i och för sig med om. Men inga andra. Inte kommunen. Och folkrörelser finns ju nästan inte längre.

Jag berättade om församlingens Ungdomsprojekt 2014-2018. Drog i en farlig fart hur det växte fram, prioriterades och – som jag ser det – har utvecklats fram till nu. Vi diskuterade och – som hon sa – hjälpte det henne att lösa sin utbildningsuppgift.

Efter det var det hög tid att förbereda och få fason på kvällens dubbla uppgift: Bibelstudiet och den samtidigt lagda träffen för en lite grupp annan personal och förtroendevalda som hade att rådslå i en sak inför den kommande biskopsvisitationen. Jag var sammankallande i den gruppen. Att komma till och växa i tro var den gruppens uppgift. Då Bibelstudiet efter nyår ägnat sig åt Apostlagärningarnas fem första kapitel där folk i tusental kom till tro och församlingen växte, samt att tid är en pressande historia, satsade jag på att göra två flugor på smällen – eller hur det nu heter. Bibelstudiet fick vänta med lynchningen av Stefanos och i små grupper resonera om samma sak som visitationsgruppen – alla med utgångspunkt i ett antal citat ur Apostlagärningarna och Kyrkoordningen. Listigt grepp som gav fler än personal och förtroendevalda röst och stämma inför visitationen. Men jag behövde noga förbereda och genomföra ett (hos en del föga populärt men som jag ser det nödvändigt) lite annorlunda upplägg – som funkade.

Efter en del sms-ande om onsdagen lämnade jag mitt arbetsrum 21.30.

Onsdag helt snabbt: Strax före 8 skrivbordet igen. 8-9.30 kollegium. Nödvändigt? Djooo! Inte så kul men nödvändigt. Kaffe. Förbereda Begravningsgudstjänst. Söndagspsalmval med kantorn. Skissa vidare på tankar inför sportlovets fyra-dagars-konfa. 11.15 träff inför denna eftermiddags konfirmander. 12.20 lunch med potatismos och stekt strömming i mat låda – kissemissen överlycklig. 12.40 till kyrkan för begravningen 13. 14 droppade konfirmander in i två grupper. Från 14.40 i två TV-intervjuer vara Johannes just frigiven från Patmos i kejsar Nervas första regeringsår. 17 förberedelser för kvällens Samos-cirkel – det sms-andet kvällen innan handlat om. 18 iordningställande av kyrkan för veckomässan 18.30 där kollegan skulle vara celebrant och var mitt i sina beredelseordsförberedelser. Deltog i med 23 andra i mässan. 19.15 Samos-cirkeln där mitt bidrag efter att deltagarna pratat parvis blev en summering av kristen tro (enligt bild och beskrivning i förra inlägget). 21.20 tillbaka i kyrkan för ”avplockning” av Mässan – kollegan var nu i ungdomsgruppen som på sin kant förberedde visitationen med att baka och göra köket till en kladdig historia.

Hemma 21.45.

Och jag är helt nöjd – vilket kanske är att svära i kyrkan.

PS: Katten heter Felix. DS.

Nu är dom igång!

Bilden är bevis! (Klicka på den blir den större)

Den som kallas nuvarande komminister är jag.

Som blir 65 år ung till sommaren.

De i särklass flesta bloggläsiusar och bloggläsiusor liknar de i särklass flesta som lyssnar till predikan i söndagarnas gudstjänster – minns inte ett vitten. Det räcker att vid kyrkkaffet fråga om något i förkunnelsen man funderar över så kommer svaret: Det är liksom lite svårt att komma ihåg. Men bullarna är goda.

Att då någon skall minnas vad jag härstädes knapprade ned den 4 januari i år, i inlägget semestertorsdag är med detta i tanke naturligtvis en alldeles orimlig förväntan. Inte ens i mina mest febersjuka drömmar inbillar jag mig att någon minns den berättelse jag då gav om hur denna vår skulle läggas upp vad gäller arbete och tjänstgöringsdagar. Givetvis kan man titta tillbaka på inlägget ifråga men man kan också ta del av denna sammanfattning:

• Det finns 40 semesterdagar kvar från tidigare år.
• I tjänst första halvåret 2018 ger 16 dagar till. Summa 56.
• Som alla andra har jag i snitt två vanliga arbetsuppgiftsfria dagar/vecka – 52.
• 56+52=108. Första halvåret har 181 dagar. 181 minus 52 minus 56 lika med 73.

Hur i detta göra bästa möjliga nytta? På lång och kort sikt?

När den andre komministern dessutom blir föräldraledig?

En lösning skulle kunna vara att jag på eget initiativ backar från semesterönskemålen. Visst är jag en ganska snäll typ som vill hjälpa till att lösa krångliga lägen – något jag också många gånger varit med om att göra – men inte denna gång. I grunden är det ju arbetsgivarens sak. Och arbetsledningens. Inte min. Så det gjorde jag inte.

En annan utväg hade varit att arbetsgivare och arbetsledning sagt: Stig. Vi kan inte bevilja dig semesteruttaget som du önskat. Tyvärr. Du får ta det till sommaren och kanske då gå i pension när semesterdagarna är slut. Eller ta det i pengar.

Skulle man gjort så – och detta sade jag tydligt – vore det i princip helt OK. Så är regelverket. Rätt till semester har jag men när semestern skall tas ut bestämmer jag inte själv. Jag kan bara önska. Kan önskemål inte tillgodoses är det bara att tindra med ögonen och simma in i kaklet utan att bli butter, bitter, arg eller inåtvänd. Men jag erbjöd det inte själv.

Jag beviljades semesterdagarna. Frågorna återkom:

Hur i detta göra bästa möjliga nytta? På lång och kort sikt?

När den andre komministern dessutom blir föräldraledig?

Kör gudstjänster – tre helger av fyra! Och begravningar! Ta time-out för Bibelstudier och andra undervisningssammanhang! Inga nya påfund! Låt den präst vi delar med EFS ta hand om alla drygt 50 konfirmanderna och ungdomsgruppen tillsammans med den nyanställda på pedagogtjänsten och ungdomsledaren! Ställ in veckomässan!

Det blev inte chefens linje fast det onekligen ”löst” det akuta dilemmat.

Kör gudstjänster – tre helger av fyra! Och Bibelstudier och andra undervisningssammanhang! Kör Samos-resan för vuxna!* Vikariera för den föräldraledige bland konfirmanderna – inklusive lägren – och i ungdomsgruppen! Fortsätt med veckomässan! Begravningarna får vi lösa på annat vis.

Det blev chefens bud. Också i detta läge bygger det församling på lång sikt.

Naturligtvis är jag flexibel. I teologiska ting anses jag av en del tämligen rigid men när det kommer till att ta på sig en dag, byta en arbetsuppgift, göra ett inhopp ställer jag mig inte omöjlig. Framför allt när man inte i panik låter akutläg gå ut över långsiktigt församlings-byggande arbete – som jag lämnar till sommaren då någon skall ta vid som det stod i annonsen.

Det är ett framåtsyftande ihärdigt arbetslag den prästkollegan kommer att ingå i. Ett gäng som kavlar upp nävarna och spottar i ärmarna, som tar i och inte är rädda för att det som behöver göras. Kyrkorådet är seriöst. Det är delvis nytt och därmed lätt oprövat – mandatperioden har ju just börjat. Såvitt jag bedömer det finns nu mindre traditionalistisk försiktighetsstyrd räddhåga än förr samtidigt som en del erfarenhet kan saknas.

Om du som läst detta blogginlägg är präst och är av den kalibern att du vill ingå i den anda jag försökt beskriva:SÖK!

Känner du någon av den sorten: Uppmana den att söka! – även om du gissningsvis inte vill bli av med en sådan från din församling).

*  Se blogginlägget det verkar bli av. Knappt 20 kommer att fara.

Jag vet!

Rubriken är korkad!

Men alluderar i alla fall till förrförra inlägget.

Spagat – spagetti.

Jag avbröt då mitt skriveri dels för att det hade blivit långt nog, dels för att saken både berör, upprör och stundom nedgör mig – alltså hur det under den tid jag kan överblicka gått så illa.

I kommentarsfältet här på bloggen kom inget – som vanligt. På Facebook, där jag alltid ger en länk till ett nypublicerat blogginlägg, kom följande från personer jag mycket väl vet vilka de är men här låtit initialer ersätta namnen:*

NS – boende och aktiv i Älvsby församling: Kan det vara för att man övergivit den första kärleken? Eller ännu värre – hemska tanke – missat den?

Jag svarade: Kommer att beröra saken vidare i nästa eller nästnästa blogginlägg. Och jag är rädd för att det ligger en hel del i din frågefundering.

EH – ungdomskamrat från Luleå, boende söderut ”någonstans i Sverige”: Jag tror att svaret är att saltet (Svenska kyrkan) mist sin sälta. De förändrade relationerna för 20 år sedan har bara cementerat Kungl. Religions-, traditions- och salighetsverket. Kyrkan kom inte en mm närmare självständighet.

När man är ung är man entusiastisk – ofta. Att titta tillbaka på sin ungdomstid att att glo i livets backspegel på en tid av större kontraster,skarpare kanter och mer svart-vitt. Definitivt är det så.

Saker har slipats av. Tur är det. Dessutom helt naturligt på någon sorts individuell nivå. Man kan se tillbaka och le lite överseende över vild naivitet och man kan legitimera sin senare håglöshet med Då var vi unga och galna.

Men, noble Bloggläsius, avslipning är en sak, avtrubbning en annan.

Jag har snart varit präst i 40 år. Under mer än halva den tiden hade jag uppdrag knutna till stiftet men framför allt till kyrklig ut-och fortbildning. I de sammanhangen har jag hört präster som har ungdomsrörelserna att tacka för att det blivit vad de blev liksom blivande präster säga dumheter som Jag känner mig inte bekväm med ungdomar så jag vill inte jobba med KU. Eller Konfirmander tycker jag är i en jobbig ålder så de undviker jag. Kvällar och läger funkar inte för mig! har också yttrats

Bekväm. Vill.

Vad är det för svammel?

När var det sagt att det skulle vara bekvämt att verka som präst?

Eller att det skulle betyda att man kunde undvika det man inte vill?

Jag tror båda kommentatörerna på FB tangerade sanningen.

Den första antyder det allvarligaste – avtrubbningen, bristen på – nu kommer ett gammalt ord – själavinnarsinne. Sannolikt har det att göra med det som kallas Frälsningen hamnat i bakvattnet – i alla fall andras. Det är varje prästs och därför också mitt ansvar att rannsaka sig på den punkten och återvända till den första kärleken.

Strukturfrågor och annat övergripande som den andra kommentaren nämner kan nog spela en viss roll men ska inte överbetonas. Ingen nomineringsgrupp har ju aktivt hindrat engagemang med och för unga människor. Man har hindrat vissa att engagera sig – det är sant – men man har inte lagt sådana hinder i vägen att den som bestämt sig för att vilja det obekväma inte kunnat trampa ner eller runda hindren. Att sedan politikerna på det stora hela taget inte gjort tillräckligt för att bana väg för evangelisation och utåtriktat pastoralt arbete är en annan sak.

Det ska göra ont att spela hockey! sa en gammal kommentatorsprofil på den tiden det bara fanns svartvit TV med olika nyanser av grått.

Det ska göra ont att vara präst! blir min variant. Har man inte i kontakt med ungdomar och konfirmander fått sabbad nattvila, en spräckt tand eller ett revben knäckt har man inte tagit i ordentligt. Sådetså!

*  Det handlar inte om censur – naturligtvis! De stod ju med sina namn på FB så det är ju i alla fall frågan om offentliga signerade åsiktsyttringar.