stigstrombergsson

Sätter man ett utropstecken på rubriken och säger den entusiastiskt betyder orden en annan sak än om man pluggar dit ett frågetecken och låter tonfallet vara lätt bekymrat. I dessa Covid-tider är det på sin plats med bägge aspekterna, inte bara en som ibland förekommer.

Vilken kyrka!

Så ropas före, under och efter jul – jag började tänka kring och skriva på detta inlägg redan ett par dagar efter Lucia – glatt här och var från både kyrkliga och andra instanser.

I radio och TV rapporteras om att Jourhavande präst dygnetruntbemannas denna ensamhetens tid och att diakoner gör insatser både i samtal och med att springa ärenden, att musik kablas ut osv.

Internt i kyrkliga sammanhang syns också iver, glädje och uppfinningsrikedom i strävan att förmedla tankar, känslor, stämning. Inget fel i glädjen, möjligen att den ibland kan tippa över i glättighet när man berättar om hur man ställt om sina sätt att vara förmedlingskyrka.

Vilken kyrka?

Jag använde nyss ordet förmedlingskyrka. Som många ord är det mångtydigt. Och självklart. Kyrkan ska förmedla och leverera. Vad som ska levereras behöver man alltid fundera kring liksom hur det sker. Vad man menar att Kyrkan är och blir är då också värt att begrunda.

Kyrkan är alltså och skall enligt min mening vara en en förmedlingskyrka. Det uppdraget gavs redan från start. Så som min Fader har sänt mig sänder jag er säger Jesus till apostlarna plus några fler minus Tomas på uppståndelsedagens kväll. Det innebär att fortsätta vara Jesus och ge det han ger/gav – förlåtelse, upprättelse, befrielse, fokus för de mest utsatta osv. Märkligt är dock att stämning, atmosfär, kultur, tradition, vigslar, begravningar, minnesstunder, konserter och liknande inte nämns i Nya Testamentet som sådant som skall förmedlas. Den märkligheten kan vara värd att reflektera kring. Kanske.

Vidare: Vem och vilka är de som förmedlar, som framstår som kyrka?

Det är lätt att svara både rätt och fel på den frågan. Det rätta svaret är alla döpta. Ett felaktigt, småskuret och inskränkt svar är kyrklig personal och några andra indragna.

Vilka är de som de som förmedlar förmedlar till? Räknas sådana och räknar de i så fall sig själva som Kyrka eller blir de/vi mottagare och konsumenter av vad Kyrkan gör, en ”publik”?

Sådant är grundläggande och principiella frågeställningar och problemområden i alla lägen men extra viktiga i dessa strimningarnas och webb-sändningarnas tid. När jag kopplat datorn till TVn eller i min fåtölj genom min telefon ser saker som produceras eller direktsänds förstärks lätt känslan av att vara just ”publik” eller konsument. Naturligtvis sitter saken också i mig där jag sitter. Själva mediet knuffar mig ju åt det hållet. Svartsynt och problemsökande som jag är funderar jag över i vilken mån detta formar min och andras (inklusive ”sändarnas”) syn på vad och vilka som är kyrka och församling.

Du över-tänker alltid saker, Stig! Gissa om jag då och då får höra den sucken!

Den kommer från folk som helt rätt tycker jag pratar – och skriver – alldeles för långa tunga stycken kring både ditt och datt. Alla som reagerar så är inte vad jag i det tidigare inlägget äkta lästal kallade Nalle-Puh-ister utan bara hederligt folk utmattade av mina många ord men det finns åxå nallar som inte alls vill vrida och vända på saker och ting, luddskallar som absolut inte vill att något problematiseras för att inte tala om kanske ifrågasätts.

Kommen så här långt – det är Tredjedag jul – insåg jag att en etta var på plats i rubriken vilken kyrka. Jag har nämnt den goda delen i ordet förmedlingskyrka men också lite om en del som förstärker den saken på ett dåligt sätt. Jag har inte hunnit in på evangelikala och folkkyrkliga  attityder många anser goda men som förstärker förmedlingskyrka på ett dåliga sätt och än mindre på ett gott sätt att vara kyrka.

Konstaterar att en del bloggande i januari är räddat!