val å kval 1
En ensam folkstorm efterlyste i sin kommentar till förra inlägget en utveckling av mina funderingar kring rösteriet i det kommande kyrkovalet. På denna enmänna begäran* kommer därför nu en del funderingar. Rubriken blir:
rösta eller inte? – som jag ser det
Att jag tidigare i något inlägg uttryckt tanken på att rent personligen bojkotta valet kommer av att jag läser böcker som får mig på de allra mest avvikande tankar. Så läste jag härförleden om då Israel slutade nöja sig med att hålla östra Jerusalem ockuperat för att i stället ensidigt annektera området. Detta var folkrättslig regelvidrigt och därför har inget land, inte ens USA, valt att placera sin ambassad där. En så kallad ”kristen ambassad” finns där men sionistiska kristna har ju aldrig begripit nämnvärt av vad internationella lagar och folkrättsliga regler innebär.
Nåväl – vidare i tanken. När Israel så gjorde – alltså anslöt östra delen av staden till den västra – gavs alla som bodde där möjlighet att delta i kommunalvalet** för att gemensamt – både judar i väst samt palestinier och illegala bosättare i öst – skulle kunna delta i en demokratisk process för att utveckla både de delar som tidigare tillhört Israel och det som nyligen blivit annekterat.
Palestinierna bojkottade och bojkottar kommunalvalen i Jerusalem. Med den åtgärden lämnar de ett vakuum vad gäller inflytande och givetvis fylls det tomrummet av erövrarmakten och palestinierna förlorar själva på sitt handlande då deras intressen inte blir bevakade i kommunfullmäktige. Utbyggnaden av skolor, vårdcentraler och annan infrastruktur i de arabiska delarna kommer därför efter utvecklingen jämfört med de västra delarna. Men ändå bojkottar de valen då de menar att om man deltar i ockupations- alias annekteringsmaktens demokrati accepterar man ju egentligen ockupationen alias annekteringen – typ.
Det resonemanget gnagde sig fast i min hjärna. Jag, liksom många andra, upplever att de etablerade sekulära politiska partierna under namn av nomineringsgrupper de facto ockuperat Svenska kyrkans beslutsstrukturer. Av främst (s)ocialdemokratisk och (c)enterpartistisk retorik de senaste åren blir det mer och mer frågan om en ren annektering – trots att kyrkan är skild från staten.
För mig blev detta till en tankeparallell och jag funderade allvarligt på att alldeles i min ensamhet bojkotta valet. Inte skolka ,vilket är något passivt, utan den aktiva åtgärden bojkott***. Och sedan tänkte jag ägna mig åt min alldeles egna intifada av den första palestinska intifadans**** art - passivt motstånd. Alltså att när kyrkomöte, centralstyrelse, stiftsfullmäktige, stiftets styrelse, lokalt kyrkofullmäktige och kyrkorådet tar beslut jag inte gillar skall jag bara lungt och stillsamt skita i det hela förutom att ägna mig åt en del verbal stenkastning.
Så gick ett av mina resonemang.
Mitt andra tankespår var det vanliga att det system vi har i kyrkan faktiskt, med sina brister, i princip inte behöver vara felaktigt. Systemet ger dem som valt att tillhöra kyrkan och snällt betalar sin kyrkoavgift en möjlighet att påverka. Att det går fel beror så sett inte på dem som i form av nomineringsgrupper går in för att utöva inflytande och ta ansvar utan snarare på alla dem som väljer att inte ställa tid och sig själva till förfogande.
Så min slutsats blir att jag kommer att delta i valet. Till mina tankar kring vilka valsedlar jag funderar på att stoppa i kuverten och vilka jag inte avser använda återkommer jag i senare inlägg – kanske.
* Enmän begäran är en miniatyr av det vanligare uttrycket allmän begäran.
** Jag vet inte de israeliska beteckningarna. De svenska fungerar för att förstå vad det gällde.
*** Att skillnaden mellan valskolk och valbojkott i praktiken inte märks är en annan sak. En tockendära enskild bojkott blir ju en fis i rymden och lukten av den skulle inte märkas. Till effekten blir fisen meningslös i det stora men för den fisnödige är det viktigt och ibland glädjande att få fisa – om den med bilden illustrerade metaforen tillåts.
**** Under den första intifadan 1987-1993 var motståndet passivt och yttrade sig i strejker, demonstrationer och stenkastning mot ockupationsmaktens trupper på ockuperad mark. I vad som brukar kallas den andra intifadan som startade år 2000 ökade också palestinierna sin våldsanvändning med till exempel självmordsbombandet av civila mål som ett förkastligt inslag. Mer om detta kan läsas till exempel här.
Man kan ju undra om det inte redan i praktiken pågår en valbojkott. Eftersom bara ca 10-15% av medlemmarna faktiskt röstar. Eller var det skolk...? Som sagt, inte så lätt att skilja åt alla gånger. Och om det är en bojkott, varför sker den då?
