stigstrombergsson

Tidigare idag vidtog jag två åtgärder på grund av en speciell sak.

Den första åtgärden

var att ringa min kyrkoherde för att säga att jag nyss (ånyo) troligen brutit mot det regelverk som vad det förefaller på alla sidor omsluter Kyrkohandboken vilket årtal den än har. Nu vet herdinnan att jag kan vara något av en spefågel liksom att jag aldrig skulle bryta mot intentionen i en gudstjänst eller kyrklig handling men att ord- och formuleringstroheten både titt och ofta får ordnings- och liturgifundamentalister att rysa från hjässan till fotabjället. Hon tog mig alltså inte på blodigt allvar och det innebär att Domkapitlet inte får en anmälan angående mig bara några timmar innan ungdomskompisen Biskop Hans idag i Luleå domkyrka lägger ifrån sig mitra och kräkla. Min åtgärd att meddela henne om saken innebär ingen åtgärd. Tillsammans gladde vi oss över saken.

Den andra åtgärden

var att vända på rubriken ovan. Jag har ju den senaste tiden drabbat min läsekrets med en serie noteringar kring Älvsby församlings verksamhet på den grekiska ön Samos. Jag skrev nu ordet handboksbrott först för att locka och tubba någon som genom min påannonsering via Facebook ställd inför de grekiska bokstäverna εν Πυθαγόρειο bara backar.

Men kom nu till saken – knäppdoja!!

Jag förstår din frustration, noble Bloggläsius. Jag skulle också vara irriterad om jag läst såhär långt i ett blogginlägg och att det ännu inte handlat om något. Jag kommer till saken. NU.

Två konfirmander döptes i morse. Det är saken.

Efter konfirmandlägrets morgonbön och i kretsen av sina ledare. Syskonparet som skulle döpas önskade inte att alla andra konfirmander skulle stå på stranden och då fick det bli så.

Det var dop med nedsänkning. Därav en del handboksbrott vad gäller formuleringar. Inte i dopfrågan eller doporden naturligtvis. Jag har ju varit med ett tag så de sitter. Men böner och tillsägningsord blev nog annorlunda.

När icke döpta konfirmander döps finns det ofta viss anledning att undra över hur de egentligen omfattar detta med kristen tro och om de vet vad det som händer innebär. Som döpare är det nu inte min främsta roll att rannsaka hjärtan och njurar, det gör Gud. Men idag på morgonen var det klara verba. Syskonen har utländsk bakgrund och familjen firar på invanda platser i Älvsby kyrka gudstjänst minst nio söndagar av tio.

En gång tidigare har jag döpt med nedsänkning. Det var på 80-talet man önskade det eftersom familjen bakåt i tiden hade frikyrklig historia. Då lånade vi dopgrav i Pingstkyrkan.

Vänta! Ett till. Lille Alexander döpte jag med inslag av ortodox praxis. Också den familjen räknas till kategorin nysvenskar.

Men de dopen skedde inomhus. Nu var vi ute med risk för att tappa Kyrkohandbok 86 i Medelhavet vilket innebar en del handboksbrott inte värda att anmäla.

Jag kommer att bildsätta detta och andra εν Πυθαγόρειο-inlägg senare. Väntar med saken tills jag kommit hem till min egen dator med dess bildbehandlingsprogram. Givetvis behöver jag också tillstånd från personer på bilderna för att kunna publicera dem på nätet.

Att ha så kallade ”lektioner” eller undervisande samlingar eller prat i grupp med konfirmander är en blandad historia. De är alla charmiga och tjusiga så sina sätt med det finns en del drag att lägga märke till.

Det verkar farligt att ”vara på”.

Att hålla sig loj, passiv, oengagerad är en säker zon att fly in i. Hos de flesta som intar den attityden – kanske en tredjedel – är det bara seghet. Hos en del är det en aning utåtagerande. Hur som helst blir det lite respektlöst mot först och främst kamrater som väljer att ”vara på” men också mot oss ledare.

Idag fick en så kallad basgrupp – de är indelade i fyra sådana – mig att minnas en så kallad blondinhistoria. När jag nu återger den vill jag poängtera att blondin i historien är ett begrepp. I verkligheten kan de vara av bägge könen och ha vilken hårfärg som helst.

Det var en gång en ung vacker blondin som skulle flyga från Miami till Chicago. Hennes biljett var för turistklass men hon satte sig i första klass. Flygvärdinnan sa till: Här får du inte sitta!

Den unga kvinnan strök sig över sitt blonda hår och svarade: Asså. Ja e ung snygg och blond så jag kan sitta var jag vill.

Flygvärdinnan gick därifrån och meddelade pursern: Det sitter en blondin i första klass. Hon har bara turistklassbiljett men vägrar att flytta sig.

Pursern gick dit. Han sa: Fröken. Bestämmelserna är så att den som har turistklassbiljett ska sitta längre bak i planet. Vänligen uppsök er rätta plats!

Vaddåva! Fatta! Jag är ung, snygg, singel, har gott om pengar. Jag sitter var jag vill.

Bekymrad gick pursern och talade med kaptenen i cockpit: Vi har en blondin i första klass som vägrar att sitta där hon är bokad.

Jag tar det! sa kaptenen, gick till henne och framförde samma budskap men med samma icke-resultat. Brydd tillbaka på sin stol sa han: Vad ska vi göra? Vi kan ju inte kasta av henne.

Jag provar! sa andrepiloten. Min fru är blondin. Jag talar blondinska.

De andra såg hur han gick fram till henne, böjde sig fram och viskade i hennes öra. Hon flög upp, tog sitt kabinbagage och rusade in till sin plats i turistklass.

Andrepiloten kom tillbaka. De andra i besättningen frågade: Vad sa du till henne?

Svaret kom helt lugnt: Jag sa bara att på den här flighten går inte första klass till Chicago.

Arbetspasset började verkligen blondskt men nu, efter lite lock och pock och med tillgång till material, arbetar gruppen tillsammans med mig bara inom hörhåll på sitt bidrag om bön inför konfirmationsredovisningen den 9 juni. De visar sig mer kreativa och tänkande än vad de först vill visa (för varandra).

Egentligen ganska härliga 14-15-åringar.

Igår tisdag for vuxenlägret som planerat ca klockan 10. Två timmar senare troppade ungdomarna in. Såhär skrev jag på Facebook 10.05:

För ett tag sedan for 15 av de 18 vuxenlägerdeltagarna på Samos till flygplatsen. 3 av oss blev kvar för att vara ledare på konfirmandläger. 26 konfirmander, 3 hjälpledare och en vuxenledare till kommer snart.

De kom och var trötta redan då. Efter en kort sömndålig, i vissa fall helt osömnig, natt på Arlanda var de sömniga mitt på dagen. Första dagen är därför mjukstart med bad, återhämtning, tävlingar, kvällsprogram, aftonbön och natti-natti. Pirrigt på nytt ställe.

Natten blev lugn. Klockan 9 i morse var tiden då vi skulle vara samlade till morgonbön. Den lilla kyrkan alldeles invid hotellet som vi samlats i för Matutin under vuxenlägret är för liten för den nuvarande gruppen. Vi höll som tidigare år till vid pool-området. Andra gäster har då inte hunnit dit eftersom bassängen öppnar klockan 10.

En halvtimme senare var det dags för första ”lektion”. Jag skrev lektion inom citationstecken eftersom jag tror att inte alla skulle kalla det lektion, inte ens ungdomarna. Men det är det! Innan den är över har de fått ett intro i lite antik historia, grekisk kultur, ortodox kristendom, kyrkohistoria, matematik och lärt sig hitta εν Πυθαγόρειο. I blogginlägget εν Πυθαγόρειο 1/16 kan man läsa i detalj vad de gjorde.

Observera årtalet i den länken!

Lägren vi nu genomför för tredje året i rad har hela tiden följt samma grundmönster för att det i grunden är bra och bara behöver förbättras något år från år. Vi är alltså inte lata eller konservativa.

Däremot är jag lite lat. Jag kommer inte här och nu att noga presentera alla dagar rent innehållsligt. Du kan, noble Bloggläsius, snoka i blogginlägg från maj-juni förra och förrförra året för att få en bra inblick i vad vi gör. Vill du gå ännu längre tillbaka i tiden – möjligt med hjälp av listan till höger – hittar du bloggningar från ytterligare tre tidigare år men då i Turkiet.

Lägret är i alla fall igång och fungerar både till innehåll och gruppdynamik.

Idag, måndag 21 maj, var fasväxlingens dag.

Den var dagen efter dagen vuxenlägret var till den Saliga Marias hus och Efesos på Turkiska sidan och dagen innan hemresedagen. Klart som korvspad att deltagarna då var liksom emellan.

Själv var jag inte emellan på samma sätt. Jag erkänner villigt att jag när bussen återbördade oss till hotellet igår strax före middagen så växlade jag ner en aning. Eller började växla om. Allt hade ju gått i lås för första omgången här nere på Samos. Bokningar, turer, samordningar osv. Måndagen blir när man tänker tillbaka början – i mitt fall – på en mental omställning till att på tisdag före lunch då de vuxna farit ankommer 29 tonåringar och en vuxen ledare till. Jag och två andra av vuxendeltagarna och medverkarna blir kvar som konfirmandledare en vecka.

Vuxenlägret har varit en lysande idé ursprungligen från en mamma till en som var konfirmand för ett par år sedan och som var konfirmerades för mig på 80-talet – mamman alltså.* Vi gjorde utvärdering idag under parollen att ris är viktigare än ros för att lära och vidareutveckla. Jag hoppas verkligen att församlingen där jag den 1 juli slutar som anställd inte låter detta varit en engångsföreteelse utan gör om saken nästa år.**

Vuxenlägret avslutades med festmiddag i uppklätt skick. Trevligt!

Myggen är elaka på Samos. Det är egentligen det mest negativa. Ettriga rackare som inte sticker en gång, sörplar i sig en klunk och drar. Här duttar den ettrige omkring på kroppen och sticker flera gånger med stora kliande blemmor som följd. Tacka vet jag svenska myggor som man vet var man har och som lämnar en blodfläck på tapeten när man slår ihjäl dem.

Imorgon packning (jag skall byta rum), frukost, morgonbön – Laudes – och avfärd. Två timmar senare drygt kommer flocken.  

* Den tonåringen är – om jag fattat det rätt – hjälpledare på konfirmandlägret denna eller nästa vecka.

**I min galna skalle snurrar redan tankar på hur en steg-två-variant skulle kunna se ut. Men jag gör motstånd mot den karusellen. Om ett år är jag ju inte en i arbetslaget.

På mina Speciella resor har jag ambitionen att för min egen och inte någon annans del näst intill dagligen skriva en resedagbok som jag för min egen och inte någon annans del publicerar här på min blogg. Att det finns folk som läser det jag för min egen och inte för någon annans del lagt här är naturligtvis fullt tillåtet men i grund och botten deras eget problem, inte mitt.

Om jag när jag gick gymnasiet hade skrivit något som liknar stycket ovan hade min svensklärare fattat rödpennan i fast grepp och skrivit Störande upprepning! Om någon fortfarande skulle vilja rikta den anmärkningen är det deras eget problem, inte mitt.

Efter denna svamliga inledning – nu till saken!

Ambition och verklighet sammanfaller inte alltid. Faktiskt ofta sällan.

Räknar jag in inlägget framtidskrivandets trefald i εν Πυθαγόρειο-serien blir det 6 inlägg på nio dagar och ambitionen är bara tvåtredjedelsuppfylld. Adderar man till detta tanken att serien P minus – här i Grekland π µινυς – dagligen skulle visa på någon form av nedräkning uppkommer ytterligare en ambitionsmiss. Idag skulle det i det fallet bli π µινυς 41 men det jag åstadkommit i den fallande skalan är bara till π µινυς 45. Ligger alltså efter då folk, värme och program kommit i vägen.

Det var om fredagskvällen vi hade Mässa med konfirmation och de Kyrkohandboksförbrytelser jag berättade om i denna series förra inlägg. Idag är det måndag och just nu noga räknat eftermiddag. Det rum jag har vetter mot öster så min balkong befinner sig i icke tokhet skugga. Den är därför lämplig som läs- och skrivmiljö denna tid på dagen med sina bara 29 grader.

Lördagen var en dag då förmiddagen ägnades åt en person – den Heliga Pelagia – i en liten kyrka med hennes namn. Samtal, tankar. Vuxna människor är intressanta och inte lika lätta att förutspå som tonåringar som jag ju testat materialet på tidigare år. Blandade åldrar och olika erfarenheter och synsätt är ju liksom mer oenhetligt än en bunt tonåringar. Även 14-15-åringar är givetvis olika men erfarenhetsmässigt är spännvidden inte lika stor.

Kvällsprogram och samtal i dessa är lagda på entreprenad i meningen att deltagare får teckna sig för att leda innehållet. Det är en bra grej som innebär variation och inspirerar. Rekommenderas till ett annat år om församlingen väljer att reprisera konceptet i modifierad form. Jag som är av den sorten att jag ofta mitt i något planerar nästa drag, alltså vad vi kan göra ett annat år, gör det inte nu. Men jag kan förstrött tänka lite på vad andra kan göra om ett år – om de och andra vill och vågar.

Apropå vågar skall jag strax våga mig ner i vågorna men vågar mig ändå på att våga några bloggrader till – om Efesos och Marias hus.

Det var vi igår. Efter lite tidigarelagd frukost kom en buss 07.15 och tog oss till hamnen varifrån båten till Kuşadasi gick. Efter passkontroll ut till en buss med guide till den plats många liksom jag menar att den Saliga Maria, Jesus mamma, bodde de sista åren av sitt liv. Man får lite för kort tid där, tycker jag – och gruppen. Platsen är en efter-tanke-plats och värd mer än en ½timmes egen vandring. Dock var programmet som det var så det bar av till Efesos och vandringen där. Sedan mat, buss, en timme i Kuşadasi – vissa bara måste shoppa! – och båt plus buss tillbaka till hotellet där vi var framme ca 19.00. 12 timmar igång i sol, värme, sjö och många intryck att prata om fram till nästan midnatt.

Definitivt varken tid eller energi att blogga! Idag är en dagen-efter-dag där många är i behov av lugn och ro och den stackars bloggaren kan knappra* på sitt tangentbord.

En sak till: När vi skulle gå ombord i går morse såg jag en prästskjorta förutom min egen. Jag drog den klipska slutsatsen att det var en präst i skjortan. När jag stegade fram till honom såg jag i hans intelligenta ögon att han också fattade. Fader Tom från Minnesota var med en liten delegation på rundresa för att söka konstruera ett reseprogram I Paulus fotspår – typ. Han och jag kom sedan att samtala om mycket under båtresan hem. Att Sverige i hockey-VM kvällen innan grundligt tvålat till jänkarna var jag inte så snäll att jag lät bli att nämna.

Apropå präster mötte jag en kalvinistisk sådan från Holland i en ikon-butik i början av veckan. Vad som då fick oss att ana varandra är mer dunkelt eftersom ingen av oss då bar legitimationsskjorta.

*  Till knappra markerar ordbehandlingsprogrammet felstavning och föreslår knapra. Det behövs inte! Maten är utmärkt!

Det blev sammantaget 2,2 mil till fots igår. Efter det att jag skrev förra inlägget med rubriken εν Πυθαγόρειο blev det en stadsvända till och så lite till. Idag fredag 18 maj är jag inte lika promenadsugen och har valt att vara kvar på hotellet.

Samlingen igår kväll hade tre av deltagarna valt att hålla i utifrån tema de själva vill ta upp. Någon exakt formulering gav det inte men samtal och annat rörde sig i fältet Hur komma vidare när allt är/varit djävligt? Intressant! I en grupp på aderton finns mycket snille, smak, klokhet och kreativitet.

Förmiddagen idag hade Paulus och centrala Paulus-tankar i fokus. Jag var inte huvudansvarig men deltog givetvis i samtalet i halva vår grupp. Den andra halvan hade valt – fullt tillåtet – att för egna surt förvärvade och av stat, region och kommun beskattade slantar investera i resebolagets guidade Örundtur. Lägerschemat ändrades dock inte.

I samtalet yttrade jag något någon tyckte lät vettigt.

Skriv det på din blogg! blev den stränga uppmaningen.

Det har jag gjort förr! svarade jag. Leta! Jag har bara bloggat i 13 år.

Det yrkades i alla fall på en repris och jag tänkte: Varför göra det enkelt när det kan göras svårt? Jag letar med hjälp av sökrutan till höger upp var på bloggen jag skrev det kloka.

Flera träffar infann sig och jag väljer att länka till detta blogginlägg från sensommaren 2012. I det och i kommentarer till det finns sambandet mellan åsikt – avsikt – insikt. Dessutom fann jag ett svar på en fråga jag fick igår kväll om någon särskilt meningsfull händelse från mina strax 40 år som präst.

Annars kan sägas att här på Samos är det mulet idag och bara 27 grader varmt. Det ser rentav ut som det kanske skall bli lite regn.

Det är torsdag nu.

En halvtimme kvar till lunchen som serveras 01.00 vilket är 12.00 om man går efter den svenska mat-och-sov-klocka som Skalman i Bamse använder.

Redan har jag till fots bakom ryggen lagt ungefär 1½ mil.

Vi kom alltså ner på tisdag, vi de verkliga de aderton, vuxenresan från Älvsby församling, spin-off-en av några års meningsfull och kvalitativt vettig konfirmandverksamhet.

Resdagen hade startat i svinottan vilket innebar att när vi väl var framme och hade ätit lunch hade vi nästan gjort full dag. Mjukstartade därför genom att flytta det tänkta arbetspasset med fotvandring εν Πυθαγόρειο till dagen efter – alltså igår.

Och det gick vägen. Igår alltså. Längs vägen. En promenad med ett informationsstopp in till katedralen – som var öppen! Busflax! I fjol på ungdomarnas läger var den stängd så fort vi närmade oss helgedomen.

Snabbt på med prästskjorta utanför innan vi gick in. Jag brukar ha den som någon slags legitimation så att eventuellt andra på plats kan se att vi är ute i seriöst ärende. En ortodox kollega hälsade vänligt och bjöd oss att vara i kyrkan men kunde ingen engelska utöver ”photo OK”.

Med flit hade jag avstått från att besvara en eller ett par frågor som gruppdeltagare ställt efter morgonbönen i den lilla kyrkan som ligger nära hotellet – 30 meter från porten. I katedralen tog jag upp dem och gav en guidning.

Vi var tillbaka till hotellet vid lunch och med 8 km promenad i kroppen i +27 graders värme. Kontakt med hemorten gav vid handen att samma temperatur rådde där men resan känns i alla fall inte meningslös. Rent fysiskt klarade alla deltagare saken men kanske med olika mängder kraft kvar efteråt.

Eftermiddagen när det är som varmast gör vi liksom ingenting organiserat och gemensamt. Det är tid för eftertanke, lite bad för den som vill. Egen tid med spontana kontakter med varandra. Framåt seneftermiddagen bad vi Vesper innan middag och efterföljande samtals- och informationspass om Maria, Herrens moder. Det rann över i Completorium strax efter 21.30 och sedan satt några uppe och pratade ett tag till. När den gruppen upplösts publicerade jag förra blogginlägget om ett Bibel-kapitel.

Sedan vi kom fram och fick ta del av de aktiviteter resebolaget TUI erbjuder uppkom ett näst intill allmänt önskemål om att kunna resa till Patmos vilket skulle ha skett idag. Programmet stuvades alltså om men så meddelade TUI att turen var inställd så det var bara att återvända till ursprungsplanen. Patmos får vila (till en annan resa?).

Ett par av deltagarkvickhuvudena föreslog igår kväll att de som ville skulle starta en morgonpromenad 06.00 till Hieron, ruinerna av det gamla Hera-tempel som ligger en bit bort. 06.00 är soluppgångs- och tuppgalningstid och vi var nio galningar som stegade iväg för att genomföra projektet innan frukost. Vi gick lite fel så det blev lite längre än tänkt men det gjorde inget.

Efter frukost bad vi Laudes – intressant detta med Tidegärden – och sedan skulle förmiddagen handla om Johannes. Ansvarig för det passet var en av mina arbetskamrater vilket gjorde att jag traskade in till centrum igen. Igår hade jag där besökt en lokal reseagentur för att söka få till den studiebesöksresa vi gärna vill göra till Efesos och Marias hus i Turkiet. Han som då tog emot mig kom ihåg arrangemanget vi frågade efter och fick förra året och började jobba på projektet för tre söndagar å rad. Senare på eftermiddagen kom mail som sade att allt gick att fixa exakt som vi önskade för alla de tre läger vi genomför. Glad i hågen gick jag därför in till stan för att visa alla pass och underlätta administrationen.

Tillbaka på hotellet, alltså nu, visar min stegräknare att jag har 1½ mil i benen – och dagen har bara börjat. Den har bara räckt till lunch!

PS: Jag har inte min egen dator utan församlingens som inte kommer överens med olika externa enheter. Bilder som smyckar inlägget kommer jag därför att lägga till i efterskott. DS.

Det är ju som ett begrepp, det där de aderton. Avser Svenska Akademin i all sin högstämda glans. Reporna i den lacken har stått som spön i backen denna vår. Det började med avslöjat tafs som man inte tog på allvar vilket några tyckte var tjafs och hafsade sig ut ur det hela. Samtidigt ville en del andra med full krafs klösa sig kvar och tysta ner det som tafsades. Resultatet är att de aderton är inte längre aderton.

Men vi är aderton i grupp som visar sitt snille och sin smak genom att tillsammans resa till Samos. I tidigare blogginlägg har jag mer omständligt berättat om syftet och tanken med resan. Upprepar mig inte här.

Alla de aderton var på plats i utrikeshallen på Arlanda morse klockan 4. Ett litet spännande ögonblick eftersom folk rest ner på olika sätt, dagar och skilda tider samt att 04.00 är ett klockslag förenat med viss försovningsrisk. Alla var på plats, intjeckningen gick bra, säkerhetskontrollerna likaså. Folk skaffade sig till och med frukost innan vi klev ombord på planet som lämnade startbanan strax efter kvart över 6. Nu är klockan kvart i 9 och jag skriver detta mest för att ha något att göra.

Detta att ha något att göra finns det många lösningar på. Läste gjorde jag ett tag strax efter start. En rejäl tupplur tog jag sedan – natten hade ju varit kort. Och nu skriver jag. Ingen av de andra i vår grupp hamnade bredvid mig så aktiviteten småprata med kan det inte bli frågan om.

Barn – det sitter barn på min rad och många fler finns i planet – tittar på film eller gör annat i sina plattor eller paddor eller vad det nu heter. Någon typ tre år har nått nivån springa-fram-och-tillbaka-i-mittgången. Fungerar också bra.

Såhär långt kommen skrev jag inget mer medan jag satt på planet. Nu är uret 22.30 lokal tid nere på Samos när jag fortsätter att skriva på detta inlägg i kategorin Speciella resor.

Vi gjorde en programändring det första vi gjorde. Jag insåg där jag satt i mitt flygplan att när vi kommer fram och fått i oss en lunch har de flesta varit, efter en kort natt, igång i mer än 8 timmar. I normalfallet räknas sådant som ”full dag” och kanske är det en poäng att tillämpa den normaliteten också nu,

Det tänkta programinslaget direkt efter lunch fick utgå- vilo- och rekreationstid anbefalldes fram till dem infoträff resebyråbolaget TUI skulle ha kl 17.

Det var ett vist drag! Ofta blir man, i alla fall jag, euforisk när saker gått vägen utan macklemang men alla går inte igång i sådan eufori. De behöver egentligen vila – kanske jag också – så om de luras till aktivitet slår det tillbaka.

Men när jag är euforisk blir jag aktiv –det är ju mitt problem.

Efter lunch traskade därför iväg att vila iväg för att rekognosera en del inför veckan som kommer. Ett rejält promenad alltså! Förbi och in i ett par tre kyrkor för att fundera över om de skulle kunna fungera som ”undervisningslokaler” också under denna vuxen-resa. OK! Sedan in till själva Πυθαγόρειο för att se om vår lära-känna-staden-uppgift fortfarande håller. Det gör den! Resebyrån för en önskad tur till Efesos och Marias hus var siesta-stängd och kommer därför att besökas i morgon. Sololjeinköp liksom inhandling av badskor gjordes.

Sedan tillbaka till hotellet för TUI-information.

Vi ber Tidegärden i vår vuxengrupp!

Jag presenterade formen vid en förträff. Gruppen ville prova. Runt klockan 18 bad vi alltså Vesper i den lilla ortodoxa kyrka som finns 30 meter från hotellet. Ikväll bad vi Completorium vid pool-området.

Efter detta skickades alla i säng – så kan man inte göra med vuxna men alla var trötta – med uppgiften att fundera över sitt personliga släktträd. Inte då så att man härstammar från farfars farmors halvbror syssling utan mer om vilka personer – verkliga, nutida, påhittade, historiska, fantiserade – som gjort mig till den jag är, att jag anser som jag anser och känner som jag känner. Resultatet skall givetvis inte redovisas utan är var och ens personliga sak att eventuellt dela med någon om man så vill. Ökad självkännedom är målet.

I morgon skall vi, efter en exkursion in i Πυθαγόρειο, jobba vidare med ”kyrkans släktträd”.

Belåten lägger jag denna dag till handlingarna.

OBS: När detta publiceras är det torsdag eftermiddag. Det skrevs sent onsdag kväll.

Att tillbringa ett par timmar med att åka skidor sätter saker i rörelse. Benen rör sig, armarna pendlar, blodpumpen ökar slagfrekvensen, svettkörtlarna sipprar. En märklig blandning av tillfredsställelse och illamående inställer sig.

Och eftertankar. Det vore inte helt fel om man rörde lite mer. Bättre ork, muskelstyrka och kondition kunde vara på sin plats – även om jag inte alldeles är en soffpotatis. Jag orkar ju om föret är anständigt och underlaget bra åka skidor en mil utan att stanna.

Andra tankar kommer också. Röra sig stimulerar ju hjärnaktiviteten och det kring många saker och det smittar av sig på fjällvistelsen också när jag inte åker skidor:

• Blogginläggen med rubriken P minus funderade jag kring.
• En ”diskussions”tråd på Facebook på en sida som heter Vi säger NEJ till Regeringens erkännande av Palestina som stat. Jag ställde där en fråga om det inte fanns någon som skrev där som hade några invändningar mot den israeliska arméns skarpa beskjutning av demonstranter vid avspärrningarna mot Gaza. Frågan togs som ett utfall och skjutningarna antingen förnekades eller försvarades och jag diagnostiserades mycket affekterat som antisemit, Israel-hatare och terroristkramare. I kväll – onsdag – också av någon ansvarig för sidan i ett ”samtal” med en annan person omnämndes jag som råkat starta tråden som ”en knäppgök som kommer instövlande i nazistboots”. Jag tror inte man vare sig imponerar eller övertygar mig med den argumentationsnivån men det märkliga är att jag vet om individer som vad jag förstått önskar vara seriösa kristna och hyggliga människor som länkar till Vi säger NEJ till... med vidhängande demoniserande kommentarer. Förbryllande.
• Hur min egen församling i allmänhet och ungdomsverksamheten i synnerhet i praktiken profilerar sig vad gäller gudstjänst- och Nattvardsliv. Hur självcensurerande ska jag vara med 80 dagar kvar till pension?
• Hur S och C som i höstas gick till val mot sådana de menade ”vill stänga kyrkan” nu denna mandatperiod ansvarar just för att den stänger. Med ansvar menar jag ansvar, inte orsak eller initiativ. Samma fråga som nyss.
• Hur olika det är mellan de krav på verksamhetsplanering och detaljer i ekonomin som ställs på vissa delar av församlingens verksamhet och hur lösa boliner det tillåts vara för andra delar – liksom i bokslut och verksamhetsredovisning. George Orwells ord i satiren Djurfarmen äger sin aktualitet: Alla djur är jämlika men vissa djur – grisarna som satt sig i maktläge – är mer jämlika än andra djur. Kan man tala/skriva i klartext om sådant? Ska man göra det?
• Och för att gå till kyrkans nationella nivå: Att inga i den högt uppsatta kanslibyråkratin kan sträcka sig till att göra en enda pudel och erkänna med ord lånade från en tidigare socialdemokratisk finansministers dikt: Kyrkohandboken är ett jävla skit, som vi baxat ända hit.*
• Ett utkast till ett blogginlägg jag igår (åter)fann i min dator. Sökvägen till mappen ifråga var Den här datorn-Dokument-för blogg-senare kanske. Utkastet har titeln snällhetens självbedrägeri och skrevs för snart 2½ år sedan. Det som just då hände behandlas inte i utkastet men det som då hände en annan aktualiserade hos mig en så kallad process jag själv var involverad i ytterligare 2½-3 år bakåt i tiden. Mer än fem år tillbaka – kan man då släppa på självcensuren? Ska man?

Sådant – och mycket annat – tänker jag på samtidigt som jag semestrar i fjällen.

* Löntagarfonderna som det då gällde infördes – och avskaffades.

Det är där vi är – i Björkliden för vår årliga vårvinterfjällvecka. Tidigare omgångar vi varit här har jag också försökt blogga näst intill varje dag. Inläggen fordom placerades i kategorin Speciella resor. Där kan man om man skulle vilja hitta dem, läsa och skriva en forskningsrapport. Att här till höger klicka på april nästan vilket år som helst är ett annat sätt att ramla över källmaterialet.

För ett par tre inlägg sedan blev mitt bloggande kapat av barnbarnet lilla Lisa. Genom hennes försorg kunde du, noble Bloggläsius, bibringas kunskapen om var i geografin jag just nu befinner mig och i vilket sällskap. Avsikten hoppade dock den lilla över men den kan i korthet beskrivas som rekreation i fantastisk utemiljö. På turskidor.

Förra året släpade jag med utrustning för att åka både slalom och terräng. Jag tror utförsåkningsgrejerna åkte oanvända hem. I år lät jag slalomutrustningen vara kvar hemma i garaget och har därmed backat från backeriet. Jag nöjde mig med turskidorna som både gett tur och otur. Den ena är på verkstad just nu. 

Vi bor i en stuga uppe på sluttningen. Nedomkull – låter som ett Tolkien-namn på en hob – och på andra sidan järnvägen börjar Rallarspåret som går förbi Tornehamns (låsta) kyrka och tillbaka. Jag åkte det bitvis igår med Lisa i sin pulka och hennes mormor. Med henne delade jag dragningen. Lisa var dragen hela tiden.

Att dra sovande barn och barnbarn i pulka är livskvalitet. Är föret bra blir det ännu bättre. Men så var det inte igår. Att varm nysnö på kallt underlag fryser fast är lätt att begripa. Men att det fryser fast under skidorna och inte i spåret är ett tecken på naturens sammansvärjning mot dragande morfarar. Dessutom började en halv stålkant glipa åt sidan. Det bromsade nog farten – fast bara marginellt eftersom jag inte håller så hög hastighet. Inte går det heller fort när man tar av klabba-skidorna för att gående bära desamma.

I morse knackade jag in stålkanten i skidan. Lilla Lisa tog en annan åkapulkotur med sina föräldrar. Hennes mormor for till backen. Jag rallade iväg samma sträcka som igår – idag hela. Det klibbade bara lite men stålkanten glipade sin 1,5 mm på nytt. Nu är den som nämnts på verkstad och skall sova där till i morgon.

Vi åt lunch på hotellet.

Stekt strömming! I fjällvärld.

Livskvalitet!

Det var tidigt i höstas frågan kom.

Det var en mamma till en som var konfirmand för ett par år sedan som ställde frågan. Efter en veckomässa.

Stig. Vi är ett par stycken som pratat om att det skulle vara intressant med en resa till Samos för vuxna – med ungefär det innehåll som resorna ni gör med ungdomarna har. Kan inte det vara möjligt?

Jag har fått veckoresa några varv till Efesos med nykonfirmerade  Först i tre år till Kushadasi i Turkiet – ett av åren blev jag där i fjorton dagar då det var så många konfirmerade att vi delade upp dem i två grupper. Sedan, på grund av utvecklingen i Turkiet, två år till den grekiska grannön Samos. Alla de turerna är gjorda med avsikten att vara på läger, samtala, ha ”lektioner”, be, leka och bada. Navet för alltsammans är besök i de utgrävda delarna av den antika staden Efesos där aposteln Paulus var på sin tid – liksom evangelisten Johannes och Jesus mamma Maria.*

Idén om en vuxenresa var ju lysande! Den är lysande!

Alltså planering! När? Hur? Kostnad? Var? Vilka? Vem?

De program ungdomarna mötts med går att vuxenkonvertera!

Det insåg jag på en gång. Stor ekonomisk subvention likt konfirmandarbetet behövs inte. Folk kan betala fullt pris för en chartervecka med innehåll. Ledarbemanning behöver inte vara lika tät – det handlar ju om vuxna som inte behöver punktmarkeras eller köras i säng på kvällarna.

Det går! – men behöver komma in i budgeten och vårplaneringen.

Man har fått anmäla intresse. Antalet är nu så att vi beslutat köra. Men det är ännu inte för stort. Platser finns kvar. Men med det samtal jag fick för en stund sedan och ett epostmeddelande är det definitivt tillräckligt för att jobba vidare.

Sista onsdagen i januari, ca 19.15 – efter Veckomässan 18.30 i Älvsby kyrka – blir en info-träff i Församlingsgården. Då kan man ansluta och vi kan börja boka.

Läckert!

*  Varje år har jag under resorna bloggat nästan dagligen. Alla de inläggen finns i kategorin Speciella resor. Man kan också hitta det skrivna om man söker månadsvis – maj-juni från 2013 och åren efteråt.

Också i år är antalet konfirmander än en gång stort – 53 stycken. Med vuxna ledare och några unga ledare ur Kyrkans Unga skulle det dra upp mot 65 resenärer på en plats samtidigt vilket inte är bra. Därför blir ungdomarnas resa i år delad i två omgångar till samma hotell som vuxenresan veckorna direkt efter.

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den sjätte bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan.

Det blir alltid så att det jag avser hamna på bloggen i kategorin Speciella resor blir lite huller om bladder. När jag nu dryga timmen innan vi blir hämtade till flyget hem börjar på macaronesien 06 är bara macaronesien 00 publicerat.

Skrivet i lilla läpp-tippen finns macaronesien 01, macaronesien 02, macaronesien 03, macaronesien 04, biskopsvalshearing (alias maca-ronesien 05). Detta är alltså den sjätte texten, påbörjad avresedagens morgon.*

Kommer det också att bli macaronesien 07, macaronesien 08, macaronesien 09 och till och med macaronesien 10 om ditt och datt före, under och efter resan? Rentav ännu mer? Vem vet. Och om vad?

Två böcker har jag ju läst under tiden jag varit här. Hör redogörelser för dem hemma under Speciella resor eftersom jag läst dem här eller i kategorin Predikaren 12:12 där jag brukar berätta om böcker?

Via Facebook har jag utifrån vad som synts här försökt leverera en lite provokation kring gudstjänst och församling. Vilken kategori skall sådant sorteras in under om det blir ett blogginlägg av det?

Och var hör de tankar hemma som tänkts kring att jag är röd – menar inte solröd förutom näsans klara färg utan annat?

Detta är, noble Bloggläsius, de existentiella brottningar en stackars bloggare befinner sig i. Dessutom helt onödiga brottningar då eventuella läsare inte bryr sig ett skvatt om samband mellan olika inlägg, njuter av följetonger eller liknande. Jag läser själv dagligen ungefär 2½ blogg och kan för liv och pina inte alls erinra mig vad till exempel kompisen tobbe lindahl – kollas dagligen – surrade om i sitt förrförra inlägg. Många gånger minns jag inte ens hans senaste. Då de flesta bloggläsare gissningsvis är av samma skrot och korn som jag är det tillfälliga läsupplevelser man söker  inte sammanhängande och inflätade historier typ Leo Tolstojs trevolymsroman Krig och fred.

Varför skriver jag just nu detta? Egentligen?

Enkelt svar: Något ska man ju göra för att få tiden att gå!

Om en stund ska vi lämna rummet och transporteras till flygplatsen Benito anlade. Flygtiden därifrån till Luleå sägs vara 7½ timme. Sedan bil hem. Tidsförskjutningar på detta gör att vi kommer hem – om Gud vill och Herren dröjer – någon gång vid ett-tiden natt mot tisdag.

Att då publicera blogginlägg låter sig inte göras. Det måste bli pö om pö. Bilder att beledsaga texten med skall också väljas ut och redigeras en smula. Dessutom kommer annat att hända som skapar blogginlägg som tränger sig in bland alla macaronesien med siffra.

*  Siffernumreringen anger alltså skrivordningen! Publiceringsordningen kan mycket väl bli en annan. Till höger om det du läser listas hyfsat färska blogginlägg. Den kan komma att se konstig ut.

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den fjärde bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan.

Matchen slutade med svensk seger 1-0.

Det ska vara första gången för allt. Första kvällen här var det hummer. Ikväll en fotbollsmatch spelad inför huttrande publik på Friends Arena i Stockholm av mig betittad i Afrika. Det är surrealistiskt. Och kul. En massa svenskar glada på samma plats utomlands.

I förra inlägget nämnde jag ön Sals huvudord Espargos. Den har att tacka Mussolini för sin existens. Under mellankrigstiden köpte han – egentligen Italien – rätten att bygga ett flygfält på den nästan helt obefolkade nästanökenön. Italienskt flyg behövde en tank- och mellanlandningsplats på väg till och från Sydamerika. Afrikanska fastlandet innehöll då nästan helt brittiska och franska kolonier och jag gissar att det var en orsak till att den portugisiska kolonin framstod som ett bättre alternativ.

Flygplatsen startade befolkningstillväxten men visst hade det funnits folk och verksamhet tidigare på Kap Verde. När portugiserna upptäckte öarna var de obebodda men blev ganska snart ett centrum för deras och andras slavhandel. Några slavar blev kvar främst som husslavar och saltutvinnare. Tillsammans med kolonialmaktens folk – mestadels män – blev de kapverdianer.

Igår besökte vi en saltgruva som började med slavdrift men fortsatte också på 1800-talet även sedan slaveriet formellt (men knappast reellt) upphörde. Nu är den i det närmaste nedlagd. Gruvan var en krater där varmt vatten kom in underifrån, dunstade och gav tonnavis med NatriumClorid per vecka. Exporten gick – det var som sagt 1800-tal – till Brasilien. Nu utvinns bara små mängder för inhemskt bruk.

I en saltdamm gick det att bada. Inte dyka! På marginalen nästan lika salt som Döda havet.

Sådant och annat intressant fick vi del av när vi igår följde med på en dag runt ön. Intressant geologi med speciella effekter typ ett ljusfenomen som ser ut som ett öga, lokalt tillverkad sprit, utsikter, hägringar likt den man kan se på stora ökenbilden i förra inlägget, prat med guide och medresenärer. Sådana dagsturer rekommenderas för de ger en in- och överblick där man är. Guideskan, en ung svensk tjej som kärleket tagit till Kap Verde, var mycket kunnig!

Tockena där dagsturer tar på krafterna samtidigt som man får inspiration att titta vidare på något och/eller återbesöka en plats. Drabbade av sådant promenixade vi idag längs med stranden till en annan del av samma strand 5 km bort. Och sedan tillbaka. Solande på promenadens målplats missbedömde vi där vi låg en vågs vågade vågrörelse. Svallande resultat. Lokal översvämning. Allt vi hade med oss blöt- och sanddrabbat. Allt kunde dock i den höga värmen och starka solen torkåtgärdas på plats innan lössandshalvmilahemvandringen kunde påbörjas och genomföras. Boksidorna närmast den jag var på blev dock rejält vattenskadade i den lilla tsunamin jag nämnde.

Ganska trött och definitivt solmätt är jag/vi i alla fall.

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den tredje bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan. 

Förra bloggposten skrev jag onsdag kväll.

Nu är det fredag sen eftermiddag.

Varför skriver jag inte tätare?

Men snälla nån!

Det finns väl annat att göra och fundera över!

Stället vi är på till exempel.

Bilder ovan visar visar att vi är i en öken. Eller nästan. Skulle ön Sal få 20 mm regn mindre i årsgenomsnitt vore ön en öken. Gränsen går vid 240 mm/år. På Sal vräker hela 260 mm ner. Det känns ju skönt. Att inte vara på en ö som är en öken. Skulle kännas som ganska mycket en självmotsägelse.

Det bor ungefär 15000 fasta på ön – och sjuttielva milliarder baddj*vlar som plaskar i havet, vältrar sig i pooler (vi gör dock inte så av religiösa skäl ), duschar, käkar och som det heter rekreerar efter en dålig sommar hemma i Sverige och annorstans.

Ön är alltså nästan öken och saknar vatten!

Det finns ingen vattentäkt alls!

Hur kan då folk fungera?

Förklara det den som kan.

Jag kan!

Dricksvatten importeras! Det inhandlas i dunkar eller flaskor. I alla fall vi turister gör så. Kranvatten ska ej drickas! Men i kokt skick lär det gå. De fastboende gör så. Kanske till och med i okokt skick.

Många i lokalbefolkningen saknar vatten ur kran men kan likt kvinnan vid Sykars brunn i Johannesevangeliet hämta sitt behov i allmänna blå anläggningar. Det vattnet, liksom kran-, pool-, dusch och spolapåtoavatten är avsaltat havsvatten. Ibland räcker det inte åt alla. Vår guide igår berättade att det hänt att huvudorten Espargos fått vatten avstängts några dagar så att det skall räcka för de turistiska All-Inclusive-hotellens bekvämligheter.

Ungefär som på Västbanken! inflikade jag i samtalet.

Där stängs ibland vattnet av för de fastboende palestinierna till förmån för de nyinträngande israeliska bosättningarnas behov av konstbevattning och simbassänger.

Ska jag vara riktigt ärlig ger sådant här vår sköna semester en portion besk bismak. Ön har inget näringsliv utom en flygplats och den växande turismen. Befolkningen av olika svart-bruna nyanser arbetar för låga löner som betjänter åt oss vita turist-kolonisatörer. Visst ger turismen inkomster men de stora All-Inclusive-hotellen suger som på många andra håll musten ur lokala restauranger och pensionat. Dessutom ägs hotellen av portugisiska, spanska och italienska företag som gärna skapar slutna ekonomiska system och tar vinsterna härifrån. Bara en bråkdel av turistinkomsterna blir kvar på orten vars – i detta fall – mycket känsliga miljö och ekosystem förstörs.

Vi har inte All-Inclusive även om själva hotellet är ett sådant. Vi har Bed-and-Breakfast. Det betyder att vi, för att hålla svälten borta, behöver lämna vår segregerade turistiska bosättning och fraternisera med dem som bor och lever här. Dels är det kul, dels blir maten bättre, dels kommer vi utanför ghettot, dels göder vi inte enbart storbolagen.*

Igår, torsdag, deltog vi ett speciellt researrangörsarrangemang – en heldagsrundtur på Sal. Tillsammans med andra och med guide. Den ska jag berätta om men inte nu. Nu ska vi ut på stan – solen går strax ned – och hitta oss ett ställe där det går att se Sverige-Italien i fotboll. Helt utlandsrest kan man ju inte vara. 

*  Jag förstår fuller väl att All-Inclusive har sina poänger. För barnfamiljer passar det perfekt att ha allt på ett ställe och garanterat krubb som ungar gillar. För stora sällskap likaså – det kan ju vara ganska marigt att samordna viljor. När vi på försommaren åker med 30-talet tonåringar till den grekiska ön Samos, tidigare år till Kushadasi i Turkiet, blir det ekonomiskt jämlikt och gör att alla äter. Finns funktionshinder är idén också bra. Men för oss två rörliga strävsamma ungdomar 60+ känns det fantasilöst.

Lite surrealistiskt är det. Eller kanske surrelastiskt, alltså surr-elastskt.

I alla fall, först och till att börja med denna onsdagskväll på ön Sal i Republiken Kap Verde i Macaronesien: Jag är på semester!

Fast det är inte säkert att jag just idag har en semesterdag. Det kan lika gärna vara en av de upp till 15 extra fridagar som präster hitintills har som kompensation för tjänstgöring när det är helg. Inte då söndagar utan alla extra helgdagar och helgdagsaftnar som trillar in under ett år. Vad jag fattat vill arbetsköparorganisationen utan någon motprestation ta väck de dagarna – alltså ser jag till att ta ut dem!

Vi, Primärhustrun och jag, kom ner på måndag kväll, inte alltför sent. Vi fick vårt hotellrum och spankulerade sedan ut för att hitta ett mathak. Kite-surfande skåning blev enligt slumpen bordsgranne. Intressant samtal.

Tisdagen innebar sol och atlantbad. Andra gången i mitt liv jag bebadar den vattensamlingen. Förra gången var uppe vid Lofoten då jag kunde beslå alla geografer med lögn, de som brukar påstå att Golfströmmen är varm. Där är det svammel! Men här nere i Kap Verde är vattnet varmt.

Onsdagen har förlupit i samma stil men med ett surrealistiskt tillägg via Internet. Igår hölls en så kallade hearing av dem som nominerades till biskopsvalet. I kväll har jag lyssnat på 30 minuter vardera med tre av de fem. Det är en surrealistisk sak – att befinna sig mitt mellan Kräftans vändkrets och Ekvatorn och ta del av vad som sades igår i Luleå strax söder om Norra Polcirkeln.

Jag har alltså lyssnat till tre av fem. Imorgon de andra två. På tisdag val.

Vem jag röstar på har jag ännu inte beslutat. En av dem jag lyssnat till blir det inte. Så långt är jag klar. Det kan bli en av de andra två – eller någon av dem jag hör i morgon.

Duktiga är de i alla fall vad gäller vad de säger. Surriga – typ. Men i några fall riktigt suddiga i tankegången. Ordet surr-elastiskt är det ord jag just nu tycker perfekt beskriver det hela.

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta var det första jag skrev ned på plats för drygt en vecka sedan.

Där är vi! Eller rättare sagt: Här är vi. I Macaronesien.

Jag hade aldrig hört det ordet innan jag började läsa lite om den plats Primärhustrun och skulle resa till denna höst och som vi nu befinner oss på . Polynesien, Mikronesien och Melanesiern hade jag hört talas om – alla samlingar av öar i Stilla Havet. Att Macaronesien fanns, dessutom i Atlanten, visste jag inte. Men nu vet jag det.

Azorerna, Kanarieöarna och Kap Verde bildar begreppet. Och vi befinner oss sedan några timmar på ön Sal i Kap-Verde-gruppen. Det är vi, vår packning och lilla läpptippen som är där. Den sistnämnde är familjens gamla lilla bärbara dator numera dödad vad gäller internetåtkomster. Den duger dock som skrivmaskin och befanns lämpligt att ta med för en veckas vistelse i sol och värme. Med snusdosor, skjortor och annat som lämpar sig lades den i väskan.

Det är ovisst hur mycket skriverier det kan bli frågan om. Jag är ju inte här för att skriva inlägg i kategorin Speciella resor. Jag är här för att bryta av hösten. Skriver jag blir något skrivet men inget blir bloggpublicerat förrän efter hemkomsten om en dryg vecka.

Klockar 05.00 i morse skramlade alarmet. Det var ändå något senare än vad som först var tänkt. Avgångstiden hade flyttats fram. Väl på Kallax – efter samåkning dit med andra resenärer – fortsatte senaremeddelanden komma. Runt 10.00 bar det i alla fall iväg och vid 17-tiden lokal tid landade vi på Sal. Vi kom oss till hotellet. Installerade oss och gick för att äta hummer och spagetti. Andra svenskar finns på plats och vi snackade länge med en kille från Skåne som gäststuderat i Korea – Syd-Korea.

Nu är det i alla fall sussadags strax före midnatt måndagen den 6 november 2017.

I förra inlägget – αγία πελαγία α alias εν Πυθαγόρειο 8/17 – berättade jag om den slump – eller ledning – som gett rubriken samt om vilka avsikter och mål vi hade med lägret och samlingarna på Samos. Redogörelsen blev ganska lång så själva Pelagia-berättelsen om helgonet som levde på 270-talet här får sin egna bloggpost: αγία πελαγία β eller εν Πυθαγόρειο 9/17.

Hälften av ungdomarna följde mig till Pelagia-kyrkan. Den andra hälften stannade strax innan för att i kollegans gestalt möta Johannes. Naturligtvis kutade några lite i förväg. De fann kyrkan låst och började hoppas att det inte skulle bli något av men imponerades av att jag som den enklaste sak i världen visste var nyckeln låg. Väl inne började ”lektionen” med en snabb kyrk-titt på ikoner – bland annat den på bilden – och annat. Sedan ungefär detta:

Igår handlade det om Maria. En person i ett kristet ”släktträd”.

Maria kan vi kalla ett växthelgon. Hon är lik många som tror som barn, som ung, som vuxen. Tror på samma sak men på olika sätt. Hon mer-vänder sig. Tar nya beslut utifrån ålder, mognad och erfarenheter men hela tiden i samma riktning. Det finns både killar och tjejer av den typen.

Pelagia är inte en sådan. Hon är ett vänd-om-helgon. Mig veterligt var hon aldrig på Samos. Ändå har hon en kyrka här med en stor ikon här. Hon är alltså en sådan kristen ”släkting” och ”modell” som vi pratade om igår. Nu berättar jag hennes story.

Det var en gång....

...en ung vacker kvinna. Hon levde i Antiokia i Syrien, populär, omtyckt och rik. Hon var escort-lady, kurtisan, lyxprostituerad – vad du vill. På 270-talet. Hon var hedning, alltså inte jude, inte heller kristen. Hon kallades Margarita, det grekiska ordet för pärla. Pärlan.*

Det fanns kristna i Antiokia. Detta var den tid då kristna inte hade makt. Inte ens var tillåtna. Perioder av förföljelser och martyrskap varvades med tider i relativt lugn. Just  nu var det paus i förföljelserna. De kristna kunde samlas utan risk.

En församlingsledare, biskop, hette Nomos – han är också ett helgon. Han undervisade de troende. Utomhus. Pärlan kommer förbi i sin vagn/bärstol. Stannar. Lyssnar. Tar intryck.

Det märker Nomos. Men riktar sig inte till henne, förebrår inte henne för att hon tror och lever fel. I stället klandrar han dem som redan tror för att de inte tar intryck på samma sätt som Pärlan verkar göra. Och han klandrar sig själv att han inte älskar sina medmänniskor, inklusive henne, som han borde.

Det är typiskt för helgon! Mer allvarliga mot sig själva än stränga mot andra.

Väl hemma skriver Pärlan ett brev till Nomos. Hon kräver att få bli kristen. Att döpas alltså. Hon kräver. Hennes resonemang är intressant – tycker jag. Hon skriver ungefär: Den Jesus du tror på och berättar om tog emot alla möjliga människor, syndare som jag, direkt. Han visade inte bort någon. Är du hans sändebud ska du ta emot mig och låta mig bli döpt – typ.

Nomos svettas. Att så snabbt låta någon kliva från ett inte-Gud-liv till tro och dop var inte tillåtet i hans kyrka. Då. Man ville det skulle ta längre tid, vara svårare, så att man skulle veta att det var på allvar, inte en statlig spion. Jag sa ju att de kristna brukade jagas och dödas.

Men Pärlans – Pelagias – argument tog skruv. Rättare sagt hennes tro. Att hon hänvisade till Jesus, höll Jesus framför sig, litade på Jesus. Det är tro. Riktig tro. Att lita på Jesus.

Så hon blir döpt. Och slutar att ligga till sig pengar, vackra kläder och smycken. Ger i stället bort den förmögenhet sängarbetet gett. Friger sina slavar. Sånt hör också till om-vändelse. Att lita på Jesus och att sluta leva fel. Det är normal-kristet.

Sedan blir Pelagia speciell, inte ”normal-kristen”. Hon går i kloster. Nej. Hon blir eremit. Lever ensam. Anonymt. På annat håll.

Hon gör sig av med allt hon äger, klär ut sig till ung man och sticker till Jerusalem. Ingen Pärla kvar i Antiokia. Utanför Jerusalem bosätter hon sig ensam i en grotta. Fastar. Ber. Bekänner sina synder. Kämpar mot det onda. I tre år. Ett rykte om munken Pelagius börjar spridas.

En annan kristen ledare gör efterforskningar. Vart blev det av Pelagia? På en resa till Jerusalem får han höra om en Pelagius och besöker ”honom” i hans grotta.

Nu börjar ni fatta vartåt det lutar.

”Pelagius” är utmärglad på grund av sina fastor, bara skinn och ben. Vill inte ha kontakt. Och dör. Att ”han” dött märks av att man inte längre hör honom sjunga böner i sin grotta.

När Pelagius skall begravas märker man att ”han” är en ”hon” – Pelagia. Som man tänkte då om män och kvinnor blev man än mer imponerad. Att en kvinna kunde ta sin omvändelse och tro så allvarligt!

I de ortodoxa kyrkorna, liksom i den katolska, är den här typen av ”kristna släktingar” viktigare än hos oss. Man minns dem. Har dem som ideal och förebilder. Just Pelagia är ett exempel på en vänd-om-kristen som med sitt argument, att hon liksom använde Jesus som tillhygge, visar på fokus – Jesus alltså. Lita på Jesus.

Efter detta:

I den lilla kyrkan αγία πελαγία finns en serie små ikoner. Tolv som visar på avgörande händelser i Jesus liv, död och uppståndelse. Perfekt för repetition och sammanfattning! Lätta att filma med sin telefon.

Dessutom två bilder ur Marias liv – enligt berättelser som inte finns i Bibeln.

*  Speciell poäng för alla som bor i Älvsbyn, Norrbottens pärla.