stigstrombergsson

Den enda som i kommentarsfältet till inlägget flera tänkbara vågade sig på att gissa vad bilderna i collaget stod för missade också betydelsen av denna. Kul i alla fall att hon ville vara med i den tävling som visar att alla andra läsare av min blogg är fegisar.

Strunt i det. Jag skriver vidare – två inlägg.

Just detta blogginlägg skulle kunna ha rubriken εν Πυθαγόρειο 8/17, nästa εν Πυθαγόρειο 9/17. De hör samman med den resa med ett antal nykon-firmerade jag berättade om i serien εν Πυθαγόρειο tidigare i sommar men jag väljer nu ett annat sätt att snobba med det grekiska alfabetet – αγία πελαγία α och β.*

Jag hade en ”lektion” med tonvikt på Den Heliga Pelagia – på grekiska αγία πελαγία.

Vad, varför, hur? Är det centralt och relevant för ett gäng 14-15-åringar?

För några år sedan när primärhustrun och jag var en semestervecka på ön ifråga ramlade vi i Samos stad in i vad som närmast kan betraktas som en liten missionsbokhandel. Butiken är numera stängd. Bland ikoner, ljus och annat fanns också en del småskrifter.Jag köpte en – The Great and Miraculous Power of Repentance – och i den fanns bland annat ett kapitel om Den Heliga Pelagia.

Förra året när det årets ungdomsresa gjordes noterade jag att inom 15-20 minuters gångavstånd från hotellet fanns 6-7 av öns 999 kyrkor. En var tillägnad henne. Jag hade då tanken att vi skulle använda en del av de små kyrkorna med dess ikoner och symbolik som läromedel, bland annat då just αγία πελαγία. Vi kom inte att göra så i fjol. Kyrkan var dessutom låst.

I år tog vi mer fasta på idén. Jag och kollegan gick för att se vilka ikoner och annat som fanns i den. Kyrkan var fortfarande var låst men nu undersökte vi vidare. Rakt över vägen finns ett litet hotell där vi frågade i receptionen när kyrkan var öppen. Jo, den är låst blev svaret. Men nyckeln ligger i fönstergluggen vid dörren. Kvickt över gatan igen. Japp. Besiktningen gav: Dubbellämplig för vårt syfte!

Tanken med årets ”lektioner” var att fokusera på några personer, två män och två kvinnor. Kollegan hanterade Paulus i god tid innan resan över till Efesos och klädde ut sig till Johannes sittande i en grotta – han gjorde ju det på grannön Patmos. På så vis gavs kunskap om och möte med en som blev kristen genom att bli om-vänd – Paulus – och en som mer förefaller blivit mer-vänd – Johannes.

Jag fick damer på min lott och då blev Maria den mer-vända. Jesus mamma alltså. Inget tyder på att hon inte var Gudsvänd innan hon fick sitt unika uppdrag. Hennes Ja var inte ett omvändelse-Ja utan ett Ett-steg-till-ja – typ. Pelagia fick hos mig stå för hel-omvändelsen.

Jag gissar att du, noble Bloggläsius, nu fattar vår underliggande tanke:

Ett gäng i nedre tonåren ska erbjudas identifikationsmöjligheter till och vidare i tro. De är så pass unga att de liksom inte hunnit hamna på mot-väg, inte medvetet ställt sig som beslutsamma tvärt-emot-människor när det gäller tro. Många är som Maria och Johannes. Har nog liksom aldrig valt nej, kanske små-trott och behöver stimuleras till ett jag-ska-ta-ett-steg-vidare-i-tro-beslut.

Men en del kan vara i det andra läget och medvetet mot-trott och mot-levt. Där blir Paulus mallen för beslutet. Och Pelagia. Två omvändelse-exempel.

To be continued...

*  Ska noga vara noga ska det första alfat i αγία vara försett med en liten krok som indikerar ett ljud som motsvarar bokstaven h. Uttalet blir då Hagia Pelagia men jag fick inte till kroken genom infoga-funktionen i mitt ordbehandlingsprogram.

Vidare: I avsaknad av arabiska siffror skrev de gamla grekerna sina nummer med bokstäver – α för 1, β för två osv.

Jag är hemma i Älvsbyn. Resan är över. Nu i efterskott publicerar jag vad jag tidigare skrivit.

Tänk vad det travar sig!

Saker, ämnen och händelser att blogga om.

Nu strax efter 12-slaget natten mot lördag känns det så.

• Min ”lektion” om Den Heliga Pelagia och min ”poäng” med henne har jag inte hunnit skriva, än mindre publicera.
• Med introförberedelsen om Efesos under antiken och besöket där liksom i Marias hus är det på samma vis.
• Tankar från Uppenbarelsegrottan på Patmos och annat från fredagens fåmannaresa är inte heller klädda i ord.
• Och Mässan fredag kväll är oberättad om.
• Dessutom har jag inte nåtts av några som helst nyheter hemifrån om det efterväntade barnbarnet.

I morgon blir det också en dag – om Herren dröjer.

Kanske kommer jag då att kunna få tid att skriva något. Eller publicera saker jag redan skrivit om. Eller inte. Dagen är ju som den är full av sin egen tåga.

På söndag reser vi hem, något som tar hela dagen, så jag ser inget annat än att det kommer att ta ett tag innan alla inlägg med titeln εν Πυθαγόρειο kan läsas här på denna min blogg.

Jag är hemma i Älvsbyn. Resan är över. Nu i efterskott publicerar jag vad jag tidigare skrivit.

Det är torsdag morgon den andra juni i Nådens år 2017. Jag åker båt igen precis som igår men i ett mycket mindre sällskap. Vi är bara tre, alla ledare, som tar oss loss en dag och reser till Patmos, ön där Johannes fick de uppenbarelser som blev Bibelns sista bok.

Vi åker som jag skrev båt igen. På sjön var vi också igår men då med hela gänget till Kuşadasi på turkiska sidan för att hitta buss till Efesos och Marias hus. Mer om det – kanske – i ett senare inlägg.

Är ni seriösa hela tiden?

Kanske frågar du så, noble Bloggläsius, när du läser mina ”lektionsrapporter” och mina tankar kring ungdomar och den gemensamma resa vi alla människor gör som Skapade av Fadern,  Försonade av Jesus och Indragna i Anden genom dopet. Är ni bara seriösa?

Svaret på frågan är JA!

Hela ungdomslägret i alla dess aspekter, timmar och minuter är insatta i ett seriöst sammanhang. Alla som är med kanske inte fattar det helt och fullt men i ledargruppen ser vi, i alla fall jag, det så. Allt är seriöst samspel, bygger grupp, skapar gemenskap, stärker förtroenden, ökar vänskap, länkar samman. Också bad, lekar, skratt, dåliga historier, skarpa tillsägelser, fasta tider, beröm, tröst och så vidare. Allt.

Eftermiddagarna uppfattas mindre seriösa än förmiddagarnas ”lektioner”. På ett sätt kanske det är rätt uppfattat då aktiviteterna är fria. Men bilden visar ändå ett ändå. Två ledare – de till vänster – lattjar i poolen  med två av de nykonfirmerade. Ser de ut att undvika varandra? Verkar de trivas? Är det torr samvaro eller bygger vätan vänskap?

Eller bildsviten från en av kvällarnas gemensamma lekar. Fyra lag om 5+5+5+4 deltagare och alla ska – detta är en klassiker – dyka ned i en vattenfylld hink för att bara med munnen som verktyg få grepp om ett äpple, rusa vidare för att med näsan som redskap hitta en karamell i mjöl, fortsätta till att snurra 10 varv och sedan lubba tillbaka.

Alla deltog – utom en. Första kvällen hade nog några vägrat, tyckt det varit obekvämt, inte vågat bli utsatt för andras skratt och förväntan. Men i förrgår, redan onsdag kväll, gick det som smort. Och det är ett seriöst ”resultat”.

En var inte med. Volley-bollandet innan hade tagit sin tribut i form av en bruten tumme. Sånt händer och märkligt vore annat. Vi är 30 personer i om man räknar all restid 9 dagar. Att något händer under 270 dagar – hur många veckor och månader det är får du räkna ut själv – förvånar väl knappast.

Och det märkliga är att också skador och sjukdom – skonade än – bygger gemenskap. Ska jag bära? Jag går till henne? Hur mår du? är att dela lidande, något som bygger upp/samman människor till en kropp. Johannes på Patmos ordar i samma sak om delat lidande i nionde versen i första kapitlet av Uppenbarelseboken – det får du slå upp själv. Och han är ju seriös – typ.

PS: Ett par dagar senare visade återbesök på sjukhuset att tummen inte var bruten, bara rejält stukad. DS.

Jag är hemma i Älvsbyn. Resan är över. Nu i efterskott publicerar jag vad jag tidigare skrivit.

Klockan är onsdag kväll efter 23. Jag har natt(nings)jouren och det verkar som alla ungdomarna är på sina rum. Annat folk på hotellet är vakna, konsumerar alkohol och gör en (hel) del ljud men de våra varken syns eller hörs. Om de sover vette kissemissen men de är i alla fall i stillhet – vad det verkar. I alla fall är de förmanade till sådant då morgon-dagen kommer att bli tuff, så tuff att jag knappast ens på kvällen hinner publicera den text du, noble Bloggläsius, just nu är i färd med att ta dig igenom.

• Det var på söndag vid lunchtid vi kom efter ett dygn på resa utan sömn. Söndagen blir därför återhämtning, komma i ordning, lära känna hotellet och området inom 50 meters radie, inte mer.
• Måndag förmiddag ökade aktionsradien till ca 2,5 km genom en fotvandringslektion. Vi byggde sedan grupper och skapade en del rutiner, tävlade och var tillsammans.
• Tisdagens förmiddag var det också lektioner – det jag berättade om Maria och Paulus. Sedan samma hålltider med fri samvaro, organiserade aktiviteter osv.
• Onsdagen i sin yttre form var tisdagen lik. Två kristna gestalter till – Johannes och Pelagia. Nu sitter rytmen och folk är (mestadels) vid rätt tidpunkt rätt utrustade på rätt ställe beredda att göra rätt saker.

Och då – i morgon – ställer vi allt på skallen!

Torsdag väckning 06.30. Snabbfrukost 06.55. Buss 07.20f rån hotellet till hamnen varifrån båten går 08.00 för efterkonfirmationslägrets huvudattraktion: Efesos och Marias hus på turkiska sidan av sundet mellan Europa och Asien. Håller planerna är vi tillbaka på hotellet före 20.00 på kvällen.

Fredag blir en normaldag vad gäller tider etc men med lättare innehåll – torsdagen har ju inneburit ”lektioner” i princip hela dagen. För några blir det dock inte så. Hjälpledarna och ett par nya ledare till har erbjudits en speciell upplevelse av fortbildningskaraktär vilket gör att jag och tre till samma tider som på torsdag lämnar och kommer tillbaka till stället. Målet för den lilla gruppen är ön Patmos ett par timmars båtresa härifrån med Uppenbarelsegrottan och Bibelfortbildning som innehåll.

Det kan alltså bli mycket att skriva om och det är inte alldeles säkert att blogginläggen framöver handlar om sakerna i strikt kronologisk ordning. Varför vi idag – detta är ett exempel – fördjupat oss i Den Heliga Pelagia måste komma senare, i efterskott. I alla fall berättar jag inte det nu. Men en tanke fanns – faktiskt.

Får man vara glad utan att det tolkas som skryt?

Låter det malligt om jag säger att jag tycker vi är på rätt väg?

I samhället som sådant tycker vi skryt luktar illa.

I kyrkliga sammanhang är det också känsligt.

Man skall ju liksom inte förhäva sig – typ.

Men då sticker jag ut hakan och säger: Vi gör ett nedrans bra jobb! Vi prioriterar rimligt, har rätt inställning, viker resurser dit de skall vikas, har vettigt innehåll. Det gäller lägret med nykonfirmerade jag nu befinner mig på, konfirmandverksamheten som sådan liksom ungdoms-verksamheten i övrigt. Vi har något!

Är det framgångsrikt? Ökar det?

Det är svårt att svara på. Jämfört med förra årskullen har vi ett dipp i antalet konfirmander. Vad gäller äldre ungdomar samlas fler men 8-orna i år blev färre. Kanske är det marsch på stället vad gäller kvantitet.

Men man kan inte bara räkna siffror. Det finns kvalitativa aspekter också - om saker och ting är rätta och meningsfulla rent principiellt. För mig är det en viktig aspekt – alltså att det är rätt att göra olika saker, inte främst att det blir populärt.

Vi har pratat om helgon idag – tisdag förmiddag. Två stycken. Två till blir det i morgon. Förmiddagens samlingar sysslade med Maria och Paulus på två olika platser. Kollegan gav deltagarna, med information och övningar, en bild och beskrivning av Paulus – utomhus. Jag höll till i en liten ortodox kyrka med dess olika ikoner och fokuserade på Herrens mor Maria. I morgon är två andra på tapeten.

Maria blev nog aldrig riktigt omvänd, alltså från ett liv utan till ett liv med Gud. Hon hade en så kallat from uppväxt, enligt efterbibliska tankar till och med i templet ungefär som Samuel i Gamla testamentet. Ganska odramatiskt egentligen. Tror som barn, som ung, som vuxen, som speciell. Inte omvänd utan snarare påvänd eller mervänd eller vidarevänd eller tillvänd. Så sedd kan hon vara en mall för både tjejer och killar vare sig de vuxit upp med troende föräldrar eller, som i de flesta fall, i sekulariserade hem. I bägge fallen har flera inte på allvar hunnit ut i världen – om man använder ett lite gammalt uttryck. Påvänd, mervänd, vidarevänd eller tillvänd är väl då vad det kan bli frågan om. Eller?

Med Paulus är det annorlunda. Han var mitt i sin fromma nit felvänd. Utan att vara världslig – fariséerna var sannerligen inte det – var han ändå anti innan sin omvändelse. Som sådan kan han vara en mall för dem som i sitt inre hunnit mobilisera ett aktivt Jesusmotstånd.

I morgon handlar det om Johannes som nog påbyggnadstror likt Maria en hel del. Den Heliga Pelagia blir exemplet på en som radikalt levt utan Gud men omvänds till Vägen, på något vis Pauluslik. En grotta och två små kyrkor – andra än tisdagens – blir arbetsmiljöer för Bibel- och livsbrottning.

Genom Evangelium kallar Gud!

Den som kommer till mig skall jag inte kasta ut är ett Jesusord vi använder varje morgon och aftonbön. Som en inbjudan. Vad gäller Upplysningen genom lagen och så vidare i Nådens Ordning återstår nog en hel del. Naturligtvis! De är ju bara 14-15 år.

 

Alltså att uppdatera min tillvaro för den eventuella läsekretsen. Förra inlägget – εν Πυθαγόρειο 2/17 – som skrevs tidigt söndag morgon men blev publicerat bara minuterna innan detta blev ju bara SÅ sömnigt kortfattat.

Flyget gick som det skulle. Tupplurandet på planet likaså. Och landningen. Vid lunchtid igår – det är alltså måndag eftermiddag strax före 18 jag skriver – var vi installerade på hotellet. Då kunde de nykonfirmerades läger starta på allvar. Inga intermezzon under resan mer än att ett kvickhuvud lämnade sitt pass i bussen som förde gruppen till Umeå och kom på det när tåget skulle gå därifrån. Via kontakter, samarbete och rent kurirförfarande kom passet med annan buss till Arlandas utrikesterminal strax innan intjäckningen så allt ordnade sig till sist.

Tröttheten hade klorna i oss alla resten av dagen. Dopp i pool, lära känna hotellet, samverkan i grupper och annat fyllde eftermiddagen innan en lite tidigare kväll än vad det i fortsättningen kommer att bli. Jag tror alla sov gott. Jag gjorde det i alla fall.

Idag, måndag, hade vi lägerprogram enligt plan inte helt olik förra årets första dag. Varför ändra på det som fungerat?! Det innebar promenad enligt skriven instruktion in till Πυθαγόρειο. Den skrivna instruktionen publicerade jag förra året så du som läser kan leta där. Tyvärr var katedralen låst – i fjol var det begravning när vi kom dit – men annars nåddes så vitt jag kan bedöma det vi ville: Samverkan i små nya grupper, en del information om platsen vi är på med en del av dess seder och historia, hos flera väckt nyfikenhet, inhämtad lokalkännedom om affärer, öppenhet och kontakter med andra än bästisen. Eftermiddagens måltider och fritid spädde på i otvungna snack och kontakter genom hela gruppen – vi är totalt 30 personer.

Är det lyx att åka med ungdomar till Medelhavet?

En del kan tycka det. Särskilt en del som aldrig skulle vilja göra det själva.

Jag tycker det är en lyx!! Att det är lyx att vara med tonåringar alltså. Just DET är lyxen! Även om Grekland och Medelhavet också är OK.

De här tankarna sitter djupare i mig än att det bara är att jag gillar folk, just sånt folk som samtidigt som de är helt fantastiska ibland kan få mig att vilja ta stryptag och klämma åt – vilket jag inte gör. Innerst inne och ytterst ute handlar det om Mission. Och då menar jag inte mission sådär banalt som att det skulle vara att förmedla något till några som närmast skulle kunna liknas vid tomma burkar som måste fyllas med lite Jesus. Mission är djupare än att ta Gud till någon eller någonstans dit Gud så att säga ännu inte hunnit. Mission är mer än, egentligen något annat än, fiske eller propaganda från centrum till periferin.

Det finns ju ingen människa som inte har någon sorts relation till Gud. Kanske inte en – gammalt uttryckt – frälsande relation men i alla fall någon med funderingar, tankar, frågor, livserfarenheter. Att som 64-års-gubbe vara med när sånt delas, problematisera en del, berätta en del, uppmuntra klokskap, se tankemöda och lägga märke till att ett och annat ljus går upp är så ofantligt meningsfullt. Det blir Mission i bägge riktningarna – typ. Som centralt förankrad kyrklig potentat blir jag missionerad från periferin – för ungdomar anser sig vara och anses av många vara perifera rent kyrkligt. Och då blir det ju min plats – eller? Det var ju i sin tids religiösa periferi Jesus vistades mer är i Stora Rådets centrum. Inga jämförelser i övrigt.

Har jag kläckt detta kloka själv? Naturligtvis inte!

Under resan läste jag om den lilla skriften Tillsammans för livet – mission och evangelisation i en värld i förändring. Det är ett dokument från Kyrkornas Världsråd tionde generalförsamling i Korea 2013 och handlar bland annat om mission från periferin. Jag har bloggat om dokumentet tidigare när jag bara hade läst det på engelska – om jag minns rätt. Leta i kategorien Predikaren 12:12 några år tillbaka.

I morgon skall konfirmanderna vad gäller så kallade lektioner få möta två bibliska figurer och fördjupa sig i dessa. Maria Herrens moder som ju gammalt tillbaka vistades i regionen samt aposteln Paulus som ju också var i trakterna. I övermorgon sätts fokus på aposteln Johannes – som fanns i området – och Den Heliga Pelagia som inte alls var häromkring men ändå har en lite kyrka på gångavstånd från hotellet uppkallad efter sig.

Nu lämnar jag dig, noble Bloggläsius, för denna gång. Jag skall lyxa mig vidare!

Nu är klockan strax efter 6 på söndag morgon. Bagaget intjäckat, säkerhetskontrollen passerad och nu stilla väntan på att få gå ombord på planet som skall starta 07.15. Som en del av ungdomarna har jag inte sovit en blund under natten. Andra har slumrat till till och från men någon vila värd namnet har det inte blivit. Själv planerar jag att knoppa in under flygresan. Den går givetvis inte fortare då – planet har ju sin hastighet – men den verkar ta kortare tid.

På Facebook skrev jag tidigare idag:

Vad gör du just nu? undrar Facebook. Svar: Jag är på Arlanda. Om några timmar kommer en hop tonåringar och övriga ledare med tåg. I morgon bitti far vi till Samos.där ska vi bekanta oss mer med varandra samt med Jesus mamma Maria, Paulus, evangelisten Johannes och Den Heliga Pelagia. Det är tråkigt att vänta. Ensam.

Det var på onsdag denna vecka primärhustrun och jag reste söderut längs med E4an. Drog iväg direkt efter lunch, kaffepausade hos moster i Ö-vik och nådde Järvsö ungefär ½11. dottern fortfarande rund som en boll. Ingen bejbis. Jag är fortfarande inte framfödd morfar. Visst. Det är beräknat till den första juni – men i alla fall.

Fredag for vi – inte de gravida föräldrarna – vidare. I Tierp finns svärföräldrarnas grav som vi satte blommor på innan vi drog till jubilaren i Vattholma.  Födelsedagsbarn vore ju helt fel. Svågern fyllde 65 och då bli jubilar bättre. Hela syskonskaran plus några syskonbarn samlades och gubben född 52 firades av efter alla konstens regler.

Idag – lördag – vände primärhustrun tillbaka till Järvsö för att i morgon – alltså söndag – köra hem till Älvsbyn. Jag dröjde mig kvar och fick lift med 08-svägerskan och hennes familj just till Arlanda där jag nu varit ganska länge ensam i folkvimlet. Förra blogginlägget skrev jag sittandes i Arlandakyrkan och nu är jag ganska nära den plats där hela Älvsbyflocken av ungdomar och ledare om ett tag väntas upp ur underjorden. De startade på förmiddagen med abonnerad buss till Umeå för att därifrån fortsätta med tåg hit. Och i morgon 07.15 lyfter planet mot Samos.

Det kommer alltså att bli en vak-, stön- och mördarnatt här. Tidigare år har det inte varit så. Då har vak-, stön- och mördarnatten lokaliserat till bussen som körde oss ända ner. Tungt som tungt tänkte vi när vi i år fastnade för det nu aktuella resealternativet. Kostnaderna blev ungefär lika.

Så slutsatsen ½21 blir: Jag är på Arlanda. Sedan en massa timmar. Snart kommer skocken.

Jag publicerar väl detta någon gång framöver.

Nu ere packat! Japp!

Jag skall resa bort 1½ vecka.

Först lite arbetsfrihet från och med onsdag lunch till någon gång lördag eftermiddag-kväll. Då styr jag kosan från 018-området till Arlanda dit 21 nykonfirmerade med åtföljande unga ledare och vuxna ledare kommer någon gång strax före 23. På söndag morgon runt 7 lyfter vi mot den grekiska ön Samos – liksom förra året.

Det är konceptet i Älvsby församling: Ett rejält läger strax utanför konfirmationen. Efter konfirmationen. Åtminstone i tanken en start på en uppföljning med fortsättningsgrupp/er till hösten. Det är inte säkert att ungdomarna själva (ännu) uppfattar det geniala i detta. För dem är det nog en konfa-final. Men vårt fokus – ledarstabens – är att det är fortsättningsstart.

Varför Samos?

Svar: Turkiet känns kymigt. Det var dit resan gick några år. Till Kushadasi på västkusten. Nära ruinerna av den antika staden Efesos som har rejäl Bibelanknytning.

Paulus vistades där. Lukas berättar i Apostlagärningarna om tumultet den gången. Paulus skrev sedan några år efter det han dragit vidare ett brev till de kristna i staden. Han lämnade sin unge adept Timotheos där och skrev två brev till honom. Hela korrespondensen finns i Nya testamentet.

Efter Paulus var Johannes – lärjungen, som kanske var kusin med Jesus – där och i krokarna runtomkring. I området skrev han sitt evangelium och tre brev – allt finns i Bibeln. Johannes förvisades en tid från staden till den hyfsat näraliggande ön Patmos. Där såg och hörde han vad som blev Bibeln sista bok, Uppenbarelseboken.

Med Johannes fanns Maria, Jesus mamma och moster till Johannes. Den korsfäste Jesus hade gett Johannes försörjaransvar för henne, det han själv inte kunde ta. Den plats Maria levde på går att besöka. Ruinerna efter den kyrka där biskoparna år 431 definierade henne som Gudaföderska kan man också gå in i. Då var sedan en tid tillbaka Efesos i praktiken den tidigare förföljda men nu rådande kristna Kyrkans huvudort. Runt år 500 kom den att överflyglas av den huvudstad kejsar Konstantin grundat, numera Istanbul, som seglade upp också som kyrkligt centrum. Att Efesos ödelades av en jordbävning stimulerade nog den utvecklingen en del. Läs gärna mer här.

Det blev några årsturer till Kushadasi. Våra veckor där kom att innefatta en dagsutflykt till den grekiska ön Samos. På grund av den inrikespolitiska utvecklingen i Turkiet vände vi förra året på kuttingen och valde Samos som resmål – med dagsutflykt därifrån till Efesos och Marias hus. Den tanken har vi också i år men vi har ett reservinnehåll som tillåter oss att stryka Turkiet helt och ändå ge ungdomarna ungefär samma sak.

Det har som nämnts blivit några tjänsteturer. Dessutom ett par privata veckor just på Samos. Alla gångerna har jag tagit för (o)vana att nästintill resedagboksnotera. Leta i listan till höger på maj-juni och augusti-september de senaste åren om du är intresserad av dessa Speciella resor.

När vi i söndags reste hemifrån hit upp till Björkliden sände P4 oavbrutet om bussolyckan i Härjedalen – om nu någon missat den. Väl framme i vår stuga fann vi att TV sysselsatte sig flitigt och ihärdigt. Folk från sjukvård, räddningstjänst, ungdomarnas skola, hemkommunen och dito församling figurerade både en, två och tre gånger. Till detta även en del privatpersoner journalisterna lyckades hitta och använde – enligt mitt tycke – som massmedial utfyllnad när redaktionerna inte hade någon ny information att komma med.

Igår skedde i Stockholm det som man förmodar var ett terrorangrepp. Samma sak sker men starkare. Mycket starkare. Vilket är begripligt. Här fanns ju ett uppsåt till skillnad från olyckan förra helgen. Kanske också en hotbild. Och mitt i huvudstaden med alla medier på plats.

I bägge fallen tycker jag att krishanteringen av olika myndigheter och instanser fungerat väl. Till och med mycket väl. Den stora olyckan i glesbygd hanterades sakligt och professionellt av dem som hade att agera. Möjligen tycker jag att media kanske skulle loggat ut en del i stället för att tugga om.

I Stockholm agerade Polis, SÄPO, räddningstjänst, sjukvårds, politiker på samma professionella vis genom att hålla sig till fakta, inte spekulationer. Riktigt berömvärt! En liten känsla har jag dock vad gäller media – och nu talar jag inte om sociala sådana utan om Public Service dvs SVT och SR. Kanske skulle de pausat när de inte hade något nytt att berätta. Kanske. Jag förstår att man vill uppdatera ”nytillkomna tittare” men kan mena att viss ytterligare moderation inte gjort skada. Man kunde ges intrycket att angreppet pågick timme efter timme, inte att den akuta delen var över.

Men det är proffs i kris som agerat! Heder åt dem alla!

Och heder åt alla som öppnar upp både hjärtan och hem, som vägrar att låta syndabocksjakt och rädsla ta överhanden.

Det är lördag förmiddag och efter en dags bloggtystnad en hel del möjligt att beblogga. Tre saker – minst – inställer sig: gårdagen händelse i Stockholm, skidturen samma dag samt vad som igår enligt plan borde kunna läsas i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen. Att tränga in allt i en och samma bloggpost låter sig inte göras utan det blir nog minst ett par.

Det rubriken angav hände igår. Praktiskt taget stillastående och på absolut plant underlag och därför extra rejält pinsamt. Trots att jag med åren blivit i viss mån framtung drabbades jag av en så kallad ”bakvikt” som satte mig med ett dånande pladask rätt ner i på det hårdfrusna underlaget. Rumpsmällen transporterade sig likt fallande dominobrickor genom hela kotpelaren ända upp till kräkreflexen som dock inte utlöstes. Men stjärnor såg jag. Två Karlavagnar. Orion med både bälte och hängslen.

Skadad? Nää! Inte på allvar. Ryggen hel men ändalykten öm. Vad jag förstår ingen oordning på skelettet men av allt att döma en så kallad mjukdelsskada som absolut gör mig helt obenägen att ta risken att drutta igen. Därför blir det ute och promenad idag, inte tillvaro på glid.

I övrigt var dagen riktigt bra. Vi tog bilen till Abisko och på turskidor därifrån till Abiskojaures norra spets. Lite drygt en mil enkel väg med summa 100 ekvihöjdmetrar. Fint väder med termosar och hela utebaletten. Fjällvärlden när den är som bäst.

Vid apelsinpaus på tillbakavägen till bilen ringde telefonen. Kungsleden strax söder om Abisko innebär inte optimal hörbarhet men innan samtalet bröts erfor primärhustrun att hennes lillasyster i mycket upprört skick sprungit från området kring Drottninggatan i Stockholm. Vad som hänt visste vi inget om. Telefonerna var utanför all 4G-kontakt så det var först nere i Abisko som vi kunde uppdatera oss ordentligt kring vad som sedan dominerade kvällen medialt.

Hemma mitt i dagens spring och skubb jonglerar man med många järn i elden. Arbetsuppgifter, mat, TV-kanaler, handla, sortera ditt från datt, flera rum att vistas i och samtal om vädret – gårdagens, dagens, och framtidens – och alla möjliga människor. På speciell resa här i Björkliden krymper tillvaron markant till liten stuga, en bekant person i närheten, inget Internet och ett begränsat antal (mediokra) TV-kanaler. Förutom det alltid intressanta vädret som alltid går att ha åsikter om och diskutera närmar sig funderingarna den basala yta som anges i Paulus första brev till Timotheos kapitel 6 vers 8: Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. Det är ungefär vad de dagliga funderingarna inskränker sig till – lämplig klädsel beroende på väder och aktivitet samt middag. Inget mer.

Bilden ovan som pryder denna serie blogginlägg – Lapporten 2017 – är inte helt rättvis. Bergsformationen såg ut så om söndagen när vi kom hit men inte sedan. Igår och idag har det varit mulet, grått och nederbördigt. Naturligtvis hindrar det inte åtminstone ett par timmars friluftsliv varje dag men längre pass blir det inte. I alla fall inte för mig. Men samtidigt är tiden här oändligt skön. Längre nattsömn. Inga krav. Vettig litteratur att läsa.

Inte minst det senast nämnda!

Jag har just färdigläst en bok som jag hade ½läst långt tidigare men tog med hit för att trycka mig igenom från pärm till pärm. Intressant. Återkommer om Patrik Hagmans Efter folkkyrkan -  en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället i ett senare inlägg.

Idag – tisdag – åkte jag i alla fall på mina turskidor nästan samma sträcka som vi åkte igår. Inte riktigt. I höjd med Tornehamns kyrkogård kan man gina lite och inte åka hela slingan förbi Tornehamns kyrka. Det gjorde vi igår. Idag stack primärhustrun till backarna men jag backade ur och valde ny skidtur där föret var så tungt med ½-1 cm tung blötsnö i spåret. Just blötsnö och plusgrader är jag emot. Av principiella, politiska och teologiska skäl. För att inte tala om eftermiddagens och den tidiga kvällens regn. Sådant hör liksom inte hemma i april här uppe.

Men det är bara att som det hette på infanterisvenska: Gilla läget!

Så är jag då hemma!

Vid 20-tiden igår kväll damp vi ned på Kallax. Primärhustrun mötte. En bilresa senare var vi hemma i bostaden.

Att sussa i egen säng är guld värt. Inte så att jag alls haft det dåligt under resan men sant är verkligen Borta bra men hemma bäst.

Till intryck och annat från dagarna i England kommer jag med all säkerhet att återkomma till. Men inte nu. Summeringar och funderingar tar tid och görs lämpligen inte enbart allena på egen hand. Det blir tillsammans med ungdomarna och i relation till andra som slutsatser skall dras – och förhoppningsvis saker kan modifieras. Min preliminära känsla är dock att Älvsby församling till en del är på en rätt väg i ett missionerande tänkesätt men behöver stärka det än mer.

Denna söndagseftermiddag har jag sett tillbaka på det jag skrev under resan..

Jag har rättat en del felstavningar – kanske inte alla.

Jag har försett inläggen med en och annan budskapsförstärkande bild.

Jag har kopierat texterna till mitt separata bloggarkiv.

Och jag har varit förbryllad.

Varför blir en del inlägg publicerade i ett typsnitt med grova ord men andra i ett annat och i en storlek som lämpar sig för närsynta ekorrar? I datorn blir det så. Men inte i ajfånen. Varför?

Men kanske det inte gör så mycket mer än att det stör mitt sinne för estetik.

Fischändtjips!

Man kan utan vidare börja ett blogginlägg med något man skrivit för ett annat ändamål. Typ nu. I morse mailade jag till min kyrkoherde hemma i Sverige. Jag tänkte att det skulle komma henne tillhanda just innan personalkollegiet onsdag morgon men tänkte inte på tidsskillnaden mellan Sverige och England. Hon såg det alltså inte förrän till lunchen. Hursomhelst skrev jag detta: