västerut 2016-01

 

Idag, tisdag, har vi rest västerut. Vi – det är jag och madammen i mitt liv som lämnade Järvsö på förmiddagen. Nu är vi i Fjällnäs strax innan norska gränsen. En road-trip har påbörjats vår första gemensamma semestervecka.

 

När planerna började formas trodde jag att det avsedda färdmålet Trollstigen i Norge skulle betyda att vi strax efter gränsen skulle passera det genom att polemasa oss norröver till Trondheim och därifrån hem över Östersund eller Mo i Rana och Hemavan-Tärnaby. Att på E6-an kör ända upp till Fauske och Graddisvägen hem över Arjeplog och Arvidsjaur skulle bli för långt.

 

Men jag trodde fel redan i början! Trollstigen ligger längre västerut. Vi kommer att tvärsa Norge där landet är som tjockast och bli i Geiranger ett par nätter. Om vi överlever Trollstigens serpentiner. Googla gärna för att se bilder. Jag gjorde så och hoppas att det är flygbilder jag sett. Men jag är inte säker. Så vi får se.

 

Nu är vi i alla fall i ett mysigt rum på ett mysigt fint och ganska dyrt hotell där vi just inmundigat ett smakfull trerätters middag med välsmakande dryckjom. Det är den 19:e – firar vi något? frågade jag. Och vi kom inte på något intelligentare än att det är första dagen vår första gemensamma semestervecka som inte innehåller något annat och några andra än vi själva och det vi själva och ensamma valt.

 

Detta betyder inte att veckoslutet och gårdagen var en belastning. Tvärt om! Söndagen och måndagen innehöll både gott folk och nödvändiga saker. Ingen klagan alls! Men nu är det bara vi och jag citerar barnbarnet Tyra för två år sedan när hon var fyra år och fick plocka en massa vildhallon direkt i munnen: Det häj vaj inte så tokit fajmoj!


εν Πυθαγόρειο 7/16

Deppar-Ture?

Det är söndag 19 juni. Jag sitter i planet och vi skall snart lyfta. En vecka på Samos har gått med 7 andra vuxna och 36 ungdomar. Ända till igår var hemresan oviss för den vattkoppige och mig. Men nu är vi på resa och redan vid 4-5-tiden i morgon bitti räknar vi med att vara i Älvsbyn.

 

Vad ger en resa av detta slag – mer än utmattning?

 

Svårt att mäta. Hänger ju på vad man eftersträvar. Vad gäller sol och värme har det levererats mer än beställt. Social gemenskap, vänskap, romantik, "drama", irritationer, tankemöten och annat har naturligtvis funnits. Nya intryck, kunskap – ja men olika från person till person.

 

Men har de blivit kristna?

 

Frågar man så frågar man sig vad som gömmer sig bakom frågan. (….)

 

Kommen så långt började jag somna till över min telefon – jag skriver i "Anteckningar" i den. Det blev en tupplur typ power nap typ värnpliktig infanterislummer*.

Väl vaknad har jag nu läst en del. Vi är hunna till höjd med Ölands norra udde, alltså i Sverige,med en halvtimme kvar till Arlanda. Således för lite tid att tumma ned** tankar utifrån frågan några rader upp. Återkommer. (….)

 

Nu rullar det undan. Dimp ner på Arlanda. Åt en smula och for med bussen vid 17-tiden. Vi har passerat rastplatsen Tönnebro och har natten framför oss.

 

Tillbaka till frågan Men har de blivit kristna? och vad den kan tänkas avse – och ha för motiv.

 

Först: Det är Gud som rannsakar hjärtan och njurar! I vart fall enligt Skriften. När folk ger sig på att göra det blir det allt som oftast bara ett klumpigt hantverk och en äcklig slaskig röra. Därför är det vanskligt att både ställa frågan och att svara på den.

 

Om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.(Romarbrevet kapitel 10 verserna 9-10)

 

Vad betyder de då att de vid aftonbönen igår efter vi bett Vår Fader uttryckligen begärde att få säga Trosbekännelsen tillsammans? Och samtidigt är helt OK över att Jesus uppstått? Räcker det? Eller "behövs" mer? I så fall vad?

 

När det gäller allt detta tror jag att uppgiften kyrkan har är att fokusera på "nåden i Guds hjärta", det man också kan kalla den erbjudna nåden, och lämna resten till Gud och individerna själva. Snokar man på "nåden i det egna eller den andres hjärta", alltså den mottagna nåden och dess effekt faller man lätt i det inälvsanalyserande som är förbehållet Gud ensam.

 

Så jag vet inte. Svaret på frågan alltså. Men jag har läst mer än 25 utvärderingar hitintills. Fuktig i ögonen i några fall.

 

Odiskutabelt är att konfan som helhet och den efterföljande resan för några spelat en diakonal roll och att genom undervisning, gudstjänster och ledarnas personer och engagemang nåden i alla fall erbjudits för fulla muggar***. Och att jag, om jag får och det befinns vara lämpligt, är beredd att möta ungdomar ett år till.

 

Nu är uret kvart över tio. Beräknad hemtid runt 6 i morgon bitti. Publicerar då.

 


*  Som värnpliktig vid arméns ryggrad, Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden, utvecklade jag likt alla andra förmågan att somna in vid vartenda stando vilken tid på dygnet som helst och oberoende av plats, årstid eller väderlek.

**  Jag har sett hur förödande snabbt ungdomarna skriver. Jag når max två-tumme-vals i otakt.

***  Sägs det lite gammaldags blir det i överflödande mått.


εν Πυθαγόρειο 6/16

Kanske borde rubriken vara απο Πυθαγόρειο.

 

Prepositionen απο betyder från.

 

Eller kanske Otakt blir resans lön.

 

Eller något liknande.

 

Jag är nämligen hemma när jag skriver detta. Måndag  mitt på dagen. Kom vid ½5-tiden efter en nattbussresa med en timmes sömn. En. En enda.

Efter lite pock och plock med packning och tvätt sov jag en stund. Skall under dagen publicera och skriva mer om tiden, händelserna och tankarna givna εν Πυθαγόρειο. Men det kommer alltså att bli lite i otakt.

Bilden? Sömnen i bussen, arbetskamrat i förgrunden.

 

 


εν Πυθαγόρειο 5/16

Resa eller inte resa? – det är frågan

 

Idag, lördag, är sista heldagen av efterkonfirmations-lägret på Samos. Lite hemresefeber börjar göra sig gällande. Åtminstone för mig. Och osäkerhet. Men innan detta publiceras kommer osäkerheten att vara borta. Tills dess backar jag bandet.

 

Igår, fredag, var en dagen-efter-dag. Torsdagen med dess tidiga start, höga temperatur och intensiva innehåll tog ut sin rätt hos många. Dagsprogrammet var det vanliga med ”lektioner”, fri tid, program mm men i lätt avslagen stämning. Värmen från Efesos hade nu nått också hit med sina 34 grader vid vattnet. Att med kameran fota av telefonen var kanske inte så skärpt – typ.

 

Men vi fick ett extrainskott. Eller ett återinskott.

 

Vid Luleå stifts internationella konferens i Lycksele i februari – annan temperatur då – bestod en programtimme av Skype-kontakt med svenska församlingen i Aten. Då fick vi en massa information om flyktingströmmar och annat. I vevan nämndes Samos och redan då beslöt jag mig för att söka få med något av detta i vårt program här nere.

 

Sagt och mailat! Till Aten alltså. Naturligtvis inte i februari utan senare, för en tid sedan. Jag frågade om kontaker på Samos etc. Svar kom omgående med tips till både svenskt och grekiskt folk här på ön som vi kunde kontakta för att kanske få informativt besök av.

 

Men mail till dessa fick inga svar och då lägret till att börja med var lite tumultigt* skrinlade jag planerna att söka arrangera något i den vägen. På båten från Turkiet igår ändrades dock detta.

Redan vid avresan från hotellet fann vi vid räkningen i bussen att vi var en för mycket. Där satt en ”extrakonfirmand”. En svenska runt 30 år, sedan med på samma båt, inte till Efesos och Marias hus men väl på båten tillbaka igen. Då kom vi att pratas vid. Hon som var bördig från Karlstad och nu bodde i Oslo befanns vara – och nu kommer det – volontär i arbete för och bland flyktingar på Samos.

 

Hon blev lägets ”hemliga gäst” igår kväll och gav både deltagarna och oss ledare en god och engagerad inblick i sakernas nuvarande tillstånd. Till ön (och Grekland) kommer inte så många nu sedan EU strypt trafiken men  i ett överbefolkat läger bara en bit härifrån finns  4000 personer. Många av dessa bor i tält, har dålig sanitet och inget att göra medans de väntar på asylprövning.

Livligt samtal med många frågor från många av ungdomarna.

 

Lite fränt är det ju att vi liksom bara om man så vill råkade på varandra. Eller så var det arrangerat från allra högsta ort – lett av Gud alltså.

 

Idag, sista dagen, är det väldigt varmt. Nästan 3 gånger temperaturen hemma som är +13. Lite avslaget blir det. Någon har rekorderliga solbrännskador efter igår och vilar, andra är bara medtagna. En gosse bekymrar oss extra med sina vattkoppor. Har de läkt ut så pass att han är vad läker och resebolag kallar fit for flight eller måste han lämnas? Naturligvis i så fall med en ledare kvar! Och det blir i så fall jag.

Pojken undersöktes för några dagar sedan och skall återbesiktigas idag vid 14-tiden. Nu är hon – klockan alltså – ½17. Fältskären har ännu inte dykt upp.

 

Så kom då doktorn!

Okulärberiktigade och beslöt.

Vi har intyg på att pojken är flygbar.

Jag behöver/får inte stanna ytterligare en vecka!

 


*  Med tumultigt menar jag inget allvarligt som droger eller så. Det handlade om tjoande nattspring som stört andra gäster och fått dem att klaga. 36 tonåringar märks på ett litet hotell men det lagade till sig efter rejält gruppsnack.


εν Πυθαγόρειο 4/16

 
 
Ur EU och tillbaka.

 

Det skulle kunna vara överskriften för denna torsdag, ungdomslägrets fjärde dag på Samos. Vi lämnade Europa för en tripp till Asien. Helt kort.

 

De nykonfirmerade med ledare vaknade runt 06.15, åt frukost 06.45 och hämtades med buss en ½timme senare. Kort tripp ner till hamnen och båt mot Turkiet. Besök i Efesos och Marias hus var på programmet.

 

Det är så varmt!!!

Klagoropen repeterades ständigt. Som vågor mot stranden.

Men det är ju i alla fall rättvist, lika varmt för alla blev mitt tafatta försök att få de lidande att glömma sin egen ägandes hetta.

Men det är ju så j-vla varmt!!! blev det återkommande argumentet.

Jo – men det blir ju ännu varmare i helvetet för dem som tänker sig dit funderade jag på att säga men avstod.

 

Vid Marias hus var det väl i och för sig OK. Bara varmt i lummig grönska.

I Efesos var det +37. I skuggan. Fast det fanns ingen skugga.

Och länge blev det innan lunch. Ett par korta pauser gjorde det möjligt att köpa glass och vätska men mattid blev det först vid ½16-tiden. Båtavgång 18.00 och hemma på hotellet till middag ½20.

 

Det var en kul dag! Intressant!

 

Så löd omdömena i basgruppen – den lilla sexmannakommitté – som med mig och en annan ledare mellan aftonbön och läggdags samtalade om dagen.

 

Om själva resmålen Efesos och Marias hus har jag berättat förr. Sådant finns att läsa i olika inlägg från maj-juni 2013, 2014 och 2015 i kategorin Speciella resor. Gör gärna det. Här skall inte sägas mer än att det var ungefär som förr.

Som förr är också 14-15-åringarnas naturliga men för vuxenvärlden helt bisarra sätt att fungera.

  • Stå här! säger man – och de börjar gå-
  • Gå åt det hållet! – de står kvar som gjutna i backen.
  • Var tysta! – de pratar.
  • Håll käften! – sorlet fortsätter.
  • Säg något! – de tiger som muren.
  • Jag orkar inte ett steg till! kan man höra – för att sedan uppfatta den kvidandes tjut Där kan man köpa skor! och bevittna löpsteget.

Men de är härliga! I grund och botten. Och fast man ibland har lust att flå dem med en slö skridsko går det inte att låta bli att tycka om dem när man ser hur de besegrar sina obehag och rädslor, får märka hur någon tar i med sina kryckor fast benet värker, få se dem ta hand om varandra osv. Och till detta höra hur de verkligen klämmer i när vi – vilket vi gör varje kväll – ber Vår Fader och sjunger Bred dina vida vingar.

Jag gillar verkligen att få vara med!

 

Att sedan på kvällen få följande meddelande av mina barnbarns pappa om vad lille Adrian 4 år tänkt blir grädden på moset:

Adrian kom fram med en bekymrad min igår och upplyste mig om en sak han tyckte var konstig.

”Vet du pappa… Farfar,,, Han säger atshii när han nyser, inte atshoo,”


εν Πυθαγόρειο 3/16

Kamp mot mördarmaskiner!

 

Det skulle kunna vara en möjlig rubrik på detta blogginlägg, skrivet runt midnatt mellan onsdag och torsdag. Två kvällar i rad kan man tillägga. Till det återkommer jag.

 

När församlingen låter genomföra den resa som vi nu är på och som de nykonfirmerade inbjuds att delta i finns tre mål och ambitioner.

  1. Se och reflektera på plats med anknytning till Bibel och tro.
  2. Än starkare knyta och utveckla sociala kontakter.
  3. Värme, sol och bad.

Det är församlingens stege. Att ungdomarna själva kanske prioriterar i annan ordning är som en annan sak.

 

Det är bökigt att vara på resa, bo på annan plats och fyllas med många intryck, tackla osäkerheter osv. En del blir försiktiga, tysta och introverta. De nöjer sig med sitt rum och de som bor där. Andra är mer utåtagerande, utvecklar kaxighet och nonchalans, samlas i hopar, höjer röster mm. Då vi är ungefär hälften av hotellets gäster märks vår grupp, dess attityder, språkbruk och nattliga spring. Efter natten mot tisdagen kom klagomål. Kraftig ordergivning tisdag kväll skapade dock nattro och de som störts natten innan fick en ostörd natt.

 

Och i morse följdes det upp. Generalprat. I stor grupp. Och vad det verkar vände lägret. Mellangruppen som passivt låtit gapargänget sätta tonen och ibland ryckts med tog ställning för respekt, hänsyn och social mognad – mina ord. Och då kom de lite mer stökiga i märkbar minoritet vilket gjorde att de också ”blev som folk”. En mycket bra dag där andra gäster väl märker att vi finns men inte störs.

Och just vändningen – sker varje år – är intressant. Alltså det skälvande ögonblick när de som tigit tar till orda och pratar ner dem som satt tonen. Jag blir lika imponerad varje gång både över att de gör så och att vi faktiskt coachar fram till den punkten. Alltså inte bara kör med ledartjat utan får den tysta majoriteten att ta kommandot så att oron blåser över.

 

Den vanliga vinden har också blåst över. Idag var det inte ett vågspel att våga sig in bland vågorna. Ett lugnt Medelhav med temperatur hos mindre svensk insjö i slutet av juli en toppensommar. Lektioner gick därför att ha ute – som bilden visar.

 

Hälsan står de flesta bi. Lite trötta, illamående av brist på sömn och av värnen, för lite vätska är väl flera men en är sjuk. Vattkoppor. Också diagnostiserat av läkare. Annars alla OK.

 

Mördarmaskinerna?

 

Ja visst ja! Dem glömde jag.

Hotellet ligger mycket när flygfältet och både igår kväll och ikväll har ett par av det grekiska flygvapnets Apache-helikoptrar och en Herkulesmaskin varvat sina motorer samtidigt som vi med aftonbön söker avrunda dagen. Väldans bullrigt! Men vi vann! Vi fortsatte ju när mördar-maskinsoljudet avklingat.

 

I morgon blir det tidigt upp för dagsresan till Efesos och Marias hus på turkiska sidan.

Därför slutar jag nu.


εν Πυθαγόρειο 1/16

Nu är det allvar!

Plikten kallar – typ.

Eller skrivklådan.

 

Fast en del av den klådan botades sent i går kväll när jag skrev dokumentet Pythagorion. Fakta till fots. 20 punkter. Så hette nämligen det blad – 2 A4 – som ungdomarna i grupp hade att följa idag på förmiddagen och som återges nedan men med lite ändringar under gång.

 

I alla fall var det igår söndag vid lunchtid vi kom fram efter ungefär 20 timmars resa. Väl på plats finns det mycket att göra. Gruppkänsla skall skapas, rekognoseringar skall göras, trygghetszoner skall vidgas, lägrets ”ton” skall slås an och så vidare. Inte minst det där med trygghatszoner är viktigt. Nytt ställe med fler människor, ensam utan familj, utlämnad åt bästa kompisen, ensam.

 

Att det är så skapar en progression i vad man planerat göra. Söndag eftermiddag och kväll höll vi oss därför på hotellet, lärde oss hitta och sökte samspela i mindre grupper innan aftonbön och god natt. Men jag avvek direkt efter lunch. Promenerade in till den lilla stadens centrum för att samla ledtrådar till det instruktionsmaterial jag nyss nämnde.

 

Det kom att fungera idag. I 3 timmar pågick det vi gjorde för att vidga trygghetszonerna och ge en del information. Promenad med stopp vid olika stationer och en shoppinghalvtimme på slutet. En avvikelse från plan och instruktion blev det dock. Det pågick en begravning i katedralen – den är större än Vidsels kyrka men mindre än den i Älvsbyn – just som de små vandringsgrupperna samlades där. Att låta 44 personer då stövla in är ju inte speciellt klipskt så det blev paus ett litet tag.

 

Väl hemma på hotellet till lunch hade alla gått ca 8 km. En del hade hunnit shoppa sig överlyckliga. Och under eftermiddagen tycker jag vi började märka skillnader i kompisval. Subgrupper började blandas – typ. Ett läger börjar växa fram.

 

Helt onödigt men för att ge en inblick i ”lektionsinslaget” lägrets första heldag bjuder jag läsaren på dokumentet jag skrev den första kvällen och nämnde ovan. Använd Google map för att göra din egen orientering. Hotellets namn finns på bilden.

 

Pythagorion. Fakta till fots. 20 punkter.

 

Nu på förmiddagen handlar det om att besöka staden Pythagorion, lära sig hitta lite i den och lära sig lite om den. Det blir att gå en del. Vatten är nödvändigt. Helst nåt på skallen. 

  1. Startpunkten är framför hotellet. Man går i sina grupper med två minuters lucka ungefär. Det är för trafikens skull. Gå inte ikapp gruppen framför så det stockar ihop sig.
  2. Se mot havet! Vänd ett kvarts varv vänster och börja gå. Håll er på trottoaren! Promenaden går vid och förbi flygfältet.
  3. När ni kommer till en T-korsning med en något större väg går ni över den och svänger vänster västerut ett kort stycke.
  4. Vid vägen och på höger sida finns bruna skyltar med gul text på grekiska och engelska. Det finns massor av sådana skyltar. De visar på så kallade sevärdheter. I och runt Pythagorion finns massor.
  5. En skylt ni ser visar på ruinerna av ett Artemis-tempel. Artemis var en gudinna som grekerna bad och offrade till under Antiken – se faktaruta*. Då hade man många gudar innan Kristendomen tog över på 300-talet. På öarna häromkring och på fastlandet, nuvarande Turkiet, var hon väldigt populär. I Efesos fanns centrum för Artemis-kulten med ett enormt tempel. Ruinerna här är från ett mycket mindre.
  6. Bara några meter vidare åt väster finns en skylt till – om en gammal kristen begravnings-plats. Ni ser ruiner ca 30 meter fån vägen. Gå dit.
    Den här begravningsplatsen är från kristen tid, kanske 500-talet. Då begravde man inte som vi gör i enskilda gravar på stora fält. I och för sig började man så med att begrava den döde ”som vanligt” men efter ett par år grävde man upp liket på nytt. Det mesta av kött och skinn hade då ruttnat bort men skelettet var kvar. Det kokade man rent från det som var kvar och la sedan i en ”gravkyrka” av den typ ni ser ruinen av. Gå in. Gå längre in. Men klättra inte!
  7. Nu skall ni gå tillbaka till vägen men gå tillbaka österut till T-korsningen och förbi den vidare in mot själva staden. Ser ni nu er noga omkring finns här och var fler bruna skyltar med gul text som visar på olika ”fornlämningar” från antikens olika perioder. Håll er vid vägkanten och på trottoarer!
  8. När det börjar bli hus på bägge sidorna av vägen så håll utkik efter en skylt som pekar åt höger mot slottet, the Castle.  Följ den anvisningen uppför en backe som svänger vänster. Ni kommer till ett hörn av en parkering. Gå diagonalt över till hörnet snett mitt emot där vägen fortsätter ett litet stycke till. Uppåt till höger är nu slottet och när det går att vika höger gör ni det och kommer efter några meter till en trappa som viker höger en gång till. Gå uppför trappan. En ledare möter här.
  9. Nu är ni vid Katedralen. Gå förbi den upp till slottet och se på utsikten. Sedan ner igen.
  10. Förhoppningsvis är katedralen öppen och ledaren – troligen Stig – skall visa er runt en stund. Ta några bilder. Fundera över vad ni ser, vad det föreställer och betyder.
  11. Bakom katedralen finns två saker: En kyrkogård i jämnhöjd med kyrkan, ruiner nedanför.
    På kyrkogården kan inte alla gå runt samtidigt. Det är respektlöst och ser illa ut. Här måste man vänta på varandra och ha tålamod. Men ni kommer att få se att man fortfarande begraver folk på samma sätt som man gjorde i ruinen ni såg tidigare.
  12. Nere bland ruinerna nedanför katedralen kan man se en dopfunt i ett hörn och en tydlig kristen symbol på en sten en bit längre in. Fundera på var ni sett den tidigare. Ta bilder.
  13. Nu är vi klara med slottet och katedralen. Det är bara att gå ner för trappan igen. Fortsätt rakt fram ned till vattnet ni ser längst ned på gatan. Det är några hundra meter ner till hamnen där ni nu hamnar. Nu är det bara ett par problem kvar att lösa
  14. Håll höger när ni kommer ner till kajen och följ kanten. Se vilka båtar som ligger inne och fundera över vad de används till – trafik, försvar osv. Gå ut mot de större båtarna och runt ett litet grått hus på kajkanten. Stanna bakom huset. Se ut över vattnet.
  15. Snett mitt emot ser ni längst ut på en pir en liten fyr med grön sockel. Lite längre in på den piren – ni ska inte gå dit – finns ett monument över filosofen Pythagoras som bodde här på Samos och i efterskott gett namn åt staden.
  16. Till fyren är det säg 300 meter. Vänd er ett kvarts varv åt vänster. På håll ser ni ett ljusgrönt hus. Dit är det 400 meter. Räkna ut hur långt det är mellan fyren och det ljusgröna huset!
  17. Gå nu tillbaka längs med kajen och alla dess restauranger och serveringar. Då ni passerat ungefär 15 stycken kommer ni till en som heter Corner bar eller nåt sånt. Där går en lite större väg till vänster. Där ligger alla affärer!! Den leder också tillbaka till hotellet!!
  18. Handla, pausa, titta och följ vägen. Det finns souvenirer, kläder och annat.
  19. Efter ett tag märker ni att en annan lite större gata ansluter från höger. Strunta i den. Följ bara er gata. Efter en liten bit till finns på vänstra sidan fyra parkbänkar – det är busstationen.
  20. När det slutar vara hus på bägge sidorna kan ni gina ner mot stranden och följa den ända hem eller gå vidare längs med vägen till T-korsningen och så hem.

Lunchen är 13.00.

 


*  Faktarutans innehåll om Antikens perioder var detta:

  • Klassisk tid 700-300 före Kristus. Grekisk religion.
  • Hellenistisk tid 300 före Kristus till 100 efter. Grekisk religion och många andra.
  • Romersk tid 50 före till 300 efter – perioderna överlappar varandra. Religion som tidigare.
  • Bysantinsk tid 300-1300 efter Kristus. Kristendomen är religionen.

 


εν Πυθαγόρειο 0/16

Nu kommer första bloggposten om denna försommars speciella resa. Tidigare år har det handlat om när församlingens nykonfirmerade rest till en plats i Turkiet inte så långt från den antika staden Efesos. Rubriken på de blogginläggen var – till exempel i juni förra året – έν Έφέσω, i Efesos. Siffror visade vilket inlägg i ordningen det var och vilket år det gällde.

 

Nu åker vi inte dit. I stället blir det den näraliggande grekiska ön Samos – vilket skapar ett problem om än litet. Använder jag rubriken εν Σάμος kommer det att kollidera med hur jag namngett blogginlägg från när jag och madammen i mitt liv alldeles privat och helt för egna beskattade penningar semestrat på sagda holme. Då det finns all anledning att anta att en resa med 36 ungdomar och 7 andra vuxna ger en annan upplevelse än en parresa med hustrun behövs en alternativ titel. Den lilla staden Pythagorion – allt är förresten litet på Samos – som vi skall bo i utkanten av får ge sitt namn. Med grekiska bokstäver så snobb jag är. Då är detta är nollte inlägget – vi har ju inte åkt än.

 

Det var för fem-sex år sedan som det dåvarande arbetslaget i Älvsby församling bestämde sig för att ta nya tag vad gällde konfirmandverksamheten. Det koncept man haft med cykling på Gotland som var både kul och intressant – men ack så väderberoende – hade börjat rinna ut i sanden och antalet konfirmander blivit lågt*. Nya grepp alltså! 

  • Först söka göra en kvalitetshöjning av själva vinterverksamheten.
  • Sedan ett läger inte innan konfirmationen utan efter, som grädde på moset. Och detta läger i form av en studieresa till en Biblisk plats – man valde Efesos.
  • Kyrkofullmäktige ökade anslagen, gav saken tre år. Andra eller tredje året kom jag in i bilden.

När treårsperioden var slut sa Kyrkofullmäktige: Fortsätt så länge ni tycker saken fungerar!

Det är vad vi gör nu – men eljest.

 

Redan i höstas när planerna drogs upp var vi ytterligt tveksamma till att ha Turkiet som resmål. Det var den inrikespolitiska utvecklingen, inte säkerheten, som var orsaken. Vi valde därför att tänka konceptet baklänges. Alltså inte Turkiet med Efesos och Marias hus och en dagstripp till Samos utan Samos med (eventuell) dagstripp till Turkiet med Efesos och Marias hus. Fiffigt och lika dyrt/billigt.

 

Frågan kom: Vad då göra på Samos hela tiden? Mer än bada och sola?

Svar: Damma av Gotlands-stuket där det cyklades mellan kyrkor vars takmålningar och symboler var lägrets ”läromedel”!

 

Att cykla på Samos är ett trafikmässigt högriskbeteende men inom vandringsavstånd finns ett otal större och mindre kyrkor som har ikoner som kan vara utgångspunkter för samtal kring Bibel och Tro. Exakt hur det skall kunna vara på måndag skall jag reka söndag efter lunch – om det inte blir pilotstrejk. Och sedan på måndag göra en ny rek-tur för tisdag och onsdag. Torsdag förhoppningsvis till Turkiet över dagen. Sedan får vi se.

 

Men vi har inte åkt än. Vi far i morgon eftermiddag. Vi har abonnerad kvälls- och nattbuss till Arlanda varifrån flyget lättar strax före 7 – om jag minns rätt.

Och det är för att vi inte åkt än detta inlägg är det nollte i serien εν Πυθαγόρειο.

 


*  Jag var med ett år. Lånades ut av Älvsby folkhögskola som då var min arbetsgivare. Jag var då inte med i konfaläsningen som sådan utan bara under själva cykelturen. I inlägget jag är tillbaka! av den 15 juni 2007 berättar jag i efterskott om saken, metoden och en del följder – klicka här.


vvs1606 slutdag

 

Nu drar vår vår-vinter-semester mot sitt slut. Söndag förmiddag har vi städat ur vår lutande stuga och madammen och äldste sonen har dragit till backen för en ½dagsåkning innan vi rattar söderut. Jag tog hand om utcheckningen och befinner mig just nu uppe i hotellet.

 

Det är rejält omladdande att förlänga vintern med en vecka som vi nu gjort också detta år. Rejäl time-out med utevistelse, miljöombyte, färre TV-kanaler, mindre saker att ”måsta” fundera kring, inga kända personer att byta och bryta tankar med än de närmaste som man valt att leva med, inte fått i tombolan som ger arbetskamrater, deltagare i verksamheter osv. Riktigt skönt.

 

Vad som hänt och icke hänt hemmavid har jag ingen aning om.

Har inte ens läst Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen på nätet. Bara tagit del av lite TV-nyheter som denna vecka av alla världshändelser av global betydelse valt att låta sig domineras av hur man på obligatoriskt ädelsvenskt sätt i alla tänkbara lägen ska hälsa på folk. ”Debatten” saknar verkligen inte inslag av storsvensk tolerant intolerans mot människor med intimitetsgränser som yttrar sig på annat sätt än hur ”vi vet att det skall vara”.

Ett par bloggar och Facebook är andra media som givetvis då och då kollas av medelst telefonen. Inte heller där händer i min värld något som hetsar upp mer än till en liten ruskning på huvudskalleknoppen. Jag säger bara: If it ain´t broken, don´t fix it!

 

Kontakter från ”jobbet” har lyst med sin frånvaro lika intensivt som solen gassat från skyn. Endast ett sms från chefen som önskade ett samråd kommande måndag*. Idag på morgonen kom också ett sms från en av konfirmanderna med fråga om kyrkogången. Inte mer. Både skönt men också lite tomt. Faktiskt.

 

Vinjettbilden ovan är en annan än de tidigare. I morse släckte jag törsten vid ½5-tiden och såg Lapporten i soluppgångstid just på det sätt bilden visat. Riktigt odumt!

 

Och till sist: Jag vet, fattar, inser och förstår att bloggskriverier av den art jag levererat sistlidna vecka inte välter några koiskar. Besöksstatistiken visar det. 20-30 ”trogna” (utan andra kvaliteter i livet?) per dag. Inte mer. Men å andra sidan inte färre heller.

Måste nog skärpa mig! Bli mer förargelseväckande – typ. Men om vad?

 


*  Här på bloggen har jag tidigare när hon var komminister kallat Brunetten. Nu när hon axlat kyrkoherdemanteln behöver jag en annan beteckning men har inte hittat den än. Förslag?


vvs1605 s&mv

 

Jag vill inte påstå att det är en specialitet men jag hänger mig ibland åt det. Egendomliga hemsnickrade förkortningar alltså. Ett eget språk mer mystiskt och fördolt än obskyra initiationsriter i en frimurarloge.

Ta rubriken till exempel – vvs1605 s&mv. Perfekt längd för att inte ge radbrytning i listan till höger över alla blogginlägg. Tydlig i sin innebörd,lättbegriplig men katastrofalt lång: vår-vinter-semester 2016 bloggpost 5 skinn- och muskel-vila. Klart som amen i korvspadet!

 

Det är alltså vad denna fredag innebär för egen del. Viss återhållsamhet. Hålla igen efter att ha varit på skidor måndag-tisdag-onsdag-torsdag. Även muskler behöver vila – särskilt när de är så oövade som mina. Men visst kommer jag att vara ute en del framåt dagen. Ett lätt molntäcke kommer denna dag att skydda min brända näsa mot solens strålar. Men jag känner ingen press – jag kan tro mig om att vara lat och sysslolös. Faktiskt.

 

Just sysslolöshet är något som lätt slår knut på sig självt. Man brukar ju ibland säga att vi svenskar ”har Luther på axeln” och därför fylls av skam och skuld av vad vi uppfattar som onyttigheter. Lättja är en sådan onyttighet. Flådig restaurangmat likaså. Extravaganser i vilken form som helst. Trist, grått, arbetsamt, nyttigt, hälsosamt, praktiskt,nödvändigt, plikttroget – allt sådant skylls eller prisas Luther för. Och då menar jag Martin Luther som med sin protest mot nasande av förlåtelse kom att kicka igång reformationen för snart 500 år sedan, inte Martin Luther King som en nyhetsfelsägning påstod för några dagar sedan.

 

Jag tror egentligen inte det är Luther vi har på axeln. Snarare Calvin som var en mycket tristare reformator. Luther var ju en glad lax som var så pass insatt i det tyska folkets ölhävande dryckesvanor att han kunde ta därtill hörande melodislingor och ge dem ny Bibelundervisande text.

 

Med detta menar jag givetvis inte att det skulle vara fel att vara nyttig, plikttrogen,ambitiös och arbetsam. Bort det! Jag menar bara att om man inte är det jämnt behöver man inte med en skammens rodnad gå i älven.

 

Men man luras! Alltså blir lurad. Av sig själv. I alla fall jag. Till och med denna vecka tänkt för lättja, återhämtning och reduktion av den övertid arbetet genererat.

Med flit och kraftfull beslutsamhet har jag valt att inte reflektera över konfirmand- och ungdomsverksamhetens utfall såhär långt detta ”läsår”. Mycket har gjorts i det under-bemannade läget men tid för återblick, eftertanke och avstämning har inte funnits. En fjällvecka skulle ju kunna vara smultron för en sådan sak – egentligen. Men si det har jag bestämt mig för att den inte skulle vara!

 

Och då drömmer jag om det! På nätterna!

Vilket måste vara att pliktskallen går på tomgång!

Fast inte natten mot idag. Den var jobbfri. Men de tidigare nattvilorna.

Och det har varit bra drömmar. Känts bra och bearbetande när jag vaknat till för att dricka lite vatten eller så. Intressanta. Men borta ur minnet när morgonen randats.

Det är myko. Men bra. Tyder troligen på att jag vilar – i alla fall.

 

Madammen har inte riktigt samma behov av muskelvila som jag. Såhär vid lunchtid är hon i backen. Jag är i stugan och när nu denna (meningslösa?) bloggtext skrivits färdigt skall jag åter dyka ner i volym två av Leo Tolstojs Krig och fred.


vvs1604 smånytt

 

Det finns inte SÅ mycket att skriva om.

Det lilla får jag väl publicera imorgon, fredag.

Nu är det torsdag kväll med små notiser.

 

Vädret i Björkliden ger inget nytt. Bara sol, sol, sol och sol. Fast idag lite vind. Men bara lite.

 

Värre har det blåst i ”politiken”. Utebliven handskakning skakar handlöst alla. Visst har en person uppträtt lite apart men jag kan personligen inte mobilisera kraftig upprördhet. Diskriminering och särskiljning av kvinnor sker på många fler och allvarligare sätt än att en man med en personlig sexualmoral som får honom att känna sig tafsande vid beröring vill avstå från sådant. Men kanske måste vi alla bli högerhandsfundamentalister. Kanske. Jag skakar i alla fall tass på ”normalt” sätt.

 

Skellefteå ligger pyrt till. I hockeyn alltså. Måstematch nästa gång.

 

Solnedgång för en timme sedan – strax efter 21.

Kompenseras väl av fullmåne i Lapporten.

Bra godnattbild inför nattens vila och drömmar.


vvs1603 enaväder

 

Just nu är det onsdag eftermiddag.

I den förhyrda stugan sitter jag och skriver.

Saknar dock internetuppkoppling. Men via telefonen funkar det. Utblickar man tycker sig blivit SÅ beroende av. Bloggar, Facebook, tidningar, annat kan finnas där. Och följas. I onödan?

 

Igår efter det jag publicerat mig på bloggen var det samma väder som dagen innan. Sol, ingen vind. Så jag åkte skidor. Igen. Milspåret till Tornehamns kyrka. Där var tavlan borta – den på bilden från tidigare år. Och tillbaka är resultatet en ännu mer strålande ansiktes hy än tidigare.

 

Samma enaväder råder idag.

Det är som att vara vid Medelhavet. Vrålsol. Lugnt hela tiden.

Ingen variation. Jätteosvenskt! Vädrets växlingar ger ju oss alltid anledning att diskutera detsamma. Men samma väder dag ut och dag in tömmer alla relationer på pratmaterial.

Och ansiktets hy strålar än mer.

Det blev ju nämligen skidtur idag också. Madammen som är oerhört bättre tränad än jag avsåg att skida till Låktatjåkkastugan – framme för ett tag sedan enligt inkommet sms. Jag följde henne en bit men inför motlut av värre slag tog jag höger, skråade ned till (nästan) Kratersjön och sedan tillbaka till stugan för dusch.

 

Igår kom i telefonen ett meddelande från en arbetskamrat.

Intressant. Och förbryllande. Mitt svar blev – med rättande av skrivfel:

 

Va fa...

Var har de fått sånt ifrån? ”Att” kan vi väl (kanske) berätta men ”hur” det blev så vette fulingen. Vi var ju bara där som isberget framför Titanic – typ.

Men bjudas på resa är ju alltid kul. När? Vart?

 

Och kanske blir andra bilden aktuell – med den text jag lät följa med när jag publicerade den på Facebook:

 

Det är inte alltid lätt att veta vägen. Men ser man tillbaka på den väg man gått blir det enklare att förstå var man är.

/fjällfilosofen Stig/

 

Och jag drömde om saken inatt...


vvs1602 vrålsol

 

 

När jag skriver detta är det tisdag morgon. Eller kanske förmiddag. Jag har inte ens (ännu) här å bloggen publicerat vvs1601 – utan snus. Men kommer att göra det senare under dagen strax före detta inlägg. Receptionen i hotellet har trådlöst nätverk och dit skall jag gå vad det lider.

 

De blogginlägg jag skriver härifrån Björkliden får rubriker av gemensamt utseende. Beteckningen vvs16 och ett par siffror till finns alltid innan ett mer beskrivande ord. Det var igår jag kom på den brukliga rubrikgemensamheten. Med vvs menar jag då naturligtvis inte det förkortningen vanligtvis står för: värme, ventilation och sanitet. Här betyder det i stället vår-vinter-semester – ehuru jag faktiskt inte har semester utan mer någon sorts kompenserande arbetsuppgiftsbefrielse.

 

Vi gick på tur igår!

 

En lång skidtur i vindstilla strålande sol. Med bil till Abisko och sedan på isen söderut längs med Abeskoeatnu. Här och var hade isen spruckit och madammen plurrade lite stillsamt – men inte mer.

 

Vidare västerut in i Gorsavaggi men i mitt fall inte ända fram till Kårsavaggestugan. Åkningen in var väl i alla fall gott och väl över en mil och med sammanlagt ungefär ca 300 höjduppåt. Det betyder inte speciellt brant alls, bara med inte en enda liten deci till skänks. Visst och sant hade vi de decimeterna till godo när vi skidade tillbaka men då var ju mina armar som överkokt spagetti. Ingen stakförmåga alls.

 

Men det var en skön dag. Vi var ute mellan 10 och 5 och vädret var toppentoppen hela tiden. Hemma i stugan dusch och sedan promenad ner till Gammelgården för att äta. Vi iddes ju inte laga mat själva. Och där var det stängt. Måndagsstängt. Gammelgården har museiöppet – typ.

 

 

Därför upp till hotellet – alltså mer backe. Och middag där vid åtta-tiden. Renytterfilé, kantareller, potatis och rött. Lingondricka alltså. Fick in en liter sådant och en liter vatten. Allt sveptes utan senare behov av toa. Det vätskeintaget säger också något om hur dagen varit, den dag som gör att idag ansiktet lyser rött.

 

Madammen stack nyss till backen.

Jag går till hotellet för att blogga.

Sedan sticker jag ut lite på skidor jag också.


vvs1601 utan snus

 

Skrivet söndag ca 18.

 

Utan snus sedan tre dagar försmäktar vi på denna ö!

 

Minns jag rätt var det texten till den flaskpost Pippi Långstrump ville sända när hon tillsammans med den vattenkammade Tommy och den välartiga Annika sett den dåligt förtöjda båten driva iväg. Jag brukar travestera orden till Utan snus sedan flera minuter dagar försmäktar jag på denna plats, i detta sammanhang eller annat.

 

Men så är det inte nu. Snus har jag med. Två dosor. Däremot finns inget nätverk där jag befinner mig. I en tillsammans med madammen förhyrd stuga i Björkliden. Den medhavda datorn jag skriver blogginlägg – och annat – med har ingen kontakt i år heller. Men i receptionen uppe i hotellet finns det nätverk. Där kommer jag att vid tillfälle koppla upp mig och i efterskott publicera tankar och funderingar. Det är inget nytt. Jag ju brukar göra så när jag befinner mig på någon av mina Speciella resor.

 

I morse runt 8 for vi iväg för en bortlängtankurerande vecka i vårvinterfjäll. Mellan Jokkmokk och Porjus pausade vi för frukost och kom på rastplatsen i samspråk med ett par fågelskådare försedda med kraftiga kikare på stativ. Gäss av olika sorter och dimensioner, knipor, svanar och en havsörn.

 

Det är långt till Björkliden. Framme var vi vid 15-tiden. Väl uppackad inne i stugan kunde jag avnjuta slutet av andra finalmatchen mellan Skellefteå och Frölunda. Klar Skellefte-viktoria. Nu 1-1 i matcher. Nästa holmgång tisdag kväll.

 

Det skall bli skönt att vara utloggad en vecka – från uppgifterna i församlingen alltså. Inte så att jag inte tycker om det jag står i eller inte tycker om att knoga på. Tvärtom. Men underbemanningen denna vinter – jag har nämnt den tidigare – är inte betydelselös. Och tydlig. Nu ska vi på ett annat sätt än tidigare i fyraveckorsperioder i förväg redovisa vad vi faktiskt skall göra och uppskatta vilken tid det kommer att ta för att sedan ange hur det i vekligheten blev. Målet är då 40 timmar i snitt. Inte ens på planeringsstadiet stämde det med min verklighet. Första kvartalet var tjockt. Men på en 20-veckorsperiod kan det gå ihop. Den vecka som nu kommer reglerar en stor del av mitt uppkomna tidsöverskott om 57 timmar.

 

Jag har därför inte med mig något direkt arbetsrelaterat – förutom en liten konfirmandgrej värd kanske två timmar. Annars inte ens något att läsa med koppling till kommande konkreta uppgifter som Kyrkohandbok eller liknande. Allt sådant lämnat hemma!

Men Skriften är med. Givetvis. Och en Bibelvetenskaplig kommentar till Paulus brev till de kristna i Efesos, den kommentar som denna vinter blivit hack- och halvläst. Samt som omläsningsprojekt inspirerad av en nyligen sänd TV-serie den snart utlästa första delen av Leo Tolstojs Krig och fred – och andra delen i reserv.

 

Förhoppningsvis blir det inte så mycket lästid.

Utetid i vårvinterfjäll är bättre!

Om det blir skrivtid är också ovisst.

Säkert är dock att publiceringstidpunkt och skrivtid inte är samtid.

Samt att fastigheten hemma vaktas av välväxt man med hund.


εν Σάμος 10/15 – sön

Nu är vi hemma!

 

Det är söndag kväll och tvättmaskinen roterar.

I morgon blir det återgång till arbetsuppgifter för både madammen och mig.

 

De närmaste dagarna kan det – förutom kanske annat att blogga om – mycket väl dyka upp ytterligare tankar under rubriken εν Σάμος. Framtiden får visa.

I Inlägget εν Σάμος 8/15 – lör2 berättade jag att Samos-skriverierna inte kommer att införas i helt rätt ordning. Lejonparten av denna bloggpost är vad jag skrev för några dagar sedan men lägger ut här först nu.

 

Kokkari har jag inte berättat om - och varför vi bor där.

 

Det är en liten fiskeby. Eller var. Nu är nog huvudnäringen turism även om vi ser puttrande fiskebåtar tuffa ut och in i hamnen. Någon sa att byn har runt 800 fasta innevånare. Intrycket blir att flertalet av dem jobbar med att ge service åt den nomadiserande turist- och restaurang-besökarbefolkningen, ett släkte där svensk rödsolig gyros-grävare är den underart vi själva tillhör.

 

Skrivet så långt märkte jag att jag höll på att förvandlas till Hellaslokaliserad hyperborealisk skuggslumrare. Jag gav efter för impulsen, tupplurade en stund, tog ett dopp, blev biten av en köttätande rovfisk och återvände till telefontextande i funktionen Anteckningar. Därifrån kan jag sedan mäjla det till min e-post hemmavid, redigera och publicera därifrån. Hemmavid är så Älvsbyn. Vi åker ju hem imorgon.

 

Kokkari blev vår boende- och vistelseort denna gång. Turisthuvudorten Pythagorion föll oss inte på läppen. Samos Stad bodde vi i de två tidigare åren och nu ville vi vara lite valjd änd kräjsi med en annan bas – Kokkari.

 

Hela byn ligger efter en gata formad som ett L. Enkelt att hitta. Små hotell och en radda mathak. Förutom stränderna i själva byn finns ett par andra på gångavstånd.

Tanken fanns att vi medelst kollektivtrafik eller hyrd bil skulle kunna fara till andra ställen – men det har inte gjort. Visst återstår många intressanta saker att se och givande saker att uppleva. Vi har ju bara varit här två gånger tidigare. Men vi vart som aldrig sugna.

 

Årets resa planerade vi medvetet skulle göras lite senare under hösten än tidigare år och detta för att det skulle vara lite svalare. Faktiskt. Inte för att vi plågas av värme. Bort det! Men så att det inte skulle bli plågsamt att fotvandra i berg och backar. Typ turen jag berättade om i εν Σάμος 4/15 – tor.

 

Sommaren kom sent sa vår värdinna. Och har hållit i sig länge.

Så mycket vandring är det för varmt för och det har blivit slö och slapp för hela slanten. Och läsning. På plats. Vi har inte åkt fordon alls. Inte ens in till Samos Stad 11km bort.

 

Detta var texten jag skrev i telefonen. Bilden togs med samma apparat runt ½10 på morgonen. Då fanns förutom jag och madammen två par till på den stranden. Och alla talade vi svenska.


εν Σάμος 9/15 – lör3

Vår Samossemester närmar sig slutet. I morgon – det är söndag – kommer bussen vid 9-tiden på morgonen för att ta oss till flyget som skall ta oss hem till Luleå*. Tiden här har varit jätteskön och i ordets konkreta mening återskapande.

 

Några dagar innan vi reste ner gick en ”debatt” igång i gruppen Älvsbydebatten på Facebook. Den gällde om vi skulle gå på Jimmie Åkessons linje och folkomrösta om migrationspolitiken. Jag lade mig i och yttrade tanken att man inte folkomröstar om medmänsklighet. Jag fann att alla inte håller med mig men det skiter jag högaktningsfullt i.

 

Dock: I vevan sporde jag en närstående:

Brukar du följa med i Älvsbydebatten på Fäjjan?

Svaret kom rappt: Nej! Där verkar det bara vara idioter som skriver!.

Jag har just skrivit sade jag.

Bra! blev svaret. Bra att någon med mer än en halv hjärna yttrar sig där.

 

Också i Grekland kan man via nätet följa resonemangen i gruppen ifråga. Riktigt obehagligt känns det att nu ta del av de hjärtlösas nedrackande på det känslouppvaknande som bilden av den drunknade 3-åringen skapat. Jag blir riktigt upprörd – viktigt att veta är att min älskade sonson också är tre år.

 

När vi var här förra året bodde vi i Samos stad. När vi gick från boendet till centrum passerade vi Kustbevakningens kontor och bas. De flesta dagar satt utanför några flyktingar som anlänt till ön under natten. Mestadels afrikaner. Och en sopcontainer invid var fylld med flytvästar.

 

När vi i år kom hit togs vi med buss hit till byn Kokkari där vi hyrt årets logi. På vägen hit lämnades andra turister av i Samos stad och bussen for upp till kustbevakningskontoret för att kunna vända. Utanför var det en massa människor. Mångdubbelt fler än förra året. Mellanösternfolk.

 

Förra veckan kom tre och ett halvt tusen berättade en dansk kvinna med kännedom i saken.

Det kommer tusen varje natt berättade en av dem som jobbar på hotellet.

 

Med sådana siffror må det nu vara hur som helst. Det är många som kommer. Eller rättare sagt lämnar en omöjlig situation. Varje dag syns spåren – en muslimsk familj som promenerar förbi under eskort, en slängd flytväst inte långt från vattnet, en hel hög vid en av de stränder vi bebadat. Observera barnvästen.

 

Jag såg fyra full bussar i morse i Pythagorion sa danskan.

De slussas direkt vidare med färja till fastlandet sa hon i hotellet.

 

Grekerna gör ett fantastiskt jobb!

Pengar samlas in till akutstöd – sparbössor utanför affärerna.

Och här är situationen med alla dess svårigheter en reell sak – inte en skenfråga en del hjärtlösa och halvhjärnade människoföraktare ondgör sig över i Älvsbydebatten och annorstans.

 

 


*  Rubriken εν Σάμος 9/15 – lör3 kan synas oegentlig. Troligen kommer denna text inte att publiceras medan det ännu är lördag – här. Men Sverige ligger en tidszon västerut så där kommer det att vara lördag fast det blivit söndag här. Dessutom är det ju så att sen kväll natten mot söndag outtalat räknas som lördag även om midnatt passeras.

εν Σάμος 8/15 – lör2

Nu vill jag varna.

 

Texterna på bloggen kommer inte komma i rätt ordning.

 

På stranden idag skrev jag en text i telefonen. Den kommer jag i morgon hemma i Älvsbyn att skicka till min där fungerande epost för bearbetning och publicering. Den kommer alltså att synas efter det som jag skriver nu. Kanske till och med efter något jag skriver senare ikväll eller i morgon innan vi far. Vem vet.

 

Detta är ett besvärligt inlägg.

 

För att nå full förståelse kommer du, noble Bloggläsius, att tvingas att Googla och klicka något alldeles förfärligt. Men det har du tid med. Jag vet det. Bara det faktum att du läser min blogg visar ju att du inte har något vettigt att göra.

 

Innan vi reste ned hit levde jag i våndan och kval över vad jag skulle ta med att läsa. Så är det alltid. Och jag tar alltid med mig för mycket i den meningen att jag inte hinner läsa ut allt. Men ofta mycket. Och läser nog i allt.

 

Följande medtogs denna gång – kopiera varje enskilt ISBN-nummer i Google så ges besked.

  • ISBN 9789607439314 – köpt vid tidigare besök. Läst i.
  • ISBN 9783981404739 – köpt förra året. Läst i.
  • ISBN 9171283374 – svår att hitta. Ledtråd: Litet Nya testamente. Läst i.
  • ISBN 9789175791074 – köptes på Kallax. Roman. Tänkvärd. Läst ut.
  • ISBN 9789175804118 – helig text. Läst ut.
  • ISBN 9789152635827 – arbetsmaterial. Läst ut och ute (som bilden visar).
  • ISBN 9185530255 – läst förr. Läst ut.
  • ISBN 9780801026836 – riktig baddare. Läst i.
  • Inget ISBN-nummer – läst förr. Omskriven här. Läst ut.
  • ISBN 9783897105485 – läst förr. Omskriven här. Läses i morgon på planet.

Knappa på!


εν Σάμος 7/15 – lör

Är jag en riskfaktor?

Eller tar jag själv risker?

Datorers och internets värld är svår att begripa.

 

För ett antal år sedan köptes till familjen en liten bärbar dator, den så kallade läpp-tippen. Den var vid inköpet utrustad med Windows XP, 3G inuti och ett Telia abonnemang av någon sort. Fungerade bra.

 

Så gick Windows XP ur tiden och ny bärbar manick inhandlades. Den gamla lilla ”dödades” vad gäller epost och sånt men fungerar som skrivmaskin. Punkt. Och hittar trådlösa nätverk som går att använda för att läsa på nätet samt publicera blogginlägg. Bra.

 

Varje gång jag slår på den börjar skärmen se ut som bilden visar.

Klicka på den blir den större.

Högaktningsfullt skiter jag i saken och kryssar bort problempopupparna.

Men tanken gnager:

 

Är jag en riskfaktor?

Eller tar jag själv risker?

Datorers och internets värld är svår att begripa.


εν Σάμος 6/15 – fre

Tio i timmen!

 

Lite yrkesskadad är jag nog sedan tiden på Stiftskansliet. Och lite till. Både före och efter. Kring detta med Vägkyrka som en del av uppdraget att evangelisera.

 

Jo – det fanns ett sådant ord: Evangelisera!

För länge länge sedan i en fjärran galax. Innan skilsmässan Kyrka-Stat*. Det fanns en tid då det sades rent ut: Kyrkan och hennes präster skall evangelisera, skall ta initiativ för att möta människor med evangelium – förutom att enbart rigga ett traditionellt gudstjänstliv, möta folks egna propåer utifrån deras födslar, vigslar och dödslar samt hantera de konfirmander som i alla fall kom. Sådant var bra – givetvis. Men det var inte nog. Man skulle evangelisera.

 

Evangelisation kunde ta sig olika uttryck. Det var bara fantasin som satte gränser – eller snarare bristen på fantasi. Barnverksamhet, ungdomsgrupper, studiecirklar, familjeläger, andra läger, hembesök, församlingshelger, skol-kontakter och allt möjligt annat. Sommarkyrka, närvaro vid mässor och andra evenemang, öppna kyrkor för turister – till exempel Vägkyrkor med skyltar och allt.

 

Idag om förmiddagen tog jag och madammen en promenad. Vi gick första delen av byvandringen jag berättade om för ett par dagar sedan. Dagens mål var den lilla mysigt liggande kyrkan Αγιος Φανούριος . Dit var det skyltat.

 

Vi satt där. I kyrkan och utanför. Läste. Bara var där.

Med oss medräknade tittade väl ett tiotal personer förbi. I timmen.

De tände ljus. Bad. Njöt. Pratade lite. Med oss och andra.

 

Och jag tänkte: Här skulle ju en ortodox präst fatta posto med litteratur och en kaffekokare. För att prata med oss turister. Om tro, om Jesus, om Gud – typ. Det – att ”bemanna” kyrkorummet är en sorts evangelisation jag tror på.

 

 


*  Med detta menar jag bara tiden, alltså år 2000. Jag tror absolut att det inte var statssambandet som på sin tid gjorde kyrkan mer evangeliserande än horn är idag. I stället är det nog snarare så att de lokala kyrkopolitikernas stärkta ställning efter separationen förstärkt tendensen att det bara görs som måste, inte det som kan göras.

εν Σάμος 5/15 – tor2

Hur kättersk är jag?

 

När man här på Samos traskar gatorna av och an – har nu gjort det ett par tre år – ser man här och var på husdörrar ett klistermärke av det slag som andra bilden visar. I en kyrka såg jag också några på bok- och broschyrbordet längst bak – och tog ett ex. Riktigt vad det står för kunde jag inte tyda mer än att det verkade vara något kristet – typ. Min nygrekiska är ju obefintlig. Det är gammal grekiska jag pysslar med då och då*.

 

Jag visade klisterdekalen för damen i receptionen. Hon berättade att kyrkan tillhandahåller dekalerna och att den handlar om att man inte vill ha besök av Jehovas Vittnen . De arbetar tydligen ihärdigt här på ön – eller i hela Grekland.

Med den informationen sökte jag dechiffrera dekaltexten. Jag gissar att den lyder ungefär:

 

Jag undanber mig besök av

heretiker (Jehovas Vittnen, Pingstvänner o dyl)

Var vänlig knacka inte.

Jag är

Ortodox

Kristen.

 

Att Jehovas Vittnen är heretiska – alltså har falsk lära – är vedertagen uppfattning i näst intill alla kristna kyrkor. Redan på 300-talet fördömde Kyrkan teologen Arius som hävdade att Kristus inte var sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern. Kristus/Sonen var enligt honom inte Gud utan det första Gud skapat. Skulle så vara sant, resonerade Kyrkan, vore bön till Kristus bön till något skapat, alltså avguderi. Vore han inte sann Gud och sann människa hade han inte heller försonat och förenat de två och vi skulle fortfarande vara skilda från Gud. Och så är det ju inte. Arius & Co fördömdes därför som heretiker av Kyrkomötet i Nicea. Arianismen försvann så småningom men återuppstod i USA på 1800-talet – Jehovas Vittnen.

 

Men Pingstvännerna då? Är de heritiker? Eller kättare? Eller villolärare?

Uppenbarligen menar Ortodoxerna så. Och jag gissar utifrån tanken att pingstvänner döper personer som tidigare döpts – och en massa andra skäl.

Här tycker jag inte omdömet är lika självklart men det finns poänger i det. Jag menar detta med omdop, en tanke som bygger på att Gud inte handlade i människan första dop utan det måste till ännu ett, kanske flera. Detta är en läroskillnad som inte går att bortse från. Klassisk Lutherdom drar nog egentligen samma slutsats som ortodoxernas dekal vittnar om. Faktiskt.

Att det nog sedan är så att pingstvänner i texten syftar på en hel bunt USA-inspirerade frikyrkor som med dörrknackningsmetod bearbetar Grekland som ett icke evangeliserat område håller jag sannolikt.

 

Men jag då?

Innefattas jag i o dyl?

Jag är ju protestantisk präst, måhända i en så kallat historisk kyrka med en massa år på nacken. Är jag/vi heretiker eller bara ”kristna med brister och defekter”? Det är inte helt rätt att svara på. Faktiskt.

 

Så du ser, noble Bloggläsius, att Samosvistelse inte bara betyder Frappe på dagtid – idag två – och vitt sött vin på kvällskulan. Man får tänka också. Djupt.

 


*  Detta hindrar inte att jag av hjärtans lust och gamman söker tyda ord och beteckningar. Jag kan ju alfabetet. Så vet jag till exempel att brandposten i korridoren utanför vårt rum har texten – här återgiven med latinska bokstäver – Pyrobestick. Lätt att fatta: Utrustning för brand. Och tänk: Det svenska ordet bestick har lånats in i grekiskan. Eller är det tvärt om?

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0