stigstrombergsson

Hur kunde det som var så bra bli så dåligt?

Den tanken gnager i mig.

Far fram och tillbaka i huvudet. Särskilt när jag jämför vad som skrivs i en speciell Facebook-grupp med vad som står i förra veckans och denna veckas nummer av Kyrkans Tidning – den som många kallar Torsdagsdepressionen.

Först Facebookgruppen Vi som var med i Kyrkans Ungdom. Bilden är därifrån och avsikten med gruppen är:

Det här är en nostalgigrupp för dig som var med i Kyrkans Ungdom. 2018 fyller Svenska Kyrkans Unga 25 år. I och med detta vill vi hemskt gärna starta en grupp där vi samlas och myser i minnen och nostalgi från vår historia. Dela gärna med dig av dina bästa minnen! Bjud in alla du känner från KU-tiden. (…).

Avsändare: Svenska Kyrkans Ungas Facebook-sida. Som ett initiativ i och med Svenska Kyrkans Ungas 25-årsjubileum.

Jag har inte analyserat allt.

Det haglar in bilder, notiser, roliga minnen från Riksmöten, Lokalföreningar, Stiftsarrangemang. Inte bara från nu och 25 år tillbaka i tiden då Svenska Kyrkans Unga bildades. Riktigt gamla minnen finns också. Minns jag rätt var det för 25 år sedan mer frågan om en nyomstarts av Riksförbundet Kyrkans Ungdom RKU som funnits innan men kanske tynat. Dessutom hade under min gymnasietid Kyrkliga Gymnasistförbundet KGF funnits – slogs vad det led samman med (och dog i famnen på?) RKU.

Jag har som sagt inte analyserat allt. Gruppen har ju över 1800 medlemmar. Därför är jag lite osäker på om det var i början av den gruppens existens eller om det var en samtalstråd i en annan Facebookgrupp – Prästkollegor – som någon tog upp ungefär följande fråga: Vi alla som varmed i kyrkliga ungdomssammanhang – vad blev det av oss?

Många tolkade frågan yrkesmässigt och yrkesmässiga svar haglade! Förtroendevalda, pedagoger, kamrerer, körsångare, präster, pedagoger, osv.

En del svarade ungefär Det var en kul tid då. Jag firar gudstjänst men arbetar med annat. I något fall finns till och med Jag har lämnat kyrkan – tack och lov!

Det dominerande intrycket var hur som helst att många som yttrat sig – som naturligtvis inte är alla som var med – via ungdomsrörelsen rekryterats till olika uppdrag i kyrkan.

Då skriver Kyrkans Tidning för andra veckan i rad om Rekryteringskris vad gäller musiker, diakoner, pedagoger och präster. De som kommer in motsvarar inte på långa vägar de väntande pensionsavgångarna – varav jag är en.

Jag få spagat i hjärnan!

Om så många så ofta upplevt så mycket som var så bra – varför har inte facklan burits vidare?

Varför har många präster – jag fokuserar på den kåren – som blev vad de blev just på grund av ungdomsverksamhet inte själva med vilja, kraft och blod funnits bland ungdomar i de församlingar där de har tjänst? Eller åtminstone längtat efter det och försökt intill gränsen för att spy av utmattning?

Vad hände? Eller: Vad hände inte?

Det är ju inte första gången jag funderar över detta. För inte så länge sedan, 3 december förra året, ordade jag i saken i inlägget rekryteringskris – klicka här. Där och då kom en enda kommentar – och jag vet att fler än han läser min blogg. Kommentaren berörde den principiellt viktiga men kvantitativt faktiskt ganska marginella effekt som följt av att kyrkan bestämt sig för att rata folk av visst teologiskt konservativt snitt.

Må vara hur det vill med det!

Jag hävdar att rekryteringskrisen är mycket djupare än än till exempel ämbetsteologi eller frågan om så kallat inklusivt språk eller tacojesus eller nåt annat tämligen perifert som det medialt verkar som om kyrkan så gärna pysslar med. Rekryteringskrisen är ett symptom, inte själva sjukan. Som värk förhåller sig till diskbråck – typ. Käcka rekryteringssatsningar funkar som då Alvedon – bedövar symptomen men lagar inte diskarna. För det behövs annat. Inte minst att man utreder hur skadorna uppkommit.

Nu är jag upprörd!

Bäst jag inte skriver mer! I alla fall nu!

Det var tidigt i höstas frågan kom.

Det var en mamma till en som var konfirmand för ett par år sedan som ställde frågan. Efter en veckomässa.

Stig. Vi är ett par stycken som pratat om att det skulle vara intressant med en resa till Samos för vuxna – med ungefär det innehåll som resorna ni gör med ungdomarna har. Kan inte det vara möjligt?

Jag har fått veckoresa några varv till Efesos med nykonfirmerade  Först i tre år till Kushadasi i Turkiet – ett av åren blev jag där i fjorton dagar då det var så många konfirmerade att vi delade upp dem i två grupper. Sedan, på grund av utvecklingen i Turkiet, två år till den grekiska grannön Samos. Alla de turerna är gjorda med avsikten att vara på läger, samtala, ha ”lektioner”, be, leka och bada. Navet för alltsammans är besök i de utgrävda delarna av den antika staden Efesos där aposteln Paulus var på sin tid – liksom evangelisten Johannes och Jesus mamma Maria.*

Idén om en vuxenresa var ju lysande! Den är lysande!

Alltså planering! När? Hur? Kostnad? Var? Vilka? Vem?

De program ungdomarna mötts med går att vuxenkonvertera!

Det insåg jag på en gång. Stor ekonomisk subvention likt konfirmandarbetet behövs inte. Folk kan betala fullt pris för en chartervecka med innehåll. Ledarbemanning behöver inte vara lika tät – det handlar ju om vuxna som inte behöver punktmarkeras eller köras i säng på kvällarna.

Det går! – men behöver komma in i budgeten och vårplaneringen.

Man har fått anmäla intresse. Antalet är nu så att vi beslutat köra. Men det är ännu inte för stort. Platser finns kvar. Men med det samtal jag fick för en stund sedan och ett epostmeddelande är det definitivt tillräckligt för att jobba vidare.

Sista onsdagen i januari, ca 19.15 – efter Veckomässan 18.30 i Älvsby kyrka – blir en info-träff i Församlingsgården. Då kan man ansluta och vi kan börja boka.

Läckert!

*  Varje år har jag under resorna bloggat nästan dagligen. Alla de inläggen finns i kategorin Speciella resor. Man kan också hitta det skrivna om man söker månadsvis – maj-juni från 2013 och åren efteråt.

Också i år är antalet konfirmander än en gång stort – 53 stycken. Med vuxna ledare och några unga ledare ur Kyrkans Unga skulle det dra upp mot 65 resenärer på en plats samtidigt vilket inte är bra. Därför blir ungdomarnas resa i år delad i två omgångar till samma hotell som vuxenresan veckorna direkt efter.

Japp! Det är torsdag.

Jajjamän! Jag har semester.

Kanske tycker någon det är tidigt. Alltså inte att det är torsdag – den kommer ju som regelbundet med en veckas intervall. Men att börja semestern redan den 4 januari.

Jag har blivit spådd.

Facebook har en massa hyss för sig. Analyserar vilken Game-of-thrones-, Mumin- eller Disneyfigur man är, vilken nationalitet man innerst inne odlar, vilket yrke man skall få, har eller skulle haft osv. Givetvis fanns då också en spådom för 2018. Klickar du på bilden blir den större och du det resultat jag fick.

Halva texten torde i alla fall bli sann om planerna håller. Det där om att du lämnar ditt gamla jobb. Det ämnar jag ju göra vid halvårsskiftet, strax efter det att jag blivit 65 år ung. Tjänsten som – detta har jag nämnt i tidigare blogginlägg – komminister i Älvsby församling skall då få sig en annan innehavare. Det är jobbet jag lämnar.

Här vill jag med kraft inskjuta att jag egentligen ogillar att säga att jag jobbar som präst. Så beskriver jag mig aldrig om jag själv får bestämma orden. Präst är inget jobb man har! Det är något man ÄR. 7x24x365,25 timmar varje år. Det jag jobbar som är möjligen just den tjänst jag som präst just nu har – kom-minister vilket betyder med-tjänare (till Pastor, det vill säga kyrkoherden) i sagda Älvsby församling.

För ungefär fem år sedan slog jag in på den vägen – komministervägen alltså. Jag lämnade då uppdraget – OK: jobbet – som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Tanken var att det skulle vara temporärt som en time-out under 2013 men av flera anledningar kom det att bli permanent. Och till sommaren släpper permanentningen.

Vi var fyra präster i församlingen när jag började i februari 2013. Sedan har det varierat. Efter ett par år blev en av komministrarna sjuk. Då blev vi tre. Den den förre kyrkoherden lämnade en tid efteråt sin tjänst efter mer är 20 år i befattningen. Då var vi två komministrar kvar. Den ena av oss vikarierade då i den herdebefattning hon sökt och också fick. Det innebar att en komminister blev kvar – lilla jag. Samt inhyrningar av tillfälligt slag för en del gudstjänster och kyrkliga handlingar, semestervikariat etc.

Det jag nu säger kan låta provokativt men är ändå sant: När en komminister i en församling blir kyrkoherde i samma församling lämnar han eller hon församlingen.

Här menar jag i betydelsen av operativt fältarbete med konfirmander, en hel del gudstjänster och kyrkliga handlingar. Så är systemet. Det jag säger är inte på något vis kritik av person.

Som kyrkan nu fungerar består uppdraget som kyrkoherde av stabsarbete med så många trista sammanträden och tråkiga budget- och personalfrågor att det kanske bara är en tredjedel av tiden som kan användas till arbete i terrängen.

Uppgifterna blir inte färre bara för att det finns färre i tjänst.

Naturligtvis kan man ta bort en del saker – hembesök, träffpunkter av olika slag. Kanske kan man stuva om dop och vigslar lite och låta musikern ensam ha andakt på äldreboenden men det dör i alla fall ungefär 100 Älvsbybor om året och det skall firas gudstjänster i två kyrkor och konfirmander skall ges möjlighet att möta Tro på Kristus. Vid vakanser blir det alltså mer att göra för dem som är kvar.

Kring detta klagar jag inte alls när det händer! Det hinner man inte och skulle bara ta energi från det viktiga som finns att göra. Dessutom har jag varit med om det förr. Det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och hugga in. Det gjorde vi, jag och andra medarbetare.

Det mariga är att sedan man fyllt 50 har man 32 semesterdagar varje år. Med tre av de som förr kallades prostdagar kunde det bli sju veckor väck. Men så går det inte när det är vakanser i befattningslistan och om sommarledigheter skall fungera något så när rättvist. Det skall ju alltid finnas (minst) en i tjänst och därför får man nöja sig med fyra, max fem veckor på sommaren. Det är i sig ganska OK men innebär faktiskt att man inte får ut sin berättigade ledighet.

Gjorde inte Kyrkorådet något när det var vakant?

Typ rekryterade på de vakanta komministraturerna.?

Har inte de ansvar både för verksamheten och personalens villkor?

Det är pinsamt att svara som jag nu gör:

De verkade inte speciellt oroliga. De var ju upptagna med en annan personalfråga. Och sedan en annan fråga till. Och budgetar. Och kan man inte ha flera bollar i luften studsar några mellan stolarna.

Men det lindrade sig i alla fall. Sommaren 2016 kom en komminister till. Och i somras ytterligare en halv präst.

Effekten har hur som helst blivit att det finns en massa sparade semesterdagar. Man får ha max 40 sådana. Har man fler regleras det till 40 vid årsskiften och man får det överskjutande i slantar och lusidorer. Så blir det på januarilönen.

Men 40 dagar har jag kvar sedan tidigare år. Plus 16 dagar 2018 då jag ju planerar vara i tjänst första halvåret. Det är alltsammans något jag är berättigad till. Det är tid arbetsgivaren är skyldig mig.

Det börjar jag nu ta ut. Två dagar denna vecka. Eller om man vill: 6 dagar i januari, lika många i februari, 8 i mars, 12 i april, 4 i maj och 20 i juni. Så är planen. Dessutom har jag som alla andra i snitt två vanliga arbetsuppgiftsfria dagar varje vecka. Det är 52 dagar. Dags för matte: 56+52=108. Första halvåret har 181 dagar. Dra 108 från 181.

Hur skall jag vara optimalt nyttig 73 dagar under 26 veckor?

Vi har gjort en planering, herden och jag. Den justerades något till innehåll, inte omfattning, på grund en lycklig tilldragelse. Den unge komministern med familj reser till Sydafrika för att adoptera en pojke till. Det betyder föräldraledighet under en stor del, kanske det mesta av våren.

Den andra bildens färgglada system är en översiktskalender över mitt (planerade) första halvår 2018. Orange färg är vanliga arbetsuppgiftsfria dagar, gult är semester och blått i tjänst. Ljusare blå ton betyder lägerdygn.

Och idag var det en semestertorsdag – den första.

Detta aviserade jag i förrförra inlägget med rubriken andra piller. Jag har tagit några denna höst. Jag menar lutherpastiller, ett speciellt slags TAS – Teologiska Anabola Steroider.

Vid ett par tillfällen har vi i höst firat en smärre gudstjänst med rubriken Luther denna helg. Tanken bakom var ungefär: Vad sa Luther, eller skulle Luther sagt, denna helg i kyrkoåret, kring någon av just denna helgs föreslagna texter? Och säger oss? I transponerat skick i och till vår tid. Nu. Inte då.

Jag tyckte idén (som jag själv kommit på) var intressant och för att lösa det självpåtagna uppdraget konsulterade jag Luthers Kyrkopostilla volym två och ett. Den ena helgen var vad vi kallar Söndagen före Dom-söndagen i slutet av förra kyrkoåret. Den andra var Andra söndagen i Advent, alltså i början av detta år.

Jag valde Kyrkopostillan fast jag också äger hans Huspostilla. Den fick vara med sina kruseord. Dessutom är den 1800-tals.volymen nedupppackad sedan några år. Nedpackad i en låda, uppackad på kallvindan.

Han är långrandig, han Luther.

Predikningarna är långa som halva förra vintern. Och då menar jag norrbottnisk vinter, inte nåt syd- och mellansvenskt tjafs. Mellan 15 och 20 sidor.

Läsa en sådan i sin helhet?

Aldrig i livet! Inte många kom till gudstjänsterna men alla hade gått i förtid om jag gjort så. Bra är det därför att den gode reformatorn liksom skiktar sin förkunnelse. Inte sammanhängande i för det första, för det andra och för det tredje. Så strukturerad är han inte. Men i ordens viller-valla har han som olika avsnitt – typ:

1. en del om texten i sig med en tillämpning för fattiga anfäktade själar,
2. ett avsnitt bitvis grov och underhållande vild polemik mot påven och/eller svärmarna,
3. undervisning om lag och evangelium – oberoende av bibelavsnittet,
4. en utredning om den rättfärdiggörande tron – också oberoende av bibelavsnittet.

Det var mest den första punkten jag tog fasta på och försökte göra om den för idag. Vid det ena tillfället refererade jag också lite av polemiken med ett kort försök att hitta motsvarigheter idag till dem Luther kritiserade då – ganska svårt i komprimerat skick.

De två helgerna det handlade om påminner om varandra. Andra söndagen i Advent återvänder ju tematiskt en hel del till vad som präglar slutet av ett kyrkoår – allvaret i den dubbla utgången och den trygghet vi har i att rättfärdigheten skall upprättas av Honom som gav sitt liv för oss.

I detta är Luther tydlig och – faktiskt – mer själavårdande än jag trodde. Det var bra predikningar åtminstone för mig. Och i sitt till idag överförda skick ganska skarpa. Gud är bister, krävande och dömer orättfärdigheten. Sant. Samtidigt ger Gud oss, alldeles utan vår förtjänst och trots våra brott, den fullkomlighet och gemenskap som Gud själv i Kristus skapat förutsättningen för. Och som vi får tro.

Så – han är nog läsvärd, han Luther.

Inte för att repetera utan för att reflektera över.

Och reformeras av.

Rentav dopas av.

PS: Halva denna text mobiltelefonskrev jag i det vinterskogens mörker jag nämnde i förra inlägget. DS.

Först av allt:

Man måste få satsa!

Till och med satsa fel!

Rentav misslyckas!

Får man inte det händer inget!

Och man lyckas ännu mindre!

Det är en tanke att hålla fast i också när besvikelsens grå nyans invaderar sinnet. Inte ytligt hålla fram som en ursäkt för att bara slå ifrån sig, för att inte tänka, för att strunta i att analysera och utvärdera. Så görs ibland. För mer än 20 år sedan hörde jag en högt uppsatt kyrklig dignitär säga: Det blev inte som vi avsåg men det är ju ingen idé att nu utvärdera det - det ligger ju bakom oss. Just då och där var det ett extremt förnekande vägval för attkomma undan alla tankar på felval. Tyvärr är det absolut inte atypiskt - eller otypiskt som det heter här i norr. Både hög och låg drar sig ofta för att försöka se var man bedömde fel eller handlade oklokt.

Reformation 500 har denna lördagseftermiddag fått mig på dessa tankar. Det kanske inte var rätt eller realistiskt tänkt, det vi tänkte just under rubriken Reformation 500. Och det är jag (just nu akut) besviken över.

Vad var det då, detta Reformation 500?

Kyrkoherden gav mig i slutet av våren i uppdrag att fundera kring ett upplägg för att i församlingen uppmärksamma reformationsjubileet. Intressant. Jag sökte lösa uppgiften och presenterade för arbetslaget muntligt och lite skriftligt mina funderingar.

• I förkunnelsen skulle varje präst varje söndag försöka inflika någon uttalad Luther-tanke.
• I veckoverksamhetens olika delar av barn-, konfirmand-, kör- och ungdomsverksamhet också försöka göra så i tillämpliga delar.
• Det ordinarie Bibelstudiet skulle tackla Galaterbrevet och i gruppen Te&Tanke skull det finnas en Lutherkvart med olika teman.
• Tre event, extra satsningar, under rubriken Reformation 500 skulle få ta var sin lördagseftermiddag i anspråk följt av en kort gudstjänst på Helgsmålsbönstid med försök att transformera om reformatorns förkunnelse till Luther denna helg med dess texter och teman.

Arbetslaget mottog planerna positivt. Vi beslöt att köra – med främst mig som aktör. Men inte som ende aktör.

• Hur förkunnelsen blivit i andra gudstjänster än "mina" kan jag inte uttala mig om. Jag har nog inte ens själv varit konsekvent.
• Veckogrupperna vet jag inget om förutom Bibelstudiet och Te&Tanke. Det sistnämnda forumet har inte varit någon kioskvältare. Allt som allt jag och ett par personer med växlande närvaro på grund av jobb. Bibelstudiet har dock arbetat sig genom brevet.
• Och lördagarna? De med den speciella rubriken?
  Första gången var vi åtta. Andra gången kom en och sedan fem till för gudstjänsten. I eftermiddag ingen och vi får se hur det blir klockan 18. Ringa in helgen ska jag i alla fall göra.

Var tänkte vi kollektivt fel? Var gjorde vi missbedömningen? Var förberedelsetiden bortkastad? Jag tycker man skall borra i sådana frågeställningar liksom i många andra liknande. Känslan av fiasko finns ju.

Samtidigt måste man prova.

Hade vi inte försökt göra något hade ju med 100% säkerhet inget alls blivit av. I kyrkan är det inte ovanligt att det händer – alltså att man spelar safe så till den milda grad att man bara kör eller genomför något när man med säkerhet vet att det faller folk på läppen. Det försiktiga sättet att gå framåt blir då de facto en kräftgång.

Jag tror vi behöver gå på som en vi-har-en-idé-kyrka, inte som en det-är-ingen-idé-kyrka.

Därför tror jag det var rätt att försöka. Om det vi försökte göra var rätt sak eller var att på rätt sätt göra en sak eller med rätt person i anrättningen kan jag inte själv rätteligen säga.

Ingen kom för att delta under eftermiddagen, det jag ägnat tid åt att förbereda. Det må vara hänt. Det förberedda finns ju kvar.

Värre är att arbetsplatsens internet inte fungerar. Det kom att betyda att jag inte fick tag i mina förberedda ting – en Påvverpåjnt och en del annat. Mer tid fick ägnas åt omförberedelser av det som sedan inte blev av.

Jag blev ju dessutom vingklippt vad gäller annat framtidsarbete! Kommer inte åt det som jag ska hålla på med framöver och som i något slags välsignat anbefallt tillstånd befinner sig på en server i södra delen av landet. Det irriterar mig högeligen att jag på så vis får mitt jobb sabbat av att datafolk som inte ens befinner sig på orten inte skött eller sköter sina jobb. Tydligen är mina uppgifter så oviktiga att service- och understödsfunktioner inte behöver jobba både dag och natt för att systemen skall funka till förmån för det som är Kyrkans uppdrag – förkunna, undervisa, utöva diakoni och mission.

Dock kunde döarbetstiden ägnas åt att medelst telefonen skriva detta blogginlägg som via hemdatorns fungerande internet publiceras senare i kväll.

PS: I gudstjänsten var vi fyra stycken. Lyckat? DS.

Jag nämnde att jag var på en stiftshandläggarledd kurs- och samrådsdag kring en angelägen sak. Just den samlingen genomförs kontraktsvis. Nu var det Piteå kontrakts tur, alltså det band av församlingar som finns längs med älven från norska gränsen till Bottenviken – Arjeplog, Arvidsjaur, Älvsbyn, Piteå, Norrfjärden och Hortlax. Alla var representerade utom Piteå, den suveränt största församlingen. Om deras frånvaro beror på att de inte menar sig ha något att lära eller inte har något att bidra med skall jag hålla osagt. En brist är hur som helst att den som är störst uteblev.

Ämnet för dagen var att det nu inte på långa vägar rekryteras det antal blivande musiker, pedagoger, diakoner och präster som motsvarar de kommande årens pensionsavgångar. En akut kris. Eller en kronisk?

Vi samtalade och delade berättelser och erfarenheter, inte minst om hur vi själva kallades till och hamnade i det vi är. Bra samtal. Påfallande många av oss kunde ange att vi växte upp i bekännande kristna och svenskkyrkliga hem.

Analyserna blev enligt min mening tyvärr för ytliga. Vi pratade om att kyrkan inte är ett attraktivt utbildningsmål – men inte varför. Att vad man kan kalla rekryterande miljöer saknas nämndes men djuplodades inte i. Att den sorts modellpersoner som lockade oss numera är mycket färre konstaterades – men varför det blivit och är så berördes inte.

Jag har mina egna teorier och delger nu dig, noble Bloggläsius, en del av dessa.

• De miljöer där människor upplever kallelse till tjänst är samma miljöer som kallar folk till lärjungaskap, till att bli, vara och växa som kristna. Där folk inte kommer till medveten tro produceras inte heller folk med tro som yrke. Det är en enkel och grundläggande sanning.
• När jag var ung fanns ledarprofilledda veckokvällssamlade ungdomsgrupper i många församlingar. Ungdoms- och gymnasiströrelserna RKU och KGF var vitala vitala och profilerade. Så kallade Ungdomssekreterare, sedemera församlingsassistenter, fanns i en del församlingar men präster tog på många håll aktiv del i sammanhangen. Läger med profilerat innehåll kryddade anrättningen 4-6 gånger per år. I de sammanhangen kläckte den kull prästkycklingar jag tillhör och som de närmaste åren kommer att gå i pension.

Så vad gick fel – faktiskt under min tid som präst?

• Prästerna abdikerade. Många ville inte jobba med tonåringar, i en del fall inte ens ha konfirmander. Att det blivit så konstaterades redan i början av 1990-talet och stiftet genomförde sammandragningar av församlingarnas arbetslag med förtroendevalda kring saken. Att inte tillräckligt många präster vill jobba kvällar och fara på läger såg man alltså redan för 25 år sedan men bättre blev det inte.
• Några präster gallrades bort. Det fanns de som var engagerade lokalt men man slutade regionalt ta dessa i anspråk eftersom de var av fel sort, behäftade med minoritets-uppfattningen i den då fortfarande aktuella ämbetsfrågan. Varför en del som hade detta ”fel” framstod som mer ungdomsengagerade per kilo kroppsvikt än de som var "rätt" skulle man kunna fundera över.
• Evangelisationen försvagades. Alltså själva drivet att nå nya med Evangelium. Attityden att-ta-emot-dem-som-kommer förstärktes på bekostnad av gör-alla-till-lärjungar-perspektivet. Och kyrkoråden upprördes inte – om nu någon trodde det.
• Debattläget förändrades till större slätstrukenhet – och därmed rekryteringen. Personer som vill yrkesarbeta inom nykterhetsrörelsen rekryteras oftare bland helnyktra än bland måttlighetssupare. Det är ett välkänt faktum. På samma sätt blir de som tränar fotboll mycket mer heta på att försöka bli proffs än de som lattjar läder lite då och då. På samma vis är det naturligtvis i kyrkan. Väckelsesammanhang och tydlig profil genererar fler kallelser än vag kyrksamhet men man började rata folk ur de sammanhangen. Misstänkliggöra dem. Till och med motarbeta en del som inte i alla stycken gillade allt som hände i kyrkan. Eller bara problematiserade saker och ting.

Jag hade i 16 år uppdraget att vara skolpräst och lärare på en folkhögskola som gav Svenska kyrkans Grundkurs, då obligatorisk som första byggnadsstenen i en utbildning för att bli främst diakon eller präst. Under dessa 16 år såg jag från vilka församlingar i stiftet de kom som ville pröva en upplevd präst- eller diakonkallelse. Jag såg också varifrån inga kom. Jag såg att vissa församlingar, miljöer och ledargestalter "producerade" år efter år och att andra, faktiskt hela regioner, gav praktiskt taget noll.

Min slutsats blir: Ungdomsgrupper klassisk stil, Alphagrupper och liknande för vuxna, en småkonservativ teologi samt närvarande modellpersoner är kallelsedrivbänkar. Det är precis samma saker som förverkligar vad Kyrkoordningen anger som Svenska kyrkans syfte: att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Jag hade igår just tittat igenom den resväska som innehåller en massa mjukisjulkrubbefigurer. Vi har den att ta med vid besök på dagisar och liknande. Efter att ha krafsat och rafsat bland får, heliga konungar och herdar fann jag mig själv skriade: Var är åsnan?

Det var bara åsnan jag var ute efter. Jag ska ju förkunna i morgon på Första Advent och då behövs ju en åsna. Som rekvisita – typ. För en förkunnelsen ska bli skattig. Jag menar inte uppskattad utan just skattig.

Skatten är namnet på den sön- och helgdagliga barnsamling som en trappa ner sker samtidigt som det i själva kyrkorummet pågår en massa trist vuxenprat. Tre till åtta barn i åldrarna tre till sju år brukar det vara frågan om. De möter en skattkista med lämpliga ting och en samling med planerat innehåll.

I morgon är det ingen Skatten där nere. Orsak? No sunday school teacher this day! skulle amerikanarna skulle sagt. Och när så sker måste det ju bli skattigt där uppe i stället. Barnen kan ju inte helt bli blåsta på sin grej och därför får hela den gudstjänstfirande församlingen skattifieras med kista och allt. Och då, enligt min tanke för i morgon, med bland annat julkrubbeåsnan i lådan.

Naturligtvis undersöks försvinnandet. Pinkertons detektivbyrå är inkopplad liksom Sherlock Holmes och Hercule Poirot – om den sistnämnde kommer loss från mordet på sin insnöade Orientexpress.

Ledtråd finns: Den lokale komministerkollegan våndas i höggradig självmisstanke. Han tycker sig minnas att han någon gång för något ändamål någonstans plockat upp tyghovdjuret ur väskan men inte har en susning var fyrbeningen efteråt hamnat.

Hur som helst är saken löst på annat vis – i morgon alltså.

Vintergreppet är i alla fall kopplat över Norrbotten. Förra bloggposten handlade om snö och ämnet är fortsatt aktuellt. Men fick annan karaktär. Snöstormen i slutet av förra veckan ersattes av regn och blidväder vilket innebar att blåishalkan kom att vara samtidens stora samtalsämne och problem.

Trots det glatta underlaget for jag, primärhustrun och de två Luleåbarnbarnen förra lördagen till äventyrsbadet Boden för att ha kul. De små var alltså hos oss den helgen. Sedan de for har snöfall och kyla återvänt och det är gnistrande vackert ute.

Måndag var det arbetsuppgifter förmiddag-eftermiddag-kväll. Tisdag likaså med kursdag i Arvidsjaur – om medarbetarrekrytering och kompetensförsörjning som det heter på stifts-kansliiska. Viktiga saker som jag dock inte ordar mer om nu. På kvällen en vuxengrupp. Onsdag hade jag planerat att ha eftermiddagen uppgiftstom men ett strulande internet förlängde också den dagen till trippeln förmiddag-eftermiddag-kväll. Torsdag var ledig. Fredag uppgifter men inte på kvällen.

Till sommaren – som jag nu tänker– avser jag avsluta min anställning som komminister i Älvsby församling. Den enda orsaken till detta är att det sedan den 21 juni 1953 varit möjligt att ana att jag också skulle bli 65 år ung. Naturlig avgång, alltså.

Jag har massor med sparad semester att ta ut. 40 dagar. Plus halva nästa års semester. Och två lediga dagar i veckan. Och ca 5 vad vi kallade prostdagar som tydligen kan vara kvar också sedan avtalet skrivits. Summan av den kardemumman blir att jag kommer att tjänstgöra 66 dagar nästa halvår. Med vad? På vad sätt ska jag vara mest ”nyttig” och ”effektiv”? Här planeras!

Dessutom ska det rekryteras nytt. Någon annan präst skall ju efter mig vara komminister i Älvsby församling. Det är inte jag som rekryterar. Jag lägger mig inte i saken men säger ändå till präster som läser min blogg och bloggläsare som känner präster:

• Var på alerten!
• Var nyfiken!
• Ge dig till känna hos min kyrkoherde!
• Ta reda på hur det är här, hur arbetet fungerar och hur det prioriteras!
• Och när det blir aktuellt – SÖK!

Älvsby församling är en bra församling att försöka vara nyttig i och är en efterträdare på plats när jag slutar märks inget tomrum och ingen behöver ropa Var är den åsnan?

Idag har jag varit arbetsfri.

Eller kompensationsledig fast det formellt inte riktigt heter så.*

I snöyra!

Det började i natt. Det börjar nog närma sig 3 dm nu. Snö och blåst. Innebär regelbunden snöskottning, likt medicin 3-4 gånger dagligen.

Varför har ingen skottat? frågade jag i arg ton för en del år sedan i samma typ av snöstorm ett par av de hemmavarande barnen.

Det snöar ju! blev svaret.

Jamen hallå! tyckte jag. Just det! Man kan ju skotta undan ändå så att det inte blir så mycket!

Och svaret kom: Hörru pappa – att skotta medans det snöar är som att torka sig i arschlet innan man skitit färdigt.

Vad har det med Kyrkohandboken att göra?

Den har jag funderade över idag medans jag skottat snö och medans jag... – censur här!

Handboksarbetet är ju uppenbarligen inte klart även om en del inbillar sig det. I Kyrkomötet vek den opolitiska gruppen POSK ner sig för de etablerade politiska partiernas grupper för att få ett slut på hela den sak jag skrev om i förra inlägget. Se tydligt här: Den grupp som är kritisk mot att politikerna har makten och drev den saken i kyrkovalet tidigare i höst gjorde nu upp med samma makter och gav hjälp till nomenklaturan i den knipa den försatt sig i. Sossar, centerpartister, moderater och poskare bestämde sig för att anse Handboken färdig att antas men tillade i samma andedrag att man skall arbeta vidare med musiken – som då tydligen inte är färdig.

Sånt schackrande ogillar jag skarp! Trovärdighet noll!

Vad blir resultatet?

En Kyrkohandbok som inte kommer att ena Svenska kyrkan.

Och ett fortsatt arbete med olydnadstillägg. Folk som inte blev lyssnade till utan bara nedröstade i utskott kommer ju att agera såsom de vill – det många så kallat radikala och framåtsyftande så länge gjort.

För egen del blir det inte så mycket. Kyrkohandboken skall i sitt fargiga ofätdiga skick börja gälla från och med Pingst nästa år. Som jag nu tänker pensioneras jag tillsommaren. Ändå skall jag noga – jag har inte varit jättenoga – rannsaka formuleringar och om det blir aktuellt som emeritus använda det som är bra och stryka eller justera det jag anser vara teologiskt felaktigt.

Många – inte bara gamla gubbar – kommer att göra på samma sätt så det kommer alltså att fortsätta att vara kladdigt – om jag får använda dotterns kanske grova metafor.

Jag gick ut vid 16-tiden och grep mig an snödrevet. Sedan jag skottat mig ut från förstukvisten och avancerat till och med garaget fann jag att det snöat nya 1,5 cm på bron där jag börjat. Jag sopade av den och gick in. Om någon timme är det dags att gräva sig ut igen.

* Präster har ju rätt till 15 arbetsfria dagar utöver semester eftersom vi är i selen helgdagar och lätthelgdagar då annat folk är lediga. I år ville arbetsgivaren över hela linjen – inte som lokal och frivillig överenskommelse – ta bort dessa och lägga upp arbetstiden på annat vis. Tanken måste inte vara totalt fel men det mariga var att de präster som är anslutna till KyrkA i realiteten erbjöds en lönesänkning motsvarande ungefär en vecka. Att en yrkeskår och en fackförening accepterar lönesänkning är mycket ovanligt på arbetsmarknaden – lindrigt sagt. Därför har det inte blivit något nytt avtal i år och förhandlingar och medling står – vad det verkar – still. Det gamla avtalet tillämpas tills vidare.

Genom åren har jag och många kollegor jag känner inte varit så noga med att pressa fram dessa dagar och i passivt och kanske naivt låtit arbetsgivaren profitera på vår idealitet och vårt kallelsekänsla. Tack för sånt får man aldrig! När arbetsköparen då utan vidare spisning bara vill ta av oss löneproletärer de dagarna blev jag avtalsfundamentalist och tar ut alla. Idag var 15:e dagen.

Först lite glos- och grammatikfakta.

Med ordet rikskyrkan menar jag Svenska kyrkan på nationell nivå med Kyrkomöte, Centralstyrelse och Kyrkokansli. Vad gäller bankrutt tänker jag inte ekonomiskt. Med ?-tecknet menar jag att jag ställer frågan, inte att jag påstår.

Kyrkohandboken är ett j*vla skit, men nu har vi baxat den ända hit.*

Senare denna vecka kommer förslaget till ny Kyrkohandbok, manualen för hur gudstjänstlivet skall se ut, att debatteras och beslutas. Det skall ske i Kyrkomötet, den beslutsförsamling som valdes för fyra år sedan och nu samlas för sista gången.

Förslaget har gått flera turer. I omgångar har det fått en massa stryk. Debatten har paradoxalt nog varit både högljudd och stum – hur det nu kan kombineras.

Vad det verkat har främst musikerna tagit sig ton med kritik långt upp i registret. De som knogat med saken – arbetsgrupper, styrgrupper, samordningsgrupper, revisionsgrupper, alla på Kyrkokansliet – har förhållit sig ganska döva. Anmärkningsvärt är att inga debattörer med liv och lust höjt sina röster till förmån för förslaget.  Högljutt och stumt.

De så kallat högkyrkliga – vad det numera egentligen är för tomtar – har riktat välgrundad och pregnant teologisk kritik mot delar av förslaget. Inga debattörer utanför Rikskyrkan, knappt ens där, har gått emot dem.  Högljutt och stumt.

Remissrundor är gjorda, utvärderade och redovisade, i stora delar i procent av svar på förformulerade spörsmål. Kyrkokanslifolket förefaller ha tolkat remisserna så att allt som inte uttryckligen fått underkänt ansetts bra. Igår kväll kom en ny sammanställning. Där hade man bara räknat som bra det som remisserna uttryckligen sagt var bra eller mycket bra. Inget utom den musikserie som redan finns i nuvarande Kyrkohandbok når 50% i tävlingsgrenen positiva omdömen – om jag fattat saken rätt.

En revisionsbyrå fick i uppdrag att gå igenom hur projektet med att arbeta fram en ny Kyrkohandbok genomförts. Granskningen gällde inte resultatet utan tillvägagångssättet. Rapporten som kostat en halv miljon kom förra veckan.

Byrån tar upp åtta punkter viktiga när det gäller att arbeta i projekt. Punkterna färgsattes av revisionsbyrån och är: Projektdirektiv, Projektplanering och metod, Projektorganisation – roller och ansvar, Praktiskt genomförande, Beställarens styrning och uppföljning, Hantering av remissinstansers kritik, Transparens ochKommunikation och förankring.

Grön färg hade betytt att ett område hanterats väl, gult står för behov av utveckling och rött att väsentlig förbättringspotential anses föreligga. Observera att ingen punkt fick grönt.**

Processen med att arbeta fram Kyrkohandboken har alltså varit dålig. Innehållet är mycket långt ifrån så accepterat som en Kyrkohandbok för Svenska kyrkan rimligen måste vara för att skapa enighet och, som det hette i förra veckans nummer av Kyrkans Tidning, liturgisk ordning – eller var det lydnad.

Kommer den att antas? Jag gissar det.

Prestigeförlusten för Kyrkomötet att underkänna både sig självt och centralbyråkratin är ett alldeles för beskt piller att svälja. De som sitter över och överst i organisationer brukar värja sig för sådan självkritik. Rätt skulle vara att riva upp, göra om och göra rätt. Skulle beslutet mot min förmodan bli så är det ändå försent. Ork och motivation att på nytt älta handbok är för svag. Tyvärr. Möjligen skulle vägvalet kunna fungera att behålla HB 1986 med en auktoritativ uppmaning att i tio år hålla sig till den med dess möjligheter. Möjligen.

Att både resultat och process vad gäller Handboken får underkänt förstärker än mer rikskyrkans förtroendemässiga bankruttighet. Handboksarbetet läggs nu till reseskandaler, tacogate, det tänkta stenbordet för fyra millar (som tack och lov inte blev av), arbets-givarorganisationens arrogans mot KyrkA och andra missbruk som på senare tid insmugit sig i kyrkan.

*  Formuleringen är en lätt omarbetad variant av början på den dikt den socialdemokratiske finansministern Kjell.Olof Feldt skrev den 21 december 1983. Mer om bakgrunden kan man läsa här.

**  Dag Sandahl ger på sin blogg ett bra referat av revisionsrapporten – se här.

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den femte bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan.

Rubriken blev på grund av innehållet något avvikande, liksom insorteringskategorin. Valresultatet är i publicerande stund dessutom klart – en sak att (kanske) kommentera i ett annat inlägg. 

Rubriken på detta blogginlägg skulle lika gärna kunna vara macaronesien 05.

Jag befinner mig ju i skrivande stund fortfarande på ön Sal i Kap Verde, Afrika.

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag via ett svajigt internet kunnat ta del av hur tre av de fem som gick vidare som nominerade kandidater till biskopsstolen i Luleå sa i den 30-minuters-intervju de utsattes för. Senare lyssnade jag till de två återstående. Hur jag kommer att rösta på tisdag tänker jag inte berätta. Jag vet inte säkert. Hur jag röstade – mer adekvat eftersom detta publiceras efter första valomgången tänker jag inte heller tala om. Dock vill jag fundera lite över Fem i hearingen som det hetat om Enid Blyton skrivit saken.

De fem var bara SÅ förödande lika!

Och svarade bara SÅ prognosbart på de frågor de fick.

Först fick de redovisa sin favoritpsalm.

Lite olika bud kom. Inget upphetsande. Jag skulle möjligen valt samma som en av dem men troligast en helt annan. Min psalm börjar Än finns det en värld – jag kommer inte ihåg numret på rak arm – och ger frälsningshistorien i kompendie-format innan en slutsats för Kyrkan av idag.*

Man pratade Ledarskap och deras erfarenheter av dylika ting.

Viktigt. Och oviktigt. Numera leder ju en biskop praktiskt taget ingenting. Biskopen är – oberoende av person – ungefär lika maktlös som kungen. Ordförande i Stiftsstyrelse och Domkapitel men de facto utan annan makt än att på- och avkraga präster och diakoner.

Det var på 1990-talet abdikationen skedde. Minns jag rätt menade de dåvarande biskoparna att Ledning och Tillsyn inte kunde rymmas under samma hatt. Ganska märkligt drag egentligen. För kyrkoherdar går det ju bra. De leder eller åtminstone skall leda församlingen samtidigt som de skall utöva tillsyn så att allt fungerar enligt Kyrkoordningen.

Diakonin togs upp.

Jag gissar att en sjättedel av valmanskåren är diakoner. Lätt hänt att prästperspektivet blir för allenarådande. Det är ju präster som är valbara och en tredjedel av de röstande är präster. Att diakonin ges volym är därför bra. Ämnet leder också till svar som är självklara och konfliktfria. Alla ser ju utmaningarna, alla tycker ju det är viktigt, enighet råder.

Undrar om samma alla-är-trädda-på-ett-snöre-fenomen uppkommit om man valt att också fråga om hetare saker som gudstjänstlivets utseende, dopsedens fria fall, de accelererande utträdena eller olika evangelisationsstrategier. Intressant hade det varit.

Men en frågeställning kanske ändå hade lite bäring åt de hållen. Det redovisades att bara 6 procent av de kyrkotillhöriga menar att kyrkan tar tag i de livsfrågor de grubblar över med ett språk de ser som relevant och på platser eller i sammanhang där de befinner sig. Bara 6 procent – kommentarer?

Alla likadana igen med svar typ: Ja, det är ett problem. Här måste vi bli bättre! samt en del funderingar över vilka existentiella frågor det kan röra sig om.

Jag ser också problemen – tro inget annat! Men jag tycker samtidigt att det i kyrkan finns en tendens intill självskadebeteendets gräns att enbart se fel eller orsaker hos sig själv och att det finns behov att omorientera sig till vad folk tänker – tänker redan innan de kvalitativt möter kyrkan. Dessutom: den livsfråga man tror folk har är Duger jag? Jag synar det! Jag tycker de flesta människor tycker sig ju duga, trots allt.

Dessutom: själva anslaget blir lätt fel. Eller i alla fall ofullständigt. Det kan ju faktiskt vara så att folk, kyrkligt sett, tänker fel, inte hittat vad som är värt att tänka.

Dra en parallell med till exempel Miljöpartiet. Inför valet nästa höst dansar det på 4%-linjen. Tanken att 95% av folket tycker att Mp pratar om annat än vad den storamassan är intresserad av skulle väl knappast få partiet att börja fundera över att gå skarorna till mötes genom att halvera bensinpriset. Partiet har ju sin idé och kan frimodigt säga att just den behöver lanseras hårdare, inte lämnas eller nedtonas för vad folk tycker.

Eller nykterhetsrörelsen. Majoriteten av folket är inte intresserade av helnykterism men inte går IOGT-NTO därför över till att ge råd om vilket vin som passar bäst till pannkaka. Man envisas med att helt spola kröken.

Idéburna rörelser – och kyrkan är en sådan – värnar sina idéer utan i panik tona ner den till förmån för målgruppens redan befintliga bunt värderingar.

Varför skall vi döpa vårt barn?

Den frågan fick kandidaterna att besvara.

Trygghet, gåva, sammanhang blev svaren.

Flumvarning! Varför inte För att han/hon skall kopplas ihop med Jesus som är hopkopplingen med Gud. Så hade jag svarat.

Utmaning för Luleå stift?

Rekrytering sa folk. Som om det är biskop och stift som gör det. Visst – de spelar in genom att pröva kallelser folk får där de lever och vistas. Den avgörande punkten härvidlag är enligt min enkla mening är att församlingarna inte fungerar. De är inte de kallande och rekryterande sammanhang de skall vara – varken till lärjungaskap eller tjänst.

Men säger man till en åhörarskara elektorer – kyrkorådsfolk, diakoner och präster – att församlingarna där de beslutar och verkar i detta avseende är duktigt dysfunktionella – oväntade undantag finns – framstår man nog för systemkritisk för att få röster.

Samkönade äktenskap kom också upp.

Frågan måste upp – tydligen. Stefan Löfven spelade in den i kyrkovalsrörelsen och det är gissningsvis en fråga som lekmannaelektorerna därför tror är avgörande. Alla kandidaterna var positiva men ingen hade (ännu) vigt något sådant par. Att som S-partiet vilja tvinga alla präster till att viga ville ingen.

Jag är väl i skrivande stund i läget att två är bortsorterade. För mig alltså. En kommer jag att rösta på men där väger det vem när jag skriver. När du, noble Bloggläsius, läser detta har jag röstat.

*  Psalmen är nummer 62 i Psalmboken.

Idag kom den in – det jag berättade om i förrförra och förrförrförra inlägget.

I kyrkans tidning kan den läsas här.

Detta blogginlägg skall läsas tillsammans med, helst efter, förra inlägget.

De hör intimt ihop.

Först en sak: Svenska är ett fantastiskt språk. Ordfattigt, har jag hört, men med oanade möjligheter att i kedjor kombinera hart när oändligt långa ord. Förstamajdemonstrationstalarstolsvattenkaraffpåfyllarbiträdesvikarie är ett exempel. Rubriken är ett annat, dock inte riktigt lika långt. OBServera också frågetecknet. I rubriken alltså.

En sak till innan Saken: Överhetiska är en – stundom – fascinerande dialekt på vilken saker då och då bedöms inte efter avsikt, ej heller efter fastställd effekt utan efter tänkbar möjlig effekt, hur något skulle kunna uppfattas. Det finns över landet exempel på detta, till och med i kyrkliga sammanhang. Folk i underställda befattningar har klandrats för hur något de sagt eller skrivit just skulle kunna uppfattas.

Tisdag förra veckan skulle proceduren att välja ny biskop för Luleå stift inledas. Första steget är då att valmanskåren – präster, diakoner och lika många lekmannaelektorer – samlas för ett nomineringsförfarande. Jag har varit med några gånger och det brukar vara intressant.* Folk träder fram, föreslår någon de tycker skall bli biskop – denne har på fråga om den står till förfogande svarat Ja. Sedan talar föreslagaren i ca 2 minuter vackert om den föreslagne. Flera kan på detta vis nominera och plädera för samma personer vilket leder till att man får en aning om vem som är poppis. Alla matar inte på om samma personer. Det hela brukarleda till 6-12 utkristalliserade kandidater och ströfolk**. Efter detta går man till val och de av de föreslagna som får 5% eller fler av rösterna går vidare till själva valet en tid senare. Resten gallras i och med denna inledande procedur bort.

Jag skrev att proceduren skulle inledas tisdagen förra veckan. I stort gick det väl till så men ändå inte. Något som inte förr upplevts hade hänt.

Stiftsstyrelsen – består av förtroendevalda – hade tidigare i år utsett en grupp som skulle sondera några möjliga kandidater. För dryga månaden sedan kungjorde man sitt resultat och offentliggjorde via stiftets officiella kanaler sex kandidater. Det uttalade motivet var att garantera att det skulle finnas kandidater men i realiteten hade man på eget bevåg tjuvstartat processen.

Hur skulle detta kunna uppfattas? OBServera orden skulle kunna uppfattas.

Jag tror inte Stiftsstyrelsen avsåg att manipulativt toppstyra valet. Men det skulle kunna uppfattas så. En effekt blev i alla fall att det fanns en del lekmannaelektorer som uppfattade att det var mellan dessa sex det gällde. Skall man kryssa en av dem? var en fråga en präst nämnde att en förtroendevald hade ställt. Uppgifter kom också att det fanns grupper av lekmän som kom till nomineringsvalet med bundna mandat för just någon av dessa sex. Jag tror inte att Stiftsstyrelsen avsåg detta – men är inte 100% säker.

Eller var det så att Stiftsstyrelsen med sin garantiiver misstror utsedda lekmannaelektorer, diakoner och präster? Alltså tvivlar på att på brukligt sätt kunde få fram kandidater – även om det var länge sedan vi gjorde det sist? Det man gjorde skulle kunna uppfattas som att de kyrkopolitiska krafterna på stiftsnivån anser valmanskåren inkompetent.

Eller var man bara så in i vassen otänkt? Det är ett bra lätt dialektalt anstruket ord – otänkt. En otänkt person är inte elak eller ränksmidande. Långt därifrån! Den otänkte tänker inte ens fel. Den otänkte tänker nämligen inte alls! I underhuggarposition är otänkthet oftast bara beklagansvärt. I överhetiga ansvarspositioner blir otänktas otänkthet något klandervärt.

Stiftsstyrelsens agerande påverkade inte utgången. Efter det att hela halvdussinlistan inledningsvis blivit redovisad nämndes i nomineringen fyra av de sex inte alls. Två av de sex finns i det utsedda startfältet men hade varit där också utan Stiftsstyrelsens otänkta tilltag, det som faktiskt skulle kunna uppfattas som ett försök till biskopsvalsmygel.

Bilderna? En röstsedel och en med de två bilder anslagstavlan i Kulturens hus växlade mellan.

*  Luleå stift har bara drygt 100 år på nacken. Den tredje fjärde biskopen var min prästvigningsbiskop – Stig Hellsten. Efter honom valdes Olaus Brännström, den första jag var med om att utse. Sedan Gunnar Weman, Rune Backlund och Hans Stiglund. Nu gäller det nummer åtta nio – och jag får fortfarande rösta.

**  Bara präster är valbara. Detta medför att prästkåren jämfört med diakoner och lekmän har ett kunskapsövertag vad gäller kunskap om kandidaterna. Så har det alltid varit men jag tror inte det spelat så stor roll. De som inte vet frågar ju och då berättar präster gärna.

Detta blogginlägg skall läsas tillsammans med, helst före, nästa inlägg.

De hör intimt ihop.

Man ska inte bråka!

Det är ingen idé!

Reta inte upp dig!

Var inte så kritisk!

Ligg lågt!

Sådana korta uppmaningar hör man ganska ofta. Jag hör dem från andra. Det värsta är att jag hör dem inom mig själv! Till mig själv.

När vi lyder uppmaningarna sker två saker – minst.

Det ena är att överheten – personer som sitter över (eller anser sig alternativt anses sitta över) i organisationer – ges större makt och utrymme än vad de ska ha.

Det andra är att en tystnadens kultur blir en våt filt.

Sådant kan drabba en familj eller en släkt, en kommun, en arbetsplats, ett parti, en organisation lika väl som det drabbar en kyrka – lokalt, regionalt, nationellt. Det är kring kyrkan jag nu funderar vidare.

Så kallade sanningssägare eller visselblåsare får alltid ett blandat mottagande. Några kan vara tacksamma mot dem men ofta de flesta tycker de är rejält jobbiga. Man kan uppmuntra dem – få och absolut inte överheten gör så. Man kan ignorera dem, söka tysta dem eller med argument övertyga dem. Ignorera är den vanligaste härskartekniken. De andra två reaktionerna förekommer ibland. Min erfarenhet och uppfattning är att med argument övertyga är mest sällsynt.

Vad har satt mig på detta tankespår? Jo – det ska jag nu tala om.

I slutet av förra veckan fick jag ett mail från en yngre kollega från någonstans i stiftet. Texten med bifogad fil andades upprördhet – milt uttryckt. Tack och lov inte mot mig. Något annat var i skottgluggen: hur nomineringarna hade gått till tidigare i veckan när vi vaskade fram kandidater till det kommande biskopsvalet.

Detta var en hakutstickning! tänkte jag. Det var friskt! Dessutom sant!

Samtidigt ekade detta blogginläggs fem första rader i min skalle.

Jag var upptagen med resa och allt kopplat till det barnbarnsdop jag berättat om i förra och förrförra inlägget. Ändå kickade kollegan igång min egen tankeapparat och upprorslystnad. Jag gjorde två saker: e-post-svarade kollegan samt skrev mina egna tankar kring tisdagens övningar i Luleå. Nästa inlägg som får rubriken biskopsvalsmygel? innehåller just dessa mina egna tankar, inte kollegans.

Kollegans text, inte min, leder sannolikt till en debattartikel. Då jag beundrar mod att sticka ut hakan har jag valt att då stå med som en av undertecknarna. Jag vill inte låta mig avtrubbat lyssna till rösten som säger Man ska inte bråka! Det är ingen idé! Reta inte upp dig! Var inte så kritisk! Ligg lågt!

Jag tänker inte på att jag i förrförra inlägget på väg norrut skrev vigslsamtak i stället för vigselsamtal. Det är ett fullt ursäktligt tjyckfel.

Vad värre är är är att jag skrev jag att jag idag, lördag, har en Vigsel men glömde 17-19 i Älvsby församlingsgård!

Jag glömde att det är första kvällen av tre med tema Reformation 500 med underrubrik:

Protestanter – vaddå? och underundertext:

Vad skiljer och förenar olika slags kristna? Begrepp som evangelisk, evangelikal, katolsk, ortodox, reformatorisk, pentakostal, reformert. Personer som Luther, Zwingli och Calvin samt arv efter dessa. Vi reder ut begreppen under kvällen.

Klockan 17-19 i Älvsby församlingsgård.

Ett Domkapitel är en inomkyrklig instans i varje stift som bland annat har hand om hur präster och diakoner sköter sig. En sådan instans behövs. Ibland blir präster och diakoner av Domkapitlen som det heter avkragade, ibland varnade, oftast – tror jag – friade. Klagomål och/kritik kan komma från vemsomhelst kring vadsomhelst och så det blir i sanning frågan om både ved och kvist. För egen del har jag aldrig (ännu) blivit anmäld trots att jag vet att jag här och där och då och då faktiskt gjort  fuffens och sagt saker som jag mycket väl kan tro att en och annan folkkyrkofundamentalist eller paragrafryttare rimligen skulle ha invändningar emot.

Ett Domkapitel kan på sitt bord få anklagelsepunkter av skilda slag. Jag vet till exempel om att det förekommit att när någon/några klagat på en präst bland annat anförde som olämpligt hos den man klagade på att vederbörande läser och citerar den blogg jag länkar till nedan till höger – sandahl trampar vidare. Att läsa debattören och bloggaren Dag Sandahl ansågs graverande. Naturligtvis friade Domkapitlet.

Jag läser också Dag Sandahls blogg! Jag har till och med här på min blogg en länk till densamme fast det skulle kunna innebära en domkapitelanmälansrisk. Dag skriver ofta, så ofta att man kan säga att sandahlerna trampar vidare sin dagliga morgonpromenad i de kyrkliga nejderna.

Han sparkar i gruset, den där Dag. Kritiskt och spetsigt, reflekterat och påläst!

Nog kan det vara lite blandad kvalitet – annat vore att ljuga. Men många gånger är hans tankar värda att tänka och ofta mycket relevanta. Många ogillar honom och det han skriver men visar aldrig att han har fel – eller är oreflekterad alternativt dåligt påläst. Jag har hört folk som ingår i eller kanske snarare menar sig ingå i det kyrkliga etablissemanget surt tycka att han är besvärlig. Det kan mycket väl vara sant men jag tycker han behövs. Hans tankar är värda att tänka fast de är längre än uppifrånpåståenden på ett twitterkonto. De är också värda att bemöta om man tycker de är feltänkta, inte bara tigas till döds.*

Tidigt i morse, den 6 oktober, publicerade Sandahl inlägget församling och präst – kan läsas här. En del av den texten vidarepublicerar jag här, den del jag tycker är bäst. Innan nedanstående text har han funderat på ur vilka sammanhang många som är präster har kommit och det kan man värdera olika. Det hela mynnar i alla fall ut i att det finns präster som...

...är måna om folket. Speciellt måna är de om dem som bara kommer en enda gång. De fungerar entusiastiskt som facilitörer. Allt ska vara enkelt. Ingenting ska stöta eller utmana. Hållningen är vid närmare beaktande fördomsfull. Folk är egentligen inga dumskallar, inga filosofer heller utan som folk är mest. Men prästens roll blir i sammanhanget betydande.

Prästen blir en slags hovmästare, som ska ge kunden bekräftelse och värde för pengarna. Den här sortens präster vill ha enkla gudstjänstordningar och talar om låga trösklar, rymd och vidd. När folk går och artigt säger tack vid kyrkporten, blir dessa präster glada. De uppfattar sig då som lyckosamma i sin prästgärning. De har talat moralistiskt, terapeutiskt och deistiskt, så varför skulle folket inte vara förnöjt? Man må dock notera, att dessa präster är medvetna om att det kommer fler människor till de kyrkliga handlingarna (dop, konfirmation, vigsel och begravning) än till de vanliga gudstjänsterna. 5 miljoner mot 4, brukar man säga. Detta numeriska och i betydande utsträckning ekonomiska faktum styr dem. De kyrkliga handlingarna blir prästens och i någon mån, men kanske mindre, arbetslagets handlingar, men självfallet just lönearbetets förutsättning!

En annan typ av präster bygger församling. De förkunnar evangeliet för att dra människor in i ett storslaget sammanhang. Dessa människor vill de ska ta emot tron och vara som trons bärare framåt. Prästen är viktig för några sysslor som oundgängligen behövs; förvalta Ordet och sakramenten. Men prästen är inte den centrala person som allt byggs upp kring. Präster kommer och går, församlingen består och det är som det ska vara, att Jesus blir större och prästen mindre, dvs får allt mindre betydelse efterhand.

En sådan församling ser sig ha en uppgift i lokalsamhället. Det är grannar, vänner, släktingar och bekantingar som kommer till de kyrkliga handlingarna och de relaterar till det gudstjänstfirande folket. Finns det en levande församling av brokigt slag kan det om den sanningsenligt sägas vad kyrkofadern Tertullianus sa: "Vi är överallt." Det förändrar prästens uppgifter och integrerar på ett helt annat sätt de kyrkliga handlingarna i folkets liv. En levande församling återställer många proportioner. Prästens först och främst.

Jag tycker Dag har rätt – idag också.

Fast det kan innebära en domkapitelanmälansrisk.

*  Man kan kommentera hans blogginlägg. Kommentarerna kommer ofta från samma personer/signaturer och är till skillnad från själva blogginläggen oftast riktigt dåliga, osakliga, gement elaka och allmänt käftande. Om du,noble Bloggläsius, hoppar över dem missar du inget.

Det blev ingen begravning.

Det var ju ingen som dött.

Alltså ingen som dött vars anhöriga valt denna dag, torsdagen 28 september, som dag för begravningen. Det blev alltså inte begravning just på ”min jourtid”.

När sådant händer – och det är inte helt ovanligt på torsdagar – kan dagen vad gäller bokade ting faktiskt bli arbetsuppgiftsfri. I alla fall innan konfirmandverksamheten startat för hösten. Man kan fylla den med andra präst-ting som läsning, förberedelser, hembesök och allt möjligt annat men den kan också tas ut som en ”inarbetad ledig dag”, av gamla uvar som jag ofta kallad prostdag.

Präster kan ha upptill 15 sådana dagar på ett år. Det är fridagar utöver semester och de ordinarie i snitt två uppgiftsfria dagarna i veckan. Dessa 15 fridagar dagarna motsvarar den extra ledighet sådana som också har femdagarsvecka och semester får sig till livs under årets alla helgdagsaftnar och dubbelhelger – då prästerna ju är i tjänst. Just nu är det väntan i dimman på hur det i framtiden kommer att bli med dessa dagar. Arbetsgivaren på central nivå vill avskaffa dem och vill det utan att föreslå något positivt för att väga upp lönesänkningen.

Så blir det ju! Förslaget innebär att präster, och enbart präster, skall arbeta mer för samma lön. Det kallas lönesänkning och inga fackföreningar med sina medlemmar brukar jubla över sådant. Förhandlingarna har strandat och medling har avbrutits – av arbetsgivaren. Jag gissar att det pratas i kulisserna men just nu som anställd i Svenska kyrkan och medlem i KyrkA väntar jag i dimman på hur det skall bli.

Och ser till att jag tar ut de 15 dagarna! Idag till exempel. Präster, inklusive jag själv, har inte alltid varit stenhårda med att göra så. Tvärtom. I tider av vakanser, sjuklediga kollegor och stort engagemang i offensiva arbetsuppgifter så har många, inklusive jag själv, genom åren låtit flera av de där dagarna brinna inne – för församlingens skull.

Det kändes inte fel att göra så – fast egentligen kanske det varit dumt. Engagemang och samverkan är ju bra och församlingarna, både i betydelsen folket på orten och arbetsgivaren, har tjänat på att präster i sitt kall slarvat med att ta ut alla sina rättigheter. Då blir det en käftsmäll när arbetsgivarorganisationen singlar ut prästerna som den enda yrkesgruppen i kyrkan som nu erbjuds ett försämrat avtal.

Blir det strejk nu? Lockout? Jag väntar i dimman.

På ett sätt skulle det vara skoj att sista året i prästtjänst hamna i konflikt även om det är svårt att i dimman skönja hur konfliktåtgärderna skulle kunna se ut. För både arbetsgivare – här pratar jag om ”den jordiska arbetsgivaren”, inte Jesus – och arbetstagaren gäller det ju att hitta åtgärder som skapar oreda och problem för motparten utan att i alltför hög grad drabba det som kallas ”tredje man”, alltså Jesus och församlingsborna.

Vilka åtgärder kan då finnas? Låt mig ge några förslag.

• Ingen myndighetsutövning! Alltså vigselstopp. Det skulle få stort medialt genomslag men spela väldigt liten roll i oktober, november och december. Det är ju sensommaren som är vigselsäsong och har man bott ihop som stövare i tio år kan man vänta tre månader till.
• Bara Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission! Inga förvaltningsfrågor, budgetäskanden, verksamhetsrapporter, arbetsmiljödokument och ho vet allt. Under min prästtid har jag kunnat se att när de förtroendevaldas maktområde vuxit på kyrkoherdarnas bekostnad har kyrkoherdarna paradoxalt nog fått lägga mer arbetstid med att administrera just de förtroendevaldas större aktionsradie. Stopp i det! Låt politiken sköta sig själv så får de se hur kul det är.
• Fundamentalistisk tillämpning av varenda liten regel som finns när det gäller dygnsvila, restid, färdtid, paustid och så vidare!
• Arbetsgivaren planerar och fördelar arbetet! Idag gör jag min 4veckorsarbetsplanering som chefen som representant för arbetsgivaren godkänner – eller ändrar i om jag missat något. Varför ska jag göra det utkastet? De som värderar mitt arbete med förslag om sänkta villkor kan fylla i bladet och bestämma vad jag skall göra.
• Lås arkivet! Det är en kyrkoherdegrej. De har ett övergripande ansvar och kan med låsning stänga av en del ekonomifunktioner och liknande. Kanske kan samma sak göras med datorerna – vad vet jag.

Arbetsköparens motdrag, den eventuella lockoutens innehåll?

Varför skall jag ge tips om det? De kan vänta i sin egen dimma.

Jag trodde jag var färdig och att fem inlägg med rubriken kyrkopolitiklogik skulle fylla måttet.

Det visar sig att världen aldrig blir nöjd!

Visserligen är kompisen johnny lestander inte hela världen – det skall först sägas. Inte heller hans blogg även om han där kommenterar allt möjligt mellan himmel och jord inklusive ibland de små tankekurvor jag försöker svänga mig med när jag skriver på min blogg.

I två blogginlägg nämner han kyrkovalet och mina reflexioner kring detsamma.

Den 20/9 kl 21.38 – klicka här – uttryckte han en saknad och anknöt till vad jag på valdagen skrivit på Facebook. Jag hade då också här på bloggen i inlägget kyrkopolitiklogik 4 återgett mina Facebook-funderingar.

Sent på kvällen dagen efter – det är här – tycker han lite besviket att mitt kyrkopolitiklogik 5 inte var den valanalys han sett fram emot utan mer ett vanligt tyckar-inlägg.

Så: Hur ser då min kyrkovalsanalys ut? Lokalt? Nationellt?*

För det första: Demokratiskt illegitimt! Valdeltagandet för lågt!

Man pratar om högt valdeltagande. Det är falskt. Genomfalskt.

Valet organiseras likt de allmänna valen till kommun, region och riksdag. Tre politiska partier som finns i de sammanhangen kandiderar på samma sätt i kyrkan. Andra partier gör det mer indirekt. Valmanskåren är 70-80% av de allmänna valens.

Likheterna är således stora och då måste rimligen valdeltagandet värderas likt de allmänna valens. Då skulle ett Riksdags- eller Kommunalval med mer än 80% av valmanskåren kvar på soffan inte vara till belåtenhet. Resultatet skulle ha för stort demokratiskt underskott. De valda skulle anses sakna legitimitet och en haverikommission tillsättas.

För det andra: Kyrkomötet samma soppa som förr.

S och SD utsåg varandra till huvudmotståndare. Den koreografin passade media förträffligt och andra nomineringsgrupper fick svårt att synas. Situationen mobiliserade en del folk från soffan.

Sossarna är i allmänna val landets största parti. I ett allmännavalsliknande kyrkoval blir deras soffa längst. Denna gång var det på nationell nivå 281755 som reste sig från locket. Jämfört med 199588 förra gången blir det ett plus på 82169. Lägger man till regeringskollegan MP och stödpartiet V blir det -10302 respektive +17042. MP:s kroniska kris och nuvarande politiska osynlighet torde vara orsaken.

Allianspartiernas sammanlagda soffa är ungefär lika stor som sossarnas men de partiernas samvaro präglas av inbördes kannibalism. Hos M råder för närvarande politiskt hullabalo, KD har totalhavererat, L svajar och C går starkt i vanliga opinionsmätningar. I Kyrkovalet syns det tydligt med i nämnd ordning -3659, -4702, +4678, +47804 röster jämfört med för fyra år sedan – summa +44121.

Största partiobundna gruppen Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan avancerade med 54552 röster från 103665 till 158217. Jag gissar att det var nya soffisar som väl vill SD-motrösta men till skillnad från ovan nämnda grupper fattat att kyrkan är skild från staten. Samma sak gäller nog för Öppen Kyrka med sina +8653. Frimodig Kyrka gick +4142 vilket ganska nära motsvarar KD:s tapp – ett samband jag tycker är troligt.

Sverigedemokraterna då – de som skulle ”ta över kyrkan”? Som andra eller tredje största parti i landet och relativa politiska nykomlingar är det svårt att avgöra deras kyrksoffas storlek. De gick med +44780 från 40571 till 85351 vilket i antal röstsedlar är det mer än en fördubbling men ändå ett tokfiasko om man ser till ambitionen. Varje ”ny röst” på SD möttes med två för S, en för C och en på POSK.

I avgörande mening har Kyrkomötet med detta inte förändrats och inga samlade grepp kommer att tas för mission, evangelisation och nödvändig nyorientering i en sekulariserad tid. Sådana krafttag förutsätter att de sekulariserade partierna tar in det faktum att landet är sekulariserat och att den MTD-religion* de står för inte är Kristen tro.

För det tredje: Kyrkofullmäktige samma som förr.

I år röstade 1010 personer, däribland jag, primärhustrun och föräldern jag berättade om i förra inlägget. Förra valet var det 732 utöver mig och madammen i mitt liv.

S behöll 12 mandat med sina 511 röster, +159 jämfört med förra gången.

C/KD tappade 2 mandat fast man fick 44 röster fler. Nu summa 354.

Vänstern föll med 7 röster till 65, 2 mandat.

Miljöpartister i Svenska kyrkan debuterade. Fick 8 röster, inga mandat.

SD var med för första gången. 72 röster, 2 mandat. Varje ny SD-röst möttes av 2 nya på S och ½ på C.

Detta medför stabilt läge – fantasilöst som förr. S+C/KD ser trots ett valdeltagande på runt 20% sig som utsedda att inneha och utöva en politisk makt i den kyrka de flesta soffliggare uppfattar leds av prästerskapet. Inga överraskningar, satsningar eller nödvändiga reformer är att vänta.

*  Vad gäller exakta siffror överallt – klicka här.

**  Bloggaren Dag Sandahl som jag länkar till långt nere till höger beskriver ganska ofta begreppet MTD – Moralisk Terapeutisk Deism. Läs där!

Var vid gott mod!

Detta är sista inlägget om och utifrån kyrkovalet.

I alla fall på ett tag.

Det förra inlägget kan uppfattas som och var nog ett vittnesbörd om en viss butterhet och uppgiven-het jag upplever kring hela hur-kyrkan-skall-styras-tugget som präglar en kyrkovalshöst. Glaset på bilden var halvtomt och så är det. Mycket saknas i de grupper och partier som har och önskar ha inflytande i kyrkan. Det finns mycket att önska, begära och kräva. Tomheten skriker och därför är jag inte nöjd – med någon part.

Själv var primärhustrun och jag och röstade vid 18-tiden. Barnbarnen var med. De skulle efter vi lagt våra kuvert av sin farfar – det är jag – direkttransporteras hem till mamsen och pappsen i Luleå. Farmodern ämnade gå hem för att kratta ihop leksaker och annat de små under ett par dagar dragit fram.

Utanför vallokalen, på väg till fordonet, mötte jag ett par ungdomar och en förälder. Jag har konfirmerat ungdomarna. Matematiskt snillrik som jag är insåg jag att en av dem var 16 år och kunde rösta men inte den andre. Föräldern bedömde jag hade rösträtt. Att de hade sina röstkort i näven gav ju också en ledtråd.

Vi morsade på varandra, föräldern talade och sade: Jag har aldrig röstat i kyrkovalet förut. Men nu verkar det som om några vill ta över våran kyrka och det skall dom jävlarna inte få! Därför är jag här. Men jag vet inte hur man ska göra eller vad jag ska rösta på.

Nu skall sägas att mina citat nog inte är 100% ordagranna. Ett sådant detaljminne har jag inte. Men de är innehållsgranna i den meningen att de med hela sitt ordval återger attityden och själva saken. Då jag ogärna missar ett tillfälle att vara pedagogisk gav jag därför en snabb inblick i hur det fungerar när man skall välja i det föräldern kallade våran kyrka.

Man väljer på tre plan. Lokalt, regionalt och riket som helhet. Vita röstsedlar finns där inne. Det är det lokala. Fem grupper har satt upp namn på folk de tycker ska finnas i styrningen. Här är det sossar, centern, vänstern, miljöpartiet och sverigedemokraterna – mer eller mindre tight fogade till sina partier.

Det finns rosa valsedlar. Då gäller det regionen, stiftet på kyrkiska. Motsvarar Norr- och Västerbottens län. De rosa röstsedlarna är fler eftersom fler grupper ställer upp, samma som här men några till. Ett par lite löst knutna till nåt ytterligare parti och ett gäng man brukar kalla opolitiska.

Och på nationell nivå är det likadant men röstsedlarna är gula.

Frågan ställdes: Är du med i nåt av det där? Står du på nån lista?

Nej! svarade jag. Skulle jag vara med i styret här skulle jag ju bli min egen arbetsgivare och det är inte speciellt vettigt.

Nää. Det är klart! sa föräldern.

Av någon anledning fortsatte jag med ...men när jag jobbade på folkan – pekade då i riktning mot Älvsby folkhögskola – var jag med. Då hade jag ju en annan arbetsgivare. Ett av gängen som ställer upp i valet önskade då att jag skulle stå på deras lista. Och det gjorde jag ett par tre mandatperioder.

Fråga kom: Vilka var det?

Svar gavs: Då satt jag på ett sossemandat.

Lågmält hörde jag: Då röstar jag nog på dom.

Sonsonen somnade ganska snabbt i bilen. Pladdret med hans storasyster upphörde ungefär halvvägs till stan då hon också slocknade. Jag blev ensam med mina funderingar. Och sedan skulle jag ju tillbaka till Älvsbyn också. Det blev 7 tankemil till.

Vad hade jag varit med om? Hur ska jag förstå det?

Att valdeltagandet skulle bli högt visste jag. Många hade förtidsröstat. Valförrättaren upplyste vid 18-tiden då det var två timmar till stängning hade distriktet redan tagit emot fler röster än totalt för fyra år sedan. Att det skulle bli så högt som det blev trodde jag inte men att folk rest sig ur sofforna var klart – och blev ju klarare.

Valsoffor är intressanta möbler. Likaså ord som kadrer, sympatisörer, partilojala med flera. Och förhållanden dem emellan. Orden förekommer i samtal och analyser både i verkliga livet och på nätet. Till exempel finns en del affekterade slarvanalytiker som på nätet öser galla över att att framför allt sossarna nu i detta val mobiliserat sina kadrer och på ett planerat och genomtänkt sätt stärkt sitt strypgrepp på kyrkan.

Så är det naturligtvis inte alls! Det socialdemokratiska lokala partietablissemanget, kadern, räcker knappt till övre halvan av deras lista. Resten är medlemmar i partiet mer i betydelsen lojala och sympatiserande, inte aktiva, kanske nätt och jämt uppe ur soffan. Vad gäller den lokala C/KD-listan påstår jag samma sak. Om SD kan jag inget säga då de inte ställde upp för fyra år sedan. De röster SD fick i år kom troligen från tidigare soffisar.

Föräldern jag pratade med kom ur soffan, visste inte hur systemet fungerade samt upplevde att några jävlar hotade ”våran kyrka” som relativt nyligen konfirmerat ett par av familjens tonåringar. Bakom ratten i min lilla Volvo frågade jag mig själv: Vad har föräldern egentligen för bild av ”sin kyrka” – som man är ganska indifferent till och inte besöker? Och när man inte vet – vilken tanke finns om vem eller vilka som leder just ”våran kyrka”, den som nu några jävlar hotar till den grad att man rest sig från locket?

Parti- och gruppkadrar ser det så att det är de förtroendevalda som styr!

Antingen de själva eller folk ur de andra kyrkopolitiska grupperna.

Men ser soffan det på det sättet – de som inte vet, inte engagerar sig och inte rör på sig förrän ”våran kyrka” hotas?

Mina teser är dessa:

De tror att kyrkan styrs och leds av de som är mest offentliga i kyrkan – prästerna.

Då den i deras ögon prästledda kyrkan i deras mening är OK kan man sofflocka.

Tills dess ”våran kyrka” ledd av präster är hotad – då jävlar!

Fast det vanligtvis låga kyrkoengagemanget och valdeltagandet – som i år blev något högre – säkert inte har en utan många orsaker tyder både soffliggande och uppklivning på förtroende för och solidaritet med oss präster.

Glaset kanske också är halvfullt.

Jag tror jag skall blogga nu.

Det var ju ett tag sedan sist. I alla fall sedan jag senast skrev ett lite mer mångordigt inlägg.

Mycket har hänt!

Barnbarnen till exempel. De två äldre i Luleå var hos sin farmor och farfar sistlidna lördag-söndag. Det är alltid kul. Dessutom har det kommit en liten filmsnutt som visar att den yngsta som bor i Järvsö nu alldeles själv under stånk och stön kan vända sig från rygg- till magläge.

Kyrkovaldagen kom och jag var den präst som fått förtroendet att leda gudstjänsten. Den dagen hade Enheten i Kristus som övergripande tema. Jag erkänner gärna att jag hade blandade känslor. Funderade rentav på att inleda ”predikan” med ett upprop av dem som hade sina namn på någon lokal lista för att se om de befann sig i templet när klockorna kallat.

Jag avstod från att göra så. Förkunnelsen i en gudstjänst är inte platsen att vädra prästerligt lågt ph-värde. Sociala medier kan fylla den funktionen – ibland också för mig. På Facebook skrev jag under söndagseftermiddagen följande:

Ska jag vara ärlig måste jag erkänna att jag ser fram emot kommande vecka. Då är hela kyrkopolitikcirkusen över och kontrasten borta. Alltså diverse nomineringsgrupper låtsade intresse för det de en tid försökt slå i folk att de bryr sig om. När inte ens de som kandiderar annat än undantagsvis bryr sig om att ens på valdagen fira gudstjänst - är då inte det hela ett apspel? Den lokala arbetsgivarens brist på intresse för och lojalitet mot både församlingens kärnverksamhet och dess personal är bedövande.

Men påtala sånt ska man inte göra. Det sänker stämningen.

Kommentarer kom.

• En skrev: Ooops, bra Stig – att våga sticka ut hakan!
• En annan: jag kan ursäkta våra kandidater för att de inte syns i kyrkan på valdagen av 3 skäl. 1. jag ser dem andra söndagar. 2. de finns med som frivilliga. 3. de är valförrättare. På det skrev jag: Jag uttalar jag mig bara om det jag ser – och inte ser vilket besvarades med: ja. jag vet.
• Nummer tre skrev Kan man inte säga att det är misslyckande när kyrkan inte lyckas med sin huvuduppgift missionsbefallningen. Att vara vigd till kyrkans tjänst och klaga på att besökarna inte kommer måste väl innebära att man måste rannsaka sig själv. Tyvärr finns det t o m präster som sällan firar gudstjänst utan att få lön. Detta fick en nr 4 att yttra Jo, kan så vara, men dit hör dock inte trådskaparen.
• Nr 5 klev in med Skarpt där och syftade på nr 3.
• 4-an tillbaka: Väl rutet! men osäkert på vad ovan som åsyftades.
• Jag kompletterade då mina tankar med För egen del är jag kristen. Det betyder enligt all klassisk definition att jag är döpt och med församlingen tror och bekänner Jesus. I Kyrkoordningen uttrycks samma sak med orden "delar kyrkans tro och liv". Samma Kyrkoordning säger att alla som på olika sätt företräder kyrkan förutsätts göra det. Som jag tolkar det blir det frågan om både anställda och förtroendevalda och naturligtvis en kyrko-o-ordning om dessa bara lever kyrkans liv i tjänsten eller på kallelse. Delar alltså nr 3:s uppfattning.
• Till sist en nr 6 från en annan del av landets till ytan största stift: Jag var på en fin och matnyttig högmässa ledd av en präst i Missionsprovinsen. Ordet förkunnades rent och klart och det var veteoblater och riktigt vin vid mässan. Jag klarar inte längre av att fira mässa i församlingskyrkan där jag var aktiv i 17 år.

Det sista yttrandet följdes av en emoji med tårar, andra hade haft andra småbilder.

Så kan det alltså låta på Facebook. Där har jag inför och efter valet sett mycket som är värre, mycket värre. Min egen ”valanalys” är inte riktigt klar så den kommer jag att återkomma till. Utanför vallokalen och efter jag skrivit det jag hade skrivit på Facebook kom jag i samtal med ett par väljare vars attityd och motiv för att rösta pockar på genomtanke. Sen.

Svenska kyrkans Akademikerförbund – KyrkA – och arbetsgivaren är så ordentligt i luven på varandra att de inte ens grälar längre. Förhandlingar kring 2017 års avtal helt i stå. Det diskuteras också på Facebook och stundom ganska vildsint. Själv blir jag inte riktigt klok på vad som hänt och händer men mer information lär väl komma.

Strejk vore ju skitkul sista året man är i tjänst!

Kulturartiklar läser jag sällan. Nästan aldrig. Är inte speciellt intellektell.

Men ibland snubblar jag över en länk eller en hänvisning jag faktiskt följer. Naturligtvis hittar jag då både ved och kvist. Idag blev det ved.

En kristen kyrka kan inte tjäna ett sekulariserat folk genom att erbjuda dem att sjunga i kör eller lyssna på Mozart om man inte samtidigt evangeliserar. Då står man till slut där med något slags urvattnat allmän medlems-organisation för folk som kallar sig andliga men får klåda av att faktiskt höra talas om Gud.

Så slutar artikeln Allt mer tyst om Gud i bröllopsfabriken, en artikel som börjar med...

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, ändå har Svenska kyrkan över 6 miljoner medlemmar. Har kyrkan slutat handla om tro och Gud – och förvandlats till fritidsgård och bröllopsfabrik för traditionsvurmarna?

I sin helhet är den värd att läsas: här.