konfafotboll 2012 – 1

Vart tog det långa sommarlovet vägen?

Ingen som vet! Ingen som vet!*

 

I morgon börjar det. Slutet på sommarledigheten alltså. För tredje året i rad.

 

Alltsammans börjar i och med Högmässan i Älvsby kyrka klockan 11.

Till den möter upp, förutom de som vanligen brukar fira gudstjänst, 19 så kallade fotbollskonfirmander från liteöverallt i Norra Norrlands kustland och inland. Med skjutsande föräldrar.

 

I två veckors tid dag som natt skall de 19 vara på Älvsby folkhögskola och varva konfaläsning, fotbollsträning, fritidsaktiviteter och förhoppningsvis nattsömn på ett bra och välanpassat sätt. Jag är en av dem som getts förtroendet att vara med men inte i själva fotbollsdelen, dock det andra. Stimulerande! Om du, käre Bloggläsius, till höger härinvid kollar efter blogginlägg från till exempel Augusti 2010., December 2010, Augusti 2011 och December 2011 ges du en uppfattning om vad det handlar om och hur jag ser på saken. Mer information hittar du även på www.konfafotboll.se.

 

Det kommer att bli meningsfullt, kul och arbetsamt. Alltså precis som det skall vara både i livet som sådant och framför allt i uppdraget som präst. Meningsfullt då det har att göra med människor och deras/vår relation till Gud, kul därför att gemenskap innebär växlingar mellan både ditt och datt och arbetsamt då tider och klockslag inte är värdens mest exakta företeelser på ett 15 dagars läger.

 

Och i morgon börjar det alltså med gudstjänsten i kyrkan. Kanske är inte alla 19 familjerna på plats men i alla fall 10**. Deras ungdomar har valt denna sorts konfaläsning utifrån att de är fotbolliga mer än kyrkliga. Således en ganska sekulariserad del av gudstjänstfirarflocken som inte är alltför hemma i kyrkliga ord, termer, symboler och liturgiska hyss.

 Någonstans mellan 30 och 50 ”vanliga” Älvsbygudstjänstfirare kommer också att vara där. Av dem är runt dussinet födda utomlands och har i de flesta fall en rejäl kristen förankring – men ännu inte på svenska. Kanske blir det därmed bara ungefär hälften som egentligen känner sig någotsånär hemma i gudstjänst, psalmsång, förkunnelse och mässa. Stimulerande utmaning – typ.  Andlig klarsyn är temat och det gäller det nog mer att ha än att prata om i gemenskapen med den mångfacetterade församlingen.

 

Efter gudstjänsten startar vi på skolan och det är som sagt tredje året i rad. Folkhögskolan arrangerar detta i samverkan med lokalförsamlingen och länets fotbollsförbund men då skolan inte själv längre kan bära det ekonomiska underskottet – lägret får ju inte bli för dyrt för deltagarna – står det skrivet i stjärnorna hur det kommer att bli nästa sommar och framöver. En veckas lön från Zlatan skulle rädda verksamheten för åravis framåt.

 

Men nu gäller det denna sommar och jag säger som Nicke Lilltroll sa i ett av barnens gamla kasettsagoband när han spelade teatrern om hur han räddade den lilla trollprinsezzan som höllz fången i det ztora hyrezhuzet: Frizkt fraamååt!!

 


*  Kan gnolas på melodin Vart tog den stygga lilla loppan vägen?

**  Bortfallet beror på att konfirmandernas lag i många fall är sysselsatta med fotbollsspel i Umeå. I det läge att lagen åkt ut kommer alla loosers att hinna till Älvsbyn innan klockan 11 men de som de gått bra för kan inte lämna av sina spelare förrän framåt kvällningen. Vi har önskat dem alla: Olycka till!


nåt dåligt finns...

Käre Bloggläsius!!

Investera tre minuter av din tid!

Titta på en filmsnutt på folkhögskolans hemsida.
Snutten är från gårdagens regionala tv-nyheter.
Hittas här - under annonsen eller här på svtplay.


snigel i ögat

Att ha en vecka åff på detta viset är både behövligt och nyladdande. Paradoxen laddning genom utpumpning kan låta märklig men är ju i sin skenbara motsättning i alla fall lika sann detta år som så många gånger förr.

En annan justnulivsupplevd paradox skulle kunna vara: frihet är även att försaka.
Intellektuella filosofer och djupsinniga teologer skulle säkert kunna vaska fram många finurliga innebörder av orden frihet är även att försaka men jag kan inte. Naturligtvis. Jag är ju ingen grånad intellektuell filosof. Inte ens en prövad djupsinnig teolog. Jag är bara en ung präst med gammalt utseende. Som när han är fri i Björkliden försakar något värdefullt på hemmaplan.

Är det nåt du vill berätta, Stig? Vad tynger dig?
Så kanske nu någon frågar – eller så inte. Troligen inte.

I vart fall är det fotbollskonfirmanderna jag försakar detta veckoslut. Inte försummar då de även utan att jag är där är i trygga händer. Det är jag och bara jag som missar det meningsfulla och skojiga som ligger inbäddat i den andra förberedande veckändan med det 20-talet ungdomar som skall konfas i augusti. Det blev offret jag tvingades att göra för att få en veckas utpumpande omladdning. Läs gärna om vad jag missar på www.konfafotboll.se.

Präster som inte gillar konfirmander borde få en snigel i ögat!


1 aug 2013

Rubriken anger det datum då det beslut som togs i måndags om att Svenska kyrkans grundkurs så som vi hitintill lärt känna den får en annan plats när det gäller – nu använder jag ett uttryck inte ovanligt i sammanhanget – kompetensförsörjningen i och av Svenska kyrkan. Fram till dess har kursen alltså sin plats och de som ämnar tuffa igång studier för framtida yrke i kyrkan har att gå den. Övergångsregler och annat skall utarbetas men hur de kommer att se ut vet ingen. Biskopsmötets framtida hållning – som sammanhållen kropp – är ävenledes idag inte formulerad.

Vad har detta med skylten på bilden att göra frågar säkert läsaren – eller så inte.
Det skall jag nu tala om men för att du, noble Bloggläsius, ska få en susning om vad jag menar måste dock framställningen beledsagas med en karta – denna.

När jag från hemmet rattar ner på byn ungefär till hustruns arbete följer jag den blå linje som markerar matarsträckan Östermalmsleden. Där siffran ett finns på kartan passerar jag skyltar vilkas budskap är glasklart: Från 60 ska du ner till 40 men när det är barn i förskolan är det 30 som gäller. Förskolan finns på back-krönet vid tvåan. Är det så att jag kommer från andra hållet är jag redan i en 40-zon men skall vissa tider krypa på 30 när jag passerar barnstället. Skylten som markerar det finns vid tre.

Ser man nu noga ser man att den blåmarkerade vägen näst intill saknar korsningar. Den är dessutom vid och bred. Fordomdags var den tillåtna hastigheten i tätorten 50 och ökade till 70 strax efter korsningen där man viker in på Turistgatan som vi bebor. En praxis utvecklades hos många att man började gasa vid den blå pluppen till höger på kartan för att passera åskrönet i 60 och fortsätta öka längre fram efter den odoserade ofta hala högerböjen*.

Villkoren har förändrats! Fartfräsningen funkade innan förskolans tid och innan man generellt dämpade tätortshastigheten från 50 till 40. Men reglerna är annorlunda nu. Jag har inga invändningar mot dessa regeländringar. De är tydliga och har skäl för sig. Jag vet hur jag skall följa dem och vet vad som händer om jag ignorerar dem. Jag vet vad som gäller.

När jag på måndag var på väg hem runt lunch körde jag nog 60 över krönet förbi förskolan. Inte bra. Fel. Satt i andra tankar. Körde efter den praxis som jag vant mig vid under hur huvvaligen många år som helst. 50 i samhället är jag ju van. Och lite drygt just på det stället.
Jag gick på som om dagiset inte tillkommit. Som om överheten inte tagit beslut om ändringarna. Kom att haja till vid siffran två ungefär – men det är ju sent. Hade varit allvarligt för sent om det stått blåvita folksnappare bakom krönet. Och dyrt. Som dagen efter. Då tog bylingen rubbet – men inte mig som då körde 30.

Med denna vidlyftiga redogörelse från trafikens vidunderliga värld ber jag dig, käre Bloggläsius, reflektera lite över beslut, regelverk och praxis till exempel i kyrkliga sammanhang. Sök se hur lätt det kan bli att man inte rättar sig efter vad sagt är, efter skyltarna, utan kör på annat vis. Hur många gånger låter inte en del – nu snackar jag alltså inte längre trafik – sitt agerande och sina beslut styras av egen invand praxis, av så som det en gång var? Och hur många fler gånger låter inte många sina val, beslut och åtgärder redan i förväg bli så som man tror att det kommer att bli? Eller vill det skall bli?

Jag är nog ganska beslutsfundamentalistisk i min tro att det är viktigt att låta verkligheten vara enligt det som faktiskt nu är. Inte som det var och inte som det ännu inte är.
Just nu har det tagits beslut om nya utbildningsvägar för tjänst i Svenska kyrkan. Besluten har varit på gång lång tid. Alltsammans gör att vi planerar och funderar på framtiden när det gäller kurser med kyrklig inriktning på skolan. Andra kurser än Svenska kyrkans grundkurs som vi känner den. Lik kanske – men ändå annan. I alla fall kommer vi inte framöver kunna köra som vi är vaan – om man återvänder till trafikbilden. Samtidigt kan vi inte köra efter det som ännu inte är, alltså det som kommer. Inte än. Fram till och med den sista juli nästa år gäller ju de gamla trafikreglerna och därför planerar vi Svenska kyrkans grundkurs kommande höst.

Sök den! Eller tipsa folk om den!



*  Personligt rekord på sträckan var ett tillfälle då det som nu är förskoleplatsen passerades i 85-90 med tvärsladd. Det var en resa från Församlingsgården invid kyrkan ned till det blå strecket och så hem. I lånad bil. Vi hade två barn då. De var hos dagmamman i parhuset mitt emot vårt hus. Meddelandet Det brinner hos dagmamman! Flickorna är ute! var orsaken till min snabbfärd.  
Det var den andra halvan av dagmammehuset som brann. Fastigheten blev helt urblåst. Inga personskador på någon. Döttrarna luktade brandrök.

mer grundkurseri

I det senaste inlägget, noble Bloggläsius, gav jag på slutet tre länkar till artiklar i torsdagens Kyrkans Tidnings webb-upplaga. När jag idag bläddrar i självaste papperstidningen ser jag att det finns mer text i ärendet. Det man lagt på nätet är – och nu skriver jag vad jag vet kan provocera – överhetens röst, alltså vad beslutshierarkierna säger, tycker och anser. Vad elever tycker och hur man resonerar där kursen ges, alltså på folkhögskolorna, menar KT-webben tydligen inte vara värd något cyberutrymme.

Under rubriken Röster om förslaget finns dock i pappersblaskan nedanstående text som jag skrivit av för att du, noble Bloggläsius, skall ges en kompletterande information. Först Signe Hasslers artikel:

”Möjlighet att pröva sitt yrkesval tidigt unikt för kyrkan”

Olivér Joób och Håkan Gustafsson, lärare på Hjo folkhögskola, reagerar på att man rycker undan möjligheten för blivande kyrkoarbetare att få lära känna kyrkans tro och liv innan man gör sitt yrkesval.

Bristen på förkunskaper har bara ökat genom åren. En brist som gjorde att kyrkan en gång startade grundkursen.
- Varje kurs ser vi hur några väljer att byta yrkesinriktning eller helt hoppa av, den möjligheten till est försvinner nu. Denna möjlighet att pröva sitt yrkesval så tidigt i utbildningen har varit helt unikt för kyrkan, säger de.
En annan viktig del som försvinner är en tidigt grundad förståelse mellan de fyra yrkesprofilerna och kyrkans gemensamma uppdrag, något som de tror gagnar det framtida församlingsarbetet mycket.
- Det är helt obegripligt att rikskyrkan inte tagit hänsyn till att 10 av 13 stift anser att grundkursen bör få vara kvar eller att man informerat om sina planer att slopa den.
- Faktum är att man under alla dessa år i princip aldrig utvärderat utbildningen. Det har bara skett på lokal nivå. Ingen har tagit reda på vad kursen inneburit för dem som nu arbetar inom kyrkan.
Att det nu blir upp till stiften att anordna utbildningen och att en del av dem aviserat att de även i fortsättningen kommer att kräva den , tror lärarna i Hjo bara får till konsekvens att kandidater söker sig till de stift som inte gör det.
- För vår del ser vi det som en omöjlighet att vi skulle bedriva  utbildningen enbart på uppdrag av stiftet.
På Hjo folkhögskola har grundkursen ingått i kursutbudet sedan 1994 och har stor del i skolans tydliga kristna profil som nu riskerar att försvinna eller bli otydligare.

Yashmin Singh har varit i kontakt med två elever som går olika former av grundkursen och ställt dessa två frågor till dem:

1. Vad tycker du om förslaget att Svenska kyrkans grundkurs inte skall vara obligatorisk att gå?
2. Skulle du ha gått kursen om den var frivillig?

Mariana Edman läser grundkursen på helfart på Helsjöns folkhögskola, är lärare till yrket och vill bli diakon:
- Det är inte ett bra förslag. Kursen har gett mig otroligt mycket. Vi har bibelstudier och får kunskaper och erfarenheter som jag tror i alla fall inte alla yrkeskategorier i kyrkan är så förankrade i. vi jobbar också med oss själva, årt kall och vår tro, som är väldigt värdefullt.
- Jag hade inte valt att gå kursen om den inte varit obligatorisk av ekonomiska och praktiska skäl, så jag är glad att jag läser den nu, för jag hade inte velat vara utan den.

Karin Rubensson läser grundkursen på distans på Helsjöns folkhögskola och även studerar teologi i Lund:
- Det är svårt att överblicka konsekvenserna av förslaget. Men det är viktigt att det blir lika över landet, vad som än beslutas. Jag tycker min grundkurs är bra men ett problem som jag ser är att det är svårt att hitta rätt nivå för undervisningen eftersom vi har så olika bakgrund.
- Jag hade nog inte gått kursen om den inte var obligatorisk eftersom man även kan få kunskapen, som ges där, på annat håll.

Detta inlägg skrev jag på arbetstid – eftersom det berör jobbet så starkt.


motvind i luleå

Överskriften motvind i luleå syftar inte på senaste matchen i slutspelshockeyn – men skulle i och för sig kunna göra det. Ganska onödigtvis förlorade man mot AIK onsdag denna vecka. Men det är ändå inte vad som fått mig att fatta tangentbordet och pryda ett inlägg med ovan satta titel.

I förrgår var jag i Luleå. På stiftskansliet. Alltså kyrkans regionkontor. Jag var på en intressant träff även om jag inte ser klart hur det som resonerades om skall enkelt landa i någon speciell del av folkhögskolans verksamhet. Lite överallt har det dock sin tillämpning. Grundkursen, Volontärlinjen, SFI, framtida utbyte med den lutherska kyrkan i Liberia och en massa korta kurser. Freden alltså. Och försoningsarbete. Det var freds- och försoningsproblematik det handlade om. Handläggare från rikskyrkans kansli i Uppsala var på plats liksom en representant för Life & Peace institute. Mycket intressant.

Vad gäller motsättningar och konflikter har man ofta i historien bland teologer och etiker diskuterat begreppet Rättfärdigt krig – alltså när är det legitimt att ta till våld och när är det orättfärdigt. Enkelt sagt kan angreppskrig klassas som orättfärdiga och försvarskrig som rättmätiga. Men ändå blir det knepigt eftersom alla vet att anfall är bästa försvar och att också ockupanter ockuperar för att försvara sig, inte erövra. Säger de alltså. Ockupanterna.

I det sättet att se saker och ting blir fred samma sak som avsaknad av krig. Skjuter man inte är det fred och på nåt sätt har man nästan nöjt sig med den tanken. En viktig och mer ny aspekt på saken skulle kunna vara att diskutera vad en Rättfärdig fred är. Eller skulle kunna vara. Rättfärdig fred måste vara något mer än avsaknaden av krig. Och det var arbete för Rättfärdig fred som vi fick information om och inblick i. Långsiktigt arbete för Rättfärdig fred, främst på Afrikas horn.

Men det har väl inget att göra med motvind i Luleå?
Jo. det har det. Läs vidare får du se!

Efter ett par timmar togs en paus för lunch och vi uppsökte gemensamt ett av stadens näringsställen. Promenerandes genom Stadsparken var det motvind. Kall motvind. Som det nästan bara kan vara i Luleå. Både när vi gick till mathaket och när vi gick tillbaka. Motvind hur man än vände sig – typ.

Det är Luleå det! Nu som förr. Under min uppväxt härdades jag i den i blåsten. Att cykla någonstans var aldrig med vind i ryggen. Pumpandes sin DBS längs Storgatan på väg till gymnasiet såg jag flaggor stå i blåsten vinkelrätt mot min färdriktning. I en korsning smattrade de åt höger och i nästa åt vänster och mellan korsningarna kom kulingen rakt i ansiktet. Inte kul alls. I sanning ett märkligt meterologiskt fenomen. Tre vindriktningar på samma gång. Ingen av dem gjorde det enkelt för de stackars cyklisterna – jag och de som skulle åt samma håll som jag. Och likadant när vi skulle hem.

Samtalen efter lunch var också bra.
Kolla gärna www.life-peace.org för att få mer info.

Vad har då bilden med detta att göra?

Bilden föreställer förstasidan av dagens nummer av Kyrkans tidning. Många tankar väcktes av rubriken, tajmingen och de tre artiklarnas innehåll. Saken har stor betydelse för folkhögskolan och berör direkt sådant jag arbetar med – och det känns som i motvind. Klicka här för den informativa huvudartikeln, här för att se hur det blåser i Linköping och här för vinden i Luleå. Läs och lägg märke till resonemanget som jag frestas sammanfatta till: Svenska kyrkans grundkurs på folkhögskolor är bra och nödvändig och skall vara kvar men ska tas bort för den inte behövs men ändå vara kvar för den är ju bra men behövs nog inte fast den nog behövs men ska tas bort – troligast.

Jag skriver inte mer om detta – nu. Situationen nu och hur framtiden kan komma att bli dryftar vi på andra platser än i bloggar – för närvarande. Dock ser jag det inte som fel att visa min bloggs läsare på vad som offentliggörs och beskrivs i Svenska kyrkans ledande nyhetsmedia. Inte heller är det att gå händelserna i förväg att nämna att om eller när grundkursen försvinner kommer den att följas av en annan kyrkligt inriktad helfartskurs vid Älvsby folkhögskola. Vi jobbar ihärdigt med den saken – trots vinden.


blandat 23 feb

En dag utan en stencil är en förlorad dag!
Så sa Piteå-kyrkoherden Berglund runt 1980 i den tidsepok då alster från Gestetners dupliceringsmackapär rent allmänneligen ersatt skol- och ungdomstidens väldoftande och yrselframkallande spritstenciler.
I den andan spörjer jag:
Är en dag utan blogginlägg också en förlorad dag?

Skulle så vara har nästan halva veckan gått förlorad. Det var i måndags jag filosoferade senast och nu har torsdagskvällen infunnit sig i väntan på Hockeykväll på tvåan vilket leder till första delämnet i min tjugotredjefebruariblandning.

Vad är felet??
På media alltså?? Djurgården hit å Djurgården dit å upp å ner kring strecket å depp å intervju å analys å skak på huvvet å bekymrad blick å potentaten och hans moster i den ena sändningen efter den andra! Både TV och radio tjatar om lag i kris å hur ska det gå å vart tar det vägen å fram å tillbaka i en evig ältningsmaskin. Min maning är att man i stället för att tjafsa över ett misslyckat Stockholmslag basunerar ut vad hockeyn just nu faktiskt handlar om: Luleå rycker i toppen! Men så gör inte Fjollträskcentrerade mediaknuttar. Baaaad!!

Flaggdag!
Från och med idag – gissar jag – kommer den 23 februari att bli allmän flaggdag. Äntligen uppmärksammas min, min framlidne faders och min äldste sons namnsdag på ett adekvat sätt. Heder och tack till kronprinsessan med make som gett Torsten-dagen dess rätta efterlängtade glans. Grattis till tösen förresten. 

Homs och Kartago.
Den 23 februari blev denna dag också annorlundavis ett uppmärksammat datum å Lärdomens högborg på Nordkalotten alias Älvsby folkhögskola. Torsdagsgruppen samlades nämligen idag – liksom flera andra torsdagar. Det handlar om ett 40-tal pigga pensionärer som möts klockan 10-15 några torsdagar per termin med paus för lunch till någon form av föreläsningsförening. Idag var jag kontrakterad som förmiddagspratare. Programmet beskrev det förväntade med orden Stig Strömbergsson – om något aktuellt ämne. Klargörande! Eller?
Den syriska statskriminaliteten i Homs är aktuell så det fick bli mitt ena ämne om vilket jag egentligen inte vet mer än andra som har tillgång till samma medier som jag. Lite googlande och surfande på nätet innebar en påvverpåjnt om situationen, vad Alawiter är, deras tro, historia, ställning i samhället och en del annat. Syriens president och militär kommer från gruppen alawiter.
Efter bensträckningspaus runt 11 fortsatt påvverpåjntpratande utifrån annat gårdagsgooglande om dagens datum. Lite kort om namnet Torstens relativa ovanlighet för att sedan gå över till det namn som var kopplat till detta datum innan det blev en Torsten-dag. Det blev således ett föredrag i ungefär 40 minuter om Kyrkofäder* generellt och Tertullianus från Kartago speciellt. Den 23 februari var en Tertullianus-dag i den svenska almanackan innan 1901.
Kul att vara tvungen att läsa på!




*  Kyrkofäderna är bemärkta kyrkliga teologer som levde mellan år 100 och 800 – ungefär. De hålls mer aktuella bland Romerskkatolska och ortodoxa kristna än hos protestanter men är den gamla odelade kyrkans gemensamma lärare.

paus och offer


Just nu är konfafotbollisarna och konfafotbollisorna iväg för att fotbolla. Det innebär en paus för min del, en paus som bland annat kan användas till ett litet bloggeri.

Det är tredje året konfafotboll beger sig, samarrangemanget mellan Norrbottens fotbollsförbund, Älvsby församling, Älvsby folkhögskola och i någon mån organisationen KRIK. Det är – för närvarande – färre ungdomar än 2011 men ändå är det en naggande god konfirmandgrupp på knappt 20 tonåringar. De kommer liteöveralltifrån i fyrkanten, Älvsbyn. Piteå, Luleå och Boden om man kör varvet moturs.

Samling vid pumpen var det ½10 i morse. Intro, lära känna varandra ett tag och så ”lektion” fram till lunch. Ordet lektion har ”-tecken kring sig. Ehuru jag arbetar som lärare gillar jag inte ordet som drar mot skola, utbildning, läroplan osv. Dylikt är i och för sig OK men konfirmandverksamhet är innerst inne något annat – även om lektioner förekommer och skall förekomma. Om du, ädle Bloggläsius, tar dig före att titta på verksamhetens speciella hemsida – här – och klickar på Uppdrag 1 och 2 uppe till vänster hittar du utgångspunkten för dagens förelunchpass.

Efter middag blir det mer. Då skall ungdomarna få titta på två av de Bibeltexter som läses i kyrkorna landet över i morgon. De skall få klura i grupper och skriva sina klurigheter och ställa kluriga frågor. På så sätt producerar de utgångspunkten till förkunnelse-samtalet i morgondagens gudstjänst. Kollegan lyfter på samma vis de böner ungdomarna tidigare skrev in i gudstjänstens olika tack-, förlåt-, hjälp- och förböner.

Hur gudstjänsten kommer att förhålla sig till den officiella Kyrkohandbokens ritual är lite svårt att säga. Någonstans mellan Söndagsgudstjänst och Temagudstjänst – typ. I vart fall firas den i morgon 11.00 i folkhögskolans kapell. Principiellt borde vi – i grunden min mening – traskat till Älvsby kyrka men vi valde att bli kvar på skolan. I kyrkan är det i morgon Pensionärernas dag som också är speciell och inte så väldigt enkel att forma nybörjarkonfirmandigt. Två gudstjänster i morgon alltså. Jag vill inte locka och tubba någon från kyrkan men till skolans kapell är man välkommen om man så vill. Inte minst för att sjunga.

Jag tycker det är kul och intressant att ha att göra med konfirmander.
Tro dock inte att det denna dag inte inneburit ett offer - och ett stort sådant!

Barnbarnet Tyras hulda moder fyllde år i förrgår. Fadern fyller år i början av nästa vecka. Bästa hopslagna kalasdagen för familj, släktingar och anförvanter är idag. Tyras farmor och farbror har alltså fått fara till Tyra för att leka med henne och i samma veva fira föräldrarna. Men farfar – alltså jag – kunde inte åka med. Farfar får kalasvänta ett par veckor – Tyra fyller två första mars.

Men redan på måndag skall farfar träffa Tyra en liten stund!
Luleå Domkyrkoförsamling – hopslaget sedan något år med Örnäsets församling – bedriver i samverkan med folkhögskolan så kallad Ledarskola och vid deras träff i Örnäsgården måndag kväll mellan 18 och 21 skall jag försöka bidra med tankar och ge klarhet gällande – jag citerar ”beställningen”: …vad bibeln har med oss att göra idag. Alltså lite om hur denna gamla bok kan vara aktuell för en ungdom nu för tiden. Hur man kan använda den. Vad den kan betyda mm.
Och på vägen dit skall farfar träffa Tyra när hon slutat jobbet på dagis!!

Nu verkar konfirmanderna ha börjat återvända från sporthallen…


internationell dag 2



Herre, du vandrar försoningens väg,
själv både flykting och fredlös.
Smärtornas gata med hetta och damm
drev dig din kärlek att gå.
Visa oss vägen, försoningens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Herre, du visar oss frihetens väg.
Fri är blott den som kan tjäna,
Den som av kärlek kan glömma sig själv,
den som fått mycket förlåtet.
Visa oss vägen, du frihetens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Herre, du vandrar gemenskapens väg.
Lär oss att gå över gränser.
Kunskap och sanning och omsorg och rätt
får vi som syskon nu dela.
Visa oss vägen, gemenskapens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Herre, du visar oss himmelens väg,
Den som oss leder till livet.
Målet är himlen, men jorden vår väg.
Själv går du här vid vår sida.
Visa oss vägen, du himmelens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Det där var ledmotivet för den internationella dagen på folkhögskolan i förrgår. Psalm 738 alltså. Från den inledande gudstjänsten i Älvsby kyrka och genom alla föredrag och seminarier till sändningsgudstjänten i folkhögskolans gymnastiksal var allt insorterat under någon av de fyra verserna om försoningens, frihetens, gemenskapens och himmelens väg. Psalmtexten är egentligen oerhört intelligent och innehåller väldigt mycket god teologi – typ.

Vart annat år är det en Internationell dag och vart annat en konferens om tre dagar då det blir mycket mer av program, föredrag och internationella möten. Förra året var det en tredagars i Skellefteå, 2010 en dag i Arvidsjaur och året innan en stor i Haparanda. Till endagaren detta år var två internationella gäster inbjudna - biskop Thomas från El-Quissa i Egypten som i sista stund fick förhinder och Yenenesh Geleta från Etiopien/Kenya. Mycket intressant arbete kring den kvinnan! Kamp mot fattigdom och doktorshatt i Luthersk arbetsetik.

Min eufori i förra inlägget handlade om själva arrangemanget och att det tack vare så mycket god kompetens fungerade så bra. Innehållet ökar min extas och jag tycker bara det känns så länge till nästa år då det skall bli en tredagars igen. Rekommenderar verkligen och synnerligen alla läsare av denna min blogg att söka möta upp när det gäller. Anställda i församling bör önska det som fortbildning och andra må vända sig till den församling i vilken de bor för att ta reda på om man tänker resa därifrån och i så fall haka på – eller fara i helt egen regi.

Givetvis var pressen på plats. Vad det Lokala Världsbladet skrivit kan läsas här. Den lokala webb-tidningens rapport finns här om man klickar på internationell konferensdag eller går på religion och letar upp lördagens datum. Där finns en massa bilder och av dem har jag lånat porträttet av den internationella gästen samt två från Mässan i kyrkan – lite linslusigt.

 


internationell dag 1

Varning: Detta inlägg stinker!

Det finns ett talesätt som säger skryt luktar illa.
Därför är den nyss skrivna varningen befogad.
Därför kommer man när man läser detta inlägg att från skärmen kraftigt känna min stolta mallighets odör – och det bjuder jag på.

Det var idag, lördagen den 11 februari 2012, som Luleå stift i Älvsby församling och å Älvsby folkhögskola genomförde årets Internationella dag under temat Herre, du vandrar försoningens väg. I morgon planerar jag att i ett andra inlägg försöka hinna skriva om endagskonferensens innehåll och tematik men nu på lördag kväll i väntan på Sherlock Holmes vill jag bara släppa iväg en pust skrytsam illalukt över min arbetsplats och mina arbetskamrater.

Det var över 220 personer som kom till Älvsbyn för att konferensa. Praktiskt innebar det att de efter att ha startat i med fika och registrering i församlingsgården samt Mässa och föredrag i kyrkan infann sig på skolan till lunch och eftermiddagsaktiviteter.

Alla utspisades på under timmen i matsalen och en halv gympahall.
En massa lektionssalar var riggade med datorer, kanoner, blädderblocksblad, beställt antal stolar och ho vet allt som behövs för 8 seminarier av olika storlek, fyra årsmöten, ett mingelcafé och en avslutningsgudstjänst med hela flocken.

Och allt blev bara så lysande. Flöt så perfekt och välarrangerat. Mat, lokaler, parkeringar och allt möjligt annat fungerade. Mina arbetskamrater i kök, vaktmästeri och administration, elever, volontärer och kollegor i infomontrar och rättviseshop, behjälpliga vägvisare och allt annat gjorde dagen bara så lyckad för konferensdeltagarna som öste tillfredsställelse och beröm över skolan. Med olika ansvar och skickligheter las ett pussel som innebar en mycket lyckad dag och jag är mycket stolt över att få ha alla dessa personer som arbetskamrater.

Nu har Sherlock börjat!!


siffror att förstå

Varje år vid denna tid sammanställer församlingarna i Svenska kyrkan statistik för det år som just förlupit. Från lokal nivå rapporteras detta in till någon sorts central och sedan produceras kolumner, värden och diagram till fasa och glädje för tabellbitare och tendenstolkare. Svenska kyrkan gör detta faktasamlande bra. Jag tror det är viktigt att på allvar jaga siffror och vara lite statistikfixerad.

Missförstå mig nu rätt! Givetvis skall man inte jaga siffror genom att arrangera publikdragande verksamhet och jippon av olika sorter bara för att få upp talen. Det är inte en rätt väg, bara en lätt. Gör man så blir det drop-in-vigslar och drop-in-dop ägnade att fixa upp statistiken – tendenser man sett i ett mellansvenskt stift förra året.  Om drop-dead-cermonier vid massgravar står på kö vet jag inte. Jag tycker hur som helst att drop-agerandet är att banalisera sakerna mer än lämpligt.  Extra korkat blir det när det gäller dopet som till skillnad från de andra två kyrkliga handlingarna är ett sakrament, en helig handling, som Jesus själv uppmanat till och gett innebörden åt och som har en avgörande betydelse för den kristna kyrkan och för att som individ vara kristen.

Ändå är sifferjakten viktig för att få fram ett material att tolka och för att kunna förstå vad som sker. På nationell nivå är det viktigt men framför allt lokalt. I församlingen hjälper statistiken de som beslutar och de som arbetar att förstå hur det faktiskt är – om man väljer att vilja och våga förstå. Tyvärr är många siffror på de flesta håll negativa både vad gäller gudstjänster, dop, antalet kyrkotillhöriga och allt. Just därför är det viktigt att våga ställa diagnoserna och inte falla för frestelsen att bara vara glättigt överslätande typ det går dåligt men inte så dåligt som det skulle kunna ha gått. Ett exempel på denna sistnämnda attityd hittar man i denna artikel.

När statistik blir alltför dålig för ett hockeylag – Djurgården är här ett välkommet exempel – sparkar man coachen och byter folk i styrelsen. Det är inte säkert de individerna är de skyldiga men de är ansvariga. Och man måste ju göra något när man sjunker i tabellen. I en del församlingar – och på andra nivåer – borde man kanske pröva den metoden lite mer och inte fortsätta med det som är ack så vanligt: kicka de provokativa spelare som sticker ut genom att ”göra mål”.

In i statistikandet för Älvsby församling har jag idag lämnat in en redovisning av andakter och gudstjänster i folkhögskolans kapell. Förra året blev det 31 Veckomässor – ordinarie på tisdagar under höstterminen mestadels ledda av mig och mer tillfälliga i samband med korta kurser och då oftast ledda av andra – som samlade 523 kommunikanter. Sammanlagt 213 smärre andakter – 158 på morgonen, 9 runt lunch och 46 på kvällen – innebar i adderade tal 4234 deltagare (2546+323+1365). 10 andra ”större” gudstjänster gav 908 personer och summa summarum blev det under 2011 254 gudstjänster och andakter med 5665 medfirare.

Siffrorna av dessa slag tycker jag är intressanta att mäta men ännu intressantare att försöka förstå. Givetvis rör det sig här inte om fem och ett halvt tusen unika individer. Vad det handlar om är ju att några – en, två eller tre handfullar – deltar ofta, till exempel vid flera morgonböner i veckan. När 34 konfirmander i två veckor har andakt två till tre gånger dagligen rusar ju också siffrorna iväg. Räknar man ut snittet på mässorna blir det knappt 20 per gång men så många är vi som regel inte. Ett par tre ”stora” läger-nattvardsgångar gömmer sig i materialet.

Sådant är alltså viktigt att mäta – men ännu viktigare att tolka och först. År från år.

Klockan har nu passerat midnatt.
Temperaturmätaren ute visar på minus 33,2 grader.
Vitsen med det förstår jag inte alls!


förintelsens minnesdag

Igår, fredag, var det Förintelsens minnesdag. På folkhögskolan uppmärksammar vi den varje år den 27 januari – eller på ett näraliggande datum om den 27:e skulle vara lördag eller söndag. Tyvärr är nog Älvsby folkhögskola den enda instansen i kommunen som varje år tar fasta på denna viktiga sak i en någotsånär organiserad form.

Det blev i år ungefär som förra året och några år dessförinnan*. Ändå blev det lite eljest då det nu var nya kvastar som sopade, alltså annat folk som hade ansvar för det som skedde. Vi är nu tre lärare** som vid var sitt tillfälle deltagit i ett så kallat Auschwitz-projekt tillsammans med Luleå stift och inom ramen för det projektet besökt förintelselägret som den 27 januari 1945 befriades av Röda Arméns 322:a Skyttedivision. Detta år var det arbetskamraten som senast gjort resan som tillsammans med en medresande elev ansvarade för ett två timmars gemensamt program för hela skolan. Jag och den tredje läraren – hon som reste först – fick detta år ta del av andras erfarenhet och intryck, inte själva ansvara. Lärorikt.

Det är viktigt att nazisternas folkmord, främst på judar men också på andra, hålls kvar i minnet. Viktigt är också att se och avslöja de mekanismer som låg bakom, idéerna och attityderna. Det är bara genom att hålla saken i minnet och lära av historiens svartaste ögonblick som kan vi urskilja och stå emot när svärtan åter gör sig påmind i form av antisemitism, dess kusin islamhatet*** eller annan särbehandling på grund av ras, religion, kön, åsikt eller annat.

Ropet från Auschwitz blir:
Det får inte hända igen!
Det får inte drabba judarna igen!
Det får inte drabba någon igen!

Ändå har vi sett och ser det hända på nytt och på nytt – också efter 1945. Irans president förnekar Förintelsen och skriker om att förinta Israel. Givetvis var det helt korrekt att en massa folk gick ut när stollen orerade om detta i FN:s Generalförsamling. Folkmordet i Rwanda lyfte världen skamligt nog inte ett finger för att stoppa. På Balkan folkmördades det också innan NATO ingrep. I Irak gasade Saddam Hussein kurder. I Nigeria och på många andra platser mördas människor bara för att de är kristna. Dessa brott mot mänskligheten är i kvantitet och systematik inte av samma grad som det nazisterna gjorde mot judar och andra – men andan är densamma.

Att rätt högtidlighålla Förintelsens minnesdag och rätt hedra de mördade är att stoppa folkmord där de sker men också att söka stämma i bäcken, inte bara i ån. Det bäckstämmandet handlar om att motarbeta främlingsfientlighet och rasism, förtryck och åtskillnad, demonisering och intolerans, ockupation och förtryck på vad sätt sådant än uppträder och var det än sker. Det handlar om att motarbeta ökad främlingsfientlighet och segregation här hemma i Sverige. Utomlands handlar det om Kina i Tibet, konflikten i Kongo, Israel på Västbanken****, president Assads förtryck i Syrien, amerikanska presidentaspiranters påstående att det inte finns några palestinier och mycket mycket mer. I alla de sammanhangen sker en systematisk avhumanisering och ett medvetet osynliggörande av andra och det är samma attityder som nazismen stod för – även när man inte massförintar folk.

Medicinen mot Förintelser och Förintelsernas förstadier är arbete för Sanning, Försoning, Rättvisa och Fred – det som i afrikanska kulturer kallas Ubuntu.

PS: Bilden till detta inlägg tog den arbetskamrat som ansvarade för årets temadag – en vägg i den judiska stadsdelen i Krakow. DS.



* Om man i till höger under Arkiv letar i januari de senaste årens kan man se vad som tidigare skett på skolan. Klickar man på Augusti 2007 finns i en serie inlägg mina intryck från när jag var i Auschwitz.
** Läsaren må här inse att en resurs finns tillgänglig för information, medverkan vid temakvällar etc. Massor med intryck finns, en hel del kunskap och en mängd bilder.
*** Beteckningen dess kusin islamhatet lånar jag från ett av de tal som hölls i den TV-sända minneshögtiden från Stockholms synagoga torsdag kväll klockan 18 i SVT. Jag rekommenderar att läsaren letar upp saken på SVTplay.
**** Signaturen BR påminner om och prickar det sambandet exakt i sin kommentar till förra inlägget: Idag är minnesdagen för Förintelsen. Då är det läge för att hylla palestiniernas frihetskamp.


spotta i ärmarna 1

Rubrikens intressanta ordvändning kom ur köksradioapparaten i slutet av förra veckan. Jag tror det gällde nåt hockeylag på dekis men minns inte exakt vilket. Det kan i alla fall inte vara frågan om Skellefteå eller Luleå som nu toppar tabellen – vad jag vet. Bägge de lagen är hemmahörande i Luleå stift vilket gläder en hockeyintresserad nordkyrkling som jag. Att sympatiprioritera mellan lagen är dock inte svårt. Jag har ju varit norrbottning hela livet undantagandes summa fem års studieförskingring i Uppsala. Första tredjedelen av livet var jag ju till och med Luleå-bo vilket gör att det laget naturligtvis i alla matcher toppar min sympatilista. Fast släkten kommer från Staaan – alltså Skellefteå – så det laget blir tvåa, om än en god sådan, i mitt hjärta. I alla kamper utom mot Luleå hejar jag på Skellefteå.

Detta skrivna var ett profilerat ställningstagande från min sida. Jag hoppas att man i södra delen av stiftet inte tycker det är alltför olämpligt eller stötande. Dock går det inte att i det oändliga ducka och vara försiktig. Sanningen måste ju komma fram!

Fast nu kom jag nog bort från ämnet....

Spotta i ärmarna!
var det ju.

Det har vi gjort. På jobbet alltså. Vi har spottat i ärmarna och utvärderat förra årets två varianter av Svenska kyrkans grundkurs. Av elevernas utvärderingar och våra egna erfarenheter har vi sammanställt vad vi ska ha med oss in i det fortsatta arbetet. Vi har lärt oss en del, vi lärare alltså, inte minst vad det är att ha kursen delvis på distans med arbete över internet.

Med det i ryggen har vi gått vidare och
kavlat upp händerna och börjat planera de två grundkurser som kommer att starta första dagarna i September. De två – en ”klassisk” helfart under hösten och en halvfart med distansinslag för ett helt läsår – skall formas och marknadsföras nu så att man kan söka dem i vår. Ett viktigt, om än inte slutgiltigt, datum för att söka är den 15 april. Det är ett datum som gäller när man söker en massa efter-gymnasiala utbildningar och vi har det som en hållpunkt.

För vilka är Svenska kyrkans grundkurs en bra kurs?

1. För personer som funderar på att utbilda sig för att jobba i kyrkan.
Det måste vara första svaret eftersom det är för sådana kursen ursprungligen är formad. Tanken är att den skall ge en sådan introduktion vad gäller kunskap i Bibel, tro, gudstjänst, arbete i församling och en massa annat att man får hjälp att pröva sina egna tankar – både vad gäller den egna tron och kallelsen och om kyrkan är ens framtida yrkesplats. Elevernas utvärderingar över åren visar – och detta är inte skryt utan bara sant – att detta levereras. Flera säger Nu vet jag hur jag skall välja! Nu har jag fått kött på benen.

2. För sådana som söker kunskap om och utveckling av tron för egen del utan uttalade funderingar kring framtida utbildning och yrke.
Detta är en viktig målgrupp. De så kallade Sökarna alltså Eller Förkovrarna som jag också skulle kunna kalla dem. Grundkursen är inte skapad och utformad för det ändamålet – primärt. Då hade det ju varit en renodlad Bibel- eller Lärjunga- eller nåtliknande-skola. Men Grundkursen fungerar också för så kallade Sökare och Förkovrare. Utvärderingar visar – över åren – att många kommit vidare och utvecklats både i tro och i självinsikt.

3. För blandade åldrar.
Ålder är ju ingen speciell målgrupp men det är hela tiden frågan om en mix av åldrar – alltid två, ibland tre, generationer. En del har just tagit studenten och står i dörren till sitt vuxna liv med alla de val av utbildningar, tro och annat det för med sig. Andra rebootar sig – gör omstarter tror jag det betyder. De har med sig vuxenlivets erfarenheter – och ibland sår. Till den blandningen tillkommer ibland någon elev som åldersmässigt kunnat vara mormor till den yngste i gruppen – om man varit någotsånär het på gröten.

Och säkert finns mer att säga men jag gör det inte nu.
Inga nya definitiva beslut om Grundkursens har ännu tagits på nationell nivå.
Än gäller den för utbildning och till hösten kommer den att finnas i två utformningar på skolan.
På skolans hemsida finns mer information och sökformulär - här, här och här.

Du som behöver den eller tänker att du får glädje av den – spotta i ärmarna och Sök!
Och är den inte för dig – kavla upp händerna och tipsa folk!


8 dec 2005

Inläggets rubrik är det datum då jag på bloggen publicerade inlägget job på sin askhög - extended version. Läsaren kan – om intresse finns – gå tillbaka till det inlägget och läsa om ett skeende som gick igång för sex år sedan. Den analys jag då gjorde och som flera ansåg vara att måla f-n på väggen har visat sig i huvudsak riktig sånär som på att det hela tog lite längre tid än vad jag förutsåg. Tidsfördröjningen berodde på att det förslag som då lades fram fick så ofantligt mycket spö i olika remissinstanser så man var tvungen att arbeta genom frågorna på nytt.

Resultatet vad gäller en viktig sak i mitt arbete och i folkhögskolans liv verkar dock bli detsamma då det denna vår väntas beslut som leder till att det som idag kallas Svenska kyrkans grundkurs inte längre – från 2013 eller senast 2014 – kommer att vara ett led i utbildningen till präster, diakoner eller pedagoger i Svenska kyrkan. Att det skulle gå så har man väl mer och mer haft på känn men idag kom vad som verkar vara en avgörande information.

Vad innebär detta? Vad står vi inför – på sikt?
Framtid skall stöpas och problem skall lösas!

Ett märkbart kvantitetsbortfall av så kallade deltagarveckor – den sort en folkhögskola mäter sin verksamhet i – behöver kompenseras med nya kurser och nya kursdeltagare 2013 och framåt.
Grundkursen är en kvalitativ markör som gör att det blir synligt att skolan har Svenska kyrkan som huvudman. Den utgör när den finns på skolan något av en församling som gör det rimligt att förutom morgonböner också fira mässa en gång per vecka. För att sådant på några års sikt skall fortsätta att märkas behöver vi utveckla en tydligt kyrkligt inriktad så kallad lång kurs över minst en termin, gärna två.
Rent personligt känns rollen som präst på skolan och kunnandet som teolog påtagligt urgröpt utan den utmaning och de uppgifter som kommer från Grundkursen eller något motsvarande. Enkelt egenintresse innebär att något nytt måste utvecklas eller att jag på ett par års sikt byter uppdrag.

På fredag får vi sätta på oss kursutvecklarmössorna och börja fundera kring idéer om nya långa kurser typ Bibelskola eller Missionslinje eller nåt. Tips och önskemål mottages!
Imorgon – egentligen senare idag då klockan nu passerat midnatt – skall vi planera två grundkurser med start i månadsskiftet augusti-september.

Hösten 2012 och gissningsvis våren 2013 – kanske längre – är det fortfarande så att Svenska kyrkans grundkurs är ett obligatorium för utbildning och antagning till präst och diakon och möjlig även för andra - vid Älvsby folkhögskola.

Sådetså!


tomdepp

Höstterminen på folkhögskolan var en riktigt intensiv sak – faktiskt betydligt intensivare än vanligt. Så hade vi till exempel två varianter av Svenska kyrkans grundkurs. En var den vanliga kursen i klassisk stil vilket innebar 16 veckors studier/arbete på hel fart med flera boende på skolans internat. Samtidigt gick andra delen av den halvfartsform som rullat på sedan månadsskiftet januari-februari. Tanken bakom den varianten är att man genom 1+1+1+1+1+1+1=7 så kallade inneveckor och mellanliggande arbete hemma och över internet skall få något som motsvarar helfarten. I bägge dessa sammanhang hade jag lektioner – klassrum för helfarten, kontakt över nätet med halvfarten. Till detta finns Volontärlinjen i vilken jag har i snitt tre undervisningstimmar i veckan. Som skolpräst är jag dessutom ansvarig för mässor och att andakter leds – oftast av andra – fyra dagar i veckan. Och så skall det planeras och utvärderas och skissas och rådslås. Och i början av terminen var arbetslaget decimerat med en person som successivt återgick i uppgifterna under höstens gång.

Det var faktiskt en riktigt tjockt höst. Jag hann med det mesta men skall jag vara riktigt ärlig kan det nog vara så att kvaliteten inte riktigt blev som jag hade tänkt. Visst kom jag ner på fötterna men känner mig rejält urlakad. Direkta lektionsförberedelser fixade jag men en allmän förberedelse som består i att läsa böcker, ta del av facktidskrifter, följa med i olika frågor i kyrkan – sådant hade jag inte ork till. På bloggen – en liten hobby jag ändå unnar mig – syns detta på så sätt att hösten nästan inte alls gav inlägg under kategorierna Predikaren 12:12 och Exe-geten bräker, platser där jag brukar berätta om allmänförberedande saker jag läst.

Poff!
sa det, och veckorna blev tomma. Vårterminen ser nämligen helt annorlunda ut.

Först och främst är det inga Grundkurser! Till hösten planerar vi att starta både en hel- och en halvfartskurs. Det extra vikarieansvaret jag hade är återlämnat. Mässor firas inte på skolan denna termin*. Enbart morgonböner tisdag till fredag 8.10. Enbart tre timmar med eleverna i Volontärgruppen återstår men om några veckor går de in i sin ”ute-period” och arbetet kommer att flyttas över till kontakter via internet.

Klagar jag?

Nej – det vore dumt att göra. Snedbalansen mellan höstar och vårar är det normala och denhär gången har det varit så onormalt normalt att jag borde känna mig belåten med lite respit. Men det är inte känslan. I stället har en viss nedstämdhet drabbat mig som egentligen kunde varva ner med lindrigare veckor och nu ha tid till läsning och eftertanke, ha möjlighet att lätta på den inre gasen ned till någon sorts normalvarv och kanske rentav plocka ut kompledigheten för konfafotbollen i augusti.  Men det är som om den där inre gasen hängt sig på nåt sätt. Tankemotorn varvar på – med en viss nedstämdhet som följd.

Och när det till detta kommer sådant som låg bakom inläggen ett blogginläggs öde och undersittarens öde eller skriverier om korkade bråk i kyrkan (Visby stift) eller nyheter om kompetenta kollegor som blir utlösta och tvingas att sluta eller material som anlände i höstas visar att Grundkursen som vi jobbar så hårt och helhjärtat med är ifrågasatt inom ramen för kyrkans framtida utbildningssystem och vi om ett tag skall överlägga kring den situationen – då blir jag inte mer uppåt. Faktiskt.
Så denna dag blev en seg dag.

Det här var ju inget kul blogginlägg!

Tur att Tyra finns!!
Idag berättade hon i telefon att hon på dagis åkt skidor.
Fullt begripligt sedan pappan översatt.




*  Mässor har vi på skolan – tisdagar 08.00 – när en nattvardsförsamling finns. Grundkursen, ett par till och några i personalen är en nattvardsförsamling. Och nu är vi bara 3-4 ur personalen – och någon till.

innan, under och efter

Tron växte under prövningar och Stigs prat

Imorgon – rättare sagt senare idag – är det lördag och jag har en arbetsfri dag. Eller nästan. Rimligen behöver jag nog ägna tid åt förberedelser. Söndag förmiddag skall jag ju predika i gudstjänsten på EFS i Älvsbyn. Om Johannes Döparen, profeter, profetior och vad allt det syftar till – när det begav sig innan och på Jesus tid och nu.

Det har alltså gått i ett svep i 12 arbetsdagar. I morgon behöver jag dock inte ställa väckarklockan. Sovmorgon alltså. En tillåten sådan till skillnad från i torsdags då det blev en sovis mer av en olyckshändelse.  Gjorde inte så mycket då jag inte hade några lektioner före lunch men jag hade tänkt sticka till skolan på morgonen i alla fall för en del skrivbordsgöra. Onsdag kväll glömde jag dra ut den pjopp som osäkrar väckarn. Pappersgöra i skrivbordsröra finns kvar att göra när jag saken vill röra skulle man kunna säga – om man vill poeta lite.

Mitt i denna svit av arbetsdagar, för en vecka sedan, hade vi den konfirmandfokuserade helg jag nämnt tidigare men inte på allvar skrivit om. Förrän nu. Nu när jag kan ta sovmorgon i morgon bitti.

Först skall då sägas, understrykas och ropas från taken:
Konfirmander är rejält viktigt och väldigt skitkul!
I vart fall tycker jag det. Jag vet att det finns prällater som inte vill ägna tid, krafter och lägerdygn till ungdomar i årskurs 8-9. Sådana fasoner tycker jag är saftigt skandalösa, både att en del inte vill och att de dessutom av styrning och arbetsledning tillåts att inte vilja. Hur påståenden av typen Jag har inte mitt hjärta i den verksamheten! kan anses begåvade och accepteras övergår mitt klena förstånd. Jag har hört att det till och med förekommer att blivande präster säger att de när de blir klara inte vill arbeta med ungdomar. Om sådant säger jag som björnen Baloo när Mowgli boxar honom på julafton: Tss, tss, tss! Störtlöjligt!

På lördag förmiddag förra veckan anlände 31 av 34 som fotbollskonfirmerat i augusti. Att så många valt att möta upp till återträff tyder rimligen på att de inte illtrivts alltför mycket. Tänkt var att de om lördagsförmiddagen skulle träna för att på eftermiddagen ha någon form av konfaaktivitet men kastbyte av programpunkter gjorde att ordningen blev tvärt om. Något konfigt först alltså.

Då fick de fick göra två saker – enskilt och i smågrupper.

Den enskilda övningen var ett blad med rutor att skriva i. Det som skulle skrivas var tankar på hur varit det innan, under och efter konfalägret med a) Tro och tankar kring Gud och Jesus och allt; b) Bön; c) Bibelläsning; d) Annat. Det skrivna skulle anonymt lämnas till mig – fungerar ju då som något av en utvärdering – men om de ville fick de sätta ut namnet. Om så gjordes gav jag i utsikt att jag kanske tar kontakt genom Facebooks meddelandefunktion eller nåt liknande för snack den vägen i saken.
De skrev i sina rutor. När de skrivit satte de sig fyra och fyra för att prata med varandra om det skrivna. Sedan lämnade de lapparna till mig för att få en ny uppgift i sina smågrupper.

Samtalet i smågrupperna redovisades alltså inte. De fick ha sitt samtal kring sakerna ifred. Men jag läste lapparna på eftermiddagen och de visade vad jag i och för sig redan anade. De absolut flesta hade lite, sällan eller aldrig innan konfan ägnat tankar åt tro, bön osv. Som vanliga ungdomar i det sekulariserade Sverige var kristen tro och praxis vita fläckar på kartan – innan. Under internatperioden var det givetvis mer men efterår har det för de flesta sjunkit tillbaka till nivån innan – eller ett snäpp mer. Ganska väntat.
Någon skrev ungefär: När man var här var det väl ingen match att tro. När man kom hem rann det som ut i sanden. Men nu här igen tar det som fart.
Slutsatsen av en sådan formulering visar hur viktigt det är med att bygga nätverk, kontakten med hemförsamlingen. Det behöver vi jobba på mer nästa år. Ett brev betyder så mycket sades det en gång i världen. Kanske är det sant – men tillräckligt betyder det inte.

I en ruta om hur det var under konfatiden stod det jag skrev överst:
Tron växte under prövningar och Stigs prat.
När jag läste det och de andra lapparna kände jag: Jodå! Jag kan köra ett år till!!

Den andra konfaliknande uppgiften de fick var att prata i smågrupperna om epistel- och evangelietexten för dagen efter – andra Advent. En två meningars sammanfattning till var och en av texterna plus en fråga skulle varje grupp lämna ifrån sig och det som stod på de lapparna blev tillsammans med Bibeltexterna stommen i den predikan jag höll i Älvsby kyrka på söndagen.

Träning, mat, lekar, stim och stoj fyllde resten av lördagen och efter en hyfsad natts sömn städades sovsalarna innan ett en knapp timmes konfaliknande samling på söndagsmorgonen. Och så till kyrkan som vi, då församlingen av julfestskäl flyttat sin gudstjänst till senare under dagen, lånat för en ”extra” gudstjänst. Dit hade också en del av de föräldrar som skulle hämta hem dem infunnit sig jämte en del vanliga Älvsbybor samt de konfirmander med föräldrar som är aktuella 2010. Sammanlagt typ 80 pers.
Det blev en fin gudstjänst – om man får säga så.

Efter gudstjänsten lunch på skolan och sedan något av en överlämning från 2011orna till 2012orna. Jag tror 2012orna märkte den tillgivenhet 2011orna hade till varandra, förstod att de tyckte de varit med om något positivt och att vi ledare tyckte om dem. Fick ett positivt intryck, liksom.

Konfafotboll 2012
har platser kvar. Om du som läser detta vet av någon som du tror kan ha glädje av att vara med – årskurs 8 eller äldre – så tipsa om hemsidan – här. Där finns all info och där anmäler man sig. Samt söker jobb som fritidsledare om man är 18 och äldre.

Nu har jag skrivit långt och vidlyftigt om förra helgens begivenhet.
Jag känner mig glad och tacksam, rentav hedrad av att ha fått vara med.
Konfirmander är rejält viktigt och väldigt skitkul!


inget dera



Jag ska såhär runt midnatt på bloggen återge mina två senaste så kallade statusuppdateringar på Facebook. Vid 8-tiden söndag morgon skrev jag:
Igår återträff med Konfafotbollisarna (31/32 av 34/35 beroende på hur man räknar). Hemma drygt 21. Nu tillbaka till skolan för att se om den är kvar - förstahandsmål troligen nått - och de har sovit - andrahandsmål knappast intaget.
Diverse aktiviteter innan Gudstjänsten 11.00 i Älvsby kyrka. Där ansluter de som SKALL konfafotbolla sig 2012 – med föräldrar. Info och start med den gruppen under eftermiddagen.

Någon gång strax efter 19 samma dag:
Klockan 15 drygt var jag hemma och efter matlagning, en liten tupplur och lasagne är det dags att börja förbereda morgondagens lektioner. Eller skriva på bloggen. Eller läsa en bok. Eller titta på TV. Eller inget dera.

En ungdomskamrat numera bosatt i Umeå gav till det sista följande kommentar:
Röstar på det sista alternativet...

Så blev det! Rådet kom ju från en ledamot i Domkapitlet. Eller kanske före detta ledamot.
Jag skriver inte ikväll, medan allt är purfärskt i sinne och känslor, något om ett helt fantastisk veckoslut tillsammans med en ansenlig flock väldigt läckra ungdomar. Jag skriver inte ikväll om om samtal, lektioner och andra saker vi gjorde, om gudstjänsten vi firade eller om framtiden med nästa årgång. Jag väntar jag tills jag är bättre fokuserad och någotsånär kan göra dem rättvisa.


skriva predikan sen

Mitt på dagen sitter jag på Pite Älvdals sjukhus i ett väntrum på våning 8. Madammen i mitt liv genomgår ett kirurgiskt ingrepp för att söka få åtgärdat en besvärande axel. Min uppgift för dagen är att förutom att vara hennes charmerande sällskap också tjänstgöra som narkosfyllechaufför från lasarettet och hem.

Efter att ha slunkit in och sällskappratat en stund med kompisarna i Sjukhuskyrkans personal tog jag mig till det väntrum där jag nu sitter och skriver detta blogginlägg. Jag har lap-top-jobbat med annat ett tag samt skrivit förra blogginlägget om Jerusalem-boken och börjar nu på ett nytt. Detta. Om jag hinner knappra klart innan madammen är klar vet jag inte. I alla händelser kommer jag inte att kunna lägga ut texten på bloggen förrän vi är hemma och jag kommer ut på nätet igen.

Rubriken på detta inlägg är en trajler för ett kommande inlägg som kommer att innehålla en predikan eller i alla fall nåt åt det hållet. Jag skall alltså skriva predikan sen – inte nu. Dessutom är det frågan om att skriva en predikan jag redan hållit – alltså i dubbel mening sen. En fusklapp med stödord satte jag samman innan jag predikade men vad som predikades måste jag skriva efteråt. Alltså sen. Och det ska jag göra sen. Inte nu.

Nu tänker jag i stället berätta om vad som kommer att hända i helgen. Alltså Andra helgen i Advent. Då ska jag också predika – något jag kanske återkommer till sen – men grejen och saken framför andra är att det skall vara en återträff för konfafotbollisarna från i somras. Av de strax över 30 som konfirmerades har knappt 30 beslutat komma för en reunion lördag-söndag med träning, konfalektion, gemenskap, andakt och gudstjänst. Kul. Jättekul.

Om gudstjänsten kan sägas att så enkelt som att bara haka på församlingens gudstjänst söndag klockan 11 i Älvsby kyrka blir det inte. Denna söndag har församlingen flyttat sin ordinarie gudstjänst – en Familje-sådan – till klockan 16 och då har ju återfallskonfisarna åkt hem. Alltså lånar vi kyrkan för en extra gudstjänst på den tid som de flesta upplever som ordinarie. Givetvis är den då inte stängd för andra än 2011-konfirmanderna. Tvärtom! De nyligen konfirmerade kommer att arbeta inför den under lördagen så den kommer att präglas av att de är just de som firar gudstjänst andra söndagen i Advent.

Då – klockan 11 – ansluter de konfirmander som anmält sig till Konfafotboll 2012 med föräldrar. 2012orna är (ännu) inte lika många som förra omgången men tjugo konfirmander är bra nog. De kommer således att fira en gudstjänst som deras föregångare varit med att forma och där jag fått förtroendet att dela med mig av vad jag andra söndagen i Advent tänker om Gud, Jesus å allt. Alltså predika. Om det blir kul kan jag inte svara på. Men att det är kul för mig att få finnas i sammanhanget är då alldeles säkert.

Efter gudstjänsten lunchar alla konfaknutna på folkhögskolan och veterankonfirmanderna passar symboliskt bollen till de nya och reser sedan hem. Efter lunch startar vi så den kontakt och påverkanstid som leder till konfirmation i augusti nästa år.

Konfafotboll har en egen hemsida – här. Om hur det varit de två tidigare åren har jag då och då skrivit på bloggen. Kolla under rubriken Arkiv främst under Augusti 2010 respektive 2011 så finns ett antal inlägg som avslöjar hur kul jag som både överviktig och överårig gubbe tycker det är med ungdomar.

Och just nu (13.40) kom en personal och meddelade att madammen håller på att kvickna till.

Tillägg vid 22.tiden:
Hemma ca 18, mat, diverse TV, Skellefteå-Luleå med Lulevinst, blogg- och nätsurfande.


text kommer



Två avlånga saker...
Men om vad?
Föreslå gärna!


avig(t) men rät(t)

När jag var barn fick jag läsa stickbeskrivningar för min mamma. Hon var synskadad och kunde inte själv läsa hur tröjframställningen var arrangerad men sedan hon väl blivit informerad satt saken i fingrarna och stickorna slamrade mot varandra.
Lägg upp 36 meter på stickor 3½ kunde jag säga när jag läste.
Meter? Det är maskor! sade min hulda moder.
Bokstaven m är väl meter! envisades jag.
Jaja! Läs vidare! - suckande.
Då gjorde jag det: en avig, tre räta, en avig tre räta, två aviga en rät i tolv varv – typ.
Just detta monotona avig-rät-avig-rät-avig-rät har satt sig i skallen.

I morse var jag med om något lite avigt men som på ett förunderligt sätt var så rätt. Detta fast jag aldrig varit med om det förr trots att jag är 58 år ung och varit präst sedan jag var 25 och dessutom under hela den tiden alltid tyckt om att vrida lite på saker och ting. Jag älskar att flytta om tankar till oväntade sammanhang eller medvetet vinkla ord och saker lite bakvänt eller eljest. Ett exempel på sådant är min oböjliga lust att för gudstjänster runt Midsommar välja psalmer med text och/eller melodi med julklang*. Att föreslå stilla-veckan-psalmer till Första Advent svarar mot samma drift. En bister sanning är att jag inte alltid, egentligen väldigt sällan, faktiskt nästan aldrig, fått musikernas gehör för sådan takt och ton.

På 58 respektive 33 år har psalmen 190 – Bred dina vida vingar – i min värld alltid varit något som sjungits på kvällskvisten. I gamla psalmboken fanns den – men med nummer 451 – under rubriken Afton och i den nya psalmboken från 1986 är det på samma vis. Gonattpsalm i hemmet, vid sammankomster i församlingen och aftonböner och nattningar på läger – typ. Men också en begravningspsalm. Faktiskt. Under den tid jag var församlingspräst slog den inte på något vis anhöriga-önskar-rekordet som Lina Sandell hade med sin Blott en dag, ett ögonblick i sänder, men Bred dina vida fanns i alla fall på sorgehusens topp tio – om man får uttrycka sig så vanvördigt.

Kvällar och begravningar är avslutningslägen – typ. De är den psalmens kontexter, ett teologiskt pretto-ord som betyder sammanhang. Eller Sitz im Leben som det skulle heta på exegetiska, en annan speciell teologisk-akademisk dialekt, och mena samma sak. Livsmiljö - typ.

Och så i morse har en av grundkursens elever valt 190 till morgonpsalm. Så bakvänt! Vilken avig tanke – om man talar stickbeskrivningska. Och vilken rät(t) mening den då fick!! Den blev klockrent en tonsatt bön för att leva dagen under Guds beskydd, i trygghet, i Guds nåd, i förlåtelse, med en god vilja tills det är dags att genom sömnen hämta kraft till en ny dag.

Psalm 190 är en morgonpsalm!
Bara så ni vet!!


*  I gamla Evangelieboken hette Midsommardagen – alltid en lördag – också Johannes Döparens dag. Numera är det temat lagt till Söndagen efter Midsommardagen. Denna placering i Kyrkans år kommer sig av att Jesussläktingen Johannes – enligt Lukas berättelse – var ett halvt år äldre än Jesus. Då vi som bekant julfirar Jesus födelse den 6 januari och/eller den 25 december blir Johannesdagens självklara plats att vara en jul-kopplad dag i midsommartid.
Denna placering måste dessutom vara urgammal. Mandeismen är en speciell monoteistisk religion som uppkom i den judisk-kristna närheten något 100-tal år efter vår tideräknings början. Den var en avknoppning av eller tog i alla fall starka intryck av judendom och kristendom – som det då inte var så stor skillnad på – och är en gnostisk trosinriktning som med just Johannes Döparen som en av sina huvudfigurer regelbundet och ofta döper som rening. När det romerska riket antog kristendomen som obligatorisk statsreligion flyttade mandéerna över gränsen till Parthien/Persien och slog sig ner i framför allt nuvarande Irak. Idag finns i världen enbart några hundra tusen mandéer. Några av dessa har flytt till Sverige och hamnat i Älvsbyn och av en av dem har jag fått reda på att en av deras största högtider då de särskilt minns Johannes Döparen är just den 25 juni, ett datum de måste ”fått med sig” från de kristna. I Sverige var det datumet Johannes Döparens dag alias Midsommardagen fram till 1953.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0