stigstrombergsson

Det var en vecka sedan jag skrev sist.

Det blir liksom långt mellan blogginläggen.

Det har sina rutiga skäl och randiga orsaker.

Det blev i alla fall då nämnt att lilla Lisa, 8 månader, med mamma anslöt nere i Övik för att vara några dagar hos mormor och morfar dvs oss.

Det är nu så att den veckan gått och att hon igår med mamma och mormor farit till Järvsö.

Det hon lämnat kvar hos morfar dvs jag är en skön känsla efter en rolig vecka och en förkylning.

Det är så det kan gå när det snoras på! som det gamla babyordspråket lyder.

Det var fyllda dagar i övrigt också.

Det kom syskon till Lisas mamma till huset hela helgen.

Det var då för morfar på söndag gudstjänst, dop, sorgehussamtal och en gudstjänst till i Vidsel innan en arbetsfri måndag.

Det blev Lisa-lek på tisdag morgon innan eftermiddagens förberedelser och dopsamtal som följdes av Bibelstudium på kvällen.

Det var personalkollegium på onsdag morgon före eftermiddagen med konfirmander och kvällens Askonsdagsmässa innan ungdomsgruppen och sedan förberedelser hemma när andra sov.

Det blev göra också på den vanligtvis arbetsuppgiftsfria torsdagen – Begravningsgudstjänst och konfirmander i Vidsel.

Det var också den dagen lilla Lisa med mamma och mormor for.

Det är fredag nu och morfar är förkyld.

Det finns blogginlägg med kvalitet.

Det här inlägget är inte ett sådant.

Det är bara bilden på babyn med kunskapstörst som lyfter.

Först av allt:

GOD FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!

Så till allvaret...

Det har varit bråda fyllda dagar som skapat total bloggtystnad från min sida. Inget allvarligt har dock hänt annat än att du, noble Bloggläsius, inte har högsta prioritet på min lista över vad tid skall och kan användas till. Annat går före – typ! Kanske ett beskt faktum – men ändå sant.

Lilla Lisa till exempel.

Och hennes kusiner!

Och deras föräldrar med syskon.

Och helgerna.

• Fredag före Jul kom Järvsö-tösen Lisa till mormor och morfar alias Primärhustrun och mig. Barnbarn i huset och full Jul-rusch slår ut bloggande också när jag som präst är arbetsuppgiftsbefriad hela huvva helgen. I förra bloggtexten rapporterade jag om vad som sedan hände och vilka som var i farten fram till och med att Juldagsmorgon glimmat. Repetera det här är alltså inte nödvändigt.
• På Annandagen kom Lisas kusiner Tyra och Adrian med föräldrar för att stanna ett par dagar. Äldsta dottern med make anslöt också om så bara för dagen och det blev fullt vid matbordet! Allt porslin, också tallrikarna i botten av traven, kom att bli diskat. De två av våra fyra barn som har barn blev kvar sedan de andra gett sig av på kvällen. Vi var i alla fall 6 vuxna och 3 små i huset.
• Onsdagskvällen krympte skaran något då Luleå-folket drog hem.
• Torsdagen var min arbetsuppgiftsbefriade tid slut. Lilla Lisas morfar gick således hemifrån några timmar samtidigt som hon med föräldrar for till sin faster i Unbyn och sedan till kusinerna i Luleå som fick vara barnvakter medans hennes föräldrar var på bio. Effekten blev att mormor och morfar fann sig själva sittande ensamma vid matbordet en hel måltid, något som inte hänt på en vecka.
• Fredag hade också arbetsuppgiftsinnehåll. Men bara tidvis. De så kallade begravnings-jourer som lagts på mig torsdag-fredag föll ur då inga avlidna fanns att begrava. Alltså fanns det mer tid att leka med henne som skulle resa söderut dagen därpå. Och filma! Knappt en minuts krypande spänning finns om man klickar här. Den suddiga bilden är ur filmen.
• Lördag efter frukost for Lisa med föräldrar samtidigt som jag gick för att provgå med ett blivande brudpar. Väl hemma igen bar det av till Luleå för att hämta Tyra och Adrian som valt att fira nyår hos farmor och farfar i Älvsbyn stället för att följa med sina föräldrar på nåt rajtantajtan de var bjudna på.
• Söndagen efter Jul med dess tema Guds barn var också Nyårsafton 2017. Högmässan fick därför sin prägel också av Nyårshelgens texter under rubriken I Jesu namn. Särskilt viktigt då vi inte sedan några år har gudstjänst på Nyårsdagen. Nyårsnatten som vanligt med snöskottning, vaka, tomtebloss och fyrverkeri. Den minste höll ut ända till slutet plus 10 minuter. Storasystern slocknade i soffan under Skansens Ring klocka, ring.
• Spark i backe och tur med spark till gammelfarmors och gammelfarfars grav blev det på Nyårsdagen innan mat och eftermiddagshemskjutsningstur till Luleå.

Väl hemma igår kväll konstaterade vi att vi nu för första gången på mer än en vecka är ensamma i kåken. Den stora tröttheten infann sig likt ett slag i huvudet med en skiftnyckel.

Men missförstå mig nu rätt! Jag, liksom madammen i mitt liv alias Primärhustrun, älskar barnen och barnbarnen över allt förstånd. Dagarna har varit jättefina! Det har varit jättekul! Fullt snurr och fullt surr hela tiden. Stor källa till glädje, stolthet och tacksamhet.

Men vi är också tacksamma och glada denna Annandag Nyår då vi båda är arbetsuppgiftsfria och hinner leka lite med våra julklappar – läsa i någon bok – utan att ha låst in sig på toaletten. Och till och med kunna ta sig tid till att blogga.

Julen är en intecknad tid. Fulltecknad.

Notera nu, noble Bloggläsius, att detta inte är ett klagomål.

Tvärtom! Det är i en hög grad av belåtenhet jag skriver.

Juldagseftermiddag är vad det är: En dagen efter.

En dagen efter dopparedagen även om det inte doppades igår. Det skall göras idag. Och då menar jag i grytan, inte kaffe med dopp.

För sisådär 25 år sedan tog sig familjen ett förlängt septemberveckoslut, prefabricerade några middagar, hyrde oss logi i Sjöstugan och drog till fjälls, till Jäkkvik. Avsikten var att lugn-och-roa oss i den grad en fyrabarnsfamilj kan göra så.

Efter en god måltid då vi bara satt och pratade – barnen hade lämnat bordet för att spela finns-i-sjön – uttalade Primärhustrun den drömmande tanken att för att minska stöket kanske ta med lite mat, ett par paket var och hysa in oss på stället den kommande julen.

Kortspelet avstannade i rummet invid. Äldsta dottern proklamerade sin åsikt i ungefär följande ordalag:

• Så kan man inte göra!
• Julen ska vara som vanligt!
• När vi går och lägger oss kvällen före ska allt se ut som åskan slagit ner.
• På morgonen när vi vaknar är garnen vara inne och allt pyntat!
• Vi får en morgonjulklapp och äter gröt!
• Sen till kyrkan och dit kommer också farmor och farfar!*
• Efter det hem för att fika och leka med klappen.
• Klockan tre ser vi barn och farmor och farfar Kalle Anka!**
• Du och pappa stökar i köket!
• När Kalle är slut äter vi!
• Klockan sex kommer tomten!
• Sådetså!

Vi firade jul som vanligt!

Exakt likadant är det inte nuförtiden – men snarlikt. Gårdagen fick följande förlopp:

• När vi gick och la oss förnatten innan var allt klart – granen sedan ett par dagar inne,maten lagad, allt pyntat och paketen inslagna.
• Lilla Lisa, 6 månader, fick en morgonjulklapp och vi andra åt vår gröt.***
• Promenad till kyrkan för Samling kring krubban.****
• Sedan hem för fika och packa bilar.
• Avresa ca ½2 – förbi på mamma och pappas grav.
• Framme i Luleå hos Tyra och Adrian i tid för Kalle Anka.
• Sonen och sonhustrun stökade i köket.
• Ett tag efter att Kalle slutat tittade en tomte förbi.
• Mat!
• Efter måltidsbortplock ivrig paketdistribution med en kaffepaus.
• Ungefär ½22 var det (äntligen) tomt under granen.
• Många i olika åldrar var varierat trötta. Runt 23 for nog de sista – vi strax innan.
• Promenerade i minus 25 till Julnattsmässa 23.30 – celebrerad av annan kollega.
• Åter i bostaden runt 01.00.  Lisa, hennes mamma och pappa, morbror och mormor hade stupat i säng.
• Ensam vaken. Såg lite på TV. Intog kudden. Nattvila till 9.

Så var min Jul – såhär långt. Ganska intecknad. Men idag är det en mellandag fast vi inte ännu är i mellandagarna. I morgon kommer hela julaftonsgänget förutom kusinernas mammas morfar och mormor hit. Då går det igång igen.

Och som sagt: Det är kul!

Och källa till enorm tacksamhet och lycka.

Att alla tycker om varandra, håller ihop, hjälps åt, är friska.

Det kanske inte är så fridfullt. Men fredfullt.

Det är viktigare och i linje med Guds avsikt med att bli människa.

*  Klockan 11.

**  Farmor som var i det närmaste blind ”såg” också på Kalle med barnbarnen. Uppskattade extra julrepliken ”Prisa Gud! Här kommer skatteåterbäringen!”

***  Alla andra är Lisas mamma, pappa, morbror, mormor och morfar. Deras gröt syns på bilden. Lisa själv hade innan ätit sin specialgröt.

****  Jag är uppgiftsfri denna Julhelg. Kyrkoherden ledde gudstjänsten.

*****  Sett ur lilla Lisas synvinkel var de närvarande de två kusiner vi var hemma hos och deras föräldrar som ju dessutom är hennes morbror och moster. Nämnda mosters morfar och mormor var på plats liksom Lisas egna föräldrar, en annan moster och morbror och ytterligare en morbror samt mormor och morfar. Mycket folk att hålla reda på. Ännu fler hade det varit om kusinernas morbror och mormor och morfar inte rest till Thailand i år.

Lokal kollega i Ljusdals pastorat – jag tror det heter så efter församlingssammanslagningarna – hade den äran. Jag levde helt och fullt imorfarrollen. Och farfarrollen till kusinen Tyra som var vattenupphällare.

Lisa fick ett dopminne, delvis avbildad.

Det innehöll också en mycket finstilt text – denna, men här inte finstilt:

Man kan tacka och be till Gud på många sätt.  I Grekland och på andra ställen har många seden att köpa en liten stansad bleckplåt och hänga den vid någon ikon i någon kyrka. Vad man tackar för eller ber om styr vilket motiv man väljer – ett knä, ett brudpar, ögon, examen, en baby.

När det barn som visade sig bli Lisa skulle födas var den blivande morfadern på Samos – vankande i väntans tider. I en butik på en annan ö – Patmos där evangelisten Johannes satt fängslad och fick de uppenbarelser som är skrivna i Bibelns sista bok – hittade han sådana små plåtar och frågade efter en ”baby-plåt” till sitt barnbarn. Mannen och kvinnan i butiken såg undrande ut. Morfar hade prästskjorta av svenskt snitt men såg i deras ögon ut som den näst vanligaste sortens präster på Patmos – en katolsk. Katolska präster lever i celibat och skall rimligen inte få barnbarn. Den vanligaste sorten, grekiska präster som är klädda så att man vet att de är ortodoxa, får dock ha familj.

Morfar såg förvirringen och berättade att han var protestantisk luthersk präst som får vara gifta och få barn och att han nu ville köpa en tack- och böneplåt för ett nyfött barnbarn. ”När föddes barnet?” frågade kvinnan i butiken. ”Inte än! Men det skulle varit igår!” svarade morfar med stressad röst. De som stod i butiken skrattade varmt i full förståelse.

Inget farligt!

Bara fint, meningsfullt och kul.

Släktingar samlas. Av alla sorter.

Mostrar, farmorssyskonbarn, kusiner, morbröder, pappakusiner, mormor-bröder, tremänningar, kompisar, bekanta och ett par hundar. Säkert fler.

Kring den minsta i flocken.

Lilla Lisa döps i Järvsö kyrka 14.00.

Av morfar?

Näpp!

Kollega på orten har/tar pastoralt ansvar.

Morfar är Morfar.

Alla fyra vuxna barnen och dem de hör samman med.

Orsaken var primärhustruns stundande födelsejubileum i nästa vecka.

Arbete, till och med skola, gjorde denna dag till bättre kalasdag.

Från vänster rabblat innehåller bilden följande personer: Primärhustrun Pia som också lystrar till anropen mamma, svärmor, farmor och mormor. I hennes knä sitter Tyra som börjar skolan till veckan. I soffan sedan svärsonen Pierre och vår äldsta dotter Katarina född 1983. I hörnet sonen Jonatan, född 1988, med sin Helene. De är föräldrar till Tyra samt till lillebror Adrian som sitter på golvet. Längst in i skamvrån finns jag själv i all min malliga glans bakom yngste sonen Daniel född 1991. På högerkanten till sist dottern Johanna, född 1984, med lilla Lisa och Lisas pappa Jörgen.

Hela gänget bor relativt nära – Luleå Bodens kommuner – utom lilla Lisa med sin mor och far. De är hälsingar och hälsar nu på morfar och mormor ett par veckor. Barnfamiljen från Luleå anslöt i tisdags så vi har varit full stuga. De andra tre kom till middag.

Men nu är vi färre i kåken och det är mycket tystare. Hälsingefamiljen samt yngste sonen är kvar. De andra åkte när bilden var tagen.

Det är katten så svårt att få sig tid att blogga om allt som händer!

Alltså blogga mer ordrikt och genomtänkt än sånt som bara skulle likna en så kallad statusuppdatering på Facebook eller ett inlägg på twitter. Där är jag liksom inte med alls. På twitter alltså. Skulle ge alltför mycket uppmärksamhet. Kolla bara Donald Trump och en del andra.

Men å andra sidan – det skulle nog inte drabba mig. Jag skriver ju begåvat – typ.

Nej!

Bloggen är det informationsteknologiska verktyg jag brukar för egenproducerade tankar och rapporter. Kompletterat med Facebook för en del respons på av andra producerar.

Det har varit – och är – fyllda dagar.

I torsdags kväll mötte vi gänget från Norwich – nio ungdomar och två ledare. Fem av de unga plus deras kyrkoherde – vicar på deras språk – var gäster hos oss i Älvsbyn till och med söndag. Resten for till Råneå.

Det blev roliga dagar tillsammans med dem och de tonåringar från Älvsby församling som besökte Norwich i vintras. Plus en del till. Umgänge, samtal, information. Prata engelska från morgon till kväll. Liten paus blev på lördag eftermiddag för två Vigselgudstjänster. Det gjorde att jag missade utflykten till Storforsen.

I Högmässan i förrgår predikade Peter Leech, kyrkoherde i Yare Valley Churches. Vår herde var celebrant. Jag tolkade predikan. Att döma av folks reaktioner blev det rätt på flera ställen.

Som avslutning på gudstjänsten skrev de två herdarna på en vän-församlings-överenskommelse mellan Älvsby församling. Lite mer om vad den innebär kan man läsa här.

Samtidigt som morfar – ett annat ord för mig själv – varit fullt upptagen med arbete förmiddag-eftermiddag-kväll har lilla Lisa funnits i huset. Riktigt trevlig typ! Då det nu denna vecka arbetsmässigt är lite lugnare kommer hon och morfar att kunna få mer kvalitetstid med varandra. Storkusinerna från Luleå väntas också senare idag. Huset fullt.

Är det inte det ena är det alltså det andra och ibland både och. Fullt jobb och fullt hus. Folk och mat och blåbär och jag vet inte allt som gör det katten så svårt att få sig tid att blogga om allt som hänt, händer och kommer att hända liksom det som tänkts, tänks och kommer att tänkas.

Men jag återkommer nog...

Den 23:e, 29:e, 31:a och 7:e.

Det är datumen i juli och augusti för de senaste inläggen på bloggen.

Djupsinniga sådana.

Innan detta är färdigskrivet kommer det att vara den 10:e.

Inte speciellt högfrekvent – typ.

Kanske nu inte så djupsinnigt – men viktigt.

För drygt två veckor sedan var min semesterledighet slut. Och värmen kom. Arbetet började så smått, gäster kom på besök ett dygn och for, den yngste sonen kom hem några dagar.

Barnbarnen i Luleå kom utan föräldrar, hustruns lillasyster med sambo likaså. På söndag kväll var det tomt med bara jag och primärhustrun i TV-soffan.

Och igår kom lilla Lisa från Järvsö – med föräldrar. Första visiten hos mormor och morfar – alltså oss. Kul!

I morgon kommer fler men inte för att bo i vårt hus. Engelsmän av bägge könen på besök har fått annat nattlogi men dagtid kommer de att fylla all min tid fram till 16-tiden på söndag. Returbesökare från Norwich. Åxå kul!

Nu småkinkar lilla Lisa en trappa ner.

Mysljud.

Till rubrik för denna bloggpost skulle kunna ha knyckt de ord min bloggarkompis tobbe lindahl – länk långt nere till höger – då och då använder när han skriver: Hemma igen. Jag avstår dock. Plagiat är ojuste!

Ändå är det sant. Vi är hemma igen, primärhustrun och jag. I går kväll kom vi från ett kyligt Hälsingland till ett någon grad ännu kyligare Norrbotten. Kanske är sommarens road-trip därmed gjord.

Svalt och blåsigt är i alla fall vad det är. Nästan så att jag i morse funderade på att ta fram Trangia-köket, tillaga frukost på detsamma och äta ute sittandes på marken. Med mössa, vindjacka, långbyxor och grova skor på skulle det kännas som om man var på fjälltur i vad som där räknas som ½bra väder.

Kontrasten är stark.

Måndag i förra veckan kom barnbarnen Tyra (7) och Adrian (5). Föräldrarna jämte en morbror och en farbror skulle på Bråvalla och de små Luleåbarnen placerades hos farmor och farfar. Det ger rubrikens första ord.*

Fredag efter lunch drog vi söderut för att besiktiga lillkusinen i Järvsö.** Varande ett snällt rart barn står hennes enda sätt att kommunicera med tillvaron i alla fall för rubrikens andra ord.

På söndagen anslöt storkusinernas föräldrar. Det är &-tecknet.

Igår lämnade vi de två barnfamiljerna och for hem.

Känner rubrikens motsats: tyst & tomt.

*  Under det att vi byggde Lego – i och för sig i Järvsö, sporde jag femåringen: Tror du att man kan vara tyst när man bygger Lego? Han svarade lakoniskt: Det haj ja aldji höt talas om!

**  Jo, jag vet att jag berättat detta. Än sen. Repetition är kunskapens moder.

Du har inte den rätta knycken, farbror Melker!

Orden är (den irriterande) Tjorvens i filmerna Vi på Saltkråkan. Den mer än 50 år gamla TV-serien får sin renässans i och med barnbarnens närvaro. Jag menar då de två äldre som har mig som farfar. Deras närvaro ökar på den tid då olika barnprogramskanaler ekar ur vilken TV som helst i närheten – samt en och annan DVD-film. Då är Astrid Lindgrens alster inte det sämsta. Tvärtom.

Dessutom: Snacka om återanvändning!

När jag var strax under tio år kom TV till Luleå. Mamma och pappa skaffade en men inte alla föll för flugan omedelbart. Jag hade kompisar som kom över till oss just för att se Saltkråkan – första omgången.

När de nu vuxna fyra barnen var små betittades Emil, Lotta, Pippi, Saltkråkan, Karlsson, Ronja och allt möjligt mer under avsevärd tid. Det är åtta år mellan den äldsta och den yngste. Repliker, tonfall, stämningar formligen nöttes in. Till leda.

Nu är det tredje varvet man får höra Tjorven upplysa klant-Melker om orsaken till att han inte får igång sin båtmotor: Du har inte den rätta knycken, farbror Melker!

Men jag har min knyck kvar!

Baby-sövar-knycken.

Bilden är bevis. Klicka på den blir den större.

Lilla Lisa som i morgon fyller fyra veckor sov så lugnt, tungt och länge hos sin morfar. Men först hade vi pratat. Och dansat. Och diskuterat Brexit som hon kinkade en hel del om. Liksom att hon trumpet trumpetade en del om Trump.

Men sedan, sedan somnade hon. Men inte jag. Vi satt ju på kökssoffan. Hade vi varit i en fåtölj hade jag också domnat bort – som på Katarinas, Johannas, Jonatans, Daniels och sedan Tyra och Adrians babytider.

Mysigt var det!

Det blev ingen semester denna vecka. De nästan helt uppgiftsfria dagar kom vid sammanräkning å fredagsförmiddagen i tjänsterapporten för juni att kallas något annat. Jag hade en del tidsöverskott kvar som kunde hyvlas ner och så finns det ju så kallade prostdagar som kan användas. Resultatet blev dock detsamma. Med undantag för fredag förmiddag har jag varit ”civil” hela veckan fast dagarna formellt inte kallas Semester.

Om måndagskvällen kom barnbarnen. Två av tre. De som har mig som sin farfar. Alltså sjuåringen och femåringen som bor i Luleå. Plan var – och är – att de skulle vara hos oss under veckan för att sedan åka med oss till barnbarn nummer tre, henne jag är morfar till. Den nyfödda kusinen alltså. Den resan gjorde vi igår, fredag, med start efter lunch.*

Att ha barnbarn i kåken är kul. Särskilt när fastigheten ifråga står under ommålning med byggnadsställningar och allt. En vuxen kan kladda, den andre måste dadda! kan man säga. Lekpark, aktiviteter. Färgsättning mellan regnskurarna.

Vi kom lite i tidsnöd. Lånad ställning kan ju inte stå kvar hur länge som helst. Men vi hann. Arbetshänderna var slutgula på torsdagskvällen. Liksom all vägg som senare enkelt kan nås från markplanet eller från en stege. Ställningen kunde demonteras.

För en generation sedan när familjen med fyra barn skulle E4-färdas till morfar och mormor i norra Uppland var vår kvartett väldigt duktiga bilbarn. Resan kunde utan snack göras under en dag – alla gånger utom vid ett tillfälle. Tyra (7) och Adrian (5) är om möjligt ännu mer bilistisierade. Start i Älvsbyn 12.15. Fikapaus på det gamla slagfältet i Sävar norr om Umeå. Mat på IKEA norr om Sundsvall. Tankstopp 10 mil senare. Framme hos Lisa i Järvsö 21.45.

Att kusinen Lisa alias tredje barnbarnet skulle vara liten till växten visste vi. Att hon var SÅ liten hade storkusinerna nog ändå inte tänkt sig. Jag och mormodern visste det nog i huvudet men det är i alla fall så att när man ställs inför vad som idag väger drygt 3 och 7 känns det som något väldigt väldigt litet. Jag är inte speciellt storväxt. Jag har inte heller stora händer. De känns som världens arbetslabbsdasslock när man håller den pytteLisa som vi fram till igår kväll bara sett på bild.

Jag är alltså både farfar och morfar. Val av kategori för detta inlägg blir enkelt.

*  Vi väntade med resan till efter lunch. Jag skulle leda en begravningsgudstjänst kl 10 av en kompis, jämnårig sådan, som inte längre är i livet. Några års ohälsa hade tagit sin slutliga tribut. Om en kollega varit officiant hade jag och primärhustrun sannolikt varit i kyrkan i alla fall och då familjen undrade om jag ville, som man säger, ha begravningen gjorde jag det. Jag har vigtdem, vigt och jordfäst släktingar, döpt barn, sedermera också ett barnbarn och – mest tidigare när våra och deras barnen var små och klasskamrater – vi också umgåtts en del var det både rätt, självklart och vemodigt att försöka vara nyttig – typ.

Det är Midsommarafton.

Ovanstående bild kom.

Det är knappt-2-veckigen jag är morfar till.

En hjärtsmältande lisa för själen!

Idag på Midsommarafton är jag arbetsuppgiftsfri med undantag för förberedelser för i morgon och för på söndag. Midsommardagen ansvarar jag kl 11 för Temagudstjänst – Skapelsen – i Älvsby kyrka. I praktiken blir det nog frågan om vad manualen kallar Högmässogudstjänst, ett sånt där hitta-på när man inte vill fira fullständig gudstjänst – alltså en med Mässa/Nattvard. På söndag som är Den Helige Johannes döparens dag och hör ihop med kommande jul blir det dock hela ostympade gudstjänster – Högmässa 11 i Älvsbyn, 16 i Vidsel. Då finns också Sommarkyrkan med i sång och tanke.

På måndag börjar min semester.

TREVLIG MIDSOMMAR!

Då blev jag morfar och primärhustrun mormor. Berättar mer senare.

*  Tills vidare hamnar detta inlägg i alla fall i kategorin Farfar funderar. Om hon får en ny egen kategori eller att den andra byter namn får vi se.