gissa leken
Igår skulle lille Adrian vara hemma från dagis.Farfar, alltså jag, böt arbetsfri dag och for till Luleå.
Storasyster Tyra prioriterade också att vara hemma med farfar, alltså mig.
Vi lekte. Gissa vad!
Ledtråd hittar du här.
23 och ölfarfar
Det blev resa till Luleå idag. Yngste sonen, Heffaklumpen kallad som liten, föddes den 4 oktober 1991. Hans 23-årsdag var anledningen till resa och firande i hans studentlya på Porsön. Gossens äldsta storasyster med fästman samt storebrodern med sina två barn Tyra och Adrian var med. Barnens moder uteblev på grund av halvkrasslighet. Den yngre av jubilarens storasystrar med sambo saknades också – Björkliden-Luleå enkel väg är ju 44 mil. Hur som helst blev det lasagnemiddag med tårta för 8 personer. Trevligt.Att den yngste hunnit bli 23 känns en liten smula jättemärkligt. Det var ju alldeles nyss han föddes på BB i Boden. Åren går verkligen undan. Utan att hemfalla till mallighet vill jag påstå att reproduktionsdelen i mitt och madammens livsprojekt utfallit till full belåtenhet både i kvantitet och kvalitet. Fyra vuxna personer kapabla och villiga att ta ansvar för sig själva, andra och varandra.
Barnbarnen – alltså kalasanledningens brorsbarn – blir ju då lök på laxen och sätter alltid extra piff på kalas. Med sin snubbelskadade haka nysydd protesterade Adrian hörbart när lasagnen kom på bordet. Tååta! skallade han. Tååta! Det var ju kalas – typ.
När han vad det led sedan fick sin Tååta råkade pappan välta biten på fatet. Det skapade också larm. Det var bara för fadern att äta upp biten själv, göra om och göra rätt.
Sedan när han – alltså 2-åringen – efter allt ätande hjälpte till med disken föll hans blick på etiketten till en av de urdruckna måltidsölsbuteljerna. Med klar stämma konstaterade han: Faaffaa! Gissa vem han avsåg. Och jag hade inte ens druckit den ölen.
viktig syssla
Lördag kväll var jag barnbarnsvakt! Viktig syssla.
Jag lanserade idén för de små att det inte var så.
I stället var det Tyra (4) och Adrian (2) som var farfarvakter.
Den större protesterade och argumenterade.
Den sortens omvänd vakt- och maktförhållande störde hennes sinne för ordning.
Den yngre avfärdade bara det hela.
Tre gånger ropade han Affa koki!
Men vi hade börjat kvällen med att hela flocken vara på Musikens Makt på Gültzaudden – barnen, deras fader och vi ½gamla*. Musik och en massa folk. Stånd och bås för samhällsinformation, politiska partier, käk mm. Inga öltält eller liknande så det fanns ingen berusning jag la märke till. Det var Kultur och festival – typ. Inte fest. Och mycket folk**.Jag och de två små for hem strax efter 8. Vi spelade ett par omgångar Alfons-memory*** innan de pjamaserades och vi såg på Tom och Jerry tills de somnade. När så skett tog jag fram min medhavda lilla dator och började skriva ett blogginlägg – som blir nästa. Skriverier i kategorin Farfar funderar ges alltid prioritet. Skrev på det andra, alltså nästa, tills sonen och hans moder kom hem strax innan midnatt och det var dax att ratta till Älvsbyn.
* De smås moder var inte med. Hon var på något sorts tjejkalas där det skulle förtäras ett antal kryp från den biologiska överfamiljen Astacoidea. Att välja sådant käk i surströmmingstider har jag aldrig förstått.
** Men inga frimärksskjorteförsedda präster såg spatsera kring i folkvimlet. Staden med omnejd har en hel massa sådana typer som skulle kunna finnas med när deras församlingsbor väljer att samlas utomhus vid evenemang av detta slag. Om man nu vill vara folkkyrka alltså.
*** Memory med småbarn är en förödande rolig kampsport. Jag agerade mest domare och kunde märka att den större utvecklat lite vinnarskalle medan den lille var lika oförblommerat lycklig när storasyster vände två rätt som när han själv tog ett stick.
nytt läge 1
Det verkar som en del saker hamnar i nya lägen nu – eller i gamla mer ”normala” och invanda.
Värmeböljan verkar ha mattats av.
Eller så är det bara något jag inbillar mig denna torsdagsmorgon då
det vid 9-tiden är ”bara” plus 21 i skuggan. Men det är i alla fall
skugga någonstans. Moln på himlen faktiskt. Det har vi inte sett på flera dagar. Min gissning i arla morgonväkten är att vi nu tappat cirka fem värmegrader jämfört med tidigare i veckan. Inte helt fel – faktiskt. Men veklagan över värmen hemma i Sverige kommer inte över mina läppar. Bara små pustningar*.
Barnbarnen är återställda.
Den gångna helgen var alla barn och barnbarn på plats – något jag berättade om i förrförra skriveriet. Så småningom for nästan alla men de två som är föräldrar till Tyra och Adrian glömde med farmor och farfars goda minne de små.
Vi har haft full fart. Badat varje dag. Mycket skoj, mycket stoj. Med ett distinkt Dran itte durrtosa!** bestred den lille sin farfars beskrivning av honom som en riktig surrdosa. Men jag vet vad jag pratar om. Det händer något och låter något hela tiden. Förstår liksom inte att vi i åratal hade sådan aktivitet för en generation sedan. Det är med lite blandade känslor jag gnolar: Morgon råder, tyst det är i huset, tyst i huset. Ganska tomt – faktiskt.
* Orsaken till denna hållning vis à vis utomhustemperaturer har jag berättat om förr under mitt snart 10-åriga bloggande. I inlägget härmsälta från sommaren 2009 kan man mer noga studera orsakerna till min attityd.
** Översättning: Adrian (är) inte (någon) surrdosa!
bönesvar!!
I slutet av denna månad kommer hon att fylla år men det aktuella datumet kommer hon och jag att vara bortresta. Sensommaren 2013 for vi till ön Samos i den grekiska skärgården. Den vecka vi var där vara bara SÅ intressant och givande att vi beslutat oss för att återvända också detta år. Dessa våra resplaner har då kommit att förskjuta det familjära födelsedagsfirandet något och detta veckoslut blev lämpligast ur koordinationssynpunkt vad gäller barnens arbeten och andra förehavanden. Alla fyra alltså på plats denna helg. Med tre respektive. Och två små. Full stuga alltså.
Vi gifte oss den 3 juni 1978. Av den vigselakten minns jag mycket litet. Det var väldigt varmt och västen till min beiga nyinköpta (rea)kostym i manchester var så tättknäppt att jag faktiskt mest minns att jag kämpade mot svimningen. Jag måste dock ha yttrat mig på rätt sätt vid de avgörande tillfällena. I allas ögon var vi ju gifta när vi kom ut ur Natanaelskyrkan i Tierp.
Vigselprästen vet jag var/är en god liturg med praktfull sångröst. Jag är därför till 115% säker på att han sjöng Brudmässan – alltså en sjungen förbön för oss två och vårt äktenskap. Dåförtiden var det enligt 1942 års Kyrkohandbok och böneformuleringen ”må efterkommandes dygder glädja deras ålderdom” fanns med.
Den bönen blev hörd! Och besvarad!Den insikten har jag i och för sig med mig hela tiden men ibland – som idag – väller känslan verkligen upp extra. Fyra vuxna ungar med tillägg hemma! Det skapar rejält med stim, samarbete, prat. Plötsligt har ett par av dem och en sambo regrederat våldsamt ner i Legosäcken och blivit barn på nytt – men sådant får man ta. Det det egentligen är frågan om är en kvartett unga vuxna som i hela sitt leverne – de delar vi vet av, kanske jag skall tillägga – visar sig vara reko folk, seriösa, ansvarstagande, arbetsamma, solidariska med omsorg om varandra och allt annat positivt en gammal pappa kan trava upp. Och som grädden på moset barnbarnen Tyra och Adrian. Inte dåligt!
Fast visst blir det trångt. Sovare överallt. Farmodern och jag har denna natt blivit förlagda på golv. Tält var ett alternativ – men vi valde golvet.
* Den kompis det gällde hade jag känt och hängt ihop med sedan årskurs tre i småskolan. Numera är han bloggaren tobbe lindahl.
farfars pysslingar
Det är tilländalupet och ett litet bokslut kan göras.
Vi hade besök i huset. Fint besök. Av barnbarnen Tyra och Adrian som kom om torsdagskvällen. Farfar – det är jag om läsaren inte visste det sedan tidigare – var ledig fredag och farmor slutade efter lunch. En dag av full aktivitet. Pyssel och pyssel och pyssel. Rena massproduktionen. Samt besök i badhuset.
Och så fortsatte det. Hela helgen var barnen hos oss. Det betydde att ingen välförtjänt sovmorgon kunde tas ut. Men kul har det varit.
Ensam i tjänst har jag varit i helgen. Av 4 präster. Det betyder fullt schema.
Lördag 10.00 Begravningsgudstjänst och 13.00 Dopgudstjänst. Bägge i Älvsby kyrka. Sedan 16.30 en Vigselgudstjänst i Storforsens kapell 4,5 mil uppströms älven. Detta försatte farmor lite i ensamläge men det tycker de små är helt OK – särskilt då en av fastrarna också kom.
Söndag blev mer av en ”delad tur” som det heter på offentligsektoriska. Högmässa i Älvsbyn 11.00 och Högmässogudstjänst i Vidsel 18.00. Således tid med barnbarnen däremellan.
Söndagens gudstjänster innebär funderingar – innan, under och efter. Av de drygt 40 som mötte upp i Älvsby kyrka var mindre än en tredjedel svenskfödda. Av dessa var jag med mina strax 61 näst näst yngst. En av kyrkvärdarna är yngre. Musiktanten ännu mera. Bland de utlandsfödda med små eller obefintliga kunskaper i svenska är det annorlunda. Medelålders och ungt folk – med flera barn. Vad den situationen framledes skall innebära är verkligen värt att fundera över.
I Vidsel där det inte finns invandrare var vi åtta. Bara musikern – samma som på förmiddagen – yngre än jag. Det är en helt annan situation att fundera kring.
Vad jag predikade i de bägge gudstjänsterna kanske jag renskriver och publicerar under veckan som kommer. Tydligen skall det bli grisväder vilket ger tid för sådant. Någon sorts summering av ungdomarnas lägervistelse έν Έφέσω. kommer nog också. Varenda dag sedan vi kom hem har jag i affärer, på macken, i telefon och på gator och torg tillfrågats med orden: Hade ni det bra på lägret?
Tydligen har det märkts. Egentligen borde jag nog inte blivit så förvånad över den saken. Det är ju ganska självklart att det blir så när från ett litet samhälle 40 ungdomar far iväg. Det berör ju lika många hushåll som med släktingar, bekanta, grannar, anförvanter, åsnor och åsninnors fålar blir en ansenlig skara.
Kategori för detta inlägg? Valt utifrån bilden!
språkutveckling
Barnbarnen Tyra 4 år och Adrian 2 år utvecklas i alla avseenden i en rasande fart, också på språkets område. De två var hos oss för en tid sedan och när jag för någon dag sedan bläddrade i ett litet anteckningsblock fann jag ett belägg för saken. Den lilla tösen som pratat som en hel bok ganska länge ger sig nu även på skrivandets konst. I alla fall rita bokstäverna i sitt namn. Tjusigt!Lillebrodern är inte lika tidig i talet men verkar fatta det mesta av vad man säger. Och nog kan han fullt begripligt ge besked om både vad han tycker och vad han vill. Man lär sig vad han surrar om. I lördags när jag var där och vi efter lunch skulle gå ut gav han besked om vad han skulle göra. Han kortar av sitt förnamn till Dann och om utevistelsen sade han: Dann båbba daddbåbba!
Jag fattade direkt: Adrian ska hoppa studsmatta!
Snacka om språksinne – hos farfar alltså!
matad helg – kalas
Tre blogginlägg denna dag. Det är mycket. Och ändå har jag sparat det bästa till sist, det som verkligen gjorde helgen fullmatad – kalaset.Det var lite av ett förtidskalas. På tisdag är det som storfursten Hadrianus af Björkskatan alias sonsonen Adrian fyller två år. Då tisdagar är jättedåliga dagar att samla studerande och yrkesarbetande anförvanter firades gossen med näst intill full släktbravur lördagen innan i stället – alltså igår.
Mormor och morfar var på plats. Och morbror. Gammelmorfar och gammelmormor likaså. Och farbrodern. Och en av fastrarna, hon från Björkliden. Och vi – farmor och farfar. Samt naturligtvis föräldrar och storasyster. Bara en faster på annat håll. Egentligen är det märkligt att en sådan liten kille kan dra ihop så mycket folk.
När vi kom mötte han oss i hallen snobbigt klädd i ny slipover. Såg verkligen ut som en liten gubbe. På frågan Vem är det som fyller år? svarade han Dyyra! vilket inte var helt exakt. Samtidigt naturligt. Hans minns ju Tyras bägge kalas för ett par månader sedan så rent logiskt är det ju hon som intecknat födelsedags- och kalasnischen. Det hindrade honom inte att med glatt mod öppna alla paket – och de var många – utom ett som verkligen var till storasystern. Dessutom räckte han upp bägge händerna när vi frågade hur många år han nu blivit.Vi som rest av varierande grad lite längre – Adrians pappa-sida – blev kvar också för middag så vi fick umgås med de små och varandra lite extra. Sammantaget en mycket god dag och kulmen på en välmatad helg.
Bilderna?
Den ena talar väl sitt tydliga språk: Jubilaren själv.
Den andra visar hur det Brio-tåg han fick ter sig i rallat skick. Det saknas en sträcka på ena kanten – en lucka som får beteckna Norrbottniabanan som i vart fall den nuvarande regeringen inte vill bygga.
Kategori?
Behöver inte besvaras!
påsk-plask
Så skrev jag tisdag förmiddag då jag satt samman till en de tre bilderna av sonsonen Adrian som ovan pryder inlägget. Nu är det ½midnatt och det är dags att sätta hit mer text.
Pojken på bilden kom på Skärtorsdagen och for Påskdagens kväll. Inte ensam. Den lille tvååringens 4åriga storasyster och föräldrar var med. Redan på onsdagen hade barnens onkel, den yngre av våra söner, anlänt och på Påskafton kom – fortfarande sett ur de smås synvinkel – den äldre av fastrarna med sambo. Vi blev ganska mycket folk i kåken alltså. Endast den yngre av fastrarna med sambo saknades.
Fast man är så många är det de två yngsta som vill till att dominera. De avgör när och vad som skall ses på TV. Deras hungerbehov styr mattider och i viss mån också vad som äts de olika tiderna. Bra är att de käkar i princip allt så menyn blir inte bara makaroner, plättar och falikorv. Pussel, spel, leksaker finns överallt. Skenor till brio-tåget i farfars finskor till exempel.
Den idoga läsaren av min blogg har nog noterat att jag var i arbetsselen både Skärtorsdag och Långfredag. Förkunnelsen från Långfredagen har jag publicerat liksom en snabbrapport från Påsknattsmässan. Lördagen hade jag inga arbetsuppgifter och det var då de två små med farföräldrar gick till lekparken där det bland annat påskplaskades som bilden visar.
Givetvis togs fler bilder med ganska enahanda motiv – barnen som verkligen satte färg på helgerna. Då alla rest Påskdagens kväll slog tystnaden till som en bomb i villan. Alldeles öde – och därmed en utmärkt miljö att förbereda Annandagens förkunnelse om vilken man bland annat kan läsa här – återkommer nog med manus.
Efter Annandagens gudstjänst idkades friluftsliv medelst promenad hemifrån upp till toppstugan på Rackberget och tillbaka. Fantastiskt väder, fruktstund, smörgås och termoskaffe samt hemma i tid för att se Skellefteå göra det alla väntade: Vinna i fyra raka! Igen!
Om en månad reser vi med ungdomarna till Efesos i Turkiet. Sådant skall planeras i detalj vilket tillsammans med en del annat upptog arbetsdagen mellan 7.30 och 16.30. I morgon blir det kollegium, planeringar, en filminspelning, konfirmander, Veckomässa (18.30) och Ungdoms-grupp. Full dag alltså.
Och på torsdag grovplanering av Ungdoms-, konfirmand- och doppastoralarbetet arbetsåret 2014-15. En ganska byråkratisk vecka faktiskt. Känns lite som ett påsk-pladask.
bää bää ita tamm
Barnbarnet Adrian – ännu inte två år – är med storasyster Tyra – fyra – och föräldrar – vars ålder inte behöver nämnas – dessa helger hos farfar och farmor – alltså jag och madammen i mitt liv. Han är inte så vältalig den lille men det hindrar honom inte från att låta nästan hela tiden. Utom när han leker med sin pappas gamla trätåg. Allt efter som timmarna går blir det han ”säger” mer och mer begriplig. Man vänjer ju sig.Han gnolar och ältar rubrikens bää bää ita tamm som är inledningsraden på en med barn ofta sjungen sång. Med den bidrar den lille helt ovetandes inte bara till allmän glädje och förnöjelse utan också med en i och för sig kanske krystad överförd aspekt av denna dags tema: O Guds Lamm som tar bort världens synder. I vart fall uppfattar hans präst-farfar det så.
Egentligen handlar mycket om att uppfatta och associera, att se och höra saker och kanske se innebörder – om än krystade – i det hela. Så kan man göra på Långfredagen som förändrats enorm på en mansålder.
I min späda ungdom var den dagen en tyst dag i hela samhället. Inte ens kiosken i uppväxtstadesdelen Örnäset i Luleå var öppen. Allt stängt. Nu är det inte så. Då ett 35-tal av de ca 90 som firat Långfredagsgudstjänst i Älvsby kyrka efteråt gick en så kallad Korsvandring* genom samhället märkte vi att det var full fart. Alla parkeringsplatser vid Cooperativabutiken var fyllda. Folk var i rörelse. Kommers as usual.
Vid en av de hållpunkter vi stannade till vid för begrundan hördes från sidan en rejäl duns. Pang – typ. Från en kran. Det var ett återvinningsföretag som vid ICA hämtade pressade kartonger. Sophämtning på Långfredag! Som det var vilken vanlig arbetsdag som helst!
Lite inställer sig tanken: Att det inte längre är någon ordning!
Men samtidigt kommer en annan tanke: Skaffa undan skräp – är det inte Långfredagens innersta och totala innbörd? Alltså att det var det Jesus gjorde med sitt lidande och sin död? Skaffade undan syndens och skuldens skräp en gång för alla. Och för alla.
I dessa lägen väljer jag att se anknytningen, associationen, även om jag gissar att sopkusken troligen inte ser den. Jag väljer att se möjligheten och avstår från att harmas över vad som skulle kunna anses som "spilld mjölk. Och på samma sätt väljer jag att uppfatta lille Adrians sång bää bää ita tamm som – förutom att den är allmänt gullig och farfars-charmerande – något som jag på Långfredagen kan koppla ihop med O Guds lamm som tar bort väldens synder. Fast grabben nog inte vet det. Än.
Kategori för detta inlägg? Barnbarn slår allt! Det blir farfar funderar.
*Se gärna här för text, bild och film från vandringen.
vv05 – slocknad sol
Riktigt så illa är det inte – att solen slocknat alltså. Tvärtom!Vårvinterbrännan i ansiktet fick sig en påspädning för femte dagen i rad – om än inte riktigt lika intensivt som tidigare i veckan. Det mulnar faktiskt på en smula nu denna torsdagseftermiddag.
Nej, det är Tyra-solen som slocknat för en stund efter en full aktivitetsdag. Hon kom igår med tåg tillsammans med sin onkel Daniel. Vid 8-tiden på morgonen hade tåget lämnat Luleå. Redan runt två på natten väckte den lilla tösen sina föräldrar och var orolig över att hon skulle missa tåget.
Under resan tog hon sig en tuppis men sedan hon kom hit var det full fart. Ute. Öva slalom med farmor som pedagog. Mat och folk. Somnade vid 9-tiden på kvällen.
Pigg som en nötlärka väckte hon den hulda farmodern vid 6-tiden i morse. Vad det led anslöt sig till den vakna lilla damen hennes farfar – det är alltså jag – och ännu senare den utmattade onkeln. Han och farmor for till backen medans jag och barnet skulle göra en del ärenden och vara ute fram till lunch.
Hoppet är det sista som lämnar människan. Det talesättet besannades idag. Fast jag uifrån bättre vetande och den beprövade erfarenhet fyra barn gett innerst inne i mitt oslipade intellekt vet att man inte kan planera att en fyraåring skall vila säg mellan kvart i 11 och halv 12. Jag vet ju att sådant aldrig funkar. Inte heller denna dag. Men jag hoppades...
Hennes ovila – nordsvensk formulering – på förmiddagen plus lunch plus slalomträning med farmor har medfört att hon nu är en slocknad sol. Men snart skall hon väckas – för mat.
Jag å min sida ägnade efterlunchtiden åt en millång turskidtur i funderande ensamhet. Skönt.
knasalöpet...
Jag är ännu inte helt frisk!Alltså när det gäller det som man kan tillfriskna från.
Ålder, åsikter, egenskaper och karaktär – sånt är hopplöst.
Men feber, halsont och snuva kan ju faktiskt bli bättre – och det har det blivit.
Men ohälsan innebar ett stort offer igår lördagen den första mars. Farfar – alltså jag – led alla kval och mätte upp min självömkan till helt oanade nivåer. Jag var ju så förkyld att jag inte kunde följa när lilla Tyras farmor for till Luleå för att med alla andra släktingar fira barnbarnets fyraårskalas. Det blev ingen tårta* och ingen bamsekram. Men det är bara att bryta ihop och gå vidare. Den lilla tösen blev i alla fall rejält uppvaktad av de andra.
Vasaloppet har gått av stapeln denna grådaskiga söndag. Knasalöpet vore ett bättre namn. Inga spår höll. Mulet, blötsnö, vatten och tjafs gjorde att det liksom spårade ur över hela linjen. Men enligt TV är de flesta ändå på gott humör. 10000 är kvar i spåret såhär strax inemot klockan 3.
Jag funderar dock i min stillhet och stelhet: Om vädret den gången dalkarlarna skidade ikapp Gustav Eriksson Wasa när han beslutat sig för att dra till Norge hade varit som idag hade vi alla varit danskar. Jag gissar att Moraborna om de sett ut ut genom fönstret och funnit vädret varit som idag hade kommit fram till det enda intelligenta: Näää gubbar! Det här skiter vi i. Han får fara.
Och så säger folk att vädret inte spelar roll...
I morse slog jag i vart fall ner min lätta feber med ett par Alvedon och gick till kyrkan för att leda dagens Högmässogudstjänst. Rösten höll – nästan. Dubbleringsgudstjänsten på äldreboendet Fluxen omhändertogs dock av en trofast kollega – här på bloggen kallad Brunetten – som hann ner till den efter att ha ansvarat för Högmässa i Vidsel.
Det var inte så mycket folk i gudstjänsten i Älvsby kyrka – 34 stycken ”bara”. Och nästan hälften var så kallade ”nysvenskar” plus några konfirmander. Kanske bearbetar jag mina fusklappar något och återkommer i ett eget blogginlägg med dagens förkunnelse. Den som läser får se.
* Bilden är Tårtan med stort T. Barnets morbror är en fena på dylika konfektyrer. Som synes.
26 år – nytt fokus
Igår om lördagen den tjugoandra var det 26 år sedan vårt tredje barn föddes, han som när han nämns här på bloggen ges barndomssmeknamnet Hattifnatten. Givetvis skulle han jubileras med paket och uppvaktning. Inget snack om saken. Så blev det.I stället för en eftermiddagsresa till Luleå för tårta blev det denna gång en heldagsförrättning. Jubilaren med fästmö hade stillsamt undrat om madammen och jag kunde komma redan på förmiddagen för att barnbarnvakta och så ge dem några timmars frigång. En extra kul dag alltså! Uppvakta 26-åringar har väl sin charm men att få hänge sig åt livets nya fokus var ju bara bulla – typ.
Alltså for vi redan på morgonen för att Tyra och Adrian skulle få ha farmor och farfar för sig själva*. Pulka med skratt, vurpa med garv, snögubbe som inte kom med på bild och annat hann vi med innan jubilaren med barnens moder återvände till bostaden. Då hade lillebrodern alias barnbarnens farbror – Heffaklumpen – anlänt. Sedan kom den äldre av 26-åringens storasystrar – Snuppan – med fästman och svärföräldrar. Den yngre av storasystrarna – faster Snorvan – kom dock inte ner från Björkliden. Hon sparar sin resa till nästa helg då brorsdottern Tyra fyller fyra då det blir kalashelg igen. Tredje veckoslutet på raken för den lilla familjen. Förra helgen fyllde småbarnens moder 25 och då samlades vad som skulle kallas ”hennes sida” – mormor, morfar osv. Detta veckoslut var det vi och nästa helg alla – på lördagen. Söndag skall det visst bli barnkalas. Tufft!
Som läsaren noterat har jag alltså bytt fokus. Just därför finns kategorin Farfar funderar.
sjuksovisar
Jag är ledig idag. Fredagar blir hädanefter i normalfallet min tjänstefria dag. Jag är är alltså ledig – från arbetet alltså.Men barnbarnen är sjuka. Tyra snart fyra år och Adrian ett och tre kvarts. Inte allvarligt dåliga. Bara lite feber och lite hosta. Hur som helst inga dagismaterial. I vart fall inte idag.
Så farfar satte sig i – farfar är alltså jag – satte sig i bilen vid ½7tiden i morse och for till Luleå ety mamman jobbar och har vabbat tidigare i veckan. Fadern har studerat hemmavid men har examinationer idag och farfar är ledig – vilket betyder resa.
Efter att ha ätit en god fiskpinnelunch vilar nu de små febrarna. Bilden blev inte bra enär ljuset var dåligt men som ögonstenar slår de bägge allt – bara så att läsaren vet.
stolthet 2
I förra inlägget, noble Bloggläsius, berättade jag om hur Julen 2013 formades med utgångspunkt i vad som hände i och kring Älvsby församling. Sådant är och har alltid varit viktigt – alltså att fokusera på helgens egentliga innebörd. Detaljerna i hur det sker i församlingen har givetvis flutit än högre upp detta år då jag ju på nytt är församlingspräst.I detta inlägg med rubriken stolthet 2 vill jag bara nämna hur fin och skojigt julfirandet varit rent familjärt. Yngste sonen – studieboende i Luleå inkom i föräldrahemmet fredagen före jul då hans hösttermin tog slut. I julförberedelsernas tecken gick sedan helgen och om måndagskvällen anlände den yngre av döttrarna med sambo från Björkliden. Fem i maten och fem i huset alltså.
Efter Julbönen blev jag kvar i Församlingsgården men de andra fyra gick hem och efter ett tag for ungdomarna till Luleå. Jag och madammen följde efter vid 15-tiden efter att ha tänt ljus på mamma och pappas grav och anslöt oss till de andra hemma hos barnbarnen Tyra och Adrian med föräldrar. Där blev vi faktiskt riktigt många inför ett berg av paket. De små med föräldrar. Faderns föräldrar – alltså vi. Fastern med sambo och farbrodern som reste ner med den tidigare bilen. Ännu en faster – vår äldsta dotter – med sambo boende i Luleå. Barnbarnens morbror, mormor, morfar, gammelmormor och gammelmorfar. Och så en tomte en stund.
Julen är kul men nog ger småbarn firandet ett extra lyft av ringande skrattsalvor. Adrians tre första paket var alla mjuka. När han lite senare ur pappret drog fram en tredje tröja slängde han helt rått iväg den. En stor back Duplo-klossar och en blåblinkande batteritjutande ambulans räddade kvällen och skapade den glada killen bilden visar. En mängd pysselattiraljer förnöjde storasysterns tillvaro.
Vi fem från Älvsbyn åkte hem på kvällen för en lugn Juldag. På Annandagen kom dottern med sambo från Luleå och vi blev 7 vuxna i huset. Fredag anslöt så ”den lilla familjen” och då blev stugan full. Alla samlade. Kul. En samling som gör mig maxat glad och stolt där de bägge minsta som representerade var sin elftedel av skaran i praktiken lägger beslag på betydligt mer av uppmärksamheten. Under lördagen reste de bägge fastrarna med respektive åt var sitt håll så nu är vi lite färre.
julbusar
språkproblem
Bara såhär snabbt i barnbarnvaktartagen sticker jag in en liten notis. De två – Tyra 3½ och Adrian 1½ – är hos oss och ändå, faktiskt ändå, skall jag om några timmar lämna härligheten för att resa till Skellefteå med halvdussinet ungdomar i årskurs nio. Tycker faktiskt det är att ställa upp för ungdomsverksamheten och en av anledningarna till det kommer jag att återkomma. Tyra pratar fullt begripligt jämt och ständigt om allt möjligt. Inga problem. Lille Adrian är inte lika snacksalig – i vart fall inte vad gäller sådant man som farföräldrar begriper. Men man lär sig. Ramsan meo-meo-meo-meo med pekande gester betyder Jag vill ha mer krubb, slappskallar! Att bilder på alla möjliga sorters fyrhjuliga ting samt dylika saker i leklådan benämns med det snarlika mnei-mnei-mnei-mnei verkar ju lite märkligt men har givetvis sin rimliga förklaring. Gossen vet inte att det heter bil eller brum-med-sprutande-saliv utan har sin föreställningsvärld helt styrd av en i hemmet av storasyster ägd batteridriven lekhistorier med sirenljud. Farfar – alltså jag van vid olika språkproblem – löste gåtan!
goddag i kyrkan!
Idag var jag till Luleå som snabbast i ett par privata ärenden. Skulle bland annat på Lantmanna – Granngården heter det numera – för att köpa strö till komposten. Stack ganska tidigt i tanken att Lantmanna – alltså Granngården – säkert öppnar tidigare än ½10 eller 10 då de flesta andra butiker, bodegor och handelsbodar slår upp sina portar. Bönder som enligt mina fördomar är flitiga Lantmanna-kunder är ju uppe med tuppen.Kanske var det ett rätt antagande – vem vet. Körde i alla fall fel. Eller rätt om man ser till hur det var förr när jag växte upp i stan och Lantmanna – så hette det dåförtiden – låg vid Sandviksgatan. Där var annat nu. Lantmanna är på Storheden på vägen ut från stan så det ärendet fick jag ta senare.
Inga butiker för andra ärenden var öppna så jag styrde kosan till Stiftskansliet, min arbetsplats i början av 1990-talet. Där kan jag få mig ett snack med gamla (och nya) vänner samt en kaffekopp!, tänkte jag profetiskt. Profetian slog in. Språkade bland annat en del med biskop Hans kring olika saker, både av allmänt kyrkligt slag men också om en del mer personligt och lokalt näraliggande ting som kyrkliga utbildningar mm. Trevligt.
Från Stiftskansliet vidare till andra privata ärenden. Det innebar ett visst spankulerande på stadens gator som fixades. Ärendena alltså, inte gatorna.
När jag inte har ledig dag är jag ofta men inte riktigt alltid prästskjortebeklädd. Bra sak när man rör sig bland folk här hemma i byn. Leder nästan alltid till mingelsamtal, ibland själavård. På Konsum, Bibblan eller annorstans. Även i Luleå hade jag sagda skjorta enär jag ju visste att jag senare, sedan jag kommit hem till lokalsamhället jag bebor, skulle ställas inför konkreta tjänsteuppdrag. Dessutom gillar jag att ha prästskjorta. Tror att den visar att kyrkan och det hon står för finns. Kanske rentav påminner folk om Gud.
Goddag i kyrkan! sa en mötande tonåring lite skämtsamt på Storgatan i Luleå. Inte mer. Men inte heller mindre. Och jag tänker: Åtminstone hon hade sett något hon inte sett om det inte synts. Och jag tar sånt som en bekräftelse på att man skall ha prästsjkorta till vardags – om man är präst alltså. Den är inte ett plagg bara när det är riktigt speciella saker i görningen – som en del resonerar.
Sedan ett par inköp gjorts for jag försedd med nyckel till den lägenhet på Porsön som bebos av barnbarnen Tyra och Adrian med far och mor. Ingen skulle vara hemma så jag hade blivit nyckelförsedd för att kunna leverera frysta fjolårslingon och färsk mandelpotatis.
Efter väl förrättat värv gjorde jag ett dagisbesök – på barnbarnens dagis alltså. De blev bara SÅ glada!. Lille Adrian artikulerar inget vidare och var fullt upptagen med att äta. Han kommunicerade ändå på sitt lugna leende sätt och ville uppenbarligen bjuda farfar på sin halvätna smörgås. Jag avstod. Avstod till och med från att skägga honom på halsen. Pysen hade ju halva ansiktet impregnerat med fisk och potatis.
Tyra som snart är 3½ överraskade jag på hennes avdelning och fick världens längsta och varmaste småarmekram i belöning. Bara SÅ mysigt. Och så fick jag vara med när de hade samling och skulle äta.
Glad i hågen rattade jag en timme senare till Lantmanna – förlåt: Granngården – på Storheden för sista ärendet innan jag reste tillbaka till dagens spring och skubb. Eftermiddagen bestod av ett samråd med kyrkoherden kring vissa aspekter av församlingens framtid, en diskussion kring konfirmandarbetets upplägg nu under hösten med annan medarbetare, gudstjänstförberedelse och sist Veckomässa 18.30 – en gudstjänst som i lätt omformat skick från och med september kommer att flyttas till onsdagar.
I morgon – eftersom uret passerat midnatt rätteligen idag – är sista arbetsdagen innan en dryg veckas semester. Vad det då blir frågan om torde jag rapportera under kategorin Speciella resor.
Apropå kategorier – vad passar detta inlägg?
Allmänt ligger nära till hands. Församling skulle också fungera apropå rubriken men Farfar funderar blir det. Dagisbesöket var ju torsdagens allra mest positiva händelse. Jag är rik!
Bilden? Från Leos lekland tidigare i sommar!
det milda vanvettets tid
Rubriken ovan – det milda vanvettets tid – kan leda tankarna till det stundande kyrkovalet. Det är ungefär 1½ kvar till dess och ingen valrörelsen synes än – ej heller stjärnorna de blänka. Fast det senaste beror mest på att strax under polcirkeln där vi bor synes över huvud taget inga stjärnor i de ljusa sommarnätter som nu råder. Men det är inte det jag ger beteckningen det milda vanvettets tid! I stället är det barnbarnens framfart. En treåring och en ettåring förmår ju förvandla den mest välordnade medelklasstillvaro till ett skränigt aktivt mycket underhållande kaos. Ta till exempel den lille! Matfriskare parvel får man leta efter. Han vill inte bara äta sig mätt. Det vore för prosaiskt. Han vill äta sig less! Det är ju bara SÅ kul att äta. Gröt. Potatis, krubb av allehanda slag, jordgubbar, skogshallon, blåbär, glass. Tom tallrik leder till avgrundsvrål! Ynglingen artikulerar inte speciellt väl men det står ändå till 100 procent klart vad han menar: Det finns ju kvar på faten och i skålarna! Glass eller kallpotattis spelar ingen roll. Hit med joxet era skitstövlar!
Full fart med andra ord. Storlycka för farfar och farmor. Och det menar jag faktiskt! Fyra barn och två barnbarn – såhär långt – är en rikedom som ibland gör mig rent gråtmild – faktiskt!
Med detta sagt kan nämnas att i jobbet drar det nu ihop sig till storbrackabaluns. Förra söndagen – som jag har berättat – uppmärksammades kyrkans 200-års-jubileum med en speciell gudstjänst i ”gammal” ton. I övermorgon firas själva Jubileumshögmässan i Älvsby kyrka. Biskopen kommer och en del som tidigare ingått i arbetslaget. Smörgåstårta efter gudstjänsten. Alltsammans höjdpunkten – men inte slutpunkten – på 200-års-jubileet. I den gudstjänsten har jag ingen direkt uppgift – mer än att vara där.
Helgerna efter – både första och andra helgen i augusti – ansvarar jdock ag för gudstjänsterna i församlingens huvudkyrka. Tankar om 10:e och 11:e efter Trefaldighet mottages tacksamt men allt detta skjuter jag framför mig. Tyra (3) och Adrian (1) är här med sin fader – modern jobbar – och vår gubbe- och gummatillvaro konverteras till det milda vanvettets tid. Kul!
kreativ adjektivism
Det är nu några dagar sedan jag skrev här på min blogg. Den 23:e var det närmare bestämt. Alltså på söndag. På eftermiddagen när barnbarnen sov. Och de andra utom de och deras föräldrar farit.De andra – våra vuxna barn med tillbehör – kom alla till mitt 60-årsjubileum som framfödd levande och välskapt. Äldsta dottern med fästman for tillbaka till Luleå redan på midsommaraftonens kväll. Hennes syster med sambo stack på söndag vid tvåtiden tillbaka till Björkliden för att arbeta. Sedan jag publicerat det nämnda förra inlägget skjutsade jag yngste sonen till Luleå – han skall också arbeta. På måndag eftermiddag reste Tyra och Adrian med föräldrar. Resultatet blev att jag och madammen är ensamma semesterfirare i fastigheten. Kontrasten är stor. Mycket stor. Det är lugnochroare nu.
Jag gillar det ordet – lugnochroare.Är det egentligen inte en oerhört kreativ nyskapelse?
Är det inte både fiffigt och smart att av flera ord skapa ett adjektiv i komparativ – om jag minns grammatiken rätt?
Vittnar inte lugnochroare om ett snille och en smak värdigt Svenska akademin?
Det är inte jag som skapat ordet. Tyra 3 år är den kreatös som skall äras.
Jag går ner. Det är lugnochroare i lillrummet! sa hon när frågan gällde var hon skulle kunna sitta och klippa och pyssla. Och med det skapade barnet ett begrepp som också vuxna – i var fall närstående – kommer att använda. Barn gör så. Och vuxna. Orden kekkarpaka, katafontelelog, pjomamas och bledettask är exempel på var sina glosor de numera vuxna ättlingarna introducerat i huset och som då och då faktiskt brukas. Och nu ger en ny generation sina bidrag.
Vi har alltså semester. Det betyder att det är lugnochroare nu. Nästan helt lugnochroigt. Inga måsten – i alla fall nästan inga. En racklande motorgräsklippare till mekaniker, goda vänner på fika (måndag kväll) samt hopsnickrande av ny utetrappa – vi bor i suterrängkåk – har fyllt dagarna denna vecka. När jag inte bara gonat mig i värmen alltså. Eller slappat vid datorn. Eller läst i ett par böcker. Samt bokat en resa fram på höstkanten. Och till sist kommit till skott vad gäller att redigera en liten film. Den kan man se här. Och till sist har jag fått ihop detta blogginlägg.
Den första bilden är ett fruset ögonblick i filmen.
Och gissa vilken kategori detta inlägg hamnar under...
