stigstrombergsson

Känt folk? Okänd Gud. Okänt resultat.

Läs NU först Apostlagärningarna kapitel 17. Typ NU alltså.

När Lukas i andra halvan av sin andra bok som han skriver till Theofilos har Paulus som huvudperson kan man förutsätta att de som hör texten läsas – man bedömer att kanske bara 5% av befolkningen i det romerska imperiet själva kunde läsa – känner till Paulus. Visserligen var han död sedan 10-15-20 år men hans avtryck var så stort att han likt Petrus och andra bör varit känd bland Jesustroende judar såväl som icke-judar.

Men de andra som nämns – hur kända var de av den och dem som tog emot Apostlagärningarna? Silas till exempel. Han presenteras ganska kortfattat och hela tiden i en biroll. Timotheos likadant. För att inte tala om den olycklige Jason som hamnade i vägen för mobbens uppmärksamhet. Lukas skriver som om Theofilos vet – annars hade han ju presenterat dem djupare eller hoppat över dem – typ.

Att han nämner dem utan presentation tyder på att ledarskapet och nätverket av kända auktoriteter i de tidiga församlingarna var tätare än vad man som Bibelläsare ofta tror. Dessutom visar det sig att begreppet apostel kan ha en snäv betydelse en av de 12, en lite vidare med att Paulus räknas dit och en ännu vidare med till exempel också Barnabas och fler.

Silas är intressant. Tidigare i Apostlagärningarna har nämnts att han skickades från Jerusalem för att tillsammans med Paulus i Antiokia föra fram Jerusalems beslut i omskärelse-frågan. Han representerar alltså Jerusalem. Den så kallade Andra missionsresan måste därför ha framstått som ett alliansprojekt mellan de kyrkliga centrumen Antiokia och Jerusalem. Kyrkan är en liksom budskapet ett.

I Athen analyserar Paulus situationen och går till verket med en förkunnelse riktad till bildade greker. Lukas ger den samma mönster som han tidigare gett förkunnelsen för judar:

1: Åhörarna tilltalas.

2: Det anknyts till situationen.

3: Själva förkunnelsen i tre delar:

     a: Om vad Gud gjort. Här Gud som skapare (som i Lystra i kapitel 14), annars om Jesus.

     b: Skriftbevis – här från en grekisk tänkare.

     c: Maning/appell till omvändelse.

4: Resultat. I Athen magert.

Athen var en stad på dekis. Ekonomiskt, politiskt, militärt var dess saga sedan länge all. Makten och styrkan var borta och på Paulus, Lukas och Theofilos tid var staden endast ett intellektuellt centrum som likt sådana i alla tider har en tendens att överskatta sin betydelse. I förhållande till vad många kanske beundrade men de flesta såg som akademiskt snobberi går Paulus i någon mening en annan match än tidigare – som han dessutom kanske förlorar. Om det beror på att hans metod att anknyta till dem han talar med i stället för att mer tydligt lansera Jesus eller om det beror på att folk redan fyllda med bestämda tankar är mindre benägna att ta in nya intryck kan man hålla öppen. Jag är böjd att tro att det lutar – böjd och lutar – åt det senare. Min erfarenhet är att många som ser sig som (små)intellektuella är väldigt aktiva i huvudet när det gäller att älta sådant de redan anser men rejält dövörade för nya lite mer främmande och ifrågasättande tankar. Vare sig det handlar om tro, politik, bilmärken eller sympatier för hockey-lag har de som redan anser sig upplysta svårt ta in nytt ljus.

Förseningen ökar! Som anat har det blivit!

Detta blogginlägg med några noteringar utifrån Lukas Bibelbok Apostla-gärningarnas kapitel 16 var tänkt att skrivas och publiceras i förrgår, den 17 maj, naturligtvis helt utan tanke på att det då var Norges nationaldag. Förklaringen är lika enkel som den är simpel. Vuxenlägret på Samos med samlingar, samtal, behov av vila, värme och annat gör att både tid och fokus hamnar annorstans – något även bloggen visar.

Med det sagt uppmanar jag dig NU, noble Bloggläsius, att innan du paddlar vidare i min textmassa just NU läsa just kapitel 16. NU.

Det var redan i slutet av det som blev kapitel 15 som Lukas lär Paulus anträda vad som kallas den andra missionsresan. Rättare sagt skulle nog vara den andra kringflyttningen eftersom han inte var på resa hela tiden. I kapitel 18 är han tillbaka i Antiokia i Syrien för att omedelbart ge sig iväg en tredje sväng.

I kapitel 15 hade det gällt den principiellt viktiga frågan om kristus-troende icke-judar skulle behöva omskäras.* Att det första Paulus nu gör är att se till att en icke omskuren kristen omskärs kan te sig lite inkonsekvent, rentav fel. Men så var det inte.

Timotheos som saken gäller är speciell. Hans mamma är judinna, pappan grek. Sådana blandäktenskap såg man på med oblida ögon på inom judendomen i allmänhet och i Palestinaområdet i synnerhet. Ute i det som kallas diasporan där judar levde som minoriteter var det inte heller vanligt men inte lika sällsynt. En pojke född av judisk kvinna blir ju jude och som sådan skall omskäras men då detta inte skett skulle Timotheos i praktiken få det svårt bland andra judar än dem han redan hunnit lära känna. Det blir därför av tämligen pragmatisk hänsyn till judarna som hans omskärelse som i princip inte behövs ändå sker.

I vers 40 i kapitel 15 nämns Silas som medarbetare till Paulus. Han kom med i handlingen redan när Paulus och Barnabas lämnade Jerusalem efter omskärelseöverläggningarna där. Timotheos blir nu också med på vad som verkar vara en ryckig färd. Den heliga anden hindrade dem att följa de planer de gjort upp och förde dem så småningom till Troas, en hamnstad på asiatiska sidan i nordvästra hörnet av det vi idag kallar Turkiet.

I kapitel 16 vers 10, sedan Lukas berättat att Paulus haft en syn, ändras berättelsestilen. Han skriver i vi-form, andra person plural. Inte i de-form, tredje person. Den sannolika förklaringen är att nu var också Lukas med i truppen kapitlet ut. I kapitel 21 är han tillbaka i gänget – också nu ansluter han i Troas – och är med till Apostlagärningarnas slut.

Det var till Makedonien uppenbarelsen manade Paulus och han kom till Filippi i nuvarande Grekland. För oss är det ett kliv från en världsdel till en annan men det var det inte för resenärerna. Naturen, kulturen, språket och allt annat var lika på bägge sidorna om Egeiska havet. Det unika med Filippi vara bara att stadens majoritetsbefolkning inte var greker utan romare. Staden var en militärkoloni befolkad av före detta soldater med familjer. Det verkar inte ens finnas en judisk synagoga i staden utan ett böneställe – som i och för sig kunde ha varit ett hus – utanför stadsporten. Gruppens verksamhet där förefaller vara av småskalig art.

Ett intermezzo fäster myndigheternas uppmärksamhet på Paulus. Orsaken är ganska trivial. En slavägare får en del av sin egendom förstörd genom ytterligare en demonutdrivning genomförd av Paulus – fast demonen talade sanning.

I Filippi tillämpades romersk rättskipning. Den var hyfsat rättvis men brutal. Orosstiftarna piskas upp och sätt i säkert fängsligt förvar. Theofilos som Lukas skriver sin bok till måste här ha frågat sig: Varför i hela fridens dagar sa inte Paulus att han var romersk medborgare? För att slippa stryk – typ?

I Lukas berättelse väljer Paulus att behålla det kortet på hand, kanske illmarigt funderande: I morgon skall jag skrämma upp dom något alldeles. Sannolikt ganska väl till mots – trots smärtorna.

Han fick inte riktigt vänta. En jordbävning, givetvis från Gud, skapade ett förkunnelsetillfälle och medförde dessutom omvårdnad.

På morgonen låter den romerske medborgaren Paulus styret i den romerska kolonin få reda på vilken rättsvidrig kränkning de gjort sig skyldiga till. Skrämselhicka följt av fjäsk för honom som kunnat få dem avrättade. Paulus var barmhärtig men slog ett slag för rättsstaten.

*  Bara männen för tydlighetens skull. Kvinnlig omskärelse finns inte och har aldrig funnits som religiöst påbud hos judar, kristna eller (senare) muslimer. Det betyder inte att det inte förekommit hos människor med dessa religioner. UNICEF:s hemsida ger bra information – här.

Konflikter – principiella och personliga.

Vart tar Paulus-arbetet vägen?

Vilken ”status” har det i den tidiga kyrkan?

Sådana frågeställningar och liknande är aktuella när Lukas sätter samman sin andra bok för att sända den till Theofilos (med anhang). Frågorna finns bland de första kristna och har funnits en tid. Inte minst Paulus brev till de församlingarna i Galatien vittnar om detta fast det är skrivet på 50-talet efter Kristus. Lukas skrift 20-25 år senare tar upp samma frågor. Hur judiska skall de icke-judar som tror att den från de döda uppståndne juden Jesus egentligen behöva vara?

Första missionsresan Paulus gör tillsammans med Barnabas (och en Markus tid) hade varit framgångsrik. Judar i förskingringen men framför allt icke-judar hade anslutit sig till den rörelse som i Antiokia i Syrien börjat kallas kristna. Detta faktum ställer den första kristna kyrkan inför en principiell konflikt som måste lösas. Kapitel 15 berättar hur det gick till.

Helt tydligt är att apostlarna i Jerusalem är viktiga. Paulus och Barnabas far till dem för överläggningar. Helt klart är att det inte gäller en praktisk ordningsfråga utan ett ärende av principiell vikt – på vilken grund börjar man tillhöra Guds folk?

Några fariséer som kommit till tro förfäktade meningen att de som var icke-judar som trodde på Jesus skulle bli tvungna att bli judar som trodde på Jesus. De skulle omskäras!

Fariséerna beskrivs inte i Apostlagärningarna i samma negativa drag som man kan få uppfattningen om ifall man läser Jesus-berättelserna. Den fariseiska väckelsen stod nära den kristna kyrkan. Ändå avvisar apostlakollegiet deras mer jude-trogna uppfattning. Frågan är ju inte praktisk utan fundamentalt viktig.’

Intressant i kapitel 15 är att det inte är Paulus briljanta argumentation som fäller avgörandet. Petrus och Jakob blir tungorna på vågen.

Petrus känner vi sedan tidigare, Jakob introduceras inte i nämnvärd omfattning av Lukas. Han bedöms vara känd av Theofios och dem runt honom även om de troligen inte känner honom. Den Jakob som nämns i sammanhanget är inte Johannes bror som avrättats redan i kapitel 12. Nu gäller det Jesus halvbror eller plastbror Jakob som likt andra Jesus-släktingar kom att fungera som ledare i (den främst arameisktalande delen av) församlingen i Jerusalem.

Den principiella frågan blir löst. Petrus hänvisar tll sin erfarenhet. Jakob ger bevis ur de heliga skrifterna. Allt blir frid och fröjd. Antiokia-kristendomen och Jerusalem-kristengonen är överens – om än olika. Regler för samexistensen sänds ut och reglerna har en ”situationsklausul”. Judar som tror på Jesus har naturligt sina mat- och levnadsvanor. Eftersom mat och dryck inte är en avgörande fråga för att tillhöra det nu med icke-judar utvidgade Gudsfolket är det helt OK att de äter som de tidigare gjort – om de vill. För att inte störa sammanhållningen uppmanas därför de icke-judiskt troende att visa viss hänsyn och inte skapa ett sådant obehag att gemenskapen splittras. Det var en praktisk tillämpning av en principiell konflikt man nu löst.

Den personliga konflikten mellan Paulus och Barnabas – verserna 36-41 – löser de inte annat än genom att gå skilda vägar. Lukas kommer i sin berättelse att fortsättningsvis följa Paulus väg.

Också denna bloggpost är försenad då dagar fyllts av annat.

Med tiden kommer jag att komma ikapp.

Denna bloggpost är en dag försenad men så går det när dagar fylls av annat. Med tiden kommer jag att komma ikapp. Läs i alla fall NU kapitel 14 i Apostlagärningarna. Alltså NU.

Är man svag för rubriker kan detta inlägg få formuleringen

Första missionsresan del 2.

Det är nämligen den vi befinner oss mitt i. Lukas berättar ganska lugnt om vad som hände och att historien upprepar sig på hart när varje plats. Först förkunnelse för judar (i förskingringen) och beroende på deras reaktion bollen vidare till icke-judar, hedningar.

Det är det nya som sker i andra halvan av Apostlagärningarna. I första delen när Petrus är huvudperson har det varit judar i vid mening som stått i fokus. Med Paulus kommer hednamissionen* in på allvar. Att det senare är en fullt legitim utväxt ur det tidigare markeras på flera sätt i berättelsen.

Det ena sättet är arbetsmetoden först judar sedan andra. Budskapet om befrielse och syndernas förlåtelse är för alla men först fast inte mest till judarna, det folk som Gud ingick det gamla förbundet med, som med Abraham som stamfar fått omskärelsen, buden och profeter till vägledning.

Det andra sättet att markera samma sak är berättelsen om att Paulus botar en lam. Förutsatt att de som hörde denna text läsas upp inte tidigare tagit en tupplur känner de igen lam-man-botande både från Jesus i Lukas första bok och av Petrus i början av den andra. Underberättelsen manifesterar tanken att Jesus går vidare – inte går igen – i apostlarna och att Paulus tillhör dessa.

Folket i Lystra reagerar helt adekvat. När de ser den lame frågar de dock inte som i Petrus-fallet i kapitel 4 om i vems namn och auktoritet detta är gjort. Hedningarna har svaret själva. De drar slutsatsen att detta är gudomligt och givetvis följdslutsatsen att det måste vara deras gudar som varit i farten. Det är naturligt att människor gör så – förstår det gudomliga utifrån sin egen andlighet.

I den saken skall sägas att allt som glimmar inte är guld. Paulus och Barnabas reaktioner, när de väl fattat vad som var på gång, visar tydligt att det finns en linje mellan sann Gudstro och osann. Zeus och Hermes kallas maktlösa gudar till skillnad från den levande Guden, den som intill denna tid visserligen varit god mot alla och låtit icke-judar leva i okunnighet men nu bjuder alla till sig genom Jesus.

Förföljelsen förföljer dem och det är nära att sluta illa. Paulus och Barnabas klarar sig och på sin resa tillbaka till Antiokia i Syrien utsåg de också äldste i varje församling. Lukas, som skriver efter det att de brev som finns i Nya testamentet var skrivna och spridda lite här och var, berättar det till synes i förbigående som något viktigt för Theofilos att veta:

Det var apostlarna som till sin roll som undervisare och grundare av församlingar och med ansvar att se till att saker fungerade på rätt sätt också installerade ledare i de lokala församlingarna. Modellen för det hela hämtades från hur judiska synagogor fungerade. Värt att notera är att det grekiska ordet för tillsyn är kopplat till det ord vi lånat in från det språket – biskop. Det grekiska ordet vi översatt med äldste har gett låneordet präst. Paulus och Barnabas auktoritet och agerande blir byggstenar för den ämbetsstruktur som mycket tidigt, redan när Lukas skrev, börjat etablerar sig i den kristna kyrkan. De stora så kallat historiska kyrkorna bevarat intill denna dag – apostoliska som de är.

*  För jämnåriga till mig som är väldigt många år ung kan det vara så att ordet hednamission får helt andra klockor att ringa jämfört med vad som avses i Lukas skrifter. När jag var kanske en fjärdedel så ung som jag är nu kunde man höra till åren komna vänner av mission använda ordet och då ungefär avse vit man med tropikhjälm och kakishorts talandes till infödingar i Afrika söder om Sahara. Visst var dessa hedningar också i Bibelns mening men det var oftast missionären också – i Biblisk mening,

[Lejonparten av denna bloggpost skrevs sent på kvällen den 14 maj i ett rum på Rest and Fly på Arlanda. Publiceringen sker senare när datorn kan internetanslutas. Detta skedde dagen därpå framkommen till Samos]

Första missionsresan.

Längst bak i alla Biblar finns kartor. En del av dem visar på Paulus missionsresor samt resan till Rom. Allt det berättas om i resten av Apostlagärningarna från och med kapitel 13.

Läs det NU. Kapitel 13 alltså. NU.

Det är första missionsresan som inleds nu och upptar två kapitel. Rubriken skulle kunna vara Från Antiokia till Antiokia tillbaka till Antiokia via en massa orter. De som reser är Barnabas och Saul (som börjar kallas Paulus) och ett tag Johannes som kallades Markus som de plockat med sig i Jerusalem.

När Lukas berättar en sak gör han flera saker samtidigt. Han driver vissa teser och mönster som återkommer på liknande sätt men med olika personer i hans dubbelverk. Ett sådant mönster är att bön bereder mission. Så var det redan för Jesus som innan sin offentliga gärning bad och fastade. Så var det från början i Jerusalem innan Pingsten då budskapet började offentliggöras för judar i Jerusalem. Inför olika steg i missionsarbetet berättas det också att man bad och att Anden var initiativtagare till utvecklingen.

I Antiokia är det likadant. När församlingsledningen – många okända räknas upp i första versen – firar gudstjänst och fastar talar Anden till dem. Efter mer fasta och bön går man till beslut och åtgärden att sända ut teamet.

Det är viktigt att se att Lukas trycker på detta att de personer – Petrus och Paulus till exempel – som när man läser om dem ytligt verkar så självständiga, rentav egenmäktiga, alltid finns i samband med ett kollektiv, det gemensamma – och att det är i det gemensamma som Andens vilja kommer till uttryck.

Varför Lukas berättar om händelserna på Cypern – verserna 4-12 – som han gör är lite av en gåta. Att en ståthållare över en romersk provins, en riktig samhällshöjdare, kom till tro borde ge mer intryck än en uppgörelse med en falsk profet tillika trollkarl. Ändå är det den uppgörelsen som står i fokus. Den – och liknande uppgörelser med magi – är i samma tankefält som att Jesus drev ut demoner men just det sista är inte så vanligt i Apostlagärningarna om man jämför med Jesus-berättelsen i Lukas första bok. Ändå är fältet samma och hålls medvetet samman av Lukas som ju vill visa på samband och paralleller mellan Jesus och Apostlagärningarnas huvudpersoner.

Att trollkarlen på grund av sin onda väg drabbas av samma sak som Saul själv när han var på sin onda väg till Damaskus, är en detalj som näppeligen gått Theofilos och andra åhörare av den upplästa texten förbi.

Gruppen var sänd från Antiokia med en uppgift – inte preciserad. När de löser sin uppgift sker det genom att förkunna om Kristus för judar, diasporajudar. Så var det på Cypern och så blev det sedan de kommit till fastlandet till det andra Antiokia, Antiokia i Pisidien.

I den förkunnelse Lukas låter dem framföra där finns inte någon anklagelse för att ha korsfäst Jesus som det var med judarna i Jerusalem. Annars är förkunnelsen riktad till judar ganska lik den som framförts i tidigare tal i Apostlagärningarna. En historisk resumé, ett besked om uppståndelsen, skriftord, inbjudan och vädjanden. Allt detta inte i exakt samma ordning men pusselbitarna är samma.

Kärnpunkten finns i vers 18/19.

Det är i vers 44 det händer som senare i Lukas skrift kommer att berättas gång på gång.

Budskapet håller sig inte inom den judiska fållan utan sprids utanför. Det är till och med så att orsaken till detta är att många av de judar som får höra om Jesus som sin Messias avvisar budskapet. Det är till och med så att de uppviglar icke-judar mot sina landsmän. Så sker i Antiokia i Pisidien och senare på många fler platser.

Avslut och utstäd

Söker man på ordet Petrus i www.bibeln.se får man i Apostlagärningarna 58 träffar. Alla utom en av dessa finns i första halvan av Lukas andra bok.*  Kapitel 12 innebär en anhopning och när Lukas i vers 17 berättar att Petrus lämnar Jerusalem är det hans sätt att föra ut honom ur bokens handling.

Läs NU Apostlagärningarna kapitel 12. NU.

Herodes finns det många av. Det är lätt att blanda ihop dem. Den som nu är nämnd är inte han som levde när Jesus föddes och som kallas Herodes den Store. Det är inte heller dennes son Herodes Archelaos som Jesus-berättaren Matteus nämner att Josef och Maria var så rädda för att de inte från Egypten vågade sig tillbaka till Betlehem utan bosatte sig i Nasaret. Inte heller är det frågan om den sistnämndes bror Herodes Antipas som i Lukas första bok kapitel 3 och 9 lät fängsla och avrätta Johannes döparen och som även fanns med som remissinstans vid rättegången mot Jesus. Nu är det dennes brorson Herodes Agrippa I som dog år 44 enligt vår tideräkning. Hans son Herodes Agrippa II figurerar sedan i slutet av Apostlagärningarna kapitel 25.

Alla dessa Herodesar är på ett eller annat sätt mer eller mindre fientligt involverade som motståndare till Jesus inklusive förelöpare och efterföljare. För Lukas och Theofilos med flera har namnet en dålig klang.

Den förste av de tolv – Jakob, Johannes bror – avrättas. Egentligen är det märkligt att Lukas är så kortfattad i det ärendet. Rimligen borde det finnas mer att nämna om denna första apostla-martyr men Lukas väljer att inte fördjupa sig i saken. Det är Petrus som han är intresserad av att nu ge ett avslut i bokens handling.

Det är inte utan allvarlig dramatik men faktiskt inte heller utan humor Lukas berättar om Petrus sorti.

Uppmuntrad av judarnas gillande arresterar Herodes Agrippa I Petrus under det osyrade brödets högtid – som samma högtid som för Jesus några år tidigare. Detaljer och ordvändningar i kapitel 12 är återanvändningar av ord från avsnittet i Lukas första bok om när Jesus är fängslad.

Dessutom: När det berättas hur Petrus befrias använder Lukas ordvändningar från Andra Mosebok där Gud befriar folket ut ur Egypten – något som också knyter an till judarnas Påsk. Theofilos hörde nog inte bara en ton från Lukas lyra utan ett helt ackord att associera till.**

Samtidigt måste Theofilos ha dragit på munnen och Lukas bör ha skrivit med ett småleende på läpparna. Petrus fattar faktiskt ganska sakta där han är i sitt fängelse. Ängeln som befriar honom instruerar minutiöst steg för steg och det är först när de är ute som slanten ramlar ner för den i vanliga fall så säkre och impulsive kyrkoledaren.

Utsläppt utan att begripa det blir han inte insläppt därför att ingen begrep. Det är ironiskt. De samlade – Markus nämns i förbigående – var så upptagna med att be att de anser bönesvaret vara galenskap – men när alla bitar väl kommit på plats beger sig Petrus iväg till en annan plats.

Den Jakob som man skall skicka bud till är givetvis inte den halshuggne nämnd i vers 2. Nu är det Jesus ½bror det är frågan om. Han blir Jerusalemsförsamlingens nye ledare

Herodes som ville så illa – hur gick det för honom? Om Theofilos levde i Syrien-Libanon-området och var rejält allmänbildad visste han men Lukas tar med det för säkerhets skull.

Den hos judarna, särskilt fariséerna, populäre Herodes hade låtit det ske som Petrus noga för sin del avvärjt i kapitel 10 verserna 25-26 – att låta icke-judar hylla sig som om man vore en gud. Ett sådant högmodet, otänkbart bland judar vare sig de tror eller inte tror på Jesus, får sin direkta dom av Gud. Den judiska historieskrivaren Josefus berättar också om Gudsdomen över Herodes hybris, litterärt helt oberoende av Lukas.

Med sin död är också Herodes avförd ur handlingen.

*  Vill man vara noga fördelar de sig som följande där första siffran anger kapitlet och andra antalet: 1/2, 2/4, 3/6, 4/3, 5/5, 8/2, 9/6, 10/14, 11/4, 12/11, 15/1. De andra kapitlen saknar ordet Petrus.

**  Bibelforskare – exe-get-er – är duktiga på att hitta sådana detaljer. Kanske för duktiga så att de ser sådant som Bibelförfattaren kanske inte medvetet avsett men råkat få dit ändå.

Viktig sak vidlyftig sagt – 2.

Innan något annat:

Läs Apostlagärningarna kapitel 11, gärna igen även kapitel 10. NU.

En viktig tanke i bägge de skrifter Lukas skrev till Theofilos – Jesusberättelsen och Apostlagärningarna – är att Jerusalem är centrum. Det är där Jesusberättelsen både börjar och slutar. Efter Jesus uppståndelse blir det i Jerusalem människor kommer till tro på honom och en församling bildas under ledning av de tolv apostlarna i allmänhet och Petrus i synnerhet. Den växande menigheten utsätts där både för yttre tryck och inre problem att lösa men nöjer sig med att vara kvar i stan – typ.

Som Lukas berättar det verkar man inte direkt planera att budskapet om Jesus ska gå ut ur Jerusalem. Det sker ändå. Förföljelserna som utbryter – nämns i början av kapitel 8 – gör att de troende förutom de tolv skingras och med dem sprids budskapet om Jesus. Den roll ledningen i Jerusalem får (och tar) är att följa efter för att sanktionera, komplettera och understödja de nyplanteringar som under Andens ledning gjorts i Samarien och nere vid Medelhavskusten.

Det var på en sådan understödsrunda som Petrus kom till Lydda och Joppe, det kapitel 10 berättade om. Därifrån kallades han till Caesarea och där kom han att till sin egen förvåning missionera bland icke-judar – som till en ännu större förvåning fick Anden och därför förvånansvärt nog rimligen också kunde döpas.

Det steget bekymrar Jerusalem, den stödjande och sammanhållande instansen.

Väl tillbaka – nu är jag i kapitel 11 – behöver Petrus förklara sig. Det Lukas berättat hade hänt berättar han en gång till men nu i form av att Petrus själv redogör för alltsammans. Ordningen blir inte exakt densamma men den stämmer med hur Petrus rimligen bör ha upplevt händelseförloppet som ledde till steget att icke judar döptes och fick del av syndernas förlåtelse.

Att Lukas berättade om denna gränsöverskridning så vidlyftigt är ett sätt att understryka, fetstila, färgsätta, VERSALA och kursivera att det som hände var viktig. I antiken var upprepning och mångordighet metod för sådant.

Slutsatsen i vers 19 är fundamental:

Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv.

Och Lukas stryker under att detta Guds Ande lett folk fram till också blivit ”Jerusalems linje” i frågan– även om de inte planerat att det skulle ske.

Nu till något – om än inte helt – annat.

Samtidigt som händelserna Lukas berättat om i vad vi kallar kapitel 8-11½ – han avser knappast någon exakt kronologi – har samma förföljelse som drev fick Filippos att sprida budskapet till Samarien fått andra till namnen okända att hamna i storstaden Antiokia i Syrien – tredje eller fjärde i storlek runt Medelhavet.

Den skiljer sig från Jerusalem och Samarien och all terräng han hitintills berättat om. I Antiokia är man på klockrent hellenistiskt område där judar, mestadels grekisktalande, bara är i minoritet. De som sprider budskapet om Jesus uppståndelse riktar sig främst till den minoriteten men några kliver över samma etnisk-religiösa gräns som Petrus korsade när han gick in i Cornelius hus. Icke-judar fick höra budskapet, började tro, döptes och blev en församling.

Samma sak händer som i Samarien:

Jerusalem besiktigar! Och understödjer initiativ man själv inte planerat. Barnabas – tidigare nämnd i förbigående – är den som visiterar. Han väljer att kalla in Saul som förstärkning av undervisningskapaciteten. Församlingen i Antiokia frodas.

I Lukas andra bok är detta en del av övergången mellan fas ett och fas två. Petrus och Jerusalem dominerar i första delen, Saul är huvudpersonen i den andra. Theofilos vet att Saul och Barnabas kom att ha just Antiokia som bas och utgångspunkt för sitt arbete med att sprida budskapet om Jesus just till icke-judar – de som med start där tillsammans med judar och samarier som tror på Jesus av andra börjar kallas kristna.

Antiokia överflyglar inte Jerusalem. Lukas betonar att trots geografi och olikheter hör man ihop genom att berätta om det ekonomiska stöd Antiokia sänder till Jerusalem. Det finns inte flera separata kyrkor utan en – på olika håll och mångkulturell.

Viktig sak vidlyftigt sagt – 1

I gammal litteratur – tillhör den kategorin användes inte exakt samma metoder som hos oss nuförtiden när det gällde att visa hur viktig en sak var. Vi sätter rubriker, kursiverar, gör understrykningar och håller på men vi ”ältar” sällan, i alla fall inte i skrift.

”Ältande” förekommer i Bibeln. Ett extremt exempel är Fjärde Mosebok kapitel 7 om Stamhövdingarnas gåvor. Kolla där gärna, noble Bloggläsius, i verserna 12-17 så får du se hur det offer såg ut som bars fram från Judas stam. Jämför sedan med verserna 18-23 vad Isaskars stam gav och med verserna 24-29 hur offret från Sebulon-klanen såg ut. Sedan kan du snabbt skumläsa till vers 84 där alltsammans summeras i några verser. Att ”älta” samma sak 12 gånger är Bibelförfattarens sätt att betona vikten av vad som hände och betydelsen av att alla var med. I vår tid hade vi givetvis efter att ha berättat hur offret från Judas stam sett ut sagt lite snusförnuftigt: ”Sedan gjorde de andra 11 klanerna på samma sätt”.

I Apostlagärningarna kapitel 10 börjar ett sammanhang som sträcker sig över 1½ kapitel och där det finns upprepningar som i Lukas och hans samtids tanke betyder en händelsen är av största vikt. Den händelse det är frågan om är när Gud vägledde den Jesus-troende församlingen till ett nytt principiellt viktigt men ännu inte taget steg – att icke-judar kan döpas!

Läs kapitel 10 NU.

Lukas berättar att Gud sänder en ängel till en romersk officer – vers 3 – med en tydlig instruktion. Officeren löd order.

Parallellt, men inte exakt samtidigt, provocerar Gud Petrus till nya tankebanor – från vers 9. Tre gånger – Peterus, Lukas, Theofilos med flera fattar då att saken är viktigt – ges en order som låter gamla lagar om rent och orent bli passé. Just upprepningen ger vid handen att det inte bara handlar om mat utan om rent-orent över huvud taget där vad man äter och dricker bara är en del.

Som en extra spark in i Petrus funderingar säger Anden i vers 19-20 att han skall möta dem som kommer från den om än hygglige så i alla fall enligt judarna orene romaren Cornelius och följa med dem. En tydlig Guds-order på tvärs med tidigare bud och bestämmelser från Gud.

Dagen därpå bär det iväg och orenhetsgränsen korsas. Att Petrus avvisar romarens extrema vördnadsbetygelse i vers 25 är en detalj som senare i Lukas berättelse får en motpol och ännu senare en dubblett.

Inne i huset är allt riggat för ytterligare ett tal från Petrus riktat till en specifik målgrupp – kanske den kategori Theofilos tillhör. Det tal Lukas här låter Petrus hålla är ett sammandrag av den första församlingens missionspredikan för icke-judar, alltså hedningar.

Det innehåller en presentation av vad Jesus gjorde, att han dödades och uppstod ur döden och att syndernas förlåtelse därför kan erbjudas alla. Det som saknas jämfört med Apostlagärningarnas tidigare tal är att åhörarna anklagas för att ha korsfäst Jesus.

En ängel från Gud till Cornelius, tre gånger en uppenbarelse för Petrus plus en direkt tillsägelse av Anden är väldigt många gudomliga passningar för att visa att något betydelsefullt är på gång. I vers 44 kommer det avgörande slagskottet – det pågår hockey-VM när jag skriver detta. Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över dem som hörde hans ord.

Dop och Ande hör ihop. Petrus vet det, Lukas och Theofilos likaså. Undantaget hade varit samariernas dop i kapitel 8 med Anden senare, för enhetens skull. Nu kommer Anden innan och slutsatsen kan bara bli en: Då frågade Petrus: ”Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den heliga anden alldeles som vi?” Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn.

Växlingssträckan börjar

Författaren till Apostlagärningarna – Lukas – är en stor beundrare av Paulus. Om honom berättas längre fram i Lukas andra bok om apostlarnas gärningar. Ett tag reste och arbetade de tillsammans vilket gör att en del av Lukas berättelse skrivs vi-form. Allt detta dock senare i boken.

Naturligtvis vet Theofilos vem Paulus – i början kallad Saul – var. Inget tyder på att de mötts men muntliga berättelser om honom, om hans arbete, om konflikter runt honom samt brev från hans penna var givetvis i svang. Förkunskaper fanns och Lukas avser ge mer information och ge ordning åt sakerna.

För att göra det fick Theofilos (och andra som hörde hans text läsas) sig till livs ett hastigt omnämnande i samband med att Stefanos dödades i slutet av det vi kallar kapitel 7. En liknande glimt hade getts redan i kapitel 4 av en som hette Barnabas.

Direkt på på Stefanos död berättas att det startade en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem och om rockslusken från avrättningen nämns att Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse (Apg 8:3).

Kapitel 8 handlade sedan om två gränsöverskridande händelser med Filippos som huvudperson som jag berättade om i förra bloggningen.

I kapitel 9 återvänder Lukas till Saul/Paulus. Läs det kapitlet NU.

Händelsen som här berättats återkommer senare i Apostlagärningarna och då direkt ur Paulus mun. Här nämns bara hur han som var på väg för att jaga de som var på Vägen – ett namn på de Jesustroende – stoppades på sin väg och fördes in på rätt Väg. Huvudpersonen i andra halvan av Apostlagärningarna blir nu ordentligt presenterad. Barnabas glimmar förbi i texten.

Efter att så sätt ha taggat lyssnarna att vara uppmärksamma på vad som komma skall lämnar Lukas dem i den spänningen för att i stället berätta något annat. Ett fiffigt trick för att öka spänningen. Och ett viktigt trick. Innan Saul skall in i handlingen behöver den tidigare huvudpersonen Petrus rundas av och fasas ut. Dessutom behövs en ordentlig redogörelse för hur det sista och mest avgörande gränsöverskridandet gick till och kan motiveras.

Förföljelserna hade skett i Jerusalem och de troende hade flytt därifrån. Den som ville utvidga jaktmarkerna hade slutat jaga. Allt var frid och fröjd.

Så är stämningen i vers 31 när Petrus kommer in i handlingen på nytt och botar en lam – som han gjort förr och som också Jesus gjorde. På detta uppväcker Petrus en död – det hade Jesus också gjort. En gång till markerar Lukas sambandet och arvsföljden mellan Jesus och Petrus (och med honom den Jesustroende församlingen som helhet).

Med det är det bäddat för det stora steget över den största gränsen.

new frontiers

Sedan Lukas i Apostlagärningarnas kapitel 6 presenterar sju nyarbetare med namn gick han snabbt vidare och berättade om en av dem – Stefanos. I kapitel 8 som detta blogginlägg ytligt behandlar är Stefanos död och turen går till en annan av de sju – Filippos.

Läs NU det aktuella kapitlet. Apostlagärningarna 8. alltså NU.

Det står att fromma män begravde Stefanos. Det måste ha varit icke Jesus-troende judar som gjorde så, inte Jesus-troende. Förföljelsen ledde ju till att alla utom apostlarna skingrades. Lukas berättar inte varför de tolv skonades eller blev kvar. Var det för att de åtnjöt respekt och att förföljarna inte ville ta sig an dem? Var det för att de var arameisktalande och inte tillhörde den grekisktalande grupp där konflikten mellan icke Jesus-troende och Stefanos utspelat sig? Skickade de iväg de andra troende men valde att själv likt Jesus möta döden i Jerusalem? Inget av det vet vi något om men fundera kan man ju.

Förföljelsen innebar hur som helst att gränserna förflyttades både geografiskt men framför allt vad gäller vilka man presenterade budskapet om Jesus för. I Samarien med dess befolkning, som av rättrogna judar sågs som mindre värda halvhedningar, berättar Filippos om Jesus samt gör tecken och under. Vers 12 berättar vad det ledde till: när de hade börjat tro på Filippos och hans budskap om Guds rike och Jesu Kristi namn lät de döpa sig, både män och kvinnor.

Men här skavde det. Att förkunnelse-tro-dop-Ande var sammankopplade var det naturliga man visste av. I Samarien saknades Anden och de sätt Anden yttrade sig på.

Var det rätt, det som skett? Kunde samarier bli Jesus-troende utan att först bli ”riktiga” judar? Eller blir de en egen församling halv-troende utan Anden?

Verserna 14-17 visar hur situationen rätades upp. Petrus och Johannes lämnar Jerusalem, kommer till Samarien och konfirmerar med bön och handpåläggning samariernas dop – och de får Anden.

Skall detta förstås som ett normalläge så att kyrkoledning – biskopar – i en speciell konfirmationsakt gör dopet komplett? Eller var det som blev en följd av Filippos arbete ett gudomligt undantag från normalordningen för att det genom några av de tolv skulle manifesteras att de Jesus-troende är en gemenskap och hör ihop trots olikheter?*

Längre fram i Apostlagärningarna berättar Lukas om fler tillfällen som bryter normalsambandet förkunnelse-tro-dop-Ande. Alla dessa är förknippade med att en tankegräns flyttas och nya kategorier av människor infogas bland de troende. De är alltså berättelser för Theofilos om undantag och i detta fall beviset för att samarier kan blir Jesustroende.

En annan gräns, en annan kategori värd att fundera över var proselyterna. De är inte födda som judar utan sådana som efter val lämnat olika former av hedendom eller otro och övergått till den judiska tron. Kanske var Theofilos en proselyt. Kan de tas upp i den Jesustroende gemenskapen rakt av?

Från vers 26 berättas att de också kan anslutas till den Jesus-troende gemenskapen.

Om det skriver jag nu inte en ny text utan nöjer mig med att om en detalj återanvända i ett 10 år gammalt blogginlägg i lätt bearbetad form. Såhär skrev jag:

Särskilt intressant i kapitel 8 är vers 37. Här må nu bloggläsaren plocka fram sin Bibel och leta upp versen. Jag gör därför en paus i fram-ställningen så att du kan göra detta.

Fuskis!!! Fram med din Bibel nu!!! Leta upp Apostlagärningarna 8:37!!!

Har nu läsaren följt instruktionerna finner denne, vare sig det är en han eller hon, att versen 37 saknas och vers 36 följs direkt av vers 38. Ser du icke detta kolla noga en gång till.**

Vad är det här för en dj-a Bibel! Den är ju inte ens komplett!!

ropade en konfirmand som för många år ställdes inför samma uppgift – en uppgift jag regel-mässigt brukar dela ut till människor jag har att göra med i olika kurs- och utbildnings-sammanhang. Fler än den konfirmanden brukar bli frustrerade även om de flesta inte ger sina känslor dylik kraftfull språkdräkt.

Men det är bara att konstatera: Vers 37 saknas!! Sådetså!!

Fast en gång måste den ju ha funnits och getts nummer 37 av den som numrerade verserna – något Bibelboksförfattarna inte själva gjorde utan skedde senare. Versnumreraren under medeltiden var rimligen inte så korkad att han – här är det knappast en hon – gick direkt från 36 till 38. Han måste där ha sett ord som nu är borta. Då stod det alltså något där – men inte nu.

Lite fakta: I alla handskrifter till Apostlagärningarna från antik tid finns frågan i vers 36: Vad hindrar att jag blir döpt? Agerandet – alltså stopp på vagnen, ned i vattnet och dop – i vers 38 står också i alla handskrifter. Men i några få skrifter av lite yngre datum i västra delen av Medelhavsområdet har någon gjort ett tillägg och skrivit in ord som senare kom att bli vers 37.

Gissningsvis har det gått till så här:

Någon som läste en handskriven variant – enda möjligheten under antiken – tyckte att frågan Vad hindrar att jag blir döpt? saknar sitt naturligt uttalade svar. Läsaren ifråga kände frågan som den fråga var och en som skall döpas alltid ställer vid sitt dop, riktad till den som döper. Läsaren fattade alltså saken så att Apostlagärningarnas författare genom att ställa dopfrågan givetvis underförstod dopordningens svar, ett svar välkänt för alla kristna/döpta. Det svaret löd dåförtiden: Om du tror av hela ditt hjärta kan det ske. Efter döparens svar bekände då dopkandidaten: Jag tror att Jesus Kristus är Guds son! Och då blev det dop av.

De aktuella välkända följdreplikerna skrev någon läsare av någon Apostlagärning för säkerhets skull in i marginalen. När den skriften senare blev nött och därför kopierades för hand kom kopiatören eller kopiatösen att flytta marginalnoteringen in i löptexten. Vips så fanns det två varianter på berättelsen om etiopierns dop – en grundvariant bara med hans fråga och en annan så kallad läsart med lite mer dialog. Då det skett i väst kom tillägget med i översättningar till latin och därmed in i den latinska Bibeln Versio Vulgata som var Bibelversnumrerarens vardagsBibel. Numreraren fick användning för en trettiosjua.

Men kan det inte gått tvärtom? Att det stod från början men tappades bort??

Näppeligen? Av två skäl:

De flesta och bästa handskrifterna saknar svarsdialogen – en viktig så kallad yttre anledning.

Det finns inte heller någon anledning att stryka orden om de stått där från början och på så sätt skapa en lucka eller ett hål i resonemanget. Däremot kan man frestats att fylla luckan, räta ut vad man upplevde vara ett frågetecken och på så sätt förbättra texten – alltså något av inre anledning.***

Vad hindrar att jag blir döpt? är frågan i fornkyrkans dopordning och också för etiopiern.****

Om du tror av hela ditt hjärta kan det ske! är kyrkans svar och uppmaning. Tro.

Jag tror att Jesus Kristus är Guds son! anger vad den tro tror som räcker för dop, för att man skall bli, vara, räknas, räkna sig som kristen. Här saknas dogmatiska finlirerier kring arvssynd, treenighet, nattvard och allt möjligt annat. Givetvis betyder inte detta att sådant är oviktigt. Den uteblivna Bibelversen beskriver bara vad som är viktigast och nödvändigt: Jag tror att Jesus Kristus är Guds son!

Tänk vad det kan stå viktiga saker där ingenting står!

*  Nutida kyrkor ger lite olika svar. I engelska kyrkan och katolska kyrkan kompletterar biskoparna med konfirmationens sakrament de dop präster genomför. I Svenska kyrkan behöver dopet inte kompletteras vilket innebär att konfirmationen inte är ett sakrament men en god sak i alla fall, ett pedagogiskt projekt ämnat att leda till medveten tro hos barndöpta.

**  Har läsaren Karl XII:s 1700-tals-Bibel i original eller faksimil finns versen. I alla senare svenska översättningar ska den vara borta.

***  Textförändringar av olika slag är väldigt vanliga i litteratur från antiken och Bibelns böcker är i det avseendet inga undantag. Ibland är förändringarna förbättringar, ibland misstag, ibland obegripliga, som regel betydelselösa. Då det finns cirka 5000 handskrifter och textfragment till större eller mindre delar av vad vi kallar Nya testamentet och inte två av dessa är exakt likadana blir det ett spännande deckarjobb att försöka klura ut hur autografen, alltså originalet, var formulerat. Men som sagt: Varianterna är som regel helt betydelselösa.

****  Samma ganska speciella ord för hindrar finns också när Jesus säger: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte – något som utifrån en exe-gets bräkande innebär att också den texten anspelar på dopet.

Dödlig utgång

Konflikten skärptes för Petrus och Johannes. Första omgången med Stora rådet och tal med omvändelseappell i sammanhanget ledde till sträng tillsägelse och att sympatierna från folk växte och antalet döpta ökade – kapitel 3 och 4. Andra omgången i kapitel 5 var lik den första med tal och maning till omvändelse som nu ledde till misshandel – vers 40 – och att ännu fler blev Jesustroende. Speglingen till berättelsen om Jesus i Lukas första bok är tydlig: ökad popularitet hand i hand med ökat motstånd.

En av dem som utsågs att åtgärda det inre problemet som berättas om i kapitel 6 får redan där och nu i kapitel 7 rollen som huvudperson. Läs NU det sjunde kapitlet i Apostlagärningarna – tillsammans med slutet av kapitel 6 för repetition (eller om du inte läst det tidigare).

Mönstret går igen. Församlingen växer och är populär. Samtidigt ökar motståndet. I slutet av kapitel 6 ser vi upptrappningen med falska vittnen och specificerade åtalspunkter. Det tal då Lukas låter ligga i Stefanos mun är det längsta av de talen som är riktade till judar i Jerusalem. Det är också det tydligaste och mest utmanande.

Vänta nu! Vad menar du med låter ligga i...?

Det låter som du menar att Lukas skrev talet. Höll inte Stefanos talet?

I en såhär lång serie blogginlägg blir det då och då läge för upprepningar – vilket också sker i vanliga bloggningar – och nu är det dags för en kort sådan.

Lukas var inte där när det hände! I andra, tredje eller ännu fler led hade händelsen berättas innan han på 70-80-talet skriver den för att att Theofilos och folk runt honom skall bli säkrare i sin tro. En mansålder senare, alltså, och med ett syfte och det styr hur han skriver. Att skriva tal som skulle kunna anses typiska för en person eller en situation är en litterär form som var vanlig i antiken och Lukas är duktig i den saken. Det betyder inte nödvändigtvis att det bara är påhitt. Berättelser om Petrus, Johannes och Stefanos, vad de gjorde och vad som hände dem, fanns givetvis hos de som trodde på Jesus men det är ändå inte exakt historia som skrivs 40 år efter det hände. Det blir mer story än history om man leker med engelska ord.

Också en story kan tala sanning även om den inte i alla detaljer är helt sann.

Stefanos anklagas för att angripa templet och lagen som folket hade fått från Moses 13-1400 år tidigare – viktiga kärnpunkter i den judiska tron och identiteten. Mångordigt och vidlyftigt tar Lukas upp de sakerna i Stefanos långa tal och går igenom vad alla åhörarna i Jerusalem och alla åhörare runt Theofilos mycket väl redan kände till och tyckte var viktigt.

Till Abraham gav Gud ett löfte om att hans ättlingar skulle komma att dyrka mig på denna plats (vers 7). Den platsen är templet som Stefanos anklagades för att förakta. Abraham fick också omskärelsen som tecken på Guds förbund med honom.

Talet rullar på via Josef och landar i Moses som var utvald av Gud men avvisades av sina landsmän (vers 35 och 39). Han var ändå den som Gud gav Lagen till, den lag Stefanos anklagades för att tala emot.

Det nämns att templet byggdes – gjordes strax efter är 1000 före Kristus – men sedan verkar det som om Stefanos får spel. Det blir ingen berättelse om Jesus som i de tidigare talen – han är indirekt berört i vers 37 – eller en uppmaning och inbjudan till omvändelse. Det blir råskäll.

Se igen på verserna 51-53.

Lukas låter Stefanos kalla Stora Rådet, judarnas ledare och högsta instans, för oomskurna, alltså utanför avtalet från Abrahams tid, borta från det som var deras stolthet. Han kallar dom för olydiga mot de anvisningar Gud gett genom både Lagen som Moses fick och en mängd profeter. Han anklagar dem för att ha dödat den Rättfärdige, alltså Jesus.

Detta tal höjer temperaturen i konflikten med Stora Rådet. Reaktionen blir kraftigare än förr. Stefanos dödas när han säger att han ser Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida – och sa det.

I öronen på Theofilos med flera blir likheten med vad som hände Jesus slående. De vet ju av vad man muntligt berättade att man ställde upp falska vittnen mot Jesus. De visste av samma hörbara budskap att Jesus talat om Människosonen på samma sätt som Stefanos gör. De hade saknat en massa detaljer i Lukas första berättelse om rättegången mot Jesus – Luk 24:66-71 – men märker att de sakerna kommer här i den andra berättelsen. De ser att både Jesus och Stefanos bad för dem som dräpte dem. De fattar att Stefanos (med flera Jesustroende) inte bara pratar om Jesus utan i någon mening också är hans fortsättning.

Rockslusken som vaktat ytterkläderna åt dem som stenar Stefanos nämns vid namn. Lukas vet att Theofilos vet vem han är och genom att nämna Saul så här i förbigående antyder Lukas innehållet i fortsättningen av denna sin andra bok. Innan dess kommer han dock att berätta om en del andra steg som tas hos de Jesustroende men i och med Stefanos avrättning slutar Lukas sin redogörelse för de Jesustroendes missionsförkunnelse för judar – och att judarna inte tog emot Jesus som sin Befriare.

Lösning och låsning

De dilemman i den första församlingen som Lukas berättade om i Apostlagärningarna kapitel 5 löstes av Gud. Bedrägeriet straffades, en ängel befriade ur fängelset. Vid bägge tillfällena var människor passiva om än klarsynta och handlingsberedda. Den mänskliga aktiviteten var att ledda av Anden proklamera Jesus som Messias – till vägledning och föredöme för Theofilos med flera.

Läs NU kapitel 6 – som är ganska kort. NU.

Lukas visar ett annat problem som också var levande och aktuellt för hans tänkta läsare: mångkulturalitet. Genom att berätta att den saken redan från början också fanns i Jerusalem och hur det där löstes ger han en modell för hur sådana situationer skall hanteras. Samtidigt ger han en introduktion, en inflätning, av ett par personer som han framöver avser berätta mer om.

På 30-talet var Jerusalem en mångspråkig, åtminstone tvåspråkig, stad. Redan i kapitel 2 nämndes om judar från alla världens håll och kanter bosatta i och på besök i staden. Infödda Jerusalembor talade till vardags arameiska, några kunde hebreiska, men många inflyttade talade främst grekiska. Denna tvåspråkighet i den judiska befolkningen följde naturligtvis med in i den Jesus-troende gemenskapen.

Då uppkommer en kris. Inte på grund av tvåspråkigheten men som sammanfaller med den – vers 1. Med en mänsklig aktivitet löser de tolv problemet på en gång på ett sätt som omedelbart skall åtgärda splittringen. Sju personer ur den eftersatta gruppen – alla har grekiska namn – utses att se till att anledningen till missnöjet tas bort. Stefanos och Filippos kommer Lukas att berätta mer om men inte om de andra fyra. Kanske – det finns fornkyrkliga notiser i saken – blir Nikolaos någon som med tiden hamnar på avvägar och det kan vara han med flera som nämns i Uppenbarelseboken 2:6 – kanske. Tidigt i fornkyrkan och på ortodoxa ikoner finns Prochoros som skrivare när Johannes dikterar de uppenbarelser han fick fängslad på ön Patmos – men i Nya testamentet sägs inget i den vägen.

Den inflätade Stefanos var alltså en grekisktalande judisk kristen som, vad det visar sig, inte enbart ordnar med måltider. Han var också fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.

Historien upprepar sig. Under och förkunnelse skapar motstånd precis som tidigare för Petrus och Johannes, men nu är det inte saddukeerna som tar initiativet. Det kommer i stället från andra grekisktalande judar som hetsar upp folk och tar fram falska vittnen inför Rådet – som var judarnas högsta beslutande instans, dominerad av saddukeer.

I sin beskrivning i verserna 8-14 parallellställer Lukas medvetet det som håller på att ske med och kring Stefanos med det som hände med och runt Jesus natten mot och på morgonen innan han korsfästes. Vilken händelse som påverkat ordvalet i den andra och i vilken mån är inte lätt att reda ut men Lukas avsikt är tydlig: Theofilos skall förstå att det finns en succession mellan Jesus och Stefanos, liksom tidigare mellan Jesus och Petrus. De Jesustroende i första församlingen och i Theofilos samtid är inte bara en grupp som minns hur något var och som berättar om det. De kristna är konkret uppfattat Jesus fortsättning.

Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.

Så slutar kapitel 6. Fast kapitelindelningen är av senare datum är scenen riggad för en upptrappning av motståndet mot budskapet om Jesus.

Trycket ökar.

Kapitel 4 i Apostlagärningarna slutade nästan idylliskt. Att Petrus (tillsammans med Johannes) botat den lame som brukade tigga vid Sköna porten hade gjort intryck. Många hade attraherats, några hade provocerats. I och kanske av det yttre trycket slöt de Jesus-troende leden i bön, hängivenhet och egendomsgemenskap. Kapitel 4 fick nästan en happy end – typ.

Viktigt nu att minnas är att kapitelindelningen inte gjordes av författaren Lukas. De siffror som gäller kapitel och verser kom senare. Vad gäller kapitlen skedde det på 1200-talet, versnumreringen först på 1500-talet. Det innebär att det inte är en så stor skarv, kanske ingen skarv alls, mellan det vi av praktiske skäl kallar kapitel 4 och kapitel 5.

Med detta sagt – läs Apostlagärningarna kapitel 5 NU.

Den fantastiska utvecklingen och allt det positiva som hänt efter Pingsten ställs nu i de första 11 verserna inför sin första inre kris – ekonomiskt fusk.

Det Lukas vill berätta för Theofilos som han skriver till är inte att det bland Jesus-troende är absolut nödvändigt med totalt gemensam ekonomisk förvaltning. Övriga nytestamentliga skrifter – breven inte minst – nämner inget om sådant. Intrycket blir snarare att sociala skillnader mycket väl kan finnas men att de välbeställda då i alla fall har ansvaret för att ingen lider brist. Problemet i sig var därför inte att Ananias och Saphira inte gav allt de fått för sin egendom utan att de sa att de gjorde det. Lögnen är bedrägeriet.

Det är inte Petrus som dödar dem. Han genomskådar dem, ger dem alla chanser som de inte tar innan de drabbas av en Guds-dom på gammaltestamentligt manér. Den allvarsamma sidan hos Gud finns alltså kvar också i Nya testamentets vänligare värld. Orden nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus (Joh 1:17) kan man låna för att beskriver verkligheten bakom situationen också i Apostlagärningarna. Petrus och de andra har ivrigt erbjudit nåd i form av syndernas förlåtelse. Början av kapitel 5 visar att nåd inte är syndernas tillåtelse – om man vill leka med orden. Ord kan man leka med – men inte med Gud.

Framgångssagan fortsatte. Verserna 12-16 visar på nytt hur bra missionsarbetet går, till och med bättre än tidigare.

Vilket gör att konflikten med saddukeerna trappas upp. Deras motstånd blir hårdare. Guds mirakulösa bistånd blir också intensivare – en ängel befriar ur fängelset. Och Lukas repriserar rättegången från kapitel 4. Saddukeernas dödsdomar hänger i luften – vers 27-33.

Efter Jerusalems fall år 70 och templet med dess prästerskap – som var saddukeer – i princip försvunnit ur historier rekonstruerades judendomen under främst fariséernas ledning. Det innebär att fariséerna är den riktning inom judendomen som Theofilos sannolikt kommer i eller kan komma i beröring med – för så vida han inte redan är en sådan eller i alla fall i kontakt med dem. I Apostlagärningarna beskriver Lukas den fariseiska riktningen inom judendomen ganska positivt som mer öppna än saddukeerna.

Lukas inskott från och med vers 34 blir därför viktigt för att visa att det fanns – och finns – moderation i spänningen mellan de Jesus-troende och de judar som (ännu) inte trodde att Jesus var deras Messias. Farisén Gamaliels råd blir på 70-80-talet när Lukas skriver därför samtidigt en signal till alla som hörde hans text läsas: Tron på Jesus har inte dött ut! Den måste alltså vara från Gud!

Men sista ordet vill ändå motståndarna ha. Stryk!

Som inte fungerar alls. Kapitlet slutar ju med De – apostlarna – fortsatte dag efter dag med att undervisa i templet och hemma och förkunna budskapet att Jesus är Messias.

Händelser flätas!

När Lukas skriver sin berättelse för Theofilos och dem runt honom bygger han intrigen eller händelseförloppet noggrant. Jag har redan nämnt att han arbetar med block. Kapitel 3-5 är ett sådant som kanske till och med skall anses sträcka sig över kapitel 7. Men han flätar också så att i ett block om något kommer ett inpass om något annat som sedan hanteras i nästa block i vilket något som bearbetas längre fram omnämns. Den metoden visar på god författarskicklighet och gör berättelsen läs- och hörvärd och spännande – typ.

Läs NU kapitel 4 i Apostlagärningarna. NU alltså! Alltså NU.

I blocket som börjar med att en lam botas har nu Lukas lagt ytterligare ett tal i Petrus mun och med det gett ännu en inblick i den första församlingens uppmaning och inbjudan till omvändelse. Talet är riktad till judar i judarnas centrum, templet i Jerusalem.

Medan de talade till folket överraskades de av prästerna, tempelkommendanten och saddukeerna, som inte kunde tåla att apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda.

Så börjar kapitel 4. Lukas tar med det ett steg till – motståndare kommer.

Inte vilka som helst. Det är saddukeerna som kommer, den judiskt religiösa grupp som hade sitt centrum och nästan hela sin existens bunden till Jerusalem. De var ansvariga för templet och offertjänsten där.

Teologiskt var det en gammaltroende konservativ grupp. De räknade bara de fem Moseböckerna som normativa skrifter, inte resten av vad vi kallar Gamla testamentet. Nymodigheter som att tro på änglar och de dödas uppståndelse och fler auktoritativa skrifter som kommit in i judarnas föreställningar de sista 1-2-3-400 åren var man skeptisk till. De menade därför att förkunnelse om att människan i allmänhet  – och nu Jesus i synnerhet  – uppstått från de döda måste vara en sådan sentida falsk nymodighet. Naturligtvis vill de då ha ordning i sitt andliga revir, särskilt när det nu var så mycket folk i farten och en välkänd krympling synbart hoppade omkring.

Uppståndelse-snackare hade de mött förr. Den modernare och folkligare fariseiska väckelsen trodde ju på sånt även om de också respekterade templet. Men de var vanligare mest på annat håll – i synagogor i och utanför Jerusalem.

När Lukas skriver sin berättelse har saddukeerna näst intill försvunnit ur historien. Templet förstördes år 70 och offertjänsten som saddukeerna ansvarade för upphörde. Lukas visar här att det var dessa som var den Jesus-troende gemenskapens inomjudiska huvudmotståndare. Andra riktningar som fariséer och Johannes-Döparen-anhängare var inte alls samma problem – vilket visas längre fram i Apostlagärningarna.

Att den lame kunde hoppa kunde saddukeerna inte förneka. Efter att ha låtit Petrus och Johannes sitta i fängelse en natt startar utredningen: Hur kunde det ha skett?

Uppenbarligen är det så – tänk nu lite exe-get-iskt – att alla åsiktsriktningar då kunde ta in som ett självklart faktum något vi skulle skulle kalla ”övernaturligt”. Att någon kunde till exempel bota någon var inte hos rationella människor – för det var de elitistiska saddukeerna – en orimlighet. Hur var man däremot intresserad av.

Så Lukas skriver ytterligare ett kort föredrag som Petrus, fylld av den tidigare lovade Anden, håller för saddukeerna – verserna 8-12 . Ställda inför faktum och att folk visste kunde de inte agera på annat sätt än de gjorde och förbjöd bara apostlarna att fortsätta sin verksamhet.

I sin första skrift om Jesus berättade Lukas att de stått inför samma dilemma förr. De ville också men kunde inte heller ta tag i Jesus av rädsla för folkets tryck – Lukas 19:47-48.

Apostlarna vägrar. De återvänder till de sina som förenades i bön som liknar andra judiska böner. Här kan det vara en poäng att noga läsa verserna 24-30 en gång till för att se vad som när det gäller bön verkar vara en självklar och rekommenderad form för Lukas och Theofilos.

Bönens – judars och kristnas – grundhållning är inte den egna faran. Basen är Guds makt, tidigare trofasthet och kontroll över situationer.

I tillit till den bakgrunden presenterar man sin egen situation och ber för framtiden.

Med att i den Jesus-troende gemenskapen så här långt avrunda den yttre konflikten gör Lukas i beskrivningen av hur det är i den kristna församlingen en sådan inflätning jag nämnde i början. Han beskriver egendomsgemenskap och nämner då som exempel en person som heter Barnabas.

Folk runt Theofilos som hörde detta läsas måste ha spetsat öronen.

Barnabas! Han har vi hört talas om förr ju! Det var Cyperns missionär. Ska den där Lukas berätta om honom? Då måste vi lyssna!

Det ska han. Om ett tag.

Det snurrar och surrar kring Petrus!

För att få en inblick i det snurret och surret – läs NU kapitel 3 i Jesus-berättaren Lukas andra Bibelbok Apostlagärningarna.

Om du nu, noble Bloggläsius, följt den uppmaningen – vilket jag starkt betvivlar – har du läst början på ett sammanhang som sträcker sig till och med kapitel 5. Dessa tre kapitel innehåller händelser där en sak leder till en annan som går över i en tredje som bäddar för en fjärde och så vidare. De påminner om slutdelen i Lukas första bok (kapitel 19-24) som också är en så kallat konsekutiv berättelse där A ger B som ger C och vidare. Innan dess var hans berättelse om Jesus – liksom de andra Jesusberättarnas – episodisk till sin karaktär byggd av många händelser oftast utan direkt samband med varandra. De är bara inordnade efter någon sorts teologisk och pedagogisk tanke hos respektive författare.

Apostlagärningarna är inte episodisk. I alla fall inte i småskalig form. Boken består av längre konsekutiva block berättade med en viss ordning utifrån en viss tanke, tänker sig Bibelforskarna.

Och i början snurrar och surrar det kring Petrus, och man kan tillägga: I relation till judar i Jerusalem, med templet som viktig miljö.

Om Lukas första och andra bok är olika på det sätt jag nu nämnt är de ändå parallella på annat sätt. I första boken, Evangeliet, berättas:

• att Anden sänkte sig över Jesus när han döptes (3:21-22),

• att han Jesus kopplar sig till ett citat från en profet, förklarar sammanhanget och folks reaktion (4:16-23),

• att Jesus förebrår brist på omvändelse (4:24-30),

• att folk strömmar till och Jesus kallar lärjungar (5:1-11),

• att Jesus bland många andra botar en förlamad (5:17-26),

• att relationen till de som blir Jesus motståndare skärps (5:21 och 30)

• att Jesus undervisar (5:30 till och med kapitel 6).

I andra boken, Apostlagärningarna, berättas:

• att Anden ges åt Petrus och de andra lärjungarna (2:1-13),

• att Petrus kopplar händelsen till ett profetcitat, undervisar och folks reaktion (2:14-37),

• att Petrus uppmanar till omvändelse och att många ansluter sig (2:38-47),

• att Petrus botar en förlamad (3:1-10)

• att Petrus undervisar (3:11-26),

• att relationerna till motståndarna skärps (4:1 och till och med kapitel 5)

Detta mönster är inte en slump! Det är medvetet arrangerat av författaren för att visa att båda hans skrifter berättar om likvärdiga ting – först Guds verk genom sin Son och sedan Guds verk genom sin Ande genom apostlarna i Kyrkan.

Jesu Kristi namn är en ordvändning som förekommer ofta främst i början av Apostla-gärningarna.* Jesu Kristi auktoritet kan man också säga. Det är i det namnet, med den auktoriteten, den lame vid Sköna porten botas.

Det innebär en stukning i parallelliteten mellan volym 1 och 2. I Lukas Jesusberättelse agerar Jesus själv. Petrus och andra i Apostlagärningarna agerar med den auktoritet och i det uppdrag de fått från Jesus.

Petrus tal i Salomos pelarhall till alla dem som såg att den lame blivit botad är ytterligare ett exempel på hur den första församlingen förkunnade för judar och hur dessa uppmanas till omvändelse (vers 19). Jämför man med det första talet i kapitel 2 ser man att Lukas inte upprepar sig utan vinklar och betonar lite annorlunda – men med samma struktur, liknande Jesusbeskrivning och samma poäng och slutvädjan. De två talen kompletterar varandra. De visar också i volym 2 på vad som syns i Lukas Jesusberättelse – en en viss förtjusning i dubbletter som ett sätt att för läsaren understryka vikten av det skrivna.

*  Formuleringen finns på följande ställen i Apostlagärningarna:

2:21, 2:38, 3:6, 3:16, 4:7, 4:10, 4:12, 4:18, 4:30, 5:40, 8:12, 8:16, 9:14, 9:15, 9:21, 9:27, 9:28, 10:43, 10:48, 15:14, 15:17, 15:26, 16:18, 19:5, 19:13, 19:17, 22:16, 26:9.

Observera koncentrationen till vissa kapitel.

Nu startar det!

Läs NU – innan något annat – kapitel 2 i Lukas skrift Apostlagärningarna!

När ”vanliga” Bibelläsare läser Apostlagärningarna ser de olika saker. Också Bibelforskare – exe-get-er som ur texten försöker få fram vad författaren Lukas avser – kommer många gånger fram till olika resultat. Det är inget märkvärdigt och inget att bråka om, bara att vara medveten om och kunna diskutera. I all Bibelläsning liksom i allt vetenskapligt arbete påverkar olika förförståelser, grundfrågeställningar och analysmetoder resultatet.

Därför vill jag innan mina lätt-exe-get-iska noteringar kring kapitel 2 peka på två av säkert många saker värda att ha i huvudet när man läser Apostlagärningarna-

Samfundstillhörighet, alltså vilken kyrklig hemvist man har, påverkar vad man tycker sig se.

Missionsinriktade och väckelsebetonande läsare, också forskare och förläggare, ser lätt det sammanhang man tillhör redan i berättelsen om församlingen i Jerusalem i början av 30-talet – tungotal, omvändelseförkunnelse, dop av vuxna, dop och Ande åtskilda.

Hör man till kyrkor där sakramenten är viktiga ser man i samma texter kontinuiteten Jesus-apostlar-ledarämbete, att dop och Ande normalt sammanfaller och att även barn döps.

Det är viktigt att vara skärpt och försöka se främst vad hos en själv som leder till eise-get-ik – det oundvikliga att man läser in i texten – i stället för exe-get-ik – det nödvändiga att läsa ut ur texten. Att jag är svenskkyrklig, vit, man, medelklass, västeuropeisk i ett sekulärt efterkristet samhälle ger vissa ”brytningsfel” att försöka vara medveten om och kompensera för.

Tal är viktiga i Apostlagärningarna. Inte siffror utan tal folk håller.

En hel tredjedel av Lukas andra bok består av längre eller kortare tal som han möjligen med något undantag själv inte lyssnat till. Kanske har Lukas 40 år efter talet hölls hört någon berätta om det men i huvudsak har han skrivit talen själv för att presentera en person eller en sak. Att göra så, författa tal, är en vanlig genre i antik litteratur. Det fanns till och med skolor som utbildade i konsten att skriva tal som den och den skulle kunnat ha hållit i någon eller en annan speciell situation för massor med år sedan. Det är n genre och Lukas använder den skickligt.

Det betyder – detta är viktigt – att Lukas förkunnar för Theofilos och åhörarna runt denne genom det tal han skriver och lägger i Petrus mun. Att göra så var inte i princip fult. Theofilos visste hur det fungerade eftersom det var en vedertagen metod att visa på något eller någon.*

Att se det så stärker Lukas ställning. Han är inte en rapportör som bara återger vad andra sagt utan är ytterligare en av de första stora innovativa teologerna i den kristna Kyrkan.

Plötsligt startar det – med dunder eld och brak.

Att det brukar gå till så när Gud avslöjar sig var välbekant för Theofilos med flera som var hyfsat välbekanta med de skrifter vi kallar Gamla testamentet. De visste att det var dunder, eld och brak till exempel när Moses fick de 10 buden på berget Sinai. Nu berättar Lukas om vad som hände till Pingst, 50 dagar efter Påsk. Kanske redan i nytestamentlig tid, tydligt i alla fall något senare, hade den judiska pingsten som från början var en skördefest fått tydliga inslag av ”Till minne av Sinai” – strax efter Påsk firad ”Till minne av Uttåget” en dryg månad innan.

Nu, till Pingst, nytt dunder eld och brak. Gud agerar!

Massor med judar strömmar till från alla håll och kanter. I hopen fanns bofasta (2:14) och nyinflyttade och pilgrimer från vad som kallas förskingringen – diasporan – som levde som minoriteter på andra platser och övergått till att tala andra språk. Med sin land- och kategori-uppräkning visar Lukas att det han nu berättar gäller ”hela Israel” både i Palestinaområdet och på andra platser – alltså också där Theofilos med hushåll bodde.

Så kommer talet.

Petrus, ledaren för ledarna, är talespersonen. Lukas ger genom hans mun vad exe-get-erna menar vara ett exempel på missionsförkunnelsen riktad till judar i allmänhet och Jerusalemfolk i synnerhet.**

Slutmaningen, missionsmaningen, kommer i verserna 38-40:

Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla. (…) Se till att ni blir räddade undan detta onda släkte.

Vad göra? Omvändelse och dop!

Ger vad? Förlåtelse och Ande!

För vilka? De som hör, deras barn och andra Gud vill – kommer senare i Apostlagärningarna.

Kapitel 2 avrundas sedan med en beskrivning av hur den första kristna församlingen – som fortfarande var en minoritet utan egna lokaler och infrastruktur – fungerade och utvecklades direkt efter starten.

*  Naturligtvis kunde metoden missbrukas – det finns exempel på fake-speech och fake-letters i antik icke-biblisk litteratur.

**  Att det specifikt gällde permanenta och kanske tillfälliga Jerusalem-boende märks i vers 2:36. De hade varit på plats när Jesus korsfästes och låtit det ske. Därför hade de ett ansvar. Ingenstans anklagar dock Lukas judar generellt för att vara ansvariga för Jesus död. Så har senare skett i den kristna kyrkan – tyvärr.

När ett bokverk består av två-tre-fyra delar är det väldigt sällan folk slutar läsa efter den första. Visst – om det är tråkig och ointressant läsning rullar man inte vidare men då har man i de flesta fall lagt av redan ganska långt innan slutet på första bandet.

I min serie P minus kom först 16 blogginlägg om den äldsta Jesus-berättelsen, den som har Markus som författare. Han skrev ingen uppföljare. En annan – Lukas – skrev något senare sin Jesus-story. Han tog med det mesta Markus berättade samt mycket mer. Det blev här 24 blogginlägg.

40 bloggningar om 40 Bibelkapitel påbörjat den dag jag hade 100 dagar kvar till min pension.

Du behöver inte vara raketforskare, noble Bloggläsius, för att ana att bakom detta finns en tanke. Inte ett löfte eller ett hot – men en ambition. Framtiden visar hur det kommer att gå.

Läs NU kapitel 1 i Apostlagärningarna i din Bibel, på www.bibeln.se eller i någon app du skaffat dig i någon app-arat. Läs NU där innan vidare här.

Grattis! Du har just påbörjat Lukas andra volym!

Att han skrivit både Jesus-berättelsen och Apostlagärningarna gör Lukas till Nya testamentets meste författare. Ingen enskild person har präntat fler ord. Vill man skulle man kunna ge hans Jesus-berättelse – Jag vet! Man brukar säga evangeliet! – undertiteln Guds verk genom sin Son. Volym två skulle då få tillägget Guds verk genom sin Ande.

När exe-get-erna – Bibelforskarna – kastar sig över Lukas andra volym möter de en helt annan sorts text än när de brottas med volym ett. Till Apostlagärningarna finns ingen besläktad förlaga typ Markus och ingen annan liknande berättelse som Matteus. Det finns inget att jämföra med – mer än att det finns två versioner av boken.

I min Bibel är det bara en! skallar ropen.

Sant. Men det finns två i handskriftsmaterialet. Den ena är ungefär 10% längre än den andra. Vilken är äldst? Oenighet råder men troligen den kortare. Blir det skillnader? Vissa. Vilken finns i våra vanliga Biblar? Den kortare – nu för tiden. Vad då nu för tiden? Just det: nu för tiden.

Här skulle jag kunna undfägna dig som läser en rejäl genomgång av vad som kallas textkritik och hur forskarna arbetar med de ungefär 5000 handskrifter från antiken till hela eller delar av Nya testamentet där inte två är exakt likadana. Jag skulle kunna berätta om familjer av handskrifter, antika översättningar och arbetsmetoder för att få fram den mest sannolika ursprungliga texten.

Jag skulle kunna men gör det inte. Till min fasa har jag genom alla år upplevt att när jag muntligt gått igång i sådana intressanta ting slocknar människors blick. Kanske har man inte upplevt det som tortyr men om man tagit en kort paus för att sträcka på benen man inte tillbaka för fortsättningen.*

Lukas börjar Apostlagärningarna där han slutade sin Jesus-berättelse – hos Jesus och hans följeslagare i Jerusalem och efter uppståndelsen. Han dedicerar denna sin andra bok till samme Theofilos som fick volym ett och ger i dedikationen en kort repetition av det föregående med löfte, uppdrag och himmelsfärd – och två änglar igen som vid uppståndelsen.

Intet är som väntans tider!

Verserna 12-14 i första kapitlet berättar vilka, var de var och hur de väntade – de 12 och några till, samma övervåning som i Lukas 22:12 (som kanske är ynglingen Markus föräldrahem) och i bön. Det sista är viktigt. Perioder av bön kommer i Lukas berättelser alltid före stora avgörande händelser.

Man är en mindre skara i ett slutet rum i fokuserad väntan.

Varifrån kom då de 120 personer som nämns i vers 15?

Det har vi inga svar på annat än det uppenbara: Jesus måste haft anhängare i Jerusalem fast han – som Lukas i Markus efterföljd riggat sin berättelse – aldrig varit i Jerusalem innan han gick dit för att dö och uppstå. Den märkligheten – ”hemliga lärjungar i Jerusalem” – styrker tanken att det är Jesus-berättaren Johannes, med sin berättelse om flera Jesus-besök i Jerusalem, som mer prickar det som verkligen hände och att de tre synoptikernas enda tur till staden är deras sätt att litterärt organisera sina berättelser.

I denna större grupp om ungefär 120 tar Petrus befälet. Han agerar som Jesus gjorde i relation till större grupper. Att Petrus – och andra – i en form av succession träder in som Jesuskopia eller Jesusfortsättning ser man på många ställen i Lukas andra volym. Just här arrangerar han ett fyllnadsval efter Judas men axlar inte så kraftigt Jesus mantel att han själv plockar ut någon så dussinet blir fullt. I Lukas berättelse och anger dock Petrus vilka kvalifikationer en i det tydligen viktiga 12-talet skall ha men Gud tog slutbeslutet vem det skulle bli.

Lukas nämner bara helt kort något om Judas och det är inte säkert att han vet exakt vad som sas vid tillfället. Snarare återger han vad man i den första kristna kyrkan yttrade i saken – tydligen inte mycket. Man tiger i saken.

Så gör också jag.

*  I Bibel 2000 finns en efter alla Bibelböcker en omfångsrik och informativ Uppslagsdel. Där kan man till orden text, textskada, textändring läsa ungefär två informativa sidor jag varmt rekommenderar.

Uppståndelse, Upplysning, Uppdrag

Lukas börjar komma till slutet av sin berättelse om Jesus. Passionsberättelsen om Jesus sista intensiva dagar i Jerusalem med förräderi, förnekelse, omnämnda rättegångar följt av lidande och död är avklarade. Jesus som är en följd av att Den Helige Ande startade honom i Marias livmoder (kapitel 1 vers 35) har återlämnat sin Ande till sin Fader och slutat andas. I slutet av kapitel 23 sker en begravning innan sabbatsvilan inträder.

Detta vet Theofilos och dem omkring honom, de Lukas har i åtanke när han berättar.

De vet naturligtvis också vad som hände sedan, det Lukas börjar med i kapitel 24 – att Jesus har uppstått från de döda. Det har berättats många gånger även om det ännu inte kunnat läsas någonstans – annat än hos Jesusberättaren Markus om de haft tillgång till hans skrift. Men muntliga besked i saken har varit startpunkten och basen för allt som har med Jesus att göra och det man börjat tro på.

Nöj dig, noble Bloggläsius, nu inte med det olästa du vagt minns. Läs kapitel 24. NU.

Berättelserna om Jesus uppståndelse är kortfattade med tanke på deras betydelse. Det är egentligen ganska naturligt. Just för att läsarna/åhörarna redan känner till det hela behöver ingen av Jesusberättarna i Nya testamentet bre ut sig nämnvärt i saken. Alla fyra presenterar därför egentligen bara ganska kortfattade repetitioner där detaljer som hur många och vilka kvinnorna var, om de var oroliga över stenens tyngd och om det var en eller två änglar utanför eller inne i gravgrottan inte blir så viktiga. Berättelserna påminner ju om det välkända och oväntade: Graven var tom! Han har uppstått!

Men Lukas gör en liten grej som kanske någon tidig åhörare noterade. Änglarna påminde bara om Galileen, sa aldrig att man skulle gå dit. Att Lukas håller kvar alltsammans i Jerusalem gör att han avviker något från Markus-förlagan och (den för honom oberoende) Matteus. Den berättelse som Johannes skrev på 90-talet slutar också i Jerusalem men har ett sista tilläggskapitel som utspelar sig i norr. Lukas är lite egen.

Han har också en egen berättelse om två lärjungar till fots till byn Emmaus – verserna 13-35. Exakt vilka dessa är vet vi inte mer än namnet på en av dem.* Men poängerna Lukas förmedlar är tydlig:

I skrifterna finns upplysning om Jesus.

I Måltiden/Nattvarden/Mässan – där han tog brödet, läste tack-bönen, bröt det och gav – är han med oss.

Emmasfotgängarna tar sig (i mörkret) tillbaka till Jerusalem och möter beskedet att Jesus visat sig för gruppens ledare. Och i ögonblicket kommer Jesus så att alla ser och erbjuds att känna efter och kan konstatera. Inte en ande, inte ett spöke, inte ett minne, inte en själ – en fiskätare!

Det Lukas berättat om vad som hänt på väg till Emmaus upprepas för alla, kombinerat med en arbetsorder och ett löfte – verserna 46-49.:

Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.

Effekten av detta uppdrag är bland annat den Jesus-troende grupp runt Theofilos som Lukas skrivit sin berättelse för. Dessa har nu fått ta del av en sammanställning som började i templet i Jerusalem när den gamle Sackaios bad följt av Jesus egen födelse och barndom. Efter en nystart har den visat på vad den vuxne Jesus gjorde och sa i Galileen, längs vägen och i Jerusalem där det avgörande hände, det som de gamla skrifterna vittnat om. Nu kan det – med en annan Jesus-berättares ord – sägas: Det är fullbordat och Lukas låter allt efter himmelsfärden sluta där det börjat – i templet i Jerusalem.

Därifrån fortsatt det – i Lukas andra berättelse.

*  Fotnoten i Bibel 2000 till 24:18 är intressant. Kleopas kan ha varit ingift farbror till Jesus. Är han samma som Klopas i Johannes 19:25 blir han ingift morbror. Eller kan det ha varit så att bröderna Josef och Klopas gift sig med var sin syster som bägge hette Maria? Lite rörigt blir det.

Jag läste någonstans – men kommer inte ihåg var – att det finns notiser från fornkyrkan om ledarskapet för de Jesus-troende i Jerusalem efter det att apostlarna försvunnit. Utifrån de noteringarna förefaller det vara så att Jesus egen släkt med hans halvbröder, kusiner och kusinbarn haft en tydlig roll.

De sista tre veckorna har Lukas berättelse om Jesus varit föremål för mina näst intill dagliga bloggskriverier. Jag har då ofta nämnt att Lukas när han skriver om den vuxne Jesus för Theofilos och folk kring honom har Markus berättelse – bland annat – som en förlaga han bearbetar tämligen fritt samt kompletterar med annat stoff. Men på vilken nivå?

Läser man Matteus berättelse jämte Markus blir intrycket att förlagan – alltså Markus – följs ganska noga men att Matteus här och var med pekfingret på papyrusen tänker Nu klipper jag! Här blir det bra att lägga in...! Sedan återgår han till Markus till dess det är dags för nästa avbrott.

Så nära är inte Lukas. Snarare förefaller det som han har en egen idé om hur framställningen skall bli, tycker Markus disposition är vettig och värd att följa men återberättar mer än skriver av. Den egna idén är då inte begränsad bara till Jesus berättelsen utan också till den andra volymen i hans dubbelverk om vad som hänt efteråt nästan fram till den tid som nu är – alltså hans skrivtid. I kapitel 23 i berättelsen om Jesus blir detta tydligt både i stora linjer och detaljer.

Läs det kapitlet NU!

Det är mitt uppe i den så kallade Passionshistorien – var man än anser att den börjar* – och Lukas berättelse blir annorlunda än de andras. Väl vetandes att denna bloggpost nu blir gräääsligt lång tar jag mig ändå fräckheten att här kopiera in sidorna 23-25 i min magisteruppsats Övergiven av, trygg i, Gud; Ett jämförande studium av Passions-berättelserna i de synoptiska evangelierna – särskilt Markus och Lukas men med en tillagd färgsättning. Uppsatsens fötternötter är borttagna.

Akt 2: Jesus inför judisk myndighet (Mark 14:53-15:1 – Luk 22:54-23:1)

Scen 1: Rättegång/förhör inför judisk myndighet.

• Lukas flyttar fram till efter gryningen och återger i förkortad form det rättegångs-förfarande Markus förlägger till natten. Lukas låter inte Rådet formulera någon dödsdom mot Jesus.

Scen 2: Hån mot och förnedring av Jesus, Petrus förnekelse.

• Lukas ändrar berättelseföljden kring vad som sker hos översteprästen och berättar att Petrus tre gånger förnekar Jesus innan han berättar om översteprästens fråga om vem Jesus är. De som tilltalar Petrus beskrivs också annorlunda.
• Han tar bort – eller flyttar till andra platser i sitt dubbelverk – Markus berättelse om falska vittnen och de olika anklagelsepunkterna knutna till templet. Han flyttar hånandet av Jesus så att Jesus misshandlas fysiskt innan förhöret inför rådet äger rum, inte efteråt. Lukas tar bort att Jesus genom ett accentuerat "jag är" bekänner sig vara "Kristus, den välsignades son" för att låta det bli mer av en slutsats översteprästen drar av ett mer dubbeltydligt svar Jesus ger. Att översteprästen river sönder sina kläder utelämnas, likaså – som nämnts - slutsatsen att Jesus förtjänar döden. Lukas tar också bort att man binder Jesus.

Akt 3: Jesus inför romersk myndighet (Mark 15:2-20a – Luk 23:2-25)

• Lukas presenterar anklagelserna mot Jesus mer omfattande och detaljerat än Markus och inför ensam särstoffet att Pilatus sänder Jesus till Herodes för att denne skall (be)döma honom. Lukas nämner inget om en sed att landshövdingen brukar frige en fånge – utom i en del textvittnen som för in en Matteusmening i Lukastexten på plats 23:17. Han förklarar också enbart parentetiskt vem Barabbas är.
• Lukas förändrar Markusberättelsen där Pilatus aldrig tar ställning i processen till att tre gånger låta Pilatus deklarera att han inte finner Jesus skyldig till det han anklagas för.
• Den misshandel och hånet mot "judarnas konung", inklusive den röda manteln och törnekronan, Markus berättar om efter han låtit Pilatus fatta sitt beslut, utelämnas av Lukas. Delvis återfinns det i berättelsen om Jesus hos Herodes samt att de romerska soldaterna senare hånar den korsfäste Jesus.

Akt 4: Jesus korsfästs, dör och begravs (Mark 15:20b-47 – Luk 23:26-56)

Scen 1: Vägen till avrättningsplatsen och korsfästelsen.

• Lukas skalar av presentationen av Simon från Kyrene och lägger betonat till att han följer efter Jesus. Lukas lägger vidare till att en stor mängd människor följer Jesus på vägen till avrättningsplatsen, däribland klagande kvinnor – "Jerusalems döttrar" – som Jesus talar till. De som skall korsfästas jämte Jesus introduceras hos Lukas redan på vandringen ut till avrättningsplatsen, vars namn inte som hos Markus ges på arameiska utan översätts.
• Vid själva korsfästelsen utelämnar eller skjuter Lukas fram att Jesus erbjuds vin (som bedövning?). Att Jesus erbjuds vin (av annat slag?) återkommer senare i samband med att soldaterna – unikt för Lukas – hånar den korsfäste Jesus.
• Lukas utelämnar tidsangivelsen "vid tredje timmen" för själva korsfästelsen samt flyttar fram notisen om inskriptionen på korset något. Han ensam – och här är de textkritiska problemen påtagliga – för in att Jesus ber för dem som korsfäster honom.

Scen 2: Timmarna på korset.

• I Markusevangeliet riktas hån mot Jesus från tre håll: de som passerade som anspelar på vad Jesus tidigare av falska vittnen vad gäller templet anklagats för inför judisk myndighet; översteprästerna och de skriftlärda angående att han skulle vara Messias/Kristus samt de som är korsfästa med honom utan att ange hånets innehåll. Lukas behåller tretalet men förändrar detta så att folket inte hånar Jesus utan framställs som passiva vittnen. Rådsmedlemmarna, alltså överstepräster och skriftlärda, förblir hos Lukas hånfulla på samma sätt som hos Markus. Soldaterna är hos Markus passiva vid korset men hånar hos Lukas Jesus för att vara judarnas kung. En av de medkorsfästa stämmer hos Lukas in i hånet med innehållet att Jesus skulle vara Kristus. Den andre av de medkorsfästa förändras hos Lukas, ensam av alla evangelisterna, till "den botfärdige rövaren" i dialog med Jesus.
• Lukas skjuter in en förklaring till mörkret mellan den sjätte och den nionde timmen. Han tidigarelägger att förlåten i templet rämnar till innan Jesus säger sina sista ord och slutar andas.

Scen 3: Jesus dör och begravs.

• Lukas låter helt andra ord vara Jesus sista ord än vad Markus gör. Följaktligen utelämnar han också missuppfattningen av Jesus rop och resonemanget hos Markus om Elia.
• De ord officeren yttrar när Jesus dött förändras hos Lukas som också lägger till fler reaktioner från sympatiserande och klagande människor som lämnar avrättnings-platsen.
• Lukas tar bort Pilatus förvåning över att Jesus dött efter så kort tid och kortar så av dialogen kring Jesus kropp att utlämnas. Han lägger också till att Josef motsatt sig rådets beslut.
• Slutligen lägger Lukas till att kvinnorna vilar under sabbaten och tillreder örter.

I min uppsats fokuserade jag sedan i olika avsnitt på de saker jag ovan markerat med gult. De är alla inslag av så kallat särstoff i berättelsen. Jag återger inte här de skriverierna ens i kort summering. Volymmässigt skulle det spräcka alla tänkbara ramar för läsbara blogginlägg.

Men jag håller fast vid vad jag ovan påstod innan jag uppmanade dig, noble Bloggläsius, att noga läsa igenom kapitel 23. Lukas har i stora linjer och detaljer en egen idé om hur hans framställning skall bli. Den idén är inte begränsad bara till Jesus-berättelsen utan innefattar också den andra volymen i hans dubbelverk.

*  Bibelforskarna gör olika avgränsningar. Alla är överens om att Passionshistorien slutar med Jesus död och begravning men var den börjar har man olika uppfattningar om. Dominerande är att den börjar med förberedelsen för den sista måltiden men många sätter gränsen snävare och låter starten vara när Jesus efteråt under natten ber. Hur som helst är man mitt i den när kapitel 23 börjar.

Sent på kvällen den 25 april skrev jag i all hast blogginlägget fort och illa. Det publicerades strax efter midnatt, alltså den 26:e. Inläggets poäng var att jag just då inte hann hålla takten i P minus utan skulle ”komma efter”. I en kommentar till det inlägget – den enda – kunde jag sedan läsa:

Heja på! Jag läser troget med intresse. Men fastna inte i detaljer. Det är förmågan ge de stora sammanhangen….

Det var ju kul men visar samtidigt ett dilemma:

Balansen mellan detaljer och stora sammanhang.

Med det som i senare indelning blev kapitel 22 i berättelsen målar Lukas upp ett stort sammanhang. Det startar med att Jesus motståndare börjar planera hur de skall bli kvitt honom och sträcker sig fram till och med att Jesus förnekas av Petrus och förhörs av Stora rådet, den judiska myndigheten.

Det stora draget är väldigt likt hur Markus berättar om Jesus och grova linjer och sammanhang blir det samma sak – om man inte ser på detaljerna. Å andra sidan missar man överblick och flöd om man bara borrar i detaljer. Balansgången blir knepig.

Naturligtvis! OjOjOj!

Att läsa vidare i detta blogginlägg utan att först ha läst kapitel 22 hos Lukas och gärna kapitel 14 hos Markus medför ju att man varken kommer att se sammanhang eller detaljer.

Läs därför NU.

Man vill röja Jesus ur vägen. Hos bägge berättarna. Markus i 14:1-2 och Lukas i 22:1-2.

Markus berättar att Jesus smörjs – verserna 3-9. Lukas släpper den händelsen. Varför? Men egentligen har han inte släppt den helt utan flyttat den till kapitel 7 och satt den i ett annat men liknande sammanhang. Eller är det frågan om två olika händelser? Detaljfråga?

Judas hjälper till. I Markus 14:10-11 och i Lukas 22:3-5 och hos honom som direkt följd av motståndarnas behov och med en klart tillspetsad orsak – inte bara Judas val utan också Satans aktion. Uppfattade åhörarna denna detalj graverande för Judas del eller som en förmildrande omständighet?

Detta var några exempel på detaljer i de två kapitlen. Fler finns men jag ställer inte upp alla exempel på hur Lukas ändrar ordningen för delar i det stora sammanhanget, att han blir mer mångordig när han berättar om den sista måltiden, att han lagt till att lärjungarna just vid måltiden börjar diskutera vem av dem som är mest betydelsefull – för att snabbt nämna tre saker.

Men vänta! Ta det sista. Grälet. I slutet av det säger Jesus till dem att de skall få samma kungavärdighet som han fått. Hur många är då på plats?

Varken Lukas eller någon av de andra två berättarna som tillsammans med honom kallas synoptikerna ger besked om antalet. Genom Johannes berättelse som är mycket annorlunda än de andra tre och senare har vi fått tankebilden att Judas gått sin väg men ger man bara akt på till exempel Lukas finns inget som tyder på att hans berättelses åhörare inte räknade med Judas vid bordet. Är det en detalj? Kanske? Påverkar den sammanhanget? Möjligen.

I sin berättelse har Lukas lagt in beskedet att gruppen är beväpnad redan innan saken visar sig i det senare råkurret när Jesus arresteras. Hos Lukas blir det tydligt att det är någon av Jesus följeslagare som börjar slåss, en sak som är mer vag när Markus berättar. Faktum är att det är först genom Johannes berättelse från 90-talet som vi får reda på att det är Petrus som drar blankt.

Lukas kortar ner Jesus bön i Getsemane och följeslagarnas sömnighet. Dessa hamnar då inte i en fullt lika dålig dager som i Markus-förlagan. Gör han det medvetet? Om så – Varför?

Om Jesus var ensam och övergiven i Markus berättelse ger Lukas berättelse med omnämnandet av en kraftgivande ängel ett annat intryck.

Förresten: Orden be att ni inte utsätts för prövning i verserna 40 och 46 utgör en stilistisk finess som kallas inclusio som håller samman avsnittet dem emellan till en avgränsad enhet.

När Jesus arresteras botar han hos Lukas det öra Markus lämnat avhugget. Tillsammans med annat längre fram visar det en tendens hos Lukas att mer än Markus framställa Jesus som botande, tröstande, förlåtande och accepterande – till och med detta ödesdigra dygn.

Pojken som lubbade sin väg i Markus 14:51-52 nämns inte hos Lukas. Bibelforskarna diskuterar givetvis ivrigt också denna detalj. Jag tror att det beror på att Lukas vet att det var Markus som på det sättet visat sig själv i sin berättelse. Alfred Hitchcock gjorde på det sättet i sina gamla filmer från den tid då TV var en svartvit historia, något som Lukas dock inte hade en aning om.

Petrus förnekar Jesus ungefär som hos Markus men förhöret inför judisk myndighet tappar helt sin mångordiga dramatik i Lukas berättelse. Lukas har 6 verser mot 12 i Markus-förlagan.

Hur kan Theofilos et consortes ha reagerat på den luckan i ett sammanhang de hört om många gånger och var hyfsat välbekanta med? De måste ha uppmärksammat hacket i den stora linjen – och rimligen undrat över orsaken. Det kan du också göra, noble Bloggläsius.