hattifnatten 30

Min pappa hette Torsten – i familj och släkt kallades han ofta Totte. Lite förvirrande var det då min morbror Thorfrid benämndes på samma sätt. Mina farbröder Knut och Karl blev på samma vis Knutte och Kalle och min kompis Torbjörn blir ofta Tobbe – vars blogg jag länkar till långt nere i högerspalten.

 

Sånt är inte smeknamn. Det är bara uttalsvarianter på vad folk faktiskt heter. Riktiga smeknamn behöver inte alls ha någon som helst ljudlikhet med namnet utan kan vara rena ersättningsord. Hattifnatten är ett sådant. Förutom några mystiska figurer i Mumindalen var det vad jag när han var väldigt liten kallade vårt tredje barn – gossen Jonatan alias Jonte. För trettio år sedan innebar hans födelse att jag blev trebarnsförälder. En stor dag.

 

För att fira honom lite i stillhet gjorde vi ikväll en resa fram och tillbaka till Luleå. Käkade tillsammans med honom, hans två barn alias våra barnbarn, hans fru och hennes föräldrar. Kärnfamiljsmöte med andra ord. Storkalas blir det nästa helg då Tyra fyller 8. Då blir det baluns med presenter och klenoder till henne, hennes far – som alltså fyller idag – och hennes hulda moder som fyllde sitt för några dagar sedan. Ikväll var det som sagt mer i stillhet – typ.

 

Trettio år går fort. Under det ögonblicket har den lilla hattifnatten blivit en både vuxen och klok man som hedrar fader och moder på alla vis.


ragnhild hägglund rip

Jag är på väg till Umeå. Med tåg en onsdagskväll i februari. Efter en humle-läsk i restaurangvagnen kan ju en bloggtext skrivas – att bli publicerad i morgon eller övermorgon då jag kommit hem.

 

Ragnhild Hägglund var min moster. Mammas yngsta syster född hösten 1929. Mamma var 4 år äldre och näst yngst av fem levande, sex födda, barn. Invid är en del av dödsannonsen.

 

Mamma liksom pappa har varit borta i flera år nu. Liksom mina övriga mostrar, morbröder, farbröder och fastrar. Mina svärföräldrar är också döda. Nu är Ragnhild som den sista i den generationen också död och jag är på väg till begravning. Den blir i morgon 13.00 i Arnäs kyrka norr om Örnsköldsvik. 

 

Ragnhild mötte kärleken i mans form relativt sent i livet. Minns jag rätt gifte sig hon och Olle 1978-9. Hon fick aldrig själv bli mamma. V...

 

Här blev jag avbruten i mitt tumknapprande på telefonen. En annan resenär – kvinna från Taiwan – bad mig om hjälp att ringa ett svenskt telefonsamtal. Sedan samtalade vi nästan ända fram till Umeå.

Väl där fann jag mitt hotell och nattviloplats. Nu är det torsdag förmiddag och om en timme kommer kusiner från Skellefteå för att plocka upp mig.

Jag fortsätter om Ragnhild.

 

...i syskonbarn blev hennes barn. Gott öga till oss alla. Och till våra respektive och våra barn. Till och med våra barnbarn.

Hon höll reda på födelsedagar, förmedlade händelse- och sjukdomsnyheter och var släktens sambandscentral.

 

Klockan ett blir det begravning. Mina kusiner har bett mig vara officiant. Jag fick det förtroendet också när deras föräldrar begravdes.* Helt OK.

 

Min moster blev 88 år. Det är mer vemodigt än knipande sorg. Tomt - typ. En förebedjare på jorden har avslutat sitt uppdrag. Eller flyttat det. Ingen tror väl att hon till förmån för oss andra lägger av att tjata på Jesus bara för att hon får Honom inom räckhåll.

 

Nu är det fredag närjag fortsätter att skriva lite på detta inlägg – hemma. Och kan bildsätta det.

 

Det var alltså begravning igår. Fler än vi trodde mötte upp vilket var kul – i den mån en begravning är kul. Jag liftade alltså med kusiner från Umeå till Arnäs. Inte i tid till begravningen men väl till minnesstunden anslöt yngre av döttrarna som är lilla Lisas manna, bjuden till ett dop i Älvsbyn nu på söndag. Pappan var tvungen att vara hemma och jobba så lilla Lisas mamma valde uppresedag från Järvsö den dag lilla Lisas morfar – det är jag – var i trakterna runt Övik. Tillsammans åkte vi hem efter begravningen.

 

När min moster fyllde 80 bjöd hon sina syskonbarn med respektive på kalas i Skellefteå. Och naturligtvis poserade hon för avbildning mitt i karlahögen. Klicka på bilden blir den större.

 

Egentligen är vi sju kusiner men de två äldsta bor i södra Sverige och kunde inte ansluta vare sig igår eller på 80-årskalaset. Två brödrapar i Skellefteå och jag finns på bilden. Från vänster är vi Ainas söner Martin och Krister Johansson, jubilaren själv, jag som är son till Ingegerd, Thorfrids två yngsta Mats och Thommy Östlund. De två sydboende Thorfrods-pojkarna Per-Olof och Jan-Erik var som sagt inte med. Jag är yngst. Mats, som var krasslig och inte kunde vara med på begravningen, är hela 48 timmar äldre.

 

Nu har alltså Ragnhild som den sista i sin generation flyttat vidare. R.I.P. 

 


*  Lite "släktpräst" alltså för den sidan av klanen. Vid begravningen av Ragnhilds make Olle agerade dock den lokala prästen. Hon fanns på orten och hade en relation till min moster och det tycker också jag var "en bättre lösning".


glitter och glamour

Detta blogginlägg skulle ävenledes kunna ha rubriken den gångna helgen 1. Jag valde dock glitter och glamour enär det var temat för en fest jag och primärhustrun var bjudna till om lördagskvällen.

 

Vi blir inte bjudna på fest ofta – utanför våra egna barns och barnbarns födelsedagspartyn. Vi bjuder inte på kalas i nämnvärd omfattning utanför den kretsen så det jämnar ut sig. Men nu var vi likväl bjudna.

 

Kyrkoherden i Älvsby församlings pastorat fyller 50 längre fram i vår. Huruvida hon är helt extatiskt lycklig över den saken skall hållas osagt men det är i alla fall ett faktum. Hennes man fyllde 50 i höstas. Det betyder:

 

100-årskalas! Med temat glitter och glamour.

Som vi var bjudna till.

 

Alla som känner mig vet att jag inte i nämnvärd omfattning är glittrande eller glamorös. Det har som aldrig varit min fluga. Men det fick det då bli. En fluga, alltså. För 45 spänn. Inte ens en 50-öring per år de fyllde. Så var det kravet uppfyllt.

 

Jag skulle vara toastmaster tillsammans med den maskerade betydligt betydligt mer glamorösa kvinnan som syns på bilden – som i övrigt också visar den ena jubilaren. Vi skulle hålla ordning på de ca 40 gästerna, fördela talare, sångare, kåsörer, gratulanter. Samt hålla en tidsplan.

 

Det var inte svårt. Folk var glada. Både de ur kyrkoherdens yrkesmässiga kontaktnät och de ur kapten Bergmans troppar. Han är officer. Det fanns en del andra – inte minst en massa respektive men också andra vänner – som inte direkt tillhörde dessa två världar Kyrkan och Försvaret.

 

Kalaset hölls i en mäss på A-någonting i Boden. Siffran har ramlat ur minnet. För länge sedan när jag i närheten lumpade på I19 hette det ställe vi nu var på S3 – där faktiskt min pappa gjorde sin lump en gång i tidernas morgon. Kapten Bergman hör till detta A-någonting vilket jag gissar var ett villkor för tillträde till mässen.

 

Försvaret är ett traditionsbärande sammanhang. Liksom Kyrkan. Så till exempel fanns på övervåningen porträtt av en massa tidigare förbandschefer. Många! I kyrkan är det på samma vis. Kyrkoherdar blir efter de slutat ”hängda i sakristian”. Inte bokstavligen – även om det en och annan gång kanske varit befogat – utan det handlar det också där om porträtt. Fotografier mest, inte målningar.

 

Jag gick runt och tittade. Lite småfascinerad. Tog som lite av ett återfall. Jag tillhör ju de årsklasser av svenska män fått viss militär inblick. För mig var det 1975-76 med 10 månaders blod svett och bårar och sedan ett par repmöten.*

 

Men det är lite skillnad på dem som är hängda i sakristian och de som dinglar på mässen. Kyrkoherdar ser oftast både seriösa och allvarliga ut men verkar vara glada galenpannor jämfört med utse utseendet hos skaran av Kronans bistra blickande befäl.

 

Sedan visade kalaset att officerare av idag ingalunda är de hela vägen upp tillknäppta typer som porträtten yrkeskåren. Tvärtom. Kyrksidan är ju – och det vet jag ju sedan förr – inte heller alltid så seriös och allvarlig som många fördomsfulla ofta tror. Människor i reella livet är något annat än porträtt och mediala schabloner.

 

Jag höll ett litet tal om 1967 och 1968, de år kalasisterna såg dagens ljus. Jag tog hjälp av Wikipedia för att få en lista över händelser. Inte då filmer, musik, idrott och andra särintressen utan mer allmänhistoria och lite kuriosa.

 

Listorna blir långa och publiceras inte här.

De är intressanta och känns lite otäcka.

 

1967 tog en militärjunta makten i Grekland, Sverige vann för första gången herrdubbeln i VM i bordtennis, Biafra förklarade sig självständigt från Nigeria och Sexdagarskriget ägde rum mellan Israel-och Egypten-Jordanien-Syrien – har effekt än idag. Det var svåra raskravaller USA. Sverige införde högertrafik och Disneyfilmen Djungelboken hade världspremiär. Världens första hjärttransplantation gjordes på ett sjukhus i Kapstaden och Julia Roberts föddes.

 

1968 började med FNL:s och Nordvietnams Têt-offensiv som inte vände själva kriget men väl den amerikanska hemmaopinionen. Sveriges utbildningsminister Olof Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör mot USA:s bombkrig vilket fick USA att ta hem sin Sverige-ambassadör. Martin Luther King blev ihjälskjuten liksom Robert Kennedy. Tjeckoslovakiens nya regering och kommunistpartiets ledare Alexander Dubcek lovade demokratiseringar vilket medförde att Warszawapaktens styrkor invaderade. Paris-studenterna revolterade och revolterna spred sig. Kyrkornas världsråd höll generalförsamling i Uppsala och Postnummersystemet infördes. Det var Olympiska spel i Grenoble och Mexico City. Sveriges första pizzeria öppnades och ”Alternativt julfirande” såg dagen ljus. Kvinnoorganisationen Grupp 8 bildades. Den franska politikern Marine Le Pen är årsbarn med min kyrkoherde – say no more.

 

Vad var det för otäckt med det där?

Det är ju intressanta händelser rent historiskt? Som fått effekter och följder.

 

Det otäcka är att jag minns det!

 

Och om jag minns det som hände för 50 år sedan – hur ung är jag då nu?

Man är på ett kalas för några man känner sig jämnårig med och minns aktivt de år de föddes – hur mycket glitter och glamour ligger i det?

 


* Jag skrev inte fel där! Det skall vara bårar. Jag lumpade som kompanisjukvårdare för vad som åtminstone då kallades Norrlandsskyttekompani. Där och då var det bårar. Också blod både i utbildning och praktik.


2018-01-27

 

 

Den 27 januari är ingen datum man firar. Men det är ett datum man ska ge akt på och hålla viktigt. Därför är det med en lätt skammens rodnad jag konstaterar att jag de två senaste åren försummat den. Jag har här på denna min anspråkslösa blogg underlåtit att nämna Förintelsens minnesdag. Pinsamt. Jag ber om ursäkt.

 

Antisemitism – orsaken bakom Förintelsen – är en sammansatt historia. Hos en del är den grov, plump, högljudd och våldsam. Hos andra något lågmält och finstil. Hos många något omedvetet och okunnigt. Att i sin helhet bena upp saken i alla dess beståndsdelar varken kan eller kommer jag att göra utan nöjer mig denna förmiddag med att återpublicera vad jag skrev 2015:

 

Varför? Varför idag? Varför över huvud taget?

 

Den 27 jan 1945 befriades Auschwitz av Röda armén. Det var varken det första eller sista av de koncentrations- och förintelseläger som de allierade på olika fronter fann den våren, alla fyllda av samma fasansfulla lidande. Men just Auschwitz-befrielsen fick ge det datum då förintelsens offer speciellt hedras.

 

Att över huvud taget minnas saken är mycket viktigt.

 

Någon har sagt ungefär: Om man inte vill minnas historien kommer man att få uppleva den igen. Förintelsen är historiens största folkmord i betydelsen den största industriellt organiserade massutrotningen av människor utifrån den perverterad idén att några människor skulle ha större värde och större rättigheter till livsrum än andra.13 miljoner offer är värda respekt.

 

Att det var 70 år sedan kan tyckas länge men rasism, folkmord, fördrivningar, utrensningar, övermänniskotankar, herrefolksmentaliteter – sådant som nazismen var det mest extrema exemplet på – är inte alls utdöda. Efterkrigshistorien ger flera exempel. Också samtiden vi nu lever i bjuder på exempel  – antisemitism, kolonialism, militant islamism men också islamofobi, diskriminering av romer osv. Till sin graden och omfattning motsvarar det inte Förintelsen och nazismen men till sin art finns attityderna kvar, många gånger ganska omedvetet.

 

Just därför skall man minnas. För att känna igen. Och stå emot.

 

Bilden är ett skärmklipp från bildsorteringen i min egen PowerPoint-presentation om Förintelsen, också manus till ett föredrag jag hållit många gånger. I år var det en som nu är lärare vid Älvsby folkhögskola som höll ett föredrag i ämnet i Älvsby församlingsgård.


några trådar

Min pappa var näst näst yngst i en syskonskara om 11. Av de 8 som nådde vuxen ålder var han, född 1924, den näst yngste. Sedan några år är hela den syskonskaran borta.

 

Min mamma, född 1925, var näst yngst i en syskonskara om 6 där 5 blev vuxna. I morse ringde en kusin,som till mammas storasyster, och meddelade att vår moster, den yngsta i gänget och lite av en sladd, hade avlidit – den sista i den syskonskaran. Det är tråkigt att hon nu är död men naturligtvis inte traumatiskt. Hon fick ett långt liv – det fattades några år till 90 – och var vital för sina år. Men det är vemodigt. Och hela den generationen är nu borta.*

 

Jag har tagit bort en länk i listan till långt ner till höger. Bloggportalen dagens kyrka har upphört från och med års skiftet. Det är ju ingen idé att länka dit längre.

 

Lånta fjädrar funkar inte!

Att som jag gjorde i förra inlägget med rubrik och kommentar på annans blogg försöka trixa till fler besök på just denna min egen blogg gav inget utfall alls. Man måste tydligen vara intressant av sig själv – och det är ju inte det lättaste.

 

Förra veckan var jag arbetsuppgiftsfri eller hade semester måndag, torsdag, fredag och lördag. Tre dagar med uppgifter alltså.

Av dessa blev tisdag en  hel dag med planering av vårens konfirmander och ungdoms-verksamhet. Jag skall in mer där då komministerkollegan är pappaledig. Förutom ”min egen” kvot i KyrkansUnga-gruppen skall jag ta hans liksom hans undervisningsroll bland konfirmanderna – där jag inte alls varit med under hösten. Alla planer blev klara.

Onsdag mötte arbetslaget hela det nyvalda Kyrkofullmäktige till en informations- och tankebytardag. Viktigt även om det jag har svårt att riktigt falla i extas över sådana sammankomster. På kvällen Veckomässa i Älvsby kyrka.

Söndag – igår – fick jag leda två gudstjänster: Högmässa i Älvsby kyrka och Söndags-gudstjänst i Vidsel.

 

Tisdag, onsdag och söndag denna vecka har jag uppgifter.

I morgon ekumenisk träff på förmiddagen, Bibelstudier kl 14 i en ny dagtidsgrupp samt klockan 18.30 som vanligt. Onsdag kollegium 08.00 följt av förberedelser inför drygt 40 konfirmander som kommer under eftermiddagen och sedan Veckomässa och Kyrkans Unga på kvällen. Långa dagar. Får beteckningen FEK i tidsredovisningen – Förmiddag, Eftermiddag, Kväll. Lördag är en förberedelsedag utan tider att passa. På söndag leder jag Högmässan i Älvsbyn följt av en samling för alla kyrkvärdar (och andra intresserade) fram till 15-tiden.

 

Detta blev inget långt klurigt inlägg med åsikter eller liknande. Jag har några sådana i huvudet men det blir inte denna måndagskväll. Av det ovanskrivna kan nog anas att det inte heller blir imorgon och övermorgon. Nöjer mig med denna lilla uppdatering och avslutar den med att meddela att jag denna vinterdag då kylan frusit ihjäl har åkt skidor en timme i elljusspåret utan att stanna av eller dö.

 


*  Inte riktigt hela. Min yngsta farbror blev änkeman på 1970-talet och kom med tiden att gifta om sig. Hon är kvar men hennes ankomst in i släkten först när alla vi kusiner på den sidan blivit vuxna och 80 mils avstånd gjorde att vi vet om varandra och uppskattar varandra men egentligen inte – tyvärr – känner varandra.


lindahls fula trick

Tidigt i morse kollade jag en och annan blogg jag brukar läsa.* Fann att tobbe lindahl skrivit en text. Det är ju alltid kul. Förstå det rätt. Det han skriver är inte alltid kul men att han skriver är kul. Det han skrivit hittar du här – om du klickar på länken alltså.

 

Jag fann mig denna gång vara omnämnd redan på första raden. Faktiskt med de tre första orden. Djupt hedrad! Som respons och i ett il av tacksamhet fick han vara med redan i rubriken på detta blogginlägg.

Dessutom kallar han mig som vanligt lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till. Ofantligt smickrande! Är det någonting jag här i jämmerdalen upplever min glädje i så är det att vara lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till.

 

Jag blev så smickrad av tillmälet att jag till och med funderade på att byta namn på min blogg. Inte alla orden men lagom irriterande skulle kunna bli lämpligt.

Jag konsulterade Google translate. På norska blir det bare irriterende, likaså på danska. Engelska, franska, spanska och tyska blir just annoying, juste ennuyeux, solo molesto och einfach nervig. Tyskans sista ord var ju kul! Hollänskan lät också kul med sitt gewoon vervelend liksom isländskans bara pirrandi. Ryskans просто раздражает kan jag inte tyda ljudmässigt men απλά ενοχλητικό på grekiska går bra – gissar att det är modern grekiska och inte den gamla variant man hittar i Nya testamentets olika skrifter. Hebreiskans פשוט מעצבן är nog också modernt och obibliskt. På arabiska blir det مزعج فقط som likt burmesiskans အတန်အသင့်နာကျင်ကျိန်းစပ် inte går att ens läsa ut. Kanske skulle det ändå till sist kunna bli latinets asperioribus verbis mediocriter som blir aktuellt om bloggen byter namn eller jag startar en ny.

 

Varför denna långa onödiga lista?

Ville bara vara lagom irriterande innan jag går vidare.

 

När jag sedan efter lunch ville läsa igenom kompisens text en gång till för att kanske kommentera densamma på dess plats möttes jag av lindahls fula trick.

 

Det stod ju mycket mer nu! Längre text – typ.

En mening inom parentes en bit ner i texten visar att han tog en paus efter ungefär en tredjedel av ordandet. Sedan, efteråt i en andra publicering, kommer han med mer. Det var mer än en lagom irriterande överaskning, snarare ett fult trick.

 

Innehållet, särskilt i tredjedel två och tre, är viktigt.

Vilka sparmotiven bakom stängningen av Björkskatan är vet jag inget om men gissar också på ekonomin. Då kan det handla om direkta lokalkostnader för värme, vatten och avlopp. Eller behov av dyrt underhåll och investeringar. Eller att personal man har knuten till lokalen måste dras in. Eller en kombination av alltsammans.

Hursomhelst är det en trist frontförkortning och i kombination med eventuell tomhet på Kronan betyder det att en stor del av staden läggs för kyrklig fäfot – utifrån sett.

 

Förslaget på något slags offensivt insatskommando tycker jag är intressant. I engelska kyrkan finns många tankar kring A Mission-Shaped Church, Fresh expressions of Church, Church Planting och annat där inte bara anställda – som engelska kyrkan har få av – utan framför allt så kallade lekmän** ges uppdrag, resurser och mandat att vara Kyrka som bryter ny mark.*** Hur som helst är tankarna organisatoriskt offensiva i stället för den neddragningstrend som lätt blir så allenarådande.

 

Mitt fula trick?

Att använda tobbes namn i rubriken så att kanske någon tänker: Vad har den löken nu gjort?

Givetvis har jag i en kommentar på hans blogg meddelat att jag bloggat på min. Han har fler läsare än jag och kanske det fula tricket lurar någon hit.

 


*  Eller var det igår kväll? Nej! Det måste varit i morse. Extrakoll ger vid handen att det jag såg publicerades strax efter 2 i natt!

**  Det finns människor som reagerar näst intill könsskillnadsfobiskt kring ord som kan associeras till något manligt. För att vara bara lagom irriterande för dessa skrev jag så kallade lekmän. Något genusneutralt nyord typ lekhen vore bara löjligt – ungefär som att i Västerås avköna gossebarnet Jesus.

***  Någon gång har jag här på min blogg funderat i dessa saker – skriv in till exempel mission-shaped i rutan till höger så påppar det upp en del. Eller gå till de olika termerna direkt på nätet.


semestermåndag

Hav förtröstan!

 

Jag kommer inte att skriva ett blogginlägg för varje semesterdag.

Kommande torsdag skulle då bli en rubrikrepris av veckan innan.

 

Men i alla fall:

Idag har jag haft semester. Och gjort föga.

 

Surfat lite på nätet. Läst i en bok. Tittat lite på TV – Stargate SG1 på 6an. Tagit en promenad. Kollat lite kalender. Kommenterat på tobbe lindahls blogg. Sett mer på TV – andra delen av Samernas historia, Den döende detektiven och två avsnitt av Big Bang Theory. Och skriver nu för min blogg.

Naturligtvis! Jag har ju ätit också. Frukost, lunch och middag. Och ögnat Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen.

 

Så blev dagen en övning av ett vegetativt förhållningssätt utan struktur, mål och avsikt.

Man skulle kunna säga att jag praktiserade som gurka.

Jag fyllde inte tiden med arbetsuppgiftsrelaterat spring och skubb.

 

Jag har lite svårt för det. Tomrummet alltså. Att inte ha något framöver att konkret vara inriktad mot. Jag är ju en röd person med en släng av gult och en del blå prickar.*

Viktigt för mig blir därför – tror jag – att ta sig an något, göra upp ett projekt, sätta ett mål. Annars sitter jag bara och tänker och då även tankar det egentligen inte är någon idé att tänka. Gamla tankar om till exempel hur det var när, och vad som gjorde att, jag i januari för fem år sedan lämnade folkhögskolan. Det är ju ingen poäng att älta det. Men lätt hänt i ett sysslolöshetens tomrum.

 

I morgon har jag inte semester.

Då skall vi planera nästan hela dagen och jag kommer att få vara den röding jag är. Komministerkollegan som haft konfirmander under hösten drar på föräldraledighet och jag skall ersätta honom i undervisningsrollerna både bland konfirmander som jag inte haft och i KyrkansUnga-gruppen som vi bägge funnits med i. Det skall bli kul. Planerna finns redan så det är bara för mig att tillägna mig dem, kavla upp ärmarna,spotta i nävarna och köra på.

Jag skall också göra en del eget – marknadsföra de fyra vuxenundervisninggrupper som vi planerar ska finnas första halvåret. Det är konkret, framåtsyftande, rött.

 

På onsdag har vi en heldag med all personal och Kyrkofullmäktige. Sådana brukar det vara då och då, åtminstone direkt efter ett kyrkoval. De nya förtroendevalda brukar då få reda på vad olika sektorer i verksamheten håller på med. Så blir det också i morgon. Dessutom skall de förtroendevalda berätta för oss i arbetslaget om hur de ser på församlingens utveckling de kommande fyra åren. Det blir spännande! Det är en vinkling man inte brukar bli bortskämd med.

 

Och på torsdag har jag semester igen...

 


*  Om du, noble Bloggläsius, inte begrep vad jag menade med den färgsättningen ber jag dig att läsa inlägget macaronesien 08 som du hittar om du klickar på länken här.


uppnedtrappningar

 

Nu drar det sig mot jul.

Upptrappade förberedelser.

Fastigheten fejas och pyntas.

Paket skall förpappras och besnöras.

Spjälsäng skall monteras.

Grinden skall på plats.

Så Lisa inte nedtrappas.

 

Ni måste sätta dit grinden!

Lilla Lisas hulda moder, den yngre av våra döttrar, meddelade igår att halvåringen nu så smått börjat hasa sig framåt. Hon ligger inte längre självklart kvar och sprattlar på den plats där hon placeras. Hon har börjat färdas.

 

Och på färd är hon. Kommer med far och mor till morfar och mormor. Alltså till oss. Den yngre av hennes morbröder kommer också idag. Antalet personer i fastigheten trappas alltså upp.

 

På söndag sker stora upptrappningen. Men inte här. I Luleå.

Som det brukligt blivit sedan barnbarn kom in i bilden julas det hemma hos Tyra 7½år och Adrian 5½. Hela klanen. Men inte Tyras och Adrians morfar, mormor och morbror som rest till Thailand. Men hela Tyras och Adrians passas ”gamla” familj i utvidga skick där nu också lillkusinen Lisa ingår – samt Tyra och Adrians mammas mormor och morfar.

 

Juldagen blir väl lite lugnare – peppar, peppar. Annandagen skall det visst bli middag med hela vår klan här i kåken. Räknar jag rätt blir vi då 12 i maten fast lilla Lisa nog har sitt eget krubb. Luleåfamiljen kanske blir vara kvar en och annan dag. Hur som helst en rejäl upptrappning.

 

Arbetsuppgiftsmässigt – präster brukar ju vara i gång under julen – är det tvärtom: Nedtrappat!

 

Till att börja med är det i år en så kallat mager jul. Julafton en söndag med gudstjänst i Älvsby kyrka 11.00 och Mässa 23.30. juldagen är det Otta 07.00 och Annandagen Temagudstjänst om Martyrerna 11.00. Nyårsafton Högmässa 11.00 liksom på Temamässa på Trettondagens – en lördag och Gudstjänst sedan på söndagen. Detta låter som en hel del men är alltså en mager jämfört med om Julafton varit en tisdag eller onsdag.

 

I det som ändå är är jag uppgiftsfri från och med idag och till torsdag i mellandagarna. Kollegorna ansvarar för Juldagarna. Nyår och Trettonhelgerna är jag tillbaka i farten då de är mer uppgiftslösa.

 

Med denna notering vill jag önska alla en

 

God och Välsignad Jul

 

Bilden? Julkortet från lilla Lisa.


fast i skogen

Mörkret faller och jag tar mig inte hem med det egenhändigt huggna tall- och granriset.  Vägen är blockerad i vad de tror ungefär en timme. Fordon måste bärgas – dock inte mitt.

 

På andra sidan älven sett från byn finns ett litet stycke upp längs Jokkmokksvägen en sandsilo. Fiffig anordning. Uppe på en brant bergknalle finns ett stort hål där man tippar ner sand. Nedanför branten finns en port där man hämtar sand (som tinat inne i berget).

 

Uppe vid nedtippningshålet går det utmärkt att parkera bilen, något vi regelbundet gör i blåbärs- och lingontider. Det är inte bärsäsong nu men jag vet ju att i området finns juleris att skörda. Jag begav mig dit. Och pulsade. Ungefär en halvmeter snö.

 

Väl klar och med buskaget i kofferten började jag min nedfart, kanske 300 meter.

Får ett möte! Av en lastbil. På väg upp med sand. Med släp.

 

Att det inte skulle gå att mötas fattade jag. Att det är lättare att backa en liten Volvo än en långtradare fattade jag också. Jag backade således upp för att vänta in ekipaget. Som inte kom.

Jag gick ner för att se om fordonet var kvar. Och det var det. Med släpet nedsladdat i diket, blockerandes hela vägbredden.

 

Lastbilskusken var bekant. Tillhörde en av döttrarnas ungdomsgäng. När han såg mig hade bromsat vilket fått släpet att kränga. Bägge hade vi gjort rätt – han bromsat och jag backat. Tacken för det är att vi alla sitter fast.

 

Det kommer att ta minst en timme sa han. Vi väntar på en traktor.

Jag gick upp till bilen med dess kofferterade rishög för att vänta där och fördriva tiden med att tum-skriva detta blogginlägg. Kanske ett till. Vem vet. Det kan ju dröja innan tradarens ljus likt ett Luciatåg kommer genom mörkret och proppen har släppt.

 

PS: Hemma och i publicerande stund kan jag meddela att det tog 45 minuter innan jag kunde köra hem. DS.


andra piller

Rubriken kan verka konstig. Vadå andra piller?

 

Det bygger på att nästa inlägg egentligen skall komma före det här. Jag kommer att skriva det senare idag. När mörkret fallit. Det kommer sen fast det borde varit först.

 

Idag är schemat tajt!

 

Diskmaskinen går men den måste passas. Kan inte överges. Övre spolarmen tenderar att släppa och måste pillras tillbaka 4-6 gånger under en diskning. Sitter därför i köket när klockan är 12.50.

 

Om en kvart går solen ned!

Jag skulle behöva åtminstone lite ledljus för att i skog och mark samla in en smula tall-, gran- och enris. Sådant behövs för julpynteriet. Tur att vi äger pannlampor. Inte att pynta med – dummer! Men att lysa med.

 

Jag är ledig idag – prostledig heter det.

Jag tar ut den sista av de dagar som präster på sikt kommer att tappa. Prostagarna baserade sig på att man räknar 40 timmar per vecka, 160 timmar på 4 veckor och var/är  kompensation för att präster är i selen på så kallade lätthelgdagar. Nästa år blir det inte så för mig – den tid av året jag ännu är i tjänst. Vi har kommit överens om att det nu ska gälla 38¼ timmar per vecka, 153 timmar på fyra veckor, 994½ timmar första halvåret.

Den vårtanken kompliceras av att jag har en massa outtagen sparad semester jag gärna vill plocka ut innan jag pensioneras – jag har ju arbetat ihop den. Det handlar om 56 dagar totalt. Och så de vanliga arbetsfria dagarna under 26 veckor – 52 stycken. Lägg ihop 56 och 52 och dra summan från de 181 dagar som står till buds under januari till och med juni så får du, noble Bloggläsius, det antal dagar jag faktiskt skall försöka vara aktivt nyttig i det uppdrag jag lyfter lön för.

 

Men mer om detta senare!

Diskmaskinen har svabbat färdigt – bara ett armsläpp!

 

Nu till skogs! Tur att snön lyser upp.


alla beslut tagna

 

 

 

 

Nu är det löst!

Alla beslut tagna!

 

Och du, noble Bloggläsius, undrar säkert:

 

Om vaddå?

Vem du ska rösta på i biskopsvalet?

Om Stiftsstyrelsens tilltag egentligen är något som borde överklagas – att vad det verkar, ha startat förhandsröstningen innan nomineringsprocessen av biskopsvalskandidater avslutas?*

Om när du nästa år tänker pensionera dig och lämna din tjänst.

Om vaddå?

 

Inget av ovanstående!

 

Det är packning det gäller. Alltså bland annat vilka grejer, vilka böcker, vilken dator som eventuellt skall få följa med på en ledigveckoresa resan till södra Macaronesien. Startar i morgon.

 

Det kan därför bli si och så med bloggande den närmsta tiden. Kanske bara något från telefonen – om macronesisk infrastruktur tillåter sådant. Och om jag tar mig tid. Och ids.

 

PS. Vårt hus är ställt under bevakning av reslig man med hund. DS.

 


*  I så fall absolut inte av mig! Skulle det ändå göras av någon blir effekten maximalt den att valprocessen går i stå, stiftsstyrelsefolket ser ledsna ut i ansiktet och anmälaren blir högt eller tyst korad till rättshaverist – även om han eller hon skulle ha och få rätt. System fungera så. Dessutom antar jag att eventuella inkomna förhandsröster så få att de inte spelat någon roll alls för utgången av nomineringsprocessen.


intellektuell vecka?

En ny vecka börjar nu!

 

Helgen var arbetsuppgiftsfri. Mycket bra efter begravningen jag skrev om i förra inlägget. Min egen sorg efter den mycket gode vännen blev som redan nämnts lagd i malpåse på fredagen. Den kom på lördag som blev en låg dag.

 

Samtidigt fylldes huset av stim och glam. Barnbarnen i Luleå med föräldrar kom. Lillkusinen Lisa är ju här och då behöver man ses. Farbrodern alias morbrodern var också här. Full stuga!

 

Nu är det måndag förmiddag. Om en halvtimme kommer kollegan med bil. Vi ska till en tvådagars samling i Luleå för präster och diakoner. Fortbildningsdag idag. Imorgon nomineringar och sånt för val av ny biskop och en del annat.

 

Fortbildningen bär rubriken Teologi på liv och död – teologi för folkkyrkans utmaningar i en postsekulär samtid. Blir alltså att ta tillbaka glasögonen från lilla Lisa för att själv försöka se intellektuell ut.

 

Under rubriken Nöje och Evenemang är jag rubricerad för onsdag kväll i Boden. Ämnet för kvällen är Nattvarden – som i sanning är ett evenemang. Om kvällen förtjänar ordet nöje vette kissemissen. Någon sorts chuch-up-comedy blir det i alla fall inte. Sånt är jag inte bra på.


pilgrimen framme

Det var begravning igår. En speciell begravning.

 

Missförstå mig rätt!

Alla begravningar är speciella. Naturligtvis. En familj, släkt och vänkrets har förlorat någon som var speciell för dem. Sorgerna, saknaderna och minnena blir speciella vid varje begravning.*

Men igår var det ändå speciellt – för mig som skriver denna blogg som är alltigenom privat och personlig.

 

Min gode vän Ragnar Nilsson begravdes och jag var den präst hans 6 barn gav förtroendet att leda Begravningsgudstjänsten, en gudstjänst och minnesstund jag hur som helst skulle varit på även om en kollega fått uppdraget.

 

Hösten 1979 lärde vi känna Ragnar och blev goda vänner. Detaljer om de nästan 4 decennierna behöver jag inte beskriva närmare för dig, noble Bloggläsius. Det räcker att du vet att han var en av mina fem-i-topp-vänner. Kvinnor har – eller hade – oftare än män någon eller några speciella väninnor att dela vått och torrt med. Karlar har det inte riktigt så men just Ragnar är bland de närmaste jag skulle kunna anföra i den vägen.**

 

Han skulle blivit 80 år till våren. När han var drygt 70gick han för första gången från södra Frankrike till Santiago de Compostella i Spanien. Efter en tid gick han en sväng till. Och nu i höst var det tredje resan. Nästan. Efter ca 60 mil mådde han en morgon på ett härbärge inte bra, la sig att vila och dog.

 

Hemkomsten blev inte den väntade entusiastens och djuptänkarens berättelsefyllda och samtalslystnes vanliga återvändande. Hemkomsten blev i en kista med begravning igår.

Det var många i kyrkan. 6 barn med respektive, runt dussinet barnbarn, släktingar, vänner, grannar, bekanta, primärhustrun, jag, våra döttrar som är Ragnars guddöttrar. Och många andra.

 

Ragnar lärde mig mycket – ofta formulerat i strama sentenser.

  • Livet är för kort för att levas dammfritt! Han var ordningsam men inte pedant.
  • Det är lättare att få förlåtelse än tillstånd! Dels var det en uppmuntran när jag vid ett visst tillfälle yrkesmässigt överskred mitt uppdrag (och ett konto) på ett olovande sätt som senare i alla fall bedömdes bra. Men främst påminner mig sentensen – som kan låta lättsinnig – om hur seriöst Ragnar såg på skuld-ansvar-sanning-förlåtelse-försoning. Han kunde klandra – med all rätt! – och han orkade förlåta. Jag erfor det. Också andra som betydde mycket för honom.
  • Det är aldrig kört! Han tog inte motgångar med en klackspark. Han grävde inte heller ner sig. Han borrade sig igenom. På sin 70-årsfest där vi alla var slipsade och uppklädda kom han i T-shirt med just den formuleringen tryckt på tyget.
  • När glöden är som bäst är korven redan grillad! Han visste hur viktigt det är med tålamod men var också en smula otålig.

 

Sorg och saknad drabbar olika. Barnen med familjer har naturligtvis lidit den största förlusten. Vår församling har också förlorat en som alltid fanns i kyrkan, ibland var kyrkvärd, engagerad i mycket. Människor på byn – vi säger så: på byn – saknar också honom.

 

Jag saknar honom, pilgrimen som nu är framme.***

 


*  Det är fullt rimligt att använda substantivens pluralformer. De som är på varje enskild begravning är ju olika personer med har var sin sorg, saknad och minnesbunt som beror på vilken relation man har till den som dött. Det är ju vanligt att till och med i en skara syskon vid en föräldrabegravning finns mycket olika tankar, minnen, sorger, känslor – typ.

**  Jag är enda barnet. När jag och Primärhustrun gifte oss kom hennes två bröder med som biprodukt i bröders ställe. De och två barn- och ungdomskamrater – också de bröder – är fyra i den handfull jag kallar fem-i-topp-vänner. Ragnar var den femte, den ende på orten.

***  Igår när jag var officiant intog jag officiantens roll och la då oundvikligt en del av mina personliga tankar tillfälligt på hyllan. De är idag jag sörjer – något som yttrar sig bland annat i detta inlägg. Dessutom påminde Facebook mig i morse mig om att det idag är ett år sedan jag bloggade om en annan god väns begravning. Däremellan i sommar en till i den hyfsat nära bekantskapskretsen. Lite tätt nu.


på väg norrut

Det var igår kväll, måndag, som jag och kollegan äntrade tåget för att transporteras till Uppsala. Exegetiska dagen var på tapeten. Nu är vi på väg hemåt. 
 
Det blev en lång och intressant dag. 05.30 var vi framme och en halvtimme senare svartvit vid ett frukostbord å ett av stadens hotell.  I 2,5 timme kunde vi skotta i oss allsköns hotellfrukostingredienser plus en massa kaffe. Sedan började vår dag. 
 
Fyra föredrag fick vi oss till livs. Nästa höst kommer föredragen att publiceras. Om jag idag fattade ungefär en tredjedel idag kommer det publicerade nästa år att få mig att fatta en tredjedel till men den sista sektorn kommer att för alltid (?) att vara dold i obegripligjeternas djungel. Så är det med Exegetiska dagen. Att jag verkligen var där bevisas av bilden. Klicka på den blir vi större.
 
Klockan 21.01 gick tåget. O morgon 7.55 beräknas vi vara hemma för att ge oss i kast med full dag. För min del blir det att förbereda 8 sammankomster otill och med kommande helg. Uppgifterna framför mig är:
  • Expeditionsansvar tisdag eftermiddag. På kvällen samtals- och studiegruppen Te&Tanke. 
  • Onsdag kollegium, info från kvinnojouren, ett eftermiddagscafe (där jag skall berätta om de 95 teserna). Sedan Veckomässa och Kyrkans unga på kvällen. Ett vigslsamtak och ett sorgehusbesök hinns också med. 
  • Torsdag är jag arbetsuppgiftsftri. Dock är jag kallad till tandläkaren. 
  • Fredag en Begravning . 
  • Lördag en Vigsel. 
  • Söndag två gudstjänster. 

Mastig period? Full kubbning i alla fall.


Sova på tåg är inte lätt. TV finns inte men jag är i alla just nu sittande i pentryvagnen i väntan att jag skall stupa på brits. Tills för nyss lästa jag i den bok om dödahavsfynden som kunde köpas idag fast den släpps först i morgon. Odrägligt intressant. 

 

lite tidsförskriv

Tåg är en intressant historia. I tid dessutom. Eller kanske snarare i otid. 
 
Halv fem på morgonen i Gävle kan väl inte med bäst vilja i världen kallas "god tid" även om vi är "i tid". Det betyder att om det inte sker något macklemang blir ankomsten till Uppsala halv sex. 
 
Förr i världen var SJ en pålitlig faktor som vad det verkade säkert som ett urverk levererade extra sov- och väntetider. Dessutom tuffade man Norrbotten-Uppland längs Stambanan som drogs för över 100 år sedan en bit in i landet på säkert ryssavstånd. Restiden blev då 12-14 timmar - minst. Idag körs som förr men på bättre spår till Umeå varifrån det sedan blir fullt blås längs med kusten. 10 timmar till Stockholm - typ. Och därmed kort rörlig nattvila. 
 
"Nattvila" förresten. Det är ett relativt begrepp. Innan allt var packat och klart var vi fem man i kupén. Idel exotiska herrar: Vi två präster från Älvsbyn på väg till Exegetiska dagen, en i södra Lappland boende libanes, en vietnamesisk forskare på flytt mellan Västerbotten och Svealand samt en snubbe från Nordmaling som for ner i landet för att köpa en bil. Nattsyreförbrukare allihop. Och värmehöjare. Nattvila blir som mest några timmar då man sitter på hela ryggen. 
 
Lämnat Gävle har vi i alla fall gjort när jag medelst högfrekventa tumavtryck skriver detta. Rent tidsförskriv om ett ny-ord tillåts. 
 
Mehedeby flimrade just förbi och om en stund passeras Tierp, den ort i universum som var uppväxtmiljön för Primärhustrun i mitt liv. Högfrekvent besöksmål alltså. Tidens tand och årens malande har gjort att nu finns där inget kvar förutom mina svärföräldrars grav. 
Så är det. Åren går - liksom tågen. Men de sistnämnda stannar numera inte i Tierp. 
 
Såja! Där for köpingen!
Och Natanaelskyrkans belysta fasad. I den sammanvigdes vi försommaren 1978 till vad som då kallades "ett äkta redligt förbund". Nu är det knappa halvtimmen kvar att fördriva sittandes i vagnen bakom vår liggvagn. 
 
Bildprydning av inlägget blir en senare historia. För att få det som jag vill duger inte telefonen. Eller så är jag så telefånig att jag inte fattar hur jag ska göra. Klarar bara text. Bildning behöver bildskärm. 

uttåget nalkas

Nu är det plankat färdigt!

Efter gudstjänsten i kyrkan.

Jakob var häldragare och bedragare nämnde namnen som var celebrant. Och annat.

 

Väl hemma vanhelgades Sabbaten med hushamrande. Nu är i alla fall det klart – för en tid. Ny panel också på garagets baksida. Ruttet virke bort, nytt dit. Klarrt å betarrt som man säger här i norr.

 

Om en timme går tåget. 19.01 mot Uppsala och den där i morgon efterlängtade Exegetiska dagen. Tre saftiga halvt obegripliga föreläsningar väntar och så tågresa hem natten mot tisdag.

 

Mycket hög nördfaktor!


dimman lättat

 

Högtryck är lustiga saker – på hösten. I alla fall enligt väderpratarna på TV. Det blir mulet och dimmigt när det är högtryck, inte som på sommaren och vintern klart och soligt. Högtrycket över norra Norden håller i sig vilket gör att det varit dimma och moln idag också.

 

Men igår lättade det ett tag. Solen bröt igenom. Och allt klarnade!

 

Det blev inte klarare vad gäller relationen mellan prästerna och den jordiske arbetsköparen. Där ligger foggen och smoggen. Men vad gäller just väder, vind och höstfärger glimmade det och jag kunde ta ovanstående bild från samma plats jag tog den som beprydde de två förra inläggen. Bägge bilderna är så kallade panoramabilder vilket gör dem lite förvrängda. Men det får man ta. Vi har fin balkongutsikt i alla fall – alla årstider.


vänta i dimma 2

 

När jag började det förra inlägget hade jag en annan tanke på vad det skulle bli än vad det vart. Att det skulle handla om att vänta i dimma var jag klar över och gick ut på balkongen för att ta en illustrativ bild – en en panoramahistoria som visar hur en höstmorgon kan te sig från den fastighet jag och primärhustrun bebor. För de oinvigde och utsiktslöse vill jag upplysa att det i det gråa finns ett par höstvackra berg som inte syns. Som inte syntes inte när jag tog bilden. Nu börjar de komma fram. Sol skingrar ju dimma.

 

Tanken att vänta i dimma – när jag började skriva alltså – var att låta det gå ett litet tag innan det var dags att denna prostdag – som följs av ordinarie arbetsuppgiftsfria fredag-lördag-söndag – fortsätta att spika på vårt hus - eller rättare sagt vårt garage. Panelbytet fortsätter men det är mycket mysigare att en prostdag göra sådant när solen lyser och nattdaggen torkat upp både gräs och grejer. Vem vet. Kanske det till och med kommer att gå att klippa gräset.

Inlägget vänta i dimma blev alltså  – vänta i dimma 1. Och detta vänta i dimma 2.

 

Att hamra och spika och bygga och hålla på är egentligen inte min grej. Jag är ganska så ohänt – ett underbart dialektalt uttryck som avser att man inte enbart har tummen utan massor av fingrar mitt i näven. Det stannar nästan vid att jag fattar i vilken ända jag skall hålla hammaren och att spikens vassa spets skall riktas mot virket när man slår.

 

Men jag är inte 100% oklipsk! Jag kan ju räkna ut hur saker kan göras – eller kanske mer skulle kunna ha gjorts. Summan av mina egenskaper är att det inte går speciellt fort samt att jag kan känna en förfärligt stark avund mot folk som bara fixar grejer.

 

Solen är på väg igenom nu.

Min väntan i dimma snart över.


nås nivån?

I kväll kan jag nå nivån. Kanske.

Den nivå jag satt själv för att en dags datum skall skrivas upp på en lista.

Listan innehåller datum och ibland orsaker till att man från ett visst antal unika IP-adresser tittat in på min blogg.

Såhär runt ½11 ikväll är det nära.

Statistikstapeln lika spännande som det norska valet.


två dar i skogen

 

I helgen har det varit vackert väder. Jätteskönt.

Jag har dessutom varit arbetsuppgiftsbefriad fredag-lördag-söndag. Också skönt.

Tid att vara ute, fixa, dona och röra på sig.

 

Fredag eftermiddag handlade det om trädgården – efter att ha fixat livsmedelsinköpen för helgen. När det gjordes – inköpen alltså – befanns det å lokala Cooperativabutiken finnas färsk filead strömming. Det är en firre som för ett antal är sedan var betydligt mer högfrekvent både i butik och på middagsbordet. Mindre förekommande i Bottenviken? Eller bara skillnad mellan uppväxt i Luleå och nu boende några mil in i landet? Vem vet...

 

Jag slog i alla fall till och köpte några hekto – två portioner + några extra att i kallt skick ha på smörgås som snacks.

Grillen fram för halstrad strömming, så kallat sotare. Färsk mandelpotatis – ganska små knölar – direkt ur landet. Egenodlade grönsaker. Så löd menyn.

Vad vill du dricka till? sporde jag Primärhustrun. Öl! blev det snabba svaret. Eller vatten.

Jaha! Ingen medelhavsdricka denna fredag alltså, inte rött eller vitt.

Till strömming? Aldrig!

 

Top-of-Älvsbyn heter nåt man kan sysselsätta sig med. Det handlar om jag tror tio bergstoppar man ska ge sig på att besöka under en sommar. Bra utflyktsmål, alltså.

Vi har inte systematiskt gått in för det hela men ett par har det blivit. Falkberget fick besök om lördagen. Fint väder, fin utsikt, mysig brasa, gott kaffe.

 

Vägen upp fick jag tankar kring. Eller utifrån. Tankar som har att göra med förändringar, planer, församlingsutveckling, mål, vilja, missmod, kapitulation, halvheter och liknande. Att skriva om de funderingarna lägger jag till min redan nu ganska välfyllda att-blogga-om-lista. Kan bli nåt en regnig dag.

 

Apropå bloggeri meddelades jag e-post-vägen att kompisen Stig Sundström beslutat sig för att inte blogga mer. Han önskade att jag skulle ta bort länken till hans blogg långt nere till höger. Fixat.

 

Söndag firade vi gudstjänst – Högmässa – i Älvsby kyrka tillsammans med 45 andra. Min padawan Jakob förkunnade och var celebrant. Efter gudstjänsten bjöd Centerpartiets nomineringsgrupp för det kommande kyrkovalet på kyrkkaffe och lite information. Det var således några extra centerpartister i kyrkan. Den röstsedel de vill jag skall använda om två veckor tog jag av pur nyfikenhet med för att se vilka som kandiderar som firar gudstjänst nu när det skulle vara något speciellt. Alla på listan var inte där. Men jag kunde pricka av flera.

Nästa söndag gör Socialdemokraterna samma manöver. Och jag. Dessutom är det jag som enligt långtidsplaneringen har förtroendet att leda den Högmässan.

 

Efter kaffet ut i lingonskogen! 20 liter plockarplockade lingon och 5 liter handplockade blåbär senare var vi nöjda och for hem, åt middag och rensade de skogliga allemansgåvorna. En hink lingon återstår att rensa – i morgon.

 

Ett i många avseenden rekreerande veckoslut.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0