luthersk hundteologi

Detta år passar jag på att läsa en del av och bläddra än mer i en del av vad Martin Luther har skrivit. I inlägget en hemsk tanke! av den åttonde denna månad nämnde jag att de aktuella läs- och blädderobjekten är några volymer betitlade Doct Martin Luthers Skrifter uti ett efter tidens behof lämpadt Urwal tryckta 1854.

Mitt i läsandet och den varvande husunderhållningen kom så svågern och svägerskan med sitt barnbarn. Det innebar paus i aktiviteterna. Men det livade upp Skorpan.

 

Skorpan är grannens Golden Retriever. Hon är en mogen vovve på 13 år med apportera som favoritsysselsättning. Apportera mer än hon orkar.

Ibland när hon och hennes husse är ute och han är sysselsatt med något hus- eller trädgårdsaktigt arbete kommer hon över till oss – om vi är ute samtidigt alltså – med sin tennisboll i munnen och vädjande blick i ögonen. Och får några kast att hämta.

 

När så Tyra och Adrian, våra barnbarn, var här blev det en gyllene tid för sagda hund. En femårig och en sjuårig människovalp innebär ju ungefär hur många kast som helst. Hon lär ha sovit som en skjuten efter en speciellt intensiv dag – gamla tanten. Hon var så leksugen att vi fann henne liggande med bollen i munnen framför bron i väntan på att barnen skulle komma ut och leka.

 

Vi for med Tyra och Adrian till Järvsö och var borta några dagar. Väl hemma igen var det bara vi, primärhustrun och jag, fullt upptagna mellan regnen med att måla hus och hålla på. Likt Skorpans husse. Så när då Rosa, 6 år, kom med sin farfar och farmor blev det sprall i jycken.

 

En ny människovalp! En osliten en!

Flickan kastade. Skorpan hämtade. Flickan kastade. Skorpan hämtade. Flickan kastade. Skorpan hämtade. Jag tror att du, noble Bloggläsius, fattar mönstret.

 

Sådana aktiviteter kan ju inte hålla på för evigt. Vilket för oss tillbaka till Luther.

 

Svågerns och svägerskans barnbarn är väldigt förtjust i gamla böcker. Märkte vi. Och sa svågern. Gamla böcker med frakturstil – kruuseoola på lokal dialekt. Den lilla tösen hittade min aktuella Luthervolym, bar omkring den, bläddrade i den, pratade för sig själv. Låtsades läsa.*

 

Riktigt gulligt blev det på vår stora balkong vi har gemensam med grannen. Hunden låg och vilade. Rosa kom med boken. Satte sig vid vovven. Och ”läste” högt.

Och Skorpan lyssnande. Såg förnöjd ut, tillfreds med den sunda läran.

Kanske ändå saknade det riktigt centrala i luthersk hundteologi: Bollen allena!

 


*  Några dagar senare när de åkt fick jag leta länge. Sent omsider hittade jag boken i en korg fylld med små barns alla möjliga pysselattiraljer.


morrisen avställd

Han körde en Morris – om jag minns rätt.

 

Den unge präst som när jag gick på högstadiet kom till Örnäsets församling och fick ansvaret för den ungdomsgrupp jag var med i. Hette Morén och körde Morris.

 

Givetvis blev det Morrisen som smeknamn, inte öknamn. Vi sa det med värme redan då. Naturligtvis inte till honom men väl om honom. Och med åren har jag kommit att värdesätta honom och det föredöme han var mer och mer.

 

Jag har använt tempus för förfluten tid – märkte du det?

Jo – så är det. Morrisen är avställd. Bilen gissar jag för länge sedan, ägaren Ove Morén detta år, knappt 82 år gammal.

 

Onsdag förra veckan var begravningen. Bloggarkompisen tobbe lindahl skriver bra om den – klicka här. Jag har inte så mycket mer att tillägga annat än vad jag tidigare berättat om honom, Morén alltså – här. Med bilden. Och vid ett annat tillfälle nämnt honom i förbigående – här – som modell för åtmistone en aspekt av min förkunnelse.

 

Ove var en angelägen präst. Han drev saker. Ville säga något till dem som hörde, inte bara dra sina tankar. Just tilltalet, närvaron gav det viktiga intrycket.

Hans närvaro hos oss unga och annorstans betydde nog en del frånvaro från fru och barn. Till dem formulerade jag vid begravningen: Tack för lånet! Och till Ove: Vila i frid.


floden kommer!

Den sista tiden har präglats av ihållande spridda skurar varvat med rejäla rotblötor. Regn alltså. Lite skvätt då och då en del dagar, ibland tokregn som idag. Tack och lov hann jag igår få upp den nya panelen på garaget. Åtminstone provisoriskt. Under virket var det inte helt snustorrt så helt färdigspikat är det inte. Men upphängt och vatten-avvisande i alla fall.

 

Egentligen var det tisdag förra veckan jag tänkte naja upp virket.

Du ska väl inte hålla på med det där nu! Dom kommer ju strax!

Så löd primärhustruns tillsägelse när hon for till järnvägen för att möta sin äldste bror med hustru och ett sexårigt barnbarn.

Att ha svågerassistans vid spikning är väl inte så dumt! tänkte jag men foglig som jag är anpassade jag mig till önskemålen och lät hammaren vila. Och det blev ända till igår.

 

Det har alltså regnat ganska mycket. Samma regn och plusgrader har sent på säsongen fått en jättemassa snö i fjällen att bli vatten i flytande form. Piteälven stiger därför kraftigt. Badstranden där jag i torsdags doppade mig – årets hitintills enda dopp i Sverige – är nu helt under ytan och regnet fortsätter.

 

Men som bilden visar var i alla fall den dagen OK. Mina barnbarn badade liksom svågerns. Men bara en farfar, den tuffe, vågade sig i det våta. Dessutom blev det sommarens primärgrillning den dagen.

 

Under den vecka som gått har också en och annan annan händelse hänt som kan förtjäna ett och annat annat blogginlägg. Denna regniga dag blir därför kanske en författardag.


husunderhållning

Lugn! Lugn!

Jag har inte börjat spela munspel.

Jag som amatörmusiker är ingen husunderhållning.

 

Den äldre av sönerna jobbar på en arkitektfirma i Luleå. På nån fortbildning han var på läste föreläsaren ur jag tror det är Tredje Mosebok om spetälska på hus och konstaterade att redan i biblisk tid visste man hur fukt, mögel och andra angrepp skulle angripas.

 

Mellan regnen, resorna och besöken angriper vi vårt hus. Ommålning främst. Men också byte av en del väggpanel – som bilden visar. Riva och ställa i ordning är ganska trist. Hänga ny panel kul. Som när man tapetserar.

 

Ett aber i sammanhanget var att vi i förrgår fann att snörasskyddet på själva villan på tre ställen perforerat plåttaket. Det betydde att grannen och jag – främst han – igår ägnade oss åt amatörplåtslageri för att förhindra intrång i fastigheten. Det pausade panelbytet.

 

Imorgon bitti var det planerat att svåger och svägerska med ett av deras barnbarn skulle komma. Lämpligt. Jag hade hunnit panelandet klart idag.

Igår kväll skickade de en bild från tåget. De kommer alltså strax. Blir en annan typ av husunderhållning. Kul.

 

Och troligen inget bloggande på ett par tre dagar – minst.


hesa fredrikas tjut*

 

Ungefär vid 19.30-tiden igår kväll gjorde han det. Eller hon.

Då tjöt det: Perioden slut.

Pausen har börjat, den som kallas semester.

Kommer ganska lagom – typ.

 

Och då börjar jag naturligtvis fundera.

Det här med semester. Varför? Vad innebär den? Motiv?

 

Först: Naturligtvis skall folk ha semester! Tro inte jag menar något annat. Jag är inte missunnsam. Tro inte heller att jag för egen inte vill ha en paus i arbetet – eller behöver det. Det är inte saken i sig – semestrar, ledigheter, lov – jag funderar över. Men motiven. Tankarna, känslorna, snackkulturen.

 

När den äldre av sönerna vid sju års ålder skulle börja skolan följde jag honom till plugget första dagen. Traskande hand i hand över skolgården hördes hans stora suck och orden. Nåja! Nu är det bara den här terminen kvar till det blir jul. Det går fort. Lite samma attityd som Pippi Långstrump visar när hon vill börja skolan för att kunna få lov.

Så långt barn och litterära figurer. Nu tillbaka till mina grundtankar. Eller grunda tankar?

 

Är pausperioder till för laddning för gott arbete eller är arbetet ett nödvändigt ont mellan semestrarna? Är helgerna återhämtning och vila för att verka? Eller är måndagar till fredagar en värk mellan det verkliga lediga livet?**

Naturligtvis spelar det här roll vilket arbete men har. Och vem man är.

Men också hur man ser på arbete, uppdrag, livsuppgift, medmänniska, sig själv.

 

På jägar- och samlartiden jobbade man ½-tid. Det fick jag veta när jag för en massa år sedan deltog i en arkeologisk utgrävning av en 6000 år gammal boplats. Annan tid ägnades åt pyssel, historier, lugn och relationer. Förhållandet mellan när man vilade och var aktiv reglerades naturligtvis inte av fabrikssirener, stämpelur, avtal eller klockor. Det var behovet av insats som styrde liksom tillgången på dagsljus. Mammutjakt – som i och för sig inte förekom i Norrbotten – krävde intensiv insats mer än reglerad arbetstid. Mörka vintrar begränsade verksamheten till vegetativt historieberättande i hyddans halv-ide-tillvaro.

 

Jordbrukarens tillvaro var snarlik med att vara årstids-, dagsljus- och grödeberoende. Olika uppgifter under året i olika tempo. Att verka och att leva gick ihop. Hantverket fungerade på samma sätt. Vissa tider gjordes mer skor än andra tider, timrades fler hus än annars. Mycket jobb betydde mer arbete, lågsäsong mindre. Man gjorde i alla fall sin plikt och fyllde sina beting.

 

Nu min tes: Det industriella lönearbetet med den postindustriella tjänstemannatillvaron har stukat om den fria människan som arbetar till gagn för sig själv och sina medmänniskor till anatomiska urverk med större eller mindre grad av arbetsmoral. Att göra sin tid när tiden skall göras blir viktigare än att göra det som behöver göras när behov och möjligheter uppstår – både för arbetsköpta och arbetsköpare.

 

Eftersom det tankesystemet styr har jag liksom ungefär hälften av alla kyrkoanställda semester nu. Att en stor del av svenska folket också har så kallad fritid som medför att de i annan grad än annars kan ha rum för intryck om tro, liv, sanning osv betyder väldigt lite. Det skulle egentligen kunna innebära ett medvetet tre-termins-tänkande vad gäller fördelning av arbete och icke-arbete i kyrkan. Gud tar ju inte semester – typ.

 

Men jag har. Fyra veckor.

 

PS: Klicka här för intressant semesterläsning att öva engelska – och moral.

 


*  Att mångas arbete inte är kontorsupplagt måndag-fredag 8-5 varierar bara när attityderna råder, inte frågeställningen i sig.

**  Hockey-mistluren är härmed försedd med ett genusperspektiv. Den maskuline Fredrik borde ge bestämningen Hese Fredrik, inte hesa. Men då det sägas Hesa tyder det på att namnet egentligen skall uppfattas feminint – Fredrika. Eller ersättas med något neutralt: Signalen.

Eventuell likhet av denna sak med vissa kyrkliga ”debatter” om så kallat inklusivt språk – Den Helige eller Den Heliga Anden, liksom kring det manliga Herren, är (kanske) bara en slump.

Dessutom kan det vara värt att nämna att när jag i mitt ordbehandlingsprogram – Word – skriver inklusivt markerar programmet det som en felstavning. Ordet finns alltså inte!


39 år på dagen

Facebook är ett mycket snabbare socialt medium än en blogg. Där går det så snabbt att vad som skrivs och delas försvinner ganska omgående. På en blogg av mitt slag lever ett inlägg länge – kanske en vecka, ibland lite längre, vid enstaka tillfällen ännu mer. Som nu.

 

När jag bloggar brukar jag meddela på Facebook att jag gjort så. I morse kunde jag därför därför där se att jag för två år sedan den 11 juni bloggat om att det då var 37 år sedan jag och sju andra prästvigdes i Luleå Domkyrka. Då det idag är samma datum och dessutom detta år samma veckodag återpublicerade jag den aktuella Facebook-noteringen med länk till det gamla inlägget. Här – alltså på bloggen – har det idag till det två år gamla inlägget kommit en kommentar. På Facebook fick reprisen betydligt fler reaktioner. 55 personer har publicerat en Tumme upp eller ett Hjärta. Några har kommenterat med Grattis! Eller – från en dotter till en av mina prästvigningskompisar – Tack för dagens skratt! eller liknande.

 

En ställde denna fråga:

Om du ser tillbaks på dina drömmar och tankar då och hur kyrkan utvecklats...

Hur har det blivit, tycker du?

 

Det kan man inte besvara på Facebook! Kräver alldeles för långa utläggningar. Ett blogginlägg av ens avsevärd längd rymmer inte de många ord som då måste skrivas. Kanske en serie...

Såhär svarade jag i alla fall där – med rättad grammatik:

Funderar en hel del i den saken. Många gånger ganska dystert, ibland positivt. En del kan nog skina igenom på min blogg.

Om ett år är det 40 år sedan jag prästvigdes och i samma veva fyller jag 65. Det har tidigare hänt att erimitusar och erimitöser på den höjden av livet tilltagit i frispråkighet – eller bara försvunnit ut i tystnad. Vi får se hur det blir "om Herren dröjer och vi får leva" som min farmor brukade säga.

 

Onekligen funderar jag över saken.

Och över vilka drivfjädrar jag har, vad jag behöver för att ha prästlust.

Och om man i uppdraget skall se i backspegeln var man varit på vägen, genom sidorutan för att kolla där man är eller framåt på vägen som möter. Genom åren har jag nog i mina uppdrag varit ganska vindrutig och nu är det inte så lång sträcka kvar. Det får mig att fundera.

 

Den vecka som nu varit var tänkt att ge återhämtning utan arbetsuppgifter. Så har det varit men med tillägget att jag dessutom varit förkyld med snor, hosta och lätt feber. Lite onödigt – typ.

Men å andra sidan har jag som morfar fått ta emot bilder och filmer på hon som föddes på måndag och fyller en vecka i morgon. Det livar humöret.


trött baksmälla

Nu ska rubriken inte tas alltför bokstavligt. Gårkvällen innehöll inte det mått av jästa, brända och destillerade vätskor – faktiskt inget alls i den vägen – att rubriken skulle vara bokstavligt sann. Tvärtom. Den skall uppfattas symboliskt, metaforiskt, mytologiskt eller poetisk – vilket man vill. Bara inte bokstavligt.

 

Det är ett välkänt faktum, eller åtminstone min erfarenhet, att när en tid av anspänning och ihärdig koncentration på viktiga uppgifter är över blir det tomt. Man skulle naturligtvis kunna säga Det är ju bra, nu kan man vila upp sig! men för mig blir det inte alltid så. Hos mig blir det bara tomt, nästan deprimerande tomt.

 

Att ”avsluta” vårterminen – tyvärr är kyrklig verksamhet alldeles för mycket tvåterminstänkt – med att ett par veckor efter konfirmationen resa med samma ungdomar en vecka utomlands är i sanning en anspänning. Man – man är alltså jag – är på tårna hela tiden. Kompetenta pålitliga och arbetskamrater som axlar ansvar och uppgifter helt perfekt ändrar inte på det. Läger tar sin tribut också när allt går på räls. Från morgon till kväll och drygt det råder åtminstone Gult beredskapsläge.*

 

Det var intensivt och meningsfullt att varaεν Πυθαγόρειο och hemkommen på söndag kväll blev kläm-måndagen och tisdagens världsliga helgdag mycket välkomna. Onsdag förmiddag sammanställde vi våra intryck och resten av veckan plus kommande veckoslut är arbetsuppgiftsutan.

 

Om lägret innebar Gul beredskap kom nyheter från hemmafronten på lördagen att höja en annan livsberedskap till Orange nivå. Primärhustrun meddelade i telefon att dottern tillika den blivande barnaföderskan skickat ett SMS om att värkarbetet startat så smått. Egentligen skall blivande far- och morföräldrar inte oroas med sådant men moderns mamma valde att ringa upp dottern, alltså modern, och uppgifterna från det samtalet fick jag mig till livs εν Πυθαγόρειο. Lite Tilt i huvudet blev det. Inte helt Game over men Tilt.**

 

Innan avresan på söndagen kom inga nya notiser men under eftermiddagen nåddes jag av beskedet att den unga familjen åkt in och befann sig värkande tillstånd på patienthotellet i Huddik. Fortsatt Orange beredskap och sömn på ohåga natten motmåndag. Den dagen hörde vi ingenting men då vi varit med förr – jag är ju pappa till fyra – fattade vi att tystnaden berodde på aktivitet och jag gick upp i Röd beredskap.***

På kvällen kom första bilden på hon som fötts 18.04. Barnet,modern och ej att förglömma fadern mådde väl. Spänningen släppte. Natten mot tisdag sov vi som skjutna.

 

Alltså: Två rejäla anspänningar packade med tankar och intryck. Klart man blir bakis!

 

Dessutom: Nissen i stolen bakom mig i planet mellan Arlanda och Luleå nös sjuttielva gånger. Flygmaskinens luftkonditiovädring distribuerade hans malware till alla ombord, åtminstone jag är angripen. Snorar, hostar, lite feber. Trött.

 


*  Man kan googla på Gul beredskap och se vad det – och andra färger – betyder i olika sammanhang. Gör gärna det.

**  Jag vet inte hur det är nu i modern digitaliserad tid men i min ungdom fanns så kallade flipperspel som kunde ge signalerna Tilt och Game over. I bägge fallen var det färdigspelat.

***  Jag har som värnpliktig sjukvårdare betittat ett planerat kejsarsnitt och sedan som sagt varit med vid 3½ förlossning – vår äldsta förlöstes med mycket akut snitt. Att vara på-gång-morfar innebär ett ihärdigt rastlöst vandrande - den värsta förlossningen hitintills.


flygturen mm

Med detta inlägg blir det ett avbrott i serien εν Πυθαγόρειο.

Jag är hemma i Älvsbyn nu och det är Annandag Pingst, en måndags-morgon. Det är vackert ute! Ljus natt, nu sol, ganska svalt. Skönt.

 

I ett USB-minne finns fler texter om ungdomarnas läger på Samos. De kommer tillsammans med saker jag ännu inte skrivet om att med tiden publiceras här. Men inte nu. Detta är ett inskott.

 

4 juni 2017 ca 13.15 börjar jag det mödosamma arbetet att medelst telefonen skriva en text att vad det lider publicera på denna min blogg. När det blir blir en senare fråga. Om det blir.

 

Vi är i luften. 20 nykonfirmerade. 3 gymnasister. 1 lite äldre och 6 vuxna. En vecka tillsammans är över. Är du, noble Bloggläsius, en Faceboockare hittar....

Japp. Där somnade jag. Efter en tämligen substantiell påvvernapp kan jag fortsätta.

....du en trevlig bildkavalkad i ett album Samos – Konfirmandresa 2017.

 

Skriva är, jämte påvvernappar, ett lämpligt tidsfördriv när man flyger från en plats till en annan. Kanske inte för piloten men för mig fastspänd som jag är med flytväst under rumpan fungerar det bra. Alldeles nödvändigt är det inte att verkligen ha något att skriva om. Tiden löper ju iväg i alla fall.

 

Lite anfäktad känner jag mig dock just nu. Inte över ungdomarna, lägret, kollegor eller så. De, det och de har fungerat bra och skulle det inte gjort så hade det ju stått i min makt att påverka. Det är alltså inte det.

 

Det är det här med att bli morfar som ger fjärilar i magen. Beräknad nedkomst var ju till den 1:a och inget har hänt – i alla fall inget jag blivit meddelad innan jag slog över telefonen i flight mode. Den blivande mormodern, primärhustrun i mitt liv, lovade att håll mig uppdaterad och hon brukar inte svika löften. Att hon lätt disträ skulle glömma saken tror jag inte alls.

 

Primärhustrun ja – igår konstaterade vi på distans att vi "firade" att vi varit gifta i 39 år. Det är inte ankskit! Men det toppades med råge av ett belgiskt par jag pratade med invid poolen. De firade samma datum sin 63:e bröllopsdag.

 

Om detta med att vara gift berättade en av arbetskompisarna att något kvickhuvud undersökt vad talare säger till brudparen när det är bröllop mellan ungt folk, inte sådana som bara bott ihop i decennier. Unga jämnåriga säger då Grattis! Lite äldre som har ett eller två barn säger Lycka till och ännu äldre säger Gud välsigne er! Jag sa det sista när jag talade när dottern (2015) och sonen (2016) gifte sig med sina respektive. Alltså är jag en äldre.

 

Det är faktiskt ganska trist att flyga. Ändå är det inte en sådan där mördartur som till Thailand eller Australien. Bara 3 1/2 timme och sedan efter ett tag på Arlanda ytterligare en dryg timme till Kallax. Runt 20.30 beräknas vi vara där.

 

Kommande vecka blir tämligen fri från arbetsuppgifter. Att måndagen efter en lägervecka är tom är rimligt. Att just denna måndag är Annandag Pingst och således kyrklig helgdag med gudstjänst (på kvällen?) innebär ändå att jag är uppgiftsfri.

 

På tisdag är det Nationaldag. Det är inget kyrkligt alls! Tycker jag.

Kristen tro och Kyrka känner ju rent definitionsmässigt inga nationella, etniska eller kulturella gränser. Jorden är Herrens står det. Jesus pratar ju om alla folk och Paulus präntade Här är inte jude eller grek, barbar eller skyt.

 

Kyrkan kan därför aldrig bli svensk vare sig som en del av ett svensk-hets-projekt i vulgär sverigedemokratisk anda eller något mer milt stämningsfullt och trevligt svenskhetsprojekt i folkdräkt. Vad firar man? Att Sverige är öppet och generöst – ungefär som en kyrka ska vara? Det är ju inte så! Gränsslutenheten har stärkts. Afghanska ungdomar skickas tillbaka till Kabul som anses för farligt för ”riktiga” svenska människor. Bedrövligt är vad det är!

 

Men naturligtvis var jag samtidigt glad att vara svensk när Tre Kronor vann VM i hockey. Självklart. Tycker dessutom att man kunde gjort mer av saken när man nu började med nya mynt i nya valörer. En Trekrona hade väl varit på sin plats? Eller?

 

Nu är det en timme till Arlanda. Ungefär.

Bilden? Samos strax efter start. Kokkario?


tekniktest

Nu provar jag en helt annan teknik. Primärhustrun och jag gav dottern och mågaämnet ett litet tangentbord vi inte begrep oss på men som nu anslutits till min mobiltelefon och dess internet. Kanske blir det framtidens melodi.

Testar i alla fall.


drop-on-vigsel

Skriver jag Lokaltidningen berikar vårt liv! är det verkligen ett påstående med modifikation. Det är både sant och osant. Det i norra Sverige tidigare aktuella artistbandet Euskefeurat prickade exakt saken i en av sina sångtexter med orden om ni hatar kultur och vänstervridning kan vi lugnt rekommendera ortens egen tidning.

 

Det handlar alltså om Piteå-Tidningen. Igår dominerades första sidan samt hela mittuppslaget av ett  omfattande bildreportage om en massa nykläckta grodor i en pöl i en by utanför Piteå samt hur dessa kväkande kreatur roar barnen i den intilliggande skolan. Nu skriver dom om de där nedrans måsarna igen! utbrast primärhustrun vid frukostbordet denna lördagsmorgon.

 

Ändå har vi tidningen – naturligtvis! Att inte morgonprassla vad som ofta inte alls är nyheter vore i vårt fall otänkbart men att läsa allt är lika – just det: störande upprepning – otänkbart. Sida-upp-och-sida-ner om den nya Kalamarksrättegången har jag bläddrat förbi – faktiskt. Djuplodande gräveri i andras olycka lockar mig inte alls. Lika lite som grodorna eller måsarna.

 

Vad återstår då? Slumpen avgör!

 

Igår morse när jag lusläste hela sidan predikoturer, alltså fredagssammanställningen av alla kyrkor och samfunds planerade göranden och låtanden kommande helg och vecka, både rynkade jag pannan och gapskrattade. Kanske är pannrynkningen orättvis. Onsdagen kommer att ge besked om Arvidsjaur, Arjeplog, Norrfjärden och Hortlax församlingar då annonserar att man ämnar fira gudstjänst på torsdag, Kristi Himmelsfärds dag. Gör man så är det OK. Om inte är det bara pinsamt att endast Piteå församling och Älvsbyn håller det kyrkliga året med gudstjänst denna högtidsdag.

 

Flabbet då? Vad var det?

 

I Älvsbyn delas numera en prästtjänstmellan EFS och Svenska kyrkan så att den unge mannen Samuel Folkesten är EFS-anställd men leasas av kyrkan på ½tid. Vad han gör på sin EFS-tid är deras sak och därför helt rimligt att han som ny i området kuskar runt lite så rörelsens folk får se och höra honom. Att då något sorts ”automatiserat rättstavningsprogram” stökade till hans namn inför evenemanget på EFS i Norrfjärden är ju bara skoj. Gissa vad vi andra i kollegiet hädanefter kommer att kalla honom.

 

Drop-in-vigslar kan jag till nöds acceptera. Drop-in-dop inte alls.

Den tredje juni kan man stå i rad för att gifta sig i Öjebyn. Inget att orda om annat än att jag och primärhustrun då firar – eller vad man gör – att 39 år ställt sig på rad sedan vår drop-on-vigsel 1978.

 

Nu bär det snart iväg!

Till dotter och måg med möbel i släpvagn.

Sedan till sonsonen Adrian för försenad födelsedagsuppvaktning.


fredag 19 maj 2017

Var höll du hus hela tiden? undrade Biggles.

 

Kanske någon som nu läser gör ord ovan till sina hämtade från sidan 105 i Biggles och den svarte rövaren. Jag har ju varit blogg-borta 1½ vecka och på något sätt känner jag på mig att jag nu borde blogga om något. Ett sådant uppehåll kan annars skapa illusionen att ingenting alls har hänt och att tankar om vadsomhelst aldrig infunnit sig. Kanske har rentav funderingar dykt upp om jag lever och har hälsan – vilket jag gör och har. Eller så har man bara varit lättad.

 

Hur som helst – nog har det hänt saker också denna månad. Det har slutat snöa. Älven är isfri. Bara rester av en och annan av snösvängen upplagd jättehög finns kvar. Sådant är epokgörande fast det sker varje år. Fast tidigare förr om åren.

 

Med Biggles i ropet återknyter jag till förrförra inlägget biggles och unesco som jag skrev det när vi var i Järvsö torsdag-söndag första veckan i maj. Det var ju där jag hittade boken. Vid avresan tog jag, förutom med boken att framöver plocka citat ur, med telefonen ovanstående här kraftigt beskurna oskarpa profilbild av dottern. Inget i den saken värt att rapportera har ännu skett – vad jag just nu vet. Alla går i väntans tider.

 

Väl hemma från Järvsö kom arbete – många kallar livsuppdraget att vara präst så – och det vakna livet i övrigt att bli nästan samma sak. De veckor jag har en uppgiftsfri dag tenderar att få det utseendet, också vecka 19. Det kom att betyda samtal för att hjälpa en elev med en uppgift och samtidigt nå infallsvinklar för kommande söndags förkunnelse, ett sorgehusbesök, ett dopsamtal, tid för administration och förberedelser, ett dopsamtal till, långkollegium med sommar- och höstplanering, genrep med konfirmander, veckomässa, ungdomsgrupp, förberedelse, prästöverläggning, begravningsgudstjänst, en pausdag, förberedelser, dopgudstjänst, resa, en dopgudstjänst till, resa, praktiskt stök, mässa med dop och konfirmation, efteråt fika med disk, resa, gudstjänst, resa.

Denna vecka – nummer 20 i kalendern – har tre uppgiftsfria dagar. Den blev därför lite luftigare med sorgehusbesök måndag förmiddag och café mötesplats på kvällen, förberedelse för öppen bibelsamtalsgrupp som ingen kom till, kollegium, resa för litteraturköp, materialanskaffning, resa tillbaka, planering av läger, anförande och samtal på ABF om hur Svenska kyrkan arbetar för integration, ungdomsgrupp, förberedelser och slutligen begravningsgudstjänst.

 

Läsa, tänka, fundera, skriva är det svårt att fokusera på under så bråda dagar. Men visst har det tänkts! Utvärderande och planerande, om statistik är sann och sanningar bakom statistik, om nättroll och ”debatter”, om ny eller gammal kulör på huset, om ärenden och kalas till helgen, om annat.

 

Men bloggat har jag inte gjort – förrän nu. Intelligentare titel än dagens datum kom jag inte på.


lycklig lutheran?

 

 

 

I Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen fanns för några dagar sedan en artikel med rubriken Fem egenskaper som leder till lycka. Ordet lycka skall då förstås som pengar, hälsa, vänner. Det är forskare vid University of College London som levererat resultaten. Dessa egenskaper skall man ha:

  1. Emotionell stabilitet
  2. Beslutsamhet/envishet
  3. Kontroll/självkontroll
  4. Optimism
  5. Ansvarsfullhet/pliktkänsla

Är jag sådan?

  1. Stabil är jag. Både till humör och vilja. Jämnsur säger en del, trygg säger andra.
  2. Beslutsam/envis? Alltför mycket tycker många.
  3. Kontroll, framför allt själv-dito? Inte krampaktigt! Snarare så att jag vill veta, förstå, se samband och mening. Jag vill tro på vad som händer och att det vi gör leder åt rätt håll.
  4. Optimism kan jag nog upplevas sakna. Ganska ofta är jag – nu gäller det kyrka och arbete – om inte kritisk så i alla fall inte helt nöjd. Eller i alla fall uppfattas jag så. Trots detta vill jag nog ändå säga att jag under en reserverad yta är optimistisk. Man kan komma någonstans! – om man beslutar sig för det och är uthållig. Alla går att resonera med! – även om det inte verkar så.
  5. Plikten framför allt var Gustav VI Adolfs valspråk som stod på slantarna när jag var barn. Check!

 

Hur sexigt är detta? Inte mycket!

 

Man säger ibland att svenska i sin arbetsamhet, plikttrohet och tråkighet har Luther på axeln. Gissningsvis är det också en dos Calvin men att de fem egenskaperna i någon mening är en del av lutherdomen är nog rätt. Och då borde jag vara en lycklig lutheran – eller?

 

När vi har – nu är jag ”på jobbet” både där jag nu verkar och på tidigare arbetsplatser – att välja mellan olika lösningar och vägval vill jag påstå att jag trots allt för det mesta är ganska flexibel. Man kan ju göra rätt på flera olika sätt. Och den i mina ögon näst bästa lösningen behöver ju inte vara dålig. Den hållningen gör att jag in i tankesmedjan ofta sprutar förslag och åsikter och nog många gånger verkar väldigt påstridig – något jag försöker hålla tillbaka utan att begrava. Om ungdomsgruppen skall mötas i Johannesgården eller i Församlingsgården är en fråga där jag är ensam mot tre om den ena ståndpunkten. Givetvis har de andra fel men det går att leva med och berör mig inte mycket. Knappast alls faktiskt. Men åsikten har jag – p2.

 

Men ibland, då och då under min ”professionella tid”, har det kommit saker som tagit tag i mig mycket djupare och jag fått mycket svårare att åsiktskompromissa. Enligt p5 ovan har jag då varit foglig och agerat enligt vad som beslutats – annat vore ju fel – men fogat mig i det har inte gått. Och det har man vetat runt omkring mig även om jag inte alltid, bara ibland, likt den gamle Cato sagt För övrigt anser jag att...

Den senaste tiden har jag funderat över sådant. Vilka saker är/var det? Varför berör/berörde de mig så kraftigt? Varför kan/kunde jag inte förlika mig med vägen som välj/valts?

 

Själva detta blogginlägg är en del av och inte ett resultat av dessa mina funderingar. Skriva är ju att tänka. Jag anar såhär i slutet av min text att den gemensamma nämnaren är att jag tror att det är i saker som jag upplever allvarligt leder åt fel håll, försvårar, kanske rentav saboterar det jag med min typ av optimism vill och verkar för. Och då blir lutheranen lite olycklig – förutom att han aldrig blivit rik.


3000 ord

 

 

Inlägget intressant bevisläge som innehöll den förkunnelse jag avfyrade förra söndagen är på lite drygt 1000 ord eller 5½ tusen tecken. Tankarna jag serverat i Piteå-Tidningen var på 1500 tecken vardera ungefär. Viss skillnad.

 

Imorgon blir det 3000 ord i gudstjänsten. I alla fall om man skall tro talesättet En bild säger mer än tusen ord. Jag skall rita tre bilder i Familjemässan i Älvsby kyrka kl 11.00. Just det. Familjemässa! Nattvard med barnfamiljer med lite enklare gång, lite enklare språk men i allt väsentligt ändå med samma innehåll som en Högmässa – Ordet och Bordet. Lika men eljest.

 

Jag sätter inte samman ett skrivet mening-för-mening-manus med de 3000 orden. Har bara gjort skisser till mina tre bilder som kommer att whiteboardas i samspråk med dem som är där. Sådana samspråk är spännande. Det går ju inte att veta exakt vad barn säger. Om de två första bilderna. Eller vad de större under vuxnas minuter yttrar om den tredje.

 

Men en sak gäller: Jag vet ju vad jag vill ha sagt. Alltså saken. Och håller man fast vid saken kommer orden. Det sa redan en retoriklärare i det gamla Rom. Det är enligt min erfarenhet alldeles sant.

 

Tidigare idag traskade primärhustrun och jag i det soliga men svala vädret upp Hundberget mitt emot på andra sidan älven. Ett möjligt vårtecken brukar vara att älven går upp, alltså att isen släpper, såhär runt Valborg. Det vårtecknet ser jag som panoramabilden över samhället visar som omöjligt detta år hur skön solen än var.

 

Sedan blev HV71 svenska mästare. Ganska onödigt!


om 50-problemen

Jag har problem med med 50. Det är ett viktigt nummer. Särskilt om man tänker på %. Skulle till exempel Mp-S-V-sidan av riksdagspartierna samla mer än 50% av partisympatisörerna vore det ju ganska eljest än om C-L-M-KD skulle göra det.* I bägge fallen annorlunda än nu då ingen sida når hälften och högervingen därför öppnar dörren på glänt för det högraste SD.

 

När folk fyller 50 är det oftast någon form av rajtantajtan med sjungna önskningar om att antalet skall dubblas. Samma sak händer inte när man viktmässigt når samma siffra.

 

Går man tillbaka till det politiska fältet skulle man allmänt i Sverige anse att demokratin kollapsat om 50% av de röstberättigade inte i valde att rösta. Utom då i kyrkovalet förstås där etablerade politiska partier – S-C-SD – menar att de under namn av nomineringsgrupper med ett sammanlagt 15%igt valdeltagande har det hela full demokratisk legitimitet. Så kallade opolitiska grupper förhöjer med sin närvaro bara chimären.

 

Tittar vi utomlands – fortfarande politiskt – så anses Trump vara vald men av färre än de som röstade på Hillary bara utifrån hur det låga valdeltagandet fördelade sig geografiskt. Och bara lite fler än hälften av engelsmännen ville lämna EU – men alla måste. Likt i Turkiet där nästan hälften inte ville få den autokratiska utveckling de nu drabbas av.

 

Så nog kan man skriva om 50-problemen.

Men det är ändå inte de sakerna som placerat mig vid tangentbordet. Det är inte min vikt heller. Både vad gäller den och ålder har jag för länge sedan underifrån brutit igenom 50-linjen. Nämnas skall dock att då jag är yngre än jag väger har sakerna olika långt till 100.

 

Nej! Det är bloggläsningen det handlar om!

Jag har ju tillgång till statistik så jag kan varje dag se hur många enskilda IP-adresser – inte vilka – som tittat in på min blogg och vänt utan att lämna spår efter sig i kommentarsfält eller på annat sätt. Jag har aldrig haft en massa  läsare. Besöksfrekvensen har varit så att det lönat sig att på en lista notera de datum då det var 50 eller fler. Numera behöver jag nästan aldrig anteckna.

 

Vad gör jag för fel? Jag tillhör ju den tysta majoriteten som ibland kallad Svensson och är med de flesta manliga av den sorten till förvillelse lik sagofiguren Karlsson på taket: en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år. Då borde jag väl vara läsvärd. Särskilt av dem som undviker sådan litteratur som kan bli aktuell för ett Nobelpris.

 

Kan det vara ämnena det är fel på. Jag skriver ju en del kyrkligt. Att kyrkotillhörigheten sjunker i riktning mot 50% gör att den presumtiva läsekretsen krymper. Är det en faktor blir det inte bättre framöver. De som föddes förra året är inte läskunniga än så det påverkar inte bloggläsandet men att färre av hälften av dem bars till dopet inverkar på kyrkokopplingarna – på sikt.

 

Vädret är ett ämne som angår alla men som jag jag sällan skriver om. Kanske vore det en nisch. Särskilt som jag såg i tidningen i morse att meteorologen som var avbildad invid väderkartan heter Frost i efternamn. Sådant är ju lite småroligt – men vädret är det inte. Molnigt, någon enstaka plusgrad, kall nordan som får grannens flaggstångsvimpel att stå som ett streck. Och att det snöade måndag denna vecka när vi hade tid för byte till sommarhjul är väl inget att skriva om.

 

Och till vädret hörande Vårtecken sådana som det tjatas om och ältas i public-service-medias nyhetsprograms påannonseringar av just Vädret. De finns det ju inga tecken på! Förutom att vi förra helgen såg ett par troligen fastfrusna tranor ute på ett fält, att någon annan sett en och annan huttrande svan och att hackspetten slamrar på – jag gissar bara för att hålla värmen.

 

Nää! Jag får nog tampas vidare om 50-problemen.

 


*  Den observante ser här att jag rent politiskt radat den första bokstavsserien från mitten till vänster. Den andra serien startar också i mitten men går högerut. Fiffigt.


droppen faller

För en knapp vecka sedan skrev jag inlägget jag slog´n på käftn. En kompis kommenterade mina tankar med att han tyckte det var intressant att jag psykologiserade på min blogg. Kompisen är väldigt intresserad av dylika ting, Sankt-Lukas-utbildad åtminstone steg ett och så. Jag har inte lika stort intresse av pyskologi och brukar därför sällan fundera över dolda ting bakom saker och känslor. Det betyder inte att det inte skulle finnas sådant eller att det är oviktigt i terapi och själavård. Det betyder bara att jag inte går igång i de sektorerna.

 

Jag har alltså inte funderat över vad i mitt undermedvetna som kan ha gett upphov till den dröm jag skrev om, om det beror på att jag en bit över 60 upplever mig mer och mer off side eller om orsaken till är att jag inte fick leka med mitt bajs när jag var 1½ – eller något annat där emellan. Jag är mer handfast utåtagerande än så. De tankar som malt hos mig är Vem? Vilka? Vem eller Vilka vill jag innerst inne slå på käften?

 

När vi för ett par veckor var i Björkliden jobbade vid ett tillfälle primärhustrun intensivt på projektet fallande droppar från istapp. Det blev en massa bilder att radera, bilder utan droppar. Två av de lyckade har jag monterat samman till en sekvens – som man kan se ovan. Kanske säger det montaget mer än 1000 ord vad jag känner. Det var droppen! brukar vi ju ryta till när någon mindre sak i en serie små saker bara får det att rinna över – som vi ju också säger.

 

En sak som håller på att få det att rinna över för mig är det kyrkopolitiska svamlet både hittan och dittan och här och där. Det drar ihop sig till kyrkoval lokalt, regionalt och nationellt. Än en gång ska vi få bevittna hur olika nomineringsgrupper vaskar fram i många men inte alla fall ganska ointresserade personer som skall ta beslut de sedan själva ofta glömmer eller struntar i att följa och inte ser konsekvenserna av.

 

Jag har ju så många vart-fjärde-år mött politikertankar typ Folkkyrkan behöver en bred folklig förankring så ni ska rösta på oss. Här lokalt är det S och C/KD som sjunger den duetten och V gnolar med lite. 10-15% har röstat och med det som bas menar man sig företräda församlingsborna, ibland sägs kommuninnevånarna, samtidigt som man då och då aktivt använder sina taburetter till förmån för sina egna intressen – eller passivt tillåter en del att göra så. Jag kan känna att irritationen över sådant mer och mer kryper in under skinnet.

 

Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera det hela. Slå någon på käften tänker jag naturligtvis inte göra men jag frestas att låta min egen käft bli mer spetsig än vanligt. Fast som anställd är jag – och detta är helt rätt – till en del munkavlad när jag brottas med hur jag skall verkställa beslut de förtroendevalda redan tagit samtidigt som de tar eller pressar fram nya beslut som enligt min enkla mening mitt mellan försvårar eller saboterar de tidigare.

 

Större kyrkliga själar än jag, en del biskopar, överraskar när de gått i pension. Helt plötsligt kliver de fram i debatter och liknande på ett sätt de inte gjorde när de var vad som kallas i selen – som tydligen då i viss mån innefattat en munkorg. Jag är i selen och bör väl därför, åtminstone här på min blogg, nöja mig med att gläfsa på max den nivå jag nu lagt mig på – säga A men inte B. Sommaren 2018, kanske 2019, går jag i pension. Kanske tas då munkorgen i viss mån bort. Kanske.

 

Till sist: Ett tydligt tecken på att den så kallade folkkyrkotanken skramlar ihåligt är vad jag såg här i tidningen Dagen. Jag fastnade för artikeln eftersom den pryddes av en bild på Natanaelskyrkan i Tierp. I den har vi då och då firat gudstjänst, där vigdes vi den 3 juni 1978 och där har jag fått förtroendet att leda mina svärföräldrars Begravningsgudstjänster.

Att ”kyrkopolitiken” kollapsat där förvånar mig inte ett ögonblick.


jag slog´n på käftn

I natt, natten mot Påskafton, blev vad jag kallar en bra-natt. Detinnebar en återställare. För mig blir det ungefär en sådan i veckan, fylld av drömmar av märkliga slag. Nu är jag inte en sådan som aktivt söker mening eller prognoser i drömmeriet – det skulle bara bli alltför absurt – men jag är nog ändå inne på tanken att drömmar på sina kluriga sätt ändå relaterar till vakenlivets olika eskapader.

 

Jag slog´n på käftn!

 

I min dröm. Ingen person jag kände igen så alla bekanta slipper oroa sig. Men när en hop krånglare, alltså folk som bara ursäktade sig, bortförklarade, nonchalerade, inte gav svar och var allmänt ohörsamma inför mitt behov av att få veta var jag skulle parkera den hyrbil jag ville återställa toppades av en som sa att den ansvarige som lovat mig besked gått på after-work för att dricka ett par glas rött – då flimrade vinfärgen för mina ögon och jag slog´n på käftn! Och det kändes SÅ skönt!

 

Jag är ingen slagskämpe. Tror inte jag klippt till någon sedan jag var 10 år och fick in en pärla på Jan som bodde i huset mitt emot. Därför inställer sig tanken: Har min dröm samband med företeelser i det vakna livet? Den senaste tiden?

 

Kan det vara att barnbarnen med föräldrar kom igår och deras farbror redan på Skärtorsdagen? Näppeligen! Visst höjs tempot och ljudnivån men det är på ett positivt sätt, inte ett gnagande.

 

Så vad kan det vara? Något kyrk- och arbetsrelaterat? Typ...

  • Den kommande höstens förändringar? Kanske med sina osäkerheter, dock inte misshälligheter. Förändringar i arbetsstyrkan, modifierade ansvarsområden och andra fullt vettiga faktorer pockar på strategi, planering och vägval och sådant fyller mina tankar. Vad blir bäst att göra? Skall något ”offras”? Egentligen gillar jag att söka svar på den typen av problem och den anspänning det innebär – och som ibland kan bidra till att det kliar i fingrarna.
  • På samma sätt med de två gudstjänster jag fått förtroendet att ha ansvar för framöver helgen – Påskdagens Högmässa med söndagsskola, Annandagens Temagudstjänst med eventuellt söndagsskoleri uppe i själva kyrkan. Det är stimulerande uppgifter! Roliga! Vettiga! Med tankar och planering som tar mental plats i huvudet.
  • Eller är det kyrkliga statistikbesked kring 2016, lokala och nationella? Att ansvariga kyrkopolitruker oberoende av vilka bokstavskombinationer de kommer att stoltsera med i det kommande kyrkovalet inte fattar eller väljer att blunda för vad siffrorna faktiskt visar – och i stället konservativt fokuserar på helt fel saker? Vad gäller sånt skall jag säga att jag senaste tiden både bitit mig i tungan och knutit näven i fickan – i vaket tillstånd.
  • Kan det rentav vara gamla frustrationer som spökar? Ibland tror jag det kan vara så. I Tolkiens Sagan-om-ringen-trilogi blir Frodo i första boken huggen med en Morgul-dolk och även om han klarar och återhämtar sig så värker det i ärret varje årsdag också långt senare. Visst – det är litteratur men jag undrar i alla fall om det inte i verkliga livet också kan finnas någon sorts kroppsminne som kan spöka årtidsvis efter besvärliga och deprimerande skeenden. I tankarna tenderar sådant i alla fall att dyka upp – månne också när man drömmer.

 

Nu denna Påskafton kommer mer folk till fastigheten för middag. Äldsta dottern med make, svärföräldrar, svåger och svägerska anländer om några timmar. Definitivt ingen slå-på-käften-anledning men att vi blir 13 vid bordet är ju ett skäl till att skäl till att laga mat, något jag strax skall börja göra.


tankar inför helgen

Sommaren 1978 flyttade vi till Älvsbyn. Vi har bott där sedan dess. Hela tiden utom kanske första halvåret har vi varit trogna prenumeranter på Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen. Publikationens spridningsområde är hela älvdalen. Det betyder Piteå, Älvsby, Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner eller annorlunda uttryckt ett område från Bottenviken till norska gränsen. Ytan i kvadratkilometrar motsvarar ungefär Dalarnas Län nere i Schwärje. Folkmängden är i höjd med Norrtälje kommuns eller skärgårdsön Gotlands. Vi snackar alltså glesbygd vilket enligt en definition jag läst i serietidningen Hälge är en plats där det är mycket folk som inte bor.

 

Varje vecka finns i bladet Tankar inför helgen, en ruta i vilken någon i området boende eller verksam präst eller pastor ger en fundering inför stundande veckoslut. Urvalsprincipen för detta har jag ingen aning. Kanske är det dock intressant att jag på alla år inte och aldrig tillfrågats om att bidra. Någon nämnvärd grämelse över den sakens tillstånd har jag inte lyckats mobilisera. Jag har snarast lite lätt road kunnat konstatera faktum: In emot 40 år som man varken finns eller funnits. Givetvis har jag mentalt börjat förbereda ett kåseri i saken sommaren 2018 då jag – så är nog planerna – blir pensionär.

 

Men så kom bollen!

 

En samordnare för Tankar-inför-helgen-rutan ringde och frågade om jag kunde skriva en månad under våren. Lite småbitter kände jag mig över att ett bra kåseri över ”Stor-Piteås” förhållande till inlandet flög sin kos men jag ställde mig tjänstvillig som jag är till förfogande för ungefär 1500 tecken per gång – kanske två gånger under Stilla veckan. Nu är alltsammans sedan några dagar skrivet och skickat till bladet och om allt fungerar som det sagts mig kommer min första ruta nu på fredag 31 mars.

 

Men alla andra då?

Alltså de stackare som inte läser PT?

 

Bloggen blir svaret!

Här kommer jag att publicera mina manus vecka för vecka ungefär 12 timmar eller mer efter det att tidningen hamnat i vår egen ägandes brevlåda – eller ungefär samtidigt som den kommer till Arjeplog.

 

På fredag alltså!


skuldfri & sol

Vi är skuldfria!

Det är det första jag vill berätta i detta inlägg.

 

Nu kan man kanske tro att det handlar om den skuldfrihet som Jesus skapade förutsättningar för genom sin död och uppståndelse för hela mänskligheten och som vi får och invigs till i dopet. Det är en viktig och alldeles giltig sak men är ändå inte den skuldfrihet jag just nu har i åtanke. Det tillstånd jag nu slår fast är av helt pekuniärt slag. Vi har löst lånen på huset.

 

Japp! Så är det. Varken Sparbanken Nord eller Statshypotek har numera någon fordran på oss. Det är fixat!

 

Mina mamma dog i allhelgonatid 2003 och pappa hösten 2005. Mitt arv från dem var först och främst en trygg uppväxt och att alltid varit älskad och omhuldad. Det fanns också lite ekonomi men inga stora pengar. Pappa hade haft en tämligen hygglig men inte hög inkomst och i mammas fall hade det varit en – som det förr kallades – invalidpension. Sådant skapar inga miljoner för efterlevande barn. Långt ifrån en enda även om man som i mitt fall var enda-barn som fick allt. Mina föräldrar var sparsamma men inte snåla och i stället för att dumspara lät de pengarna arbeta och gå till vad de behövde och till sådant som på ålderns höst underlättade livet. Men lite blev det och en del tog vi till att byta bil. Resten fick ligga.

 

Svärfar dog hösten 2002 och svärmor, som var tio år yngre, avled förra året. Också de gav sina barn – fyra – kärlek, trygghet och god coachning som främsta tillgångar i livet. Deras liv och ekonomi såg ut på liknande sätt som för mina föräldrar: en manlig inkomst och med tiden en kvinnlig dito men av betydligt mindre slag. De var också omdömesgilla men inte snåla. Främsta tillgången rent ekonomiskt var huset de bodde i.

 

I förra veckan gick jag och primärhustrun på banken för att få hjälp i våra funderingar. Ingen av oss är speciellt intresserad av börser och kurser och placeringar och fonder och optioner och konton och räntor och allt annat som hör till den guldkalv marknaden och kapitalismen vill få oss att dansa kring. Samtidigt närmar sig med en hastighet av 365,25 dagar per år tidpunkten då vi åtminstone skall lämna yrkeslivet med dess stadiga inkomst så det gäller ju att något så när se om sitt hus.

 

Skuldfrihet blev en av åtgärderna – även om vårt hus är billigt och lånen var låga. Och så ett sparande som – om livet och planerna håller – gör oss fria att skaffa och göra det vi behöver och så underlätta dagar som förhoppningsvis kommer. Våra barn kommer inte en dag att bli rika tack vare oss – men det behöver de inte heller, hoppas jag.

 

Sol var det igår!

Riktigt jättefin vår-vinter- lördags-sol som betyder turskidor på och ut i skogen upp på bergen med kaffeflaska och apelsin i ryggan. Blev en otroligt fin eftermiddag – som bilden visar. Vem behöver våren?


nu dax!

Efter att formligen sprutat ur mig blogginlägg under och från resan till Norwich – outlook 02-12 – blev det en skrivpaus några dagar, ett inlägg och sedan en paus igen. Så är det.

 

Orsaken till pausen är att det just behövs pauser för att blogga. Pauser från annat alltså – typ arbetet och ett socialt liv tillsammans med andra. Och inte bara pauser. Kraft också. Och något att blogga om, tid att leta och möta något värt att skriva om, ro att fundera över detsamma och sedan snärtigt formulerade funderingar. Visst kan man skriva i alla fall – exempel på håg- och meningslöst skrivande saknas sannerligen  – men jag valde att i stället plöja ner en och annan tom timme på Netflix-serien The 100. Skamligt men sant.

 

En uppdatering vad som hänt är denna:

  • 11 mars: Kom hem från England – sent.
  • 12 mars: Tom dag som gav blogginlägget outlook 12. Valde faktiskt att skolka från gudstjänsten.*
  • 13 mars: Full fart. Expedition, dopsamtal och ett medarbetardito. Kort bloggnotis: jaha...
  • 14 mars: Lektionsplaneringar och samråd, konfirmander i Vidsel, Bibelstudium på kvällen.
  • 15 mars: Kollegium, skrivuppdrag (som jag ska återkomma till), Veckomässa, Ungdomsgrupp till 22.
  • 16 mars: Lite administration, dopsamtal.
  • 17 mars: Uppgiftsfri. Gav blogginlägget bibeln bara delvis sann**.
  • 18 mars: Förberedelse, dopsamtal, en Dopgudstjänst, en till och en till. På kvällen Luleåresa för bio. Sameblod – en riktigt bra film!
  • 19 mars: Förberedelse, Högmässa, Dopgudstjänst.
  • 20 mars: Expedition och administration på förmiddagen, integrationscafé på kvällen.
  • 21 mars: Samråd och planering av de nykonfirmerades lägervecka på Samos om 1½ månad, förberedelse, skrivuppdrag, Bibelstudium.
  • 22 mars: Kollegium, konfirmander, Veckomässa, Ungdomsgruppen.
  • 23 mars – idag: Skrivuppdraget färdigt lagom till lunch.

Jag tycker detta är ganska fullt upp och en bra ursäkt att inte ha delat med mig av ytliga och djupsinniga aktstycken. Många punkter i listan skulle i sig kanske förtjäna egna blogg-reflexioner men tiden har saknats. Och lusten. Jag vill ju inte att denna min blogg bara skall innehålla kyrkligheter av olika slag. Tid för annat har jag inte haft – och därför inte skrivit.

 

Men i morgon skriver jag igen. Troligen. Åtminstone kanske jag kan kwittra om vädret.

 


*  Denna söndag var den en avhuggen historia. Några vill ha bortplockad Nattvard och det sänker min motivation rejält. Jag hoppas de och deras lobbyister var där i stället för mig – vilket jag faktiskt betvivlar.

**  En kommentar kom. Inte om huvudinnehållet utan om rubriken och liten skämtsam vridning på slutet. Jag håller naturligtvis med honom som kommenterade. Jag vill dock säga att själva inlägget om de fyra böckerna skrevs utan att jag hade någon rubrik. Den satte jag sist utifrån slutet som ett stimuli för en del teologer att bli nyfikna – kanske. Rent lurendrejeri alltså.


snart dax?

Såhär på torsdagseftermiddagen vill jag i all korthet varsla och varna för att det senare kan komma att komma nya inlägg här på min blogg.

 

Hur kommer det sig?

 

Jo, det kommer sig av att nu kommer ett veckoslut som vad gäller schemalagda och tidssatta arbetsuppgifter är kommet tomt. Ledig helg kommer andra att kalla det och den kommer lägligt efter en ganska bråd tid med en massa kommande och gående som kan komma vara värt att kommentera - hur det nu kan komma sig.

 

Så vad gäller för dig, noble Bloggläsius?

  • Ladda!
  • Hjälm på!
  • Bälte och hängslen!
  • Fallskärm, krockkudde och flytväst!
  • Medikamenter och syrgas inom räckhåll!
  • Och en kopp kaffe!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0