P minus 59
Nu startar det!
Läs NU – innan något annat – kapitel 2 i Lukas skrift Apostlagärningarna!
När ”vanliga” Bibelläsare läser Apostlagärningarna ser de olika saker. Också Bibelforskare – exe-get-er som ur texten försöker få fram vad författaren Lukas avser – kommer många gånger fram till olika resultat. Det är inget märkvärdigt och inget att bråka om, bara att vara medveten om och kunna diskutera. I all Bibelläsning liksom i allt vetenskapligt arbete påverkar olika förförståelser, grundfrågeställningar och analysmetoder resultatet.
Därför vill jag innan mina lätt-exe-get-iska noteringar kring kapitel 2 peka på två av säkert många saker värda att ha i huvudet när man läser Apostlagärningarna-
Samfundstillhörighet, alltså vilken kyrklig hemvist man har, påverkar vad man tycker sig se.
Missionsinriktade och väckelsebetonande läsare, också forskare och förläggare, ser lätt det sammanhang man tillhör redan i berättelsen om församlingen i Jerusalem i början av 30-talet – tungotal, omvändelseförkunnelse, dop av vuxna, dop och Ande åtskilda.
Hör man till kyrkor där sakramenten är viktiga ser man i samma texter kontinuiteten Jesus-apostlar-ledarämbete, att dop och Ande normalt sammanfaller och att även barn döps.
Det är viktigt att vara skärpt och försöka se främst vad hos en själv som leder till eise-get-ik – det oundvikliga att man läser in i texten – i stället för exe-get-ik – det nödvändiga att läsa ut ur texten. Att jag är svenskkyrklig, vit, man, medelklass, västeuropeisk i ett sekulärt efterkristet samhälle ger vissa ”brytningsfel” att försöka vara medveten om och kompensera för.
Tal är viktiga i Apostlagärningarna. Inte siffror utan tal folk håller.
En hel tredjedel av Lukas andra bok består av längre eller kortare tal som han möjligen med något undantag själv inte lyssnat till. Kanske har Lukas 40 år efter talet hölls hört någon berätta om det men i huvudsak har han skrivit talen själv för att presentera en person eller en sak. Att göra så, författa tal, är en vanlig genre i antik litteratur. Det fanns till och med skolor som utbildade i konsten att skriva tal som den och den skulle kunnat ha hållit i någon eller en annan speciell situation för massor med år sedan. Det är n genre och Lukas använder den skickligt.
Det betyder – detta är viktigt – att Lukas förkunnar för Theofilos och åhörarna runt denne genom det tal han skriver och lägger i Petrus mun. Att göra så var inte i princip fult. Theofilos visste hur det fungerade eftersom det var en vedertagen metod att visa på något eller någon.*
Att se det så stärker Lukas ställning. Han är inte en rapportör som bara återger vad andra sagt utan är ytterligare en av de första stora innovativa teologerna i den kristna Kyrkan.
Plötsligt startar det – med dunder eld och brak.
Att det brukar gå till så när Gud avslöjar sig var välbekant för Theofilos med flera som var hyfsat välbekanta med de skrifter vi kallar Gamla testamentet. De visste att det var dunder, eld och brak till exempel när Moses fick de 10 buden på berget Sinai. Nu berättar Lukas om vad som hände till Pingst, 50 dagar efter Påsk. Kanske redan i nytestamentlig tid, tydligt i alla fall något senare, hade den judiska pingsten som från början var en skördefest fått tydliga inslag av ”Till minne av Sinai” – strax efter Påsk firad ”Till minne av Uttåget” en dryg månad innan.
Nu, till Pingst, nytt dunder eld och brak. Gud agerar!
Massor med judar strömmar till från alla håll och kanter. I hopen fanns bofasta (2:14) och nyinflyttade och pilgrimer från vad som kallas förskingringen – diasporan – som levde som minoriteter på andra platser och övergått till att tala andra språk. Med sin land- och kategori-uppräkning visar Lukas att det han nu berättar gäller ”hela Israel” både i Palestinaområdet och på andra platser – alltså också där Theofilos med hushåll bodde.
Så kommer talet.
Petrus, ledaren för ledarna, är talespersonen. Lukas ger genom hans mun vad exe-get-erna menar vara ett exempel på missionsförkunnelsen riktad till judar i allmänhet och Jerusalemfolk i synnerhet.**
Slutmaningen, missionsmaningen, kommer i verserna 38-40:
Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla. (…) Se till att ni blir räddade undan detta onda släkte.
Vad göra? Omvändelse och dop!
Ger vad? Förlåtelse och Ande!
För vilka? De som hör, deras barn och andra Gud vill – kommer senare i Apostlagärningarna.
Kapitel 2 avrundas sedan med en beskrivning av hur den första kristna församlingen – som fortfarande var en minoritet utan egna lokaler och infrastruktur – fungerade och utvecklades direkt efter starten.
* Naturligtvis kunde metoden missbrukas – det finns exempel på fake-speech och fake-letters i antik icke-biblisk litteratur.
** Att det specifikt gällde permanenta och kanske tillfälliga Jerusalem-boende märks i vers 2:36. De hade varit på plats när Jesus korsfästes och låtit det ske. Därför hade de ett ansvar. Ingenstans anklagar dock Lukas judar generellt för att vara ansvariga för Jesus död. Så har senare skett i den kristna kyrkan – tyvärr.
