stigstrombergsson

Det snurrar och surrar kring Petrus!

 

För att få en inblick i det snurret och surret – läs NU kapitel 3 i Jesus-berättaren Lukas andra Bibelbok Apostlagärningarna.

 

Om du nu, noble Bloggläsius, följt den uppmaningen – vilket jag starkt betvivlar – har du läst början på ett sammanhang som sträcker sig till och med kapitel 5. Dessa tre kapitel innehåller händelser där en sak leder till en annan som går över i en tredje som bäddar för en fjärde och så vidare. De påminner om slutdelen i Lukas första bok (kapitel 19-24) som också är en så kallat konsekutiv berättelse där A ger B som ger C och vidare. Innan dess var hans berättelse om Jesus – liksom de andra Jesusberättarnas – episodisk till sin karaktär byggd av många händelser oftast utan direkt samband med varandra. De är bara inordnade efter någon sorts teologisk och pedagogisk tanke hos respektive författare.

 

Apostlagärningarna är inte episodisk. I alla fall inte i småskalig form. Boken består av längre konsekutiva block berättade med en viss ordning utifrån en viss tanke, tänker sig Bibelforskarna.

Och i början snurrar och surrar det kring Petrus, och man kan tillägga: I relation till judar i Jerusalem, med templet som viktig miljö.

 

Om Lukas första och andra bok är olika på det sätt jag nu nämnt är de ändå parallella på annat sätt. I första boken, Evangeliet, berättas:

 

• att Anden sänkte sig över Jesus när han döptes (3:21-22),

• att han Jesus kopplar sig till ett citat från en profet, förklarar sammanhanget och folks reaktion (4:16-23),

• att Jesus förebrår brist på omvändelse (4:24-30),

• att folk strömmar till och Jesus kallar lärjungar (5:1-11),

• att Jesus bland många andra botar en förlamad (5:17-26),

• att relationen till de som blir Jesus motståndare skärps (5:21 och 30)

• att Jesus undervisar (5:30 till och med kapitel 6).

 

I andra boken, Apostlagärningarna, berättas:

 

• att Anden ges åt Petrus och de andra lärjungarna (2:1-13),

• att Petrus kopplar händelsen till ett profetcitat, undervisar och folks reaktion (2:14-37),

• att Petrus uppmanar till omvändelse och att många ansluter sig (2:38-47),

• att Petrus botar en förlamad (3:1-10)

• att Petrus undervisar (3:11-26),

• att relationerna till motståndarna skärps (4:1 och till och med kapitel 5)

 

Detta mönster är inte en slump! Det är medvetet arrangerat av författaren för att visa att båda hans skrifter berättar om likvärdiga ting – först Guds verk genom sin Son och sedan Guds verk genom sin Ande genom apostlarna i Kyrkan.

 

Jesu Kristi namn är en ordvändning som förekommer ofta främst i början av Apostla-gärningarna.* Jesu Kristi auktoritet kan man också säga. Det är i det namnet, med den auktoriteten, den lame vid Sköna porten botas.

Det innebär en stukning i parallelliteten mellan volym 1 och 2. I Lukas Jesusberättelse agerar Jesus själv. Petrus och andra i Apostlagärningarna agerar med den auktoritet och i det uppdrag de fått från Jesus.

 

Petrus tal i Salomos pelarhall till alla dem som såg att den lame blivit botad är ytterligare ett exempel på hur den första församlingen förkunnade för judar och hur dessa uppmanas till omvändelse (vers 19). Jämför man med det första talet i kapitel 2 ser man att Lukas inte upprepar sig utan vinklar och betonar lite annorlunda – men med samma struktur, liknande Jesusbeskrivning och samma poäng och slutvädjan. De två talen kompletterar varandra. De visar också i volym 2 på vad som syns i Lukas Jesusberättelse – en en viss förtjusning i dubbletter som ett sätt att för läsaren understryka vikten av det skrivna.

 

---

*  Formuleringen finns på följande ställen i Apostlagärningarna:

2:21, 2:38, 3:6, 3:16, 4:7, 4:10, 4:12, 4:18, 4:30, 5:40, 8:12, 8:16, 9:14, 9:15, 9:21, 9:27, 9:28, 10:43, 10:48, 15:14, 15:17, 15:26, 16:18, 19:5, 19:13, 19:17, 22:16, 26:9.

Observera koncentrationen till vissa kapitel.