P minus 57

Händelser flätas!

 

När Lukas skriver sin berättelse för Theofilos och dem runt honom bygger han intrigen eller händelseförloppet noggrant. Jag har redan nämnt att han arbetar med block. Kapitel 3-5 är ett sådant som kanske till och med skall anses sträcka sig över kapitel 7. Men han flätar också så att i ett block om något kommer ett inpass om något annat som sedan hanteras i nästa block i vilket något som bearbetas längre fram omnämns. Den metoden visar på god författarskicklighet och gör berättelsen läs- och hörvärd och spännande – typ.

 

Läs NU kapitel 4 i Apostlagärningarna. NU alltså! Alltså NU.

 

I blocket som börjar med att en lam botas har nu Lukas lagt ytterligare ett tal i Petrus mun och med det gett ännu en inblick i den första församlingens uppmaning och inbjudan till omvändelse. Talet är riktad till judar i judarnas centrum, templet i Jerusalem.

 

Medan de talade till folket överraskades de av prästerna, tempelkommendanten och saddukeerna, som inte kunde tåla att apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda.

 

Så börjar kapitel 4. Lukas tar med det ett steg till – motståndare kommer.

Inte vilka som helst. Det är saddukeerna som kommer, den judiskt religiösa grupp som hade sitt centrum och nästan hela sin existens bunden till Jerusalem. De var ansvariga för templet och offertjänsten där.

Teologiskt var det en gammaltroende konservativ grupp. De räknade bara de fem Moseböckerna som normativa skrifter, inte resten av vad vi kallar Gamla testamentet. Nymodigheter som att tro på änglar och de dödas uppståndelse och fler auktoritativa skrifter som kommit in i judarnas föreställningar de sista 1-2-3-400 åren var man skeptisk till. De menade därför att förkunnelse om att människan i allmänhet  – och nu Jesus i synnerhet  – uppstått från de döda måste vara en sådan sentida falsk nymodighet. Naturligtvis vill de då ha ordning i sitt andliga revir, särskilt när det nu var så mycket folk i farten och en välkänd krympling synbart hoppade omkring.

Uppståndelse-snackare hade de mött förr. Den modernare och folkligare fariseiska väckelsen trodde ju på sånt även om de också respekterade templet. Men de var vanligare mest på annat håll – i synagogor i och utanför Jerusalem.

 

När Lukas skriver sin berättelse har saddukeerna näst intill försvunnit ur historien. Templet förstördes år 70 och offertjänsten som saddukeerna ansvarade för upphörde. Lukas visar här att det var dessa som var den Jesus-troende gemenskapens inomjudiska huvudmotståndare. Andra riktningar som fariséer och Johannes-Döparen-anhängare var inte alls samma problem – vilket visas längre fram i Apostlagärningarna.

 

Att den lame kunde hoppa kunde saddukeerna inte förneka. Efter att ha låtit Petrus och Johannes sitta i fängelse en natt startar utredningen: Hur kunde det ha skett?

Uppenbarligen är det så – tänk nu lite exe-get-iskt – att alla åsiktsriktningar då kunde ta in som ett självklart faktum något vi skulle skulle kalla ”övernaturligt”. Att någon kunde till exempel bota någon var inte hos rationella människor – för det var de elitistiska saddukeerna – en orimlighet. Hur var man däremot intresserad av.

 

Så Lukas skriver ytterligare ett kort föredrag som Petrus, fylld av den tidigare lovade Anden, håller för saddukeerna – verserna 8-12 . Ställda inför faktum och att folk visste kunde de inte agera på annat sätt än de gjorde och förbjöd bara apostlarna att fortsätta sin verksamhet.

I sin första skrift om Jesus berättade Lukas att de stått inför samma dilemma förr. De ville också men kunde inte heller ta tag i Jesus av rädsla för folkets tryck – Lukas 19:47-48.

 

Apostlarna vägrar. De återvänder till de sina som förenades i bön som liknar andra judiska böner. Här kan det vara en poäng att noga läsa verserna 24-30 en gång till för att se vad som när det gäller bön verkar vara en självklar och rekommenderad form för Lukas och Theofilos.

Bönens – judars och kristnas – grundhållning är inte den egna faran. Basen är Guds makt, tidigare trofasthet och kontroll över situationer.

I tillit till den bakgrunden presenterar man sin egen situation och ber för framtiden.

 

Med att i den Jesus-troende gemenskapen så här långt avrunda den yttre konflikten gör Lukas i beskrivningen av hur det är i den kristna församlingen en sådan inflätning jag nämnde i början. Han beskriver egendomsgemenskap och nämner då som exempel en person som heter Barnabas.

Folk runt Theofilos som hörde detta läsas måste ha spetsat öronen.

Barnabas! Han har vi hört talas om förr ju! Det var Cyperns missionär. Ska den där Lukas berätta om honom? Då måste vi lyssna!

 

Det ska han. Om ett tag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0