stigstrombergsson

Trycket ökar.

Kapitel 4 i Apostlagärningarna slutade nästan idylliskt. Att Petrus (tillsammans med Johannes) botat den lame som brukade tigga vid Sköna porten hade gjort intryck. Många hade attraherats, några hade provocerats. I och kanske av det yttre trycket slöt de Jesus-troende leden i bön, hängivenhet och egendomsgemenskap. Kapitel 4 fick nästan en happy end – typ.

Viktigt nu att minnas är att kapitelindelningen inte gjordes av författaren Lukas. De siffror som gäller kapitel och verser kom senare. Vad gäller kapitlen skedde det på 1200-talet, versnumreringen först på 1500-talet. Det innebär att det inte är en så stor skarv, kanske ingen skarv alls, mellan det vi av praktiske skäl kallar kapitel 4 och kapitel 5.

Med detta sagt – läs Apostlagärningarna kapitel 5 NU.

Den fantastiska utvecklingen och allt det positiva som hänt efter Pingsten ställs nu i de första 11 verserna inför sin första inre kris – ekonomiskt fusk.

Det Lukas vill berätta för Theofilos som han skriver till är inte att det bland Jesus-troende är absolut nödvändigt med totalt gemensam ekonomisk förvaltning. Övriga nytestamentliga skrifter – breven inte minst – nämner inget om sådant. Intrycket blir snarare att sociala skillnader mycket väl kan finnas men att de välbeställda då i alla fall har ansvaret för att ingen lider brist. Problemet i sig var därför inte att Ananias och Saphira inte gav allt de fått för sin egendom utan att de sa att de gjorde det. Lögnen är bedrägeriet.

Det är inte Petrus som dödar dem. Han genomskådar dem, ger dem alla chanser som de inte tar innan de drabbas av en Guds-dom på gammaltestamentligt manér. Den allvarsamma sidan hos Gud finns alltså kvar också i Nya testamentets vänligare värld. Orden nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus (Joh 1:17) kan man låna för att beskriver verkligheten bakom situationen också i Apostlagärningarna. Petrus och de andra har ivrigt erbjudit nåd i form av syndernas förlåtelse. Början av kapitel 5 visar att nåd inte är syndernas tillåtelse – om man vill leka med orden. Ord kan man leka med – men inte med Gud.

Framgångssagan fortsatte. Verserna 12-16 visar på nytt hur bra missionsarbetet går, till och med bättre än tidigare.

Vilket gör att konflikten med saddukeerna trappas upp. Deras motstånd blir hårdare. Guds mirakulösa bistånd blir också intensivare – en ängel befriar ur fängelset. Och Lukas repriserar rättegången från kapitel 4. Saddukeernas dödsdomar hänger i luften – vers 27-33.

Efter Jerusalems fall år 70 och templet med dess prästerskap – som var saddukeer – i princip försvunnit ur historier rekonstruerades judendomen under främst fariséernas ledning. Det innebär att fariséerna är den riktning inom judendomen som Theofilos sannolikt kommer i eller kan komma i beröring med – för så vida han inte redan är en sådan eller i alla fall i kontakt med dem. I Apostlagärningarna beskriver Lukas den fariseiska riktningen inom judendomen ganska positivt som mer öppna än saddukeerna.

Lukas inskott från och med vers 34 blir därför viktigt för att visa att det fanns – och finns – moderation i spänningen mellan de Jesus-troende och de judar som (ännu) inte trodde att Jesus var deras Messias. Farisén Gamaliels råd blir på 70-80-talet när Lukas skriver därför samtidigt en signal till alla som hörde hans text läsas: Tron på Jesus har inte dött ut! Den måste alltså vara från Gud!

Men sista ordet vill ändå motståndarna ha. Stryk!

Som inte fungerar alls. Kapitlet slutar ju med De – apostlarna – fortsatte dag efter dag med att undervisa i templet och hemma och förkunna budskapet att Jesus är Messias.