stigstrombergsson

Lösning och låsning

De dilemman i den första församlingen som Lukas berättade om i Apostlagärningarna kapitel 5 löstes av Gud. Bedrägeriet straffades, en ängel befriade ur fängelset. Vid bägge tillfällena var människor passiva om än klarsynta och handlingsberedda. Den mänskliga aktiviteten var att ledda av Anden proklamera Jesus som Messias – till vägledning och föredöme för Theofilos med flera.

Läs NU kapitel 6 – som är ganska kort. NU.

Lukas visar ett annat problem som också var levande och aktuellt för hans tänkta läsare: mångkulturalitet. Genom att berätta att den saken redan från början också fanns i Jerusalem och hur det där löstes ger han en modell för hur sådana situationer skall hanteras. Samtidigt ger han en introduktion, en inflätning, av ett par personer som han framöver avser berätta mer om.

På 30-talet var Jerusalem en mångspråkig, åtminstone tvåspråkig, stad. Redan i kapitel 2 nämndes om judar från alla världens håll och kanter bosatta i och på besök i staden. Infödda Jerusalembor talade till vardags arameiska, några kunde hebreiska, men många inflyttade talade främst grekiska. Denna tvåspråkighet i den judiska befolkningen följde naturligtvis med in i den Jesus-troende gemenskapen.

Då uppkommer en kris. Inte på grund av tvåspråkigheten men som sammanfaller med den – vers 1. Med en mänsklig aktivitet löser de tolv problemet på en gång på ett sätt som omedelbart skall åtgärda splittringen. Sju personer ur den eftersatta gruppen – alla har grekiska namn – utses att se till att anledningen till missnöjet tas bort. Stefanos och Filippos kommer Lukas att berätta mer om men inte om de andra fyra. Kanske – det finns fornkyrkliga notiser i saken – blir Nikolaos någon som med tiden hamnar på avvägar och det kan vara han med flera som nämns i Uppenbarelseboken 2:6 – kanske. Tidigt i fornkyrkan och på ortodoxa ikoner finns Prochoros som skrivare när Johannes dikterar de uppenbarelser han fick fängslad på ön Patmos – men i Nya testamentet sägs inget i den vägen.

Den inflätade Stefanos var alltså en grekisktalande judisk kristen som, vad det visar sig, inte enbart ordnar med måltider. Han var också fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.

Historien upprepar sig. Under och förkunnelse skapar motstånd precis som tidigare för Petrus och Johannes, men nu är det inte saddukeerna som tar initiativet. Det kommer i stället från andra grekisktalande judar som hetsar upp folk och tar fram falska vittnen inför Rådet – som var judarnas högsta beslutande instans, dominerad av saddukeer.

I sin beskrivning i verserna 8-14 parallellställer Lukas medvetet det som håller på att ske med och kring Stefanos med det som hände med och runt Jesus natten mot och på morgonen innan han korsfästes. Vilken händelse som påverkat ordvalet i den andra och i vilken mån är inte lätt att reda ut men Lukas avsikt är tydlig: Theofilos skall förstå att det finns en succession mellan Jesus och Stefanos, liksom tidigare mellan Jesus och Petrus. De Jesustroende i första församlingen och i Theofilos samtid är inte bara en grupp som minns hur något var och som berättar om det. De kristna är konkret uppfattat Jesus fortsättning.

Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.

Så slutar kapitel 6. Fast kapitelindelningen är av senare datum är scenen riggad för en upptrappning av motståndet mot budskapet om Jesus.