stigstrombergsson

Dödlig utgång

 

Konflikten skärptes för Petrus och Johannes. Första omgången med Stora rådet och tal med omvändelseappell i sammanhanget ledde till sträng tillsägelse och att sympatierna från folk växte och antalet döpta ökade – kapitel 3 och 4. Andra omgången i kapitel 5 var lik den första med tal och maning till omvändelse som nu ledde till misshandel – vers 40 – och att ännu fler blev Jesustroende. Speglingen till berättelsen om Jesus i Lukas första bok är tydlig: ökad popularitet hand i hand med ökat motstånd.

 

En av dem som utsågs att åtgärda det inre problemet som berättas om i kapitel 6 får redan där och nu i kapitel 7 rollen som huvudperson. Läs NU det sjunde kapitlet i Apostlagärningarna – tillsammans med slutet av kapitel 6 för repetition (eller om du inte läst det tidigare).

 

Mönstret går igen. Församlingen växer och är populär. Samtidigt ökar motståndet. I slutet av kapitel 6 ser vi upptrappningen med falska vittnen och specificerade åtalspunkter. Det tal då Lukas låter ligga i Stefanos mun är det längsta av de talen som är riktade till judar i Jerusalem. Det är också det tydligaste och mest utmanande.

 

Vänta nu! Vad menar du med låter ligga i...?

Det låter som du menar att Lukas skrev talet. Höll inte Stefanos talet?

 

I en såhär lång serie blogginlägg blir det då och då läge för upprepningar – vilket också sker i vanliga bloggningar – och nu är det dags för en kort sådan.

 

Lukas var inte där när det hände! I andra, tredje eller ännu fler led hade händelsen berättas innan han på 70-80-talet skriver den för att att Theofilos och folk runt honom skall bli säkrare i sin tro. En mansålder senare, alltså, och med ett syfte och det styr hur han skriver. Att skriva tal som skulle kunna anses typiska för en person eller en situation är en litterär form som var vanlig i antiken och Lukas är duktig i den saken. Det betyder inte nödvändigtvis att det bara är påhitt. Berättelser om Petrus, Johannes och Stefanos, vad de gjorde och vad som hände dem, fanns givetvis hos de som trodde på Jesus men det är ändå inte exakt historia som skrivs 40 år efter det hände. Det blir mer story än history om man leker med engelska ord.

Också en story kan tala sanning även om den inte i alla detaljer är helt sann.

 

Stefanos anklagas för att angripa templet och lagen som folket hade fått från Moses 13-1400 år tidigare – viktiga kärnpunkter i den judiska tron och identiteten. Mångordigt och vidlyftigt tar Lukas upp de sakerna i Stefanos långa tal och går igenom vad alla åhörarna i Jerusalem och alla åhörare runt Theofilos mycket väl redan kände till och tyckte var viktigt.

 

Till Abraham gav Gud ett löfte om att hans ättlingar skulle komma att dyrka mig på denna plats (vers 7). Den platsen är templet som Stefanos anklagades för att förakta. Abraham fick också omskärelsen som tecken på Guds förbund med honom.

Talet rullar på via Josef och landar i Moses som var utvald av Gud men avvisades av sina landsmän (vers 35 och 39). Han var ändå den som Gud gav Lagen till, den lag Stefanos anklagades för att tala emot.

Det nämns att templet byggdes – gjordes strax efter är 1000 före Kristus – men sedan verkar det som om Stefanos får spel. Det blir ingen berättelse om Jesus som i de tidigare talen – han är indirekt berört i vers 37 – eller en uppmaning och inbjudan till omvändelse. Det blir råskäll.

 

Se igen på verserna 51-53.

 

Lukas låter Stefanos kalla Stora Rådet, judarnas ledare och högsta instans, för oomskurna, alltså utanför avtalet från Abrahams tid, borta från det som var deras stolthet. Han kallar dom för olydiga mot de anvisningar Gud gett genom både Lagen som Moses fick och en mängd profeter. Han anklagar dem för att ha dödat den Rättfärdige, alltså Jesus.

 

Detta tal höjer temperaturen i konflikten med Stora Rådet. Reaktionen blir kraftigare än förr. Stefanos dödas när han säger att han ser Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida – och sa det.

 

I öronen på Theofilos med flera blir likheten med vad som hände Jesus slående. De vet ju av vad man muntligt berättade att man ställde upp falska vittnen mot Jesus. De visste av samma hörbara budskap att Jesus talat om Människosonen på samma sätt som Stefanos gör. De hade saknat en massa detaljer i Lukas första berättelse om rättegången mot Jesus – Luk 24:66-71 – men märker att de sakerna kommer här i den andra berättelsen. De ser att både Jesus och Stefanos bad för dem som dräpte dem. De fattar att Stefanos (med flera Jesustroende) inte bara pratar om Jesus utan i någon mening också är hans fortsättning.

 

Rockslusken som vaktat ytterkläderna åt dem som stenar Stefanos nämns vid namn. Lukas vet att Theofilos vet vem han är och genom att nämna Saul så här i förbigående antyder Lukas innehållet i fortsättningen av denna sin andra bok. Innan dess kommer han dock att berätta om en del andra steg som tas hos de Jesustroende men i och med Stefanos avrättning slutar Lukas sin redogörelse för de Jesustroendes missionsförkunnelse för judar – och att judarna inte tog emot Jesus som sin Befriare.